Världens bästa jobb

Måndagskoman är rejäl men jag vill inte lämna bloggen vind för våg. Jag har nämligen ren länge tänkt att jag vill blogga om hur otroligt nöjd jag är med min frilanssituation. Det finns så klart mycket som kunde vara bättre – till exempel skulle det vara skönt med lite jämnare inkomster, men ändå skulle jag alla dagar välja min nuvarande jobbsituation framom ett “vanligt” jobb.

Jag har fått göra så himla många roliga grejer den här hösten och skrivit artiklar om både högt och lågt. För nån vecka sen var jag på ett seminarium om artificiell intelligens och skrev en rapport, jag har fått åka till Stockholms skärgård för att göra en djupintervju för ett forskningsprojekt, jag har intervjuat en av Finlands mest kända kockar om ett nytt restaurangkoncept i Helsingfors, jag har åkt till Pargas för att snacka om att ha hönshus på gården och på lördag ska jag intervjua på Bokkalaset i Ekenäs. Och det här är bara en bråkdel av allt.

Väldigt många dagar jobbar jag med minst två eller tre uppdragsgivare, eget skriv och blogg. Så ibland blir det en enda röra i huvudet men samtidigt så älskar jag mitt liv och mitt jobb. Det är så himla rätt för just mig, just nu.

Den senaste veckan har jag också tackat nej till två uppdrag. Som frilans är det alltid svårt att säga nej, men ibland funkar inte tidtabellen eller så känns det bara inte rätt i magen. Jag borde bli ännu bättre på att säga nej, men jag tänker mig att det är nåt jag får öva upp. Just nu är jag ekonomiskt i en så pass bra situation att jag kan tacka nej, det är inte precis vardag kan jag säga.

Veckans planer:

Måndag: Ströjobb, redigering och hjälpa mina nya “kollegor” Minna och Ama på Kumous med deras webinarium. Handboll på kvällen.

Tisdag: Yoga på kontoret, främst redigering + ströjobb så klart.

Onsdag: Gröt-workshop på kontoret (mm!), redigering, börja med ansökan till Kulturfonden och så BodyCombat på kvällen (om jag orkar).

Torsdag: Ett projektmöte, planera frågor för Bokkalaset, redigera.

Fredag: Redigering, lunch hos Bianca och så en maskerad på kvällen.

Lördag: Bokkalaset i Ekenäs, dubbelintervjuar Ellen Strömberg och Elin Willows och så Mia Franck. Ska bli så kul! Programmet hittar du här.

Söndag: Vilo- & hångeldag. <3

***

Är sååå glad för att veckan mest består av redigering. Hoppas inget oväntat och sjukt intressant dyker upp. Eller hoppas något oväntat och sjukt intressant dyker upp. Det är ju liksom det bästa. Att jag aldrig vet hur veckan slutar!

Vad har du för målsättning för veckan? Min målsättning nummer ett är att redigeringen ska ta stora kliv framåt. Det fixar jag eller hur?!

En aktiv helg

Hallå, hallå! Den här söndagen är jag lite extra mör. Jag steg just på en metro efter att ha få skjuts från Hangö och snart är jag hemma. Äntligen! Helgen har varit sjukt aktiv men riktigt rolig och bra på många sätt! 

I går hade vi vedtalko på lande och bar ved, ris och grenar i nästan fem timmar. Mamma hade bjudit dit ett stort gäng så vi var tio vuxna och två barn som hjälptes åt. Vi jobbade alla hårt och under kvällens middag satt de flesta tysta och bara slevade i sig mat. Några tappra fortsatte med det sista i dag, men själv skulle jag till Hangö för att spela handboll så jag smet iväg. 

upload.jpg
 Den här vedhögen växte ännu rätt mycket!&nbsp;

Den här vedhögen växte ännu rätt mycket! 

Mina armar var så trötta att jag knappt orkade lyfta dem (vem behöver gym när det finns skogsarbete brukar pappa säga) men det var så kul att spela. Trots att vi hade vissa utmaningar med att få bollen i mål lyckades vi till slut vinna matchen. Det var bara säsongens andra match för mig så allt känns fortfarande lite nytt och spännande (fastän jag spelat handis i typ 25 år, hehe). 

Nu ser jag fram emot nästa vecka. Lite mindre jobb på agendan och i stället ska jag djupdyka i mitt manus. Jag tog över ett hörn på kontoret i fredags och började kladda på en whiteboard för att känna att jag faktiskt gör nåt. Aaaah redigering alltså! Så jobbigt ibland men ändå så spännande att se hur texten förändras och förbättras. Skrev bland annat kommentaren "gestalta för fan". Sakta men säkert ska det väl bli bra?? 

Vad har du gjort under helgen?  

Halloweenfest på kontoret – klädde ut mig till Google maps

På onsdag var jag inbjuden på halloweenfest på mitt kontor Wonderland och var inte sen att tacka ja till inbjudan. Vi blev utlovade roligt program, lite dryck och middag och det vill väl en väl inte missa?! Fastän jag jobbat här i drygt två månader har jag ännu inte lärt känna så många. Under dagarna är folk ändå upptagna med jobb och då finns det inte så mycket tid för fritt pladder. Därför tänkte jag att festen är ett utmärkt tillfälle att lära känna de andra som jobbar här.

Enda kruxet var min outfit – vad fasen skulle jag klä ut mig till?! Jag gillar inte att köpa något för bara en fest, så jag försökte febrilt komma på nåt som kunde fungera. För nån vecka sen hade jag på mig min kartklänning och då lyste den där klassiska lampan upp ovanför mitt huvud. Jag skulle så klart klä ut mig till Google maps! Eller Kuggle maps om vi ska vara lite lustiga, hehe.

kuggle maps.jpg

Så på tisdag printade jag ut Google maps-loggan (två åt rätt håll, två spegelvända) samt den röda “pinnen” som visar var en befinner sig. Jag grävde i pysselgömmorna efter kartong, men hittade inget så jag fick bli lite innovativ. Jag hade köpt lite vin hem från Estland för en dryg månad sen och kunde nu återanvända vinlådans kartong som separerar flaskorna från varann. Genialt tyckte jag. I ett skåp hade jag också ett diadem jag inte längre använder.

Sen blev det dags för klipp och klistra. Jag plockade också fram örhängsmakaren som inte jobbat speciellt hårt på sistone. Jag pysslade ett par örhängen och ett diadem med den stora “pinnen”. Om vi säger som så här: jag blev löjligt nöjd med helheten. Sen var det liksom bara att slänga på sig kartklänningen och förbereda sig för kalas.

 Mitt team! Foto: Alexander Horn/future film.

Mitt team! Foto: Alexander Horn/future film.

 Sänka skepp!

Sänka skepp!

Och vilket kalas då! Jag är så otroligt imponerad över allt de hade fixat. Vi blev indelade i lag på fyra personer och gjorde sedan olika uppgifter. Det var korsord, karaoke, pingismatch mot ett annat lag, kluriga uppgifter och en blind tasting. Vi blev också serverade hot dogs och andra snacks samt kalla drycker från baren. Efter det hade vi en gemensam middag med massvis av god italiensk mat. Jag riktigt sörjde att jag inte klarade av att äta mer. Under middagen belönades det bästa laget och så klart bästa outfit. Jag delade första plats med hunden Kenzo och vi fick varsin flaska champagne, hurra!

 Hunden kenzo var nog helt klart kvällens gulligaste. Foto: Alexander Horn/future film.

Hunden kenzo var nog helt klart kvällens gulligaste. Foto: Alexander Horn/future film.

 Minna från  Kumous  fick ta hand om tastingen i vårt lag.

Minna från Kumous fick ta hand om tastingen i vårt lag.

När vi ätit klart blev det mer karaoke, prat och allmänt häng och det kändes verkligen som om att jag är en del av en större gemenskap – inte bara en ensamjobbare på ett opersonligt kontor. Att jag började jobba här måste vara ett av årets bästa beslut, jag har inte ångrat det en dag! Planen är att jag ska skriva lite mer om hur det är att jobba på ett coworking-ställe jämfört med hemma. Fråga gärna om du undrar över nåt!

Nu ska jag (äntligen!) redigera lite och sen blir det helg. Det blir skogsarbete på lande och handbollsmatch i Hangö, så fullt upp men tror det blir hur roligt som helst! Har du några roliga planer för helgen? Kanske en Halloweenfest? Om ja, vad ska du klä ut dig till?

Fem tips för stipendieansökningar

Kalendern visar november och här i Svenskfinland är november en synonym för stipendieansökningarnas högtid. Svenska Kulturfondens ansökningsperiod har nu öppnat och under månaden skickas flera tusen hoppfulla ansökningar in. Rätt imponerande ändå hur mycket Svenskfinland skapar och vill skapa. Romaner, poesi, musik, teater, dans, bildkonst och mycket mer! Älskar att vi har ett så levande kulturfält trots att vi bara är 5 procent av den finska befolkningen.

