Skrivretreat på en herrgård

Jag älskar att åka bort för att skriva. Men rätt tidigt i år insåg jag att det inte blir några skrivresor utomlands. Jag skulle ljuga om jag skulle påstå att jag inte varit ledsen över det, men just nu är jag faktiskt mycket lycklig över att jag stannat på finländsk mark.

Nu fick jag något mycket mycket bättre. Låt mig berätta.

På söndag kväll, när solen just gått ner, körde jag in på Kansjerf kulturgård i Bromarv och möttes genast av 42 kilogram golden retriever som går under namnet Winston samt de trevliga ägarna Ida och Oscar. Senare fick jag också stifta bekantskap med katten Freja.

De senaste dagarna har jag skrivit, redigerat och läst min egen text – så mycket att jag tröttnat på den. När jag lyft blicken från tangentbordet har jag sett små fåglar flyga av och an, ekorrar som klättrar i träd och gula löv som singlar ner mot marken. Ibland har regnet dundrat mot plåttaket, imorse låg dimman tät på åkrarna, några få gånge har solen tittat fram och visat huset i ett nytt ljus.

Jag har sovit och skrivit i ett tidigare mottagningsrum för doktor Emil Sandell. Under pauserna har jag smugit runt i huset och beundrat alla vackra möbler. De flesta är en del av husets historia från dess olika faser sedan byggandet 1809.

Till exempel är stolarna och bordet i matsalen byggda för hundra år sedan av husets egen snickare – som visst hade blivit utvisad till Sibirien på grund av olydnad och sedan promenerat (?!) hela vägen tillbaka till Finland och fått anställning här på gården.

Jag har jobbat stenhårt med mitt manus men också yogat i den otroliga (!) yogasalen, sovit, promenerat runt ägorna och på grusvägen, läst och tagit det mycket lugnt.

Den första morgonen vaknade jag nöjd efter nio timmars sömn, gjorde ett yogapass, åt en go frukost och gick sedan upp till rummet för att sova två timmar till. Det kändes nästan som att vara på ett vilohem för trötta författare. Så varm och mjuk och trygg stämning här.

På onsdag kväll fick jag testa den gamla torparbastun och bara njöt av kasta bad och vara helt tyst för mig själv med mina tankar. När jag gick de några hundra metrarna tillbaka till huset i den oktobermörka kvällen invirad i endast handduk medan kroppen fortfarande ångade tänkte jag på hur lycklig jag är. Lycklig och privilegierad för att kunna göra detta.

Jag fattar att alla av praktiska och ekonomiska skäl inte kan åka iväg för sex nätter till en charmig herrgård. Därför uppskattar jag min vistelse extra mycket. Att åka bort för att skriva funkar så otroligt bra för mig. Det finns inga måsten, inga tider att passa. Jag har fått bygga mina dagar precis som jag vill.

Varje morgon har jag serverats supergod frukost (nån som kokar gröt åt en alltså!) och i söndags innan jag åkte iväg hit lagade jag en stor sats purésoppa och pastagratäng. Jag har tuggat samma tråkiga mat hela veckan, men jag bryr mig inte om det. Det enda jag bryr mig om är att jag fått möjligheten att få vara helt ensam med min text utan några andra måsten. Det är så sällsynt och därför också otroligt värdefullt.

I morgon åker jag hem men en sak är säker: det här vill jag göra igen!