Plötsligt juli

Jag har varit hemma i en dryg vecka och det känns som att dagarna rusar iväg. Jag har hunnit med ett antal lunchdejter med kompisar, en väldigt rolig fest för att fira mina kompisar som varit gifta i tio år, varit en sväng på lande där mamma och pappa byggt ett snyggt tak till terrassen, ett tandläkarbesök, massage, första BodyCombat-timmen på över en månad, en hel massa jobb, en massa städning och allt sånt där vanligt som en sysslar med en vecka efter att en kommit hem från en resa.

Det har inte gått mer än nio dagar sedan jag kom hem men den vanligaste vanliga tanken har funnits ren i flera dagar: Var jag ens nånsin på resa? Fastän jag älskar att resa och jag älskar människor har det varit extraskönt att komma hem den här gången. Flera kvällar har jag bara hängt för mig själv, behövt få vara tyst för mig själv. På hela tisdag gick jag inte ens ut ur dörren.

Sommaridyll på mitt lande.

Sommaridyll på mitt lande.

Så här fyra dagar i juli känner hur jag den där lilla sommarpaniken kommer krypande. Är det juli? Redan? När hände det? Men jag försöker trycka bort tankarna, påminner mig om att det är sommar just nu. Nu nu nu. Och att det också är okej att stanna inne en hel dag. Eller att börja kolla på Downton Abbey från början om det råkar sig att alla avsnitt finns på Arenan, krhm.

Mest längtar jag efter att jag kan bocka av alla jobb på to do-listan och att vi ska åka till Markus lande. Där tänker jag läsa, yoga och redigera. Och jag ser verkligen fram emot det. En annan sak jag verkligen verkligen ser fram emot är att få min nya elcykel som jag köpte förra veckan! Testade ju elcykel i Berlin och har nu äntligen förverkligat min mångåriga dröm. Snart susar jag fram på Helsingfors gator (och uppförsbackar!) utan en svettdroppe i ansiktet. Elcykel ändå, nu är väl framtiden här? Vi har liksom hunnit ikapp. Vad mer ska de hitta på?

Så nöjd med ny hjälm och nytt lås! Bara cykeln kommer nu!!

Så nöjd med ny hjälm och nytt lås! Bara cykeln kommer nu!!

Och nu, nu har jag äntligen brutit den här barriären mellan mig själv och bloggen. Blir alltid så om jag inte bloggat på flera dagar, att motståndet liksom växer och det är omöjligt att veta var en ska börja. Det finns ju så mycket att berätta medan det egentligen inte finns något att berätta alls. Men det är väl därför en egen blogg är så bra. Här gör jag precis som jag vill. Och just nu känns det faktiskt som att jag skulle vilja hänga lite aktivare här framöver. Jag behövde bara några (eller okej, nio) dagar för att landa här hemma. Det kanske ni förlåter mig för?