Kulturfonden, smörgåsar och vänskap

P1010606.jpg

I går deltog jag i Kulturfondens vårfest som ordnades för alla som fått stipendier – och alla som ville gå på fest här i Helsingfors. Eftersom det här var första gången jag fick ett stipendium ville jag delta. Att det finns en institution som Kulturfonden är så otroligt viktig för många kulturarbetare. Själv fick jag 3000 euro i år och visserligen är det ingen jättesumma jag lever ett helt år på, men däremot är det mycket pengar för mig. Så tack, än en gång för stipendiet!

Själva tillställningen var riktigt kul. Huvudshowen bestod av fyra korta föredrag/tal av Ted Forsström, Lotta Lundgren, Philip Teir och Maria Sundblom Lindberg. Alla talade om språk ur olika perspektiv och hur de ord vi väljer att använda påverkar hur vi uppfattar världen runtomkring oss. En så liten grej som ett ordval kan ha en stor effekt för hur vi upplever något. 

  Maria, Philip, Lotta och Ted underhöll publiken.

Maria, Philip, Lotta och Ted underhöll publiken.

Maria som arbetar som psykoterapeut och träffar många par i sitt jobb pratade mycket om de små viktiga grejerna i ett parförhållande. Häller du upp kaffe, häll då upp två koppar. Gör du en smörgås, gör två smörgåsar. Och så vidare. Lina skrev i går en bra lista att ha i minnet i ett förhållande. Det kändes nästan som en liten terapisession med några hundra andra finlandssvenskar, fint!

Just smörgåsen blev sedan ett samtalsämne alla på scen diskuterade och det är faktiskt ett av mina favoritämnen. För inget smakar lika gott som en smörgås gjord av någon annan (gärna med kärlek). Efter att mitt förhållande tog slut för två år sedan bröt jag ihop en av de första dagarna när jag skulle laga frukost åt mig själv, eftersom mitt ex ofta var den som stod för smörgåsarna på morgonen. En smörgås är en så liten grej, men ändå så stor.

  Lina i kvällssolen. <3

Lina i kvällssolen. <3

Jag avslutade kvällen med min kompis Lina (en annan Lina, hehe). Vi hade tänkt gå till Allas, men där stängde baren redan 20.30?! Så i stället gick vi till min gamla Alepa i Kronohagen, köpte varsin öl och satte oss sedan på berget vid Uspenskijkatedralen. Vi pratade jobb, liv, kärlek och njöt av solnedgången. Jag älskar att det är varmt och ljust och att en faktiskt orkar göra något efter åtta en vardagskväll.

Och tänk: det är först nu det börjar! Så många härliga sommarmånader att se fram emot. Jag hoppas på mycket kompishäng, kallt vin, många skratt, sena kvällar, långa diskussioner. Jag väntar på att simstadion ska öppna, på att åka ut till eget och kompisars landeställen och på Berlin. Jag bokade nämligen just flygbiljetter. I tre veckor i juli/augusti ska jag cykla mellan olika parker i Berlin, äta sjukt mycket falafel, dricka en och annan öl och bara andas i min favoritstad. Det här blir min första "riktiga" sommarsemester på flera år. Efter två ganska skräpiga somrar är jag fast besluten för att den här sommaren blir guld.

Vad har du för sommarplaner? Vill så gärna höra vad alla tänker hitta på!

  Ljuset, LJUSET!

Ljuset, LJUSET!

Bluffsyndromet vs drömlivet

I morse vaknade jag i lugn och ro, utan väckarklocka som vanligt. Jag läste en artikel om pojkband och lyssnade i 45 minuter på Westlife (sån nostalgitripp!) i sängen medan jag läste bloggar och chattade med en kompis. Sedan lagade jag frukost, chillade och hade coaching – något jag ska skriva om senare.

Dagen fortsatte med att jag plockade upp en bok på biblioteket, testade en ny lunchrestaurang och läste medan jag åt. Sen kom jag hem och sov en tupplur, jobbade med en översättning och cyklade sen iväg för att träffa min syster för en löprunda. Igår var jag hos frissan mitt på dagen, åkte till botaniska trädgården och skålade i champagne för stipendiet jag beviljades i måndags.

  Jag märkte först när jag såg bilden på datorn att jag hade lyckats fånga vattendropparna i fontänen. Tycker den här bilden är så otroligt fin, blev riktigt förvånad. Jag trodde väl att jag är en bluffotograf, hehe.

Jag märkte först när jag såg bilden på datorn att jag hade lyckats fånga vattendropparna i fontänen. Tycker den här bilden är så otroligt fin, blev riktigt förvånad. Jag trodde väl att jag är en bluffotograf, hehe.

Ser mitt liv alltid ut så här? Verkligen inte. Förra hösten jobbade jag mer än någonsin och var så trött att jag knappt orkade tänka något nytt, än mindre vara kreativ. Nu i vår har jag haft ganska lämpligt med jobb men efter höstens takt känns det så konstigt. Jag borde väl rimligtvis jobba mer för att vara en "värdig" samhällsmedborgare?

