Posts in Allt jag (inte) �ngrar
I april utmanar jag tiden

Tid är egentligen en ganska intressant grej. Alla människor har, som vi vet, 24 timmar om dygnet (förutom i går när vi missade en timme och äntligen bytte till sommartid – jag är en av dem som kommer att sakna den buhu), men det verkar som om att det går att göra väldigt olika saker med sina 24 timmar. Jag är, som ni kanske vet, en förespråkare av att jobba så effektivt och lite som möjligt, men ändå rinner dagens timmar ofta iväg nånstans.

En grej som jag haft svårt med de senaste åren är min skrivtid. Jag brukar så gott som alltid jobba mitt “riktiga” jobb först och mitt skrivjobb sen. Många gånger betyder det att när jag ska skriva är jag så trött att jag inte orkar. Men så har jag ändå klarat av NaNoWriMo två gånger i jobbigaste och mörkaste november. För grejen är ju att det visst finns tid för sånt en verkligen vill göra. Det gäller att skapa den tiden för en själv.

Under det senaste året har jag blivit bättre på att låta bli att prokrastinera när det gäller mitt “riktiga” jobb, men när det kommer till skrivandet kan jag skjuta upp det i all oändlighet. Jag skyller ifrån mig och hittar på dåliga ursäkter. Jag har försökt analysera vad det egentligen handlar om. En orsak är säkert att ett romanprojekt är så himla stort. Hur jag än spjälker upp det i mindre delar känns arbetsmängden enorm.

Men nu har jag inte ens gjort någon detaljerad plan. Jag har bara bestämt att jag ska redigera i april som en del av Camp NaNoWriMo. För uppenbarligen behöver jag en utmaning för att ta mig skrivtid. Ett sätt att lura hjärnan. Eller kanske bara bestämma mig. Jag vet inte?

EN fin gammal klocka på marknaden i San Telmo i Buenos Aires. På tal om tid undrar jag när jag ska tid att redigera alla bilder?

EN fin gammal klocka på marknaden i San Telmo i Buenos Aires. På tal om tid undrar jag när jag ska tid att redigera alla bilder?

Nu är klockan redan nästan tio på kvällen, jag är svettig och trött efter kvällens handboll och måste duscha. Men sen ska jag banne mig sätta mig vid datorn igen och ta en titt på mitt manus. Jag vet inte om jag är helt redo att börja redigera än, jag har ännu några luckor i mitt synopsis. Den här gången vill jag att storyn ska sitta ganska bra redan efter andra redigeringsrundan. Inte efter femte, sjunde eller tionde. Vi får se hur det går, men jag tänker mig att en bra plan knappast skadar.

Samtidigt som jag ska redigera för fullt kommer jag också att jobba för fullt. Den här månaden kommer jag att göra faktureringsrekord i mitt företag. Så otroligt häftigt men också lite skrämmande – har jag för mycket jobb? Eller har jag bara blivit jäkligt bra på att ta betalt? Jag tror att det är en kombination av både och.

Den här veckan innehåller mycket roligt. I dag deltog jag i Future Forum på Hanaholmen för att skriva en rapport från seminariet. Jag har flera andra texter att jobba med, på onsdag är det Waffle Wednesday på kontoret med temat investering. Vet typ noll om att investera så är ganska taggad! Eller jag köpte mina första aktier tidigare i år, men kan inte påstå att jag fattar nåt, hehe. I morgon är det Friday Lab-träff, på torsdag ska jag ha coachsamtal med Maja och på fredag ska jag föreläsa om att vara frilansjournalist för ett gäng journaliststuderande. Ska försöka peta ihop en presentation för det också.

Så väldigt mycket på gång samtidigt som jag då ska försöka redigera fram en sjukt bra roman som kommer att bli bästsäljare och översatt till minst sjutton språk. Ja ja, gäller att utmana tiden (eller kanske snarare planera den bättre). Om du tycker att det inte går att klämma in så mycket tycker jag att du ska titta på den här videon. Allt handlar nämligen om perspektiv. Vi har väl just så mycket tid vi väljer att ge för olika projekt? (Eller åtminstone jag som inte har några barn att ta hand om.)

