Ett halvår senare är jag en annan människa

P1020025.jpg

Första halvan av 2018 har gått och jag kan inte låta bli att förundras över hur mycket som hänt. När det här året andades sina första andetag klamrade jag mig fast i en man jag var nästan panikartat förälskad i. Vi planerade en gemensam framtid, ville så mycket men klarade inte av att leva i den fantasi vi ville leva i.

I januari drunknade jag i stress och jobb under de första veckorna, men skickade några riktigt feta fakturor till kunder. Sen åkte mannen och jag på vad som skulle bli en romantisk resa till Mexiko. Det var det väl kanske, men också början på vårt slut. Jag förälskade mig i landet men undrar om jag någonsin vill åka dit igen.

  Lyckligt ovetande om alla kommande hjärtesorger.

Lyckligt ovetande om alla kommande hjärtesorger.

I februari var jag mer ledsen än på länge. Förhållandet gick i kras, mitt hjärta likaså. Jag kände mig totalt borttappad och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville bara snabbspola några månader fram. Jag hade ingen lust att skriva, jag hade knappt jobb och undrade mer än en gång "vad fan håller jag på med" utan att hitta något svar. Efter en hektisk höst dippade jag totalt. Nyhetens begär av min debut hade försvunnit och jag längtade samtidigt efter både uppmärksamhet och lugn. Jag föreläste om företagande men kände mig mest som en bluff.

  Jag var så himla himla ledsen i februari, en skugga av mig själv. Men försökte rycka upp mig med promenader under härliga vinterdagar.

Jag var så himla himla ledsen i februari, en skugga av mig själv. Men försökte rycka upp mig med promenader under härliga vinterdagar.

I mars började jag med min coaching och grät nästan varje gång. Det som jag trodde skulle bli en karriärcoaching grävde djupt i mitt hjärta och mina drömmar. Jag lärde mig mycket om mig själv och blev kanske en aning starkare.Jag föreläste på Åland och kände mig hög på livet för att dippa totalt nästa dag igen. Jag fick ett stipendium från Kulturfonden och kände lättnaden i mitt hjärta. Inte bara pengarna, utan att någon tror på mig och mitt skrivande.

  Den här kvinnan,  Jennifer , har piggat upp mig mer än en gång under våren. Tack för det! <3

Den här kvinnan, Jennifer, har piggat upp mig mer än en gång under våren. Tack för det! <3

I april redigerade jag Nationen som en tok och började känna mig som mig själv igen. Ett ytterligare stipendium stillade mina ekonomiska nerver men gav samtidigt komplex – är jag verkligen värd det här? Jag skrev en dikt varje dag förutom en och köpte en kamera. Jag åkte för sex dagar till Budapest för att inleda mitt hemliga skrivprojekt som jag knappt rört sen dess. Jag vet fortfarande inte vad det blir och om det blir, men jag tänker på det nästan varje dag. Blir säker på att det är något jag vill och måste göra.

  Jag verkligen älskade min skrivsemester i Budapest.

Jag verkligen älskade min skrivsemester i Budapest.

I maj kom sommaren och jag tatuerade mig. Jag hälsade på Charlotte i Lund och författarlivssnack i flera dagar gjorde gott för mig. Alla tvivlar vi någon gång och alla sneglar vi på varandras framgångar och förminskar våra egna. Jag hade knappt något jobb och väntade på kommentarer på Nationen. Jag njöt av sommaren, tillät mig själv att njuta. Skrattade mycket och drack många glas skumpa.

  I wear my heart on my sleeve. Nu kan alla se det.

I wear my heart on my sleeve. Nu kan alla se det.

I juni åkte jag till Biskops Arnö med ett gäng debutanter. Så otroligt osäker och rädd för att alla i hemlighet skulle dissa mig och mitt skrivande för att jag skriver underhållning. Två andra finlandssvenskar och jag delade taxi från Arlanda med en fjärde person. Jag babblade hela taxiresan fastän jag inför hade sagt åt mig själv "kom ihåg att hålla käften Kugge". Jag trodde den fjärde personen tyckte jag var otroligt irriterande, två dagar senare sa hen "jag tyckte så mycket om dig redan i taxin." Efter mycket inre motstånd plockade jag upp Nationen och började redigera. Gjorde en ny plan, kände en förhoppning om att det här kan bli riktigt jävla bra.

Ett halvår senare är jag en annan människa. Jag undrar om en människa egentligen kan förändras så mycket på ett halvår, men den Kugge som skålade in det nya året till takten av fyrverkerier hade nog ingen aning om hur det här året skulle bli. Det här halvåret har gått så otroligt långsamt och så otroligt snabbt. Det här halvåret har bjudit på händelser för en hel livstid. Jag är nästan lite rädd, men väldigt nyfiken på, vad resten av året ska föra med sig.