Min tvåspråkighet är min största rikedom

Det är få saker jag är lika glad för som min tvåspråkighet. Jag är flytande på både svenska och finska (och en del andra språk också, men det kan vi ta en annan gång). Tack vare att min mamma valde att prata svenska med mig har jag vuxit upp i ett tvåspråkigt hem och växlar utan några problem alls mellan finska och svenska.

Eftersom jag gått i dagis och skola på svenska och dessutom studerat på svenska och spelar handboll (den mest finlandssvenska sporten efter segling?) går en stor del av mitt liv på just svenska. Svenskan är mitt “första” modersmål och mitt känslospråk, men jag älskar också finskan. Extra mycket älskar jag hur otroligt olika de två språken är. Tänk att kunna två så diametralt olika språk?

Jag översätter en hel del texter och det är alltid sjukt knepigt att formulera det som skrivits på svenska på ett snyggt sätt på finska eller tvärtom. När jag översätter mellan de här språken kan jag inte ens översätta ordagrant, eller visst kan jag men då blir det dåligt. Det brukar jag också förklara för kunder. Att jag översätter innehåll, inte ord för ord.

Nästan varje dag tänker jag på vilken enorm rikedom det är att kunna vara så flytande på två språk och att kunna jobba på båda språken. Många av mina jobb skulle jag aldrig ha fått utan just de här språkkunskaperna. Samtidigt känner jag att jag kan ta del både av den finskspråkiga och svenskspråkiga kulturen i Finland plus så klart svensk, norsk och dansk kultur (de två sista lite knaggligt).

P1030201.jpg

Svenska dagen betyder tvåspråkighet för mig

Jag älskar finskspråkig musik såsom Egotrippi eller Maija Vilkkumaa men lika mycket älskar jag Veronica Maggio, Håkan Hellström eller finlandssvenska humorgruppen Kaj. Speciellt humor är ju ofta bundet till din kulturella förståelse, vilket handlar om mycket mer än språkkunskaper. Tack vare min levande tvåspråkighet kan jag ta del av olika sorters humor och innehåll, flytande på två språk.

I dag firar vi Svenska dagen här i Finland och därför babblar jag nu på om detta. För mig är Svenska dagen en dag då vi firar just vår finländska tvåspråkighet. Jag vet hur lyckligt lottad jag är eftersom jag har vuxit upp med två språk och är flytande på bägge. Jag önskar att vi skulle få en mer avslappnad inställning till språk och språkinlärning. Det måste inte alltid bli rätt, det viktigaste är att vi att kommunicerar med varandra.

Därför skrev jag på kontorets slack i dag att alla gärna får prata svenska med mig om de vill öva. Genast dök en "kollega" upp och vi hade ett bra samtal – på svenska så klart. Språk är en så otrolig rikedom som vi bör ta vara på. Så prata prata prata – på alla språk du kan eller vill kunna – det är nämligen enda sättet att verkligen lära sig. Och strunta i om det blir fel, det viktigaste är att vi pratar!

Vad har du för relation till språk?

Jakten på enkla sanningar och snabba lösningar

Tidigare i veckan var det många bekanta som delade Filters artikel Omgiven av idioti på Facebook. Eftersom artikeln är rätt lång sparade jag den tills i dag och började dagen med att läsa den i sängen. Själv har jag inte läst Thomas Eriksons bok Omgiven av idioter men jag har sett den flimra förbi i flödet. Speciellt det här med vilken färg en är – uppenbarligen går det att kategorisera “alla” människor i rött, blått, grönt och gult.

Jag har inte tänkt desto mer på det, men kanske ändå känt att nåt skaver. Att alla människor på jorden kunde kategoriseras in under fyra olika kategorier är en grov förenkling (och jag fattar ju nog att författaren till boken antagligen beskriver det som mer komplext, men ändå). Det finns också en reklam för bindor som i korthet handlar om att “eftersom det finns massvis med olika kvinnor, kan vi inte anta att en och samma binda passar dem alla”. Och så finns det väl kanske fyra eller fem alternativ att välja mellan. Eh?

“Det är lätt att framstå som von oben och som att man tycker att folk är puckade som köper det här. Men det är inte alls konstigt att många tycker att det är bra. Det är enkla sanningar om sådant som människor vill förstå. Och det är svårt att se igenom.” – Magnus Lindwall i Filter

Eftersom Filters artikel är hundra gånger bättre än vad jag kommer att skriva i ett blogginlägg tycker jag att du ska läsa den. Själv tänker jag fundera vidare på själva fenomenet. Människan är en lat jävel och att jaga enkla sanningar och snabba lösningar är så klart mycket “roligare” än att försöka hitta något djupare än så.

P1030424.jpg

Det finns massvis med folk som vill veta hur de ska gå ner tio kilo på en vecka. Eller hur de ska skriva romanen på en månad, hitta kärlek utan behöva anstränga sig så mycket, få relationen att fungera med några enkla knep och vardagen att rulla på. I en kolumn i senaste numret av tidskriften Image skriver Reetta Räty om hur journalistiken allt mer börjat handla om just experter som “tipsar” om hur det ena och det andra i vardagen ska löpa smidigare. Det är som om många letar efter någon sorts helig sanning eller fem tips för att bli en bättre människa.

I går kväll lyssnade jag slut Nina Lykkes roman Nej och åter nej. I romanen finns en scen där en av huvudpersonerna klantat till sitt liv ordentligt och bokar en tid hos psykologen. Väl på plats vill han att psykologen ska berätta för honom hur han borde göra. Mannen klarar inte av att fatta ett beslut och vill att någon ska säga vad som är rätt. Han är ute efter en enkel lösning, något som ska ta honom vidare i livet. Men det finns ju inget som rätt eller fel i en sådan situation och en psykolog kan definitivt inte berätta för någon hur hen ska agera. Det måste en liksom komma underfund med själv.

Jag kan inte påstå att jag är oskyldig, inte alls. Så klart jag vill höra om hur min vardag kunde fungera bättre eller hur jag ska få ett lyckligt kärleksliv utan att behöva kompromissa. När jag började skriva skönlitterärt läste jag allt om hur en ska skriva böcker i hopp om att bli bra på det. Under min coaching i våras hoppades jag nästan att min coach skulle säga åt mig hur jag ska göra för att lösa ett problem.

Men grejen är ju att det inte finns några snabba lösningar och enkla sanningar som håller i längden. Det mesta kräver arbete och det är väl nånstans där människans lathet kickar in.

