Det blir en bok!

Den här hösten har jag varit lite kryptisk kring vad det är för redigering jag hållit på med. Eller jag antar att de flesta har räknat ut att jag redigerat Nationen, men jag har inte skrivit ut det någonstans. Men nu tänkte jag äntligen dela med mig av en rolig nyhet! Under hösten har det nämligen blivit klart att Nationen faktiskt ska bli en roman!

Så under november och december har jag slitit med redigeringen och har i dag överräckt en 300 sidor tjock papperslunta till min redaktör. Boken är ingalunda färdig och det dröjer ett tag innan den finns i bokhandlarna. Som det ser ut nu blir det under 2020, men exakt när är fortfarande oklart. Men den som väntar på något gott – ja ni vet.

En del av mig känner att det är jättelång tid till 2020, en annan del tänker “hjälp, det är ju snart” – för jag vet hur fort tiden går. I dag har jag alltså överlämnat manuset åt min redaktör och så fortsätter arbetet under nästa år. Det känns egentligen rätt skönt att inte behöva skynda, utan att det finns tid att göra Nationen så bra som möjligt.

upload.jpg

Som jag skrivit flera gånger tidigare så är bokbranschen ofta långsam. Det är inte alls ovanligt att författare väntar ett eller till och med två år på att få se sina ord i bokformat. Arbetet med en bok innefattar många olika personers insatser och för att det ska bli bra krävs faktiskt tid. Fastän jag själv jobbat med Nationen sedan 2014 (om än väldigt sporadiskt) är det en “ny” bok för mitt förlag.

Under nästa år väntar mer redigering efter kommentarer från min redaktör, omslagsprocess, korrekturläsning, språkgranskning och layout. För mig är det den enda boken som har “betydelse”, men ett förlag kan ju aldrig ge all sin uppmärksamhet åt en författare eftersom utgivningen är omfattande, processen är tidskrävande och måste också bakas in i all annan verksamhet på förlaget. Fastän jag ibland önskar att allt skulle gå att göra lite snabbare påminner jag mig själv om det viktigaste: att Nationen blir en riktig bok – då spelar det ingen roll hur lång tid det tar. För drömmen har ju ändå handlat om att få den utgiven och det kommer att ske! Hurra!

Jag ska försöka få till ett utförligare inlägg om redigeringsprocessen ännu före jul och så ska ni så klart få hänga med i svängarna under nästa år. Jag vill ge en så bra “behind the scenes”-rapportering som möjligt. Vad allt händer mellan att en författare skrivit en bok och att den finns i butikshyllorna? Om du har frågor eller funderingar kring det får du jättegärna ställa dem i kommentarsfältet.

Biblioteksersättning – hur funkar det?

I dag har jag fått min första biblioteksersättning någonsin! Hela 20,02 euro in på kontot. Visserligen med 60 procents skatteavdrag (eftersom jag inte orka börja rådda med mitt skattekort, har ju knappt ett när jag är företagare), så före skatt hade summan varit 50,05 euro. Det här betyder att min bok har lånats 200 (!) gånger under 2017 i Finland. Rätt stort ändå?!

Men hur funkar det här med biblioteksersättning egentligen? Ersättningarna har rätt nyligen höjts och en författare får 0,25 euro per lån. Så fyra böcker ger en euro klirr i kassan (är väldigt osäker på varifrån 5 centen i summan kommer, men kanske det är antologin Människohundarna?). Med tanke på att jag får några euro royalty per såld bok är skillnaden faktiskt inte jättestor. Och för varje bok som biblioteket köper in får jag så klart royalty på helt samma sätt som för alla andra böcker som sålts.

Nu började jag fundera på hur det funkar med utlåning på svenska bibliotek, jag har faktiskt ingen koll. För varje bok som köps in får jag så klart royalty, men jag är osäker på om jag kunde få någon biblioteksersättning från Sverige? Eller hur det fungerar med svenska författares böcker i Finland. Kommentera gärna om du har koll på detta! Här i Finland måste författaren själv registrera sig på Sanasto, men annars har det gått smidigt!

 Så här glad var jag när jag höll i min bok när den hade kommit från tryckeriet. <3

Så här glad var jag när jag höll i min bok när den hade kommit från tryckeriet. <3

I juni skrev jag om hur det fungerar med royalty och hur mycket författare kan förväntas tjäna på en bok. I kort sammanfattning: inte så mycket. För att författarskapet ska börja generera pengar borde en sälja minst 10 000 böcker per år och ha utlåningssiffror i samma storleksklass – och så klart ha en rätt stadig utgivning. Om inte en ny bok varje år så minst vartannat. Så klart vill författare leva på sitt skrivande, men väldigt få skriver sist och slutligen böcker med tanke på pengarna. Inte jag heller!

Men ju fler böcker jag skriver och som blir publicerade, desto mer ökar så klart biblioteksersättningen. Men det lär nog dröja ett antal år innan jag kan räkna det som någon inkomst. Hittills har mina största skrivinkomster bestått av stipendier – så tacksam för de stipendier jag fått i år och hoppas på fortsatt stipendielycka i fortsättningen. Och fram tills det hoppas jag att min bok lånas flitigt, för att låna böcker på biblioteket är faktiskt ett jättebra sätt att stöda författaren! Vill du ha fler tips på hur du kan hjälpa en författare? Läs mina tips!

femsättatthjälpaenförfattare.png

Förresten känns det här som helt rätt dag att få biblioteksersättning. I dag har det nya centrumbiblioteket i Helsingfors äntligen öppnat och det ser sååå fint ut. Jag ska försöka sticka in mig där i morgon eller fredag. Vad tycker du om bibliotek? Brukar du låna mycket på bibban?

Ett år sedan debuten – är jag bortglömd nu?

Förra hösten var jag författare fullt ut. Det var bokmässor och evenemang, recensioner och hålligång. Nu ett år senare känner jag nästan som om jag ramlat ur svängen. Bokmässorna känns inte alls lika spännande eller angelägna och att springa på diverse (release)fester har inte heller lockat fastän jag så klart är så glad för alla författarkompisar vars böcker kommet i höst. Jag chattade om det här med Ellen och hon sa att det antagligen är en rätt så naturlig reaktion. Efter ett hektiskt år är det inte så konstigt att en vill dra sig undan.

När Kjell Westö föreläste för oss på Litterärt skapande förra hösten berättade han att han året efter att en bok blivit utgiven inte har någon tid att skriva eftersom han har så många uppträdanden och resor. Under den här perioden kan han omöjligen koncentrera sig på skrivandet men sedan när han får skriva drar han sig undan.

Det är det som är så dubbelt med författarskapet. Ena stunden sitter du i din skrivkammare med smutsigt hår och trasiga byxor, i nästa stund ska du vara snygg, fräsch och gärna rolig inför en publik. Visserligen är jag väldigt långt ifrån Kjell Westö, men i grunden är det samma sak. Det är som om det finns två olika versioner av ens författarjag. En som syns och en som drar sig undan.

  Bokmässelooken i fjol.

Bokmässelooken i fjol.

Det är över ett år sedan min debutroman blev utgiven och jag tänker ofta att den nog börjar vara bortglömd. I dagens värld är tempot brutalt. En bok tävlar inte bara med andra böcker utan med precis allt annat. Netflix, sociala medier, vänner och allt vad livet har att bjuda på. Just när boken blir utgiven kan det i bästa fall vara en liten hype kring boken. Den syns kanske extramycket på sociala medier, blir recenserad och det är evenemang och sånt.

Men sen när allt det där ebbar ut? Vad blir kvar? En författardebutant som undrar vad som hände och varför ingen längre verkar vara intresserad. Bokmässan i Helsingfors har börjat i dag men för mig är det bara ett evenemang som vimlar förbi, inte något som jag deltar i. Ingen “bryr sig” om mig och min bok. Och det är ju mer än rätt. Det har kommit en hel skörd vår- och höstböcker sedan min debut publicerades och jag kände faktiskt redan efter bokmässorna i fjol “jaha, det var den boken då”.

