Posts in drömmar
Hur långt är du beredd att gå?

Det finns en sliten sanning som säger att de som blir publicerade författare inte nödvändigtvis är de som är bäst på att skriva, utan de som inte ger upp. Samma gäller för mycket annat. Det spelar liksom ingen roll om någon är bäst eller snabbast om hen inte är redo att jobba hela vägen ut. Det är jättelätt att börja något, men tusen gånger svårare att avsluta.

När jag blev refuserad första gången i februari 2015 hade jag två val. Antingen att ge upp eller kämpa vidare. Jag kan lova er att jag hade lust att bränna upp manuset, gräva mig ner under täcket och aldrig mer skriva en skönlitterär mening till. Men jag är ju inte sådan. Den tillfälliga svackan klargjorde också för mig att jag inte skriver bara för skojs skull, utan att jag verkligen verkligen vill skriva. Och inte bara det, jag ville ju verkligen också att det jag skriver skulle läsas av andra.

Men vad är då skillnaden mellan en som drömmer om att skriva och en som faktiskt skriver? Jag snubblade över en bra artikel som jämför amatörer och proffs med en massa olika påståenden. Listan är lång, men jag plockade ut några favoriter som jag översatte till svenska:

  • En amatör har en målsättning. Ett proffs har en process.

  • En amatör ser feedback och coaching som kritik av den egna personan. Ett proffs vet att hen har svagheter och vill ha uppbyggande kritik.

  • En amatör fokuserar på att ha rätt. Ett proffs fokuserar på att hitta bästa möjliga lösning.

  • En amatör tänker kortsiktigt. Ett proffs tänker långsiktigt.

  • En amatör skyller ifrån sig. Ett proffs tar ansvar över det egna arbetet.

  • En amatör är snabbare. Ett proffs når längre.

Är du redo att Hoppa och satsa fullt ut?

Är du redo att Hoppa och satsa fullt ut?

Nu är det ju så att alla som skriver inte kan (eller vill) bli författare och alla som springer inte har siktet på att vinna OS-guld (haha jämförde jag just författarskap med OS-guld?). Det är mer än okej att ha en hobby som är kul, men som inte behöver leda någonstans. Skillnaden uppstår om du verkligen vill blir författare eller OS-medaljör. Det är så himla lätt att ge upp halvvägs, så himla svårt att komma i mål.

Nu ärjag på väg på Förlagets höstfest. För tre år sedan drömde jag bara om den. Mitt manus fanns hos dem och jag hade varit och diskuterat med dem, men inget var säkert. Jag visste inte ännu då om det skulle bli en bok. För två år sedan höll jag min debutroman i handen för första gången. Nästa vår är jag författare till två böcker. Inget har kommit gratis, nästan inget har varit lätt, stundvis har det varit väldigt frustrerande.

Men skulle jag byta bort en dag? Nej. För det här är ju faktiskt det jag vill. Jag är inte världens bästa författare, men jag kan avsluta, jag kan ta emot kritik, jag kan ändra min text om den inte fungerar. Jag vill utvecklas, jag vill bli bättre och jag vill skriva många många romaner och böcker till.

Vad vill du och hur långt är du beredd att gå för att nå det?

Att vinna som ett lag

Finlands herrar vinner hockey-VM och hela nationen blir tokig. Jag vet faktiskt inte om det finns lika mycket som förenar vårt folk som hockeyn? Jag måste erkänna att jag följde rätt slarvigt med början av turneringen (främst för att jag inte längre har någon tv hemma), men när Finland slog Sverige i den otroliga kvartsfinalen i torsdags visste jag att jag måste se vad de här killarna kan åstadkomma. Och oj vad de kunde! Guld! Finlands tredje för herrarna och en nation som blir yr av glädje. Själv har jag fällt glädjetår efter glädjetår och blir rörd av alla memes, kolumner och som cirkulerar som bäst.