Vad är din största tidsslukare?

En lördag med vän och ett manus

Det är helt tyst i huset när jag vaknar. Jag har sovit gott, som jag alltid gör när jag är här. Det är något med att vara mitt ute i skogen, i tystnad, långt borta från stad och allt larm. Mina steg till toaletten väcker Jennifer och strax är vi i full färd med att laga frukost. Det blir äggröra med lök, vitlök, tomat, grönkål och fetaost. Plus lite frukter och kaffe och te. Vi pladdrar bort en timme och sätter oss sedan med varsitt projekt.

Jag lägger mig i soffan med min Kindle: planen är att läsa igenom hela manuset för Allt jag (inte) ångrar och se vad som måste hända med det. Jag börjar med läsa igenom min planering jag gjorde inför NaNoWriMo och konstaterar att jag har en ganska bra grundtanke och är ivrig över att läsa igenom texten. Jennifer sätter sig vid bordet, utrustad med dator och post it-lappar som hon limmar på det stora fönstret. Ibland säger vi något till varandra eller slänger ut en fråga, sedan fortsätter vi med vår egen grej.

upload.jpg

Timmarna går, vi äter mellanmål, pratar och funderar. En timme före vi ska äta middag med mamma och pappa (väldigt lyxigt med matservice en sådan här helg!) går vi ut på en promenad och jag känner hur en del av rastlösheten av att bara sitta inne och fundera rinner av. Vi snackar hela tiden, tänker vidare kring våra projekt, hjälper varandra och ställer frågor.

Efter middagen tar vi itu med Friday Lab-uppgifter och funderar på våra etiketter. Vi sammanfattar den otroligt fina respons vi fått av andra, funderar på vilka etiketter vi vill slippa, vilka vi önskar oss. Det är så mycket mer givande att diskutera tillsammans, säga saker högt. På många sätt är vi väldigt lika, på många sätt inte alls vilket gör att diskussionen aldrig blir tråkig och att vi alltid har nån bra poäng som den andra kan ta till sig.

upload.jpg

Vi fortsätter diskussionen i köket, steker plättar och vispar grädde. När vi ätit plättarna lägger sig Jennifer i soffan och jobbar med sitt, jag skriver på mitt inlägg för valskolan som publiceras i morgon. Nu är klockan halv elva och vi sitter fortfarande med datorerna framför oss men ska nog snart krypa ner i varsin säng och sova riktigt gott.

I morgon fortsätter vi på samma sätt som i dag och åker hem till Helsingfors på eftermiddagen. Båda mycket klokare än tidigare, båda tagit itu med sånt som sällan blir av utan enhetlig tid eller lugn och ro. Guld värt är det, att kunna åka iväg och jobba med sin egen grej men ändå ha någon att bolla med. Jag hoppas vi gör det här snart igen! <3

Min finlandssvenska Bridget

Förra veckan blev det alltså klart att jag får ett stipendium på 3000 euro från Kulturfonden för att redigera det jag hoppas ska bli min tredje roman. En tvättäkta chicklit som för tillfället heter Allt jag (inte) ångrar, men få se om den titeln håller i sig. Eftersom jag skrivit texten i november 2016 kan jag inte påstå att jag kommer ihåg så mycket utöver att min huvudkaraktär heter Stella. Nu under helgen ska jag läsa manuset och se hur mycket jag måste stryka och hur mycket som får vara kvar. Jag har på känn att jag får skriva om 90 procent, men är faktiskt otroligt taggad. Ett helt nytt projekt, wow!

För att peppa mig själv – och kanske för att tigga efter lite kärlek och pepp från dig som läser – kommer här nu det som kanske blir första kapitlet i den boken. Det var också det här utdraget som jag bifogade till min ansökan som jag skickade till Kulturfonden. Jag har redigerat Nano-manuset en del, men inte jättemycket. Så var så god, säg hej till Stella, hoppas du gillar henne och blir nyfiken på att läsa mer!

alltjaginteångrar.jpeg

Gästerna trängs längs med väggarna vid det nybyggda dansgolvet i Malins farfars gamla lada. Jag kramar en ölburk och försöker tränga undan känslorna jag inte släppt fram på hela dagen. Den här dagen handlar inte om mig, påminner jag mig själv för hundrade gången. Jag tar en klunk av min öl som om det skulle hjälpa mig att hålla tankarna i styr.