Riktigt så brutalt är det ju lyckligtvis inte. Alltid då och då trillar det in recensioner på min debut. Extra glad blir jag när någon hör av sig och berättar att hen läst min bok. Varje meddelande värmer så otroligt mycket. För nån vecka sen spionerade jag (ja!) på min bok på huvudstadsregionens bibliotek och såg att många ex var utlånade, hur roligt?! Just biblioteken är guld värda när publiceringstakten av nya böcker är så hektiskt som den är. På bibban går det nästan alltid att få tag på böcker som för länge sen “gått ur säsong”. <3

  Bokmässevimmel för ett år sedan. Jag pratar med Elin som jobbar för Göteborgs bokmässa och som jag faktiskt träffade på en studieresa till Israel 2011!

Bokmässevimmel för ett år sedan. Jag pratar med Elin som jobbar för Göteborgs bokmässa och som jag faktiskt träffade på en studieresa till Israel 2011!

Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. Kanske att allt går så fort och att när det är över så känns det lite tomt. Lite märkligt. Det kan gå dagar utan att jag tänker på att jag skrivit en bok, fastän det var i mina tankar i typ 4,5 år före det blev en bok. Jag har faktiskt inte läst Vad heter ångest på spanska? en enda gång sen den sista korrläsningen i juli i fjol. Jag har flera gånger tänkt på att jag borde göra det, men jag vet inte om jag vill eller vågar? Däremot hoppas jag att boken får leva länge, att det inte blir bortglömd bara för att det kommer nya säsonger med nya böcker av nya författare.

Och så en dag ska väl jag själv vara med i den nya säsongen igen och så börjar allt om från början igen. Det kommer nya bokmässor, nya fester, nya evenemang. Precis som det ska vara. Och jag är alltså inte det minsta bitter för att nu vara “bortglömd”, snarare är det märkligt hur olika ett evenemang kan kännas ett år senare. Det är som om jag befinner mig i en helt annan sinnesstämning.

I dag blir det tyvärr ingen bokmässa för mig eftersom jag är på lande på blogathon (bäst!), men under helgen ska jag försöka klämma in ett besök. För det är ju liksom ändå bokmässan. Böcker, författare och en massa intressanta samtal. Plus att mat- och vinmässan ju pågår samtidigt och det är alltid kul. Älskar att just de här mässorna pågår samtidigt. Perfekt kombination ju!

Ska du besöka bokmässan? Vad ser du allra mest fram emot? Själv ser jag faktiskt mest fram emot det nya finlandssvenska konceptet med en fest i morgon kväll. Ses vi där?!

Chick lit, romance och feelgood

En underhållande och lättläst roman skriven av en kvinna, med en kvinnlig huvudkaraktär och ett lyckligt slut kallas ofta för chick lit eller romance. Själv har jag fått svara ett antal gånger på frågor om min bok är chick lit – och inte alltid så att den som ställt frågan skulle anse att det är en bra sak. En bok skriven av en kvinna som handlar om en kvinna kan ju liksom inte vara intressant för nån annan än en kvinna. Eller?

Genren feelgood känns lite bredare och termen känns inte lika “dissad” som chick lit och romance. Men speciellt i Svenskfinland känner jag att den här typen av genrelitteratur är rätt ovanlig och osynlig. I en recension av Vad heter ångest på spanska? skrev recensenten att det är “lite av underhållningsroman faktiskt”. Eh, det är ju underhållning?

Facebook påminde mig i dag om en meme som Malin postade för ett år sen på min sida. Visst är det jobbigt med all denna dick lit. Alla dessa män som skriver böcker om män. Men så klart är en berättelse om en man, oberoende av om det handlar om kärlek eller nåt annat, mer intressant än samma historia med en kvinna i huvudroll. Ugh!

dicklit.jpg

I Sverige är feelgood en stor genre som bara växer och växer. Jag är inte alls förvånad över att feelgoodförlaget Printz Publishing köptes upp av förlagsjätten Norstedts. Underhållande, mysiga och varma romaner med lyckligt slut säljer bra – men kommer definitivt inte in i finrummen. Och romance är faktiskt en av världens mest sålda bokgenrer. Många älskar helt enkelt att mysa ner sig med böcker som inte handlar om våld och mord, utan om kärlek och fina möten människor emellan. En sorts verklighetsflykt med lyckliga slut.

En vanlig kritik mot de lyckliga sluten är att det är så förutsägbart. Varför läsa en roman om det går att räkna ut hur det slutar? Ändå har jag aldrig hört någon framföra den här kritiken mot deckare. Där vet ju läsaren också hur det slutar: fallet blir löst, tadaa! Själva spänningen ligger ju i att få veta hur allt går till och samtidigt kunna förvissa sig om att slutet blir på ett visst sätt. Det är en sorts trygghet som åtminstone jag trivs med.

Men vad är skillnaden mellan dessa genrer? För mig är chick lit roligt, underhållande, stundvis pinsamma situationer och mycket värme. Den ultimata chickliten måste väl vara Bridget Jones (som jag faktiskt bara sett på film, inte läst). Storstäder eller gulliga orter på landsbygden, män och krånglig kärlek.

  Hemsnickrat omslag till mitt chick lit-manus som stått mer eller mindre orört sen november 2016.

Hemsnickrat omslag till mitt chick lit-manus som stått mer eller mindre orört sen november 2016.

Och skillnaden till romance? Jag vet faktiskt inte. När nån säger romance tänker jag automatiskt sex och många kopplar till harlequinromaner – vilket bidrar till att “ryktet” kanske inte är speciellt gott. Men i grund och botten handlar det ju om kärlek, lycklig sådan dessutom. Jane Austens Stolthet och fördom anses vara en av de första romanceromanerna och det är väl inte så många som rynkar på näsan till den? I korthet: de två som historien kretsar kring ska få varandra på slutet.

En feelgood behöver däremot inte alls handla om kärlek utan där är spektret lite bredare. Det kan vara vänskap och familjerelationer, men ofta brukar ett litet kärleksspår smyga sig in. Wikipedia definierar det i all sin enkelhet så här: “Feelgood är en genre med syftet att få mottagaren att må bra”.

Vad tycker du om romance, chick lit och feelgood? Själv tänker jag att både min debut och Nationen är underhållning, men kunde säkert klassas in under chick lit. Sen har jag ju också ett helt renodlat chick lit-manus som väntar i datorn på min uppmärksamhet. Jag kallar det för en finlandssvensk Bridget Jones men för att vara helt ärlig minns jag knappt vad min huvudperson heter eller vad som händer, det är ju faktiskt två år sen jag skrev manuset. Men jag ser väldigt mycket fram emot att jobba med det.

Fem tips för att hjälpa författare

Att nå ut till potentiella läsare är viktigt för alla författare. Men realiteten är att det finns massvis med bra böcker där ute samtidigt som alla författare inte har ett stort marknadsförinsgmaskineri i ryggen. Den goda nyheten är att du som läsare kan hjälpa dina favoritförfattare! Det är små grejer som kan vara otroligt betydelsefulla. Alla klick och delningar, varje hashtag och recension räknas. Här kommer fem konkreta tips på hur just du kan hjälpa:

Skrivtips (1).png

1. Köp boken
Det här är det mest självklara sättet att hjälpa en författare. Köp boken – till dig själv, till vänner, till släktingar. Till alla som kunde tänkas gilla den. Finns boken inte just i din bokaffär kan du fråga om de kan beställa in några exemplar eller så klart köpa på nätet. Min bok finns bland annat på Adlibris men du kan också beställa ett signerat ex direkt av mig, kontakta mig så fixar vi det!

2. Låna boken på bibliotek
Har du inte råd att köpa boken kan du låna den på biblioteket. För varje utlåning får författaren en (liten) biblioteksersättning. Finns inte boken på ditt bibliotek? Be dem att beställa in boken! På grund av rätt så stor efterfrågan på min bok beställde huvudstadsregionens bibliotek in fler ex av boken – varje bok räknas. När jag kollade läget för nån dag sen såg jag att flera ex av boken var utlånade, så himla roligt fastän boken har över ett år på nacken! <3

3. Prata och skriv om boken 
Berätta om en bra bok för alla som kan tänkas vara intresserade. Själv älskar jag när någon rekommenderar en bok för mig, det känns ju som en personlig gåva! Glöm inte heller hur värdefulla sociala medier är: ladda upp en bild på Instagram eller Facebook, skriv ett blogginlägg – vad som än känns naturligt för dig. Varje inlägg om boken på sociala medier är värdefullt! Glöm inte heller att tagga författaren eller använda boktitelns namn så att andra hittar rätt utan att behöva leta.

