Bokrecension: Bara lite till

Boken är ett recensionsexemplar av Förlaget

Bara lite till är Heidi Hakalas debutroman och handlar om Sandra som jobbar på en fiktiv finlandssvensk radiokanal i Helsingfors. Sandra är urtypen till vad som kan kallas en duktig flicka. En som aldrig säger nej, en som alltid presterar och en som inte mår bra. Tyvärr är det här en alldeles för vanlig och sann historia. Boken är väldigt realistisk och ibland känns den nästan för realistisk. Fastän jag (lyckligtvis) inte känner igen mig i Sandra till 100 procent känner jag igen miljöerna och berättelserna.

Och jag blir så ledsen. Det här är en så vanlig historia. Bokens story i sig är inte det minsta originell men det är just det som är kroken. Att så många unga kvinnor i dag mår så här. Själva relationsbiten med pojkvännen och den manliga kompisen är rätt så förutsägbar men jag tolkar det mer som ett komplement till den riktiga berättelsen, den om ångest och prestationskrav. Om att aldrig räcka till.

Jag gillar hur Hakala reflekterar kring fenomenet duktiga flickor. Att vara duktig är egentligen ingen egenskap att sträva efter, det är inte samma som att vara rolig, smart eller kvicktänkt. Duktiga flickor är bara såna som jobbar lite hårdare. Bara lite till. Via Sandras manliga kollega Tin lyfter Hakala också fram hur ofta det är tjejer och kvinnor som får slita medan männen inte behöver ta lika mycket ansvar. Sandra är frustrerad och försöker ta upp det här med chefen men allt viftas mest undan.

  Omslaget är förresten designat av Linn Henrichson (som också gjorde omslaget till min debut). Jättefint tycker jag!!

Omslaget är förresten designat av Linn Henrichson (som också gjorde omslaget till min debut). Jättefint tycker jag!!

Romanen är snabbläst fastän temat är tungt, men just därför är den viktig att läsa. Hakala ger en väldigt sann och rå beskrivning av att jobba mitt i ett prestationssamhälle och att som kvinna försöka ta sin plats bland högljudda män som är vana att ta och plats. Jag gillar vänskapen till den kvinnliga kollegan och önskar att jag hade fått se och höra mer om den, men å andra sidan kommer det en förklaring på slutet. 

Heidi Hakala är journalist och det märks på språket. Det är mödolöst och flyter på. Det finns ett bra tempo och driv i boken och jag känner att jag har svårt att lägga den ifrån mig. Ibland känns dialogerna och replikerna onödigt långa, men å andra sidan är det ett genomgående grepp i boken så det funkar i helheten. Jag tror den här skulle funka jättebra som ljudbok!

Det viktigaste jag tog med mig från boken är att vi aldrig ska anta hur folk i vår omgivning mår. Någon som ser ut att må bra ut på utsidan och har "allt" kan må så himla dåligt på insidan. Bara för att någon har ett fint jobb, en snygg partner och vackert hem betyder det inte att personen mår bra.

Har du läst den här boken eller blev du nyfiken?