Vecka 42 eller “det löser sig”

Plötsligt är det redan den femtonde oktober?! Va? Hösten är verkligen min mest hektiska tid och nu har jag också insett att det är en tid då jag, trots allt som är på gång, suktar efter nåt nytt, känner mig rastlös, vill ha mer. Men mer av vad? Jag vet inte. Trots det fina höstvädret känner jag också en höstdipp, helt utan orsak. Så kanske det bara är höstmelankolin som sätter sina spår i min hjärna? Nån som känner igen sig?

Helgen gick i väldigt lugna tecken och det var precis det som behövdes. Jag har mest hängt för mig själv, lyssnat på ljudbok, läst både Ny tid och Image från pärm till pärm, läst igenom hälften av ett eget manus på bibliotek och kafé, städat, kokat äppelmos och kollat på broadcast-tv som vilken medelåldersmänniska som helst. Liksom älskar Tanssii tähtien kanssa (finska Let’s dance) för att jag blir på så gott humör av det. Är kanske innerst inne en mommo.

Den här veckan har jag också mycket på gång och känner hela tiden att jag borde göra nåt, fastän det där “nåt” är väldigt oklart för det mesta. Sandra Beijer skrev i dag på sin blogg: “Ändå är det som att jag inte hinner ikapp mig själv, det är en frustrerande känsla. […]Men allt löser sig ju! Det kan man alltid veta och det är det fina med att leva.” Blev så upplyft av det där. Allt löser sig. Alltid. Kanske inte som jag vill eller hade tänkt mig, men det löser sig. Onödigt att stressa upp sig så himla mycket på vägen.

Berghälls bibliotek är en så otroligt vacker byggnad.

Berghälls bibliotek är en så otroligt vacker byggnad.

Nu tar vi en titt på vad som händer den här veckan då

Måndag: Frukost på kontoret, fix med projektjobbet, fortsätta läsa manus. Lunch med min kompis Hilla och efter jobbet kommer Kicka hem till mig. Jag ska bjuda på kantarellrisotto och pannkaka med äppelmos. På kvällen handboll.

Tisdag: Morgonyoga på kontoret och sen snabbt hem, duscha och åka iväg till Hanaholmen och Business Forum som jag ska skriva om för dem. Jag har också blivit ombedd att ge en kort kommentar/sammanfattning (på engelska!) i slutet av seminariet inför 250 extremt smarta personer. Är orimligt nervös och rädd för att jag ska nåt helt sjukt. Tror ändå det går bra. Om jag klarar av att skriva om det måste jag väl kunna klara av att säga nåt kort om det också?

Onsdag: Workshop och möte om mitt nya deltidsjobb (jag är osäker på om jag får säga vad det är, men berättar senare). Skriva klart artikel från seminariet dagen innan. BodyCombat på kvällen.

Torsdag: Hälsokontroll och två möten inom två olika projekt. Förhoppningsvis lite mer skriv- och redigeringstid.

Fredag: Skriva några texter och allmänt småfix. Skriva/redigera. Delta i kontorets afterwork där vi ska göra en egen blombukett. Älskar alla program som ordnas här!

Lördag: Säsongens första match, hjälp! Är nervös men ivrig, ska bli så kul!

Söndag: Yoga med laget och allmänt söndagsmys samt uppladdning för en jobbresa följande dag.

***

Så en lite lugnare vecka men ändå lämpligt med jobb och sånt. Allra mest hoppas jag på att jag skulle komma in i skrivprojektet. Det är lätt att falla ur, så jag hoppas jag hinner tänka på det nästan varje dag. I morgon går nog hela dagen åt till att vara på Hanaholmen, men alla andra dagar hoppas jag på minst en halv timme manustid. Det är viktigt för mig att jag inte tappar kontakten med texten.

Vad har du för planer för veckan?

Jakten på enkla sanningar och snabba lösningar

Tidigare i veckan var det många bekanta som delade Filters artikel Omgiven av idioti på Facebook. Eftersom artikeln är rätt lång sparade jag den tills i dag och började dagen med att läsa den i sängen. Själv har jag inte läst Thomas Eriksons bok Omgiven av idioter men jag har sett den flimra förbi i flödet. Speciellt det här med vilken färg en är – uppenbarligen går det att kategorisera “alla” människor i rött, blått, grönt och gult.