Just nu lever jag mitt drömliv. Jag har intressanta och för det mesta välbetalda jobb som jag får betalt för, jag har fått stipendier som möjliggör att jag kan satsa på skrivandet utan att behöva stressa för ekonomin och de allra flesta dagar bestämmer jag helt själv vad jag vill göra och när.

Ja, jag har verkligen inget att klaga på just nu men i morse kunde jag inte låta bli att fundera på när någon kommer och knackar på min dörr och spräcker min lilla bubbla och avslöjar min bluff. Det är typiskt att framförallt (unga) kvinnor känner att de är en bluff, men jag är faktiskt förvånad över hur bra mitt liv ser ut. Får en ha det så här bra?

"Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått." – Wikipedia
P1000453.jpg

Nu är ju inget i mitt liv helt slumpartat – jag har ju faktiskt jobbat hårt. Både som frilansare och som författare. De senaste åren har jag mer eller mindre konstant haft något som snurrat i bakhuvudet. En liten stress som leder till att jag hela tiden känt att jag måste ha "glömt något". Fastän jag trivs med och har själv valt den här tillvaron så är framförallt den ekonomiska osäkerheten stundvis väldigt slitsam.

Men tack vare allt mitt hårda jobb hittills har jag lyckats skapa den här drömtillvaron och nu ska jag träna på att verkligen uppskatta det jag har och strunta i de tankar som försöker säga att jag är en bluff som borde skaffa ett "riktigt" jobb. Jag förtjänar faktiskt de stipendier jag fått nu.

Lider du av bluffsyndromet och hur tacklar du det? Har du några bra tips till mig eller andra som funderar i samma banor?

En månad till Budapest & skrivresa

I dag vaknar jag till ett grått Helsingfors som nog blir ljusare för varje dag men våren verkar vänta på sig. Och det är väl kanske helt okej, är ju fortfarande mars, men snart tycker jag faktiskt att vi skulle förtjäna lite vår.

Om våren inte så småningom hittar till Helsingfors så hoppas jag verkligen att den hittat till Budapest om en månad. Då ska jag nämligen åka dit för sex dagar! Jag spontanbokade en skrivresa åt mig själv för några veckor sedan när jag hittade världens gulligaste AirBnb.

  Här ska jag sitta och skriva, måste ju bli fantastisk text i den här miljön?!

Här ska jag sitta och skriva, måste ju bli fantastisk text i den här miljön?!

För det första heter stället Rooftop atelier – bara det är underbart. För det andra verkar det så otroligt inspirerande. Jag kände liksom direkt när jag såg bilderna att här, här kan jag skriva. Jag kollade inte ens (!) var i Budapest lägenheten finns, jag blev så kär i inredningen och balkongen och beskrivningen att jag tänkte att läget inte spelar nån roll. Sen visade det sig att det ligger väldigt centralt så det är ju bra.

Nu är ju förväntningarna rätt så höga, men jag tror att att det här kommer att bli så bra, så bra. Målet är att bli någorlunda klar med Nationen (för den här rundan) ungefär till påsk, men det kan hända det drar ut med nån vecka. I Budapest ska jag däremot skriva på nåt helt nytt. Mitt hemliga projekt. Ja tänk! Till och med jag har hemliga skrivprojekt, would you believe it?

Har du varit i Budapest? Nåt jag absolut inte får missa? Själv tänker jag mig skriv på balkongen, skriv på stämningsfulla kaféer, ett (eller flera) besök i badhus, dricka ungerskt vin och öl, äta flottig mat och bara betrakta människor, promenera längs gatorna, beundra byggnaderna och vid sidan om allt detta låta texten bli till utan större krav eller ångest.

Tack Svenska Kulturfonden!

Tre gånger tidigare har jag fått negativa besked. Och det förstår jag. En opublicerad författare har så klart mycket sämre chanser till att få ett bidrag för sitt skrivande men visst har det känts surt ändå.

I dag när jag kollade mejlen såg jag att jag hade fått två mejl av Kulturfonden. Det stod faktiskt redan i rubriken "Ansökan behandlad" och "Ansökan beviljad" men jag fattade typ ingenting. Ni vet den där stunden när en plötsligt ska försöka ta in information men fattar inget av orden en läser?

Men efter tre (svåra, ehe) år var det min tur att få ett stipendium. Svenska Kulturfonden har beviljat mig 3000 euro för att skriva klart Nationen!!! Jag blev så lättad att jag började gråta. Jag är så otroligt tacksam över detta, 3000 euro är en enorm summa pengar för mig. Men mer än pengarna är jag stolt och glad över att de tycker att det är värt att satsa på mig och mitt skrivande.

Och du som inte fick pengar – jag vet exakt hur det känns. Det är jävligt och störande att ingen förstår vilken fantastisk idé en har på gång. Själv fick jag söka fyra gånger för att få ett stipendium, men nu var det min tur. Nästa gång är det kanske din!

 Foto: Courtney Hedger/Unsplash.

Foto: Courtney Hedger/Unsplash.

För att jag är så euforisk just nu tänkte jag att jag skulle bjuda på en liten karamell. Den pinfärska inledningen till Nationen. Jag har inte hunnit redigera texten så mycket än, men så här ser det ut för tillfället. Läsglädje!