  Bilder under hashtaggen #vadheterångestpåspanska på Instagram.&nbsp;

Bilder under hashtaggen #vadheterångestpåspanska på Instagram. 

4. Följ och gilla författaren på sociala medier
Följ författarens Facebooksida och Instagram och gilla gärna uppdateringarna – så syns de för fler människor i flödet och ploppar också upp för dem som inte annars skulle se inläggen. En gillning kan kännas som en värdelös grej, men jag lovar att varje gillning är betydelsefull och genererar mer synlighet. Vill du vara en supermänniska? Dela då ett inlägg. Uppskattas alltid!

5. Skriv en recension
Har du läst boken och gillat den? Skriv gärna en recension på GoodReads, Adlibris och dylika sajter. Många läser recensioner innan de bestämmer sig för att läsa en bok. Men obs! Kom ihåg att skriva ut en spoilervarning om du avslöjar vad som händer i berättelsen.

***

Vill du hjälpa mig? Följ mig på FacebookInstagram och GoodReads. På sistnämnda är medeltalet för Vad heter ångest på spanska? inte speciellt smickrande (just nu 2,85), så en trevlig recension eller ett antal stjärnor är så klart välkommet – men jag vill ju så klart ha ärliga recensioner. Fiskar inte efter fullpoängare hur härligt det än skulle vara. Som sagt, många bäckar små kan hjälpa så otroligt mycket.

Din tur: Vilken författare eller bok vill du boosta i dag?

Framgång med måtta

Jag brukar skämtsamt säga att jag är glad över att min debutroman inte blev någon storsuccé. Visst fick jag många jättefina recensioner, det trycktes en andra upplaga och flera på mitt förlag har sagt att jag ska vara väldigt nöjd över hur bra boken sålt. Trots att allt gick “över förväntan” har jag inte känt någon press med Nationen. Jag har inte ett förlag som flåsar mig i nacken och undrar när nästa bok är klar. Jag får skriva i lugn och ro utan nån som helst press på mig. Ingen spekulerar om min kommande roman på kultursidor – för det finns helt enkelt ingen som “bryr sig” tillräckligt.

Och det kanske är där skon klämmer. Jag vill så mycket och mycket snabbare än det går nu. Jag vill ju att det ska finnas ett (större) intresse för mig och mitt skrivande (och tycker att det är lite pinsamt att erkänna det). Samtidigt inser jag vad priset för framgång är. Stressig tidtabell, alldeles för mycket jobb och en konstant känsla av att inte hinna med, inte räcka till. Hur mycket jag än hade önskat att Nationen skulle ha blivit utgiven i höst, så blev det inte så. Och det är jag tacksam för. Nu har jag inte behövt stressa och mår garanterat hundra gånger bättre så här.

Samtidigt sneglar jag avundsjukt på författarkolleger som utkommer med en bok (eller flera!) varje år, som verkar få mer uppmärksamhet än jag, som är mer framgångsrika, som får sommarprata och som intervjuas “överallt”. Lite dubbelt det här, eller hur? Jag vet hur tungt det är att pressa på i ett rasande tempo och vill inte ha ett sånt liv, men sen så vill jag ändå ha det?

  För mig är framgång att kunna åka iväg på en spasemester mitt i veckan.

För mig är framgång att kunna åka iväg på en spasemester mitt i veckan.

Rafael Donner skrev en kolumn i Hbl om framgång och fick ett motsvar av Helen Korpak. En intressant diskussion med två rätt så olika synvinklar. Donner drömmer i stället om framgång om att bli medelmåttig. Som han skriver: “Inom loppet av ett år har jag kommit ut med två böcker, blivit HBL:s kolumnist och Studentbladets chefredaktör, jag har sommarpratat och avslöjat min pinsamt dåliga allmänbildning i Duellen.” Det har verkligen hänt mycket fint och spännande i Donners liv, men också mycket som orsakat oro och en känsla av otillräcklighet. Så är den sortens framgång verkligen något att eftersträva?

Fastän jag kom ut med “bara” en bok förra hösten så var det tungt och påfrestande. Visserligen hade jag mycket annat på gång också, men Donners år har varit alldeles galet. Och fastän jag fattar det och egentligen inte vill ha det livet så kommer den där jävla avundsjukan krypande. Jag vill inte, men ändå vill jag. Så dubbelt det här.

Helen Korpak å sin sida skriver om hur det krävs en viss framgång för att överleva som kulturarbetare. “Frilansar man inom kulturen är framgång nödvändigt, i alla fall om man vill få betalt för vad man gör. Om man vill kunna leva ett skäligt liv.” Alla behöver vi pengar för att kunna överleva och att konstant leva med en ekonomisk oro är tungt. Att som frilansare konstant vara tvungen att förhandla arvoden uppåt eller påminna uppdragsgivare om betalningar är frustrerande. Jag har haft rätt så bra tur med detta, men vet hur det ser ut i branschen. Så kanske jag är tillräckligt framgångsrik med mitt frilansande, fastän det inte alltid känns så?

  Vi behöver inte följa i andras fotspår – om vi inte vill.

Vi behöver inte följa i andras fotspår – om vi inte vill.

Så hur mycket framgång vill en ha? Vad ska vi eftersträva?

För det första så tror jag inte det finns ett svar på det här, men jag är säker på att mycket framgång sällan betyder mycket lycka. I somras skrev den framgångsrika författaren Fredrik Backman ett långt inlägg på sin blogg om utmattningen, stressen och pressen han känt det senaste året:

“This is the fifth of my novels to make the New York Times Bestseller list. I remember when the first one did, I thought to myself: “I made it”. This time around, honestly, it’s more a feeling of “I made it…out”. Because this book took nearly everything for me to finish, and I ended up in a breakdown late last year.”

Liksom wow, fem romaner på New York Times bästsäljarlista, det måste väl vara den ultimata drömmen. Eller så inte. Därför tror jag att det här med framgång är så knepigt. Hur ska det gå att vara framgångsrik med måtta? Liksom känna sig lyckad och nöjd med det en åstadkommit utan att känna en konstant press att prestera mer? Att inte känna att det finns en armada som river och drar i en, ställer krav och förväntar sig mer? Själv tror jag att det är möjligt, men inte är det lätt.

Jag drömmer om “större” framgångar samtidigt som jag inte alls vill utsättas för allt det innebär. Det är en nästan ofrånkomlig paradox. Jag vill så mycket mer, men jag vill inte må dåligt på grund av det. Visst, min debut kunde ha sålt ännu mer, fått mer uppmärksamhet och mer lyriska recensioner. För det finns alltid en nivå högre att jobba mot och det är det som tar kål på oss. Eller: om vi inte är nöjda med det vi redan har uppnått och åstadkommit kommer vi aldrig att vara lyckliga.

P1040008.jpg

Och för att vara helt ärlig känner jag mig så otroligt nöjd med allt just nu. Jag får syssla med det jag allra helst vill göra plus att jag lever på det. Jag badar inte i pengar, men jag har det så otroligt bra. Och jag vet det. Det betyder ändå inte att jag inte kan känna avundsjuka gentemot andra som det går “bättre” för. Men: jag försöker fokus fokusera mer på det jag har åstadkommit och på hur mitt liv ser ut just nu. Och så gnäller jag här på bloggen som om allt skulle vara riktigt skit, haha. Nä, men jag vill liksom lyfta hur dubbelt det här kan kännas. Att vilja och ändå inte vilja något.

Nu känner jag att jag lite svävat iväg från ämnet och trasslat in mig i rätt så egocentriska tankegångar, men jag tycker att du ska läsa Donners och Korpaks kolumner och sen fundera på vad framgång innebär för just dig. Det behöver inte alls vara samma sak som för grannen, kompisen eller någon annan i samma bransch som du. Dessutom är det sällan speciellt roligt att vara otroligt framgångsrik, känd och eftertraktad. Det visar till exempel Fredrik Backmans blogginlägg eller Aviciis sorgliga livsöde.

Hur känner du? Hur mycket är det värt att kämpa för framgång? Eller vad räknar du ens som framgång? Finns det ett drömscenario du skulle känna dig nöjd med?