Jag kollade finalen hos en kompis och när Finland vunnit bestämde vi oss för att köra in till centrum och se vad som händer där. Det var så otroligt mycket bilar, finländska flaggor, folk som hängde ut ur fönstret och allmänt bra fiilis. Vi spelade alla hockeylåtar för full volym och när det blev trafikstockning var det ingen som försökte tränga sig in, utan alla gav plats åt varandra och människor som gick förbi stillastående bilar vrålade ut sin glädje och lyfte upp händerna i high fives. Aldrig har jag sett så många glada människor på ett och samma ställe.

Jag kan varmt rekommendera den här knäppa videon på Facebook. Den beskriver Finland (och hur vi firar) på ett underbart sätt.

Så glada efter vinst!

Så glada efter vinst!

Det är något speciellt med idrott. Att vara en del av ett lag. Alla idrottare vet hur det känns att förlora men alla drömmer också om att vinna.

Jag intervjuade nyligen en forskare som forskar om fotbollskultur. “Att folk betalar pengar för att bli besvikna” tycker hon var konstigt och syftade alltså på fans som betalar på att gå på match efter match – oberoende av hur det går för det egna laget. Jag tycker egentligen inte alls att det är konstigt. Det är så mycket känslor inblandat i att kolla på sport. Ibland förlorar laget, men så finns de där guldstunderna som väger upp för allt annat. Gårdagens match var en av de bästa hockeymatcherna någonsin. Spännande från början till slut. Helt otroligt. Och vilken insats av Finland!

Hela dagen i dag har jag läst analyser och artiklar om guldlejonen som ingen (!) trodde på när turneringen började. Laget bestod främst av unga killar, inga etablerade NHL-spelare och sammanlagt 18 VM-debutanter. Men det som det här laget bevisade är att det just handlar om ett lag. Det är inte antalet meriter eller personliga supertricks som är grejen, det är laget. Alla vinner och förlorar tillsammans. I en laginsats kan det aldrig hänga på bara en eller några få spelare. Alla behövs.

Själv har jag hållit på med en lagsport sedan jag var sex år gammal. Det bästa med det är att jag inte spelar handboll ensam, utan jag gör det med andra. Är jag en del av ett lag gör jag mitt allt. Jag dyker upp på träningar och matcher – i en lagsport måste alla ställa upp. Säsongen avslutades under helgen i ett regnigt Sjundeå Cup som var precis lika roligt som alltid. Vanligtvis brukar jag träna handboll på måndag kvällar men nu har sommarsäsongen börjat så vi har ingen träning förrän i september. Känns faktiskt märkligt att inte stiga in på handbollsplan i kväll. För det här skulle ju vara den perfekta dagen för lagsport.

Så tack hockeylejonen för den här lagvinsten. Jag tror ni gjorde så otroligt mycket gott för det ofta svaga finländska självförtroendet. Ni skrev historia och ni gjorde det tillsammans. Som ett lag.

Erfarenheter av att vara mentor

I dag var det dags för den avslutande mentorträffen i gruppmentoreringen vid Helsingfors universitet. Jag har alltså mentorerat tre studerande och vi har träffats en gång i månaden i sex månader plus inledande och avslutande träff. Före mentoreringen var jag rätt nervös. Är jag för ung? För oerfaren? Kommer jag verkligen att kunna bidra med något?

Nu, så här sex månader senare, är jag otroligt nöjd över att jag chansade och blev mentor. Dels har mentorskapet fått mig att fundera på mina egna värderingar, hur jag ser på liv och jobb och framtid. Dels har jag gett lite framtidstro och hopp åt mina adepter. Vi har diskuterat hur de kan ta sig vidare mot sådant som känns meningsfullt, hur de kan nätverka och osäkerhet på arbetsmarknaden. Det är mycket snuttjobb och få guldklockor som delas ut i dagens samhälle.