ASTRID

”Nej helvete”, mumlar Astrid när hon öppnar dörren till toaletten. Hon vänder om mitt i steget och tränger sig fram i den smala korridoren mellan fylleglada gulisar som står i täta klungor. På en av sofforna sitter en tjej med rödgråtna ögon och mascaran utsmetad överallt. Den svarta cocktailklänningen i tubmodell har hasat ner så att bh:n syns och hennes vänner tvingar vatten i henne.

”Sandra det är okej, det kan hända vem som helst”, säger en av tjejerna och stryker den gråtande över håret. ”Du drack ändå ganska många snapsar.”

”Men jag är så pinsam”, hulkar tjejen och drar i klänningen som inte rör sig en millimeter uppåt.

Astrid har lust att gå fram till henne och säga att allt blir bra, att hon vet hur det känns. I stället fortsätter hon mot städskåpet och nappar med sig en trasa, ett par diskhandskar och en flaska mr muscle och tränger sig sedan tillbaka igenom festen. Hon stannar en stund vid målningen av mommo. Tavlan hänger bland alla andra kuratorsporträtt, men mommo är den första kvinnan i raden. Hon är klädd i en mörkblå sammetsklänning, på det grönvita nationsbandet hänger nationens ordnar på rad. Mommo ser lugn och självsäker ut.

Astrid fortsätter mot toaletten och funderar på om mommo också brukade städa på nationen. När de pratar om nationsliv är det mest fester, vänner och möten mommo berättar om. Inte så mycket städturer och fix. Först flera år senare har Astrid förstått hur censurerade berättelserna var, men för henne blev nationen något magiskt. Urgamla traditioner, vackra klänningar och roliga fester. Inte så mycket nerspydda toaletter och klibbiga golv.

***

Det här kommer antagligen att ändras cirka hundra gånger om, men just nu börjar romanen så här. Jag hoppas du blir sugen på att läsa mer! 

"I said inspirational, not perspirational"

I går kväll kunde jag inte riktigt somna, jag funderade nämligen på vad jag skulle säga inför ett gäng på några hundra gymnasieelever. Jag hade alltså blivit ombedd att hålla ett inspirerande tal, gärna med fokus på att läsa och skriva. Och inte på vilken skola som helst, utan "min" gymnasieskolan.

Det ombedda temat är nåt jag verkligen älskar, men jag tycker det är så svårt att göra ett sånt uppträdande "rätt". En vill ju inte vara tråkig! Dessutom tycker jag att det är svårt att prata inför ett så stort gäng, jag vill hellre ha en dialog med publiken än att jag står och babblar på för mig själv.

  Mitt sätt att bota nervositet? Kartklänning + läppstift!

Mitt sätt att bota nervositet? Kartklänning + läppstift!

Men i dag var det då dags att ställa sig framför det här stora gänget och prata. Det värsta var nästan att det satt en massa av "mina" lärare i publiken – jag var ju typ mer nervös för att prata inför dem än för eleverna, haha. Samtidigt var det sjukt roligt att träffa så många av mina gymnasielärare.

Snacket gick ändå bra tror jag. Så himla svårt att avgöra själv. Jag hade skrivit lappar med anteckningar men det slutade ändå med att jag freestylade största delen. Och svettades. Jag svettas som en tok när jag är nervös. Efteråt tänkte jag på scenen ur Sex & the city (ja, det finns alltid en SATC-referens!) när Samantha ska hålla ett inspirationstal på en cancergala och mest svettas.

Nu efteråt är jag helt slut, det är som om en tar all sin energi och försöker skyffla över den i publiken. Jag hoppas verkligen att ens en elev kände sig inspirerad, då har jag lyckats. Och fastän jag var nervös så kan jag ju inte låta bli att tycka om det och hoppas på många skolbesök och annat liknande i framtiden.

På tal om det – om du vill höra mig snacka (och se mig svettas) ska du komma till Jakobstad den 14 februari. Då kör Jennifer och jag nämligen repris på föreläsningen vi hade i Vasa i november. Ska bli jättejätteroligt att få göra det igen. Ses vi där?

Inspirera en hel skola – iiikk!

På måndag ska jag göra något jätteroligt men samtidigt väldigt skrämmande. Jag ska prata inför hela (!) min gamla gymnasieskola Brändö gymnasium här i Helsingfors. Och om det inte är nog så ska jag inte hålla ett normallångt tal på 5–10 minuter, nej nej, jag ska prata i 20–30 minuter. Nästan trettio minuter!

Det känns som en evighet! Hur ska jag hålla intresset uppe för några hundra tonåringar som mycket hellre scrollar på sin mobil än lyssnar på en författare? Eller är det jag som har alldeles för förutfattade meningar om tonåringar och deras förmåga att lyssna?

Oberoende så är jag är rätt så nervös, vilket jag naturligtvis tacklar med att skjuta upp planeringen av det här snacket – bara för att inse att jag snart MÅSTE börja fundera på vad jag ska prata om. Jag är bra på att prata, men tror inte jag kan trolla fram närmare en halv timme sammanhängande snack så där bara.

