Kugges valskola del 2: Läs, ta reda på och lär dig

Det är söndag igen, vilket betyder att det är dags för del två i min valskola. Den här gången tänker jag länka vidare till klokskap på internet och framförallt några mediekällor jag tycker är riktigt bra. En bra grej med media är nämligen att mediernas uppgift är att bevaka och informera medborgare om vad som pågår i samhället – och extra mycket nu i valtider.

Som jag skrev senast så kräver det lite tid och intresse av dig om du vill sätta dig in i politik och de frågor som diskuteras inför valet. Du behöver inte förstå allt (det gör nog ingen), men läs på speciellt i frågor som är viktiga för dig. Ju mer du vet vad partierna står för, desto enklare är det för dig att fatta beslut kring vem du ska rösta på – och kom ihåg: det kommer inte att finnas ett parti som fyller alla dina krav, så fokusera på några av de viktigaste frågorna för dig för att lättare navigera fram partier och ideologier. Nu dags för länkarna!

Kugges valskola.jpg

Registrerade partier i Finland
För tillfället har vi 19 registrerade partier i Finland. Via listan (rubrikens länk) hittar du länkar till alla partiers webbsidor. På ett enskilt partis webbsida kan du läsa mer om partiets politiska ideologi och vad partiet vill jobba för under de följande fyra åren. Välj ut de partier du kunde tänka dig att rösta på och läs mer om deras vallöften.

#femtioelvafrågor
Svenska Yle ställer aktuella frågor till experter inom olika områden. Här finns frågor om kärnkraft, Östersjön, svenskans ställning i Finland, håller partierna vad de lovat, hur ser utbildningen ut i framtiden och mycket mer. Du kan också själv skicka in en fråga om du undrar över något.

Vad står ditt favoritparti för?
Hufvudstadsbladet har gjort en kort och tydlig sammanfattning över de nio (största) partierna som är med i tidningens valkompass. Här får du en snabb uppfattning vad partierna står för och kan läsa mer om hur de svarat i valkompassen. Passa också på att göra den pedagogiska valkompassen som för varje fråga förklarar vad det handlar om – det finns argument både för och emot.

Så fixar du 2019
Niklas och Tino på Svenska Yle pratar med unga väljare som får rösta i sitt första riksdagsval. Vilka frågor är viktiga för dig? Killarna gör korta och rätt så roliga videor där de snackar om aktuella teman med unga. Hittills har det bara kommit två avsnitt men jag antar att fler är på kommande!

Valdebatt på svenska
Måndagen den 8 april ordnas den stora valdebatten på svenska på Yle Fem och Arenan. Eller egentligen är valdebatten tvåspråkig, men textas till båda språken. Utöver partiledarnas svar kan du också ta del av två statsvetares kommentarer. Överlag bjuder Svenska Yle på mycket bra innehåll som jag varmt rekommenderar (all information finns när du klickar på länken och orkar scrolla ner till den svenska biten).

***

Sedan lönar det sig absolut läsa lokaltidningar och lyssna på de regionala sändningarna i Vega för att få veta mer och till exempel ta del av mer lokala valdebatter – vad är aktuellt i just din valkrets? Och som jag redan uppmanade förra veckan: ta kontakt med partier och kandidater du kunde tänka dig att rösta på. Ställ dem kniviga frågor och nöj dig inte med luddiga svar.

Har du någon bra eller intressant länk du vill dela med dig? Kommentera gärna så sprider vi informationen. Det här var den här söndagens valskola, vi fortsätter i demokratiska tecken nästa veckas söndag igen! Ställ också gärna frågor eller skriv önskemål om det är något specifikt som du vill att jag ska ta upp här i valskolan.

Läs också!
Kugges valskola del 1: Vi har inte personval i Finland

Kugges valskola del 1: Vi har inte personval i Finland

I dag är det exakt fyra veckor till riksdagsvalet i Finland och därför tänkte jag inleda med egen valskola här på bloggen. Sammanlagt tänker jag mig fyra inlägg varav det sista publiceras under valdagen och hoppas ni tycker det är kul! Själv anser jag att demokrati är otroligt viktigt – och bästa sättet att få demokratin att blomstra är att så många medborgare som möjligt röstar i val.

