En kylskåpsdörr – ett liv

upload.jpg

Allt oftare slänger jag ett öga på mitt kylskåp och tänker att jag kanske borde “snygga” upp det. Under de sju år jag bott här i min lilla etta har det ena och det andra hittat sin väg till kylskåpsdörren. Vi kan kalla det för ett kreativt kaos. Vissa dagar tycker jag det är charmigt, andra dagar tycker jag att det är fult. Men i och med att kylskåpet står mitt i “vardagsrummet” vill jag gärna kamouflera in det så bra det går.

I stället för att städa upp allt som samlats på kylskåpet under de senaste åren tänkte jag att det skulle vara kul att visa er allt som gömmer sig där. Jag tänker mig att sånt som en klipper ut och väljer att klistra på kylskåpet ändå säger en hel del om en själv som människa. Så var så god: här kommer min kylskåpsdörr i hela sin fula härlighet!

upload.jpg

Så här ser övre delen av dörren ut. Magneter från Chile, Argentina, Estland och Australien. En receptmagnet med recept för makaronilåda som jag fått av mamma, en Muminmagnet med snorkfröken jag fick av en studiekompis i present, Nalle Puh jag inte minns vem jag fått det av, ett foto från ett bröllop sommaren 2017. I högra nedre hörnet skymtar också en bröllopsinbjudan från samma år.

Tidningsutklippen består av en kärleksdikt av Claes Andersson jag tyckte så mycket om att jag klippte ut den. En gullig och peppig första sida från Hbl från kanske tio år sedan? Rubriken “En liten kugges klagan” av förklarliga skäl. Och så tre serier: Kalle & Hobbe, Nemi och Mumin. Och ett klistermärke för bokpodden Hietanen & Henrikson jag fick på poddens releasefest.

upload.jpg
upload.jpg

Lite längre ner på dörren finns en hel del kylskåpspoesi skriven av någon annan än mig. Gillar speciellt dikten i högra övre hörnet där ett “mer” får agera “men” (min kompis Minna hittade inget men när hon skrev dikten).

över eller under
lätt är inte rätt
men du är fri
ha lite tro

Faktiskt mer än en gång har jag läst dikten och den har på ett märkligt sätt spridit hopp i mig. Ha lite tro! Sedan några urklipp på finska. En kolumn i Helsingin Sanomat med allmänna livsråd jag tyckte om och så ett klipp ur Image och en intervju med bland annat Aleksi Salmenperä där han säger att jobbets kärna inte handlar om framgång och priser, utan av glädjen av att få göra och skapa. En bra påminnelse!

upload.jpg

Till höger om de här utklippen finns några foton från bröllop, mer kylskåpspoesi, ett litet reklamkort för en bok om Håkan Hellströms låtar, en magnet från Berlin och så en mycket förvånad von Kügelgen när jag åkte fast för fortkörning i Tyskland 2014. Det har skrattats väldigt mycket åt den bilden kan jag säga!

Det finns också en hel del grejer på båda sidorna om kylskåpet, men eftersom det mesta är foton på personer jag inte är säker på att vill figurera i bloggen låter jag det vara ofotograferat. Men serien med Nemi om vilket efternamn barnet ska få har fått hänga med länge. “Om han föder blir det hans namn. Om jag måste föda blir det mitt.” Bra regel tycker jag! Och ytterligare en receptmagnet, den här gången för pannkakor, eller plättar då som jag skulle säga.

upload.jpg
upload.jpg

Längst ner, egentligen på frysdörren, finns ett antal Pikku Kakkonen-magneter som jag köpte på ett loppis för flera år sedan. Magneterna bildar alltså loggan för programmet, en tvåa. Det är också två inbjudningar till Förlagets höstfest, en bröllopsinbjudan och ett foto från StudOrgs årsfest från 2009 kanske?

upload.jpg

Ja, det var mitt kaotiska kylskåp. På utsidan då. På insidan är det oftast rätt tomt. Jag har sällan massvis med mat i kylen i och med att min närmaste affär ligger ungefär 100 meter från min ytterdörr och har de flesta dagar öppet från sju på morgonen till midnatt.

