En ständig längtan

Ibland undrar jag om alla är som jag. Med en ständig längtan efter något nytt, ett nytt äventyr, samtidigt som jag inte vill att något ska ändras. Jag är en sån enorm paradox. När jag är hemma i Finland drömmer jag mig bort till Sydamerika och Berlin, när jag åker dit kryper det liksom om i kroppen av förväntningar och förhoppningar om hur det borde bli.

Om bara tre dagar åker jag till Berlin – livets stad if you ask me och är så sjukt pepp på det. Äntligen! Jag var där tre (!) gånger i fjol men har inte varit där en enda gång i år. Och nu blir det pang på tre veckor på en gång. Jag ser så otroligt mycket fram emot det, att bara få koppla bort vardagen här hemma och hänga där. Jag ska vara "ledig" men tror bestämt att jag ska jobba lite med mitt hemliga skrivprojekt för att jag vill. Inte för att jag måste.

upload.jpg

Samtidigt som jag verkligen är glad över att åka till Berlin känner jag att jag "missar sommaren" för att jag är borta i tre veckor. Håhå – varför göra det så svårt för sig själv? Och jag vet ju att det blir bra och att jag kommer att älska skiten ur Berlin. Men som jag skrev i Argentina i fjol:

Att det alltid finns något att sakna, något att se fram emot och något att längta efter. Det är väl därför jag packar ryggsäcken om och om igen. För att jag inte kan låta bli. För att jag helt enkelt måste få något nytt att längta efter. För att det är så jag är.

Snälla säg att jag inte är den enda som går omkring med en ständig längtan? Ofta går det ju inte ens riktigt att greppa vad jag längtar efter, bara nåt annat liksom. Just nu har jag det dessutom så otroligt bra så det finns inte ens en "orsak" att längta bort och ändå gör jag det?