Tre heldagar i paradiset

majlande-1.jpg

På torsdag kväll körde Markus och jag ut från Helsingfors och anlände en dryg timme senare på hans lande. Ett gulligt gammalt hus med skild bastu intill en sjö – perfektion! Eftersom mitt lande är ett “vanligt” hus som råkar vara mitt i skogen tycker jag att det alltid är exotiskt att åka till en “riktig” stuga med utedass. Att det dessutom ligger intill en sjö gör inget sämre precis.

De senaste dagarna har vi läst, tupplurat, kollat på Eurovision, rensat och räfsat på gården, badat bastu, doppat oss i sjön, ätit grillmat, druckit goda drinkar och helt enkelt gjort det vi haft lust på. Jag har fortsatt med min yogautmaning och yogade första dagen på gräsmattan men en myrinvasion gjorde inte det särskilt zen (jag ogillar verkligen myror). När jag flyttade ut på bryggan blev det mycket bättre. Kände mig som nån sorts superyogi?!

majlande-3.jpg
majlande-2.jpg

Jag borstade inte håret på flera dagar, såg mig själv knappt i spegeln och brydde mig verkligen inte om hur jag såg ut. Jag bryr mig inte jättemycket annars heller (ja ni har väl koll på mina skönhetstips?) men det är så otroligt befriande att bry sig ännu mindre.

I går postade jag en bild på Instagram där jag visar upp dagens outfit och den har fått så otrolig mycket gillningar, blev helt överväldigad. Jag tror själv att det är otroligt viktigt att vi visar upp olika sorters kroppar (i mitt fall en extremt blek kropp då, det är ju som att jag lyser sönder hela bilden med min extrema vithet, haha). Dessutom det bästa med att gå runt med räfsa och gummistövlar är att det faktiskt inte alls handlar om hur jag ser ut, utan om det jag gör.

upload.jpg

I dag körde vi hem till verkligheten och jag saknar redan den lugna stämningen och känslan av att inte ha några måsten. Jag vet att jag tjatat en hel del om min arbetsmängd på sistone, men det har faktiskt varit för mycket. Nu ska jag försöka ta lärdom och bli bättre på att jobba mindre/ta emot färre uppdrag. För så här vill jag inte ha det. Lyckligtvis väntar sommaren runt hörnet och det brukar betyda att det blir betydligt tystare i mejlboxen!

Jag hade tänkt börja fundera mer aktivt på Nationen medan vi var på lande, men jag bestämde att det får vänta. Jag är ännu lite för splittrad i tankarna och vill inte skynda mig i onödan. Dessutom marinerar jag tankarna längst bak i huvudet hela tiden. Hellre göra något ordentligt och bra, i stället för att göra något hastigt och endast med halv uppmärksamhet. Snart har jag jobbat undan en stor del av mina andra jobb och då ska jag inleda en mer intensiv redigeringsperiod. Jag längtar redan efter det!

upload.jpg
upload.jpg

Varför skäms vi för att berätta om våra drömmar?

När jag började skriva det som skulle bli min debutroman berättade jag inte om det för nästan någon. Jag vet inte om jag egentligen skämdes, det kändes väl mest som att blotta en av mina största drömmar. Och den tanke de flesta tänker: tänk om det inte lyckas? Då är det ju sjukt pinsamt om jag gått omkring och berättat att jag skriver på den stora romanen och så blir det ingenting. Vad ska folk liksom tänka om mig i så fall?!

Men nej. Så är det inte alls. För min egen del blir mina drömmar och förhoppningar mycket verkligare och mer konkreta när jag säger dem högt för någon. Ingen behöver så klart dela med sig av sina allra innersta drömmar på till exempel en blogg, men då jag själv forfarande var aspirerande författare slukade jag alla blogginlägg om skrivande, att bli refuserad och sedan publicerad etc.

Jag tror vi människor helt enkelt vill höra hur andra gjort, fastän vi aldrig ändå kan kopiera just det sättet. Men många väljer att låta bli att berätta – och det är ju hur okej som helst! Det intressanta är att jag ofta uppfattas som modig för att jag berättat om refuseringar och hjärtesorger. Men det drabbar ju alla! Det är det som är grejen. Eller okej, refuseringar drabbar inte varje kvinna på gatan, men de allra flesta som försöker komma in på en skönlitterär bana.

