Det här med semester

Från och med i dag har jag semester officiellt. Så officiellt som en företagare nu kan ha semester. Men jag har i alla fall meddelat mina uppdragsgivare om att jag kommer att vara ledig i tre veckor och jag har lagt ett automatiskt out of office-svar på mejlen. Men sen då? Hur funkar det här med semester egentligen? I fredags (eller egentligen redan tidigare förra veckan) när jag var färdig med allt så kände jag inte den där glada semesterkänslan, jag kände inget alls.

Jag har haft betald semester en (!) gång i mitt liv, för sju år sedan. Efter att jag slutade på det jobbet samma höst har jag inte haft en “vanlig” anställning. Det här är till 100 procent självvalt, så det här är absolut ingen klagovisa, främst ett konstaterande: jag vet inte riktigt hur jag ska ha semester? Eller kanske alla känner så första dagen av semestern? Jobbtankarna finns kvar i huvudet och så finns en liten röst som viskar i örat att en kanske borde göra något vettigt av sin tid. Som att rensa klädskåp eller storstäda.

processed_IMG_20190712_213853-01.jpeg

Nu har jag ju inte haft semester mer än i några timmar men jag tycker jag ändå börjat rätt bra. Cyklade hem från Markus i morse, lade mig på soffan och läste ut Folk med ångest av Fredrik Backman. Det blev så klart tårar, som alltid med Backman. Så här skrev jag om boken på Goodreads:

Jag började lyssna på den här som ljudbok men kände att det här är en bok jag vill läsa för att verkligen ta in allt. I början kändes läsningen ändå seg och det krävdes nästan 150 sidor in i boken för att jag verkligen skulle fastna. Men sen så! Jag skrattade och grät och förvånades än en gång över Fredrik Backmans persongalleri. Hur är det möjligt att beskriva människor med så mycket kärlek, humor och precision som han gör? Backman är en unik röst och jag hoppas på väldigt många fler böcker av honom.

Efter att jag läst ut boken åt jag mellanmål, lyssnade klart ett sommarprat och så somnade jag på soffan. Senare i dag ska jag träffa Anne för att skvallra och dricka vin.

processed_IMG_20190715_130907-01.jpeg

Och ändå känner jag en pickande oro i bröstkorgen. Det är alla borden och måsten som pickar på där. Pickar pickar pickar. För jag har ju ett stort måste: Nationen. I början av augusti ska den vara någorlunda färdig (igen!) och skickas in till redaktören. Det här är absolut inte bara ett måste, jag vill ju också, men så kommer den där oron och pickar på. Jag vet bara ett sätt att bli av med den: bara börja.

Så kanske har jag inte ens semester? Eller är det kanske livets bästa semester att få koncentrera sig på romanskrivandet i lugn och ro i tre veckor? För egentligen är det ju det. Att skriva brukar göra mig lugn och lycklig. Mest längtar jag efter att komma iväg till Markus lande för där vet jag att oron i bröstkorgen försvinner. Åtminstone till stor del. Eller det är i alla fall det jag hoppas på just nu.

P.S. Jag fick höra att mina blogginlägg inte längre dykt upp på Bloglovin, vet inte varför, men vi gör ett nytt försök!