De finlandssvenska stugorna fylls alltså som bäst av hoppfulla konstnärer som skulle bli glada för lite extra pengar som möjliggör skapande. Själv sökte jag tre (!) gånger utan att få en enda euro, men i våras fick jag äntligen mina första stipendiepengar och blev överlycklig. Dessutom har de pengarna varit otroligt viktiga för mig för att kunna skriva. Med tanke på att väldigt få författare kan leva på sålda böcker är stipendierna nästan en nödvändighet (om vi då vill att folk ska kunna leva på sin konst alltså).

För min egen del tror jag att de negativa beskeden inte handlade så mycket om att mina ansökningar skulle ha varit dåliga, utan att det helt enkelt är enklare att bli beviljad pengar om en blivit utgiven/fått något annat erkännande som konstnär. Men en bra ansökan lär väl inte precis försämra dina chanser, så därför tänkte jag komma med fem tips för hur du ska skriva en så bra stipendieansökan som möjligt! Och så hoppas vi att pengarna rasslar in i vår.

 Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

1. Hitta rätt stipendium/stiftelse
Vill du ha ett projektstipendium finns det en uppsjö av möjligheter, det gäller att tänka på det ur flera synvinklar. Finns det en stiftelse i din hemby och finns det kanske en anknytning till det du skriver? Vilka allmänna allmänna fonder kan vara aktuella för dig? Googla och kolla Fyrk.fi! Och kom ihåg att alla stipendium inte är rätt för dig – läs kriterierna noga och kom också ihåg att bifoga alla dokument de ber om. Onödigt att skicka in en slarvig/felaktig ansökan.

2. Var tydlig och koncis
Beskriv ditt projekt i så få och tydliga meningar som möjligt. Vad skriver du? För vem? Hur ser tidsplanen ut? Vad har du redan gjort och vad måste du göra? Berätta också vad du ska använda stipendiepengarna till. Är det för research? För att skriva råmanus? För att redigera? För att anlita en lektör? Var så tydlig som möjligt.

3. Bifoga ett utdrag/arbetsprov
Oberoende av vad du skriver vill stipendiefonden se ett arbetsprov. Om du redan inlett arbetet kan du saxa med ett utdrag, men kom ihåg att det inte ska vara för långt (gärna kring 3 sidor, tänk på hur många ansökningar de ska behandla!). Men vad ska du välja till din ansökan? Tänk på att du vill kroka läsaren på direkten. Välj det bästa du har och redigera det avsnittet noga. Läs din text högt. Du vill inte ha tryck- och slarvfel här!

4. Kom ihåg meriter & referenser
Har du blivit utgiven tidigare? Kanske medverkat i en antologi? Har du gått någon skrivarutbildning? Finns det någon lektör/författarcoach/förläggare som kan vara din referens? Via dina meriter och referenser visar du att du är en som ska tas på allvar.

5. Låt en kompis läsa
Man blir blind för sin text – också i en stipendieansökan. Låt din kompis läsa och kommentera. Fråga om ansökan och idén är tillräckligt tydligt formulerade? Saknas något? Är något överflödigt? Samtidigt kan du be kompisen hitta onödiga slarvfel. I bästa fall hjälper kompisen med att göra din ansökan ännu bättre! Hen kanske är mycket bättre på att lyfta ditt kunnande än du själv är?

+1 Våga skryta
Du måste sälja din idé till stipendiefonden och det gör du bäst genom att visa att du själv tror på din idé och på dig själv. Det gäller alltså att våga skryta – det gör dina konkurrenter garanterat i sina ansökningar, så du ska också passa på. Varför är din idé unik? Varför måste du få skriva just den här berättelsen? Skräd inte orden!

 Utan stipendiepengar hade jag inte kunnat vara tre veckor i Berlin i somras och hade inte heller kunnat fokusera på skrivandet på samma sätt. Så otroligt tacksam alltså!

Utan stipendiepengar hade jag inte kunnat vara tre veckor i Berlin i somras och hade inte heller kunnat fokusera på skrivandet på samma sätt. Så otroligt tacksam alltså!

Själv ska jag så klart skicka in en ansökan (eller kanske flera) och hoppas på positivt besked. De stipendier jag fått i år har möjliggjort att jag kunnat fokusera på mitt skrivande och inte behövt stressa så mycket för ekonomin. Det är guld värt.

Ska du skicka in en ansökan? Lycka till och kom ihåg att det kan vara helt smart att börja med ansökan i god tid, eller kanske i alla fall inte tre timmar före deadline.

Hejdå oktober!

Den här månaden har känts som världshistoriens längsta. Jag vet inte om jag nånsin jobbat lika mycket och för så många uppdragsgivare, med lika många projekt och deadlines som den här månaden? Efter flera väldigt sega månader på faktureringsfronten har det varit välkommet med jobb och en rejäl fakturering, men varför sker allt samtidigt? I går tackade jag faktiskt nej till ett skrivjobb och det kändes bara skönt.

Efter de senaste veckornas kaos har jag nu landat i en (jobb)svacka. Jag är seg och trög och oinspirerad och så otroligt trött på mig själv. Jag hoppas november innebär mindre jobb och mer skrivtid. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag mår allra bäst när jag får skriva, vara inne i ett projekt, mysa ner mig med mina karaktärer och ord. Eftersom det inte blir något NaNoWriMo i år ska jag i stället hoppa på känslan och redigera för fullt. Om jag skrivit 50 000 ord på en månad (två gånger dessutom!) ska jag väl klara av att redigera ett manus?! Nu skriver jag det här: jag ska redigera.

 Magisk morgon på lande förra veckan. Oktober har bjudit på mycket fint också! &lt;3

Magisk morgon på lande förra veckan. Oktober har bjudit på mycket fint också! <3

Och du som är sugen på att skriva en roman, ännu hinner du hoppa på! Det är en rolig utmaning där du lär dig att prioritera skrivandet men också att skriva skriva skriva utan att bry dig om att få till den perfekta meningen på direkten. Är du ens lite sugen tycker jag att du ska testa! Bara gör det!

Nu ska jag iväg på Halloweenfest på kontoret (har pysslat en outfit till mig som jag är extra nöjd med, hehe) och så hoppas vi att jag vaknar i november som en nöjdare och gladare människa. Och herregud TACK för alla som läst, kommenterat och hört av sig andra vägar efter gårdagens kärleksinlägg. En skrev till mig att hen nu kanske ska våga sig på att dejta igen. Jag blev så glad för att jag kanske uppmuntrat nån att våga gå på den där ena dejten, skriva till den söta killen eller bjuda den härliga tjejen på middag. Eller kanska bara ladda ner Tinder för hundrafemtionde gången trots löften om att aldrig mer röra den där dväjulslika appen som gör en tokig.

För tänk om du gör det. Vad är det värsta som kan hända?

När jag blev kär i en pilot

En vacker vårdag i april, lite före klockan 10 en fredag morgon klev jag in på ett kafé nära mitt hem. Jag var några minuter tidig, men det var också min dejt. Han satt redan där och log stort mot mig. Efter ett stort antal dejter de senaste åren är jag sällan nervös inför en första dejt och hade inte varit så nervös inför den här dejten heller, men när jag klev in där kände jag hur det började fladdra i magen.

Direkt då jag steg in genom dörren på kaféet visste jag att jag kommer att bli kär. På bara några sekunder visste jag det. Jag kan inte förklara det med något annat än intuition. Min magkänsla liksom skrek att det här är rätt och min hjärna tänkte “voj skit ändå, jag skulle ju bara dejta lite, inte bli kär”. Men kär blev jag och är det fortfarande. <3

  På vin- &amp; matmässan i lördags.

På vin- & matmässan i lördags.

Det senaste dryga halvåret har mina dagar, veckor och månader förgyllts av världens snällaste människa. Han har följt med mig på diverse evenemang fastän han inte känt en själ på plats, han har lagat så många frukostar att jag tappat räkningen, han lät mig ordna födelsedagskräftskiva på sin balkong, han har tagit mig och mina vänner ut på en flygtur över Nyland, han har tröstat och hejat och orkat med mitt svajiga humör.

Jag säger inte att det varit enkelt hela tiden. Så många gånger som mitt hjärta brustit är det inte helt lätt att våga hoppa in i något nytt. Att hoppas. Men det har jag gjort och är så glad för det. För nu har jag hittat nån jag så gärna vill hålla fast vid. Jag tycker det är synd att (hetero)tvåsamhet är en så stark norm i vårt samhälle, men har ändå själv insett att jag mår allra bäst när jag får dela mitt liv med någon annan.

Nu råkade livet slänga en snygg, snäll och charmig pilot i mitt Tinderflöde och jag var inte sen att bli kär.

  Efter flygturen i augusti. Foto:    Jennifer   .

Efter flygturen i augusti. Foto: Jennifer.

Det känns på nåt sätt stort att dela med mig av det här, att bjuda in er som läser i något som jag hålligt “hemligt” så länge. Men jag har ju oftast skrivit när det gått riktigt dåligt i kärlekslivet och nu får jag för en gångs skull skriva om när det går bra! Kärlek och förhållanden är för övrigt ett tema jag tänker skriva lite mer om i fortsättningen. Inte så att jag skulle vika ut hela mitt privatliv, men kanske några insikter och lärdomar jag fått med mig på vägen. Älskar att snacka kärlek (och det brukar ni också tycka om att läsa).