Hur ser det ut på din kylskåpsdörr?

Satsa på dina styrkor – bli bättre på det du är bra på

För några år sedan gick jag en webbkurs i positiv psykologi. En av de grejerna som fastnade hos mig då var att det är smartare att fokusera på sina styrkor än på sina svagheter. Alltså: försök bli ännu bättre på det du redan är bra på. Utnyttja det du är bra på och försök bygga ditt jobb kring det. Till exempel har skrivandet alltid varit “lätt” för mig. Jag har nästan aldrig svårt att producera text – det är extremt sällan jag stirrar på en blank sida och undrar vad jag ska skriva. Dessutom är jag snabb och noggrann. Redan i lågstadiet slapp jag diktamen för att jag stavade så bra.

Att jag velat och fortfarande vill jobba med text hänger säkert starkt ihop med att det alltid varit en av mina styrkor. Men i många fall är vi dåliga på att se våra egna styrkor. Det vi själva är bra på tenderar vi att nedvärdera och tro att “alla” kan. Men jag har otaliga gånger sett hur folk försöker komponera ihop e-postmeddelanden eller nån annan text och det verkar omöjligt. Själv skulle jag ha skrivit minst tio mejl under samma tid som någon annan får ihop ett.

Det här betyder så klart inte att jag är bra på allt. Verkligen inte. Men under de senaste åren har jag gång på gång insett att skrivandet är det som känns lättast och roligast för mig. Jag älskar att skriva alla sorters texter. I går hade jag äran att intervjua författaren Karin Erlandsson (vilken kvinna alltså!) och det var så otroligt intressant. I dag skulle jag skriva första utkastet till artikeln. Jag skrev 4000 tecken, motsvarande ungefär en sida, på ungefär 25 minuter. Artikeln är ingalunda färdig, men nu har jag en text att jobba med. Någon som inte är van eller bra på att skriva skulle antagligen ha kämpat i evigheter med samma text.

upload.jpg

Fotografering är en grej jag gillar och skulle vilja bli bättre på, men det är nåt jag funderat på i över femton år. Med jämna mellanrum funderar jag på om jag är tillräckligt bra eller om det skulle vara lönsamt att lägga tiden på annat. Men å andra sidan gillar jag det, också fastän jag inte någonsin skulle bli så bra fotograf.

Med det här vill jag inte berätta hur bra jag är, utan snarare påminna dig om att fundera på vad du är bra på och tycker är roligt? Genom att veta det tror jag att du har mycket lättare att komma på vad du vill syssla med. Till exempel blir det allt tydligare för mig att jag trivs bäst med att få vara min egen chef, medan någon annan absolut vill ha en anställning. Det som är rätt för mig är antagligen inte rätt för dig. Och det jag är urkass på är du kanske jättebra på.

Men nu vill jag veta: vad är du bra på? Och om du inte riktigt vet kan du kanske passa på att fråga folk i din omgivning. Det är ofta som sagt svårt att se sina styrkor eftersom det är sånt vi lätt tar för givet.

P.S. Det kändes som om att jag hade bloggat om ämnet tidigare och det hade jag ju gjort! Blev påmind om det här intressanta poddavsnittet med Pia Sundhage. Otroligt inspirerande, lyssna!

The yoga challenge made me do it

Jag har yogat varje dag sedan den 2 januari. Det betyder att jag har yogat 24 dagar i sträck. Hade nån sagt det här för fem år sedan skulle jag antagligen ha skrattat och sagt att yoga inte är min grej. Men som jag skrev redan i höstas så har jag plötsligt blivit en sån som yogar. Jag har fortfarande ingen aning om vad skillnaden på flow, vinyasa eller hatha är. Men jag yogar. För mig är yoga bara yoga och plötsligt har det blivit något jag verkligen gillar.