Så klart har jag en grund att stå på. Önskemålet från skolan är att jag bland annat ska inspirera till läsning, de har nämligen temat "läsning för livet" under det här läsåret. Men nåt annat måste jag så klart också prata om.

Vad skulle du ha velat höra under ett dylikt besök när du gick i gymnasiet? Tar gärna emot tips och tankar. Det här är första gången jag står inför en så här stor publik, men jag hoppas verkligen att det inte blir den sista. Och då gäller det väl att göra någorlunda bra ifrån sig. Iiikk!

  Jag försökte hitta min studentbild men har den inte digitalt nånstans (och inte på papper heller, det är mamma som förvaltar allt sånt). Men så här såg jag ut som 19-åring, några månader efter att jag tog studenten.

Jag försökte hitta min studentbild men har den inte digitalt nånstans (och inte på papper heller, det är mamma som förvaltar allt sånt). Men så här såg jag ut som 19-åring, några månader efter att jag tog studenten.

En äkta författarvecka

Den här veckan är det riktigt författarliv för hela slanten. På onsdag ordnar Nylands litteraturförening en uppläsarkväll där också jag ska läsa. Har inte bestämt mig om jag ska läsa nåt ur Vad heter ångest på spanska? eller kanske LittSkap-antologin Människohundarna eller så nåt opublicerat och nytt. All these choices!

På torsdag hoppar jag på metron (jaaa!!) mot Mattby för att uppträda tillsammans med Stefan Lundberg och Staffan Bruun i Iso Omena. Det blir boksnack, försäljning, signering och sånt. Kom gärna och lyssna om du har vägarna förbi! Och på lördag åker Staffan och jag till Ingå för att snacka på biblioteket.

bokbesok2.jpg

Vid sidan om allt detta ska jag bland annat intervjua Finlands lucia 2017 för Folkhälsan (vem det är klarnar på torsdag, har noll inside informaton, tyvärr haha!), skriva klart några andra artiklar plus fila på mina ansökningar till Kulturfonden. Dessutom borde jag börja pyssla örhängen för Teurastamos julmarknad där jag ska vara med i år (16–17.12).

Om jag säger att jag väntar på måndagen den 18 december (bara tre veckor dit!) är det en underdrift. Jag längtar som en tok efter att inte ha sjuttiotusen tankar i huvudet på en och samma gång. Samtidigt som jag vet att det kommer att kännas tomt och konstigt att inte ha så mycket att göra. Men jag och min hjärna behöver verkligen vila efter den här hösten. Så nu kör jag full fart med allt roligt som väntar!

Jag som konstnär

Det är november och i Svenskfinland innebär november Kulturfondenansökningar. Alla finlandssvenskar som är/har varit föreningsaktiva eller sysslar med nån sorts konstnärlig verksamhet har haft något med Kulturfonden att göra. Själv har jag sökt pengar i några år nu, men hittills har jag tyvärr inte beviljats några stipendium – men jag hoppas så klart att det att jag debuterat ökar mina chanser i fortsättningen.

Eftersom jag är en produktiv person med massa idéer ska jag gå all in med årets ansökningar. Jag har några olika projekt på gång/i planerna och sedan uppmuntrade Ellen mig att söka ett arbetsstipendium. Känns ytterst osannolikt att jag får ett, men ett är säkert: söker jag inte det får jag det garanterat inte.

Det svåra är ju alltid att skriva om sig själv utan att låta för dryg, men samtidigt lyfta fram vad en kan och vill och har för planer. Den svåraste frågan är ändå i början av ansökan: "jag som konstnär". Vad ska en egentligen skriva? Så nu outsourcar jag frågan – vad skulle du skriva om mig? Är ju bekant mycket lättare att skriva om nån annan än sig själv. Tar tacksamt emot förslag (men ja ja, visst skriver jag ansökan själv ändå).

Och tack för frågorna jag fick tidigare, ska svara på dem i skilda inlägg så fort som möjligt. Finns det fler frågor är det bara att ställa dem. Börjar bli lite varm i bloggkläderna igen och ska försöka ge den här bloggen mer kärlek i fortsättningen – extra roligt att märka att det faktiskt finns folk som gärna läser! Kram på er, hoppas ni haft en skön helg!

P.S. Ännu i dag är boken 13,50 på finlandssvenska Adlibris, köp köp!

  Så kul att få vara redaktionens tips på Adlibris. Och i vilket sällskap!

Så kul att få vara redaktionens tips på Adlibris. Och i vilket sällskap!

Trött på mig själv

Ska jag vara helt ärlig så gillar jag uppmärksamhet. Jag tycker det är kul att stå inför folk och prata, att ha allas ögon på mig. Jag har liksom alltid trivts i den rollen och därför tänkte att jag att en debutanthöst ska väl bli sjukt rolig.

Och visst har det varit sjukt roligt, absolut (!), men jag måste också säga att jag börjar vara ganska trött på mig själv. Jag har också fått höra av vänner och bekanta "du syns ju överallt" och så har jag skrattat lite och börjat prata om nåt annat. Det är alltså ingen som sagt det i negativ ton eller så, men jag har ändå känt att jag börjar bli mätt på uppmärksamheten.