Johannes viskar något i Malins öra, ger ett tecken åt bandet. När de första tonerna ekar ut över det trånga dansgolvet glider Johannes och Malin fram. Jag skrattar när jag hör låtvalet. 

Ingen annan som kan göra det du gör med mig, kommer alltid att vara vi mot världen.

Ingen annan än Malin och Johannes kan komma på att dansa bröllopsvals till Veronica Maggio, tänker jag. Ingen annan skulle heller få för sig att upprusta en nedgången lada som inte längre används för något, ändå har de fixat till sig Österbottens vackraste festlokal. I takt till Maggios ord svirar brudparet över den omsorgsfullt monterade parketten och jag känner hur klänningen spänner över mitt bröst och det blir svårt att andas. Jag ställer ner ölburken på golvet och lutar mig mot väggen.

Jag blundar för att hålla borta tårarna som ändå kommer. Ur fickan fiskar jag fram en näsduk. Malins mamma tittar på mig med en varm blick och jag ler mot henne i något jag hoppas ser ut som samförstånd. Jag vet faktiskt inte om det är glädjetårar eller något annat. Ända sedan Johannes berättade att Malin hade friat har jag inte kunnat låta bli att tänka på mitt miserabla liv.

När tonerna av Maggiolåten ebbat ut kysser Johannes Malin och alla applåderar. Malins pappa går fram till henne och Johannes styr rakt mot mig.

”Du känner väl till traditionen med att brudgummen och bestwoman tar andra dansen”, säger han och sträcker fram sin hand.

Jag skrattar och tar tag i handen och låter Johannes leda mig.

”Är allt okej”, viskar han när han drar mig närmare honom. ”Du brukar inte bli så där rörd.”

”Jag brukar inte heller gå på min bästa väns bröllop så ofta.”

Speciellt inte det året jag fyller trettio och alla runt omkring mig väljer att gifta sig, föröka sig eller på något annat sätt glida allt längre in i ett vuxenliv där jag mest ramlar omkring i fyllan.

”Jag är ledsen att jag kom till den här punkten före dig”, säger Johannes. ”Men du vet väl att det en dag kommer att vara ombytta roller.”

”Så du menar att när jag gifter mig är du en desperat singelkvinna med ruttnande livmoder?”

”Exakt så”, säger han och snurrar runt på mig. ”Men du vet vad jag menar. Du kommer ännu att hitta nån. Jag lovar.”

Jag nickar mot Johannes men vet inte vad jag ska svara. Visst, kanske om tio år när alla män är inne på andra rundan och kommer med tre barn i släptåg. Johannes fångar min blick när jag inte säger något.

”Ja ja, sluta tjata om mig hela tiden. Jag vet att det löser sig.”

Innerst inne är jag inte alls så säker. Men det vågar jag knappt erkänna för mig själv, än mindre för honom.

När bröllopsvalsen och de obligatoriska påföljande danserna är avklarade går jag över gården till baren.

”En öl tack”, säger jag och lutar mig mot bardisken som byggts av staplade björkklabbar och några tunga brädskivor. Inte heller här har Johannes och Malin sparat på varken idéer eller energi. De har satsat mer på inredningen i sin bröllopslokal än vad jag gjort i mitt hem.

En av de unga killarna i baren från någon av de lokala föreningarna nickar mot mig och går fram till kylen för att plocka ut en öl.

”Blev det för mycket?”

Jag vänder mig om, killen bredvid mig är minst 190 centimeter lång med mörkt vågigt hår. Kostymen sitter perfekt och jag känner hur det fladdrar till i maggropen.

”Vad menar du?” säger jag och vänder mig bort från Malins bror Mattias.

”Med all kärlek och så där?”

Jag himlar med ögonen men brister sedan ut i skratt. ”Jag är bara lite allergisk.”