Fem finlandssvenska tips

Söndag, sköna söndag. Hoppas du haft en riktigt skön helg och njuter för fullt av din förhoppningsvis lediga dag. Själv ska jag fira en 13-åring och bara ta det lugnt. Och följa med det svenska valet, kommer att bli en sån rysare! Men för dig som vill få distraktion från valet eller annars bara lite söndagsunderhållning tänkte jag komma med fem fantastiska finlandssvenska tips för att förgylla din söndag.

  En gyllengul Helsingforsgata tidigare i veckan.

En gyllengul Helsingforsgata tidigare i veckan.

1. Förlagets podd

Mitt förlag har startat (nygammal) podd! Än så länge finns "bara" tre nya avsnitt (finns ett antal författarintervjuer från tidigare men de nya avsnitten har lite annan prägel). De nya avsnitten handlar om hur förläggare och redaktörer arbetar och ofta är tvungna att säga nej, om hur ett omslag blir till (här mitt inlägg om samma tema) och om ljudböcker. Jätteintressant, lyssna!

2. Klassfesten

Jag förstår inte riktigt hur Eva Frantz hinner med allt. I höst kommer det två böcker av henne och en bebis! Redan i somras kom radiomockumentären Klassfesten. Blev fast direkt! Det är ett jättebra manus och bra skådisar. Det här vill du inte missa.

3. E/S Design

Elin Sandholm har på några år lyckats förvandla sin dröm till en succé. Jag har inte hört en människa säga ett ont ord om hennes plagg hon skapar inom sitt eget klädmärke E/S Design och de är så himla sköna. Själv har jag en jumpsuit och en klänning. Dessutom älskar jag att läsa Elins blogg och få höra om processen bakom det hela. Plus att jag lär mig mycket om kläder och material!

  Iklädd E/S Design på min kompis bröllop i England för ett år sen.

Iklädd E/S Design på min kompis bröllop i England för ett år sen.

4. Det som kunde varit

Hanna Nordenswans kortdokumentär Det som kunde varit handlar om hjärtesorg i tre generationer. Så varmt och fint. Jag hade gärna hört och sett mycket mer om temat. Tyvärr går dokumentären att se endast i Finland, men jag har förstått att Hanna jobbar på att sprida den ut i världen. Och på tal om Hanna, hon och min kompis Lisen (som jobbar som journalist från Kenya) har startat en Afrikapodd!

5. Fotografen Frida Lönnroos

Är du på jakt efter en bra fotograf? Frida är så förbannat begåvad och dessutom otroligt trevlig. Alla som har blivit fotade av henne har varit så nöjda. Och alla Fridas bilder andas kärlek och magi. I höst flyttar hon till Stockholm men lär fortsätta jobba också i Finland, så passa på att boka henne asap!

***

Alla tips kommer (som vanligt) rakt från hjärtat. Men nu slänger jag över bollen till dig: vad vill du tipsa om? Vad som helst funkar – mat, podd, bok etc. Shoot!

Royaltyn rasslar in på kontot – nu är jag rik! Eller?

Under min coachning ville min coach att jag skulle säga följande mening: "Jag älskar pengar." Jag skrattade lite och kände mig helt knasig när jag sa det, men jag gjorde det trots att jag egentligen ville avfärda meningen. Jag älskar pengar. Vem säger så? Åtminstone inte jag enligt mig själv. Som frilansare med ojämna inkomster tänker jag så klart en hel del på pengar (och att det finns tillräckligt av dem), men är lyckligt lottad och har aldrig på riktigt varit tvungen att tänka på om pengarna faktiskt räcker till.

Jag är absolut ingen miljonär, men jag är inte fattig heller, fastän jag ibland kallar mig fattig kulturarbetare. Men riktigt så är det ju inte. Jag tjänar tillräckligt på mitt riktiga jobb (inte jättemycket, men tillräckligt) så att jag kan skriva. Jag tror Peppe nån gång skrivit om det att det egentligen bara är folk som har tillräcklig ekonomisk trygghet som har tid att skriva skönlitterärt – eller åtminstone tillräckligt med tid fär det. Samtidigt som skrivandet är en extremt billig hobby, så det finns ju en viss dubbelhet här. Men för att kunna skriva bra och fokusera på det krävs pengar – eller åtminstone en möjlighet till pengar.

All tid jag lägger ner på mitt skönlitterära skrivande är nämligen bort från något jag faktiskt kunde få betalt för "på riktigt". Jag har nämligen nyligen fått min royaltyrapport som visar hur många böcker jag sålde i fjol och hur mycket jag nu får fakturera mitt förlag. Fastän summan är något högre än jag hade hoppats på är det ändå inte ens en hel månadslön. Inte ens nära en månadslön. Jag skrev om det här med författarskap och pengar på Debutantbloggen och tänkte att det är dags att ta upp ämnet här på egen blogg. Så här skrev jag i september 2017:

  En humorist skulle kanske skriva "Pengar växer inte på träd" men jag är ju inte sån.

En humorist skulle kanske skriva "Pengar växer inte på träd" men jag är ju inte sån.

Pengar, pengar, pengar

“Grattis till din debut! Är du författare på heltid nu?”

Den här frågan har vissa, med all välmening så klart, ställt mig under den senaste månaden. Jag har skakat på huvudet och kanske skrattat lite. Nej, jag är verkligen inte författare på heltid. I alla fall inte ur ett ekonomiskt perspektiv – att jag lägger ner massvis med tid och tankeverksamhet på att skriva och marknadsföra betyder inte automatiskt att jag skulle kunna glömma allt annat jobb och leva på min bok.

Det är faktiskt ytterst få författare i Sverige och Finland som lever på sitt författarskap – och det är väldigt få debutanter som lyckas med det. Om ens någon? Det förskott jag fått för min debut har gått åt till att trycka upp vykort, tygkassar och att ordna releasefest. Utöver det blev det inte många euro över. En kompis trodde en gång att förskottet skulle vara ungefär 20 000 euro, jag skrattade så mycket då. Med en sån summa kunde jag faktiskt nästan leva på en bok om året.

Men för att en författare ska få pengar måste en bok sälja. Mycket! Under 2015 såldes en finlandssvensk bok i medeltal i 682 exemplar enligt en utredning av tankesmedjan Magma. Alltså 682! Undersökningen omfattar alla utgivna böcker, allt från stort förlag till egenutgivning.

Om vi då räknar med att en författare får ungefär några euro eller några tiotals kronor per bok kan vem som helst räkna ut att ingen lever på 682 sålda böcker om året. Den finlandssvenska marknaden är naturligtvis mycket mindre än den svenska (jämför en population på cirka 290 000 med cirka 9 miljoner), men jag tror att det här inte är jättelångt ifrån den svenska sanningen.

Tyvärr hittade jag ingen liknande statistik för Sverige, men i en artikel i Tidningen Skriva (från 2012) uppskattar Svenska författarförbundets ordförande att bara cirka 100 av förbundets 2700 medlemmar kan leva uteslutande på sina böcker. Alltså knappt fyra procent!

Det här är ju inga nyheter för yrkesverksamma författare – de flesta är medvetna om de ekonomiska realiteterna. Väldigt få skriver för att bli rika, det finns nämligen väldigt många andra enklare och behändigare sätt att tjäna pengar på.

Med det sagt betyder det inte att man inte kan tjäna några pengar alls. Visst blir det några slantar för boken och det blir några slantar till för författaruppträdanden. I den bästa av världar lyckas man få arbetsstipendium och kanske bli översatt. Många bäckar små alltså ifall man inte råkar heta Camilla Läckberg eller Fredrik Backman.

Själv jobbar jag som frilansjournalist och företagare och min lön består redan av många små inkomster, så det här är nåt jag är van vid. Lite skämtsamt sa jag att jag inte skulle behöva oroa mig så mycket för min ekonomi om jag skulle sälja 10 000 ex av min bok, och så råkade jag hitta ett blogginlägg från Sölve Dahlgren där han räknat ut att det är ungefär så många böcker en författare borde sälja varje år för att kunna leva på det.

Men då gäller det att skriva en bok om året och också få den publicerad. Varje jävla år.

Så det här med pengar och författarskap hänger sällan ihop, men det är nog inte därför någon skriver heller. Eller åtminstone inte jag.