Det här året (ja det låter ju maffigare än den här månaden, hehe) har jag yogat tack vare Adriene. Kanske den mest kända yogaläraren på Youtube? Jag deltar i hennes Dedicate-utmaning precis som hundratusentals andra människor runt om i världen. Varje dag i januari har det trillat in ett mejl i inboxen som påmint mig om yogan. När jag bestämde mig för utmaningen tänkte jag inte desto mer på vad det skulle leda till, men tänkte att det säkert är bra för mig.

Nu, efter 24 yogade dagar, kan jag säga att det verkligen är bra för mig. Jag kan vara trött, sur eller irriterad när jag klickar i gång ett klipp och är glad och harmonisk 20 minuter senare. Det är nästan löjligt hur zen och bra jag mår efteråt. Känner mig typ hjärntvättad, haha.

upload.jpg

Men eftersom jag är en som gillar utmaningar så har jag verkligen bestämt mig för att klara denna. Det har betytt att jag yogat på lite märkliga ställen. Som förra veckan när jag yogade i min hytt på båten under Mediespråk. Och just yogade här i yogarummet på kontoret. Kanske inte ett så konstigt ställe att yoga på, men jag hade inga byteskläder så jag körde yoga i dagens outfit (en låneklänning, what else). För att balansera upp yogan tänkte jag nu går ner på after work, pladdra bort nån timme och sen ta helg. Jag har varit galet produktiv hela veckan och känner att hjärnkapaciteten håller på att ta slut. Extremt värd både AW och ledighet.

Namaste!

I dag firar jag – mitt företag fyller 4 år!

I dag för exakt fyra år sedan tog jag en kölapp på Patent- och registerstyrelsens kontor i Helsingfors. När jag nådde fram till luckan hände något stort: jag registrerade mitt första företag! I det skedet hade jag redan frilansat i två år och använt mig av faktureringstjänster på nätet och hållit på och krånglat med skattekort och av nån anledning skjutit upp att starta eget.

Mina föräldrar är företagare och jag vet hur mycket tid det tar och att en inte har några vanliga semestrar och att mycket i livet snurrar kring jobb och kunder så jag hade typ lovat mig själv att aldrig bli företagare. De sista åren före jag verkligen tog steget och startade eget kändes mest som en kamp: innerst inne visste jag ju att jag är en företagarsjäl. Jag trivs allra bäst när jag själv får bestämma över min tid och mitt jobb. När jag väl hade startat eget utbrast en kompis “äntligen!”.

Foto från 2015 av min otroligt begåvade gymnasieklasskompis Jenna Lindqvist. Var så sjukt imponerad över henne och fotona.

Foto från 2015 av min otroligt begåvade gymnasieklasskompis Jenna Lindqvist. Var så sjukt imponerad över henne och fotona.

Men orsaken till att starta eget handlade egentligen inte så mycket om att jag skulle kunna fakturera för skrivjobb utan om mina skumpaörhängen! När jag tänker på det nu så här efteråt känns det helt knasigt att det var just örhängena som blev startskottet, men det spelar ju ingen roll. Det blev ett företag och det är jag så nöjd med. Inte en dag har jag ångrat mig eller saknat ett riktigt “jobb”. Jag stirrar mest förskräckt på folk som frågar mig om jag vill ha ett jobb. Det är liksom det sista jag vill ha, haha.

Livet som företagare är ändå inte speciellt förutsägbart. Som jag skrivit flera gånger här så vet jag sällan vad som händer nästa månad eller hur mycket jag kommer att fakturera. För att inte tala om vad som kommer att hända om ett år. Nu har jag faktiskt några större kunder som jag jobbar regelbundet för och då också har regelbunden fakturering, men speciellt i början oroade jag mig mycket mer över ekonomin. Under åren som gått har jag lärt mig att det alltid löser sig. Har jag överlevt fyra år som egen lär jag väl göra det i fortsättningen också?