Drömfångare i Buenos Aires.

Drömfångare i Buenos Aires.

Malin Kivelä tar fasta på det här i sitt tal till Arvid Mörne-vinnarna. Jag var inte själv på plats under festen, men Förlaget publicerade talet på sin webbsida och Kivelä uttrycker det så bra:

“Vem är jag som tror att det jag tänker, det jag skriver, kan intressera någon, kan vara lika viktigt eller viktigare än det någon annan skriver? Vem är jag som tar mig den här tiden, att sitta stilla och bara tänka, långsamt? Fila på ett kommatecken. För det andra: det man skriver, det är alltid länkat till skam. Dels handlar över hälften av alla texter om skamfyllda situationer eller känslor. Grovt beräknat.

Dels är skammen så närvarande i olika stadier av skrivprocessen: I att presentera det man skrivit, i att stå där och vara den person som har skrivit det här. Att få en text ratad är skamligt förstås.”

Vem är jag som tror att det jag skriver ska intressera någon? Jag tror att det är en rätt så vanlig tanke. I vissa fall är den till och med helt hälsosam. Att ha total hybris och tro att det en producerar är det bästa någonsin är kanske inte en speciellt bra taktik. Men att inte tro på sig själv alls är en lika dålig taktik.

Drömmarna då?

Att dela med sig eller inte och skammen som kopplas ihop med det och sedan skammen kring skammen – liksom varför skäms jag för att drömma högt?

Tidigare i vår skulle vi göra en vision board i Friday Lab. Alltså bläddra i tidningar för att hitta bilder och texter som tilltalar oss och klistra ihop det hela till en drömtavla. Med limkladdiga fingrar visualisera det vi drömmer om, det vi vill nå.

Jag funderade länge om jag ska publicera min vision board och blotta vad jag drömmer om. Jennifer bloggade nyligen om sina tidigare och berättade hur det gått med de drömmarna, men lämnade (klokt nog?) de nuvarande drömmarna ute från bloggen. Jag har inga gamla vision boards, utan bara den här nya som blickar framåt. Ska jag verkligen publicera detta? Och varför egentligen? Är det ens nån som bryr sig? Eller tänker folk att jag skryter (hur det är möjligt att skryta med drömmar är dock lite oklart) eller helt enkelt har fått storhetsvansinne? Men jag tror att jag skulle må bra av lite storhetsvansinne. Jag är en extremt rationell människa som borde bli bättre på att drömma stort och öppna upp för nytt i stället för att rata det som omöjligt. Drömmar och rationalitet är inte en jättekonstruktiv kombination om en verkligen vill nå något utöver det vanliga. Eller så tror jag i alla fall.

Så här kommer de – mina innersta drömmar och förhoppningar. Eller åtminstone lite klipp och klistra med sånt jag råkade hitta i de tidningar jag bläddrade i. Vad tror ni, kommer jag att uppnå mina mål?

upload.jpg

Tänk att den här tjockisen också hittade kärlek eller varför jag är nöjd över att inte längre nätdejta

Okej oj, blev lite väl lång rubrik på det här inlägget men vi kör! Facebook påminde mig i dag (ÄLSKAR den funktionen) om kanske den mest underhållande och störande snubben jag stött på under mina tidvis väldigt utdragna nätdejtingperioder. Jag skrev ett inlägg för två år sedan där jag beskriver vad vår konversation gick ut på (lönar sig att klicka, lovar!). I korthet skrev den här snubben ett första meddelande där han var neggig och jävlades med mig och när jag påpekade det för honom kontrade han med att kalla mig tjockare än medeltalet. Ah, so classy!

Och ja – nätdejtingvärlden är full av tölpar och idioter. Speciellt om en själv råkar vara ute efter att hitta kärlek och ett förhållande är Tinder och alla dess appkompisar ett minfält redo att spränga sönder ditt hjärta för varje gång du lyckas högerswipa på nån som inte har riktigt, eh, samma intressen som du. Fastän jag själv tydligt skrev att jag var ute efter nåt äkta var det både en och annan som inledde med “hej, ska vi knulla?”.

mmbariloche.jpeg

Men så finns det undantag. Fantastiska undantag. De är inte många, de gömmer sig bland all skit, de är tidvis totalt försvunna från radarn, men sen ibland så kommer det en typ du vill högerswipa på riktigt. Inte på grund av slentrian eller för att han kanske är okej trots att han poserar halvnaken på gym på alla sina bilder. Utan på grund av att han har en snäll blick och en fin presentation som får magen att göra volter.