***

P1010883.jpg

Nu är jag ju inte riktigt uppe i 10 000 ex om året. Eller ens nära något sådant. Och jag kommer inte ut med en bok varje år, så det här att leva på skrivandet är nog något som inte kommer att ske på länge – egentligen drömmer jag inte ens om att leva helt heltid på mitt författarskap eftersom jag trivs så bra i min journalistroll. Eller kanske säger jag så för att gardera mig och avfärda drömmen om författarskap på heltid för att den känns så utopistisk? Vet inte.

Det som hjälper med ekonomin i år är ju mina två (!) stipendier i vår. Under coachingen skulle jag skriva ner vad drömscenariot inom olika livsområden såsom hälsa, kärlek och familj är och på pengar skrev jag "10 000 euro stipendiepengar om året" (plus en del egen fakturering då). I år har jag blivit tilldelad 7000 euro i stipendier – jag kan knappt tro det alltså! Jag är ju bara 3000 euro ifrån min dröm?! Så fastän jag inte ville ta coachens ord i munnen får jag väl bara lov att erkänna: jag älskar pengar. För utan pengar är det nämligen ganska svårt att leva. Eller skriva.

P.S. Köp min bok! Eller låna den på bibban! Eller rekommendera den till någon annan! Tack! Jag tackar dig i juni 2019 när royaltyn för 2018 rasslar in.

  Inte jätterik men glad ändå. Alla bilder i inlägget är från Lund. &lt;3

Inte jätterik men glad ändå. Alla bilder i inlägget är från Lund. <3

Sluta jämföra dig med andra

  Gårdagens solnedgång.

Gårdagens solnedgång.

Hej från Lund! Jag har haft det så otroligt bra här att jag knappt kommit ihåg resten av världen eller haft någon tid över för bloggen, men jag antar att ni alla är ute och njuter av det fantastiska vårvädret i stället för att refresha min blogg stup i kvarten. Åtminstone här har vi haft fantastiskt väder – är sommaren verkligen här för att stanna?!

Först måste jag ju börja med att konstatera hur magiskt internet är. Tänk att Charlotte och jag fått kontakt med varandra via våra bloggar under hösten 2014. Då läste jag också första gången ett utkast till det som till slut blev Middagsmörker och vi började höras då och då. Vi träffades första gången våren 2015 när jag var i Malmö och hälsade på en kompis. Sommaren 2016 åkte jag till Lund för att bo hos henne och hennes familj och nu är jag här igen! Vi har väl inte setts mer än tio gånger i "riktiga livet" men det spelar ingen roll. Att hänga med Charlotte är så himla roligt och enkelt och vi har inte haft en enda tråkig eller tyst stund.

Eftersom vi båda är författare och drömmer om att skriva många böcker fler är det naturligt att cirka 95 procent av vårt snack handlar om böcker, skrivandet och förlagsbranschen. Något vi snackat extra mycket om den här gången är känslan av att inte räcka till. Att inte få tillräckligt mycket uppmärksamhet eller recensioner, att det inte finns ett tillräckligt stort intresse för våra böcker. Att vi känner att vi står lite utanför.

  Charlotte och syrenerna.

Charlotte och syrenerna.

Med andra ord: vi jämför oss med andra författare och är nog lite avundsjuka på dem som det verkar gå så mycket bättre för. Författare vars romaner blir sålda till andra länder, som säljer skitmånga böcker, som uppmärksammas och recenseras gång på gång på gång. Det känns så otroligt småaktigt att vara avundsjuk, men jag antar att det är väldigt mänskligt.

Samtidigt så är det så lätt att bli blind för de egna framgångarna. Charlotte är ju lite längre på sin författarbana än jag med en färdigskriven & utgiven trilogi plus att hon debuterade som barnboksförfattare nu i vår. Fyra böcker alltså och fler på gång! Dessutom ska bilderboken översättas till danska. I mina ögon går det otroligt bra för henne och jag kan ibland känna mig avundsjuk på det. Samtidigt som jag är jätteglad och stolt över henne, hon förtjänar verkligen allt det fina hon fått vara med om och jag vill ju inte att hon ska ha "mindre" av något, men önskar att jag en dag kunde ha en lika fin meritlista.

Så under mina dagar här har vi pratat mycket om att vi måste sluta jämföra oss med författare som blir sålda till 29 länder eller som säljer 100 000 böcker. Vi måste sluta jämföra oss med andra för att inse hur mycket vi själva åstadkommit. Själv har jag ju "bara" gett ut en bok. Inte flera. Bara en. Den boken har inte blivit översatt eller såld någonstans. Den har inte sålt flera tusen. Jag har ingen agent eller någon som vill göra film på boken.

  Ibland tar det en stund för en del blommor att slå ut i blom. Det går inte att försnabba processen, så det gäller att njuta under resan.

Ibland tar det en stund för en del blommor att slå ut i blom. Det går inte att försnabba processen, så det gäller att njuta under resan.

Men. Jag har blivit utgiven. Och inte bara det. Det trycktes en andra upplaga bara någon månad efter att boken kom ut. Jag har fått massvis med fina recensioner. Det är många som har älskat min bok. Och det viktigaste av allt: jag själv älskar min bok och det kommer jag alltid att göra. Jag kanske en dag kan tycka att boken kunde ha varit mycket bättre, men jag kommer alltid att vara stolt över den. Dessutom inser jag att det garanterat finns en hel del människor som är avundsjuka på mig som klarat nålsögat och blivit utgiven.

Min författarkarriär blev väl ingen megasuccé efter första boken. Men det är helt okej. För om jag jämför mig själv med mig själv 2016 när jag senast besökte Charlotte så har det ju hänt en hel del. Liksom bara en sån sak som att min största dröm gick i uppfyllelse: att en bok skriven av mig blev utgiven. Jag måste nog säga det en gång till för att fatta: en bok skriven av mig blev utgiven.

  Självporträtt på en ändå nöjd författare bland skånska rapsfält.

Självporträtt på en ändå nöjd författare bland skånska rapsfält.

Det är så lätt att glömma allt en åstadkommit och fokusera på allt det en inte åstadkommit. På nästa mål och sen nästa och aldrig landa i det som finns. Därför ska jag nu försöka tagga ner lite och bara vara nöjd och glad över att jag kommit så här långt. Och så klart ge mitt allt för att Nationen ska bli så bra jag kan göra den. Mer än så kan jag faktiskt inte göra. Det enda jag verkligen kan påverka är min egen text. Allt annat är en bonus.

Har du nån strategi för att sluta jämföra dig själv med andra? Eller kanske du inte ens gör det? Jag tror ju att sociala medier gör att vi allt mer jämför oss själva med andra och glömmer att sociala medier bara visar en del av helheten. Det är lätt att visa upp framgångarna, mer sällan snackar vi om sånt som inte går så bra. Själv har jag ju ingen aning om Nationen kommer att bli antagen och utgiven. Jag kan ärligt säga att jag är livrädd för att bli refuserad, att inte räcka till. Därför påminner jag mig än en gång: det enda jag verkligen kan påverka är min egen text. Allt annat är en bonus.

Tove och jag

Nånting har jag väl gjort rätt här i livet när jag plötsligt hänger runt på samma webbsida som Tove Jansson? Förlaget har alltså uppdaterat sajten med alla höstens böcker och författare och där finns jag och min bok! Med Tove och en massa andra begåvade författare. Och vårt LittSkap-gäng också. Liksom lyckan!

Utöver att jag dykt upp författarsidan var jag i fredags på Förlaget för att snacka detaljer kring omslag tillsammans med min redaktör Amanda och grafikern Linn som gjort omslaget. Vi kände på olika papper, bläddrade i böcker och försökte komma fram till rätt känsla. Jag tycker att alla de här små bitarna är så otroligt spännande och är glad över att jag får komma med förslag och åsikter.

För tillfället är själva manuset på språkgranskning och sen lär det bli några vändor till. Och om "bara" tre månader finns boken på riktigt. Så sjukt. Så sjukt spännande. Och det bästa med de här tre månaderna? Att det ryms en sommar emellan.

Som sagt så händer det otroligt mycket nu och jag gör mitt bästa för att hänga med. Det är ju trots allt bara en gång som jag debuterar. Better make it awesome!

#kuggeskriver – ett varumärke?

Egentligen är jag lite allergisk för att en ska branda sig själv, skapa ett varumärke runt sin person, men faktum är att det är det som gäller i dag. Oberoende om en vill sälja böcker eller göra något helt annat. Mycket handlar om personifiering.