I senaste riksdagsvalet låg valdeltagandet (alltså hur många röstberättigade finländare som röstade i valet) på 70,0 procent. Det här innebär att 30 procent av finländarna låter bli att rösta! Jag tycker att det är skamligt. Många förklarar det med att de inte förstår sig politik, inte litar på politikerna eller att det ändå inte spelar någon roll. Men grejen är att val är ett ypperligt sätt för oss medborgare att påverka. Hur vill du att Finland ska se ut om fyra år? Eller om tio, tjugo, trettio år? Det är nu vi lägger grunden för framtiden och ett otroligt bra sätt att påverka är att rösta i riksdagsvalet.

En grej som däremot stör mig i finländsk politik är att vi (både partier och ofta media) lägger väldigt mycket vikt vid de individuella kandidaterna eftersom det i mångas ögon ser ut som om vi skulle ha personalval i Finland, men faktum är att vi inte har det. Vi röstar visserligen alltid på en person (och skriver ner numret till just den kandidaten på vår valsedel), men i praktiken går din röst alltid till partiet.

Därför ska du alltid utgå från parti, inte kandidat när du väljer vem du lägger din röst på. Många partier försöker ha en bredd bland sina kandidater och åsikterna kan skilja sig väldigt mycket, men de flesta riksdagsledamöter är ändå tvungna att rösta enligt partiets linje – vilket betyder att den där otroligt trevliga personen från parti X kanske inte alls kan föra den politik hen lovat om det inte överensstämmer med den politiska linjen för resten av partiet.

kuggesvalskola1.png

Men hur ska du veta vilket parti du ska rösta på? Här kommer fem tips:

1. Vad är viktigt för dig?
Fundera på din ideologi och värdegrund. Vilka frågor är viktiga för dig? Vill du kämpa mot klimatförändringen, för pälsnäringen, för arbetslösa, för mer jämställd föräldraledighet, för mer eller mindre privatbilism, mer eller mindre invandring, för grundinkomst, för eller mot privatisering av hälsovården eller högre studiestöd och inkomstgräns? Läs på om de partier du tror att kunde ligga nära ditt hjärta. Representerar de en politik du står för?

2. Rangordna dina värderingar
Det finns inte ett parti som kommer att motsvara alla dina värderingar så börja med att göra en topp tre över dina värderingar – vilka frågor tycker du att är viktigast för Finland under de kommande fyra åren? Vad tycker du är mest akut? Vad måste riksdagen åtminstone beakta?

3. Jämför partierna
Jämför partierna med varandra. Vilket eller vilka partier ligger närmast dina viktigaste värderingar? Välj ut två eller tre partier du kunde tänka dig att rösta på och läs på mer om deras vallöften – vad vill de jobba med under följande riksdagsperiod? Känns de frågorna rätt för dig?

4. Vilka kandidater ställer upp?
Börja sedan kolla närmare på hurdana kandidater som ställer upp i din valkrets i de mest aktuella partierna. Känner du någon som ställer upp för ett parti du kunde tänka dig rösta på? Kontakta hen och fråga vad hen vill jobba för och varför du borde rösta på hen? Om du inte känner någon kan du läsa mer på kandidaternas webbsidor eller träffa dem på stan (många gör väldigt aktiv kampanj och träffar gärna väljare).

5. Partiet först och tänk själv
Kom ihåg att politiker säljer in sin ideologi till dig och ta allt med en nypa salt. Tänk själv, ifrågasätt och prata med andra. Det viktigaste är att du försöker hitta en kandidat från ett parti som motsvarar dina värderingar bäst och som du gärna lägger din röst på. Kom ihåg: partiet först, kandidat sen!

Usch vad mycket jobb det låter som, tänker du kanske nu. Och ja, det tar en viss tid att sätta sig in i politik, men det är inte omöjligt. Därför tycker jag att det enklaste sättet är att fundera på din egen värdegrund, på vilka frågor som är viktiga för dig och ett hurdant Finland du vill leva i. Om du är väldigt privilegierad (som jag) tycker jag det också är viktigt att utgå från dem som har det sämre än du – kanske det finns en fråga du inte ens tänkt på men som är viktig för personer i sämre socioekonomisk ställning än du?