Jag har inte tänkt desto mer på det, men kanske ändå känt att nåt skaver. Att alla människor på jorden kunde kategoriseras in under fyra olika kategorier är en grov förenkling (och jag fattar ju nog att författaren till boken antagligen beskriver det som mer komplext, men ändå). Det finns också en reklam för bindor som i korthet handlar om att “eftersom det finns massvis med olika kvinnor, kan vi inte anta att en och samma binda passar dem alla”. Och så finns det väl kanske fyra eller fem alternativ att välja mellan. Eh?

“Det är lätt att framstå som von oben och som att man tycker att folk är puckade som köper det här. Men det är inte alls konstigt att många tycker att det är bra. Det är enkla sanningar om sådant som människor vill förstå. Och det är svårt att se igenom.” – Magnus Lindwall i Filter

Eftersom Filters artikel är hundra gånger bättre än vad jag kommer att skriva i ett blogginlägg tycker jag att du ska läsa den. Själv tänker jag fundera vidare på själva fenomenet. Människan är en lat jävel och att jaga enkla sanningar och snabba lösningar är så klart mycket “roligare” än att försöka hitta något djupare än så.

P1030424.jpg

Det finns massvis med folk som vill veta hur de ska gå ner tio kilo på en vecka. Eller hur de ska skriva romanen på en månad, hitta kärlek utan behöva anstränga sig så mycket, få relationen att fungera med några enkla knep och vardagen att rulla på. I en kolumn i senaste numret av tidskriften Image skriver Reetta Räty om hur journalistiken allt mer börjat handla om just experter som “tipsar” om hur det ena och det andra i vardagen ska löpa smidigare. Det är som om många letar efter någon sorts helig sanning eller fem tips för att bli en bättre människa.

I går kväll lyssnade jag slut Nina Lykkes roman Nej och åter nej. I romanen finns en scen där en av huvudpersonerna klantat till sitt liv ordentligt och bokar en tid hos psykologen. Väl på plats vill han att psykologen ska berätta för honom hur han borde göra. Mannen klarar inte av att fatta ett beslut och vill att någon ska säga vad som är rätt. Han är ute efter en enkel lösning, något som ska ta honom vidare i livet. Men det finns ju inget som rätt eller fel i en sådan situation och en psykolog kan definitivt inte berätta för någon hur hen ska agera. Det måste en liksom komma underfund med själv.

Jag kan inte påstå att jag är oskyldig, inte alls. Så klart jag vill höra om hur min vardag kunde fungera bättre eller hur jag ska få ett lyckligt kärleksliv utan att behöva kompromissa. När jag började skriva skönlitterärt läste jag allt om hur en ska skriva böcker i hopp om att bli bra på det. Under min coaching i våras hoppades jag nästan att min coach skulle säga åt mig hur jag ska göra för att lösa ett problem.

Men grejen är ju att det inte finns några snabba lösningar och enkla sanningar som håller i längden. Det mesta kräver arbete och det är väl nånstans där människans lathet kickar in.

P1030425.jpg

Varför läsa en hel utbildning om du kan googla fram en artikel med de tio viktigaste punkterna? Varför jobba för något om det finns en färdig modell som kan användas rakt av? Varför använda flera år på att skriva romanen om det går att göra på en månad? Det är så mycket bekvämare att förlita sig på snabba lösningar i stället för att försöka förstå något på djupet.

Nu skulle jag vilja avsluta med någon snygg poäng men jag vet inte riktigt vad jag vill komma till. Kanske till att vi borde vara mer aktsamma på de enkla sanningarna och ifrågasätta mer. Däremot har jag inget emot att någon vill läsa tips om hur hen ska skriva romanen på en månad eller om hen vill veta ifall hen är gul, blå, röd eller grön. Men det är viktigt att komma ihåg att inget någonsin är så enkelt och att en inte ska bygga sin hela världsbild kring ett personlighetstest (det tror jag iofs inte att folk gör) eller verkligen tro att enmånadsromanen ska bli en bästsäljare utan bearbetning.

Vad tycker du? Jag vill gärna höra tankar och åsikter! Det känns inte heller att ett blogginlägg kan ge rättvisa åt ett så här brett tema, så vi får börja med den här snabba lösningen och förenklingen och jobba vidare med fördjupningen.

Fem gånger jag klantat till det

Fredag, ljuva fredag! Jag tänker att vi firar den här bradagen genom att jag berättar om fem gånger när jag riktigt har klantat till det. Jag är i grunden väldigt organiserad och noggrann och kommer ihåg alla datum utantill osv. Men ändå är jag en sån enorm klantare då och då. Här kommer en topp fem var så goda!

