Fem frågor om egenutgivning

När jag kämpade med att få Vad heter ångest på spanska? antagen funderade jag på att ge ut boken själv. För att jag trodde på den och verkligen ville att det skulle bli bok. Nu blev det ju så att jag blev antagen av Förlaget och kunde glömma tankarna på egenutgivning, men jag följer med stort intresse med författare som publicerar sina egna böcker.

För det första är det en stor ekonomisk satsning – kommer boken att sälja? För det andra finns det (tyvärr!!) en hel del fördomar när det gäller att ge ut själv, fastän många egenutgivare är minst lika proffsiga som traditionella förlag. En av dem är Anna Jakobsson Lund som driver förlaget Annorlunda förlag. Jag har följt med Annas författarresa med stort intresse och också läst fyra av hennes hittills utkomna fantasyromaner (den femte väntar på mig på mitt nattduksbord). Anna är en fantastisk författare och jag imponeras så otroligt mycket av henne och hennes kärlek för skrivandet och böcker.

Annas sjätte (!) egenutgivna fantasyroman Blynätter utkommer den 26 augusti (på min födelsedag! ser det som en personlig present till mig, hehe) och därför tänkte jag passa på att ha en kort intervju med Anna på bloggen. Hon svarar på fem frågor om egenutgivning! Men före vi börjar med intervjun måste ni ta en titt på omslaget. Hur fint?! Blev så sugen att läsa!

 
Framsida slutversion 1.png
 

Hej Anna, varför valde du att ge ut dina böcker själv?

Jag sökte först traditionellt förlag för Tredje principen, och var nära med ett av Sveriges största. Men när de drog väldigt mycket ut med att ge definitivt besked kände jag att de nog inte var så intresserade. Samtidigt blev jag mer och mer inställd på plan B, och hade börjat förbereda för egenutgivning. Till slut hörde av mig till förlaget och sa att de inte behövde fundera längre. Sedan har jag fortsatt att ge ut på egen hand för att jag tycker om den frihet det ger.

Jag kan bestämma utgivningstakt, format och marknadsföring själv. Jag har dessutom svårt att se hur vissa av mina böcker skulle passa i svensk traditionell utgivning. Den fantastik de traditionella förlagen ger ut är nästan alltid förankrad i vår verklighet, speciellt om den vänder sig till unga vuxna eller vuxna. Och jag vill ju skriva om helt egna världar.

Hur har människors inställning till egenutgivning ändrats sedan du började?

Inom fantastiken känns det som om fler väljer att ge ut på egen hand som första alternativ. Det finns också en grupp läsare som är intresserad av den utgivningen. Bland traditionell media och gemene man tror jag dock att det finns ganska många fördomar, till exempel att det enbart är de traditionella förlagen som kan ge ut bra litteratur.

Hur går egenutgivning till i praktiken – vad allt gör du som ett förlag annars skulle göra?

Min målsättning är att det inte ska gå att se skillnad på en av mina böcker och en bok utgiven på ett traditionellt förlag, varken gällande kvalitet på innehåll eller utseende. Eftersom jag inte har någon redaktör arbetar jag med testläsare för att göra boken så bra som möjligt. Vi är några författare som byter texter med varandra, och jag har också flera andra testläsare som är väldigt bra på att se problem och utvecklingsområden. Jag lejer personer som är duktiga på att sätta själva inlagan (dvs hur boken ser ut på insidan) och göra omslaget, och samarbetar med dem så att det blir som jag har tänkt, fast bättre. Det är en lite nervös del av processen, eftersom det innebär att jag måste släppa kontrollen, vilket inte är min favoritsysselsättning. Men oftast blir det fantastiskt resultat!

