En vilohelg och Måste försöka skri-

Den här helgen har varit en verklig vilohelg och en verkligt behövlig sådan. Jag vet inte riktigt varför, men jag har känt mig ganska trött och hängig hela veckan. Det kan inte handla om för mycket jobb, för det har varit rätt lämpligt med jobb faktiskt, så kanske det bara är nån ålderskris eller allmän trötthet inför hösten som kommer att bli intensiv. Eller kanske det tar en stund att komma in vardagen igen?

I fredags åkte jag hem till Markus och hängde resten av helgen där. Vi har fixat och donat på balkongen inför nästa veckas kräftskiva, men mest tagit det lugnt. Markus gamla säng finns numera på balkongen, så vi sov faktiskt i den båda nätterna. Så himla mysigt att somna på balkongen som Markus fixat så att den är otroligt fin och stämningsfull. Lite mindre mysigt i morse när solen lyste klar och stekhet på oss från ungefär klockan sju. Markus gav upp och gick in och sova, själv svettades jag tappert i solen. Snart blir det ju mörkt och kallt så lite värme ska jag väl klara av nu?

processed_IMG_20190818_003259-01.jpeg

När vi inte fixade för kräftskiva har jag mest legat i vågrätt läge och läst Märta Tikkanens brevbiografi Måste försöka skri- (recensionsexemplar från Schildts & Söderströms). Jag kan ingalunda påstås ha samma meriter som Tikkanen och har bara en yttepyttebråkdel av hennes erfarenheter av bokbranschen, men ändå fanns det mycket i texten som jag kände igen. Kanske allra mest den där osäkerheten och oron som tydligen aldrig lämnar en.

Är det jag skriver intressant? Det är ju intressant! Varför förstår inte kritiker och prisnämnder det? Inte för att jag känner att jag blivit snuvad på några priser, men jag kan ändå tänka mig hur det kan vara. Kanske kommer det att vara så för mig? Vem vet?

Eftersom boken består av Tikkanens brev till vännerna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg under en period från 1970-talet till 2000-talet är texten väldigt ärlig och rå. Tikkanen gömmer sig inte bakom något – och varför skulle hon gömma sig, hon skriver ju till sina vänner. Och i många fall för sin egen skull. I ett brev skriver hon att hon måste säga en grej till vännen för att inte behöva säga det till någon annan.

processed_IMG_20190818_193216-01.jpeg

Speciellt breven från 70-talet är intressanta och medryckande. Ibland är det ändå lite svårt att hänga med i alla svängar – vem eller vad pratar hon nu om? Samtidigt känns det inte lika viktigt som hennes behov att skriva om det. Hon skriver om litteraturpriser, recensioner, förlagstrubbel men också om familjen som hon ständigt tar hand om och finns till för. I ärlighetens namn förstår jag inte hur hon varken lyckas skriva brev eller några romaner med allt och alla som hon tar hand om.

Breven ger en bild av författaren, hustrun, föräldern, dottern och kvinnan Märta Tikkanen. När jag läser blir jag rasande och ledsen och imponerad. Vad hade Tikkanen varit utan alla bekymmer och förehavanden hon tog sig an? Jag menar trots allt det är hon ju en fantastisk författare, men vad kunde hon ha varit utöver det här? Ofta skriver hon också om att hon allra mest längtar efter att få vara för sig själv ute på stugan i Barösund.

Måste försöka skri- är en intressant brevbiografi och inblick i Tikkanens liv. Mot slutet tappar jag lite intresset, men tycker boken absolut är läsvärd för alla som är nyfiken på Märta Tikkanen, skrivandet – och ett människoliv. Jag hade gärna vetat mer, men kanske det kommer i ett annat format en annan gång?

processed_IMG_20190816_124227-01.jpeg