Personligen väljer jag också så gott som alltid att lägga min röst på en ung person, helst kvinna, eftersom jag tycker att vi behöver fler kvinnor och unga människor i politiken. I den nuvarande riksdagen är 117 av ledamöterna män och 83 kvinnor (trots att det var fler kvinnor än män som röstade i valet 2015) och medelåldern är 51 år (den yngsta ledamoten är 28 år, den äldsta 78).

Ett jättebra sätt på vägen att hitta rätt parti och kandidat är att fylla i en valkompass (eller kandidattest som det också heter). Själv blev jag positivt överraskad av Hufvudstadsbladets valkompass eftersom fokus faktiskt ligger på partier – den ger inte alltså förslag på kandidater utan just partier. Ett stort plus är att det också finns en kort förklaring invid varje fråga. Vet du inte riktigt vad frågan handlar om kan du läsa mer. Däremot saknas de mindre partierna i den. Också Yles valkompass kändes rätt bra och kan ge dig en fingervisning gällande vart det pekar. Där får du också se hur just din riksdag skulle se ut och kan läsa mer om kandidaterna.

Och om du röstar i Helsingfors valkrets (som jag) vill jag uppmärksamma dig på att de små partierna (Djurrättspartiet, Feministiska partiet, Liberalpartiet och Piratpartiet) ingått valförbund – det betyder alltså att alla rösterna räknas ihop till en gemensam pott och det kan hända att din röst gynnar ett annat parti än det du ursprungligen röstat på. Läs mer om vad det innebär. Om du inte riktigt förstår hur rösterna räknas har Svenska Yle en väldigt tydlig (men något märkligt viskande) förklaring på hur det d’Hondtska systemet fungerar.

Känns det här knepigt? Är något oklart? Har du frågor eller önskemål kring kommande teman i min valskola? Klicka gärna på det lilla hjärtat om du tyckte att det här var en bra idé och så fortsätter vi i demokratiska tecken nästa veckas söndag igen!

Sameblod

I dag är det samernas nationaldag – en dag som gott kunde få mycket mer uppmärksamhet tycker jag. Jag har firat med att kolla på filmen Sameblod som dök upp på Arenan i dag. Jag har sett den en gång tidigare och blev otroligt berörd då och filmen var minst lika bra nu när jag såg den en andra gång.

Sameblod var så klart mycket maffigare på en stor screen, men vacker och berörande också på en mindre skärm. Den är vackert filman och skådisarna är otroligt bra. Blev också väldigt sugen på att åka till Lappland nästa sommar! Om du inte har sett filmen ska du passa på nu när den finns på Arenan!

Foto: Sophia Olsson.

Foto: Sophia Olsson.

Jag tycker att det är skamligt att vi knappt lärde oss nåt om samer och den samiska kulturen i skolan. Under de senaste åren har jag bland annat via jobb lärt mig mer om samer. Jag har mått illa av hur samerna har behandlats (och behandlas än i dag) och varit glad över att det samiska är något som lyfts fram allt mer. Det finns många unga samer som kämpar för att synliggöra sin kultur. För två år sedan skrev jag för Addeto om en nätbaserad ordbok för samiska. Ett otroligt intressant och viktigt projekt!

Hur mycket vet du om samer? Hur många samiska ord kan du? Helsingforsbon Katri Koivula insåg för några år sedan under ett samtal med Niillas Holmberg att hon inte visste så gott som något om samer.

– Jag visste verkligen noll och insåg att jag inte kan säga något på ett enda av de samiska språken. Så jag bad Niillas lära mig några fraser, berättar Koivula.

Sen är det ju också lite roligt att jag lärt mig massvis om samer tack vare en skåning – nämligen Charlotte som skrivit Idijärvitrilogin som baserar sig på samisk mytologi. Jag fick testläsa den första romanen före Charlotte ens hade kontrakt och är så glad över allt jag fått lära mig via att läsa romanerna. Jag vet att Charlotte gjort massvis med research och också haft en grupp unga samer som läst igenom böckerna och hjälpt med faktakollen. Jag kan verkligen rekommendera böckerna (Middagsmörker, Gryningsstjärna & Midnattsljus) ifall du inte läst dem ännu. Det är välskriven och medryckande fantasy!