När boken väl finns är det marknadsföring som gäller, och det kan vara en utmaning. Jag har en grupp kärnläsare som hjälper till att tipsa andra om mina böcker. De är väldigt hängivna och jag är så tacksam för dem. Jag upplever att det är väldigt svårt att tränga utanför denna grupp. Kanske handlar det om gemene mans syn på egenutgivna böcker, eller på fantastik som genre. Eller så är konkurrensen från andra svenska och engelska böcker för stor. Jag har börjat finna mig i att det är så, och är väldigt glad för varje ny läsare, eller en gammal läsare som hör av sig och tycker om den senaste boken. Det är trots allt för de mötena jag skriver. Jag älskar verkligen att diskutera en ny bok med läsare. Att veta att alla delar av den på något sätt kommer från mina idéer känns extra stort.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Vad är det svåraste med egenutgivning?

Förutom marknadsföringsbiten kan det vara tufft att vara den som tar alla slutgiltiga beslut, även inom områden där jag inte har mina styrkor. Det hjälper att arbeta med proffs, men också att omge sig med författare, både traditionellt utgivna och egenutgivna som kan ge stöd och komma med input. Sedan är det inte alltid jättekul att betala fakturan för trycket, och hoppas att boken ska sälja så att den går runt. Det är en av de lite jobbigare sakerna med att ge ut på egen hand, att alla pengar måste läggas ut innan boken börjar sälja. Men lite spänning behöver man kanske i vardagen?

Vad är det bästa med egenutgivning?

Att kunna säga till förläggaren "du, jag skulle vilja följa upp min fantasyroman om den icke-binära kemisten med en rymdopera om kriminella genier, och sedan vill jag köra sågverksfantasyserien parallellt med rymdoperan" och förläggaren säger "okej, kör i vind, vi fixar marknadsföringen när vi kommer dit". Trots att det kan vara kämpigt att ha alla hattarna på förlaget, så uppskattar jag verkligen friheten det ger.

***

Tack Anna för intervjun och ett stort lycka till med din bok! Om du som läser bloggen blev sugen på att läsa Annas böcker hittar du mer info om dem alla på Goodreads. Jag kan verkligen rekommendera trilogin om Systemet, gillade de böckerna jättemycket. Och om du har fler frågor om egenutgivning kan jag säkert be Anna svara på dem. Men först tycker jag att vi en gång för alla ska strunta i den tröttsamma tanken om att egenutgivna böcker skulle vara sämre! Anna är ett jättefint exempel på att det går att göra så himla bra utan ett traditionellt förlag!

Alla orden i mig

Kreativitet och kreativa drömmar är en rätt märklig grej. Det är många som till exempel drömmer om att skriva en bok, men aldrig kommer i gång. Eller som Karin Erlandsson skriver i Alla orden i mig:

”Vid någon punkt måste man inse att tiden det tar att läsa skrivtipsen och gå på kurserna tas från tiden då man hade kunnat skriva boken. Vid någon punkt blir också skrivarkursen en ursäkt för att inte skriva.”

Ja, om du drömmer om att skriva bok måste du i något skede sluta läsa böcker om hur du ska göra, men jag är ändå ett stort fan av böcker som handlar om kreativitet. När jag började skriva slukade jag böcker som var mer som nån sorts manualer: skriv så här. Nu orkar jag inte läsa riktigt såna, för det mesta måste var och en ändå lära sig själv att skriva (just genom att faktiskt göra det), men jag älskar fortfarande att läsa inspirerande böcker som handlar om kreativitet. Och Erlandssons bok är definitivt inspirerande.

processed_IMG_20190705_185434-01.jpeg

Boken är ett recensionsexemplar från Schildts & Söderströms.

Jag läste Alla orden i mig under början av min interrail och hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag intervjuade ju Erlandsson i våras och fick då en glimt av hennes skrivtempo och besatthet, men boken gav naturligtvis en fördjupad bild. Erlandsson skriver frenetiskt och massvis. Jag både avundas henne samtidigt som jag blir lite illa till mods – måste en verkligen kämpa så där hårt? Kanske, om målet är att ge ut böcker på löpande band. Eller som jag snarare tror: i Erlandssons fall handlar det inte om något val. Antingen skriver hon inte alls eller så skriver hon frenetiskt.