Jag postade en bild på Markus och mig i söndags på Instagram och blev helt överväldigad av all kärlek jag fick. Alla hjärtan och alla kommentarer. Kändes så fint att det är så många som blev glada. Men kärlek är bäst ju! Så glad och tacksam för att jag haft lyckan att bli kär i en så bra människa.

***

Läs också:

Två år är en livstid för ett brustet hjärta
Ett halvår senare är jag en annan människa
En stukad fot, ett brustet hjärta

Böcker, vin och pizza

I morse när jag satte mig vid ett arbetsbord på kontoret – efter att först ha ätit måndagsfrukosten som det bjuds på – tittade jag ut genom fönstret och såg att det snöar! Lika stor överraskning varje gång. Och min bil har så klart inga vinterdäck än, meeeeen just så här brukar det ju vara. Nå, det löser sig!

Helgen som gick blev just så perfekt som jag önskade mig! Fredagens Nu imorron-fest var så bra och det var roligt att träffa många jag inte sett på länge. Kvällens höjdpunkt var Peter Sandström som läste dikter publicerade i Studentbladet 1985 (“det fanns en gång en ung man som hette Peter Sandström”) och så klart Ellen som läste från sitt nya projekt. Det lät jättebra och jag vill gärna höra/läsa mer.

tenhopizza.jpg

Jag avslutade kvällen med pizza på Tenho och smet sen tidigt iväg för att jag var så trött. På lördag blev det äntligen dags för bokmässan. Jag kunde röra mig ungefär en halv meter åt gången tills jag stötte på någon kompis eller bekant. Jag tror faktiskt att jag kunde snurra runt på det finlandssvenska området i flera timmar och hela tiden hitta någon ny att snacka med. Fint!

Jag köpte bara en bok och lyssnade bara på ett samtal men är väldigt nöjd med bägge. Sara Enholm Hielm som är en av förläggarna på “mitt” förlag vann nämligen Svenska Yles litteraturpris med debuten Och hjärtat det var mitt, så den var jag så klart tvungen att köpa. Har hört så otroligt mycket gott om den så jag ser fram emot att läsa. En bokrecension dyker så klart upp här sen! Min förläggare Tapani Ritamäki fick också ett förläggarpris så det går ju riktigt bra för Förlaget, hurra!

bokpodd mässa.jpg

Mässans enda samtal jag lyssnade på var en livepodd med Anne Hietanen, Ida Henrikson och Maria Turtschaninoff. Fastän jag hört Maria i flera samtal så har hon alltid nåt nytt och intressant att komma med. Jag tror förresten att just det här samtalet kommer att dyka upp i bokpodden om du vill lyssna på det (rekommenderar!). Och om du missat Marias senaste roman tycker jag att du ska läsa min recensionBreven från Maresi.

Efter bokmässa styrde vi stegen mot mat- & vinmässan för att smaka på lite viner. Min favorit blev en rieslingskumpa som lär vara ny i Alkos sortiment (väldigt ny tydligen för att jag inte hittar den på Alkos sidor). Tyvärr var det smockfullt på just vinsidan på lördag kväll så det var lite störande, men det får en väl ta. Förvånansvärt många var också riktigt fulla?! Kändes märkligt.

  Spionerade så klart på min bok på mässan.

Spionerade så klart på min bok på mässan.

När vi var på väg hem skulle jag bara slinka upp till presscentret för att plocka upp min jacka som jag hade lämnat där (i stället för att betala 3 euro i garderoben). Då märkte jag att det pågick ett mingel som Förlaget hade spontanordnat. När minglet var slut blev vi tillfrågade om vi vill gå på middag och tackade så klart ja. En knapp timme senare åt jag helgens andra pizza (hehe) och fick diskutera bland annat med Lars Sund som jag inte hade träffat tidigare. Jag älskar verkligen att jag har chansen att träffa så många erfarna författare och få prata författarskap och skrivande med dem. Jag frågade om Lars någonsin skämdes för sina tidigare alster och han sa nej. Kändes ändå rätt skönt.

På söndag gjorde jag inte så mycket annat än åkte till Ikea. Planen var att köpa nya anteckningsböcker. Jag har nämligen antecknat så gott som alla mina intervjuer de senaste åren i häften jag köpt på Ikea men nu finns de inte längre i sortimentet!!! De hade nya häften med tunnare papper som inte fungerar för mig. Det här låter kanske som ett trivialt problem, men jag är väldigt noga med hurdana anteckningsblock jag använder för att anteckna intervjuer (nu förstår jag att det här är det mest intressanta du läst på hela dagen). Så nu måste jag hitta nya anteckningsblock när Ikea inte längre levererar. Däremot hälsade jag på lådan med lock med samma namn som jag. Kändes tryggt.

kuggislåda.jpg

Den kommande veckan blir väldigt mycket lugnare på jobbfronten och det är verkligen välkommet. Jag kollade tidigare i dag på veckans to do-lista och blev helt konfunderad över att jag har så lite jobb?! Men det betyder en bra sak: äntligen har jag tid för att redigera, hurra! Så här ser veckan ut:

Måndag: Frukost på kontoret, jobb med projektjobbet och broschyrerna, handboll på kvällen.

Tisdag: Morgonyoga, en telefonintervju + skriva artikel, broschyrjobb.

Onsdag: En Skype-intervju med en som sitter i Australien (!), lunch med LittSkap-kompisar och Halloweenfest på kontoret. Så pepp på den!

Torsdag: Projektmöte, lunch med Erik och extra handbollsträning på kvällen.

Fredag: Jag hoppas på att kunna redigera. På kvällen åka iväg till lande.

Lördag & söndag: På lande med systrar, mostrar, föräldrar för att hjälpa till med skogsarbete. Jag räknade vi att vi är väl ungefär 15 personer, ska bli så kul! På söndag ska jag sen ännu till Hangö för att spela match.

Så det blir nog en bra vecka. Jag är mest glad för att oktober snart är slut. Den här mängden jobb är för mycket, men som frilans är det så otroligt svårt att tacka nej. Jag hoppas ändå att jag ska bli bättre på det i fortsättningen. Och att allt inte skulle ske exakt samtidigt. Vad har du för planer för veckan?

Utvecklas tillsammans med likasinnade

Att skriva och blogga är väldigt ensamma sysslor. Jag sitter framför min dator och knackar ner ord och så kommer orden snabbt (bloggen) eller långsamt (böckerna) ut i världen. Efter det kanske någon tycker till någonstans men en stor del av tiden sitter jag ensam med mina tankar och beslut. För det mesta är det ju roligt och går bra – annars hade jag väl inte gjort det här. Men alltid då och då är det kul att kunna ventilera med någon annan.

Därför är jag så glad över att jag har hittat andra som bloggar och skriver. Stödet från dem är ovärderligt. Dem kan jag fråga hur de tänker, hur de gör, hur mycket de skulle ta betalt för ett uppdrag eller hur de skulle lösa dramaturgiska problem i ett manus. Ja vad som helst som jag inte har ett svar på.

  I den här gula stugan har vi skapat bloggmagi. Eller försökt i alla fall.

I den här gula stugan har vi skapat bloggmagi. Eller försökt i alla fall.

Sedan onsdag kväll har jag hängt på mitt lande med mitt härliga bloggäng bestående av Malin, Corinne och Jennifer. Vi körde en blogathon för första gången i april och nu ett halvår senare var det dags igen. Senast var vi bara en natt här men det kändes ändå som att vi då kanske fick mer gjort, hehe. Då hade jag en tydligare plan för vad som skulle hända här på bloggen, nu hade jag ingen tydlig vision men har i alla fall lyckats skriva ett antal inlägg som kommer att publiceras de kommande veckorna.

Men vad har vi gjort på vårt blogathon? Torsdag morgon började med morgonyoga som Corinne ansvarade för. Jag hade ingen aning att hon var en så bra instruktör, men hon var så proffsig. Efter det lagade hon dessutom världens godaste scones och klockan var faktiskt rätt mycket innan vi kom i gång med bloggjobbet (och annat jobb). Mellan varven gick vi ut en sväng, läste lite bok eller pladdrade. Så skönt att komma bort från stan för nån dag.

  Jag ser COrinne som fotograf, kock, yogainstruktör och bloggare. Sjukt bra på allt dessutom.

Jag ser COrinne som fotograf, kock, yogainstruktör och bloggare. Sjukt bra på allt dessutom.

Att ge och få respons

Det bästa med vårt blogathon var när vi i går kväll hade en responssession då vi i tur och ordning gick igenom varandras bloggar. Corinne hade föreslagit att vi skulle diskutera följande grejer.

  1. Feedback om designen (både positivt och negativt).

  2. Feedback om själva inläggen.

  3. Feedback om bloggen i sig.

  4. Övrig feedback samt inläggsidéer för varandra.

Vi fokuserade först på utseende och funktionalitet och efter det hade vi långa diskussioner om allas bloggar. Vad vi gör bra och vilka teman och ämnen vi borde skriva mer om. Med tanke på hur bloggförvirrad jag känner mig just nu var det fint att få höra hur de tänker och vad jag kunde utveckla.