Hur mycket vet du om samer och brukar du uppmärksamma dagen?

Jag shoppar ju så lite – eller?

Under helgen köpte jag ett par nya vinterskor. Inte för att jag hade jättemycket lust att göra det, utan för att jag helt enkelt behövde ett nytt par. Jag valde mellan två olika och valet föll på de lite dyrare skorna som var tillverkade i Portugal, i stället för de som var tillverkade i Kina. En klen tröst, men jag tänker att allt är hemåt. Dessutom vill jag inte vara tvungen att köpa ett par ny skor nästa vinter, utan hoppas kunna ha dessa i ett antal år framöver.

Egentligen gillar jag inte att shoppa. Det känns alltid så bökigt att prova kläder, skor, you name it. Speciellt under vintern med tusen lager kläder och urk. Men ibland behöver jag nya grejer och då “måste” jag shoppa. Partytopparnas och de oändliga cocktailklänningarnas tid är länge sedan förbi kan vi säga.

Så eftersom jag inte gillar att shoppa har jag en bild av mig själv som en människa som inte shoppar så mycket. Jag tror den bilden är ganska nära sanningen. Jag är rätt säker på att jag kan nämna allt jag shoppade i fjol men tänkte ändå att det skulle vara intressant att följa med hur mycket jag faktiskt shoppar under 2019. Så efter lördagens skouppköp skapade jag en anteckning i mobilen som jag ska fylla på varje gång jag köper nåt och sen se hur det ser ut i slutet av året. Hur mycket har jag egentligen shoppat? Ska givetvis rapportera här på bloggen.

Kanske rosa inte var så smart färgval på vinterskor i ett slaskigt Helsingfors, men älskar färgen!

Kanske rosa inte var så smart färgval på vinterskor i ett slaskigt Helsingfors, men älskar färgen!

Eftersom jag nu har ett medlemskap i Vaaterekki och alltså får låna kläder känner jag inte heller nåt speciellt stort behov att köpa så mycket själv. Jag brukar ha låneplaggen två eller tre veckor. Det känns alltid lika svårt att skiljas från dem, men sen hittar jag nåt som är minst lika fint, snyggt och bekvämt så jag sörjer inte plaggen jag lämnar in, utan gläds i stället för de nya plaggen jag får använda. Fattar ni hur mycket jag älskar det konceptet?!

Men konsumtion är nog nåt de flesta vuxit upp med. Vi slentrianshoppar grejer för att vi vill eller har lust. Eller kanske för att pigga upp oss själva. Jag skrev faktiskt en artikel om just det här för Martha där jag bland annat intervjuade stilcoachen Hanna från Voga Styling. Jag blev så otroligt glad när hon berättade om Vogas filosofi:

Stylisten Hanna Paajanen arbetar som stilcoach för ett företag som hjälper kunder att hitta sin egen stil. Företaget erbjuder tjänster som bland annat garderobsrensning, men också shopping med stylist.

– Många tror att de därmed måste köpa mycket nytt, men det är inte alls det som är meningen, förklarar Paajanen. Enligt henne hör storshopping inte ihop med företagets filosofi.

Läs hela artikeln!

Bor i denna supersköna ylleklänning just nu. Känns väldigt jag.

Bor i denna supersköna ylleklänning just nu. Känns väldigt jag.

Hur mycket shoppar du?

Har du nån ungefärlig koll på hur mycket grejer du shoppar? Själv blev jag helt chockad när en kompis berättade om hur mycket hon nätshoppade ett tag. Det kunde handla om hundratals euro varje månad. Själv blir jag helt matt av tanken, skulle aldrig orka beställa hem så mycket plagg och sen skicka tillbaka det jag inte gillat. Plus att om en ska shoppa (och inte behålla allt en shoppat) så är nätshopping extra dåligt med tanke på alla transporter etc. Men det här är absolut ingen tävling i vem som är bäst, jag blev bara genuint överraskad när jag hörde om detta. Hade liksom ingen aning att folk gör så, haha. Känner mig rätt naiv måste jag säga.