Mest av allt imponeras jag av Erlandsson. Om hur bestämd hon är, hur viktigt skrivandet verkligen är för henne. Hon skriver att hon är lös i kanterna när hon inte skriver och jag kan känna igen mig själv. Jag märker att jag är på sämre humör när jag inte skriver, det är som om nåt viktigt saknas i mig. Men det är så lätt att göra något annat, att inte skriva. Men som Erlandsson skriver:

”Du tror väl inte att du kan förverkliga dina drömmar utan att offra något annat?”

Boken igenom är Karin Erlandsson rakt på sak. Vill du skriva ska du slänga alla ursäkter och faktiskt skriva. Hon skriver också ärligt om pengar och öppnar upp författarskapets alla sidor och de enorma kontrasterna. Hur det är att största delen av tiden sitta hemma i mjukisbyxor och sen nån vecka om året ta på sig nåt snyggt och kanske sminka sig.

Första delen i boken består av korta kapitel som handlar om skrivandet ur olika perspektiv. Andra delen är Erlandssons skrivdagbok. Trots att den mest handlar om hur många ord hon skrivit varje dag (imponerande många oftast!) är det ändå otroligt intressant. På några få meningar per dag blottar hon otroligt mycket om sitt skrivande och hur hon förhåller sig till det. Vilka alla tankar som snurrar på. All oro, allt tvivel, alla förhoppningar. Jag hittar också en referens till mig själv i dagboksdelen:

Skärmavbild 2019-07-09 kl. 17.15.13.png

Jag tänkte att det lät bekant och gick till bloggarkiv, och visst var det mitt inlägg Att få ett nej som Erlandsson läst. Kände mig på ett märkligt sätt lite stolt och glad över att få finnas med i boken, haha.

Alla orden i mig är ingen handbok i skrivande, men en rejäl spark i röven för alla som vill skriva. Flera gånger när jag läser boken tänker jag att jag kanske inte vill skriva tillräckligt mycket. Jag känner ju inte alls samma frenesi och vilja inom mig som hon. Men sedan inser jag att jag inte behöver skriva precis som hon, utan jag måste skriva på ett sätt som passar mig. Viktigast är att jag skriver. För att jag måste och vill, men också för att det faktiskt gör mig lycklig.

Skärmavbild 2019-07-09 kl. 17.02.31.png

Har du läst boken eller blev du nyfiken? Jag kan varmt rekommendera den för alla som tampas med sin kreativitet och kanske har svårt att komma i gång. Efter att du läst den här boken kommer du faktiskt att vilja börja skriva. Det lovar jag!

Stockholm, Stockholm och alla dessa känslor

Utsikt från hotellrumsfönstret via spegel. För annars skulle det ju inte vara någon utsikt alls.

Utsikt från hotellrumsfönstret via spegel. För annars skulle det ju inte vara någon utsikt alls.

Jag går över 15 000 steg. De flesta är i början åt fel håll. Det här är ingen dålig metafor, jag hittar helt enkelt inte i Stockholm. Jag har ingen egen karta i mitt huvud. Det slår tomt när någon säger Östermalm eller Norrmalm eller Gamla stan. Jag vet att alla dessa platser finns, men jag har ingen aning i vilken riktning. Också med Google Maps går jag fel. Efter några hundra meter inser jag att pluppen rört sig åt fel håll. Igen. Det här händer sällan någon annanstans än i Stockholm och jag undrar varför? Kanske det inte finns någon förklaring. Jag skämtar att jag hittar bättre i Buenos Aires än i Stockholm.

Jag äter lunch med Corinne, hänger med henne för tredje dagen i rad. Nu ses vi antagligen inte på flera veckor. Vi är väldigt olika. På många plan. Och just därför älskar jag att prata med henne. Höra hur hon tänker. För ett drygt år sedan visste jag knappt vem hon är, nu vet jag mycket mer. Från lunchen skyndar jag i väg för nästa träff med Johanna som jag lärt känna via Friday Lab. Fastän vi bara setts på internet är det som om vi känner varandra. Genast från första Zoom-träffen kände jag att hon är en människa jag kommer att tycka om.