Med det sagt så gillar jag fortfarande att det finns ett intresse för boken (och för mig och det jag vill säga), men jag ser fram emot en liiiite lugnare vår med mindre uppmärksamhet och där jag får vara "bara" mig själv. Hasa omkring på mitt hemmakontor i smutsigt hår och inte sminka mig på flera dagar. Aaah!

Det finns ändå ingen chans att jag skulle tacka nej till en intervju eller nåt annat och visst slänger jag mig över varje recension jag råkar hitta. Planen är att försöka ge lite tid och kärlek åt den här bloggen/webbsidan och samla ihop några recensioner och tankar om min bok, men ska passa på att länka till några redan nu.

  Jag älskar att rubriken får det att låta som om jag har nån koll när det gäller att skriva romaner.

Jag älskar att rubriken får det att låta som om jag har nån koll när det gäller att skriva romaner.

Ny tids recension från förra veckan gillade jag mycket, och också resebloggaren Marias recension gjorde mig väldigt glad. I höst har jag också blivit intervjuad som Soc&kom-alumn och har fått ge skrivtips för Svenska Yle tillsammans med en av mina absoluta favoritförfattare och idoler Maria Turtschaninoff (liksom bara det känns ju häftigt).

Finns det förresten några frågor kring det här med att debutera eller att ge ut en bok som du är nyfiken på? Ska försöka svara enligt bästa förmåga ifall det finns några frågor!

Från Göteborg till Kyrkslätt

veronicamagggio.jpg

Bloggambitionerna inför bokmässan var det inget fel på men så kom verkligheten och svepte mig med sig och nu är det redan tisdag och bloggen ekar tom på bokmässerapporter. Ungefär lika tom som min hjärna på vettiga tankar. Är slut som artist så att säga, men ajaj vad det var roligt igen.

Det finns så många höjdpunkter att jag inte riktigt ens vet var jag ska börja eller hur jag ska formulera mig så jag kör en enkel version i punktformat utan någon som helst inbördes ordning.

  • Att få prata om min bok på bokmässescenen, både ensam och tillsammans med fantastiska Anna från Debutantbloggen.
  • Att tvinga Veronica Maggio på en selfie med mig, efter att först ha lyssnat på henne i 45 minuter prata om sin karriär, hur hennes låtskrivarprocess ser ut och hur hon var som tonåring. Hon är en av mina absoluta favoritartister och så himla coolt att det nu existerar en bild på oss två.
  • Förlagsmiddag (!) med mitt fantastiska förlag. Vi åt gudomlig femrättersmeny med vinpaket och allt var så gott så gott. Att det dessutom jobbar en massa härliga, proffsiga, varma och fina människor på mitt förlag är bara en bonus.
  • Alla människor jag träffat! Så många internetkompisar och också såna jag inte hänger med så ofta. Som Charlotte och Malin. Och mina Debutantbloggskompisar Johan och Christina jag inte hade träffat tidigare!
  • Min nya Björnstad T-shirt jag fick när jag köpte Fredrik Backmans nyaste. Fick också boken signerad och en chans att prata en stund med honom. Hans sommarprat var min absoluta favorit och jag bara älskar folk som inspirerar så som han gör.
  • Att få signera böcker. Min bok lär ha sålt riktigt okej och jag fick signera många många böcker. Så fint och roligt och fantastiskt! Tack alla ni som köpte boken!
  Har bott i denna i dag. Så skön och så fin. Så här lättlurad är jag med lite bokmerchandise!

Har bott i denna i dag. Så skön och så fin. Så här lättlurad är jag med lite bokmerchandise!

Men nu är bokmässan slut fastän hjärnan fortfarande hänger kvar i Göteborg, men redan i morgon (onsdag) får jag fortsätta leva författarliv här i Finland. Jag ska nämligen uppträda i Kyrkslätt på Wohls gård tillsammans med förlagskollegan Stefan Lundberg. Ska bli roligt, hoppas många kommer!

I morgon ska jag försöka göra en lite bättre sammanfattning av mässan på Debutantbloggen (är ju "min" bloggdag i morgon) men är du sugen på att veta vad jag pysslat med är det bara att gå in på mitt Instagram-konto. Tror jag spräckte nytt rekord i selfies i år?! En ska ju inte göra sina fans besviken.

Glasögon & wikipedia

I somras insåg jag att min syn inte är riktigt som den borde vara. Det andra såg tydligt var bara sudd för mig. Jag har faktiskt ingen aning när min syn försämrats, men efter ett besök hos ögonläkaren (kiitos Pekka!) kunde jag konstatera att glasögon skulle vara en helt bra grej.

Förra veckan beställde jag mina glasögon, valde två par på en gång, och fick dem i förrgår. Nu gäller det att vänja sig vid att ha nåt på näsan, men jag är faktiskt ganska ivrig på mina nya glasögon. Minus allt illamående nu i början när jag är ovan. Får ibland ta av mig glasögonen för att "normalisera" läget i hjärnan.

glasögon1.jpg

Jag tycker lika mycket om båda paren, och det är ju bra. Men blir riktigt förvånad varje gång jag ser mig själv i spegeln. En kompis frågade faktiskt om jag nu har riktiga glasögon, eller om det är en imagegrej, haha. 

