Sugen på att skriva en roman? Om två veckor börjar NaNoWriMo!

November är kanske ingen favoritmånad för folk. Det är mörkt och grått, men det är också årets mest aktiva skrivmånad – åtminstone globalt. I november är det nämligen så att människor runtom i världen vässar sina pennor, eller kanske snarare putsar sina tangentbord, och skriver. De skriver skriver skriver. Närmare sagt skriver de i snitt 1667 ord per dag för att under månaden skriva ett romanutkast på 50 000 ord i utmaningen National Novel Writing Month, alltså NaNoWriMo.

Det här är en galen utmaning. Galen, men extremt rolig! Själv har jag deltagit 2014 och 2016, så egentligen skulle det ju vara dags nu i år igen om jag skulle följa mitt eget mönster, men jag tror inte det blir av. Just nu ligger fokus på att redigera redan existerande/påbörjade projekt. Min virtuella skrivbordslåda behöver inte flera manus som står på kö. 2014 skrev jag alltså en första version av Nationen och 2016 skrev jag min chicklit (som ännu också väntar på min uppmärksamhet, eeh).

Men kanske du ska delta? Försöka dig på att få ihop ett romanutkast på en månad? Tvinga dig själv att skriva fastän det inte alls känns lockande just dag 11 och 27? Efter att ha varit med två gånger vet jag att det inte är lätt. Vissa dagar är det omöjligt att hinna eller så finns det ingen lust, men det är just det som är grejen med hela utmaningen. Jag har klarat det båda gångerna. Inte för att jag skulle vara nån sorts övermänniska, utan för att jag verkligen ville komma i mål.

Är du med i NaNoWriMo kommer du dagligen att bli påmind (av ditt dåliga samvete som knackar på) om att du ska skriva och vad är väl bättre än det? Så klart ska det inte kännas som ett tvång eller en belastning, men rätt så ofta behöver vi ju lite press utifrån för att komma nån vart. Jag vet att många människor drömmer om att skriva den där romanen, så gör det nu! Bara gör det! Du kommer inte att ångra dig. Eller jo, antagligen nånstans där vid dag 11 eller 27 ångrar du dig, men du ångrar dig inte på riktigt.

nanowrimo.png

Tre tips för att lyckas med NaNoWriMo

1. Skriv världens sämsta råmanus
För att klara NaNoWriMo måste du skippa självkritiken och bara skriva på. Skriv skriv skriv. Hur dåligt, banalt eller dumt det än låter. Själv skrev jag för två år sen en sexscen som började med att de grillade korv. Eh, va? Ja inte speciellt bra, men det behöver det inte vara. Det viktigaste är att du skriver, du kan rensa i det sen.

2. Skissa upp en ungefärlig plan
Själv föredrar jag att skriva dit texten tar mig, men det är avsevärt mycket lättare om du har nån sorts aning om vem och vad du skriver om. Vad heter karaktärerna? Vad hittar du i deras kylskåp? Har de ens ett kylskåp? Vad är deras största dröm? Hur ser omgivningen ut? Om du tänker ut några grundpelare är det lättare för dig att sätta dig ner och skriva.

3. Ge skrivandet en ärlig chans
Du vill så gärna skriva, men hittar aldrig tid. Låter det bekant? NaNoWriMo är ett fantastiskt tillfälle att prioritera skrivandet och se om det verkligen är något du vill satsa på. Dessutom är det bara en månad, så ge det (och dig!) en ärlig chans! Tänk om du om en månad sitter med något som kan vara början på något fantastiskt?! Alla romaner har faktiskt börjat med en mening.

***

För någon kan det här kännas helgalet och jag förstår det mer än väl. Varför hasta fram (dåligt) text? Och nej, det här passar inte alls för alla. En utmaning som NaNoWriMo är inte heller riktigt optimal (50 000 ord är verkligen jättemycket), men när jag har deltagit har jag bevisat för mig själv att jag visst har tid för skrivandet om jag vill. Hela den här hösten har jag kommit med dåliga ursäkter (igen!). Sagt att jag inte har tid, att mitt jobb tar för mycket tid och att nästa vecka ska jag redigera. Men sen gör jag ändå inte det. Hur mycket jag än påstår att jag ska göra det.

NaNoWriMo är verkligen inte för alla, men jag skulle ändå rekommendera också den mest skeptiska att ge det en chans. Vad har du att förlora? I värsta fall skriver du inte varje dag och når inte 50 000 ord, i bästa fall röjer du skrivtid i kalendern och avslutar månaden med tusentals eller kanske tiotusentals ord på plus. Det är knappast jättebra, men det är en början.