Elin, jag och champagnen.

Elin, jag och champagnen.

Det är andra dagen i rad jag träffar en internetkompis. I går kväll har vi suttit i tre timmar med Elin och pratat om böcker, skrivande, bokbranschen, dialekter. Ja allt. Före gårdagen hade vi träffats som allra hastigast på bokmässan i Göteborg 2017. Vi dricker champagne, goda drinkar och bara pratar pratar pratar. Också det här är en människa jag visste att jag kommer att tycka om.

Nu är klockan bara halv tio en fredag kväll i centrala Stockholm och jag bloggar från sängen i mitt hotellrum. Jag är trött. Jag har verkligen maxat i att träffa människor de senaste dagarna. En massa fina i Vasa, alla i Stockholm. I dag hann jag också med promenad- och glassdejt med Madde. Och under förmiddagen jobbade jag några timmar. Då kunde jag inte hålla tillbaka frustrationstårarna. Den här resan är ingen semester, jag har hela tiden vetat det, men jag vill bli färdig med mina artiklar. Med mitt “riktiga” jobb. Fortfarande två kvar att skriva från scratch, två som jag ska översätta till finska. Och så en annan översättning. Sen får jag vara ledig.

En otroligt god öl, Omipollos Raspberry Aniara. Som godis.

En otroligt god öl, Omipollos Raspberry Aniara. Som godis.

Eller nej. Sen ska jag redigera. Försöka få nån ordning på de första hundra sidorna i Nationen som jag babblade sönder under förra redigeringsrundan. Det finns så mycket av mig i det där manuset samtidigt som jag är så trött på det. Och rädd. Jag har för fan skrivit råmanus i november 2014. Det kommer att ha gått över fem år från första ordet till att den kommer ut. Alltför ofta tänker jag att folk som läser den kommer att tänka “hur kan Kugge ha jobbat med det här i fem år när det är så skit som det är”.

Jag varvar den här resan med att läsa Karin Erlandssons nya bok Alla orden i mig. En bok om att skriva. En bok om att leva. En bok om att försöka få de två bitarna att gå ihop. Hon skriver naket och ärligt. Mycket håller jag med om och känner igen mig i, en del är helt främmande. Jag imponeras av hennes skrivlust och rasande skrivtempo. Skäms för att jag knappt skrivit i år. Funderar på varför jag skriver. Vad är det som driver mig? Egentligen.

Jättegod risotto på hotellbaren i kväll, njöt av varje tugga.

Jättegod risotto på hotellbaren i kväll, njöt av varje tugga.

Den här veckan har jag slutligen blivit säker på att jag inte kommer att vinna något pris i Hans Ruin-essätävlingen. Priserna delas ut om mindre än två veckor och vinnarna lär väl ha fått besked. Jag får inte heller ett stipendium jag sökt. Jag undrar vad jag ska göra med essän nu. Den är ju faktiskt bra. Tycker jag. Inte tävlingsjuryn. Jag undrar också vad jag ska göra med min idé som inte är värd ett stipendium. Mitt hemliga skrivprojekt som jag kanske bara borde begrava. Jag vet inte?

Varför alla dessa känslor och tankar, just nu? Kanske för att jag längtat efter den här resan. Markus frågade tidigare i vår vad jag mest ser fram emot. Att tänka fritt svarade jag. Jag har jobbat så mycket det här året så det känts som om jag inte orkat tänka – det har inte funnits utrymme för det. Jag saknar tomhet och tristess. Jag saknar skrivandet.

Kanske kanske får jag skriva den här resan. Kanske jag äntligen kommer lite till ro. Jag hoppas verkligen det.