Så ni som kämpar med tölpar och idioter som han från två år sen: håll ut, det kommer nåt bra, jag lovar! Men jag ger tyvärr ingen garanti för hur många idioter du måste få meddelanden av eller dejta före det händer. Ibland känns det som om en miljon dejter minst, ibland kanske du träffar drömpersonen direkt. Men ett är säkert: du kommer inte att träffa någon om du inte vågar chansa det minsta lilla. <3

Gör det som känns obekvämt – gå utanför bekvämlighetszonen

För ungefär en månad sedan när jag var på gymmet orkade jag inte köra uppvärmning på löpmattan utan tänkte att jag ska göra nåt roligare. På mitt gym är det möjligt att göra virtuell träning, alltså träningspass från video. Jag hade lust att dansa så jag satte i gång ett dansprogram.

Ensam i den enorma salen började jag sedan dansa. Eller “dansa”. Jag rörde armar och ben åt diverse håll, snurrade och hoppade och kände mig så otroligt obekväm. Det är stora fönster in i salen och alla som tränade utanför såg exakt hur hopplöst dålig jag var på dansandet. Halvvägs in i programmet kom en tjej in i salen för att göra magmuskler. Jag sa nåt i stil med “jag ber om ursäkt för mina otroligt dåliga dance moves” och hon sa “ingen fara, jag skulle aldrig våga göra det där, jag skulle skämmas så mycket” (i vänlig ton obs!) och så svarade jag: “hördu, jag skäms nog jag också” men fortsatte sen att dansa.

Var det obekvämt? Utanför min bekvämlighetszon? Ja. Verkligen! Vad hände? Jag skämdes lite, fortsatte dansa och skrattade rätt mycket åt min uselhet på dansgolvet. Tjejen som gjort magmusklerna och jag råkades senare under gymbesöket och hon log stort och uppmuntrande mot mig. Jag överlevde! Det var ingen fara! Allt var okej! Till och med skammen avtog lite.

Lika obekvämt som en orytmisk von Kügelgen på dansgolvet kändes det att publicera gårdagens inlägg om pengar och hur mycket jag tjänar. Men jag hade bestämt att jag skulle göra det. Utmana mig själv och se vad som händer. Nå vad hände? Jag fick massvis med positiv respons och direkt när jag hade klickat publicera kändes allt okej.

Ni vet den där känslan när en borde ta ett snack med en kompis eller partner eller chef och det känns helt omöjligt att få allt ur sig? Det är skrämmande och obehagligt och jobbigt och hemskt. Men sen efteråt känns det alltid bättre. Alltid! Den känslan kanske inte kommer direkt, men den kommer. Att våga säga eller göra något som känns obekvämt brukar i de allra flesta fall leda till något ännu bättre. Därför tycker jag att vi alla borde bli bättre på att gå utanför vår bekvämlighetszon.

Till exempel så tyckte jag att mina veckoplaner här på bloggen kändes lite obekväma. Jag tänkte “vem bryr sig” och skämdes lite. Men sen publicerade jag veckans planer, fick bra respons och fortsatte med det. Ibland är det faktiskt inte svårare än så.

Foto av ett foto från Fotografiska. Jag tänker att det här är en bra påminnelse för alla som funderar på att gå utanför sin bekvämlighetszon. Du har bara tristessen att förlora!

Foto av ett foto från Fotografiska. Jag tänker att det här är en bra påminnelse för alla som funderar på att gå utanför sin bekvämlighetszon. Du har bara tristessen att förlora!

VECKANS PLANER

Måndag: Frukost på kontoret, sprang akut hem får att ta emot gubbar som fixade min söndriga persienn, skrev klart några artiklar och skickade till uppdragsgivaren, gjorde en översättning för Utbildningsstyrelsen och under eftermiddagen jobbade med andra översättningar. På kvällen är det bloggisträff och handboll.

Tisdag: Jag ska göra en intervju, jobba med översättningar och andra texter. På eftermiddagen har jag bokat frissatid och ska sedan på en tidig middag till Kicka & Jon (barnfamiljstider). På kvällen är det dags för modul 2 i Friday Lab med fokus på målsättningar.