P1030425.jpg

Varför läsa en hel utbildning om du kan googla fram en artikel med de tio viktigaste punkterna? Varför jobba för något om det finns en färdig modell som kan användas rakt av? Varför använda flera år på att skriva romanen om det går att göra på en månad? Det är så mycket bekvämare att förlita sig på snabba lösningar i stället för att försöka förstå något på djupet.

Nu skulle jag vilja avsluta med någon snygg poäng men jag vet inte riktigt vad jag vill komma till. Kanske till att vi borde vara mer aktsamma på de enkla sanningarna och ifrågasätta mer. Däremot har jag inget emot att någon vill läsa tips om hur hen ska skriva romanen på en månad eller om hen vill veta ifall hen är gul, blå, röd eller grön. Men det är viktigt att komma ihåg att inget någonsin är så enkelt och att en inte ska bygga sin hela världsbild kring ett personlighetstest (det tror jag iofs inte att folk gör) eller verkligen tro att enmånadsromanen ska bli en bästsäljare utan bearbetning.

Vad tycker du? Jag vill gärna höra tankar och åsikter! Det känns inte heller att ett blogginlägg kan ge rättvisa åt ett så här brett tema, så vi får börja med den här snabba lösningen och förenklingen och jobba vidare med fördjupningen.

75 kg kärlek

För tretton år sedan i februari firade jag och mina klasskompisar att vi klarat av alla gymnasiekurser, då väntade "bara" själva studentskrivningarna. I vår skola hade vi abi-halare (overaller) som tradition och jag hade så klart också en. Jag spraymålade min rosa och på ryggen skrev jag "75 kg kärlek". Som 18-åring skrev jag alltså ut min vikt på en overall jag skulle hänga runt i en hel dag tillsammans med alla mina klasskompisar.

Än i dag förstår jag inte att jag "vågade" göra det. Tänk att jag inte brydde mig om att jag inte var normsmal, utan till och med lite tjock (om en ser till BMI – som för övrigt är en riktigt skräpig skala). I dag tycker jag att det var så otroligt modigt av mig. Jag ägde min kropp med den texten.

Jag har aldrig varit smal, men jag har aldrig varit jättetjock heller. I dag väger jag över 80 kg och "borde" väl gå ner i vikt enligt någon allmän hälsorekommendation. Men vet ni vad: jag bryr mig faktiskt inte så mycket. Jag är absolut inte smal, men min kropp funkar för det mesta finfint. Så länge jag orkar spela en handbollsmatch och springa en löprunda är jag nöjd och glad.

  Jag brukar HATA att köpa jeans, men dessa med hög midja älskar jag. Mina första riktiga jeans sedan 2014!

Jag brukar HATA att köpa jeans, men dessa med hög midja älskar jag. Mina första riktiga jeans sedan 2014!

På sistone har jag ändå funderat väldigt mycket på kroppspositivitet. Jag har velat skriva något om det på bloggen men funderat väldigt mycket på om jag är "tillräckligt" tjock och varje gång känt att det här inte är min fight att fightas. Fastän jag inte har en normsmal kropp kan jag ändå köpa alla kläder i vanliga klädaffärer, jag ryms bra i ett flygplanssäte och jag tror de flesta faktiskt inte ens ser mig som tjock. När jag tänker på mig själv är inte heller tjock alls det första jag tänker på.

Varför skriver jag om det här nu då? Jo, för att Ellen skrev ett så himla fint och bra inlägg om just det här. Hon har hittat de orden jag aldrig hade hittat, så tack för det Ellen. <3 Alla har vi kroppsnojor – också jag, men kroppspositivitet ska handla om det här Ellen skriver om:

"Gradvis blir #bodypositivity lite smalare, lite vitare, lite mer normativ, lite mer lik precis vilken reklam som helst. Och plötsligt är min kropp precis lika freakshow där som över allt annars. Det som skulle va min trygga zon."

  Nöjd och glad i min nya bikini.

Nöjd och glad i min nya bikini.

Samtidigt uppmanar jag just dig och alla andra att älska din kropp. Jag lovar: du blir inte lyckligare av att gå ner fem kilo, men du blir garanterat lyckligare om du äter din bulle eller kakbit utan att känna dåligt samvete. Vill du däremot absolut inte äta bulle, gör inte det. Men låt inte bli på grund av bikini 2019 eller något annat lika utseendefixerat. Jag tänker så här: livet är till för att levas och så länge min kropp hänger med är allt bra. Eller som jag skrev i april:

Jag laddar upp en bild på Insta stories där jag skriver "här jobbar vi inte för beach 2018 utan beer 2018". På bilden syns magkorvarna mer än tydligt. Jag älskar min kropp och allt den klarar av men samtidigt är det otroligt ångestladdat att ladda upp en sådan bild. Ska jag verkligen tvinga mina magkorvar på folk? Alla kommentarer jag får bevisar att vi behöver visa upp alla sorters kroppar.

Precis som på ett ungerskt badhus. Här ryms kroppar i alla storlekar, former och färger. En kropp är en kropp är en kropp. Det finns varken bra eller dåliga kroppar. Det finns bara kroppar.

beer2018.jpg

Det är bara fotboll eller det negativa med sport

Fotboll är roligt. Det är roligt att spela fotboll (även om jag inte är speciellt bra). Det är ännu roligare att titta på fotboll. Som bäst är det en underhållande idrottsgren som fängslar miljontals människor världen över. Fotboll är ett språk de flesta kan prata – åtminstone på någon nivå. Oberoende av om en råkar vara vit, svart, brun eller någon annan färg. Han, hon, hen. Fotboll är för alla.

Herrarnas fotbolls-VM som pågår just nu har varit en riktigt underhållande turnering. Många bra matcher och snygga mål. Jag har vrålat en hel del av glädje och förtvivlan framför tv:n. För grejen med VM och sport i allmänhet är att nån (oftast) måste förlora. I går råkade det vara Sveriges tur. Efter en miss av svenska spelaren Jimmy Durmaz fick Tyskland en frispark som ledde till att Tyskland vann.

Vad hände sen? Jo, Jimmy Durmaz har fått tusentals hatmeddelanden via sociala medier. Rasistiska hatmeddelanden för att hans miss ledde till Tysklands vinst – en miss som vem som helst hade kunnat göra. Han ville ju bara göra allt för att hindra Tyskland att komma till ett bra läge.

Så jag frågar: Har vi verkligen inte kommit längre än så här? Att skicka hatmeddelanden till en spelare som representerar sitt land i VM?