I dag upptäckte jag också (efter att ha googlat mig själv, vilket jag gör rätt ofta nuförtiden) att jag finns på Wikipedia! Någon har tagit sig tiden att skriva en Wikipedia-artikel om mig. Känns ju rätt stort ändå. Enligt en kompis är jag nu officiellt en internetkändis, haha!

glasögon2.jpg

Nu borde den här internetkändisen sätta sig ner och arbeta med Nationen. Har segat som fan med att sätta i gång, men nu har jag lovat leverera att sammanhängande manus till min handledare om fem (!) veckor så det gäller att sätta i gång! Håller som bäst på att läsa igenom texten igen från början till slut. Jag har flera gånger förvånats över att det faktiskt är rätt okej, samtidigt som det finns grejer som inte alls funkar. Med andra ord: mycket arbete kvarstår.

Flera gånger önskar jag att jag kunde skriva på ett lite vettigare och effektivare sätt, men gäller väl bara att acceptera att jag måste redigera cirka tusen varv för att det ska bli nåt bra alls. För bra kommer den här Nationen att bli, bara jag ger den lite tid och kärlek.

Nytt hår, nytryck & bloggträff

Hösten har verkligen kommit i gång med full fart. Jobb trillar in och det händer både det ena och det andra. I onsdags besökte jag min nya frissa (var nu andra gången hos henne) och kapade av ett antal centimeter. Är verkligen konstigt att jag hade jättelångt hår för några år sedan och nu rätt så kort.

nytthår.jpg

En annan utseendemässig förändring är också på väg, i tisdags beställde jag nämligen äntligen glasögon. Jag var på synundersökning redan i början av augusti men det var sååå svårt att välja "rätt" bågar. Tur att jag kunde välja två par de här gången. Visar sen när jag fått glasögonen. Alla säger att jag passar i glasögon, så vi hoppas det stämmer!

Den här veckan har det också blivit två författarträffar. I tisdags var jag på Helsingfors Arbis och pratade för en publik på fyra personer, men det var jättemysigt ändå. Och i morse var det Ratatas bloggträff på Fleuriste med Jennifer, Jennifer, Corinne, Julia, Sandra och Jenna (och Lina som måste rusa iväg på frilansseminarium). Och så klart powerteamet från Förlaget med Amanda, Andrea och Josefin.

Det var jätteroligt att snacka skrivande och bloggande och jag hoppas att jag lyckades säga nåt smart och inte bara svamla. Är kanske inte helt som bäst klockan 9 på morgonen ... Jag är sällan nervös för att prata inför folk, men visst är jag trött efteråt ändå. Jag försöker verkligen ge så mycket jag bara kan och det är väl inte så konstigt att jag känner mig slut efter sån träff.

Den här veckan har det hänt en annan rolig grej – nämligen ska det tryckas upp fler exemplar av min bok! Jag är jätteglad över det och hoppas så klart att boken fortsätter sälja. Men som jag skrev på Debutantbloggen i onsdags så är det ju inga våldsamt stora summor en tjänar på att skriva böcker. Vill du hjälpa mig och boken finns här några tips:

FEM SÄTT ATT HJÄLPA EN FÖRFATTARE.png

Glad fredag gott folk! I kväll ska jag simma på simstadion i månsken och i morgon kväll gör jag ett besök i barnfamiljsbubblan i Grankulla. Och så ska jag försöka ta tag i redigeringen av Nationen. Väldigt taggad på det faktiskt! Skrev också om det på Debutantbloggen förra veckan! Ja, ja. Slut på livsrapport för den här gången!

På Sandra Beijers blogg

I går skrev inte mindre än tre (!!) människor till mig att min bok skymtat på Sandra Beijers blogg. När jag fick första meddelandet gick jag så klart direkt in på bloggen och där, i en hög med andra böcker, låg min bok.

upload.jpg

Kändes helt otroligt fint, samtidigt som det känns lite löjligt att bli så exalterad över att skymta på hennes blogg. Jag menar Sandra är ju bara en människa. Men en människa som råkar ha skitmånga bloggläsare. Förhoppningsvis är det många som nu bongat min bok och blivit nyfikna!

Nu är jag på sista etappen av min resa. Ska snart boarda planet i Amsterdam för att landa i Helsingfors efter midnatt. Sen ska jag försöka jobba ikapp det jag inte hunnit med under de senaste dagarna. Jag har ont i musklerna av allt dansande, så det om något är väl ett bevis på att det var roligt på gårdagens bröllop! Ska försöka skriva en utförlig rapport eller åtminstone ladda upp en bild eller två. 