Onsdag: Jag börjar dagen med seminariet När business möter konst på Sveriges ambassad i Helsingfors. Jag tror det blir sjukt intressant! Efter det vanligt jobb och på kvällen BodyCombat.

Torsdag: Jobb, skrivdejt med Anne (som har en ny webbsida!) och träningsdejt med min syster Anna.

Fredag: Jobb, fixa undan allt som hänger löst och göra mig redo för helgen. Efter jobbet tänkte jag delta i releasefesten för Min lilla gröna. Det ska bland annat bli klädutbyte!

Lördag & söndag: Match i karis på lördag och så förhoppningsvis allmänt chill. Har också en del att fixa inför resan.

Hur ser dina planer ut för veckan? Och tror du att du skulle kunna klämma in ett litet besök utanför bekvämlighetszonen?

En januarirapport

Jag såg nyligen ett Ted Talk om att prokrastinera, alltså att skjuta upp grejer tills en absolut måste göra något. Ett roligt men också tankeväckande snack. Det som fick mig att stanna upp var det talaren kallade en livskalender. Ett vitt papper med svarta rutor. En ruta för varje vecka i ett nittioårigt liv. När jag såg alla veckor framställda så där så såg det inte ut som så mycket (kolla klippet!). Därför känns de helt galet att årets första månad redan gått. En tolftedel av 2019. Liksom när hände det?

För mig var januari en intensiv månad. Jag skrev 11 artiklar, översatte 14 artiklar, jobbade en del för utbildningsstyrelsen, hade mentorträff med mina adepter, deltog själv i Friday Lab och gjorde uppgifter som hör till labbet, gick en intensiv fotokurs och deltog i Mediespråkskryssningen. Och så har jag yogat varje dag, gått en gång i veckan på combat plus en hel del handboll.

Jag besökte Amos Rex och Allas Sea Pool för första gången. Såg Mary Poppins på bio, besökte Fotografiska, lånade många härliga plagg, drack många koppar av mitt favoritte, köpte ett par vinterskor. Kollade många handbollsmatcher, fixade med företagets byråkrati och tog i bruk ett nytt system som jag knappt hunnit bekanta mig med.

upload.jpg

I går kväll när jag kom hem till Markus var jag trött och sur och i ett skede av kvällen började jag bara gråta. Utan nån orsak alls. Eller kanske då för att jag är trött. Eller för att månadens slut blev ett sorts avslut, en tomhet. Det känns som att jag gett så mycket av mig själv under januari. Att det satts så mycket i rörelse i mitt huvud som jag försöker greppa och bli klok på. Att jag är otroligt glad över att tre så gott som lediga veckor snart väntar på mig.

Det jag är allra stoltast över är yogandet. Tänk ändå att jag yogat varje dag. Och att jag alltid mått bättre efter ett yogapass. Nu vill jag verkligen fortsätta med yogan. Kanske inte varje dag, men nästan. Jag är också stolt över hur jag strukturerat upp mitt jobb och hur bra det går just nu. Jag tror jag slog rekord i fakturering den här månaden. Hur häftigt? Jag är också stolt för att jag ätit kött bara tre dagar under hela månaden och inte köpt en enda frukostost, utan kört på veganska röror på brödet på morgonen.

Det jag önskar att jag skulle bli bättre på är mitt skrivande. I januari skyllde jag på jobbet och många andra saker för att jag inte skrev och jag längtar efter att hitta en skrivglädje. Skriva för att det är kul, inte för att det nån dag kanske ska publiceras. Skriva som om jag inte skulle vara utgiven ännu, utan fortfarande kämpa för det. Skriva bara för skrivandets skull. Skriva för att jag vill. Vart har viljan försvunnit? Eller har jag bara varit trött?

Jag vill också läsa mer. Den här månaden har jag mest lyssnat på Harry Potter inläst av Stephen Fry, låtit mig själv sjunka in i den magiska världen som jag så älskar och trivs i. Inte orkat ta tag i något svårt. Eller jag läste också Karolina Ramqvists essä "Det är natten” och tänkte mycket på vad ett författarskap är. Vad det innebär. I början av månaden lyssnade jag på två böcker om vanor och rutiner på finska. Om att hitta träningsglädje och motivation i vardagen. Praktiska handböcker som inte gav så mycket nytt. Nu längtar jag efter att läsa en riktigt bra roman, nåt som griper tag i mig.