 #backadurmaz på Instagram.

#backadurmaz på Instagram.

Fotboll är inte bara roligt. Det kan också vara skadligt. Före VM började såg jag en grej skymta förbi på Facebook: när England förlorar en match i VM går våldet i hemmen upp. Alltså männen börjar puckla på sina kvinnor för att England förlorar.

Jag fattar verkligen inte. Det är bara fotboll. Fotboll. Ibland vinner ett lag, ibland ett annat. Att slå sin fru på grund av en dålig match eller skicka hat till en spelare på sociala medier har absolut inget att göra med den fotboll jag gillar. Lyckligtvis har svenska folket börjat #backadurmaz och sagt ifrån. Nu hoppas jag att de engelska kvinnorna skulle få en likadan uppbackning. För så här ska det verkligen inte se ut.

Säg ifrån när nån är rasistisk och säg ifrån när du ser nån agera hotfullt eller trakasserande mot nån annan. Backa Durmaz – och alla andra. Visa att fotboll bara ska handla om fotboll. Och att det ska vara roligt. För annars tycker jag vi kan lägga av med hela grejen. Klarar vi inte av att leka så kan vi lika bra sluta helt och hållet.

  Bild lånad från  Pathway Projects  Facebooksida.

Bild lånad från Pathway Projects Facebooksida.

#dammenbrister

Förra helgen stod jag vid bardisken på en nattklubb. Lamporna hade tänts, festen var slut. Jag väntade på en kompis som hade gått på toa. När jag stod där, och antagligen pillade på min mobil och var allmänt ointresserad av min omgivning, kom en man fram till mig och frågade om jag ville åka hem med honom. Jag sa nej. Han frågade en gång till. Jag sa nej.

Var jag rädd? Nej. Men så otroligt trött. Jag hade inte sett mannen i fråga under hela kvällen, inte pratat ett ord med honom och så kommer han fram och frågar om jag kanske vill åka hem med honom. Eh, nej.

Det här är ändå inget i jämförelse med de tiotals och hundratals historier jag läst i samband med #dammenbrister. Kvinnor som har blivit våldtagna och sexuellt ytnyttjade och sedan själva känt skam efteråt – de borde väl ha vetat bättre. Att skammen så länge funnits hos kvinnorna är fel. Så otroligt fel.

Och nu är det slut på det. Ingen ska någonsin röra en annan människa utan att vara säker på att det är okej. Och ifall en gör det och den andra personen säger nej, ska en förstå att backa. Jag kan erkänna att jag själv också varit för närgången ibland, men jag hoppas och tror att jag åtminstone förstått att ett nej betyder nej.

När jag läst de vidriga historierna har jag känt sorg, ilska och varit besviken på mina medmänniskor. Klarar vi verkligen inte av att respektera varandras kroppar och integritet? Hur svårt kan det vara? Och nu snackar jag inte "lite överdrivet flörtande" (vilket så klart inte heller är okej).

Mitt hjärta brister för varje hemsk historia, du kan själv gå och läsa dem på Astras #dammenbrister-sajt. Det handlar inte om engångsföreteelser, det handlar om makt och strukturer och nu måste vi få ett slut på det här. Många vänner har också berättat historier som fått mig att bli otroligt arg och ledsen för deras skull. Det ska inte vara så här!

dammenbrister.jpg

Därför är jag glad över att vi i Finland äntligen vaknar och diskuterar de här frågorna, i Sverige har flera yrkeskårer redan gått ihop och skrivit upprop. I dag kom uppropet från kulturbranschens kvinnor i Finland. Ytterligare vidriga historier som gör mig så otroligt arg. När jag läste följande (fri översättning) i Helsingin Sanomats artikel blev jag rasande:

"Jag förstod för första gången att 'så här går det helt enkelt till', när jag som 14-åring var på amatörteaterns premiärfest. Regissören var cirka 45 år. Efter förslag av honom satte vi oss alla i ett bubbelbad där han tafsade på oss under vattnet och 'på skämt' försökte gissa vems fitta det var han tog på. Senare på natten vaknade jag till att regissören kom naken till sovrummet. Han var täckt av tvål och började kliva på mig. Han var ändå så full att jag lyckades komma undan och låste in mig i garderoben. Senare blev regissören teaterchef."

Jag kunde nu fylla blogginlägget med svordomar men jag låter bli. Jag skriver bara att jag är arg. Jävligt arg. En kompis frågade en gång om det är nån poäng att vara så arg (på patriarkatet) – är inte ilska liksom fel väg. Nej, det tycker jag inte. Ur ilska växer en kraft så att en orkar reagera och agera. En kraft som i dylika situationer kan vara svår att frammana.

Att 6111 finlandssvenska kvinnor skrev på uppropet för #dammenbrister är en enorm styrka. En styrka och kraft som inte längre kan stoppas. Och något som föddes ur ett ilsket "nu räcker det". Ibland måste en helt enkelt bli arg för att orka.

Och nu hoppas jag på att den här ilskan och alla upprop leder till att var och en funderar över sina beteendemönster och tänker en gång till före en rör en annan person eller ens uttalar sig om någons utseende. Andras kroppar är inte våra att ta på eller att kommentera. Dammen har brustit och nu förväntar jag mig förändring och revolution. Vi kan så mycket bättre. Det är jag säker på.

P.S. Du som vill skriva "men männen då, de blir ju också trakasserade": läs Linns inlägg och tänk efter en gång till.

Regeringen föll

I lördags blev Jussi Halla-aho vald till Sannfinländarnas nya partiordförande och i dag har Samlingspartiet och Centern meddelat att de inte kan fortsätta regeringssamarbetet med ett parti som leds av honom.

Jag måste erkänna att jag faktiskt är lite förvånad. Det senaste åren har det skett en förskjutning som lett till att rasism blivit "rumsrent". Det är få politiker i regeringspartierna som tagit avstånd till rasismen och rasistiska uttalanden.

Men nu hände det. Jag känner att det är för tidigt att glädjas men jag är glad över att våra politiker ändå har nån sorts ryggrad. Det är nämligen farligt att flörta med rasism och högerextremism.

För 1,5 år sen skrev jag den här dikten som en del av en kortare diktsvit. Jag är glad över att jag just i dag kan säga att den här dikten inte stämmer. Inte just i dag alltså.

regeringen föll inte
    blev inte fälld
 
gubbar har inte blivit lärda

    att falla
    att fällas
 
män
 
de behöver inte
    avgå
    förnedras
    försvinna
 
men det betyder inte att
andra inte kan

    falla
 

Nu ska det bli minst sagt intressant att se vad som händer i den finländska politiken till näst. Lyckas de skrapa ihop en ny regering eller blir det nyval? Inte kanske precis det många tänkte inför Finlands 100-årsjubileum kan jag tänka mig. Hur tror du att det kommer att gå? Jag vågar spekulera noll, känns som att vad som helst är möjligt just nu.