FIrade med runebergstårta och ny låneklänning. <3

FIrade med runebergstårta och ny låneklänning. <3

Ibland glömmer jag också hur häftigt det är att det är jag själv som ansvarar för allt. Det är så lätt att avfärda det och tänka att äh, det här skulle väl vem som helst fixa? Men jag driver ju faktiskt ett framgångsrikt företag. Nej, jag drar inte in miljoner men jag drar in så att det räcker. Jag har råd att göra allt jag vill och har dessutom en frihet som många lönearbetare inte har. Antagligen skulle jag tjäna mer på ett riktigt jobb, men det spelar ingen roll. Jag älskar den här tillvaron och är så stolt över att det går så bra nu och att så många vill jobba med mig. Allra bäst är ju de återkommande kunderna. Ett bättre bevis på ett välgjort jobb finns väl inte.

Så fyra år som egenföretagare har gått och många fler är på kommande. Det är jag säker på! Hurra och skål! Är du företagare eller kunde du tänka dig att bli det? Om du tvekar, vad tycker du att känns svårast/mest skrämmande?

Är du klar med ditt manus? Tänk en gång till!

Vi människor gillar oftast tydliga och mätbara resultat. Vill vi ha något vill vi oftast ha det genast. Inte nästa vecka eller nästa månad eller i värsta fall nästa år. Ni kanske minns Agnes i filmen Fucking Åmål som säger “jag är hellre glad nu än om 25 år”. I avsnitt sju av podden Dumma människor pratar det exakt om det här – att de flesta nog vill ha grejer nu, inte sen. Vi är helt enkelt otåliga jävlar.

När det kommer till skrivandet är otålighet ungefär det värsta. För allt tar tid. Mycket mer tid än du någonsin kunde tro. De flesta som inte börjat skriva än eller inte skrivit så länge tänker kanske att det bara är att sätta sig ner, skriva ett bokmanus, skicka till förlag, bli antagen och tadaa publicerad!

Men ett av de bästa skrivråden är (i de allra flesta fall): vänta lite till med att skicka in ditt manus. Du tror att du är färdig, men du är inte färdig. Nu kanske du sitter där med ett typ färdigt manus och tänker men jag är ju färdig, vad vet Kugge om nåt?!

Så ifall du sitter lite trotsigt och tänker att du är färdig och kan skicka in till förlag tänkte jag komma med en liten lista du kan ha nytta av. En av de viktigaste insikterna är att en (nästan) aldrig är färdig när en tror det.

Foto: Elijah O’Donnell/Unsplash.

Foto: Elijah O’Donnell/Unsplash.

Här kommer fem tips till dig som tror att du är färdig med manus!

  1. Låt manuset vila. Efter att du skrivit klart ett råmanus ska du låta texten vila. Försök låta bli att tänka på den och gör nåt annat. Gärna i några veckor eller en månad. Nästan så att du glömt vad du skrivit. Då kan du se på texten med någorlunda fräscha ögon.

  2. Läs igenom. Fokusera på stora linjer. Funkar dramaturgin, knyter du ihop berättelsen på slutet, är det någon stor bit som saknas? Strunta i små skrivfel och grammatik, se till att berättelsen funkar som helhet.

  3. Redigera. Släng sånt som är dåligt (eller spara i ett slaskdokument för säkerhets skull om det känns för skrämmande att radera helt). Fördjupa och skriva nya scener där det behövs. Gör texten så bra du kan.

  4. Skicka till testläsare eller lektör. Att låta någon utomstående ta en titt på ditt manus kan vara det smartaste du gör. Men tänk noga på vem som får läsa – du vill ha konstruktiv kritik som hjälper dig vidare. Här kan du läsa lite mer om hur du kan hitta en testläsare/lektör! Ta till dig det du får höra om ditt manus och redigera enligt de kommentarer som känns mest relevanta för just dig.

  5. Skicka till förlag. Har du låtit manuset vila? Har du redigerat? Har du låtit någon annan läsa? Grattis! Skicka ditt manus till förlag som ger ut böcker i den stil du skrivit, skåla med någon du tycker om och håll tummarna! I bästa fall blir du antagen, i värsta fall blir du refuserad och då gäller det att börja om från början.