Januari kändes evighetslångt men passerade ändå fort. En sån paradox. Och nu är det februari. Liksom så där bara. Åtminstone börjar månaden på bästa möjliga sätt. Både Markus och jag är lediga i dag och vi ska ha en riktig drömdag. Men den tänker jag berätta mer om en annan gång, för nu ska jag njuta av min välförtjänta lediga dag!

Hur var januari för dig? Bra, dåligt eller nåt mittemellan?

En vintrig simtur

upload.jpg

Vi småspringer till poolen för att slippa undan den kalla luften. Vi sparkar av våra sandaler och glider ner i bassängen. Det tjugosjugradiga vattnet sluter sig runt våra kroppar och kylan är borta. Vattenångan ringlar sig upp från ytan, skymmer blicken och allt runt omkring oss blir mjukt och suddigt. För varje simtag vi tar djupnar mörkret och staden lyses upp av stämningsfulla ljus. Allt är så mycket vackrare från den här nivån. Vi är mitt i staden men ändå inte.

Vi simmar på en bana men vet inte om vi är de enda. Vi ser ingenting. Efter en knapp timme kliver vi upp ur poolen och småspringer tillbaka till bastun. Vi fryser men skrattar. Och vi överlever. Från bastulaven ser vi en av båtarna som dag efter dag kryssar till Sverige. Vi nynnar på reklamlåten och känslan av en välregisserad reklam förstärks när båten lossar ankar och börjar sin väg mot Stockholm för ytterligare två nätter ute på Östersjön. Via aktern ser vi in till promenaden som är upplyst av ett lila sken. Jag tänker på alla människor som är ombord. Vem är de? Varför är de ombord? Är det någon som kommer att stå ensam på det halvtomma dansgolvet och bara önska att någon, att ens en annan människa, skulle se hen. Se och visa det. Jag ser dig.

upload.jpg

Efter dusch och bastu är jag så varm att jag måste gå ut och svalka mig tre gånger för att klara av att klä på mig. Fuktighetskrämen rinner av ansiktet och tränger ut tillsammans med svetten som min kropp avger. Jag klär snabbt på mig och går sedan ut med jackan på ärmen, måste svalka mig igen. Hon följer några minuter senare.

Vi går över ett tomt och mörkt Senatstorg, månen lyser stark bakom våra ryggar. Vi viker in mot Domkyrkan, sätter oss på Kafé Engel och beställer varsin laxsallad. Kroppen är tung och lite trött efter simturen, Domkyrkan lyses upp av lampor. Staden är tyst och lugn. Söndag kväll. Vi pratar och pratar, det är sällan tyst mellan oss.

Vi skiljs åt utanför och säger: det här måste vi göra igen. Och jag vet att med henne är det inte bara tomma ord. Med henne gör vi faktiskt det.

Målsättningar för 2019

Årets första söndag och jag tänker mer eller mindre automatiskt på den första veckan som gick och allt som är på kommande. Jag har som tradition att livsdejta mig själv och de sista dagarna av 2018 när jag hasade runt hemma, tog det lugnt och slappade, funderade jag också på vad och framförallt hur jag vill att det här året ska bli. Tidigare när jag livsdejtat mig själv har jag svarat på bland annat följande frågor:

  1. Vad har jag åstadkommit det senaste året?

  2. Vilka är mina största misslyckanden det senaste året/vad vill jag utvecklas inom?

  3. Vad har jag lärt mig?

  4. Vad ska jag fokusera på nu?

  5. Topp 10 målsättningar för det kommande året?

Det är ett jättebra sätt att gå igenom det gånga året och helt enkelt förstå vad som hänt och vad jag önskar att kommer att hända. Den här gången skrev jag ner snabba tankar om 2018 i fyra olika kategorier: ekonomi, skrivandet, bloggen & jobbet. Dessutom skrev jag ner ett antal lärdomar/insikter som det gångna året bjöd på. Jag skrev också vad som varit bäst och vad som varit sämst. I praktiken svarade jag alltså på samma frågor som de ovan, men i ett annat format.