Det blev en otroligt givande stund och under diskussionens gång kom vi på fler och fler grejer som vi vill se på varandras bloggar. Alla vi fyra har en nisch eller ett expertisområde som vi kunde utnyttja bättre på bloggen – men det mest självklara är inte alltid självklart för en själv.

  Kamerorna åkte fram när morgonen bjöd på trolsk dimma.

Kamerorna åkte fram när morgonen bjöd på trolsk dimma.

Vad ville tjejerna då att jag skulle skriva mer om?

Kärlek, relationer, bokrecensioner och skrivandet så klart. De uppskattade också att jag så öppet bloggat om min skrivprocess och det är ju egentligen grunden för den här bloggen fastän det halkat in mycket annat också. Men nu finns det alltså en hel del skrivrelaterade inlägg på kommande! Missa inte heller att kika bland mina skrivtips – där samlar jag alla inlägg som kan vara av intresse för dig som skriver och försöker uppdatera kontinuerligt.

Galet ändå att jag i över fyra år bloggat om mitt skrivande? Jag minns hur pirrigt det kändes att outa på internet att jag skriver en roman och drömmer om att bli utgiven. Tänk om jag misslyckas? Och det gjorde jag ju, blev refuserad och fick börja om från början – vilket kanske var rätt väntat. Mitt refuseringsinlägg är nog ett av de mest lästa genom tiderna på bloggen faktiskt!

Fastän bloggen började som en skrivblogg har det framförallt på sistone skett en hel del utveckling och jag har (äntligen!) kommit in i en ganska jämn publiceringstakt. Precis som med allt annat hjälper rutiner mig att hållas i gång. När det blir en vana tänker jag inte så mycket på det utan inläggen kommer av sig själva nästan.

  En liten vilo- och läspaus. Jennifer går en skrivarkurs och ska läsa bland annat den här klassikern.

En liten vilo- och läspaus. Jennifer går en skrivarkurs och ska läsa bland annat den här klassikern.

Jag kör inte på någon utstakad strategi utan brukar spontanblogga de flesta dagar. En strategi kunde kanske vara bra, men för mig känns det mest som om det dödar intresset. Samma tänker jag på Instagram. Jag postar utan att tänka så mycket på hur mitt flöde ser ut och tvingar inte heller mig själv att posta en bild varje dag. Både bloggen och Instagram får vara så som livet är – operfekt och utan att en vet hur slutresultatet blir.

Fastän jag inte har någon strategi eller kanske ens en tydlig målsättning vet jag att jag trivs här i min hörna på internet och att jag gärna vill utvecklas. Därför är jag så glad över att jag lärt känna tjejerna och att vi kan inspirera och stöda varandra. Fastän jag gärna jobbar ensam är det så värdefullt att kunna utbyta tankar och idéer med andra som sysslar med samma grejer som jag.

Brukar du bolla idéer med kolleger och likasinnade? Själv känner jag mig alltid hundra gånger klokare efter att ha snackat igenom nåt. Vare sig det handlar om blogg, skrivande eller relationer. Så mitt tips: hitta likasinnade som du kan prata med och som kan hjälpa dig och som du kan hjälpa. Det ger så mycket!

Ett år sedan debuten – är jag bortglömd nu?

Förra hösten var jag författare fullt ut. Det var bokmässor och evenemang, recensioner och hålligång. Nu ett år senare känner jag nästan som om jag ramlat ur svängen. Bokmässorna känns inte alls lika spännande eller angelägna och att springa på diverse (release)fester har inte heller lockat fastän jag så klart är så glad för alla författarkompisar vars böcker kommet i höst. Jag chattade om det här med Ellen och hon sa att det antagligen är en rätt så naturlig reaktion. Efter ett hektiskt år är det inte så konstigt att en vill dra sig undan.

När Kjell Westö föreläste för oss på Litterärt skapande förra hösten berättade han att han året efter att en bok blivit utgiven inte har någon tid att skriva eftersom han har så många uppträdanden och resor. Under den här perioden kan han omöjligen koncentrera sig på skrivandet men sedan när han får skriva drar han sig undan.

Det är det som är så dubbelt med författarskapet. Ena stunden sitter du i din skrivkammare med smutsigt hår och trasiga byxor, i nästa stund ska du vara snygg, fräsch och gärna rolig inför en publik. Visserligen är jag väldigt långt ifrån Kjell Westö, men i grunden är det samma sak. Det är som om det finns två olika versioner av ens författarjag. En som syns och en som drar sig undan.

  Bokmässelooken i fjol.

Bokmässelooken i fjol.

Det är över ett år sedan min debutroman blev utgiven och jag tänker ofta att den nog börjar vara bortglömd. I dagens värld är tempot brutalt. En bok tävlar inte bara med andra böcker utan med precis allt annat. Netflix, sociala medier, vänner och allt vad livet har att bjuda på. Just när boken blir utgiven kan det i bästa fall vara en liten hype kring boken. Den syns kanske extramycket på sociala medier, blir recenserad och det är evenemang och sånt.

Men sen när allt det där ebbar ut? Vad blir kvar? En författardebutant som undrar vad som hände och varför ingen längre verkar vara intresserad. Bokmässan i Helsingfors har börjat i dag men för mig är det bara ett evenemang som vimlar förbi, inte något som jag deltar i. Ingen “bryr sig” om mig och min bok. Och det är ju mer än rätt. Det har kommit en hel skörd vår- och höstböcker sedan min debut publicerades och jag kände faktiskt redan efter bokmässorna i fjol “jaha, det var den boken då”.

Riktigt så brutalt är det ju lyckligtvis inte. Alltid då och då trillar det in recensioner på min debut. Extra glad blir jag när någon hör av sig och berättar att hen läst min bok. Varje meddelande värmer så otroligt mycket. För nån vecka sen spionerade jag (ja!) på min bok på huvudstadsregionens bibliotek och såg att många ex var utlånade, hur roligt?! Just biblioteken är guld värda när publiceringstakten av nya böcker är så hektiskt som den är. På bibban går det nästan alltid att få tag på böcker som för länge sen “gått ur säsong”. <3

  Bokmässevimmel för ett år sedan. Jag pratar med Elin som jobbar för Göteborgs bokmässa och som jag faktiskt träffade på en studieresa till Israel 2011!

Bokmässevimmel för ett år sedan. Jag pratar med Elin som jobbar för Göteborgs bokmässa och som jag faktiskt träffade på en studieresa till Israel 2011!

Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. Kanske att allt går så fort och att när det är över så känns det lite tomt. Lite märkligt. Det kan gå dagar utan att jag tänker på att jag skrivit en bok, fastän det var i mina tankar i typ 4,5 år före det blev en bok. Jag har faktiskt inte läst Vad heter ångest på spanska? en enda gång sen den sista korrläsningen i juli i fjol. Jag har flera gånger tänkt på att jag borde göra det, men jag vet inte om jag vill eller vågar? Däremot hoppas jag att boken får leva länge, att det inte blir bortglömd bara för att det kommer nya säsonger med nya böcker av nya författare.

Och så en dag ska väl jag själv vara med i den nya säsongen igen och så börjar allt om från början igen. Det kommer nya bokmässor, nya fester, nya evenemang. Precis som det ska vara. Och jag är alltså inte det minsta bitter för att nu vara “bortglömd”, snarare är det märkligt hur olika ett evenemang kan kännas ett år senare. Det är som om jag befinner mig i en helt annan sinnesstämning.

I dag blir det tyvärr ingen bokmässa för mig eftersom jag är på lande på blogathon (bäst!), men under helgen ska jag försöka klämma in ett besök. För det är ju liksom ändå bokmässan. Böcker, författare och en massa intressanta samtal. Plus att mat- och vinmässan ju pågår samtidigt och det är alltid kul. Älskar att just de här mässorna pågår samtidigt. Perfekt kombination ju!

Ska du besöka bokmässan? Vad ser du allra mest fram emot? Själv ser jag faktiskt mest fram emot det nya finlandssvenska konceptet med en fest i morgon kväll. Ses vi där?!

Hur många ord har en roman?

Fastän litteratur inte räknas i ord är det här en ständigt återkommande fråga – hur många ord ska en roman ha för att räknas som roman? När jag började skriva skönlitterärt googlade jag frenetiskt på det här men problemet är att det inte finns något svar på det. Det är ungefär som att fråga “hur långt är ett snöre?” Jadu, det beror på snöret!

Men finns det ens några riktlinjer kring ordmängd? Ja, det finns det väl. Till exempel ser många 50 000 ord som en viss gräns för en roman, antagligen på grund av att ordmängden som en ska försöka uppnå under NaNoWriMo är just 50 000. Men det är en riktlinje, inget mer! Vad heter ångest på spanska? är knappt 48 000 ord medan Nationen för tillfället ligger på ungefär 75 000 ord.

  Foto: Patrick Tomasso/Unsplash.

Foto: Patrick Tomasso/Unsplash.

När en börjar skriva kan det ju vara helt bra att ha nån sorts målsättning och i genrelitteratur kan det kanske gå att räkna ut på ett ungefär om en någorlunda vet vad som händer i storyn. Tänk så här: hur många kapitel behövs för att romanen ska få en bra struktur och ungefär hur långa kapitel skriver du? Som nybörjare kan det så klart vara svårt att veta, men det kanske är en sorts riktlinje.