Det är också det som är lite grejen med Nano – att våga släppa taget om den perfekta texten och bara skriva. Det är fullständigt galet men samtidigt är det rätt så häftigt att se att ord blir till meningar som blir till sidor som blir till kapitel och “plötsligt” sitter en med 50 000 ord text.

Så vad väntar du på? Börja skissa på den där romanen nu! Ja nu genast! Nu!

P.S. Här finns en intervju med Maria Turtschaninoff och mig som Svenska Yle gjorde i fjol om just NaNoWriMo!

Varifrån kom idén till Nationen?

Nästa vecka ska jag börja redigera Nationen – alltså det som förhoppningsvis ska bli min andra roman. Jag tror det blir femte eller sjätte redigeringsrundan nu?! Och förhoppningsvis den sista riktigt "stora" redigeringen. I augusti ska min förläggare läsa och så får vi se vad som händer med Astrid, Mikael och Saga. Fastän jag blivit utgiven tidigare finns det som sagt ingen garanti på att mitt förlag vill ge ut det här manuset. Och även om manuset blir antaget vet jag att det kommer att krävas ytterligare redigering, men jag hoppas på att få de grövsta "missarna" åtgärdade nu.

Nationen är ett projekt som levt med mig i över fyra år. Våren 2014 skrev jag ner de första anteckningarna kring vad jag tänkte mig att det skulle bli och under NaNoWriMo i november 2014 skrev jag det första utkastet. Då var manuset drygt 50 000 ord, nu har det svällt till 75 000 ord och landar väl nånstans kring den här ordmängden i sin slutliga version.

Från början hade jag tänkt att Nationen skulle bli en "galen roman". Titeln hade till och med undertiteln "en akademisk fylla" (haha något oklart vad jag menar, antagligen bara fylla), men för varje redigeringsrunda smyger det in sig mer och mer allvar i texten. Alla karaktärer har drömmar de inte riktigt vet hur de ska uppfylla och problem som hindrar dem från att göra det de vill. Eller så vet de inte riktigt vad de vill. Alltså klassiska ingredienser för en (genre)roman.

P1020675.jpg

Eftersom jag jobbat så länge med projektet är det så självklart för mig vad det handlar om och framförallt varför jag valt att skriva just den här romanen. Jennifer påpekade i våras att jag borde skriva ett inlägg om varifrån idén kommer och nu är det äntligen dags. Så varifrån kommer egentligen idén till Nationen?

Jag har själv varit väldigt aktiv i studielivet – bland annat som ordförande i min studentförening StudOrg. Jag hängde också en del på Nylands nation och älskade överlag min galna studietid fylld av fester, knäppa händelser och framförallt alla fina vänner. Från början var tanken med Nationen att skriva en sorts hyllning till studieliv. Och nån sorts romantiserande hyllning är det väl fortfarande. En studiekompis som läste manuset (i ett ganska tidigt skede) sa att hen aldrig känt lika stor igenkänning med någon text – och det är precis det jag är ute efter.

Nationen utspelar sig i Helsingfors och det mesta finns "på riktigt", men själva nationen, Västra Nylands Nation, har jag hittat på för att kunna ta mig vissa skönlitterära friheter. Jag behöver inte förhålla mig till någon existerande nations traditioner, utan får fritt hitta på vilket har varit så otroligt skönt. Mycket av det jag skriver om baserar sig så klart på mina egna erfarenheter, men har blivit omskrivet i en skönlitterär form och det mesta är faktiskt helt hittepå.

I Nationen får läsaren följa med Astrid, Saga och Mikael som alla studerar olika ämnen och befinner sig på lite olika platser i livet men alla har någon anknytning till Västra Nylands Nation. I slutet av det här inlägget kan du läsa hur början på det första kapitlet ser ut (just nu). Antagligen kommer det att ändras en del, men så där på det stora hela börjar storyn sitta nu. Jag blev förresten intervjuad av Ratata om mitt skrivande och där berättar jag också lite om inspirationen till Nationen.

Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med manuset nu i sommar. Jag har 5,5 vecka tid på tills jag ska åka till Berlin och planen är att jag ska vara klar med redigeringen senast då. Den här veckan har jag känt ett nästan märkligt motstånd eller till och med vemod inför redigeringen. Kanske för att jag tror att det här blir den sista riktigt stora bearbetningen? Men på måndag ska jag läsa manuset från början till slut och sen är det redigering redigering redigering som gäller.

Hoppas det här klargjorde på ett ungefär varifrån idén kommer och vad det handlar om. Fråga gärna om nåt blev oklart så ska jag berätta mer! Och så får ni gärna skicka pepp och inspiration för min stundande redigering. Det känns alltid lika nervöst innan jag kommer i gång. Kan jag fixa det här? Kan det här faktiskt bli en bok? Iihh!

En romanscarf med egen text!