När drömmar blir sanna

För ett år sedan hängde jag som gäst hos Förlaget när de hade öppet hus under konstens natt. Då hade jag redan haft en del kontakt med dem, men inget var säkert gällande utgivning. Men jag minns att jag då gick omkring med mitt vinglas i handen och bara hoppades på att jag följande år skulle vara en av författarna på scen. Att jag ett år senare skulle ha en bok att hålla i handen.

konstensnatt2.jpg

I går kväll hände det. Jag läste på scen ur min debutroman. Jag signerade böcker. Och jag märkte att en liten plansch med mitt omslag hängde på väggen. Ett år senare händer allt det jag bara kunde drömma om i fjol. Allt och lite mer.

konstensnatt.jpg

Så ibland blir drömmar sanna. Men det gäller att jobba på det, tro på sig själv och vara förbannat envis. Det är nämligen väldigt sällan nån annan kommer och säger åt en vad en ska göra. Det gäller att "bara" göra det – annars blir det ogjort och drömmarna förblir drömmar.

De senaste veckorna har på många sätt varit väldigt omtumlande och jag väntar på en liten chans att få landa i mina tankar och känslor, utan att ha nån aning om när jag får den chansen. Men visst njuter jag också. Så otroligt mycket. Det jag drömde om i fjol är nu min verklighet. Wow!

Såg mig själv på tv, dog inte

I går kväll bänkade jag mig, väldigt nervös, framför tv:n för att se hur förra onsdagens intervju egentligen blev. I en intervjusituation är jag oftast så inne i ämnet att jag efteråt knappt kommer ihåg vad jag sagt – men slutresultatet blev ju riktigt bra! Dessutom är Sonja och Mårten jättehärliga typer.

  Jag måste ju bara ta en skärmdump på när min bok visas så här fint på nationell tv!

Jag måste ju bara ta en skärmdump på när min bok visas så här fint på nationell tv!

Jag har (igen!) fått många fina kommentarer och hejarop som bekräftat att det faktiskt gick bra, så det känns ju skönt att höra. Missade du Efter nio i går så finns programmet på Arenan, jag dyker upp i rutan vid 17:30 in i programmet.

Gårdagens intervju på X3M gick också bra, vi snackade om drömmar och hur en ska uppfylla dem tillsammans med Dan och Simon. Intervjun kan du höra på Arenan 1 h 11 minuter och 30 sekunder. Enligt Jennifer lät jag världsvan – vet inte riktigt hur jag ska tolka den kommentaren?! Hehe.

  Måste naturligtvis ta en selfie med Simon och Dan.

Måste naturligtvis ta en selfie med Simon och Dan.

Just nu är det inga fler intervjuer bokade, men i stället blir det ju Konstens natt hos Förlaget på torsdag. Kom då! Lovar signera din bok och så ska jag läsa högt. Måste bara bestämma mig för vad jag ska läsa.

Men nu ska jag igen trilla ner från den här författardrömmen och översätta lite texter och kanske göra nåt annat smart också. Som ni vet så lever en ju inte precis på att ge ut en debutroman i Svenskfinland, men det är ju inte heller som om att nån skriver för pengarna.

Efter nio, X3M och Duellen

Intervjuförfrågningar och annat roligt trillar in, vilket är jätteroligt. Just nu upplever jag väl mina höjdpunkter i medie-Svenskfinland. I går var jag med i Hufvudstadsbladets legendariska Duell. Var skitnervös inför men tyckte faktiskt det var roligt. Fick 0 poäng på en fråga, men är annars helt nöjd med min prestation. Dessutom är det inte så farligt att "misslyckas" i offentligheten. Alla misslyckas vi nån gång.

Skärmavbild 2017-08-20 kl. 10.03.55.png

I dag på eftermiddagen nån gång efter kl 15 besöker jag X3M-studion och i kväll ser ni min nuna i Efter nio (klockan 21 på Yle Fem/Teema). Det bästa var att Efter nio-inspelningen var samma dag som min releasefest så jag fick smink och hår fixat och kände mig som om jag skulle ha trillat rakt in i Hollywood.

  En klassisk bild från sminkstolen hos Efter nio.

En klassisk bild från sminkstolen hos Efter nio.

Jag lovar att länka till Efter nio-klippet som ska dyka upp på Arenan, tror också X3M Eftermiddag går att höra på Arenan om du missar det. Mycket på gång nu, men bara roligt. Nu ska jag ändå leka helt vanlig journalist och skriva två artiklar innan jag tar på mig författarrollen för att charma Svenskfinland på både radio och tv! Happy måndag gott folk!

Signerat första boken

Guldgusti, guldgusti! Jag undrar om nån månad nånsin i framtiden kommer att toppa guldgusti 2017? Det är så mycket roligt och spännande som händer. I dag har jag till exempel signerat min roman för första gången. Hur stort?

Den första som fick boken signerad var så klart min kompis Bianca. Hon var den första som läste och jag har flera gånger efteråt undrat över att hon inte knäckte mig totalt med sin respons. Mitt första utkast var så otroligt dåligt och ändå såg hon nåt bra i det. Tänk så fint alltså! <3

I dag bjöd Bianca på middag och vi skålade i prosecco och båda blev lite rörda. Jag har så länge tänkt på att boken ska komma, att den snart kommer, att den snart finns, så att det inte riktigt sjunkit in att den nu finns. Att jag gjorde det. Tur att jag har vänner som påminner mig om det.

  När bebis och bok matchar perfekt!

När bebis och bok matchar perfekt!