Jag som var så rolig att dricka vin med

Det är semester och du firar med en kall öl eller skålar i skumpa. Du hänger med dina vänner, ni dricker alkohol. Du har haft en tung dag på jobbet och förtjänar ett glas vin. Du har lagat en extragod middag och förgyller den med ett glas rött. Låter det bekant?

I år har jag läst/lyssnat på två böcker om alkohol som fått mig att fundera en hel del på min och andras alkoholkonsumtion. För faktum är att vi marineras i alkohol. Alkohol hör till fester men också till mångas vardag. En del dricker vin varje dag, andra kanske en gång i månaden. Vissa aldrig. De som inte dricker får ofta förklara varför de inte gör det. I Finland brukar vi godta graviditet och chaufförskap som orsaker till nykterhet. Om du inte dricker är du tråkig, liksom äh, slappna nu av och drick ett glas. Det hör ju till. Skål!

Jag är ju definitivt inte den som spottar i glaset och måste, tyvärr, erkänna att jag också stundvis varit den där jobbiga alkoholhetsaren. “Klart du kan dricka ett glas fast du kör.” Under studietiden handlade alkohol i hög grad om att gå på fest och bli full, numera föredrar jag ett riktigt gott vin eller en god drink i stället för största möjliga mängd alkohol för minsta möjliga peng. Jag har aldrig haft en vit månad, men jag har heller aldrig svårt att avstå från alkohol och känner inget beroende.

En bok om alkohol avnjuten tillsammans med saft.

En bok om alkohol avnjuten tillsammans med saft.

Men jag har funderat en hel del på det här med alkohol medan jag läste Rebecka Åhlunds Jag som var så rolig att dricka vin med och lyssnade på en finsk bok, Tiedostavan siemailun taito (typ Konsten att kunna dricka medvetet), av Ani Kellomäki. Åhlunds bok är skriven ur hennes eget perspektiv, Kellomäkis bok en ganska klassisk fackbok som kryddats med en hel del intervjuer.

När Åhlund flyttade till London kändes det som om hon var på konstant semester och på semestern dricks det vin. Så småningom började hon dricka allt mer. Det fanns en öppnad vinflaska i kylen som bara försvann under dagens lopp, hon gick till olika affärer för att kunna köpa vin på flera ställen, det fanns alltid någon som ville komma som sällskap till puben. Hon slår sig gul och blå, glömmer bort vad hon gjort och var hon varit och lovar sig själv att sluta dricka. Men löftet håller sällan mer än några timmar och hon ger efter för suget i kroppen.

Boken börjar med att Åhlund skriver om sin 40-årsdag. Hon blir överraskad av sina vänner och hennes första tanke är att det är intervention – de vill att hon ska sluta dricka. Men nej, det är fest och hon dricker, dricker, dricker. Efter festen inser hon slutligen att det gått för långt och boken är en dagbok över hennes alkoholfria liv. Åhlund berättar hudlöst och så att det känns.

Boken om hennes beroende är otroligt beroendeframkallande. Jag läser den på några timmar, kan inte sluta. Efter att jag läst klart är jag inte speciellt sugen på alkohol ett tag. Jag kan verkligen rekommendera Rebecka Åhlunds bok. Så otroligt bra, intressant, tankeväckande och ja – beroendeframkallande!

Vinrankor i Chile.

Vinrankor i Chile.

I dag lyssnade jag klart Kellomäkis bok. Den är mycket “torrare” till sin utformning. Hon skriver delvis om sitt eget förhållande till alkohol men den känns väldigt förnuftig – hon är och har inte varit någon storsupare. Däremot tar hon fasta på hur mycket av våra liv som omringas av alkohol och jämför alkoholreklam med tobaksreklam som numer är förbjuden – hur skulle vi till exempel reagera om kryssningsbåtarna skulle locka med två cigaretter i stället för två skumpaglas i sin reklam? Boken är intressant men fångar mig inte alls på samma sätt som Åhlunds bok, dessutom tror jag att den hade funkat bättre om jag hade läst den, inte lyssnat.