Det är jag som gör, det är jag som skapar, det är jag som säljer. Ibland kan det kännas riktigt unket med denna eviga jag-centrering, men det tycks vara tidens melodi. Ett bevis på det är selfies på Instagram – gång på gång märker jag att mina selfies får mer gillningar än andra bilder. Otroligt intressant och fascinerande tycker jag. Och det har klart lett till att jag tar mer selfies – you get what you ask for!

Linnea skrev ett inlägg om vad hennes blogg tidigare hett och vad den heter nu och det fick mina tankar att snurra. I augusti när jag flyttade över bloggen från Wordpress till Squarespace döpte jag om den till #kuggeskriver.

Jag valde namnet för att jag använt hashtaggen på Instagram och tycker att det funkar bra – jag skriver bok (böcker), jag skriver artiklar och jag skriver blogg. Också bloggens Facebook-sida heter Kugge skriver (skrivet just så eftersom fb inte godkänner en # i namnet). Gilla förresten sidan om du inte gör det ren, okej?!

Vad heta på Facebook?

Nu den stora frågan jag funderar på: jag tänker mig att min Facebook-sida ska vara min författarsida – alltså en officiell kanal att kontakta mig och där jag också kan marknadsföra mina böcker och uppträdanden och sånt. Men blir det otydligt om sidan heter Kugge skriver? Eller borde den bara rätt och slätt heta Michaela von Kügelgen?

Just nu är det ju "bara" bloggläsare och vänner som gillar sidan, men tänk om en potentiell bokläsare vill komma i kontakt med mig via Facebook? Hittar hen då i så fall först till min blogg och därifrån till Facebook? Och så finns jag ju också på Instagram med öppen profil och där kan ju vem som helst också höra av sig. Så det ska ju inte vara omöjligt att få tag på mig, men jag vill ju vara så "hittbar" som möjligt.

Vad tycker du? Ska min fb-sida också i fortsättningen heta Kugge skriver eller borde jag döpa om den till mitt namn för att göra det mer "officiellt"? Eller är det så att jag bara leker i en påhittad sandlåda där inget av det här spelar någon roll? Hjälp mig!

P.S. Det här med varumärken och branding är så pass intressant att jag tror att jag ska fortsätta på temat i morgondagens inlägg på Debutantbloggen!

Vad händer efter antagning?

Okej dags för sista frågan jag fick förra veckan: Vad händer efter antagning? Jag skrev ett inlägg som tangerade det här på Debutantbloggen för nån vecka sen, men tänkte att jag ska försöka bena ut frågorna ännu tydligare här. Så här frågade Sara:

Redigerar man (du) på sin fritid eller får man nåt förskott för att kunna redigera på arbetstid så att det går snabbare?
När kontraktet är skrivet får författaren ett förskott, men det handlar sällan om svindlande summor. Eftersom jag är frilans (och nu haft det väldigt lugnt på jobbfronten) har jag haft gott om tid att redigera på "arbetstid". Vissa böcker blir också antagna väldigt tidigt och så finns det gott om tid för redigering. Min roman går i tryck först i augusti, så det är ju inte sååå bråttom nu.

  Ett antal versioner av manuset.

Ett antal versioner av manuset.

Hur stor andel av skrivtiden skulle du uppskatta att redigeringen med förlaget tog? (Typ 50% före antagningen och 50% efter.)
Med tanke på att jag börjat skriva i januari för fyra år sedan har jag ju gjort massvis med jobb innan förlaget blev inkopplat (och så ska det absolut också vara!). Jag har gjort en del redigering nu men jag tycker att den går rätt så fort och smidigt nu. Jag diskuterar med min redaktör och har tydligare mål än tidigare. Och nu vet jag också att det faktiskt blir en bok, vilket på nåt sätt gör allt mycket lättare.

Hur mycket tid förväntar sig förlaget att du kommer att lägga på pr när boken är släppt?
Nu är det ju så att jag vill lägga ner en massa tid på det här så jag är kanske fel människa att svara på frågan, hehe. Men alltså ingen författare tvingas till något, vissa gör mer pr, andra mindre. De flesta brukar ändå uppträda på bokmässan och så klart ställa upp på intervjuer. Att sen ordna jippon utöver det hänger nog rätt mycket på författaren skulle jag säga. Själv tycker jag det ska bli så roligt så roligt med mässor, intervjuer, boksamtal och så vidare. Jag börjar inse att jag är en rätt konstig författare.

Finns det fler frågor? Ställ dem nu, eller undra för evigt! Nånej. Men liksom jag finns här och svarar enligt bästa förmåga. H: guru-Kugge

Varför blir en bok antagen?

Jag fortsätter att svara på frågorna från förra veckan. Jag fick en fråga om förlaget angett någon orsak varför de vill ge ut min bok. Tyvärr (!) är det ju inte så att jag fått en lista med fem punkter som beskriver varför de väljer att ge ut min bok (men det skulle vara en skön egoboost med en sådan).

Det jag däremot fått höra av min förläggare är att han hoppas att min bok ska läsas också av dem som normalt inte läser så mycket. Jag blev väldigt glad över den kommentaren och hoppas att det också ska gå så.

Kanske min bok kan väcka läslusten hos nån? Jag skriver inte finlitterärt (vad det nu egentligen är). I stället försöker jag skriva med ett driv så att just vem som helst ska kunna plocka upp boken, läsa den och förhoppningsvis känna igen sig själv. Det har också min redaktör sagt – det finns en hög igenkänningsfaktor när en läser.

Själv tycker jag att det är konstigt att det skrivs så få romaner som handlar om livet som tjugonånting – det är ju då en fattar många stora beslut. Vad ska jag studera? Jobba med? Vem ska jag leva ihop med? Vad vill jag med mitt liv? Jag är inte någon guru och boken ska inte komma med några pekpinnar om hur folk ska leva sina liv, men just den där igenkänningen kan vara ett stöd för någon som funderar på vad hen ska göra i livet.

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Men varför blir en bok antagen då? I grunden ger väl förlag ut böcker som de tycker att är bra och som de kan tänka sig att läsarna skulle uppskatta. Mycket svårare än så är det ju inte. Sen finns det så klart en del böcker som ges ut för att förlaget vet att boken i fråga kommer att sälja och då är den litterära kvaliteten nödvändigtvis inte lika hög. Men förlagsbusiness är också business.

Hur tror du att förlagen tänker? Obs på att jag så klart inte vet, jag bara skriver utgående från det jag lärt mig om förlagsbranschen och det jag själv fått höra. Och det är så klart fritt fram att i kommentarsfältet spekulera kring varför just jag blev antagen (ni vet, den där egoboosten jag söker, hehe). Det kan ju vara svårt utan att ha läst själva boken, men det är många som följt med på resan en längre tid och säkert har snappat upp både det ena och det andra. H: komplimangfiskarn

Saknar Ecuador, åker till Karis

I dag påminde Facebook mig om att jag för tre år sedan hängde på den ecuadorianska playan och fick njuta av fina solnedgångar kväll efter kväll. I dag inte så mycket playa, utan grått och slaskigt utanför fönstret.

Men jag har i alla fall fått hänga i Ecuador i tankarna när jag redigerat och det är ju hur bra som helst. I går fick jag också se en ny version på förslag till omslag (!!) och det blir så himmelens fint. Illustratören har fångat upp så fina detaljer och stämningar från manuset.

Och i dag åker jag till Karis på Mias skrivkurs. Ska bli jättekul att få släppa tankarna på manuset och i stället släppa fantasin lös. Mia är en otroligt bra kursledare och jag kan varmt rekommendera henne som kursledare! Jag ser fram emot att se vad hon hittat på för oss under helgen och rapporter kommer – naturligtvis!

TACK förresten för alla superfina kommentarer gårdagens inlägg. De gör mig så varm och glad (hett tips: det är naturligtvis mer än okej att fortsätta kommentera under inlägget). Det är de där fina kommentarerna jag plockar fram sen när jag känner mig riktigt värdelös nån dag. Men just i dag är lyckligtvis inte en sån dag, men jag vet att också de dagarna kommer. Det är så det funkar.

Men nu önskar jag dig en glad fredag! Vad ska du göra under helgen?

En mör debutant

Aldrig i livet trodde jag att alla dessa bokroligheter skulle ta så mycket på krafterna. Men jag är helt slut. Tänk att det här som är så spännande och kul kan vara så tungt? Och jag är hungrig konstant. I och för sig är jag alltid hungrig, men nu har jag varit extra mycket hungrig.