Eller så struntar du i ordmängden. Det är ju ändå själva storyn som är viktigast. Sen om det är 30 000 eller 100 000 ord spelar egentligen ingen roll, så länge själva berättelsen i sig är bra. Och det beror ju så mycket på berättelse. Min debut och Nationen skiljer sig med över 25 000 ord! Debuten kunde inte ha varit mycket längre och Nationen kan inte heller vara mycket kortare/längre.

  Så här såg (en del) av Nationen ut när jag skickade in manuset.

Så här såg (en del) av Nationen ut när jag skickade in manuset.

Samtidigt förstår jag att det här är ett frustrerande tips. För en vill ju liksom veta hur många ord den där romanjäveln ska ha för att den ska räknas som riktig roman. Jag googlade nog mig tokig i jakten på ett “rätt” svar. Men som sagt: tänk inte så mycket på ordmängden som på vilka ord du väljer att använda dig av.

Är du en sån som tänker mycket på ord och andra yttre omständigheter eller en som bara skriver på och ser hur det blir? Själv har jag ofta nån sorts uppfattning om hur lång storyn kommer att bli/hur mycket utrymme den kräver. Men jag fäster mig inte vid att något ska vara just exakt si och så många ord.

Jobbresa, blogathon och bokmässa

Hej från Arlanda! I morse ringde väckarklockan 4.10 och det kändes nästan som när jag jobbade på radionyheterna och skulle vara på Yle klockan 5. Om vi säger som så här: jag saknar inte de tidiga morgnarna fastän det så klart finns nåt charmigt och mysigt att vara vaken när största delen av alla andra sover och sedan kunna avsluta arbetsdagen när de flesta bara kommit i gång (på radion då).

Den här arbetsdagen är däremot inte över än. Om en knapp timme åker flyget tillbaka till Helsingfors och ungefär halv nio ska jag väl vara hemma igen. Så en riktigt lång dag, men väldigt kul också! Jag har fått hänga i Stockholms skärgård och intervjuat ett så otroligt trevligt par. Tyvärr är det här inte offentligt så jag kan inte säga desto mer, men det jag kan säga är att fotografen och jag blev otroligt väl bemötta. Svenskar ändå?! Sjukt trevliga.

upload.jpg

Nu är jag riktigt mörbultad men ser fram emot den här veckan som bjuder på en hel del skoj. Närmare sagt följande:

Måndag: Jobbresa till Sverige.

Tisdag: Extralång morgonyoga på kontoret. Finslipa en artikel, fixa med smått och gott. Lite skrivtid hoppas jag också på. På kvällen blir det häng med person jag saknat. <3

Onsdag: En intervju, skriva ut artikel. Redigera! BodyCombat och så på kvällen avfärd till mitt lande och blogathon!

Torsdag: Blogg blogg blogg för hela slanten och häng med fantastiska tjejer.

Fredag: Köra hem från lande, jobba undan ofixat jobb, redigera, bokmässa och så Nu imorron-fest!

Lördag & söndag: Förhoppningsvis chill, mys och bokläsning.

Att känna sig ensam

Fredag kväll i juli för ett år sedan. Helsingfors visar upp sin vackraste sida och centrum fylls av glada, lyckliga och leende människor. Det är par, det är kompisgäng. Och så är det jag. Jag minns inte längre vad jag gjorde i centrum men jag minns hur otroligt ensam jag kände mig. Alla kompisar var upptagna med annat. Med andra vänner, på sommarstugor, på resor. Jag promenerade genom stan och kände att kulissen runtomkring var helt fel. Att jag inte passade in.

Och jag kände mig ensammast i hela världen. Bara någon vecka tidigare hade ett kort förhållande tagit slut och jag var trött på singellivet, trött på att känna mig ensam och utanför. Att vara ensam mitt i vackraste juli är bland det värsta som finns. Speciellt om en börjar bläddra på sociala medier och ser vad “alla” andra gör. Jag gick längs med havet och grät tyst bakom mina solglasögon och gick sen väl hem och gjorde ingenting.

Ensamhet är en känsla som många tyvärr relaterar till. Därför tycker jag att det är otroligt fint att Svenska Yle lyfter upp det som ett tema (och intervjuar bland annat Ellen om det). Alla känner sig ensamma ibland, vissa mer, andra mindre. När jag flyttade till Berlin med min dåvarande pojkvän i januari 2013 kände jag mig så otroligt ensam. Jag kände inte riktigt någon och hade ingenstans att gå på dagarna. Jag har först efteråt insett hur dåligt jag faktiskt mådde den första våren där. Att solen inte visade sig typ en enda gång förrän i mitten av april (okej, kanske tre gånger) hjälpte ju inte heller.

När vi sedan flyttade tillbaka till Helsingfors var jag ivrig på att hänga mycket med vänner – så där som vi hade gjort tidigare. Men på de knappa två åren jag varit i Berlin hade det skett en tydlig skiftning. Många hade slutat studera och i stället börjat jobba, parat ihop sig, fått barn. Plötsligt var alla helt enkelt mer upptagna så där som folk nu är mitt i livet. Att umgås var inte längre lika lätt som att släntra in i studentföreningens rum och alltid hitta en kompis att hänga med.

  En bild från Budapest i april. Jag vet inte om mannen kände sig ensam – åtminstone hade han sällskap av en bok. &lt;3

En bild från Budapest i april. Jag vet inte om mannen kände sig ensam – åtminstone hade han sällskap av en bok. <3

Att jobba ensam/som frilansare har också sina nackdelar. Jag träffar helt enkelt inte så mycket människor. Eller träffade. Nu har jag ju fått en arbetsgemenskap via mitt coworking-ställe och det är jag så otroligt glad för. Dessutom lär jag hela tiden känna nya härliga och spännande personer och har faktiskt ett brett nät av vänner, nära och kära. Det är en stor rikedom och jag vet det.

Ändå kan jag känna mig extremt ensam ibland. Som den där fredagen i juli för ett år sedan eller så en helt vanlig fredag när jag möglar ensam hemma och ser (på sociala medier) vad alla andra gör. Min ensamhet är ändå väldigt relativ och inte alls på någon extremt jobbig nivå, men visst är det ändå en riktigt känsla.

Ensamhetskänslor inte är något en behöver skämmas för. Som sagt, alla känner sig ensamma. Också de framgångsrika och utåt sett lyckliga människorna. Och det är helt okej att känna sig ensam då och då. Men så finns det massvis av människor som verkligen är ensamma. En äldre kvinna som ingen längre hälsar på eller så någon ung kille som inte har någon att prata med. Jag önskar så att alla de här personerna skulle hitta någon att prata med. Livet är ju trots allt mycket roligare om vi kan dela det med andra. <3

Tack vare internet, olika Facebookgrupper eller bloggar osv är det faktiskt lättare att hitta likasinnade och det tycker jag är så otroligt fint. Känner du dig ensam? Fundera på vad du gillar att göra och se om du kan hitta andra med samma intressen. Många av mina mest värdefulla relationer har på ett sätt eller annat börjat på internet, så underskatta inte alls det!

Brukar du känna dig ensam?

Flower workshop på kontoret

P1040159.jpg

Om jag funderar på alternativa karriärer är varken blombindare eller blomsterhandlare inget jag ska satsa på (i motsats att bli skogshuggare då). I dag hade vi en blomworkshop på kontoret som fredagens after work och jag anmälde mig så klart, för vem gillar väl inte blommor?

Nu visade sig att blommor är vackra, men att jag absolut inte ska göra något annat än se på dem. Jag hade faktiskt ingen aning om att det kunde vara så här svårt att få ihop en snygg blombukett. Så klart går det att mixa blommor i en vas, men nu var tanken att vi också skulle binda ihop vår bukett. Vi fick en kort intro men slängdes vi ut till hajarna (ja så kändes det, haha).

P1040104.jpg
P1040168.jpg
  Ett tomt vinglas (det är jag i alla fall bra på) och min bukett.

Ett tomt vinglas (det är jag i alla fall bra på) och min bukett.

Jag började om flera gånger och slutresultatet blev väl kanske inte så extraordinärt. Först tyckte jag att det blev riktigt fult, men kanske det blev helt okej ändå. Och i stället för att jag skulle ha känt att det var lugnande att pyssla med lite blommor kände jag bara hur blodtrycket steg. Det här kräver otroligt mycket tålamod – och tålamod är ju inte precis min starkaste gren.

Mindfulness kan upplevas på flera olika sätt tror jag och uppenbarligen ska jag inte binda blombuketter eller rita i målarböcker. Förra helgen målade jag nämligen lite i min vuxenmålarbok och blev mest frustrerad. Det blev fult och jag tyckte int att det var speciellt roligt? Däremot har yogan på ett märkligt sätt börjat fungera för mig och det är jag så glad över.

P1040117.jpg

Nu blir det en lugn kväll hemma och i morgon är det dags för säsongens första match och på kvällen ska jag träffa en kompis jag inte sett på länge. Hoppas du har en rolig och avslappnande helg framför dig!