Om någon i januari 2013, när jag började skriva det som blev Vad heter ångest på spanska?, hade berättat att romanen kommer ut 4,5 år senare finns det nog en chans att jag hade gett upp. Eller kanske jag inte hade gjort det, för att jag är envis och jag verkligen ville att det skulle bli en bok. Men ifall du inte är ett geni kommer det att ta tid. Lång tid. Att skriva är verkligen inget sprintlopp, utan ett himla jävla maraton i de allra flesta fall. Men har du någonsin hört om nån som klarat av ett maraton och tänkt “äh, det var nog inte värt det”? Nä, de allra flesta är nog lyckliga, nöjda och stolta över att de tog sig i mål.

Lycka till med ditt skrivande! Och berätta gärna vilken utmaning du kämpar med i ditt skrivande just nu så lovar jag heja på dig framåt.

LÄS ALLA MINA SKRIVTIPS

"Det är så stressigt nu"

På sistone har jag börjat reagera på att en del influencers och andra som jag följer på sociala medier hela tiden poängterar hur trötta, upptagna eller stressade de är. Ibland känns det som om hälften av alla Insta stories handlar om hur omöjligt det varit att stiga upp på morgonen och hur sen kvällen blev. Om hur otroligt mycket arbete de har. Om hur mycket de ska hinna med, hur lite de hinner sova och om att de snart ska se till att vila upp sig. Men det verkar som att det där snart aldrig kommer.

Så här ser jargongen ofta ut och jag kan väl inte påstå att jag är helt oskyldig själv. Jag har de senaste veckorna också sagt att “det är mycket jobb nu” eller “jag känner mig nog lite stressad” men jag försöker vänja av mig från att säga sånt. För vi lever i ett samhälle där vi glorifierar arbete och stress. Är du liksom upptagen och stressad är du viktig. Eller så tror jag att många tänker omedvetet och det är så otroligt ohälsosamt. Ska vi verkligen gå runt och vara stressade de följande 30–40 åren? Det är ju inte klokt.

Fastän jag har svinmycket jobb just nu och fastän jag känner stressnivåerna stiga vet jag att känslan av stress inte gör något gott. Snarare tvärtom. Om jag stressar upp mig genom att tänka på hur mycket jobb jag har blir inget bättre. Absolut inget. I stället försöker jag tänka på att jag faktiskt bara kan göra en grej åt gången och att allt alltid löser sig. Jag behöver inte ge 150 procent i alla uppdrag, 80 procent är ofta mer än tillräckligt. Det räcker.

Så för att klara av arbetsbördan just nu faller jag tillbaka till mina rutiner och börjar med att börja. Sätter i gång. I går kände jag ångest för allt jag skulle behöva göra i dag, men jag jobbade undan det viktigaste och mest akuta på två timmar. TVÅ TIMMAR. Det är liksom ingenting – och det är värt att komma ihåg. Det mesta tar inte så lång tid du tror. Men allt tar garanterat längre om det tar två timmar att ens komma i gång. Och jag vet: det kräver övning att bli en som kommer i gång, men jag lovar att du mår bättre av det. Testa!

upload.jpg

En bild från Stockholmsutställningen på Fotografiska. Älskar den här bilden och tänker att ungefär så här skulle ju ens arbetsmässiga tillvaro vara som allra lyxigast. På ett tak, med en trådtelefon och utan en plingande mejlbox. Kanske jag ska åka en tidsresa till 1950-talet? Klantig som jag är minns jag så klart inte vem som fotograferat bilden (en borde ju alltid fota det också).