Under avslutningen i dag ordnades en diskussion bara mentorer emellan och en annan mentor som mentorerat tidigare sa att hon nu märkte en tydlig skillnad i attityder. Tidigare har många velat ha en toppkarriär och att jobba hårt har setts som en självklarhet. De studerande hon mentorerade den här gången funderade mycket på sin egen hälsa och ork och var inte lika karriärorienterade. För mig känns det mer eller mindre som en självklarhet att allt fler prioriterar ett meningsfullt liv som helhet (och inte bara jobb), men för henne kom det som en överraskning. Det är självklart att jag vill jobba och uppnå en massa olika saker, men jag vill inte bränna ut mig på vägen.

Plommonträd i blom har inget med inlägget att göra, men tycker det blev en så härlig bild. <3

Plommonträd i blom har inget med inlägget att göra, men tycker det blev en så härlig bild. <3

Därför är jag så glad för att vi pratat mycket om det här med mina adepter och att det är ett tema de själva kände att var viktigt. En av dem konstaterade att det inte handlar om hur många timmar en jobbat, utan vad en faktiskt gör med de timmarna. Exakt så! Dessutom fick jag en jättefin papperslapp där de tackade mig med följande ord. Tack Kugge för:

  • både konkreta tips och att du pushat oss med frågor & rak kommunikation

  • fräscht och nymodigt tänkande!

  • ifrågasättande av normer och traditioner

  • givande diskussioner och många goda skratt torts att vi också behandlat allvarliga teman

  • bok- och poddtips och användbara appar

  • jämställdshetsboost

Så nåt har jag väl gjort rätt?! Nä men ärligt talat blev jag väldigt rörd när jag kom hem och vek upp pappret. <3 Själv tror jag ju på att allt blir bättre i grupp och via samtal. Det finns inget värre än att sitta ensam med sina tankar och funderingar. En annan mentor kommenterade också att många unga kvinnor har ett oförtjänt dåligt självförtroende – så tjejer bli bättre på att säga vad ni är bra på! Det är inte skämmigt att lista sina kompetenser, det är klokt! Ibland kan det ändå vara svårt att uppfatta sina egna styrkor och då kan mentorering, coaching eller bara peppande samtal med kompisar vara rätt väg att gå.

Har du deltagit i mentorering (eller kanske mentorerat), testat på coaching eller hur brukar du reda ut dina funderingar kring liv, karriär, framtid och sånt? Om inte annat kan jag tipsa om att livsdejta sig själv!

Varför skäms vi för att berätta om våra drömmar?

När jag började skriva det som skulle bli min debutroman berättade jag inte om det för nästan någon. Jag vet inte om jag egentligen skämdes, det kändes väl mest som att blotta en av mina största drömmar. Och den tanke de flesta tänker: tänk om det inte lyckas? Då är det ju sjukt pinsamt om jag gått omkring och berättat att jag skriver på den stora romanen och så blir det ingenting. Vad ska folk liksom tänka om mig i så fall?!

Men nej. Så är det inte alls. För min egen del blir mina drömmar och förhoppningar mycket verkligare och mer konkreta när jag säger dem högt för någon. Ingen behöver så klart dela med sig av sina allra innersta drömmar på till exempel en blogg, men då jag själv forfarande var aspirerande författare slukade jag alla blogginlägg om skrivande, att bli refuserad och sedan publicerad etc.

Jag tror vi människor helt enkelt vill höra hur andra gjort, fastän vi aldrig ändå kan kopiera just det sättet. Men många väljer att låta bli att berätta – och det är ju hur okej som helst! Det intressanta är att jag ofta uppfattas som modig för att jag berättat om refuseringar och hjärtesorger. Men det drabbar ju alla! Det är det som är grejen. Eller okej, refuseringar drabbar inte varje kvinna på gatan, men de allra flesta som försöker komma in på en skönlitterär bana.

Drömfångare i Buenos Aires.

Drömfångare i Buenos Aires.

Malin Kivelä tar fasta på det här i sitt tal till Arvid Mörne-vinnarna. Jag var inte själv på plats under festen, men Förlaget publicerade talet på sin webbsida och Kivelä uttrycker det så bra:

“Vem är jag som tror att det jag tänker, det jag skriver, kan intressera någon, kan vara lika viktigt eller viktigare än det någon annan skriver? Vem är jag som tar mig den här tiden, att sitta stilla och bara tänka, långsamt? Fila på ett kommatecken. För det andra: det man skriver, det är alltid länkat till skam. Dels handlar över hälften av alla texter om skamfyllda situationer eller känslor. Grovt beräknat.