Vad gör du för mindfulness? Pyssel, yoga eller nåt helt annat? Eller inget alls? Själv känner jag att min allra bästa mindfulness sker på handbollsplan och det är säkert största orsaken till att jag inte slutat spela. Så hurra att jag får spela i morgon!

Sugen på att skriva en roman? Om två veckor börjar NaNoWriMo!

November är kanske ingen favoritmånad för folk. Det är mörkt och grått, men det är också årets mest aktiva skrivmånad – åtminstone globalt. I november är det nämligen så att människor runtom i världen vässar sina pennor, eller kanske snarare putsar sina tangentbord, och skriver. De skriver skriver skriver. Närmare sagt skriver de i snitt 1667 ord per dag för att under månaden skriva ett romanutkast på 50 000 ord i utmaningen National Novel Writing Month, alltså NaNoWriMo.

Det här är en galen utmaning. Galen, men extremt rolig! Själv har jag deltagit 2014 och 2016, så egentligen skulle det ju vara dags nu i år igen om jag skulle följa mitt eget mönster, men jag tror inte det blir av. Just nu ligger fokus på att redigera redan existerande/påbörjade projekt. Min virtuella skrivbordslåda behöver inte flera manus som står på kö. 2014 skrev jag alltså en första version av Nationen och 2016 skrev jag min chicklit (som ännu också väntar på min uppmärksamhet, eeh).

Men kanske du ska delta? Försöka dig på att få ihop ett romanutkast på en månad? Tvinga dig själv att skriva fastän det inte alls känns lockande just dag 11 och 27? Efter att ha varit med två gånger vet jag att det inte är lätt. Vissa dagar är det omöjligt att hinna eller så finns det ingen lust, men det är just det som är grejen med hela utmaningen. Jag har klarat det båda gångerna. Inte för att jag skulle vara nån sorts övermänniska, utan för att jag verkligen ville komma i mål.

Är du med i NaNoWriMo kommer du dagligen att bli påmind (av ditt dåliga samvete som knackar på) om att du ska skriva och vad är väl bättre än det? Så klart ska det inte kännas som ett tvång eller en belastning, men rätt så ofta behöver vi ju lite press utifrån för att komma nån vart. Jag vet att många människor drömmer om att skriva den där romanen, så gör det nu! Bara gör det! Du kommer inte att ångra dig. Eller jo, antagligen nånstans där vid dag 11 eller 27 ångrar du dig, men du ångrar dig inte på riktigt.

nanowrimo.png

Tre tips för att lyckas med NaNoWriMo

1. Skriv världens sämsta råmanus
För att klara NaNoWriMo måste du skippa självkritiken och bara skriva på. Skriv skriv skriv. Hur dåligt, banalt eller dumt det än låter. Själv skrev jag för två år sen en sexscen som började med att de grillade korv. Eh, va? Ja inte speciellt bra, men det behöver det inte vara. Det viktigaste är att du skriver, du kan rensa i det sen.

2. Skissa upp en ungefärlig plan
Själv föredrar jag att skriva dit texten tar mig, men det är avsevärt mycket lättare om du har nån sorts aning om vem och vad du skriver om. Vad heter karaktärerna? Vad hittar du i deras kylskåp? Har de ens ett kylskåp? Vad är deras största dröm? Hur ser omgivningen ut? Om du tänker ut några grundpelare är det lättare för dig att sätta dig ner och skriva.

3. Ge skrivandet en ärlig chans
Du vill så gärna skriva, men hittar aldrig tid. Låter det bekant? NaNoWriMo är ett fantastiskt tillfälle att prioritera skrivandet och se om det verkligen är något du vill satsa på. Dessutom är det bara en månad, så ge det (och dig!) en ärlig chans! Tänk om du om en månad sitter med något som kan vara början på något fantastiskt?! Alla romaner har faktiskt börjat med en mening.

***

För någon kan det här kännas helgalet och jag förstår det mer än väl. Varför hasta fram (dåligt) text? Och nej, det här passar inte alls för alla. En utmaning som NaNoWriMo är inte heller riktigt optimal (50 000 ord är verkligen jättemycket), men när jag har deltagit har jag bevisat för mig själv att jag visst har tid för skrivandet om jag vill. Hela den här hösten har jag kommit med dåliga ursäkter (igen!). Sagt att jag inte har tid, att mitt jobb tar för mycket tid och att nästa vecka ska jag redigera. Men sen gör jag ändå inte det. Hur mycket jag än påstår att jag ska göra det.

NaNoWriMo är verkligen inte för alla, men jag skulle ändå rekommendera också den mest skeptiska att ge det en chans. Vad har du att förlora? I värsta fall skriver du inte varje dag och når inte 50 000 ord, i bästa fall röjer du skrivtid i kalendern och avslutar månaden med tusentals eller kanske tiotusentals ord på plus. Det är knappast jättebra, men det är en början.

Det är också det som är lite grejen med Nano – att våga släppa taget om den perfekta texten och bara skriva. Det är fullständigt galet men samtidigt är det rätt så häftigt att se att ord blir till meningar som blir till sidor som blir till kapitel och “plötsligt” sitter en med 50 000 ord text.

Så vad väntar du på? Börja skissa på den där romanen nu! Ja nu genast! Nu!

P.S. Här finns en intervju med Maria Turtschaninoff och mig som Svenska Yle gjorde i fjol om just NaNoWriMo!

Bloggförvirrad

Vad är det här egentligen för en blogg? Det har jag tänkt flera gånger på sistone. Min slogan är författardrömmar & andra drömmar och skrivandet är ju ett bärande tema, men det har inte blivit så många skrivinlägg eftersom jag inte jobbat med text de senaste månaderna. Däremot har det blivit desto mer allt möjligt annat. Jag har börjat med veckorapport på måndagar och så fyller jag på det jag råkar tänka just då.

Många inläggsidéer stannar kvar i huvudet för att jag inte riktigt vet hur jag ska tackla dem och jag grämer mig för att det blivit så få skrivinlägg. Men i och för sig kan jag inte heller pumpa ut skrivtips eller inspiration flera gånger i veckan. Jag har också en del Berlininlägg oskrivna och funderar överlag på vad jag egentligen sysslar med.

Så jag är bloggförvirrad och undrar (än en gång) vad du som tittar in här vill läsa om? Är det intressant att jag pladdrar på om mitt liv? Vill du bara läsa skrivtips eller skrivrelaterade inlägg? Vad ska jag skriva om?! Jag gjorde ju en bloggenkät för ett halvt år sedan men det känns som en evighet sedan? Däremot blir jag så så så glad när jag läser alla fina kommentarer nu igen. <3

Är det alltså bara jag som är förvirrad? Är det hösten? Är det något annat? Jag har kommit in i en väldigt bra bloggrutin med 4–6 inlägg per vecka, men jag har faktiskt ingen aning om innehållet alls motsvarar det just du vill läsa. Att göra en ny bloggenkät redan nu känns ju inte heller riktigt motiverat. Däremot kan du ju komma ihåg att alltid klicka på hjärtat om du tycker att ett visst inlägg (eller alla!) är extra bra eller intressanta.

  Känner mig ungefär lika förvirrad som vädret i morse. Dimma ute, dimma inne – eller åtminstone i mitt sinne.

Känner mig ungefär lika förvirrad som vädret i morse. Dimma ute, dimma inne – eller åtminstone i mitt sinne.

Nästa vecka är det dags för Blogathon med vårt lilla bloggäng och jag räknar med att få mycket inspiration och idéer. Lite tydligare riktning. Samtidigt som jag undrar om jag inte gör det här med att blogga till en alltför stor grej? Jag bloggar ju för att det är kul och skriver om det jag är sugen på just då. Att ha en extremt uttänkt bloggstrategi känns i alla fall just nu väldigt avlägset. Däremot tycker jag att det är kul att jag har haft mina första samarbeten här – om jag tjänar lite pengar på bloggen känns det också roligare att lägga ner tid på den.

Ja ja, kanske jag bara svamlar nu igen? Men så får jag väl göra, här på egen blogg. Köra lite metablogg liksom. Kan också passa på att erkänna att jag skippade kvällens BodyCombat. I stället lyssnade jag på kroppen som behövde vila och är helt hundra på att det var rätt beslut. Oftast är träning ett bra sätt att nolla huvudet, men så finns det vissa gånger då soffan faktiskt är bättre. Se nu: inte ens ett litet blogginlägg kan jag skriva utan yra iväg!

Vill du minska på min förvirring får du väldigt gärna kommentera här, kontakta mig, tycka till på Facebook eller Instagram. Eller så klickar du bara på hjärtat och visar att du läser och trivs här i min lilla hörna av internet – fastän jag svamlar på lite då och då. Tack!

Hejdå bluffsyndromet – kanske jag inte är så dum trots allt?

Som journalist har jag skrivit om det mesta. Jag har intervjuat en hel del experter och skrivit om svåra ämnen. Varje gång jag ska skriva om något jag inte känner till så bra (ganska ofta faktiskt haha) så blir jag nervös. Jag är alltid rädd för att jag inte kommer att förstå. Och hur ska jag kunna skriva om något om jag inte fattar? Nej, det går ju inte.