Den här veckan har verkligen allt hänt. Allt. Fotografering, omslagsförslag, fotografen som skickade 24 foton, träff med redaktör och marknadsföringsgrejer. Samtidigt som jag har jobbat på mina LittSkap-antologitexter och kommenterat några andras texter. Jag börjar bli helt snurrig.

  Ny frisyr och ölörhängen.

Ny frisyr och ölörhängen.

I dag var jag i nästan tre timmar på mitt förlag. Först snackade min redaktör Amanda och jag om manuset och vad som ännu behöver slipas (ja efter fyra år finns det fortfarande saker som kan bli bättre). Amanda har verkligen skarp blick och vi kom fram till mycket viktigt och bra. Nu är det "bara" att omvandla snacket till romantext. Men jag vet att det blir jättebra så jag är motiverad!

Efter att vi snackat klart om manuset pratade vi om omslagsförslagen och skrev ner några ändringsförslag till illustratören. Det kommer att bli så himla snyggt, kan knappt vänta på att få se slutresultatet. Eller att få visa det till er. Men om en dryg månad eller så!

Till sist blev det ännu snack om marknadsföring och bokmässa och sånt med Andrea. Hon är en idéspruta som alltid är glad (också då hon säger att hon inte är glad). När jag sa att jag börjar ha svårt att smälta allt som händer sa hon att jag alltid kan återkoppla med henne, så fint! <3

  Andrea är så rätt kvinna på rätt plats.

Andrea är så rätt kvinna på rätt plats.

Jag kan inte understryka det nog – jag är så otroligt glad och tacksam över att få jobba ihop med unga, smarta och drivna kvinnor som Amanda och Andrea och överlag med Förlaget.

Nu hoppas jag att jag lyckas somna i kväll. Nästan alla kvällar den här veckan har jag snurrat runt i sängen tillsammans med alla tankar. Känner att jag behöver processa allt för att hänga med. Så jag är verkligen mör men väldigt glad också. Jag lever ju liksom drömmen.

Vem ska jag lyssna på?

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Min författarkarriär har knappt ens börjat (eller beror ju på vad som räknas som en början) och jag har redan fått höra massvis med olika åsikter om hur jag skriver och om mitt språk.

Jag har fått höra att jag skriver slarvigt, dåligt och att texten måste bli bättre för att kunna bli utgiven. Men jag har också fått höra att jag är en "elegant och säker prosaist som behandlar språket både med auktoritet och avspändhet" och att mina texter "präglas av intelligens och exakthet men samtidigt stor smidighet".

Jag har fått höra att folk har haft svårt att lägga ifrån sig mina manus när de testläst – också i situationer då personen i fråga testläst manuset flera gånger. Jag har fått refuseringar och jag har fått höra att jag öser på för mycket.

Med andra ord har jag fått höra både det ena och det andra och blivit behandlad på olika sätt av olika litterära "auktoriteter". Orsaken till att jag bloggar om det här är Författarpoddens nya avsnitt (ja! äntligen är de tillbaka!) där de funderar på just de här frågorna – vilka auktoriteter ska diktera åsikterna om ens eget skapande?

Vems åsikter väger mest?

Om jag en dag blir publicerad kommer jag att få en hög av åsikter via recensioner och övriga kommentarer. Jag inbillar mig absolut inte att alla kommer att gilla det jag skriver. För det finns väl inte någon som lyckas med det – och jag har absolut inga ambitioner att göra det.

Men vem ska jag lyssna på? Vems ord ska jag ta till mig? Ska jag blint lyssna på dem som älskar mitt sätt att skriva eller ska jag också ta till mig (den ibland inte så konstruktiva) kritiken? Naturligtvis måste jag lyssna på olika röster och åsikter men i slutändan handlar det om vad jag själv tycker.

Om jag känner att jag kan stå för det jag skrivit och om jag vet att det kommer att finnas människor som gillar det jag skriver struntar jag i resten. Visst, jag vill utvecklas och bli bättre, men ibland känns det som om en del åsikter jag får höra handlar mer om de personer som framställer dem än om min text och mitt sätt att uttrycka mig (alltså: INGEN FÖRSTÅR MIG, hahaha).

Snart ska jag i väg på releasefesten för Hannele Mikaela Taivassalos nya roman In transit (kanske världens finaste omslag?). Jag har turen att ha Mikaela som min handledare för LittSkap och hon är definitivt en av dem jag lyssnar på, eftersom hon alltid förklarar och peppar när hon framför sin konstruktiva kritik. Med hennes hjälp känner jag att jag blir bättre.

Vem lyssnar du på?

Skapa för pengarna?

Hur känns det när du skrivit så länge men inte fått något betalt för det?

Så här frågade min kompis nångång i början av året. Då hade det gått drygt tre år sedan jag började skriva skönlitterärt och väntade fortfarande på ett antagningsbesked. Och det gör jag ännu också. Väntar på att någon vill publicera de skönlitterära texter jag skrivit (för annat skriv får jag lyckligtvis pengar, det är ju det jag lever på).

Men om (när!) jag blir publicerad betyder det ju inte att det kommer att klirra avsevärt mycket i kassan. Speciellt om jag tänker på hur många timmar jag lagt ner på att jobba med manuset. Skulle vi försöka räkna ut nån timlön skulle den väl kanske landa på någon cent, om ens så mycket. Inget en precis lever på. Det här är också ett ämne jag tidigare skrivit om.

Så vi som skriver gör det väldigt sällan, eller typ aldrig, för pengarna. Vi gör det för att vi inte kan låta bli. Skrivandet är lite som feminismen för mig – när jag väl öppnat ögonen är det svårt att blunda och låta bli att tänka på det. Jag måste helt enkelt fortsätta skriva. Förhoppningsvis kommer det en dag när mina ord finns inom bokpärmar och alla som vill kan läsa.

Just nu väljer jag att skriva för egna pengar (tid är pengar) men hoppas naturligtvis en dag på att kunna få ett stipendium eller två som skulle möjliggöra att jag kunde satsa helhjärtat på skrivandet och inte behöva bekymra mig över ekonomin.

Maria skrev i dag ett bra inlägg där hon diskuterar just det här. De som skapar gör det inte för pengarna och bara för att en skulle få pengar för att skapa betyder det inte att en på något sätt skulle göra det mindre. Snarare skulle jag jobba ännu hårdare (om det nu ens är möjligt) om jag skulle få ett stipendium.

Men ja, jag skriver och skriver och skriver tills det en dag blir något som folk läser. Förhoppningsvis dröjer det inte så länge till. Och då hoppas jag att det är många som vill läsa. Klicka gärna på gilla-hjärtat om du är nyfiken på mina romaner, så vet jag att det finns några där ute som vill läsa sen när det gäller. Lite tisdagskärlek för mitt flunsiga jag, okej?

Releasefest och författarvänner

Jag tror att det är viktigt att omge sig med människor som sysslar med ungefär samma saker som en själv och som har liknande målsättningar. Naturligtvis är det viktigt med alla sorters människor och livsmål, men jag får alltid så mycket kraft av likasinnade. Nu har jag insett att jag ju känner en hel del författare personligen. Undrar hur Kugge fem år skulle ha reagerat om hon vetat att det 25 år senare är vardag att jag hänger med författare?

I torsdags var jag på Peppes releasefest för att fira hennes tredje (!) bok Livet & patriarkatet. Jag hade faktiskt den stora äran att korrekturläsa boken och tycker den funkar finfint som en introduktion till feminism – en bok jag definitivt skulle ha behövt för fem, tio år sedan när jag inte riktigt förstod grejen med feminism.

Den kanske viktigaste insikten jag fått av Peppe från bloggen och nu boken – det handlar inte om mig, det handlar om strukturer. Bara för att jag inte känner mig förtryckt av patriarkatet behöver inte betyda att det inte finns andra kvinnor som gör det. Den egna erfarenheten är alltså inte det som gäller, utan det är viktigt att se helheten. Men nåja, Peppe förklarar det här mycket bättre än jag, så läs boken!

 En suddig bild på Peppe och hennes förläggare Anna Friman.

En suddig bild på Peppe och hennes förläggare Anna Friman.