Dels är skammen så närvarande i olika stadier av skrivprocessen: I att presentera det man skrivit, i att stå där och vara den person som har skrivit det här. Att få en text ratad är skamligt förstås.”

Vem är jag som tror att det jag skriver ska intressera någon? Jag tror att det är en rätt så vanlig tanke. I vissa fall är den till och med helt hälsosam. Att ha total hybris och tro att det en producerar är det bästa någonsin är kanske inte en speciellt bra taktik. Men att inte tro på sig själv alls är en lika dålig taktik.

Drömmarna då?

Att dela med sig eller inte och skammen som kopplas ihop med det och sedan skammen kring skammen – liksom varför skäms jag för att drömma högt?

Tidigare i vår skulle vi göra en vision board i Friday Lab. Alltså bläddra i tidningar för att hitta bilder och texter som tilltalar oss och klistra ihop det hela till en drömtavla. Med limkladdiga fingrar visualisera det vi drömmer om, det vi vill nå.

Jag funderade länge om jag ska publicera min vision board och blotta vad jag drömmer om. Jennifer bloggade nyligen om sina tidigare och berättade hur det gått med de drömmarna, men lämnade (klokt nog?) de nuvarande drömmarna ute från bloggen. Jag har inga gamla vision boards, utan bara den här nya som blickar framåt. Ska jag verkligen publicera detta? Och varför egentligen? Är det ens nån som bryr sig? Eller tänker folk att jag skryter (hur det är möjligt att skryta med drömmar är dock lite oklart) eller helt enkelt har fått storhetsvansinne? Men jag tror att jag skulle må bra av lite storhetsvansinne. Jag är en extremt rationell människa som borde bli bättre på att drömma stort och öppna upp för nytt i stället för att rata det som omöjligt. Drömmar och rationalitet är inte en jättekonstruktiv kombination om en verkligen vill nå något utöver det vanliga. Eller så tror jag i alla fall.

Så här kommer de – mina innersta drömmar och förhoppningar. Eller åtminstone lite klipp och klistra med sånt jag råkade hitta i de tidningar jag bläddrade i. Vad tror ni, kommer jag att uppnå mina mål?

upload.jpg
Gör det som känns obekvämt – gå utanför bekvämlighetszonen

För ungefär en månad sedan när jag var på gymmet orkade jag inte köra uppvärmning på löpmattan utan tänkte att jag ska göra nåt roligare. På mitt gym är det möjligt att göra virtuell träning, alltså träningspass från video. Jag hade lust att dansa så jag satte i gång ett dansprogram.

Ensam i den enorma salen började jag sedan dansa. Eller “dansa”. Jag rörde armar och ben åt diverse håll, snurrade och hoppade och kände mig så otroligt obekväm. Det är stora fönster in i salen och alla som tränade utanför såg exakt hur hopplöst dålig jag var på dansandet. Halvvägs in i programmet kom en tjej in i salen för att göra magmuskler. Jag sa nåt i stil med “jag ber om ursäkt för mina otroligt dåliga dance moves” och hon sa “ingen fara, jag skulle aldrig våga göra det där, jag skulle skämmas så mycket” (i vänlig ton obs!) och så svarade jag: “hördu, jag skäms nog jag också” men fortsatte sen att dansa.

Var det obekvämt? Utanför min bekvämlighetszon? Ja. Verkligen! Vad hände? Jag skämdes lite, fortsatte dansa och skrattade rätt mycket åt min uselhet på dansgolvet. Tjejen som gjort magmusklerna och jag råkades senare under gymbesöket och hon log stort och uppmuntrande mot mig. Jag överlevde! Det var ingen fara! Allt var okej! Till och med skammen avtog lite.

