Min finlandssvenska Bridget

Förra veckan blev det alltså klart att jag får ett stipendium på 3000 euro från Kulturfonden för att redigera det jag hoppas ska bli min tredje roman. En tvättäkta chicklit som för tillfället heter Allt jag (inte) ångrar, men få se om den titeln håller i sig. Eftersom jag skrivit texten i november 2016 kan jag inte påstå att jag kommer ihåg så mycket utöver att min huvudkaraktär heter Stella. Nu under helgen ska jag läsa manuset och se hur mycket jag måste stryka och hur mycket som får vara kvar. Jag har på känn att jag får skriva om 90 procent, men är faktiskt otroligt taggad. Ett helt nytt projekt, wow!

För att peppa mig själv – och kanske för att tigga efter lite kärlek och pepp från dig som läser – kommer här nu det som kanske blir första kapitlet i den boken. Det var också det här utdraget som jag bifogade till min ansökan som jag skickade till Kulturfonden. Jag har redigerat Nano-manuset en del, men inte jättemycket. Så var så god, säg hej till Stella, hoppas du gillar henne och blir nyfiken på att läsa mer!

alltjaginteångrar.jpeg

Gästerna trängs längs med väggarna vid det nybyggda dansgolvet i Malins farfars gamla lada. Jag kramar en ölburk och försöker tränga undan känslorna jag inte släppt fram på hela dagen. Den här dagen handlar inte om mig, påminner jag mig själv för hundrade gången. Jag tar en klunk av min öl som om det skulle hjälpa mig att hålla tankarna i styr.

Johannes viskar något i Malins öra, ger ett tecken åt bandet. När de första tonerna ekar ut över det trånga dansgolvet glider Johannes och Malin fram. Jag skrattar när jag hör låtvalet. 

Ingen annan som kan göra det du gör med mig, kommer alltid att vara vi mot världen.

Ingen annan än Malin och Johannes kan komma på att dansa bröllopsvals till Veronica Maggio, tänker jag. Ingen annan skulle heller få för sig att upprusta en nedgången lada som inte längre används för något, ändå har de fixat till sig Österbottens vackraste festlokal. I takt till Maggios ord svirar brudparet över den omsorgsfullt monterade parketten och jag känner hur klänningen spänner över mitt bröst och det blir svårt att andas. Jag ställer ner ölburken på golvet och lutar mig mot väggen.

Jag blundar för att hålla borta tårarna som ändå kommer. Ur fickan fiskar jag fram en näsduk. Malins mamma tittar på mig med en varm blick och jag ler mot henne i något jag hoppas ser ut som samförstånd. Jag vet faktiskt inte om det är glädjetårar eller något annat. Ända sedan Johannes berättade att Malin hade friat har jag inte kunnat låta bli att tänka på mitt miserabla liv.

När tonerna av Maggiolåten ebbat ut kysser Johannes Malin och alla applåderar. Malins pappa går fram till henne och Johannes styr rakt mot mig.

”Du känner väl till traditionen med att brudgummen och bestwoman tar andra dansen”, säger han och sträcker fram sin hand.

Jag skrattar och tar tag i handen och låter Johannes leda mig.

”Är allt okej”, viskar han när han drar mig närmare honom. ”Du brukar inte bli så där rörd.”

”Jag brukar inte heller gå på min bästa väns bröllop så ofta.”

Speciellt inte det året jag fyller trettio och alla runt omkring mig väljer att gifta sig, föröka sig eller på något annat sätt glida allt längre in i ett vuxenliv där jag mest ramlar omkring i fyllan.

”Jag är ledsen att jag kom till den här punkten före dig”, säger Johannes. ”Men du vet väl att det en dag kommer att vara ombytta roller.”

”Så du menar att när jag gifter mig är du en desperat singelkvinna med ruttnande livmoder?”

”Exakt så”, säger han och snurrar runt på mig. ”Men du vet vad jag menar. Du kommer ännu att hitta nån. Jag lovar.”

Jag nickar mot Johannes men vet inte vad jag ska svara. Visst, kanske om tio år när alla män är inne på andra rundan och kommer med tre barn i släptåg. Johannes fångar min blick när jag inte säger något.

”Ja ja, sluta tjata om mig hela tiden. Jag vet att det löser sig.”

Innerst inne är jag inte alls så säker. Men det vågar jag knappt erkänna för mig själv, än mindre för honom.

När bröllopsvalsen och de obligatoriska påföljande danserna är avklarade går jag över gården till baren.

”En öl tack”, säger jag och lutar mig mot bardisken som byggts av staplade björkklabbar och några tunga brädskivor. Inte heller här har Johannes och Malin sparat på varken idéer eller energi. De har satsat mer på inredningen i sin bröllopslokal än vad jag gjort i mitt hem.

En av de unga killarna i baren från någon av de lokala föreningarna nickar mot mig och går fram till kylen för att plocka ut en öl.

”Blev det för mycket?”

Jag vänder mig om, killen bredvid mig är minst 190 centimeter lång med mörkt vågigt hår. Kostymen sitter perfekt och jag känner hur det fladdrar till i maggropen.

”Vad menar du?” säger jag och vänder mig bort från Malins bror Mattias.

”Med all kärlek och så där?”

Jag himlar med ögonen men brister sedan ut i skratt. ”Jag är bara lite allergisk.”

”För kärlek?” 

”Kanske det”, säger jag och tonen går automatiskt på flörtpilot fastän jag vet att jag inte borde. ”Eller så är det bara pollen.”

Barkillen räcker fram min öl.

”Ska du Matte också ha en?”

Mattias nickar och jag biter mig på läppen och försöker låta bli att titta på honom. Jag måste sluta flörta. Genast. Bara vara normal och tråkig som jag brukar. Men han är den enda snygga killen på festen och också den enda jag inte borde stå och flörta med. Dessutom har jag inte hånglat på evigheter. För att inte tala om ett ligg.

”Hur länge ska du stanna i Österbotten?”

Mattias ord rycker mig tillbaka till verkligheten. Jag trycker ner fladdret och försöker inbilla mig att han är ful. Ful och tråkig. Sedan lutar han sig mot mig och jag känner hur han doftar. Jag försöker låtsas att han också luktar illa. Jätteilla.

”Inte så länge då?” säger han och slår sedan ihop sin ölburk med min och dricker en stor klunk.

”Nä eller jo. Jag vet inte”, stammar jag fram och försöker göra rösten så neutral som möjligt. Med tanke på vilken stor hit jag är på Tinder kan det hända att jag faktiskt borde stanna här. Jag har aldrig fått lika många super likes på så kort tid. ”Eller alltså jag har jobb på måndag.”

”Synd”, säger han och drar ut på ordet. ”Men vi kanske tar en dans senare? Det lär bli mindre romantiskt på dansgolvet framöver. Åtminstone när jag hoppar in.”

Han är redan på väg tillbaka mot den uppiffade ladan när jag får ur mig ett ja. Jag tittar efter hans ryggtavla, doften av honom hänger kvar i luften.

Om det blir en dans kan jag inte stå för konsekvenserna, tänker jag och dricker hälften av min öl i en klunk och beställer direkt en till. För säkerhets skull.

***

Hoppas du blev nyfiken på att läsa mer om Stella, själv ser jag fram emot att djupdyka in i hennes värld!