Dagarna går också åt till att frenetiskt googla mig själv och boken – ja jag erkänner det helt utan skam för jag är så himla ivrig. Jag hittade bland annat detta blogginlägg och det känns så fint att min bok får hänga så många andra bra, till exempel Evas!

I dag har jag också varit helsidesmaterial (!) i Vasabladet (tack Yvonne för fotot) och i morgon lär det dyka upp en artikel i Hufvudstadsbladet. Så sjukt egentligen att det här bara "plötsligt" händer. Att det händer mig. Allt är möjligt när en vägrar ge upp.

Första intervjun avklarad!

I dag har jag blivit intervjuad för första gången om boken. Det var roligt och jag kände mig inte speciellt nervös men efteråt märkte jag att jag ändå var rätt trött, så säkert var jag nervös inför. Jag hojtar till när artikeln finns, men om jag förstod det rätt på journalisten ska texten publiceras redan på måndag!

Också resten av dagen har gått i litterära tecken. Jag lunchade med Anna vars Projekt Ines precis kommit i nyutgåva. Jag rekommenderar boken varmt. Så välskriven och intressant. Vi snackade marknadsföring, uppträdanden och bokmässor med Anna. Lika kul som alltid.

Efter lunchen svängde jag snabbt hem för att sedan åka till min syster som är min sömmerska. Hon syr nämligen min releasefestklänning! Jag har köpt världens finaste tyg och det kommer att bli så bra. Är också extremt imponerad av hennes sytalang. Skulle jag behöva sy själv skulle jag antagligen dyka upp i en svart sopsäck.

Knappt två veckor till releasefesten och jag väntar så! Men mest väntar jag på boken som borde komma när som helst från tryckeriet. Vi kan väl ha en liten gissningslek. När får jag hålla i boken? Den som gissar närmast vinner en tygkasse och solkräm!

upload.jpg

Tove och jag

Nånting har jag väl gjort rätt här i livet när jag plötsligt hänger runt på samma webbsida som Tove Jansson? Förlaget har alltså uppdaterat sajten med alla höstens böcker och författare och där finns jag och min bok! Med Tove och en massa andra begåvade författare. Och vårt LittSkap-gäng också. Liksom lyckan!

Utöver att jag dykt upp författarsidan var jag i fredags på Förlaget för att snacka detaljer kring omslag tillsammans med min redaktör Amanda och grafikern Linn som gjort omslaget. Vi kände på olika papper, bläddrade i böcker och försökte komma fram till rätt känsla. Jag tycker att alla de här små bitarna är så otroligt spännande och är glad över att jag får komma med förslag och åsikter.

För tillfället är själva manuset på språkgranskning och sen lär det bli några vändor till. Och om "bara" tre månader finns boken på riktigt. Så sjukt. Så sjukt spännande. Och det bästa med de här tre månaderna? Att det ryms en sommar emellan.

Som sagt så händer det otroligt mycket nu och jag gör mitt bästa för att hänga med. Det är ju trots allt bara en gång som jag debuterar. Better make it awesome!

Ansökan icke beviljad

I lördags frågade min lagkompis om jag fått pengar från Kulturfonden för att skriva. Nej tyvärr, svarade jag. Hittills har jag inte fått några stipendiepengar alls för mitt skrivande – förutom 1000 euro från Nylands Nation för Nationen för två år sedan (vilket jag är jättetacksam för).

Som aspirerande författare/debutant kan ju en heller inte förvänta sig att någon fond är villig att stöda en och en ska absolut inte räkna med att det kommer att regna fondpengar över en. Det är många som blir utan och det är naturligt att inte alla kan få understöd för sina projekt. För det första är det ju fint att det ens finns fonder att söka pengar ifrån.

Men nog skulle jag ju ljuga om jag påstod att det inte svider när det kommer ett nej. Det är väl klart att några extra tusenlappar skulle göra min osäkra frilanstillvaro lättare men å andra sidan har jag själv valt att jobba som jag jobbar och i ärlighetens namn är det just så här jag vill jobba och leva. Och än så länge ser det ut som om att jag får skriva för "egna pengar".

I dag fick jag nämligen igen ett nej på en stipendieansökan som jag verkligen hade hoppats på. Jag sökte ur en specialfond för finlandssvensk identitet för Nationen. Min kompis skrev så här när jag skickade in ansökan: "Med Nationen kan man ju nog verkligen konstatera att du når nånstans väldigt djupt in dit där den finlandssvenska identiteten byggs upp hos så många."

Ja ja, tur att jag har vänner och bekanta som tror på mig. Och det viktigaste är ju faktiskt att debuten är på väg. Får jag inga stipendiepengar får jag i stället satsa på att sälja jättemånga böcker. Och jo jag vet, en blir inte rik på att sälja böcker, men tanken om tusentals sålda exemplar tröstar just nu.

Så vill du stöda mitt författarskap gör du det allra bäst genom att köpa min bok när den kommer ut i augusti, låna den på bibban och rekommendera den för andra (om du tycker att den är bra då, hehe). Blir så himla lycklig varje gång nån säger att hen ska köpa min bok – det betyder så otroligt mycket för mig. Tack!