1. Elvispat håret

Våren 2004 skulle jag baka min klassiska banankaka för våra tyska gäster. När jag höll på att vispa ägg och socker böjde jag huvudet ner, mitt långa hår fastnade i elvispen som var i gång och fastnade så klart direkt. Jag försökte stänga av elvispen, men lyckades inte och rev till slut ut sladden från kontakten.

Med elvisp i håret ringde jag helt i panik till pappa som knappt förstod vad jag sa. Han lyckades lugna ner mig och jag lyckades dra loss apparaten, men visparna satt kvar. När mina föräldrar kom hem började pappa lossa dem och allt resulterade i att jag blev skallig på ett litet parti på ca 2 x 2 cm. Håret växte ut men jag hade nog aldrig gråtit lika mycket i mitt liv som då. Nu tycker jag det här är ganska festligt. Tyvärr (?!) finns det däremot inga bilder på min skalliga härlighet.

saltöken2.jpg

2. Kollade inte bussanslutning i Bolivia

Efter att ha varit drygt två månader i Sydamerika hade jag lärt mig att det alltid finns en buss. Vart du än ska och när du än ska. Nå, det visade ju sig att det här inte riktigt stämmer. Jag hade bokat en resa till saltöknen Salar de Uyuni och åkte först en buss för att sedan byta till en annan. Den första bussresans sista timme blev förresten en kamp i och med att jag trodde att det fanns en toalett på bussen, men det fanns det inte, så jag var mer eller mindre sprickfärdig när jag klev av bussen och rusade in på toan.

Nöjd och glad gick jag sedan till biljettluckan för att köpa en bussbiljett till nästa destination. Kvinnan i biljettluckan meddelade att kvällens sista buss ska åka strax och att det inte finns en enda ledig plats. Neeejj! Jag fick helt panik och bönade och bad om att få åka med, förklarade att jag redan betalat för en tour på saltöknen och att jag måste få åka. Efter en kort övertalningsprocess sålde hon en biljett åt mig i gången och jag kom i väg!

3. Michaela von Nyheter

Att jobba med direktsänd radio kan vara svårt ibland. En säger saker fel, uttalar en mystisk ort fel, hakar upp sig på ord och så vidare. Men sitt eget namn ska en väl kunna? Jag råkar ha ett relativt komplicerat namn, men ändå. Det är mitt namn.

Men för fyra år sedan döpte jag om mig i en av eftermiddagens radiosändningar. Jag skulle säga “Mitt namn är Michaela von Kügelgen, nyheter igen om en timme”, men det blev ju inte riktigt så. Lyssna själv:

4. Slängde plånbok i soporna på McDonalds

Jag hade nyligen fyllt 18 och älskade att köra bil. Jag var gärna nykter och körde vänner både till och från nattklubben/krogen. Så också den här gången. Vi hade laddat upp med mat på McDonalds och när vi skulle gå in på nattklubben och jag skulle visa mitt ID märkte jag att jag inte hade det!

Jag hade haft min plånbok på McDonalds-brickan och slängt den i soporna tillsammans med allt annat skräp. Helt i panik ringde jag till McDonalds och bad dem fiska ut min plånbok. Först sa de att de inte kan göra det på grund av någon regel, men jag sa att då gör jag det väl själv och till slut fiskade personalen upp den. Sen luktade min plånbok Big Mac och ketchup ett bra tag.

Kan verkligen rekommendera Budapest, men kom ihåg passet!

Kan verkligen rekommendera Budapest, men kom ihåg passet!

5. Glömt pass eller plånbok när jag skulle resa

I våras när jag skulle resa till Budapest märkte jag på Helsingfors-Vanda flygplats att jag glömt passet hemma. Det fanns inte tid att åka hem efter det så jag fick chansa och åka iväg utan. Allt gick bra tills jag skulle boarda planet hem. De kollade passen och ville inte släppa mig ombord, men också det här klanteriet fick ett lyckligt slut. Läs hela historien här.

Och nu bara för nån vecka sedan när jag skulle på spasemester till Pärnu i Estland lyckades jag glömma plånboken hemma. Jag hade flyttat det från en väska till en annan på grund av handbollsträning kvällen innan och där i den väskan låg plånboken när jag seglade iväg med båten mot Tallinn. Lyckligtvis hade jag sällskap så det löste sig.