Två veckor till kommunalval

Om två veckor på söndag är det kommunalval här i Finland. Precis som i alla andra val tycker jag att det är otroligt viktigt att rösta. Jag har faktiskt röstat i alla val sedan jag fyllde 18 – förutom i ett. 2009 när det var EU-val var jag i Sydamerika och närmaste finländska konsulat var över 1000 km bort, så då lät jag bli att rösta (med en rätt så okej orsak tycker jag), men annars alltid!

För mig är några kriterier viktiga när jag väljer vem jag ska rösta på. Vi har ju personval i Finland, vilket betyder att en alltid röstar på en person, men i praktiken innebär det en röst för partiet (speciellt om en röstar på en kandidat som inte blir invald). Det viktigaste är alltså att först veta vilket parti som känns mest rätt.

Jag har i de olika valen röstat på flera olika partier, lite beroende på vad det har varit för val och vilka frågor som varit viktiga i just det valet för mig. Efter att jag valt parti strävar jag efter att rösta på en ung kvinna som är finlandssvensk/talar svenska. 

Tack vare mina studier på Soc&kom (med många statsvetare och politiknördar som studiekompisar) känner jag rekordmånga kandidater som ställer upp nu. De som varit synligast i mitt flöde har varit Mia Haglund och Aura Kostiainen från Vänsterförbundet, Katja Mannerström och Maria Ohisalo från De gröna och Silja Borgarsdóttir Sandelin och Karin Palmén från SFP. Alla kandidater i Helsingfors.

Överlag är jag imponerad av hur många unga och smarta människor som ställer upp och verkligen vill jobba för en bättre kommun. Själv skulle jag aldrig vilja gå med i politiken, men jag beundrar alla som är villiga att göra det och som har visioner om hur vi ska kunna ha det ännu bättre i fortsättningen. Men just för att jag inte själv vill gå med tycker jag att det är extra viktigt att jag röstar på en person som står för de värderingar som är viktigast för mig.

Brukar du rösta i kommunalval? Vilka värderingar är viktigast för dig? Och framför allt: har du redan bestämt vem du ska rösta på? Det har jag – lyckligtvis! 

  Mia Haglund som är en av mina goda vänner ordnade i dag valkafé i Björnparken. Kanske världens finaste smörgåstårta?!

Mia Haglund som är en av mina goda vänner ordnade i dag valkafé i Björnparken. Kanske världens finaste smörgåstårta?!

Kan hon, kan jag

Våren 2013 läste jag på Sandra Beijers blogg att hennes debutroman skulle komma samma höst. Då hade jag precis börjat skriva på det som kommer att bli min debutroman och jag minns kristallklart att jag då tänkte: om Sandra kan, så kan jag.

Det var så klart inte bara Sandra Beijer som gjorde att jag trodde på att jag en dag kunde bli publicerad. Jag har redan som 5-åring bestämt att jag ska bli författare och har faktiskt aldrig mött någon som sagt åt mig att jag inte kan bli det, snarare tvärtom. Och det är jag otroligt tacksam och glad för.

Men förebilder är otroligt viktiga, genom att se andra uppfylla sina drömmar och göra det de vill är det lättare att själv tänka sig i samma roll. Just inom författaryrket saknas inte kvinnliga förebilder, men som jag skrev på Debutantbloggen i dag så är det ändå manliga författare som värderas högre och får ta mer plats.

  Idolen och jag.

Idolen och jag.

Jag har ingen aning om hur jag och min roman kommer att bemötas men jag lovar att jag kommer att ta plats och att jag kommer att vara högljudd. Det hoppas jag att alla andra kvinnor också är. Att vi vågar vara stolta över det vi gjort och att vi vågar tro på oss själva.

Jag har länge tampats med ångest kring att jag inte är tillräckligt litterär eller att min berättelse är för enkel men nu är det slut på det – en gång för alla! Min roman är viktig för mig och jag tror att det finns många unga kvinnor (och män) som kan relatera med känslorna och tankarna som min huvudkaraktär Erika tampas med. Om det bara finns en läsare som kommer att känna igen sig med Erika och kanske få tröst är jag mer än nöjd och glad.

Det jag skriver är viktigt fastän jag inte är man. Det du gör är viktigt fastän du inte är man. Det här är självklarheter men det kan vara bra att påminna sig själv om det. Och påminn gärna kvinnor i din omgivning om att de är smarta och viktiga. Själv försöker jag göra det varje dag.

Och kom ihåg: kan jag, så kan du!

Feministiskt julmys

I går kväll åkte jag i väg till Schildts & Söderströms på feministiskt julmys med Peppe. Peppe inledde kvällen med att berätta hur hennes ex-pojkvän från 20-årsåldern misshandlade henne men att hon ändå fortsatte vara ihop med honom. Delar av den berättelsen finns med i Livet & patriarkatet som alltså var anledningen till själva kvällen.

Fastän jag läst historien i boken blev den så klart hundra gånger värre när Peppe berättade den i går kväll. Jag har själv lyckligtvis aldrig haft nån kille som skulle ha varit våldsam mot mig, men jag kan på ett sätt förstå att det är svårt att lämna någon i en sådan situation – fastän en rationellt förstår att det är det enda rätta. Men speciellt när det gäller känslor är vi sällan rationella …

  Längst till vänster  Jenna  från  Ratata  som hade ordnat kvällen, S&amp;S litterära chef Anna Friman och så Peppe. I bilden skymtar också  Lina  och  Emzi .

Längst till vänster Jenna från Ratata som hade ordnat kvällen, S&S litterära chef Anna Friman och så Peppe. I bilden skymtar också Lina och Emzi.

Trots tråkiga historier blev det en superbra kväll med intressanta diskussioner. Var så kul att få se Peppe som ju normalt finns i L&A. Dessutom fick vi en fin julklapp med oss hem, bland annat Basses jubileumsalmanacka för nästa år. Blev superglad över att få den!

Men julklapparna tog inte slut där! I dag fick jag nämligen en superfin julklapp av en fellow feminist. Linnea ordnade julklappsutbyte för medlemmar i Facebookgruppen Finlandssvenska feminister och jag fick världens finaste julklapp! En vingpenna färgad i guld som kan användas som bokmärke. Fast jag tycker pennan är så fin så den får kanske bara stå framme och vara snygg.