Det jag allra mest hoppas på är att vi alla skulle se över vår konsumtion. Behöver vi verkligen nåt nytt eller klarar vi oss med det vi har? Och en grej jag definitivt borde bli bättre på är att hitta kläder second hand, men jag är såååå dålig på det. Ska försöka bli bättre på det. Linnea skrev en alldeles utmärkt loppisguide för ett tag sen. Jag tror det viktigaste med second hand är att vara minst lika kritisk till plagget – om det inte är nåt en behöver är det knappast nödvändigt att köpa det.

Vad tänker du kring det här? Hur mycket shoppar du? Ska du ha köpstopp i år eller tänka mer på din konsumtion?

Min tvåspråkighet är min största rikedom

Det är få saker jag är lika glad för som min tvåspråkighet. Jag är flytande på både svenska och finska (och en del andra språk också, men det kan vi ta en annan gång). Tack vare att min mamma valde att prata svenska med mig har jag vuxit upp i ett tvåspråkigt hem och växlar utan några problem alls mellan finska och svenska.

Eftersom jag gått i dagis och skola på svenska och dessutom studerat på svenska och spelar handboll (den mest finlandssvenska sporten efter segling?) går en stor del av mitt liv på just svenska. Svenskan är mitt “första” modersmål och mitt känslospråk, men jag älskar också finskan. Extra mycket älskar jag hur otroligt olika de två språken är. Tänk att kunna två så diametralt olika språk?

Jag översätter en hel del texter och det är alltid sjukt knepigt att formulera det som skrivits på svenska på ett snyggt sätt på finska eller tvärtom. När jag översätter mellan de här språken kan jag inte ens översätta ordagrant, eller visst kan jag men då blir det dåligt. Det brukar jag också förklara för kunder. Att jag översätter innehåll, inte ord för ord.

Nästan varje dag tänker jag på vilken enorm rikedom det är att kunna vara så flytande på två språk och att kunna jobba på båda språken. Många av mina jobb skulle jag aldrig ha fått utan just de här språkkunskaperna. Samtidigt känner jag att jag kan ta del både av den finskspråkiga och svenskspråkiga kulturen i Finland plus så klart svensk, norsk och dansk kultur (de två sista lite knaggligt).

P1030201.jpg

Svenska dagen betyder tvåspråkighet för mig

Jag älskar finskspråkig musik såsom Egotrippi eller Maija Vilkkumaa men lika mycket älskar jag Veronica Maggio, Håkan Hellström eller finlandssvenska humorgruppen Kaj. Speciellt humor är ju ofta bundet till din kulturella förståelse, vilket handlar om mycket mer än språkkunskaper. Tack vare min levande tvåspråkighet kan jag ta del av olika sorters humor och innehåll, flytande på två språk.

I dag firar vi Svenska dagen här i Finland och därför babblar jag nu på om detta. För mig är Svenska dagen en dag då vi firar just vår finländska tvåspråkighet. Jag vet hur lyckligt lottad jag är eftersom jag har vuxit upp med två språk och är flytande på bägge. Jag önskar att vi skulle få en mer avslappnad inställning till språk och språkinlärning. Det måste inte alltid bli rätt, det viktigaste är att vi att kommunicerar med varandra.

Därför skrev jag på kontorets slack i dag att alla gärna får prata svenska med mig om de vill öva. Genast dök en "kollega" upp och vi hade ett bra samtal – på svenska så klart. Språk är en så otrolig rikedom som vi bör ta vara på. Så prata prata prata – på alla språk du kan eller vill kunna – det är nämligen enda sättet att verkligen lära sig. Och strunta i om det blir fel, det viktigaste är att vi pratar!

Vad har du för relation till språk?

Jakten på enkla sanningar och snabba lösningar

Tidigare i veckan var det många bekanta som delade Filters artikel Omgiven av idioti på Facebook. Eftersom artikeln är rätt lång sparade jag den tills i dag och började dagen med att läsa den i sängen. Själv har jag inte läst Thomas Eriksons bok Omgiven av idioter men jag har sett den flimra förbi i flödet. Speciellt det här med vilken färg en är – uppenbarligen går det att kategorisera “alla” människor i rött, blått, grönt och gult.