Under min hittills över tioåriga journalistkarriär har jag inte klantat till det totalt en enda gång. Eller okej, sommaren 2006 när jag var sommarpraktiktant på Hufvudstadsbladet var jag på en presskonferens på strålsäkerhetscentralen om kärnkraftverket i Olkiluoto och nyhetschefen fick nog skriva om ingressen och nåt annat också. Fun fact: under den presskonferensen fick jag en kapsylöppnare som jag fortfarande har i min nyckelknippa!

Men tillbaka till bluffsyndromet. Trots min erfarenhet är jag som sagt nervös inför svåra ämnen. I dag har jag deltagit i Hanaholmens Business Forum som handlade om artificiell intelligens. Jag har lyssnat på tre key note-tal och så tre paneldebatter. Jag hade på förhand blivit ombedd att kort sammanfatta seminariet inför hela publiken (på engelska!) i slutet. Där satt liksom Peter Vesterbacka (Rovios vd), politiker från Sverige, Finland och Estland och en massa andra smarta personer och jestas så jag var nervös.

upload.jpg

Eftersom jag ska skriva om seminariet för Hanaholmen, en sammanfattning som ska skickas ut till alla deltagare, hade jag så klart antecknat flitigt hela dagen men ändå var jag otroligt nervös för att jag skulle säga nåt helt galet. Lyckligtvis lär jag ändå ha klarat det med hedern i behåll – och publiken skrattade till och med, wow! Finns ju inget som stärker självförtroendet som skratt (så länge de skrattar med mig, inte åt mig, hehe). Efteråt var det också några som sa att det hade varit bra och jag kände mig så lättad.

Varför varför varför går en alltid omkring och tror sig vara en enorm bluff? Så klart är det hälsosamt att ifrågasätta sig själv och inte vara helt kritiklös, men jag var på riktigt rädd att jag inte skulle fatta något av ämnet och att min kommentar på slutet skulle vara tråkig och självklar. Nu handlade det ju trots allt bara om ungefär en minut, inget långt tal, så kanske jag bara förstorar hela grejen, men jag var nervös inför.

Det jag ändå lärt mig är att det värsta som kan hända ofta inte är så farligt. Hade jag sagt något helt tokig – so what? De flesta tänkte nog mest på att de snart skulle få ett glas vin i handen och ingen hade kommit ihåg att om jag skulle ha klantat till det totalt. Nu ska jag “bara” skriva den där sammanfattningen då. Är nervös för det också, men vet att det kommer att bli bra. Jag hade väl knappast fått jobbet om de på Hanaholmen inte skulle lita på mig?

När har du senast klarat nåt du var riktigt nervös för?

Vecka 42 eller “det löser sig”

Plötsligt är det redan den femtonde oktober?! Va? Hösten är verkligen min mest hektiska tid och nu har jag också insett att det är en tid då jag, trots allt som är på gång, suktar efter nåt nytt, känner mig rastlös, vill ha mer. Men mer av vad? Jag vet inte. Trots det fina höstvädret känner jag också en höstdipp, helt utan orsak. Så kanske det bara är höstmelankolin som sätter sina spår i min hjärna? Nån som känner igen sig?

Helgen gick i väldigt lugna tecken och det var precis det som behövdes. Jag har mest hängt för mig själv, lyssnat på ljudbok, läst både Ny tid och Image från pärm till pärm, läst igenom hälften av ett eget manus på bibliotek och kafé, städat, kokat äppelmos och kollat på broadcast-tv som vilken medelåldersmänniska som helst. Liksom älskar Tanssii tähtien kanssa (finska Let’s dance) för att jag blir på så gott humör av det. Är kanske innerst inne en mommo.

Den här veckan har jag också mycket på gång och känner hela tiden att jag borde göra nåt, fastän det där “nåt” är väldigt oklart för det mesta. Sandra Beijer skrev i dag på sin blogg: “Ändå är det som att jag inte hinner ikapp mig själv, det är en frustrerande känsla. […]Men allt löser sig ju! Det kan man alltid veta och det är det fina med att leva.” Blev så upplyft av det där. Allt löser sig. Alltid. Kanske inte som jag vill eller hade tänkt mig, men det löser sig. Onödigt att stressa upp sig så himla mycket på vägen.

  Berghälls bibliotek är en så otroligt vacker byggnad.

Berghälls bibliotek är en så otroligt vacker byggnad.

Nu tar vi en titt på vad som händer den här veckan då

Måndag: Frukost på kontoret, fix med projektjobbet, fortsätta läsa manus. Lunch med min kompis Hilla och efter jobbet kommer Kicka hem till mig. Jag ska bjuda på kantarellrisotto och pannkaka med äppelmos. På kvällen handboll.

Tisdag: Morgonyoga på kontoret och sen snabbt hem, duscha och åka iväg till Hanaholmen och Business Forum som jag ska skriva om för dem. Jag har också blivit ombedd att ge en kort kommentar/sammanfattning (på engelska!) i slutet av seminariet inför 250 extremt smarta personer. Är orimligt nervös och rädd för att jag ska nåt helt sjukt. Tror ändå det går bra. Om jag klarar av att skriva om det måste jag väl kunna klara av att säga nåt kort om det också?

Onsdag: Workshop och möte om mitt nya deltidsjobb (jag är osäker på om jag får säga vad det är, men berättar senare). Skriva klart artikel från seminariet dagen innan. BodyCombat på kvällen.

Torsdag: Hälsokontroll och två möten inom två olika projekt. Förhoppningsvis lite mer skriv- och redigeringstid.

Fredag: Skriva några texter och allmänt småfix. Skriva/redigera. Delta i kontorets afterwork där vi ska göra en egen blombukett. Älskar alla program som ordnas här!

Lördag: Säsongens första match, hjälp! Är nervös men ivrig, ska bli så kul!

Söndag: Yoga med laget och allmänt söndagsmys samt uppladdning för en jobbresa följande dag.

***

Så en lite lugnare vecka men ändå lämpligt med jobb och sånt. Allra mest hoppas jag på att jag skulle komma in i skrivprojektet. Det är lätt att falla ur, så jag hoppas jag hinner tänka på det nästan varje dag. I morgon går nog hela dagen åt till att vara på Hanaholmen, men alla andra dagar hoppas jag på minst en halv timme manustid. Det är viktigt för mig att jag inte tappar kontakten med texten.

Vad har du för planer för veckan?

Jakten på enkla sanningar och snabba lösningar

Tidigare i veckan var det många bekanta som delade Filters artikel Omgiven av idioti på Facebook. Eftersom artikeln är rätt lång sparade jag den tills i dag och började dagen med att läsa den i sängen. Själv har jag inte läst Thomas Eriksons bok Omgiven av idioter men jag har sett den flimra förbi i flödet. Speciellt det här med vilken färg en är – uppenbarligen går det att kategorisera “alla” människor i rött, blått, grönt och gult.

Jag har inte tänkt desto mer på det, men kanske ändå känt att nåt skaver. Att alla människor på jorden kunde kategoriseras in under fyra olika kategorier är en grov förenkling (och jag fattar ju nog att författaren till boken antagligen beskriver det som mer komplext, men ändå). Det finns också en reklam för bindor som i korthet handlar om att “eftersom det finns massvis med olika kvinnor, kan vi inte anta att en och samma binda passar dem alla”. Och så finns det väl kanske fyra eller fem alternativ att välja mellan. Eh?

“Det är lätt att framstå som von oben och som att man tycker att folk är puckade som köper det här. Men det är inte alls konstigt att många tycker att det är bra. Det är enkla sanningar om sådant som människor vill förstå. Och det är svårt att se igenom.” – Magnus Lindwall i Filter

Eftersom Filters artikel är hundra gånger bättre än vad jag kommer att skriva i ett blogginlägg tycker jag att du ska läsa den. Själv tänker jag fundera vidare på själva fenomenet. Människan är en lat jävel och att jaga enkla sanningar och snabba lösningar är så klart mycket “roligare” än att försöka hitta något djupare än så.

P1030424.jpg

Det finns massvis med folk som vill veta hur de ska gå ner tio kilo på en vecka. Eller hur de ska skriva romanen på en månad, hitta kärlek utan behöva anstränga sig så mycket, få relationen att fungera med några enkla knep och vardagen att rulla på. I en kolumn i senaste numret av tidskriften Image skriver Reetta Räty om hur journalistiken allt mer börjat handla om just experter som “tipsar” om hur det ena och det andra i vardagen ska löpa smidigare. Det är som om många letar efter någon sorts helig sanning eller fem tips för att bli en bättre människa.

I går kväll lyssnade jag slut Nina Lykkes roman Nej och åter nej. I romanen finns en scen där en av huvudpersonerna klantat till sitt liv ordentligt och bokar en tid hos psykologen. Väl på plats vill han att psykologen ska berätta för honom hur han borde göra. Mannen klarar inte av att fatta ett beslut och vill att någon ska säga vad som är rätt. Han är ute efter en enkel lösning, något som ska ta honom vidare i livet. Men det finns ju inget som rätt eller fel i en sådan situation och en psykolog kan definitivt inte berätta för någon hur hen ska agera. Det måste en liksom komma underfund med själv.