Jag tror att det gör gått för alla att sätta sig ner med papper och penna, bläddra i kalendern eller bland fotona för att påminna sig om året som gick. Vi tror ofta att vi har rätt bra på koll på hur vi mår/hur det gått, men åtminstone jag får gång på gång nya insikter och överraskningar när jag funderar på det som hänt och det jag vill att ska hända. Att helt konkret skriva ner grejer på papper (och att prata om det) ger så mycket.

P1040641.jpg

Vad vill jag av 2019?

När jag började tänka på 2019 och hur jag vill att året ska bli skrev jag ner fem olika livsområden och hur jag hoppas att jag kommer att utvecklas kring det. Jag delade in i följande kategorier: skrivandet, jobb, blogg, träning & personlig utveckling och skrev sedan ner ungefär fem punkter för varje kategori.

SKRIVANDET vill jag utvecklas i genom att hitta en rutin för det och slutföra de projekt jag har på gång. Jag har flera olika projekt jag vill jobba med men tycks aldrig hitta tiden för det. Jag planerar in det, men så blir det inte av på grund av att “jag har så mycket jobb”. Nu under helgen har jag tänkt att jag kanske borde inleda varje arbetsdag med att skriva i 45 minuter och först sen ta tag i det “riktiga” jobbet. Jag vill ju prioritera skrivandet, men känner alltid att jag först måste göra det jobb jag får betalt för.

JOBBET har rullat på bra men i år hoppas jag på färre, men större kunder och helt enkelt bättre betalt för det jag gör. Med andra ord: mindre sillsallad och tusen olika uppdrag på några hundra euro som äter massvis av min kapacitet. Under våren har jag åtminstone två (eller egentligen) tre större kunder, vilket känns lovande. Exakt så vill jag jobba. Då har jag också möjlighet att säga nej till sånt som inte känns rätt i magen.

BLOGGEN vill jag uppdatera 4–6 i veckan och har för första gången gjort upp nåt sorts schema för mig (som jag frångått redan två gånger denna vecka, eh). Men jag är ju ändå en spontanbloggare och har jag lust att skriva om nåt just en viss dag tänker jag göra det. Snarast ville jag ha en tydlig lista på ämnen att blogga om, så att jag inte gör det “sen nångång …” som det blivit hittills. Att göra nåt genast är oftare en bättre lösning än att skjuta upp det i all evighet. Trots detta vill jag att bloggen också i fortsättningen ska vara kul, inte en grej att stressa för. Jag ser också fram emot fortsätta Blogathon-traditionen med Jennifer, Malin och Corinne.

TRÄNINGEN hoppas jag få ännu bättre rutin på. Jag spelar handboll 1–2 gånger per vecka och yogar på kontoret (och nu i januari varje dag tack vare yogautmaningen). Dessutom hoppas jag slänga in några pass på gymmet eller simning och löpning. Jag mår bättre när jag tränar och dessutom är jag så otroligt trött på att ha ont i ryggen. Nu får det vara slut med det!

PERSONLIG UTVECKLING är nästan den svåraste biten. Jag känner att jag längtar efter en hobby eller ett större projekt eller något. Jag vet inte ens riktigt vad det skulle vara (och när jag ens skulle ha tid för det). Den här biten hänger ju också i allra högsta grad ihop med alla andra livsområden. Jag vill utvecklas som författare, jag vill utvecklas som min egen chef, jag vill ge mer kärlek till bloggen och kroppen. Men en grej som jag vill satsa mer på är fotografering, vi får se hur det går! Jag planerar också att kolla läget med mig själv med jämna mellanrum, ha nån sorts kvartalsrapportering (hur tråkigt det än låter) för att se att jag jobbar och lever på ett sätt som känns rätt för mig. Jag tror också att mitt mentorskap kommer att ge mig mycket.

Ja, ungefär så här tänker jag på 2019. Inga absoluta löften eller måsten, snarare vill jag hitta ännu bättre sätt för mig själv i vardagen som går ut på att bolla tusen olika saker. Just nu känns det som om jag har massvis med energi och planer men att nåt inuti mig bromsar upp. Jag vet inte ens vad? Kanske det är det jag ska försöka ta reda på till näst. Eller det känns som om jag står inför nåt stort men inte riktigt vågar hoppa. Låter säkert galet flummigt och jag vet inte riktigt själv heller vad jag avser, men kanske nån ändå kan känna igen sig?

Hur ser dina planer för 2019 ut? Och brukar du livsdejta dig själv, eller se tillbaka på det som hänt och det som ska hända?