Jag har inte tänkt desto mer på det, men kanske ändå känt att nåt skaver. Att alla människor på jorden kunde kategoriseras in under fyra olika kategorier är en grov förenkling (och jag fattar ju nog att författaren till boken antagligen beskriver det som mer komplext, men ändå). Det finns också en reklam för bindor som i korthet handlar om att “eftersom det finns massvis med olika kvinnor, kan vi inte anta att en och samma binda passar dem alla”. Och så finns det väl kanske fyra eller fem alternativ att välja mellan. Eh?

“Det är lätt att framstå som von oben och som att man tycker att folk är puckade som köper det här. Men det är inte alls konstigt att många tycker att det är bra. Det är enkla sanningar om sådant som människor vill förstå. Och det är svårt att se igenom.” – Magnus Lindwall i Filter

Eftersom Filters artikel är hundra gånger bättre än vad jag kommer att skriva i ett blogginlägg tycker jag att du ska läsa den. Själv tänker jag fundera vidare på själva fenomenet. Människan är en lat jävel och att jaga enkla sanningar och snabba lösningar är så klart mycket “roligare” än att försöka hitta något djupare än så.

P1030424.jpg

Det finns massvis med folk som vill veta hur de ska gå ner tio kilo på en vecka. Eller hur de ska skriva romanen på en månad, hitta kärlek utan behöva anstränga sig så mycket, få relationen att fungera med några enkla knep och vardagen att rulla på. I en kolumn i senaste numret av tidskriften Image skriver Reetta Räty om hur journalistiken allt mer börjat handla om just experter som “tipsar” om hur det ena och det andra i vardagen ska löpa smidigare. Det är som om många letar efter någon sorts helig sanning eller fem tips för att bli en bättre människa.

I går kväll lyssnade jag slut Nina Lykkes roman Nej och åter nej. I romanen finns en scen där en av huvudpersonerna klantat till sitt liv ordentligt och bokar en tid hos psykologen. Väl på plats vill han att psykologen ska berätta för honom hur han borde göra. Mannen klarar inte av att fatta ett beslut och vill att någon ska säga vad som är rätt. Han är ute efter en enkel lösning, något som ska ta honom vidare i livet. Men det finns ju inget som rätt eller fel i en sådan situation och en psykolog kan definitivt inte berätta för någon hur hen ska agera. Det måste en liksom komma underfund med själv.

Jag kan inte påstå att jag är oskyldig, inte alls. Så klart jag vill höra om hur min vardag kunde fungera bättre eller hur jag ska få ett lyckligt kärleksliv utan att behöva kompromissa. När jag började skriva skönlitterärt läste jag allt om hur en ska skriva böcker i hopp om att bli bra på det. Under min coaching i våras hoppades jag nästan att min coach skulle säga åt mig hur jag ska göra för att lösa ett problem.

Men grejen är ju att det inte finns några snabba lösningar och enkla sanningar som håller i längden. Det mesta kräver arbete och det är väl nånstans där människans lathet kickar in.

P1030425.jpg

Varför läsa en hel utbildning om du kan googla fram en artikel med de tio viktigaste punkterna? Varför jobba för något om det finns en färdig modell som kan användas rakt av? Varför använda flera år på att skriva romanen om det går att göra på en månad? Det är så mycket bekvämare att förlita sig på snabba lösningar i stället för att försöka förstå något på djupet.

Nu skulle jag vilja avsluta med någon snygg poäng men jag vet inte riktigt vad jag vill komma till. Kanske till att vi borde vara mer aktsamma på de enkla sanningarna och ifrågasätta mer. Däremot har jag inget emot att någon vill läsa tips om hur hen ska skriva romanen på en månad eller om hen vill veta ifall hen är gul, blå, röd eller grön. Men det är viktigt att komma ihåg att inget någonsin är så enkelt och att en inte ska bygga sin hela världsbild kring ett personlighetstest (det tror jag iofs inte att folk gör) eller verkligen tro att enmånadsromanen ska bli en bästsäljare utan bearbetning.