***

Så kort och gott kan vi väl säga så här: jag klantar till det med jämna mellanrum men allt löser sig alltid till slut. Och det är inte så farligt att klanta och klåpa, jag tror det snarare är oundvikligt på vissa plan. Dessutom blir det i alla fall roliga historier att berätta! Har du klantat till det nån gång? Berätta gärna!

Glad fredag på dig kära läsare, jag hoppas det här piggade upp din dag och att du har många roliga, avslappnande eller spännande planer för helgen.

Ny font, nytt hår, ny iver

Det händer saker – på flera olika nivåer. Jag hade redan en längre tid stört mig på min font här på bloggen, en rätt så klumpig sans serif (alltså en “rak” font utan krumelurer) och tänkte att det kanske skulle vara dags att testa en serif för omväxlings skull. Ingen har reagerat ännu (varken negativt eller positivt) så kan ju hända att ingen annan märkt något, men själv är jag nöjd med den nya fonten. Hojta till om du tycker att den känns för liten, är oläslig etc.

Det är inte bara bloggfonten som är ny, utan också mitt hår! I våras färgade jag håret för första gången på flera år och gick då till riktigt blond. Den senaste tiden har jag sett på min spegelbild med en allt surare min och känt att något måste hända och i dag hände det! Jag hade skickat några inspirationsbilder till min frissa och efter 2,5 timme i frissastolen gick jag ut ur salongen med betydligt mörkare hår. Det kändes så rätt från första början och känns som bra omväxling.

upload.jpg

Överlag känns det som om att den borttappade energin äntligen återvänder. Nästa vecka börjar ett nytt jobbprojekt som faktiskt ska hålla på i ungefär 5–6 månader och innebär en trygg inkomst under den tiden – väldigt välkommet! I dag har jag också skaffat kontaktlinser och övat med en extremt tålmodig försäljare/optiker. Jag har rätt så små ögon och det tog länge att få in linsen, men till slut lyckades det (bara ena ögat än så länge). Nu har jag fått som läxa att öva så mycket som möjligt, hehe.

I kväll har jag också extra roliga kvällsplaner. Det blir finmiddag på Kolmon3n här i Berghäll i gott sällskap. Jag ska fira mitt nya hår, det nya frilansjobbet och att det senaste halvåret bjudit på så mycket bra och fint. Nya vänner, nya upplevelser, nya möjligheter. Efter några dagars dipp och depp är jag redo att kramas med livet igen.

Och TACK alla som hörde av sig med intresse för en skrivarkurs. Jag ska fundera lite och säkert lägga upp en blankett där du preliminärt kan anmäla intresse så ser jag om det är värt att jobba vidare på. Har ju liksom hundra olika idéer om kurser jag gärna skulle hålla.

Chick lit, romance och feelgood

En underhållande och lättläst roman skriven av en kvinna, med en kvinnlig huvudkaraktär och ett lyckligt slut kallas ofta för chick lit eller romance. Själv har jag fått svara ett antal gånger på frågor om min bok är chick lit – och inte alltid så att den som ställt frågan skulle anse att det är en bra sak. En bok skriven av en kvinna som handlar om en kvinna kan ju liksom inte vara intressant för nån annan än en kvinna. Eller?

Genren feelgood känns lite bredare och termen känns inte lika “dissad” som chick lit och romance. Men speciellt i Svenskfinland känner jag att den här typen av genrelitteratur är rätt ovanlig och osynlig. I en recension av Vad heter ångest på spanska? skrev recensenten att det är “lite av underhållningsroman faktiskt”. Eh, det är ju underhållning?

Facebook påminde mig i dag om en meme som Malin postade för ett år sen på min sida. Visst är det jobbigt med all denna dick lit. Alla dessa män som skriver böcker om män. Men så klart är en berättelse om en man, oberoende av om det handlar om kärlek eller nåt annat, mer intressant än samma historia med en kvinna i huvudroll. Ugh!

dicklit.jpg

I Sverige är feelgood en stor genre som bara växer och växer. Jag är inte alls förvånad över att feelgoodförlaget Printz Publishing köptes upp av förlagsjätten Norstedts. Underhållande, mysiga och varma romaner med lyckligt slut säljer bra – men kommer definitivt inte in i finrummen. Och romance är faktiskt en av världens mest sålda bokgenrer. Många älskar helt enkelt att mysa ner sig med böcker som inte handlar om våld och mord, utan om kärlek och fina möten människor emellan. En sorts verklighetsflykt med lyckliga slut.