  Alltså! Blev så sjukt lycklig när jag öppnade paketet. Tack tack tack!

Alltså! Blev så sjukt lycklig när jag öppnade paketet. Tack tack tack!

Alltså systerskap – finns ju få saker som är bättre än det! Peppe gav oss också en läxa: vi som kvinnor ska se till att lyfta andra kvinnor, det gör män nämligen hela tiden. Jag ser det inte som någon tävling mellan könen, men det ska framför allt inte vara en tävling mellan kvinnor. Det finns utrymme för många bra kvinnor och män. Vi kan alla lyfta varandra. Kanske det kan vara din julklapp till någon?

Dags att avgå nu 2016

Jag hade höga förhoppningar på det här året. Malin och jag började podda, jag började Litterärt skapande, jag skulle åka till Barcelona och Norge, fylla 30 år och tänkte så där allmänt att 2016 ska bli mitt år. Ha.

När jag nu ser tillbaka på allt är det svårt att förstå att jag klämt in allt som hänt på ett år. Det blev ingen Norgeresa och mycket annat blev inte heller riktigt som jag tänkte mig. Podden var sjukt rolig att göra men tack vare att Malin är smartare än jag insåg vi att vi helt enkelt inte hade tid att fortsätta efter våren. Jag sörjer det ibland men tänker att det kommer fler chanser i fortsättningen.

Mitt i allt personligt kaos blir världen bara galnare och galnare. Alla terrorattacker, all ondska och radikalisering. För att inte tala om läget i Syrien. Om Trump. Om alla döda. Om vår regering som gång på gång skiter i grundlagen och finländares välmående och vårt ansvar för resten av världen.

Nej 2016, du var ingen höjdare. Så mycket skit som har hänt i världen, för mina nära och kära. Men visst händer det bra saker också. Nya bebisar föds, andra blir till, jag har varit på två superhärliga bröllop och träffat massvis med nya människor. Fått nya jobb och nya möjligheter. Det har ju absolut inte varit skit hela tiden. Men ändå lämnar 2016 en fadd smak i munnen.

  Så trött på det här året och all skit.

Så trött på det här året och all skit.

Så tack och hej 2016, nu är det dags för dig att avgå. Känns som att 2017 inte behöver göra så mycket för att överträffa det här året. Jag önskar mer kärlek – både för mig och resten av världen, mindre terror och mer medmänsklighet, färre döda och mer nya bebisar.

Och så önskar jag att vi kommer ihåg att vara snälla med varandra. Uppmuntra, heja, samarbeta och krama oss fram. Det är nyckeln till en bättre värld. Vad önskar du?

Blixtvisit till Rovaniemi

  Jag och Jonna njöt av solen i Rovaniemi.

Jag och Jonna njöt av solen i Rovaniemi.

På måndag kväll hoppade jag på nattåget norrut för att åka på en snabb jobbresa till Rovaniemi. Jag åkte med bästa möjliga sällskap, Jonna och Janne från Hanaholmen (jag känner båda sedan hösten 2005 och mina första stapplande steg på Soc&kom). Vi skulle delta i ett seminarium om den arktiska arbets- och utbildningsmarknaden. Ska senare i dag koka ihop en artikel om det för Addeto.

  Rovaniemi älskar dig.

Rovaniemi älskar dig.

Jag hade aldrig tidigare varit till Rovaniemi, så det var kul att få se en glimt av staden. Tyvärr hann vi inte se så mycket i och med ett möte och seminariet som fyllde så gott som hela dagen. En kort promenad hann vi ändå med. Vädret var otroligt vackert men kallt.

Efter seminariet fick vi se utställningen Come to Finland och sedan höra samisk rap. Var väldigt hänförd av rapparen Ailu Valle. Mellan låtarna berättade han om det samiska och hur viktigt han anser att det finns populärkultur också på samiska – så att framför allt unga samer ska kunna identifiera sig med sitt språk och sin kultur.

Det kan väl alla hålla med om att är viktigt? Vi behöver kultur på vårt eget språk och historier som berör oss på ett personligare plan än kultur på andra språk och från andra länder. Måste också till min skam erkänna att jag aldrig tidigare hade hört samisk rap, men blev genast ett stort fan av Ailu Valle. Lyssna!

De stora frågorna

Söndag och alla de där stora frågorna har snurrat på i huvudet. I går träffades vi med sushigänget (mitt gymnasiegäng) och för första gången någonsin lagade vi inte sushi utan sommarrullar. Vi försökte komma på när vi börjat med sushitraditionen men ingen av oss fyra på plats (två saknades) kom på när exakt det var. Men vi gissade på ungefär 2007.

upload.jpg

Samtidigt kom vi in på frågor om hur vårt umgänge förändrats för varje år. Vi är alla mer avslappnade och säkra på oss själva. Det är sant att det blir roligare för varje år som går i och med att självsäkerheten växer och vi kanske också litar mer på varandra och verkligen vågar prata om stora saker.

Vi är alla kring 30 och tankar kring att gifta sig, få barn och så vidare är naturliga samtalsämnen. Samhället säger att vi ska föröka oss – helst i går och att en inte ska vänta för länge. Speciellt inte som kvinna, för det kan bli för sent helt biologiskt.

Samtidigt finns det massvis med 30-åringar som inte ens kan tänka sig barn på flera år. De finns liksom inte med i livsekvationen än så länge. Det finns så mycket annat att satsa på. Karriär, resor och andra roligheter. För många är inte ett förhållande något måste och många är hellre ensamma än i ett "dåligt förhållande" – vilket absolut är bra och något som speciellt kvinnor inte hade chansen till tidigare (åtminstone inte i samma utsträckning).

Men det är ett faktum att förstföderskorna bara blir äldre och äldre och jag tror inte pressen från samhället gör något bättre. Jag vet att det inte finns någon rätt tid för att "skaffa barn" (usch så jag avskyr uttrycket) och speciellt som singel är det ännu svårare.

Hur och när ska en partner komma in i bilden? Borde en som singel hela tiden ha förhållanderadarn på och jaga efter någon som vill reproducera sig med en? Och tänk om en dejtar och dejtar men aldrig hittar någon? När är det dags att strunta i förhållandet som aldrig dyker upp, börja fundera på konstbefruktning och göra det själv?