Efter de här båda böckerna kan jag inte låta bli att fundera ett extra varv på vår alkoholkonsumtion. Nu under påsken har flödet i sociala medier fyllts av skumpaglas, öl och mycket mer. Själv drack jag alkohol varje dag från onsdag till söndag. Inte så att jag var full en enda kväll, vissa dagar blev det bara en öl, men jag har druckit. Alkoholen är närvarande så gott som hela tiden. Vi kan liksom inte fira, eller leva, utan alkohol. Eller så verkar det som.

Så länge alkoholkonsumtionen hålls på en rimlig nivå och inte orsakar problem är det faktiskt inget problem, men faktum är att alkohol bidrar till problem i väldigt många hushåll. Jag vill inte säga att vi ska förbjuda alkohol (dessutom skulle det vara typ omöjligt), men jag tror att var och en skulle må bra av att tänka på sin egen alkoholkonsumtion. Behöver jag dricka i dag? Vilka följder har mitt drickande? Påverkar mitt drickande andra? Och om det känns som ett problem på minsta lilla sätt: prata med någon och sök hjälp.

Hur förhåller du dig till alkohol? Blev du nyfiken på nåndera av böckerna?

Sameblod

I dag är det samernas nationaldag – en dag som gott kunde få mycket mer uppmärksamhet tycker jag. Jag har firat med att kolla på filmen Sameblod som dök upp på Arenan i dag. Jag har sett den en gång tidigare och blev otroligt berörd då och filmen var minst lika bra nu när jag såg den en andra gång.

Sameblod var så klart mycket maffigare på en stor screen, men vacker och berörande också på en mindre skärm. Den är vackert filman och skådisarna är otroligt bra. Blev också väldigt sugen på att åka till Lappland nästa sommar! Om du inte har sett filmen ska du passa på nu när den finns på Arenan!

Foto: Sophia Olsson.

Foto: Sophia Olsson.

Jag tycker att det är skamligt att vi knappt lärde oss nåt om samer och den samiska kulturen i skolan. Under de senaste åren har jag bland annat via jobb lärt mig mer om samer. Jag har mått illa av hur samerna har behandlats (och behandlas än i dag) och varit glad över att det samiska är något som lyfts fram allt mer. Det finns många unga samer som kämpar för att synliggöra sin kultur. För två år sedan skrev jag för Addeto om en nätbaserad ordbok för samiska. Ett otroligt intressant och viktigt projekt!

Hur mycket vet du om samer? Hur många samiska ord kan du? Helsingforsbon Katri Koivula insåg för några år sedan under ett samtal med Niillas Holmberg att hon inte visste så gott som något om samer.

– Jag visste verkligen noll och insåg att jag inte kan säga något på ett enda av de samiska språken. Så jag bad Niillas lära mig några fraser, berättar Koivula.

Sen är det ju också lite roligt att jag lärt mig massvis om samer tack vare en skåning – nämligen Charlotte som skrivit Idijärvitrilogin som baserar sig på samisk mytologi. Jag fick testläsa den första romanen före Charlotte ens hade kontrakt och är så glad över allt jag fått lära mig via att läsa romanerna. Jag vet att Charlotte gjort massvis med research och också haft en grupp unga samer som läst igenom böckerna och hjälpt med faktakollen. Jag kan verkligen rekommendera böckerna (Middagsmörker, Gryningsstjärna & Midnattsljus) ifall du inte läst dem ännu. Det är välskriven och medryckande fantasy!

Hur mycket vet du om samer och brukar du uppmärksamma dagen?

En januarirapport

Jag såg nyligen ett Ted Talk om att prokrastinera, alltså att skjuta upp grejer tills en absolut måste göra något. Ett roligt men också tankeväckande snack. Det som fick mig att stanna upp var det talaren kallade en livskalender. Ett vitt papper med svarta rutor. En ruta för varje vecka i ett nittioårigt liv. När jag såg alla veckor framställda så där så såg det inte ut som så mycket (kolla klippet!). Därför känns de helt galet att årets första månad redan gått. En tolftedel av 2019. Liksom när hände det?

