Jag skrev en essä

Skriv om det som gör ont. Om det som känns svårt. Om det du egentligen inte vill skriva.

Så lyder ett av de vanligaste skrivråden och inte utan orsak. Ofta när vi gräver djupt i oss själva och vågar ta oss an de allra jobbigaste känslorna kommer det ut ord och meningar som bränner till. Det är blottande och det är sårbart men det är äkta.

I våras skickade jag in en essä till en tävling men blev utan pris. Under sommaren funderade jag på vad jag ska göra med den och efter uppmuntran av Anne skickade jag in den till Svenska Yles kulturredaktion och fick ett svar nästan direkt “ville bara säga att vi gärna publicerar den”. Jag hade tänkt mig att det skulle ta jättelång tid att få ett svar, men det gick på direkten. Det är mindre än en månad sedan och i dag publicerades essän.

“Jag tatuerar mina hjärtesorger på min arm. En tunn, svart linje som går spikrakt upp och ner. Ironiskt nog gör det inte alls ont när nålen förevigar alla de gånger som gjort mer ont än allt annat.”

“Jag tatuerar mina hjärtesorger på min arm. En tunn, svart linje som går spikrakt upp och ner. Ironiskt nog gör det inte alls ont när nålen förevigar alla de gånger som gjort mer ont än allt annat.”

Texten handlar om ofrivilligt singelskap, att bli bortvald, att älska utan att bli älskad. Om hur jag, största delen av mitt liv, längtat efter romantisk kärlek. Just nu är jag i ett lyckligt förhållande, men jag tror inte att det här är känslor som kommer att försvinna. Ändå kändes det nästan lite konstigt att läsa igenom essän och fixa till den under de senaste veckorna. De känslor jag beskriver är så långt borta men ändå så nära.

Läs essän här.

Jag minns inte när jag senast varit så här nervös. Jag vaknade tidigt i morse av mig själv och kollade på mobilen om essän hade publicerats – det hade den och jag låg där i sängen och tänkte att nu hände det, nu kan alla läsa det jag skrivit. Vad kommer de att tänka? Efter en stund lyckades jag somna om och senare på dagen delade jag essän på min egen Facebooksida och på Instagram och efter det har det haglat in kommentarer. Så många fina ord, så mycket igenkänning, så mycket smärta.

Tack till alla som läst och kommenterat. Det här ger mig mod att också i fortsättningen våga skriva om det som gör ont.