Lika obekvämt som en orytmisk von Kügelgen på dansgolvet kändes det att publicera gårdagens inlägg om pengar och hur mycket jag tjänar. Men jag hade bestämt att jag skulle göra det. Utmana mig själv och se vad som händer. Nå vad hände? Jag fick massvis med positiv respons och direkt när jag hade klickat publicera kändes allt okej.

Ni vet den där känslan när en borde ta ett snack med en kompis eller partner eller chef och det känns helt omöjligt att få allt ur sig? Det är skrämmande och obehagligt och jobbigt och hemskt. Men sen efteråt känns det alltid bättre. Alltid! Den känslan kanske inte kommer direkt, men den kommer. Att våga säga eller göra något som känns obekvämt brukar i de allra flesta fall leda till något ännu bättre. Därför tycker jag att vi alla borde bli bättre på att gå utanför vår bekvämlighetszon.

Till exempel så tyckte jag att mina veckoplaner här på bloggen kändes lite obekväma. Jag tänkte “vem bryr sig” och skämdes lite. Men sen publicerade jag veckans planer, fick bra respons och fortsatte med det. Ibland är det faktiskt inte svårare än så.

Foto av ett foto från Fotografiska. Jag tänker att det här är en bra påminnelse för alla som funderar på att gå utanför sin bekvämlighetszon. Du har bara tristessen att förlora!

Foto av ett foto från Fotografiska. Jag tänker att det här är en bra påminnelse för alla som funderar på att gå utanför sin bekvämlighetszon. Du har bara tristessen att förlora!

VECKANS PLANER

Måndag: Frukost på kontoret, sprang akut hem får att ta emot gubbar som fixade min söndriga persienn, skrev klart några artiklar och skickade till uppdragsgivaren, gjorde en översättning för Utbildningsstyrelsen och under eftermiddagen jobbade med andra översättningar. På kvällen är det bloggisträff och handboll.

Tisdag: Jag ska göra en intervju, jobba med översättningar och andra texter. På eftermiddagen har jag bokat frissatid och ska sedan på en tidig middag till Kicka & Jon (barnfamiljstider). På kvällen är det dags för modul 2 i Friday Lab med fokus på målsättningar.

Onsdag: Jag börjar dagen med seminariet När business möter konst på Sveriges ambassad i Helsingfors. Jag tror det blir sjukt intressant! Efter det vanligt jobb och på kvällen BodyCombat.

Torsdag: Jobb, skrivdejt med Anne (som har en ny webbsida!) och träningsdejt med min syster Anna.

Fredag: Jobb, fixa undan allt som hänger löst och göra mig redo för helgen. Efter jobbet tänkte jag delta i releasefesten för Min lilla gröna. Det ska bland annat bli klädutbyte!

Lördag & söndag: Match i karis på lördag och så förhoppningsvis allmänt chill. Har också en del att fixa inför resan.

Hur ser dina planer ut för veckan? Och tror du att du skulle kunna klämma in ett litet besök utanför bekvämlighetszonen?

Satsa på dina styrkor – bli bättre på det du är bra på

För några år sedan gick jag en webbkurs i positiv psykologi. En av de grejerna som fastnade hos mig då var att det är smartare att fokusera på sina styrkor än på sina svagheter. Alltså: försök bli ännu bättre på det du redan är bra på. Utnyttja det du är bra på och försök bygga ditt jobb kring det. Till exempel har skrivandet alltid varit “lätt” för mig. Jag har nästan aldrig svårt att producera text – det är extremt sällan jag stirrar på en blank sida och undrar vad jag ska skriva. Dessutom är jag snabb och noggrann. Redan i lågstadiet slapp jag diktamen för att jag stavade så bra.

Att jag velat och fortfarande vill jobba med text hänger säkert starkt ihop med att det alltid varit en av mina styrkor. Men i många fall är vi dåliga på att se våra egna styrkor. Det vi själva är bra på tenderar vi att nedvärdera och tro att “alla” kan. Men jag har otaliga gånger sett hur folk försöker komponera ihop e-postmeddelanden eller nån annan text och det verkar omöjligt. Själv skulle jag ha skrivit minst tio mejl under samma tid som någon annan får ihop ett.