  Efter sommarrullarna gick vi ner till Brewdog med Lina för att leva drömmen en lördag kväll.

Efter sommarrullarna gick vi ner till Brewdog med Lina för att leva drömmen en lördag kväll.

Vad är drömmen egentligen?

I dag råkade jag slå på tv:n när dokumentären Den svåra kärleken visades (tyvärr finns den inte på Arenan och jag hittar inte den nån annanstans heller, så kan inte länka, men här finns en text om den). Men det handlade om en 28-årig kvinna och 41-årig kvinna som funderar på det här med barn och förhållanden. Utöver dem intervjuades också en del experter.

En sak som jag började fundera på var att kräver vi kanske för mycket? Jag hatar också uttrycket att en ska "nöja sig", men ibland undrar jag om vi inte har rätt så orealistiska förväntningar på livet. Vi väntar hela tiden på nästa grej och nästa och nästa som ska komma och göra allt bättre.

Det är så himla svårt att leva i nuet och vara nöjd för att samhället skriker att vi behöver få det "alla andra har" för att bli lyckliga. Gräset är alltid grönare på andra sidan (kanske för att en inte kan se den riktiga färgen på gräset förrän en står där själv).

  Den här gifen är så beskrivande. Just så här är det ju, eller hur?

Den här gifen är så beskrivande. Just så här är det ju, eller hur?

Jag säger inte att en ska ta första bästa partner och starta en babyfabrik (som om det skulle vara så lätt), men att tro att den stora kärleken ska ha alla trehundra egenskaper som finns på önskelistan är lite att ta i. Men om det är något som inte stämmer med en person tänker många säkert att det bakom hörnet finns en snyggare, smartare och bättre partner och en håller på i all evighet utan att någonsin landa. Tinder i sig är ju som en evig kortpacke med män (eller kvinnor), swipear du vidare hittar du garanterat nån som är ännu bättre.

Det här gäller så klart inte alls alla och jag överdriver lite nu, men jag hoppas att fler skulle vara lite dummare som i Jan Stenmarks klassiska bild för att slippa ha så mycket ångest. Det är säkert de som är "för dumma" för att hela tiden sträva efter nåt mer som är lyckligast i slutändan.

  Det här kortet hänger på min toadörr och är ett av mina favoritcitat som jag tänker på ofta.

Det här kortet hänger på min toadörr och är ett av mina favoritcitat som jag tänker på ofta.

Så klart tycker jag att alla ska ha målsättningar i livet och jobba framåt, men det är också viktigt att inse att det inte finns en person eller en händelse som kommer att göra ens liv till den där "drömmen". Att hela tiden vänta på nästa grej gör att en glömmer att uppskatta det en har.

Nu känner jag att jag flummar lite men det är så stora frågor och funderingar och jag tror att det är många i min ålder som går omkring och har lätt söndagsångest över allt det här. Jag vet att det inte finns några universella och rätta svar, mest hoppas jag att folk känner att de har möjligheten att göra som de vill.

Funderar du på när du ska stadga dig och när det är dags för barn? Känner du press på att du måste passa in i samhällets normer?

Releasefest och författarvänner

Jag tror att det är viktigt att omge sig med människor som sysslar med ungefär samma saker som en själv och som har liknande målsättningar. Naturligtvis är det viktigt med alla sorters människor och livsmål, men jag får alltid så mycket kraft av likasinnade. Nu har jag insett att jag ju känner en hel del författare personligen. Undrar hur Kugge fem år skulle ha reagerat om hon vetat att det 25 år senare är vardag att jag hänger med författare?

I torsdags var jag på Peppes releasefest för att fira hennes tredje (!) bok Livet & patriarkatet. Jag hade faktiskt den stora äran att korrekturläsa boken och tycker den funkar finfint som en introduktion till feminism – en bok jag definitivt skulle ha behövt för fem, tio år sedan när jag inte riktigt förstod grejen med feminism.

Den kanske viktigaste insikten jag fått av Peppe från bloggen och nu boken – det handlar inte om mig, det handlar om strukturer. Bara för att jag inte känner mig förtryckt av patriarkatet behöver inte betyda att det inte finns andra kvinnor som gör det. Den egna erfarenheten är alltså inte det som gäller, utan det är viktigt att se helheten. Men nåja, Peppe förklarar det här mycket bättre än jag, så läs boken!

 En suddig bild på Peppe och hennes förläggare Anna Friman.

En suddig bild på Peppe och hennes förläggare Anna Friman.

Själva festen var en kul tillställning med massvis med bekanta. Jag yrade mellan borden men hann ändå inte prata med alla, till exempel Jennifer var där men jag hann inte mer än vinka ett hastigt hej. Finast var när Peppes förläggare Anna Friman höll ett kort tal. Överlag härlig stämning, glada och lyckliga människor – vad är väl bättre än det?

 Så himla snygga böcker!

Så himla snygga böcker!

Tidigare under dagen hade jag svängt förbi Akademen och köpt Eva Frantz debutbok Sommarön. Har kommit ungefär halvvägs i boken och hoppas hinna läsa klart i dag. Så stark rekommendation på den också.

Nu är ju varken Peppe eller Eva mina närmaste vänner, men det är ändå fint att få vara en del av den här fina gemenskapen av bra typer. Jag känner nog inte peppigare människor än författare och skrivarkompisar. Sån enorm kraft i de här kontakterna. Klart att en skrivarkompis inte kommer att erbjuda mig förlagskontakt, men med den hjälp jag får av alla bär långt.

 Releasefestklädd.

Releasefestklädd.

Så jag tror ett steg för att nå ens drömmar är att försöka hitta likasinnade, knyta kontakter och vara öppen för alla möjligheter. Till exempel via bloggen har jag fått en hel del vänner som hjälpt mig både med mitt skriv men mycket annat också. Men här gäller, precis som alltid, att en måste vara genuin. Det går inte att samla på sig en massa kontakter och "vänner" om inte en är redo att ställa upp själv. Det är i växelverkan som styrkan ligger.

Weltschmerz

För varje dag som går undrar jag mer och mer – vart är vår värld egentligen på väg? Miljontals människor är på flykt från sina hem för att ett gäng gubbar (ja, det är mest gubbar som sitter med vapnen i handen och besluten i huvudet) som tycker olika har valt att kriga ihjäl region efter region.

Köpcentret Itis i Helsingfors väljer att fira Ramadan och folk får fel i huvu. I en glad Facebookuppdatering där Itis önskar glad Ramadan tycker en rad människor (med eget namn!) att det är förkastligt att ett finländskt köpcenter uppmärksammar en muslimsk högtid.