Själva festen var en kul tillställning med massvis med bekanta. Jag yrade mellan borden men hann ändå inte prata med alla, till exempel Jennifer var där men jag hann inte mer än vinka ett hastigt hej. Finast var när Peppes förläggare Anna Friman höll ett kort tal. Överlag härlig stämning, glada och lyckliga människor – vad är väl bättre än det?

 Så himla snygga böcker!

Så himla snygga böcker!

Tidigare under dagen hade jag svängt förbi Akademen och köpt Eva Frantz debutbok Sommarön. Har kommit ungefär halvvägs i boken och hoppas hinna läsa klart i dag. Så stark rekommendation på den också.

Nu är ju varken Peppe eller Eva mina närmaste vänner, men det är ändå fint att få vara en del av den här fina gemenskapen av bra typer. Jag känner nog inte peppigare människor än författare och skrivarkompisar. Sån enorm kraft i de här kontakterna. Klart att en skrivarkompis inte kommer att erbjuda mig förlagskontakt, men med den hjälp jag får av alla bär långt.

 Releasefestklädd.

Releasefestklädd.

Så jag tror ett steg för att nå ens drömmar är att försöka hitta likasinnade, knyta kontakter och vara öppen för alla möjligheter. Till exempel via bloggen har jag fått en hel del vänner som hjälpt mig både med mitt skriv men mycket annat också. Men här gäller, precis som alltid, att en måste vara genuin. Det går inte att samla på sig en massa kontakter och "vänner" om inte en är redo att ställa upp själv. Det är i växelverkan som styrkan ligger.

Från privat dröm till succé

I tisdags susade jag iväg till Karis för att lyssna på Maria Turtschaninoffs föreläsning. Det är tre år sedan jag för första gångens läste något skrivet av Maria och jag verkligen älskar hennes böcker. Anaché hör till mina absoluta favoriter av ALLA böcker jag läst. Eftersom Maria inte bara skriver bra utan också säger kloka saker tänkte jag dela med mig av hennes visdomar.

Maria började med att berätta hur skrivandet väldigt länge var väldigt privat för henne. Hon ville inte riktigt berätta för någon att hon ville skriva eller att hon gjorde det.

"Det var en privat dröm, när äldre frågade vad jag ville bli sa jag att jag ville bli djuphavsdykare och balettdansös. När jag började skriva mer på allvar i äldre tonåren skrev jag för hand under en stor tall. Jag skrev i smyg."

mariat
mariat

Precis som alla författare har också Maria blivit refuserad – flera gånger. Hon berättade bland annat att hon skickat ett refuserat manus till ett annat förlag utan att göra någon redigering däremellan (vilket hon konstaterade att kanske inte var så smart). Det andra förlaget refuserade henne ändå med ett samtal.

"Jag tog till mig kritiken och skrev om. Jag blev refuserad igen men jag fick träffa en redaktör. Sedan skrev jag om allt från början igen. Det fanns inte ett alternativ att ge upp, själva skrivandet är en belöning i sig."

Efter omskrivningen fick hon äntligen det efterlängtade samtalet om utgivning. Jag frågade hur mycket av manuset var samma som hon börjat med i tiderna – endast namnen på huvudkaraktärerna hade fått hänga kvar, men till och med deras relation hade ändrats. Jag tror det här är något många kan känna igen (åtminstone jag delvis). Maria pratade också om hur viktigt förhållandet till en förlagsredaktör är.

"Förlagsredaktören ser allt som jag försöker gömma. Jag följer henne när hon byter förlag."

En lång process Maria pratade också om hur lång tid allt tar. I arbetet med den senaste romanen Maresi hade Marias redaktör sagt att manuset var nästan färdigt – ändå blev det tre (!) genomgångar av texten.

Maria lyfte också upp att många kritiserat Maresi för att vara en väldigt våldsam bok för unga, men enligt henne läser unga inte in samma saker som vuxna. Dessutom sa hon att hon ändå aldrig kan komma på vidrigare saker än det som faktiskt händer i vår värld.

Maria har jobbat som författare på heltid sedan 2008, men på en bok tjänar hon i snitt "lika mycket som en statligt anställd på en månad". Hon berättade att hon aldrig haft en fast anställning eller betald semester. Fastän hon trivs med friheten finns det naturligtvis alltid en viss oro.

"Man är aldrig bättre än sin senaste bok, allt hänger på mig."

Hennes senaste bok har ändå varit en storsuccé så just nu går det verkligen spikrakt uppåt för Maria. Maresi finns (eller kommer att finnas) på 14 språk. Flera länder har också köpt rättigheterna till de två följande böckerna, varav Naondel utkommer nu i höst. Jag tycker att det är så otroligt häftigt att förlag runt om i världen redan köpt rättigheterna för två oskrivna böcker!

"När det började gå bra tittade jag i en dagbok där jag skrivit vad målet med mitt skrivande är: det var att få fortsätta skriva böcker och att få skriva som jobb."

mariasböcker
mariasböcker

Marias fem hittills utgivna böcker, sjätte boken kommer i höst.

Går ensam på museum Inspirationen får Maria ofta från fotografier. Hon berättade att hon ofta går ensam på utställningar – och alltid har med sig ett anteckningsblock. Enligt henne är det de mest märkliga detaljerna som fastnar i hennes huvud. I ett skede jobbade hon också som vakt på ett museum i Helsingfors.

"Det var vansinnigt tråkigt, det enda jag kunde göra var att hitta på saker och så skrev jag anteckningar på pauserna."

Under föreläsningen pratade Maria också en del om sitt sätt att arbeta. Illusionen om att författare bara sätter sig ner och skriver stämmer inte alls (om nu nån ens trodde det).

"Det jag lärt mig är att jag inte lärt mig något. Alla berättelser blir till på olika sätt. Jag har varje gång fått uppfinna hjulet på nytt. Jag måste vara öppen och villig att lära mig. Om jag kan stiga åt sidan blir berättelsen bättre. När jag inte försöker styra får berättelsen fler lager."

I slutet av föreläsningen läste Maria ett stycke av Naondel (som alltså utkommer i höst) och jag hade kunnat sitta huuur länge som helst och lyssnat på henne. Ser verkligen fram emot boken!

Efter föreläsningen gick vi ännu en sväng till Art cafe Serendipity. Jag kan inte annat än förvånas och imponeras av Marias böcker och av hur varm och härlig hon är som människa. Har du inte läst något av Maria ska du göra det omedelbums!

Alla dessa böcker

På lande har vi en enorm bokhylla. Fylld med både det ena och det andra. I går tömde vi hela hyllan och började gå igenom böckerna. Vad ska en liksom göra med en massa klassiker? De kan ju inte heller slängas så de fick åka tillbaka in i hyllan. En hel del böcker ska vi också försöka sälja på loppis som vi ordnar i början av juli.

wp-1465205334803.jpg

Mängden böcker får mig att tänka på hur många böcker det faktiskt finns. Under 2014 publicerades över 3000 skönlitterära vuxenböcker i Sverige. Lägg till fackböcker och ungdomsböcker och vi är uppe i siffror som närmar sig 11 000. Alltså elvatusen böcker på ett år. I Sverige.

Börjar en tänka på de här siffrorna känns det ju nästan lönlöst att skriva något nytt, samtidigt som det naturligtvis måste publiceras nytt. Vi kan inte bara läsa klassiker. Vi behöver också skildringar om det liv vi lever i dag. Om det liv som vi lever om femtio år.

Förra veckan skrev Svenska Yles redaktör Peter Lüttge om den finlandssvenska litteraturens kräftgång. Artikeln har väckt mycket känslor – framförallt ilska. Menar Lüttge verkligen att vi inte ska ha några finlandssvenska böcker alls? Vilken kultur eller minoritet är för liten för att inte vara värdig egen litteratur?

I artikeln tar Lüttge också upp diskussionen om vad som krävs för att en bok ska vara bra. Hur många ska läsa för att en roman ska vara "värd" att publiceras (för att nu lite raljera). Som om allt kunde mätas i säljsiffror. Men om det här har jag så många tankar så det får bli ett inlägg till.

Vad tycker du? Finns det utrymme för hur många böcker som helst? Måste en bok ha (enormt) säljpotential för att ges ut?

wp-1465205320508.jpgHär jobbar jag med den nästa stora finlandssvenska romanen. Intalar jag mig själv i alla fall, hehe.