Det här betyder så klart inte att jag är bra på allt. Verkligen inte. Men under de senaste åren har jag gång på gång insett att skrivandet är det som känns lättast och roligast för mig. Jag älskar att skriva alla sorters texter. I går hade jag äran att intervjua författaren Karin Erlandsson (vilken kvinna alltså!) och det var så otroligt intressant. I dag skulle jag skriva första utkastet till artikeln. Jag skrev 4000 tecken, motsvarande ungefär en sida, på ungefär 25 minuter. Artikeln är ingalunda färdig, men nu har jag en text att jobba med. Någon som inte är van eller bra på att skriva skulle antagligen ha kämpat i evigheter med samma text.

upload.jpg

Fotografering är en grej jag gillar och skulle vilja bli bättre på, men det är nåt jag funderat på i över femton år. Med jämna mellanrum funderar jag på om jag är tillräckligt bra eller om det skulle vara lönsamt att lägga tiden på annat. Men å andra sidan gillar jag det, också fastän jag inte någonsin skulle bli så bra fotograf.

Med det här vill jag inte berätta hur bra jag är, utan snarare påminna dig om att fundera på vad du är bra på och tycker är roligt? Genom att veta det tror jag att du har mycket lättare att komma på vad du vill syssla med. Till exempel blir det allt tydligare för mig att jag trivs bäst med att få vara min egen chef, medan någon annan absolut vill ha en anställning. Det som är rätt för mig är antagligen inte rätt för dig. Och det jag är urkass på är du kanske jättebra på.

Men nu vill jag veta: vad är du bra på? Och om du inte riktigt vet kan du kanske passa på att fråga folk i din omgivning. Det är ofta som sagt svårt att se sina styrkor eftersom det är sånt vi lätt tar för givet.

P.S. Det kändes som om att jag hade bloggat om ämnet tidigare och det hade jag ju gjort! Blev påmind om det här intressanta poddavsnittet med Pia Sundhage. Otroligt inspirerande, lyssna!

Målsättningar för 2019

Årets första söndag och jag tänker mer eller mindre automatiskt på den första veckan som gick och allt som är på kommande. Jag har som tradition att livsdejta mig själv och de sista dagarna av 2018 när jag hasade runt hemma, tog det lugnt och slappade, funderade jag också på vad och framförallt hur jag vill att det här året ska bli. Tidigare när jag livsdejtat mig själv har jag svarat på bland annat följande frågor:

  1. Vad har jag åstadkommit det senaste året?

  2. Vilka är mina största misslyckanden det senaste året/vad vill jag utvecklas inom?

  3. Vad har jag lärt mig?

  4. Vad ska jag fokusera på nu?

  5. Topp 10 målsättningar för det kommande året?

Det är ett jättebra sätt att gå igenom det gånga året och helt enkelt förstå vad som hänt och vad jag önskar att kommer att hända. Den här gången skrev jag ner snabba tankar om 2018 i fyra olika kategorier: ekonomi, skrivandet, bloggen & jobbet. Dessutom skrev jag ner ett antal lärdomar/insikter som det gångna året bjöd på. Jag skrev också vad som varit bäst och vad som varit sämst. I praktiken svarade jag alltså på samma frågor som de ovan, men i ett annat format.

Jag tror att det gör gått för alla att sätta sig ner med papper och penna, bläddra i kalendern eller bland fotona för att påminna sig om året som gick. Vi tror ofta att vi har rätt bra på koll på hur vi mår/hur det gått, men åtminstone jag får gång på gång nya insikter och överraskningar när jag funderar på det som hänt och det jag vill att ska hända. Att helt konkret skriva ner grejer på papper (och att prata om det) ger så mycket.

P1040641.jpg

Vad vill jag av 2019?