I natt har minst femtio människor dödats inne på en gayklubb i Florida. Mina ord räcker inte ens till för att beskriva hur otroligt vidrigt det är.

Varifrån kommer allt hat? Varför är så många så arga? Vi ska inte ens gå in på alla högervindar som blåser runt om i Europa. Seriöst – vart är vi på väg? Jag har inga svar och väldigt få förklaringar. Jag är bara så otroligt ledsen och jag är knappast ensam.

Högljudda tjejer

Jag har alltid varit en högljudd typ. Pratat med hög röst, avbrutit andra. Jag har också alltid varit med och spelat handboll, boboll och härjat runt på skolgården. Jag har på många sätt varit en person som kunde tillskrivas flera så kallade manliga egenskaper. Men jag har också drömt om prinsessbröllop som yngre och lekt med barbiedockor. Med andra ord har jag varit en riktigt vanlig tjej och människa.

kuggehandboll2 Post-handboll.

Vi vill så himla gärna placera folk in i fack. Vi vill så himla gärna att tjejer ska bete sig på ett visst sätt och killar på ett annat. För om nån avviker från det "vanliga" vet vi inte längre hur vi ska handskas med det. Vi blir konfunderade och försöker förklara varför just den tjejen hellre sparkar på en fotboll än leker med barbies eller varför just den killen hellre lackar naglarna än brottas med nån på skolgården.

Kan vi en gång för alla komma överens om att vi alla är olika och att olikheterna inte har något med våra könsorgan att göra? Inför vappen lackade både Jon och jag naglarna med glittrigt nagellack för att vi skulle på en fest med glittertema, en annan gång hade jag kjol och orakade ben. Jon hade shorts och orakade ben. Varför får jag ha glittriga naglar, men inte håriga ben och tvärtom?

Varför är det så himla viktigt att det ska vara på ett visst sätt? Vem gynnar det? Nej precis, ingen. Jag önskar att alla i världen skulle få välja nagellack och håriga ben – om dom vill. Och utan att någon tycker det är konstigt.

Men nu lever vi inte i den världen. Det finns för livliga flickor som Amanda skriver. Jag blir helt galen av det där – för livliga flickor – vad fan är det? Är inte livliga och ivriga barn underbara? Precis lika underbara som de som hellre drar sig tillbaka och betraktar. Det finns liksom inget rätt eller fel.

Ordsvadan här på bloggen beror också på två andra texter jag nyligen läst. Ena texten handlar om hur det är att vara tjej och vad en får stå ut med.

"I start writing about feminism on the internet, and within a few months I start getting angry comments from men. Not death threats, exactly, but still scary. Scary because of how huge and real their rage is. Scary because they swear they don’t hate women, they just think women like me need to be put in their place."

Den andra texten handlar om hur transpersoner som tidigare varit kvinnor nu är män och skillnaderna de märker i hur folk beter sig i deras sällskap.

"Over and over again, men who were raised and socialized as female described all the ways they were treated differently as soon as the world perceived them as male. They gained professional respect, but lost intimacy. They exuded authority, but caused fear."

Visst. Det här grejerna gäller inte alla. Men grejen är den att de gäller många. Tillräckligt många. För många. Vi kan på riktigt inte påstå att vi lever i en jämställd värld. Eller den som gör det blundar för verkligheten. Vad ska vi göra då frågar många. Vi ska prata om det här och vi ska uppmärksamma det här.

Vi ska helt enkelt bli mer medvetna. Jag påstår inte att jag kan och vet allt men med genuint intresse kommer en redan långt! Tänk på alla gånger du reagerar på att något eller någon är annorlunda – varför gör du det? Och kan du ändra på din reaktion? Kanske du så småningom inte längre tänker på högljudda tjejer och spralliga killar, utan på högljudda och spralliga barn.

Morsdag – men inte för alla

I dag har internet fyllts på bilder med glatt morsdagsfirande. Själv har jag jobbat med mitt manus hela dagen och således inte firat mamma, men jag antar att mamma tycker det bara är bra att jag jobbar vidare med mina texter så hon en dag får hålla i en bok skriven av mig. För hon är helt klart en av dem som alltid trott att jag kommer att bli författare. Tack mamma för det!

mammaochjag

Trots att jag inte firat i dag har jag tänkt desto mer. Jag har tänkt på dem som inte har en mamma längre, på dem som vill bli mammor men inte blir det trots att de kämpar, på dem som redan är mammor men inte är det enligt lagen.

Det sistnämnda handlar naturligtvis om moderskapslagen. Om två kvinnor får ett barn är bara den ena mamma genast från födseln, den andra mamman är tvungen att adoptera internt och det kan vara en krånglig process som kan dra ut. Värst är det så klart om mamman som föder själv dör under förlossningen. Då finns det en annan mamma som inte har någon laglig rätt till sitt barn.

Och det här vill vi väl ändra på, eller hur? Skriv under medborgarinitiativet om moderskapslagen. Helt sjukt att det krävs ett medborgarinitiativ, men desto viktigare att skriva på. Gör det om du inte redan gjort det, du behöver dina nätbankskoder och ungefär en minut. För vi vill väl att så många som möjligt ska få vara mammor?

Glad morsdag, hoppas du har haft ett fint firande. Och om du inte firat så hoppas jag att du haft en skön och solig söndag. Och ni som av en orsak eller annan har svårt för den här dagen – snart är den förbi och i morgon tänker alla på något annat.

P.S. Ni som högt undrar när folk ska "börja skaffa barn" – kom ihåg att det inte går att veta vad ett par går och har gått igenom. Så snälla, fråga inte alls. 

Barnsnack i podden

I dag publicerade Malin och jag ett avsnitt av podden jag inte trodde vi skulle ha gjort riktigt än. Vi pratade nämligen om hur det är att vara företagare och ha barn. Som alla kanske vet har varken Malin eller jag barn, men speciellt jag som i år fyller 30 känner att tankarna allt oftare snurrar kring det här med barn. Det är inte alls aktuellt ännu, men det är inte heller något jag totalt kan förbise.

Funkar det att ha företag och barn? Hur länge kan jag vara "borta" utan att mitt jobb och mina kundrelationer börjar lida? Det finns ju ett kryphål – en får jobba på söndagar utan att bli av med mamma/föräldrapenningen, men räcker det? Överlag finns det en massa frågor jag känner att jag måste få svar på innan jag kan tänka mig att börja fundera på barn så där helt på riktigt.