”För kärlek?” 

”Kanske det”, säger jag och tonen går automatiskt på flörtpilot fastän jag vet att jag inte borde. ”Eller så är det bara pollen.”

Barkillen räcker fram min öl.

”Ska du Matte också ha en?”

Mattias nickar och jag biter mig på läppen och försöker låta bli att titta på honom. Jag måste sluta flörta. Genast. Bara vara normal och tråkig som jag brukar. Men han är den enda snygga killen på festen och också den enda jag inte borde stå och flörta med. Dessutom har jag inte hånglat på evigheter. För att inte tala om ett ligg.

”Hur länge ska du stanna i Österbotten?”

Mattias ord rycker mig tillbaka till verkligheten. Jag trycker ner fladdret och försöker inbilla mig att han är ful. Ful och tråkig. Sedan lutar han sig mot mig och jag känner hur han doftar. Jag försöker låtsas att han också luktar illa. Jätteilla.

”Inte så länge då?” säger han och slår sedan ihop sin ölburk med min och dricker en stor klunk.

”Nä eller jo. Jag vet inte”, stammar jag fram och försöker göra rösten så neutral som möjligt. Med tanke på vilken stor hit jag är på Tinder kan det hända att jag faktiskt borde stanna här. Jag har aldrig fått lika många super likes på så kort tid. ”Eller alltså jag har jobb på måndag.”

”Synd”, säger han och drar ut på ordet. ”Men vi kanske tar en dans senare? Det lär bli mindre romantiskt på dansgolvet framöver. Åtminstone när jag hoppar in.”

Han är redan på väg tillbaka mot den uppiffade ladan när jag får ur mig ett ja. Jag tittar efter hans ryggtavla, doften av honom hänger kvar i luften.

Om det blir en dans kan jag inte stå för konsekvenserna, tänker jag och dricker hälften av min öl i en klunk och beställer direkt en till. För säkerhets skull.

***

Hoppas du blev nyfiken på att läsa mer om Stella, själv ser jag fram emot att djupdyka in i hennes värld!

... och nu då?

Vilken märklig känsla det här. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag har fått upprepa det några gånger för mig själv i dag.

Just nu är jag faktiskt så trött att det inte skulle bli speciellt bra, men skulle det fortfarande vara november och NaNoWriMo skulle jag skrapa ihop ett antal ord. Väldigt många dagar i november hade jag noll lust, men jag skrev ändå. För innerst inne vill jag ju också de dagar då det smakar trä. Det om något är väl det ultimata beviset på att en hittat rätt grej?

Egentligen viskar en liten röst nu också att jag borde skriva. Inte så att jag skulle vara tvungen att göra det, utan just för att jag vill. Det spännande är att ju mer en skriver, desto fler idéer och tankar dyker upp. I går när jag skrev den sista scenen (en prolog, what?!) fick jag en idé för en uppföljare till Allt jag (inte) ångrar.

Men men, nu ska jag nu ta en litenliten skrivpaus och ladda batterierna. Redan nästa helg är det Litterärt skapande igen och jag ser fram emot det! Har saknat mina LittSkap-vänner. Dessutom ska vi diskutera min antologitext (det är min tur att ha textsamtal) och jag ser fram emot skarpa blickar på det jag skrivit.

Nåja, jag ska sluta svamla här och njuta av min lediga kväll. Om jag längre vet hur en gör? Tips? #miljöskadad

Jag gjorde det!

Med nästan tre timmars marginal passerade jag 50 000 ord i kväll. Jag gjorde verkligen det. Jag har skrivit ett råmanus på en månad. En enda dag av trettio skrev jag inte, alla andra dagar gjorde jag det. Är texten lysande? Nej så klart inte, men det är lättare att redigera dålig text än ingen text alls.

Jag blev faktiskt så rörd av att jag började gråta. Så många gånger under den senaste månaden som jag har tvivlat och undrat vad jag sysslar med egentligen. Men aldrig har jag tänkt tanken på att ge upp. För jag är ju inte en sån. Jag skriver och skriver och skriver tills andra ska få läsa.