Jag brukar inte bli så ivrig på prylar och kläder med egen text/egen bild/etc – men nu! I ett av de senaste mejlen från NaNoWriMo tipsades om en scarf med egen text.

Bild: Litograph.

Bild: Litograph.

Det går alltså att välja vilken text en vill ha på scarfen, sammanlagt ryms ca 30 000 ord. Dessutom får en välja font och färg. Hur häftigt?! Jag blir ivrig bara av tanken att gå omkring med mina ord kring halsen. Ibland känns det ju som om ens text håller på att stryper en, så rätt så perfekt, haha!

Jag måste ju få en sådan här! Men nu undrar jag med vilken text. Kanske Vad heter ångest på spanska? Det är ju trots allt mina första blödande ord så det kunde vara fint. Men vilken färg? Vilken font? Så många val!

Vilken text skulle du trycka upp på en sådan scarf? Det finns också några klassiker om en inte kommer på något annat. Men varför inte texter från bloggen?

... och nu då?

Vilken märklig känsla det här. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag har fått upprepa det några gånger för mig själv i dag.

Just nu är jag faktiskt så trött att det inte skulle bli speciellt bra, men skulle det fortfarande vara november och NaNoWriMo skulle jag skrapa ihop ett antal ord. Väldigt många dagar i november hade jag noll lust, men jag skrev ändå. För innerst inne vill jag ju också de dagar då det smakar trä. Det om något är väl det ultimata beviset på att en hittat rätt grej?

Egentligen viskar en liten röst nu också att jag borde skriva. Inte så att jag skulle vara tvungen att göra det, utan just för att jag vill. Det spännande är att ju mer en skriver, desto fler idéer och tankar dyker upp. I går när jag skrev den sista scenen (en prolog, what?!) fick jag en idé för en uppföljare till Allt jag (inte) ångrar.

Men men, nu ska jag nu ta en litenliten skrivpaus och ladda batterierna. Redan nästa helg är det Litterärt skapande igen och jag ser fram emot det! Har saknat mina LittSkap-vänner. Dessutom ska vi diskutera min antologitext (det är min tur att ha textsamtal) och jag ser fram emot skarpa blickar på det jag skrivit.

Nåja, jag ska sluta svamla här och njuta av min lediga kväll. Om jag längre vet hur en gör? Tips? #miljöskadad

Jag gjorde det!

Med nästan tre timmars marginal passerade jag 50 000 ord i kväll. Jag gjorde verkligen det. Jag har skrivit ett råmanus på en månad. En enda dag av trettio skrev jag inte, alla andra dagar gjorde jag det. Är texten lysande? Nej så klart inte, men det är lättare att redigera dålig text än ingen text alls.

Jag blev faktiskt så rörd av att jag började gråta. Så många gånger under den senaste månaden som jag har tvivlat och undrat vad jag sysslar med egentligen. Men aldrig har jag tänkt tanken på att ge upp. För jag är ju inte en sån. Jag skriver och skriver och skriver tills andra ska få läsa.

Jag har ännu massvis arbete kvar med det här manuset, men just nu tänker jag bara vara jävligt stolt över att jag faktiskt gjorde det här. För andra gången skrev jag 50 000 ord på en månad. Det är ju nog lite sjukt. Landade slutligen på 50 075 ord (enligt NaNoWriMo:s officiella räkning 50 122, hmm?).

Men nu tar jag paus från Stella och de andra karaktärerna. Ska också bli riktigt skönt att säga hejdå till november. Den här månaden har verkligen bjudit på både toppar och dalar. Men nu: blicken stadigt riktad framåt. En månad kvar av de här (skit)året och så dags för 2017. Jag är så redo!

November, det är du, inte jag

November. En månad väldigt få gillar. Det var ju rätt så fint när vi ännu hade snö och några soliga dagar men nu är det så grått att det känns som om all gråhet håller på att äta upp mig från insidan. Grått grått grått.

Men att gnälla på vädret är inte speciellt konstruktivt så jag ska försöka mig på något annat i stället. Kan ju konstatera att NaNoWriMo-tåget går som på räls – fastän det inte riktigt känns så. Jag håller fortfarande tidtabellen och har jag kommit så här långt ska jag väl klara av att komma i mål? Drygt 13 000 kvar nu.

Just nu har jag ändå kommit in i den obligatoriska fasen där jag känner att allt jag skriver är skit och att hela projektet är dumt och onödigt. Träffade en kompis i dag som frågade om det är bra eller dåligt att skriva under sån press. Tja, både och tycker jag. Tror faktiskt att texten skulle bli lika skit fastän jag skulle ge mig tre månader tid i stället för en.

