Fyra månader med en tatuering

För fyra månader och två dagar sedan hände något jag länge trodde att aldrig skulle hända i mitt liv: mitt livs första tatuering. Jag har alltid varit fascinerad av tatueringar men varit osäker på vilket motiv jag skulle välja. Jag trodde helt enkelt att jag aldrig skulle hitta ett motiv som jag skulle vilja tatuera och eftersom tatueringar är eviga, är det inget beslut jag skulle fatta så där bara. Ska jag ha en tatuering måste jag vara säker på att jag verkligen gillar motivet.

Eftersom jag är en person som lätt blir kär och visar sina känslor hade jag redan länge tänkt på ett hjärta. Inte ett "romantiskt" hjärta, utan snarare kanske ett anatomiskt, men det kändes som ett för stort motiv. Jag ville ha något mindre och sirligare. Jag minns inte ens längre hur jag kom på idén, antagligen googlade jag runt, och hittade då hjärtkurvan och det kändes perfekt direkt.

P1010536.jpg

En hjärtkurva som går upp och ner, precis som den ska, och som visar att hjärtat slår. Jag har dessutom alltid älskat uttrycket "I wear my heart on my sleeve", alltså att jag öppet visar mina känslor och inte skäms för dem. Uttrycket lär komma från Shakespeare, men i den här artikeln finns några ytterligare förklaringar. Och nu kan jag visa det svart på vitt, att mitt hjärta finns där på ärmen. Alltid.

För mig symboliserar min tatuering många saker. Att jag visar mina känslor öppet och står för dem. Att livet går upp och ner, men så länge hjärtat slår är det ändå bra. Att det är okej att bli kär och falla för någon. Att det är okej att sörja ett förhållande som gått i kras. Ibland tänker jag dessutom att det är som ett bergslandskap (Anderna!).

Tatueringen har också blivit ett sorts ärr för alla hjärtesorger. När vi bryter benet läker det förr eller senare, men vi har ett ärr som påminner om det som hände. Så tänker jag med tatueringen. Den är ett synligt ärr för de alla gånger mitt hjärta brustit och jag inte trodde att livet någonsin skulle bli bra igen.

P1010535.jpg

Och inte en dag har jag ångrat mig, snarare känner jag mig lycklig varje gång jag tittar ner på tatueringen. Den blev verkligen så fin jag önskade mig, om inte finare! I dag hade jag "efterkoll" med tatueraren som också var nöjd. Överlag är jag så glad att jag valde just Sarppa eftersom hon var väldigt noga inför, vi gjorde ett "provtryck" med bläck några gånger före och under själva dagen tog vi det väldigt lugnt. Fastän tatueringen är rätt liten tog det ändå några timmar. Ibland tog hon en paus för att titta på nåt annat för att sedan kunna se på tatueringen med lite fräschare ögon igen.

Har du tatuering(ar) eller funderar du på en? Under de senaste åren har de blivit allt vanligare och attityderna håller också på att förändras, vilket är bra. Jag tycker alla ska få tatuera precis vad de vill, men jag tror så klart att det är bra att tänka igenom beslutet en extra gång. För säkerhets skull. För mig var det också viktigt att hitta en tatuerare som verkligen tar sig tiden, att det inte bara blir en slentriantatuering i mängden. Och precis det fick jag. Är så himla himla nöjd!