Jag har ännu massvis arbete kvar med det här manuset, men just nu tänker jag bara vara jävligt stolt över att jag faktiskt gjorde det här. För andra gången skrev jag 50 000 ord på en månad. Det är ju nog lite sjukt. Landade slutligen på 50 075 ord (enligt NaNoWriMo:s officiella räkning 50 122, hmm?).

Men nu tar jag paus från Stella och de andra karaktärerna. Ska också bli riktigt skönt att säga hejdå till november. Den här månaden har verkligen bjudit på både toppar och dalar. Men nu: blicken stadigt riktad framåt. En månad kvar av de här (skit)året och så dags för 2017. Jag är så redo!

Halvvägs med min finlandssvenska Bridget

25 247 ord. Så långt har jag kommit i mitt NaNoWriMo-manus. Alltså exakt halvvägs in i den här knäppa utmaningen som går ut på att skriva 50 000 ord under november. Jag har fått några frågor utanför bloggen gällande Nano och mitt manus så jag tänkte att det skulle vara bra att klargöra vissa grejer.

Vad är det där chicklit?
En direktöversättning skulle ju vara litteratur för kvinnor (och ofta av kvinnor). En term som en del anser vara nedvärderande, själv har jag inga problem med att kalla det här chicklit. Mina tänkta läsare är ju främst kvinnor och min huvudperson är en kvinna, så ja, det är chicklit. Inte konstigare än så. Eller den korta beskrivningen: jag skriver om en finlandssvensk Bridget Jones.

Får vem som helst läsa?
Nej. Helt som vilken annan text som jag skulle skriva väljer jag själv vem som får läsa vad och när. Under själva tävlingen fyller jag själv i ordmängden (så det går ju att fuska om en är lagd åt det hållet) och i slutet ska jag ännu bekräfta ordantalet genom att copypastea in hela texten på NaNoWriMo-sidan, men efter ordräkningen sparas inte texten någonstans.

Varför göra det här?
Varför inte? Vissa dagar har jag verkligen noll lust att skriva men (med undantag för en dag, post-bröllop) har jag skrivit varje dag. Ofta skriver jag min dagsranson på en timme, ibland på 45 minuter. Blir allt jag skriver guld? Nej så klart inte. Men det skulle det knappast bli fastän jag skulle sitta tre timmar åt gången kanske två gånger i veckan. Och skulle jag jobba enligt den metoden skulle jag definitivt inte ha kommit upp till över 25 000 ord.

Vad händer efteråt?
Jag tar en paus från texten och vilar hjärnan. Efter en månad eller två plockar jag upp texten och läser den från början till slut och försöker klura ut vad jag behöver ändra – antagligen är det massvis. Men då har jag i alla fall en text att jobba med. Tusen gånger lättare än att stirra på en blank sida.

I väll ska jag fira med ett glas vin att jag kommit halvvägs och i morgon ska jag göra något extra roligt – jag ska nämligen på en staycation. Men mer om det i morgon!

Det finns inga ursäkter

Det har varit en lång dag i dag. Jag började dagen med att skicka mitt andra inspirationsbrev, sedan gjorde jag en intervju och efter det satt jag sju timmar på ett seminarium på Yle som jag skriva om för Nordvision.

När jag kom hem var jag ganska trött – har skrivit sex sidor anteckningar för hand (mitt första intervjuobjekt kommenterade att jag är old school som forfarande antecknar och inte bara bandar mina intervjuer) och sju sidor anteckningar på datorn.

Men är det NaNoWriMo finns det inga ursäkter. Jag är inte för trött, jag är inte för slut, jag ska skriva. Och det gjorde jag. På 1 h 10 minuter fyllde jag dagens kvot och nu är jag i gång, jaaa! Bara 48 310 ord kvar då. Iiiiinga problem.

Om konceptet NaNoWriMo fortfarande känns obekant kan du läsa mitt inlägg om ämnet från två år tillbaka. Nu ska jag slänga mig i soffan och ladda inför mitt favoritprogram på tv – Ensitreffit alttarilla (finska versionen av Gift vid första ögonkastet).