Jag har inte heller glömt de obesvarade frågorna från frågestunden. Jag har bara haft noll energi över för bloggen, men hoppas den energin återvänder så småningom. Jag gillar ju verkligen att hänga här och läsa era kommentarer. Men just nu skyller jag lite på november och hoppas på bättre energinivåer framöver.

Hur tacklar du november?

Staycation

I ett dygn levde jag i en parallell verklighet när jag åkte iväg på min staycation. Faktiskt min första någonsin. En staycation är alltså en semester i den egna hemstaden. Tidigare i höst tipsade Lina på sin blogg om att det nyöppnade Clarion-hotellet sålde hotellnätter för 50 euro och jag var inte sen att boka en natt. Kan säga att jag inte ångrar det alls. Inte alls.

Det kändes nästan som om jag skulle ha varit utomlands, det finns ju en lite speciell stämning på hotell. Hotellet är riktigt nytt. Så nytt att det fortfarande sprang omkring gubbar med stegar och verktyg och fixade både smått och stort. Det störde ändå inte mig.

Jag blev otroligt väl bemött redan i receptionen och är så glad över att vi i Finland börjar bli bättre på det här med kundbetjäning. Jag tyckte ju att det var lite pinsamt att jag bokat en billig hotellnatt (VARFÖR skäms en för sånt, kan nån förklara, det var ju liksom inte min idé att hotellet skulle sälja billiga nätter?) men blev behandlad som en helt "vanlig" kund. Liksom så klart.

upload.jpg

Orsaken till att jag bokade min staycation var att jag skulle ge mig själv en liten belöning mitt i NaNoWriMo-projektet. En liten morot (och kanske piska) för att ge mig lite extra energi att orka månaden ut. I dag skrev jag i lobbybaren och uppenbarligen var det en bra idé med tanke på att jag skrev 2500 ord på 1,5 timme!

Redigerade också min antologitext som jag borde skicka till mina LittSkap-kompisar i morgon. Jag är fortfarande inte klar, men jag känner att texten lyfte några nivåer. Den första versionen var nog inte speciellt bra. Men jag har lärt mig att det är så jag fungerar. Hafsar ur mig skräp och så får jag redigera fram nåt bättre. 

upload.jpg

Jag trivdes så bra att jag inte riktigt ville åka hem. Tror jag ska gå till lobbyn och skriva en annan gång också. Som sagt, det är något speciellt med stämningen på hotell, kände mig så inspirerad. Utsikten från min tillfälliga office var så fantastisk att jag var tvungen att gå ut och fota lyftkranarna (kände mig som Peppe!). Tyckte också att det var lite symboliskt att Sofi Oksanen övervakade mitt skrivpass.

upload.jpg

I går kväll skrev jag i skybaren på sextonde våningen. Baren var proppfull och musiken på hög volym. Jag kände mig lite konstig när jag satt där med min laptop, men jag höll ju på med stor konst. Eller egentligen skrev jag en sexscen och hoppades att ingen som stod bakom mig kunde svenska, ehe.

Det kändes verkligen som om jag hade varit utomlands. Minus då ett gäng finska businessmän vrålade "nyt sitä shampanjaa" (hit me champagnen) vid bardisken. Nåja, det är väl smällar en får ta. Min syster Anna kom också på ett glas vin med mig så vi fick njuta av utsikten tillsammans. Kul med sällskap fastän jag är rätt bra på att underhålla mig själv. Speciellt när jag skriver saknar jag inte sällskap.

upload.jpg

Det jag gillade allra mest var gymmet (det var litet, men på sextonde våningen!), bastuavdelningen och simbassängen. Jag fick både bada bastu och simma i lugn och ro. Bassängens vatten är uppvärmt men själva bassängen är utomhus (det fanns ett nättak, men det regnade igenom).

upload.jpg

Det mest skrämmande var att den bortre ändan av bassängens botten var av glas – alltså kunde man i princip titta neråt och "njuta" av utsikten. Jag har lite höjdskräck så hade rätt mycket ångest där så måste simma snabbt snabbt förbi varje gång, haha.

upload.jpg

Jag åt också middag på restaurangen i går och var så mätt efter förrätt och huvudrätt att jag knappt kunde röra på mig. Frukosten i morse var också jättegod, mest imponerad var jag av möjligheten att kunna beställa en custom made-omelett. Det krävs liksom inte mycket för att imponera på mig.

Så jag kan verkligen rekommendera Clarion för alla som behöver hotell i Helsingfors. Och nej, det här inlägget är inte sponsorerat. Haha, I wish! Men jag tyckte så mycket om mitt hotelldygn att jag tror att jag ska göra det här till en tradition – alltid då och då åka på staycation för att skriva. Miljöombyte är alltid bra!

Har du varit på en staycation nån gång?