Jag kan inte påstå att jag är oskyldig, inte alls. Så klart jag vill höra om hur min vardag kunde fungera bättre eller hur jag ska få ett lyckligt kärleksliv utan att behöva kompromissa. När jag började skriva skönlitterärt läste jag allt om hur en ska skriva böcker i hopp om att bli bra på det. Under min coaching i våras hoppades jag nästan att min coach skulle säga åt mig hur jag ska göra för att lösa ett problem.

Men grejen är ju att det inte finns några snabba lösningar och enkla sanningar som håller i längden. Det mesta kräver arbete och det är väl nånstans där människans lathet kickar in.

P1030425.jpg

Varför läsa en hel utbildning om du kan googla fram en artikel med de tio viktigaste punkterna? Varför jobba för något om det finns en färdig modell som kan användas rakt av? Varför använda flera år på att skriva romanen om det går att göra på en månad? Det är så mycket bekvämare att förlita sig på snabba lösningar i stället för att försöka förstå något på djupet.

Nu skulle jag vilja avsluta med någon snygg poäng men jag vet inte riktigt vad jag vill komma till. Kanske till att vi borde vara mer aktsamma på de enkla sanningarna och ifrågasätta mer. Däremot har jag inget emot att någon vill läsa tips om hur hen ska skriva romanen på en månad eller om hen vill veta ifall hen är gul, blå, röd eller grön. Men det är viktigt att komma ihåg att inget någonsin är så enkelt och att en inte ska bygga sin hela världsbild kring ett personlighetstest (det tror jag iofs inte att folk gör) eller verkligen tro att enmånadsromanen ska bli en bästsäljare utan bearbetning.

Vad tycker du? Jag vill gärna höra tankar och åsikter! Det känns inte heller att ett blogginlägg kan ge rättvisa åt ett så här brett tema, så vi får börja med den här snabba lösningen och förenklingen och jobba vidare med fördjupningen.

Fem gånger jag klantat till det

Fredag, ljuva fredag! Jag tänker att vi firar den här bradagen genom att jag berättar om fem gånger när jag riktigt har klantat till det. Jag är i grunden väldigt organiserad och noggrann och kommer ihåg alla datum utantill osv. Men ändå är jag en sån enorm klantare då och då. Här kommer en topp fem var så goda!

1. Elvispat håret

Våren 2004 skulle jag baka min klassiska banankaka för våra tyska gäster. När jag höll på att vispa ägg och socker böjde jag huvudet ner, mitt långa hår fastnade i elvispen som var i gång och fastnade så klart direkt. Jag försökte stänga av elvispen, men lyckades inte och rev till slut ut sladden från kontakten.

Med elvisp i håret ringde jag helt i panik till pappa som knappt förstod vad jag sa. Han lyckades lugna ner mig och jag lyckades dra loss apparaten, men visparna satt kvar. När mina föräldrar kom hem började pappa lossa dem och allt resulterade i att jag blev skallig på ett litet parti på ca 2 x 2 cm. Håret växte ut men jag hade nog aldrig gråtit lika mycket i mitt liv som då. Nu tycker jag det här är ganska festligt. Tyvärr (?!) finns det däremot inga bilder på min skalliga härlighet.

saltöken2.jpg

2. Kollade inte bussanslutning i Bolivia

Efter att ha varit drygt två månader i Sydamerika hade jag lärt mig att det alltid finns en buss. Vart du än ska och när du än ska. Nå, det visade ju sig att det här inte riktigt stämmer. Jag hade bokat en resa till saltöknen Salar de Uyuni och åkte först en buss för att sedan byta till en annan. Den första bussresans sista timme blev förresten en kamp i och med att jag trodde att det fanns en toalett på bussen, men det fanns det inte, så jag var mer eller mindre sprickfärdig när jag klev av bussen och rusade in på toan.

Nöjd och glad gick jag sedan till biljettluckan för att köpa en bussbiljett till nästa destination. Kvinnan i biljettluckan meddelade att kvällens sista buss ska åka strax och att det inte finns en enda ledig plats. Neeejj! Jag fick helt panik och bönade och bad om att få åka med, förklarade att jag redan betalat för en tour på saltöknen och att jag måste få åka. Efter en kort övertalningsprocess sålde hon en biljett åt mig i gången och jag kom i väg!

3. Michaela von Nyheter

Att jobba med direktsänd radio kan vara svårt ibland. En säger saker fel, uttalar en mystisk ort fel, hakar upp sig på ord och så vidare. Men sitt eget namn ska en väl kunna? Jag råkar ha ett relativt komplicerat namn, men ändå. Det är mitt namn.

Men för fyra år sedan döpte jag om mig i en av eftermiddagens radiosändningar. Jag skulle säga “Mitt namn är Michaela von Kügelgen, nyheter igen om en timme”, men det blev ju inte riktigt så. Lyssna själv:

4. Slängde plånbok i soporna på McDonalds

Jag hade nyligen fyllt 18 och älskade att köra bil. Jag var gärna nykter och körde vänner både till och från nattklubben/krogen. Så också den här gången. Vi hade laddat upp med mat på McDonalds och när vi skulle gå in på nattklubben och jag skulle visa mitt ID märkte jag att jag inte hade det!

Jag hade haft min plånbok på McDonalds-brickan och slängt den i soporna tillsammans med allt annat skräp. Helt i panik ringde jag till McDonalds och bad dem fiska ut min plånbok. Först sa de att de inte kan göra det på grund av någon regel, men jag sa att då gör jag det väl själv och till slut fiskade personalen upp den. Sen luktade min plånbok Big Mac och ketchup ett bra tag.

  Kan verkligen rekommendera Budapest, men kom ihåg passet!

Kan verkligen rekommendera Budapest, men kom ihåg passet!

5. Glömt pass eller plånbok när jag skulle resa

I våras när jag skulle resa till Budapest märkte jag på Helsingfors-Vanda flygplats att jag glömt passet hemma. Det fanns inte tid att åka hem efter det så jag fick chansa och åka iväg utan. Allt gick bra tills jag skulle boarda planet hem. De kollade passen och ville inte släppa mig ombord, men också det här klanteriet fick ett lyckligt slut. Läs hela historien här.

Och nu bara för nån vecka sedan när jag skulle på spasemester till Pärnu i Estland lyckades jag glömma plånboken hemma. Jag hade flyttat det från en väska till en annan på grund av handbollsträning kvällen innan och där i den väskan låg plånboken när jag seglade iväg med båten mot Tallinn. Lyckligtvis hade jag sällskap så det löste sig.

***

Så kort och gott kan vi väl säga så här: jag klantar till det med jämna mellanrum men allt löser sig alltid till slut. Och det är inte så farligt att klanta och klåpa, jag tror det snarare är oundvikligt på vissa plan. Dessutom blir det i alla fall roliga historier att berätta! Har du klantat till det nån gång? Berätta gärna!

Glad fredag på dig kära läsare, jag hoppas det här piggade upp din dag och att du har många roliga, avslappnande eller spännande planer för helgen.

Ny font, nytt hår, ny iver

Det händer saker – på flera olika nivåer. Jag hade redan en längre tid stört mig på min font här på bloggen, en rätt så klumpig sans serif (alltså en “rak” font utan krumelurer) och tänkte att det kanske skulle vara dags att testa en serif för omväxlings skull. Ingen har reagerat ännu (varken negativt eller positivt) så kan ju hända att ingen annan märkt något, men själv är jag nöjd med den nya fonten. Hojta till om du tycker att den känns för liten, är oläslig etc.

Det är inte bara bloggfonten som är ny, utan också mitt hår! I våras färgade jag håret för första gången på flera år och gick då till riktigt blond. Den senaste tiden har jag sett på min spegelbild med en allt surare min och känt att något måste hända och i dag hände det! Jag hade skickat några inspirationsbilder till min frissa och efter 2,5 timme i frissastolen gick jag ut ur salongen med betydligt mörkare hår. Det kändes så rätt från första början och känns som bra omväxling.

upload.jpg

Överlag känns det som om att den borttappade energin äntligen återvänder. Nästa vecka börjar ett nytt jobbprojekt som faktiskt ska hålla på i ungefär 5–6 månader och innebär en trygg inkomst under den tiden – väldigt välkommet! I dag har jag också skaffat kontaktlinser och övat med en extremt tålmodig försäljare/optiker. Jag har rätt så små ögon och det tog länge att få in linsen, men till slut lyckades det (bara ena ögat än så länge). Nu har jag fått som läxa att öva så mycket som möjligt, hehe.

I kväll har jag också extra roliga kvällsplaner. Det blir finmiddag på Kolmon3n här i Berghäll i gott sällskap. Jag ska fira mitt nya hår, det nya frilansjobbet och att det senaste halvåret bjudit på så mycket bra och fint. Nya vänner, nya upplevelser, nya möjligheter. Efter några dagars dipp och depp är jag redo att kramas med livet igen.

Och TACK alla som hörde av sig med intresse för en skrivarkurs. Jag ska fundera lite och säkert lägga upp en blankett där du preliminärt kan anmäla intresse så ser jag om det är värt att jobba vidare på. Har ju liksom hundra olika idéer om kurser jag gärna skulle hålla.