Vad tycker du? Jag vill gärna höra tankar och åsikter! Det känns inte heller att ett blogginlägg kan ge rättvisa åt ett så här brett tema, så vi får börja med den här snabba lösningen och förenklingen och jobba vidare med fördjupningen.

75 kg kärlek

För tretton år sedan i februari firade jag och mina klasskompisar att vi klarat av alla gymnasiekurser, då väntade "bara" själva studentskrivningarna. I vår skola hade vi abi-halare (overaller) som tradition och jag hade så klart också en. Jag spraymålade min rosa och på ryggen skrev jag "75 kg kärlek". Som 18-åring skrev jag alltså ut min vikt på en overall jag skulle hänga runt i en hel dag tillsammans med alla mina klasskompisar.

Än i dag förstår jag inte att jag "vågade" göra det. Tänk att jag inte brydde mig om att jag inte var normsmal, utan till och med lite tjock (om en ser till BMI – som för övrigt är en riktigt skräpig skala). I dag tycker jag att det var så otroligt modigt av mig. Jag ägde min kropp med den texten.

Jag har aldrig varit smal, men jag har aldrig varit jättetjock heller. I dag väger jag över 80 kg och "borde" väl gå ner i vikt enligt någon allmän hälsorekommendation. Men vet ni vad: jag bryr mig faktiskt inte så mycket. Jag är absolut inte smal, men min kropp funkar för det mesta finfint. Så länge jag orkar spela en handbollsmatch och springa en löprunda är jag nöjd och glad.

Jag brukar HATA att köpa jeans, men dessa med hög midja älskar jag. Mina första riktiga jeans sedan 2014!

Jag brukar HATA att köpa jeans, men dessa med hög midja älskar jag. Mina första riktiga jeans sedan 2014!

På sistone har jag ändå funderat väldigt mycket på kroppspositivitet. Jag har velat skriva något om det på bloggen men funderat väldigt mycket på om jag är "tillräckligt" tjock och varje gång känt att det här inte är min fight att fightas. Fastän jag inte har en normsmal kropp kan jag ändå köpa alla kläder i vanliga klädaffärer, jag ryms bra i ett flygplanssäte och jag tror de flesta faktiskt inte ens ser mig som tjock. När jag tänker på mig själv är inte heller tjock alls det första jag tänker på.

Varför skriver jag om det här nu då? Jo, för att Ellen skrev ett så himla fint och bra inlägg om just det här. Hon har hittat de orden jag aldrig hade hittat, så tack för det Ellen. <3 Alla har vi kroppsnojor – också jag, men kroppspositivitet ska handla om det här Ellen skriver om:

"Gradvis blir #bodypositivity lite smalare, lite vitare, lite mer normativ, lite mer lik precis vilken reklam som helst. Och plötsligt är min kropp precis lika freakshow där som över allt annars. Det som skulle va min trygga zon."

Nöjd och glad i min nya bikini.

Nöjd och glad i min nya bikini.

Samtidigt uppmanar jag just dig och alla andra att älska din kropp. Jag lovar: du blir inte lyckligare av att gå ner fem kilo, men du blir garanterat lyckligare om du äter din bulle eller kakbit utan att känna dåligt samvete. Vill du däremot absolut inte äta bulle, gör inte det. Men låt inte bli på grund av bikini 2019 eller något annat lika utseendefixerat. Jag tänker så här: livet är till för att levas och så länge min kropp hänger med är allt bra. Eller som jag skrev i april:

Jag laddar upp en bild på Insta stories där jag skriver "här jobbar vi inte för beach 2018 utan beer 2018". På bilden syns magkorvarna mer än tydligt. Jag älskar min kropp och allt den klarar av men samtidigt är det otroligt ångestladdat att ladda upp en sådan bild. Ska jag verkligen tvinga mina magkorvar på folk? Alla kommentarer jag får bevisar att vi behöver visa upp alla sorters kroppar.

Precis som på ett ungerskt badhus. Här ryms kroppar i alla storlekar, former och färger. En kropp är en kropp är en kropp. Det finns varken bra eller dåliga kroppar. Det finns bara kroppar.

beer2018.jpg