VECKANS PLANER

Måndag:
Frukost på kontoret med min nyaste kontorskollega Jennifer! <3 Vi snackade om Friday Lab som vi båda går (men i olika grupper) och jag angstade över en grej som stör mig. Sedan redigerade jag klart två artiklar och skrev en tredje. På eftermiddagen ska jag ha ett möte på Utbildningsstyrelsen (UBS). På kvällen handboll – as usual. Plus att min yogautmaning fortsätter. Har alltså yogat varje dag sedan den 2 januari. Till och med i hytten under förra veckans kryssning. *klappar mig själv på axeln*

Tisdag:
Korra artikeln jag skrev i dag, ringa upp ett intervjuobjekt, jobba med UBS. På kvällen har vi Friday Lab-träff. Hoppas på en massa insikter och metoder att komma över mina problem (som jag mest hittat på för att undvika vissa grejer, så inget akut – ska kanske skriva om det här senare på bloggen).

Onsdag:
Jag ska göra en intervju för SLS, skriva ut artikeln och jobba med UBS. Blir säkert en del redigering av texter jag jobbat med tidigare i veckan. På kvällen har vi träff med vår Bloggisgrupp.

Torsdag:
UBS-jobb, översättning och artikelkorr. Combat på kvällen och sen mys med Markus som kommer hem från arbetsresa. Vi har setts otroligt lite i januari, så jag är jätteglad över att vi snart får hänga tre veckor tillsammans på resa! <3

Fredag:
Jobba klart allt ojobbat från veckan, kanske gå på afterwork på kontoret och sen bara ta det lugnt.

Lördag & söndag:
Under helgen har jag inga större planer än att jag på söndag ska åka till Pargas för att spela handboll. Men det går ju ungefär hela söndagen till en sån utflykt, hehe. Mest hoppas jag på att få ta det lugnt.

Hur ser dina planer ut för veckan? Och hur ofta brukar du vara den som säger att “det är så stressigt nu”? Kunde du försöka låta bli att säga det? Vad skulle det innebära i praktiken?

En vintrig simtur

upload.jpg

Vi småspringer till poolen för att slippa undan den kalla luften. Vi sparkar av våra sandaler och glider ner i bassängen. Det tjugosjugradiga vattnet sluter sig runt våra kroppar och kylan är borta. Vattenångan ringlar sig upp från ytan, skymmer blicken och allt runt omkring oss blir mjukt och suddigt. För varje simtag vi tar djupnar mörkret och staden lyses upp av stämningsfulla ljus. Allt är så mycket vackrare från den här nivån. Vi är mitt i staden men ändå inte.

Vi simmar på en bana men vet inte om vi är de enda. Vi ser ingenting. Efter en knapp timme kliver vi upp ur poolen och småspringer tillbaka till bastun. Vi fryser men skrattar. Och vi överlever. Från bastulaven ser vi en av båtarna som dag efter dag kryssar till Sverige. Vi nynnar på reklamlåten och känslan av en välregisserad reklam förstärks när båten lossar ankar och börjar sin väg mot Stockholm för ytterligare två nätter ute på Östersjön. Via aktern ser vi in till promenaden som är upplyst av ett lila sken. Jag tänker på alla människor som är ombord. Vem är de? Varför är de ombord? Är det någon som kommer att stå ensam på det halvtomma dansgolvet och bara önska att någon, att ens en annan människa, skulle se hen. Se och visa det. Jag ser dig.

upload.jpg

Efter dusch och bastu är jag så varm att jag måste gå ut och svalka mig tre gånger för att klara av att klä på mig. Fuktighetskrämen rinner av ansiktet och tränger ut tillsammans med svetten som min kropp avger. Jag klär snabbt på mig och går sedan ut med jackan på ärmen, måste svalka mig igen. Hon följer några minuter senare.

Vi går över ett tomt och mörkt Senatstorg, månen lyser stark bakom våra ryggar. Vi viker in mot Domkyrkan, sätter oss på Kafé Engel och beställer varsin laxsallad. Kroppen är tung och lite trött efter simturen, Domkyrkan lyses upp av lampor. Staden är tyst och lugn. Söndag kväll. Vi pratar och pratar, det är sällan tyst mellan oss.

Vi skiljs åt utanför och säger: det här måste vi göra igen. Och jag vet att med henne är det inte bara tomma ord. Med henne gör vi faktiskt det.