Erfarenheter av att vara mentor

I dag var det dags för den avslutande mentorträffen i gruppmentoreringen vid Helsingfors universitet. Jag har alltså mentorerat tre studerande och vi har träffats en gång i månaden i sex månader plus inledande och avslutande träff. Före mentoreringen var jag rätt nervös. Är jag för ung? För oerfaren? Kommer jag verkligen att kunna bidra med något?

Nu, så här sex månader senare, är jag otroligt nöjd över att jag chansade och blev mentor. Dels har mentorskapet fått mig att fundera på mina egna värderingar, hur jag ser på liv och jobb och framtid. Dels har jag gett lite framtidstro och hopp åt mina adepter. Vi har diskuterat hur de kan ta sig vidare mot sådant som känns meningsfullt, hur de kan nätverka och osäkerhet på arbetsmarknaden. Det är mycket snuttjobb och få guldklockor som delas ut i dagens samhälle.

Under avslutningen i dag ordnades en diskussion bara mentorer emellan och en annan mentor som mentorerat tidigare sa att hon nu märkte en tydlig skillnad i attityder. Tidigare har många velat ha en toppkarriär och att jobba hårt har setts som en självklarhet. De studerande hon mentorerade den här gången funderade mycket på sin egen hälsa och ork och var inte lika karriärorienterade. För mig känns det mer eller mindre som en självklarhet att allt fler prioriterar ett meningsfullt liv som helhet (och inte bara jobb), men för henne kom det som en överraskning. Det är självklart att jag vill jobba och uppnå en massa olika saker, men jag vill inte bränna ut mig på vägen.

Plommonträd i blom har inget med inlägget att göra, men tycker det blev en så härlig bild. <3

Plommonträd i blom har inget med inlägget att göra, men tycker det blev en så härlig bild. <3

Därför är jag så glad för att vi pratat mycket om det här med mina adepter och att det är ett tema de själva kände att var viktigt. En av dem konstaterade att det inte handlar om hur många timmar en jobbat, utan vad en faktiskt gör med de timmarna. Exakt så! Dessutom fick jag en jättefin papperslapp där de tackade mig med följande ord. Tack Kugge för:

  • både konkreta tips och att du pushat oss med frågor & rak kommunikation

  • fräscht och nymodigt tänkande!

  • ifrågasättande av normer och traditioner

  • givande diskussioner och många goda skratt torts att vi också behandlat allvarliga teman

  • bok- och poddtips och användbara appar

  • jämställdshetsboost

Så nåt har jag väl gjort rätt?! Nä men ärligt talat blev jag väldigt rörd när jag kom hem och vek upp pappret. <3 Själv tror jag ju på att allt blir bättre i grupp och via samtal. Det finns inget värre än att sitta ensam med sina tankar och funderingar. En annan mentor kommenterade också att många unga kvinnor har ett oförtjänt dåligt självförtroende – så tjejer bli bättre på att säga vad ni är bra på! Det är inte skämmigt att lista sina kompetenser, det är klokt! Ibland kan det ändå vara svårt att uppfatta sina egna styrkor och då kan mentorering, coaching eller bara peppande samtal med kompisar vara rätt väg att gå.

Har du deltagit i mentorering (eller kanske mentorerat), testat på coaching eller hur brukar du reda ut dina funderingar kring liv, karriär, framtid och sånt? Om inte annat kan jag tipsa om att livsdejta sig själv!