En vanlig kritik mot de lyckliga sluten är att det är så förutsägbart. Varför läsa en roman om det går att räkna ut hur det slutar? Ändå har jag aldrig hört någon framföra den här kritiken mot deckare. Där vet ju läsaren också hur det slutar: fallet blir löst, tadaa! Själva spänningen ligger ju i att få veta hur allt går till och samtidigt kunna förvissa sig om att slutet blir på ett visst sätt. Det är en sorts trygghet som åtminstone jag trivs med.

Men vad är skillnaden mellan dessa genrer? För mig är chick lit roligt, underhållande, stundvis pinsamma situationer och mycket värme. Den ultimata chickliten måste väl vara Bridget Jones (som jag faktiskt bara sett på film, inte läst). Storstäder eller gulliga orter på landsbygden, män och krånglig kärlek.

Hemsnickrat omslag till mitt chick lit-manus som stått mer eller mindre orört sen november 2016.

Hemsnickrat omslag till mitt chick lit-manus som stått mer eller mindre orört sen november 2016.

Och skillnaden till romance? Jag vet faktiskt inte. När nån säger romance tänker jag automatiskt sex och många kopplar till harlequinromaner – vilket bidrar till att “ryktet” kanske inte är speciellt gott. Men i grund och botten handlar det ju om kärlek, lycklig sådan dessutom. Jane Austens Stolthet och fördom anses vara en av de första romanceromanerna och det är väl inte så många som rynkar på näsan till den? I korthet: de två som historien kretsar kring ska få varandra på slutet.

En feelgood behöver däremot inte alls handla om kärlek utan där är spektret lite bredare. Det kan vara vänskap och familjerelationer, men ofta brukar ett litet kärleksspår smyga sig in. Wikipedia definierar det i all sin enkelhet så här: “Feelgood är en genre med syftet att få mottagaren att må bra”.

Vad tycker du om romance, chick lit och feelgood? Själv tänker jag att både min debut och Nationen är underhållning, men kunde säkert klassas in under chick lit. Sen har jag ju också ett helt renodlat chick lit-manus som väntar i datorn på min uppmärksamhet. Jag kallar det för en finlandssvensk Bridget Jones men för att vara helt ärlig minns jag knappt vad min huvudperson heter eller vad som händer, det är ju faktiskt två år sen jag skrev manuset. Men jag ser väldigt mycket fram emot att jobba med det.

Saknar skrivarkurser

Under 2017 använde jag sammanlagt nio (!) helger på skrivarkurser. Sex helger Litterärt skapande utspritt över året, en helgkurs med Mia Franck på VNF, en skrivarkurskryssning till Stockholm med Henrika Andersson och så ytterligare en helgkurs med Hannele Mikaela Taivassalo (klickar du på länkarna kommer du åt korta texter som producerats under dessa kurser).

Rätt sjukt ändå med nio helger skrivarkurs av 52 möjliga helger?! I år har jag inte varit på en enda kurs utöver veckan på Biskops Arnö, som så klart var fantastisk men det känns också som en evighet sedan. Jag blev typ nostalgisk (?!) när jag gick igenom bilder för det här inlägget. Så här skrev jag på bloggen från debutantseminariet:

Saknad är hälsosamt sägs det. Att ibland ta en paus, liksom backa lite och betrakta allt lite längre ifrån. Vila hjärnan, vila hjärtat. Att hela tiden få något, göra något, skapa något. Det kan inte sluta bra. Utan pauser kan inget födas, utan saknad finns ingen riktig lust.

P1020351.jpg

Efter fjolåret var jag (föga överraskande) rätt trött på skrivarkurser men nu märker jag att suget växer fram. Jag längtar efter att få sitta i ett (ofta tråkigt) klassrum med andra, få en uppgift och så fem till tio minuter tid på mig. Att knacka på tangenterna och se vad som hinner hända på den korta tiden. Förr hatade jag verkligen snabba skrivövningar, nu älskar jag dem. Vad som helst kan hända och det är så häftigt!

En kunde tro att alla instruktioner och restriktioner skulle göra det svårt, men det är nåt med regler som väcker kreativiteten. Extremt fascinerande!