När jag började tänka på 2019 och hur jag vill att året ska bli skrev jag ner fem olika livsområden och hur jag hoppas att jag kommer att utvecklas kring det. Jag delade in i följande kategorier: skrivandet, jobb, blogg, träning & personlig utveckling och skrev sedan ner ungefär fem punkter för varje kategori.

SKRIVANDET vill jag utvecklas i genom att hitta en rutin för det och slutföra de projekt jag har på gång. Jag har flera olika projekt jag vill jobba med men tycks aldrig hitta tiden för det. Jag planerar in det, men så blir det inte av på grund av att “jag har så mycket jobb”. Nu under helgen har jag tänkt att jag kanske borde inleda varje arbetsdag med att skriva i 45 minuter och först sen ta tag i det “riktiga” jobbet. Jag vill ju prioritera skrivandet, men känner alltid att jag först måste göra det jobb jag får betalt för.

JOBBET har rullat på bra men i år hoppas jag på färre, men större kunder och helt enkelt bättre betalt för det jag gör. Med andra ord: mindre sillsallad och tusen olika uppdrag på några hundra euro som äter massvis av min kapacitet. Under våren har jag åtminstone två (eller egentligen) tre större kunder, vilket känns lovande. Exakt så vill jag jobba. Då har jag också möjlighet att säga nej till sånt som inte känns rätt i magen.

BLOGGEN vill jag uppdatera 4–6 i veckan och har för första gången gjort upp nåt sorts schema för mig (som jag frångått redan två gånger denna vecka, eh). Men jag är ju ändå en spontanbloggare och har jag lust att skriva om nåt just en viss dag tänker jag göra det. Snarast ville jag ha en tydlig lista på ämnen att blogga om, så att jag inte gör det “sen nångång …” som det blivit hittills. Att göra nåt genast är oftare en bättre lösning än att skjuta upp det i all evighet. Trots detta vill jag att bloggen också i fortsättningen ska vara kul, inte en grej att stressa för. Jag ser också fram emot fortsätta Blogathon-traditionen med Jennifer, Malin och Corinne.

TRÄNINGEN hoppas jag få ännu bättre rutin på. Jag spelar handboll 1–2 gånger per vecka och yogar på kontoret (och nu i januari varje dag tack vare yogautmaningen). Dessutom hoppas jag slänga in några pass på gymmet eller simning och löpning. Jag mår bättre när jag tränar och dessutom är jag så otroligt trött på att ha ont i ryggen. Nu får det vara slut med det!

PERSONLIG UTVECKLING är nästan den svåraste biten. Jag känner att jag längtar efter en hobby eller ett större projekt eller något. Jag vet inte ens riktigt vad det skulle vara (och när jag ens skulle ha tid för det). Den här biten hänger ju också i allra högsta grad ihop med alla andra livsområden. Jag vill utvecklas som författare, jag vill utvecklas som min egen chef, jag vill ge mer kärlek till bloggen och kroppen. Men en grej som jag vill satsa mer på är fotografering, vi får se hur det går! Jag planerar också att kolla läget med mig själv med jämna mellanrum, ha nån sorts kvartalsrapportering (hur tråkigt det än låter) för att se att jag jobbar och lever på ett sätt som känns rätt för mig. Jag tror också att mitt mentorskap kommer att ge mig mycket.

Ja, ungefär så här tänker jag på 2019. Inga absoluta löften eller måsten, snarare vill jag hitta ännu bättre sätt för mig själv i vardagen som går ut på att bolla tusen olika saker. Just nu känns det som om jag har massvis med energi och planer men att nåt inuti mig bromsar upp. Jag vet inte ens vad? Kanske det är det jag ska försöka ta reda på till näst. Eller det känns som om jag står inför nåt stort men inte riktigt vågar hoppa. Låter säkert galet flummigt och jag vet inte riktigt själv heller vad jag avser, men kanske nån ändå kan känna igen sig?

Hur ser dina planer för 2019 ut? Och brukar du livsdejta dig själv, eller se tillbaka på det som hänt och det som ska hända?