[soundcloud url="https://api.soundcloud.com/tracks/261930546" params="auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&visual=true" width="100%" height="450" iframe="true" /]

Och sen finns det ju en annan grej – en kan ju aldrig veta hur det går. Lyckas jag bli gravid? Blir det missfall? Det är omöjligt att veta. Vi pratade faktiskt om det här förra veckan med en kompis. Mest om vilket tabu det fortfarande verkar vara att få missfall. Jag kan inte ens tänka mig hur hemskt det måste kännas att förlora ett ofött barn som en längtar efter, men inget blir väl bättre att vi inte pratar om det?

Eller som min kloka kompis sa: Vad är det med den här världen? Man kan inte prata om missfall, men det är okej att ordna babyshower.

Vad tycker du?

Innehåll vinner över form

Förra veckan publicerade jag en artikel med journalisten Hanna Nikkanen på Addeto, i dag läser jag en text om hur mediebranschen inte går att rädda genom "nästa stora grej". Jag tycker det är så skönt att röster börjar höjas kring mediernas ibland riktigt absurda hetslopp mot nya appar och funktioner som förmodas dra in tusentals läsare. För nej, det är inte den nya appen som räddar mediebranschen.

Jag är trött på att form så ofta går före innehåll när mediernas framtid diskuteras. För det handlar faktiskt inte om form, utan det handlar om innehåll. Om bra innehåll. Ett bra innehåll läses oberoende av plattform, men visst, plattformen har säkert också en betydelse, men den ska aldrig få bli lika viktig som själva innehållet.

Några citat saxade ur artikeln som jag länkade till ovan. Läs den!

"You can always get some runway out of the New Thing. You can always get a quick hit that looks like success from the New Thing. But rarely — almost never — is the New Thing what fixes your problem."

"The truth is that the best and most important things the media (let’s say specifically the news media) has ever made were not made to reach the mostpeople — they were made to reach the right people."

Sen gäller det här ju inte bara stora mediehus utan alla som försöker nå ut i bruset. Oberoende av vad du säljer är det inte själva plattformen som är avgörande, utan innehållet. Ett bra innehåll hittar förr eller senare ut till dem som är intresserade. Vare sig det är en ny produkt, en bok eller en app.

Hur mycket tänker du på plattform när du tar del av ett bra innehåll?

Evighetslistan

En kan ju inte blogga i Svenskfinland utan att ta ställning till den här listan. Så here goes!

1. Så här tänker jag kring vacciner: Att inte vaccinera sig och sina barn är att riskera andra människors liv. Vill vi verkligen ha sjukdomar som polio härjandes här igen? Tar själv gladeligen vaccin om det hjälper mig och andra i samhället att hållas friska. Visst, det kan finnas risker, men de är ofta försvinnande små och nyttan är mycketmycket större.

2. Gällande skönhetsingrepp tycker jag så här: Var och en med sitt. Har själv aldrig brytt mig så himla mycket om mitt utseende och att operera mig på grund av skönhetsskäl är väl ungefär det sista jag skulle lägga pengar på.

3. Min sanna åsikt om muminmuggar: Började samla för snart två år sen. Tycker de är jättegulliga, men har inget behov av att ha ALLA muggar. Just nu ryms faktiskt inga fler muggar hos oss (har 13).

4. Ska barn synas på sociala medier? Så här tänker jag: Har faktiskt inte reflekterat över frågan så mycket, men är inte annars heller så känslig för internet och vad som "får" synas där. Men skulle kanske inte lägga ut bilder på barn i "humorsyfte".

5. Är jag feminist eller inte? Så här tänker jag: Ja men absolut! Det tog rätt länge för mig att förstå grejen med feminismen, men nu är det en väsentlig del av hur jag agerar och tänker. Läs mer. Såg filmen Sufragette i går och rekommenderar den varmt!

6. Mina tankar om kommersiella samarbeten i bloggar: Tycker det är fint att bloggare får chansen att tjäna pengar på bloggen. Men det ska naturligtvis vara klart och tydligt att det är ett samarbete. Själv har jag inte gjort några samarbeten, men det är bara att höra av sig om du vill samarbeta med min blogg!

7. Kan pojkar ha rosa kläder? Min åsikt om genustänk i kläder: Pojkar kan ha rosa, klänningar, nagellack – ja vad de vill. Önskar mig en värld där vuxnas värderingar och tankar skulle få mindre utrymme. Finns ju inget härligare än genuint glada barn som får vara precis som de själva vill!

8. Dop eller namnfest - vad väljer jag? Hör till kyrkan, men vet faktiskt inte hur jag skulle göra. Antagligen kommer det att landa på namnfest om det blir aktuellt nån gång.

9. Bloggska - är det ett viktigt språk? Alla språk är viktiga. Kommunikation överlag regerar alltid över grammatisk korrekthet. Själv pladdrar jag på fem språk, vissa bättre, andra sämre, viktigast är att en blir förstådd.

10. Den berömda bloggfasaden - ska man visa allt i bloggen? En visar vad en själv vill. Tycker själv att bara solskenshistorier kan bli tråkigt (samma som att läsa romaner där allt bara är lycka, eller nej, det finns knappt såna), men förstår att en inte vill bjuda på sina innersta hemligheter. Men jag tycker det är fint när bloggare vågar berätta om misslyckanden och situationer som kanske inte blev som de tänkt sig.

Snack om journalistik och media

För två veckor sedan intervjuade jag den finländska journalisten Hanna Nikkanen för Addeto. Vi satt i över två timmar och snackade om journalistik och mediebranschen och jag kunde ha fortsatt i några timmar till. Jag fick idén till artikeln efter att jag läst en intervju med henne i Journalisti och hon var genast med på noterna för en intervju.

Skärmavbild 2016-04-20 kl. 17.23.06Skärmdump från Addeto.

Det är kanske inte så konstigt att jag som journalist är intresserad av mediebranschen, men Nikkanen sa så mycket smarta saker att jag tycker att du absolut ska läsa artikeln (finns också på finska).

Åh, det bästa med mitt jobb är att få träffa engagerade och smarta människor och lära mig något nytt varje gång. I dag var jag också på ett jätteintressant seminarium om grannspråksundervisning i Norden. Ja, det låter kanske inte så superspännande, men det var verkligen intressant. Den artikeln dyker upp på Addeto säkert nån dag nästa vecka.

Vad tycker du är det bästa med ditt jobb? För mig är det som sagt att få träffa nya människor och att få smygtitta in i flera olika branscher.