Det finns så klart en hel del övningar ute på internet, men det känns inte riktigt som samma grej att sitta ensam hemma och knacka ner ord. En del av det roliga är ju också att höra hur andra tolkat en uppgift. Under LittSkap skrattade jag flera gånger så att jag grät, speciellt till Annes historier. Jag saknar också det där skrivande sammanhanget. Att få prata skrivande och skrivardrömmar med andra likasinnade. Att få fundera på vad som är strålande i någon annans text och ge konstruktiv kritik på det som kunde bli bättre. Att själv höra vad folk fastnar för i mina texter och vad jag kunde utveckla.

P1020325.jpg

Skrivandet är ju i grunden ett rätt så ensamt jobb. Visst har jag hjälp av fantastiska testläsare och redigeringen med Vad heter ångest på spanska? tillsammans med min redaktör var så otroligt givande och rolig. Jag älskar också att diskutera med Charlotte, både hennes och mina manus, för att hon alltid har så bra poänger. Och i morgon ska jag faktiskt få göra det! Vi har bestämt Skypedejt och jag ser så otroligt mycket fram emot att prata med henne. Reda ut skrivtrasslet i hjärnan.

Det jag önskar mig nu är en inspirerande skrivkurshelg men har inte hittat en enda helgkurs här i Finland. Måste jag liksom ordna en själv för att det ska bli av, haha? Det skulle också vara kul att samla ett gäng skrivintresserade vänner, träffas hemma hos nån och så har alla ansvar för att ha med sig någon kort skrivövning. Kanske nåt jag borde fundera vidare på?

P1020394.jpg

Överlag saknar jag skrivandet just nu, det har inte funnits tid eller utrymme för det på sistone. Men den här veckan ska jag äntligen hugga tänderna i ett skrivprojekt! Det ska bli så roligt att sjunka in i den världen och säga ett hej åt mina karaktärer jag nästan glömt bort redan. Jag känner liksom hur pulsen stiger och hur ett leende sprids i ansiktet bara av tanken på att skriva igen. Ofta känner jag ett stort motstånd att sätta i gång, men sen när jag väl är det finns det inget bättre. Och nu längtar jag. Både efter det korta och snabba skrivet och det långsamma och fördjupande.

Har du gått på skrivarkurs? Vad tycker du är bäst/sämst? Och hojta till ifall du skulle vara intresserad av en helgkurs tillsammans med mig (och kanske nån annan). Det skulle vara sååå roligt. Både att leda och gå på kurs. Om du slänger in en skrivövning (eller två) i kommentarerna lovar jag att publicera resultatet här!

P1020287.jpg

Snällveckan eller måste vi jobba så mycket?

Förra veckan var minst sagt galen. Jag vet faktiskt inte om jag nånsin intervjuat så många människor under en vecka eller jobbat med så många olika uppdragsgivare och projekt på så kort tid. I dag när jag vaknade var min första tanke att jag skippar frukosten på kontoret. Det fanns liksom ingen chans att jag skulle orka ta mig dit (fastän jag går dit på några minuter) – eller att jag skulle orka börja jobba genast efter det. I stället bestämde jag mig för att förra veckans kaos måste kompenseras med en snällvecka.

Inget brinner i knutarna så jag behöver inte stressa ihjäl mig, jag hinner gott och väl ta några lugna andetag och sen ta itu med med to do-listan. Jag har på sistone läst flera artiklar som handlar om att väldigt många människor i arbetsför ålder inte återhämtar sig tillräckligt från jobbet – vi jobbar för mycket och vilar för lite och att hela tiden pressa på kommer aldrig att leda till något bra.

Själv är jag helt slut efter en galen vecka. Det blev inte mer än 34 arbetstimmar sammanlagt, men det kändes som minst 70. Jag kan inte låta bli att fundera på om jag är svagare och mer vek än alla andra när jag blir så här slut efter en vecka? Eller är jag bara uppmärksam på min egen ork? Oberoende så tror jag att vi borde fästa mer uppmärksamhet vid hur mycket vi faktiskt orkar med. Dessutom tror jag inte på att allt arbete kan mätas eller jämföras i timmar. Och framförallt tror jag att vi inte ska jämföra oss med andra. Själv råkar jag vara snabb och effektiv när jag jobbar (jag kan faktiskt inte jobba på nåt annat sätt), men det suger också musten ur mig totalt.

Favoritfrukosten på Roots i Berghäll.

Favoritfrukosten på Roots i Berghäll.

“Du måste jobba hårt för att nå dina drömmar – hårdare än någon annan.” Jag har sett den här (ande)meningen rätt mycket de senaste veckorna. Grundtanken är det väl inget fel på, det är rätt så uppenbart att det krävs arbete för att nå något utöver “det vanliga”. Romaner skriver inte sig själva och ett företag blir inte framgångsrikt utan arbete, men: måste vi verkligen jobba så hårt hela tiden? Jag hör själv till dem som vill så otroligt mycket och skulle gärna ånga på i 100 km/h, men inser att min ork måste vinna över min otålighet. Jag har faktiskt inte så bråttom.

Så den här arbetsveckan inleddes i sängen med nyaste avsnittet av Vår tid är nu och så bjöd jag mig själv på frukost på favoritkaféet. Med lite snällhet i kroppen kändes det i alla fall lite lättare att börja med jobbet. Jag har fortfarande några oskrivna och/eller ofärdiga artiklar från förra veckan som ska bli färdiga plus att nu sätter höstens projektjobb i gång på allvar. Så många bollar i luften fortfarande, men veckan blir inte alls lika galen – tur det! Eftersom många verkade gilla redovisningen av min vecka tänkte jag att jag fortsätter med konceptet.

Veckans gulligaste intervjuobjekt.

Veckans gulligaste intervjuobjekt.

Vecka 41

Måndag: Skrev utkast till två artiklar, jobbade med en översättning och fixade med projektjobbet. Ser fram emot att nolla huvudet på kvällens handboll. Känns som om att både kropp och hjärna väger minst 500 kg, men det ska väl lite svett råda bot på.

Tisdag: Morgonyoga på kontoret. Läsa igenom artikelutkasten och skriva klart dem & skicka till intervjuobjekten/uppdragsgivare (är i lite olika faser). Börja gå igenom materialet i projektjobbet. Korrekturläsa översättningen.

Onsdag: Möte med projektet. Skriva ut förra veckans sista (och mysigaste!) intervju. Fixa med alla kvitton till min bokföringsbyrå för årets tredje kvartal. BodyCombat och BodyBalance på kvällen.

Torsdag: Layoutmöte om bilagorna/broschyrerna jag är redaktör för. Korrektur av artikeln jag skrev dagen innan. På eftermiddagen ska jag till frissan och är sugen på lite omväxling!

Fredag: Göra klart allt som blivit ogjort under veckan, förhoppningsvis fundera lite extra på bloggen. Eventuellt plocka upp ett skrivprojekt. Om jag orkar.

Lördag: Helsingforsmarthorna ordnar klädbytardag, vilket verkar skoj! Ska nu i veckan försöka samla ihop lite kläder jag inte längre använder och förhoppningsvis byta till mig nåt fint!

Söndag: Läsa bok, laga mat, sova länge. Inga måsten.

Ett nyvärpt ägg – jag har nog aldrig hållit i ett så färskt ägg och hade lust att stjäla med det hem, men det kanske inte hade uppskattats. I stället fick jag med mig en påse äppel som jag ska koka sylt/mos på.

Ett nyvärpt ägg – jag har nog aldrig hållit i ett så färskt ägg och hade lust att stjäla med det hem, men det kanske inte hade uppskattats. I stället fick jag med mig en påse äppel som jag ska koka sylt/mos på.

Förhoppningen är att vara avsevärt mycket piggare nästa veckas måndag än i dag och känna att min hjärnverksamhet inte är så seg som nu. Dessutom är jag inte en speciellt trevlig människa när jag är trött och stressad (vem är nu det iofs?). När jag är trött har jag inte heller så mycket lust att göra nåt utan vill bara ligga i soffan och slökolla tv – vilket definitivt är bra mellan varven. Men det ska också göra riktigt gott att svettas bort lite trötthet och seghet på handbollsplan om en timme.

Känner du att du får tillräckligt mycket vila? Eller känner du en konstant press att prestera och visa att du är värd din lön/ditt jobb? För sanningen är ju att vi lever i ett sjukt prestationssamhälle och det kan vara så otroligt svårt att tagga ner – speciellt om en upplever att “alla andra” verkar ånga på utan några större problem och når dröm efter dröm. Men så är det så klart inte. Och kom ihåg: inget går sönder av att du vilar en dag. Däremot kan du gå sönder om du inte vilar. Och det vill du väl inte?

P.S. Du har väl inte missat min recension av debutromanen Bara lite till som handlar om just det här. Jennifer skrev också en jättebra recension på boken!