För mig var januari en intensiv månad. Jag skrev 11 artiklar, översatte 14 artiklar, jobbade en del för utbildningsstyrelsen, hade mentorträff med mina adepter, deltog själv i Friday Lab och gjorde uppgifter som hör till labbet, gick en intensiv fotokurs och deltog i Mediespråkskryssningen. Och så har jag yogat varje dag, gått en gång i veckan på combat plus en hel del handboll.

Jag besökte Amos Rex och Allas Sea Pool för första gången. Såg Mary Poppins på bio, besökte Fotografiska, lånade många härliga plagg, drack många koppar av mitt favoritte, köpte ett par vinterskor. Kollade många handbollsmatcher, fixade med företagets byråkrati och tog i bruk ett nytt system som jag knappt hunnit bekanta mig med.

upload.jpg

I går kväll när jag kom hem till Markus var jag trött och sur och i ett skede av kvällen började jag bara gråta. Utan nån orsak alls. Eller kanske då för att jag är trött. Eller för att månadens slut blev ett sorts avslut, en tomhet. Det känns som att jag gett så mycket av mig själv under januari. Att det satts så mycket i rörelse i mitt huvud som jag försöker greppa och bli klok på. Att jag är otroligt glad över att tre så gott som lediga veckor snart väntar på mig.

Det jag är allra stoltast över är yogandet. Tänk ändå att jag yogat varje dag. Och att jag alltid mått bättre efter ett yogapass. Nu vill jag verkligen fortsätta med yogan. Kanske inte varje dag, men nästan. Jag är också stolt över hur jag strukturerat upp mitt jobb och hur bra det går just nu. Jag tror jag slog rekord i fakturering den här månaden. Hur häftigt? Jag är också stolt för att jag ätit kött bara tre dagar under hela månaden och inte köpt en enda frukostost, utan kört på veganska röror på brödet på morgonen.

Det jag önskar att jag skulle bli bättre på är mitt skrivande. I januari skyllde jag på jobbet och många andra saker för att jag inte skrev och jag längtar efter att hitta en skrivglädje. Skriva för att det är kul, inte för att det nån dag kanske ska publiceras. Skriva som om jag inte skulle vara utgiven ännu, utan fortfarande kämpa för det. Skriva bara för skrivandets skull. Skriva för att jag vill. Vart har viljan försvunnit? Eller har jag bara varit trött?

Jag vill också läsa mer. Den här månaden har jag mest lyssnat på Harry Potter inläst av Stephen Fry, låtit mig själv sjunka in i den magiska världen som jag så älskar och trivs i. Inte orkat ta tag i något svårt. Eller jag läste också Karolina Ramqvists essä "Det är natten” och tänkte mycket på vad ett författarskap är. Vad det innebär. I början av månaden lyssnade jag på två böcker om vanor och rutiner på finska. Om att hitta träningsglädje och motivation i vardagen. Praktiska handböcker som inte gav så mycket nytt. Nu längtar jag efter att läsa en riktigt bra roman, nåt som griper tag i mig.

Januari kändes evighetslångt men passerade ändå fort. En sån paradox. Och nu är det februari. Liksom så där bara. Åtminstone börjar månaden på bästa möjliga sätt. Både Markus och jag är lediga i dag och vi ska ha en riktig drömdag. Men den tänker jag berätta mer om en annan gång, för nu ska jag njuta av min välförtjänta lediga dag!

Hur var januari för dig? Bra, dåligt eller nåt mittemellan?

Böcker jag läste 2018 & 10 favoriter

Reklamsamarbete med Nextory

Två veckor in på det nya året tänkte jag att jag skulle gå igenom vad jag läste i fjol. Tack vare en del ljudböcker kom jag upp i 48 böcker under 2018, något jag är väldigt glad över! Jag skulle vilja läsa ungefär en bok i veckan, få se om jag lyckas med det i år? Jämfört med 2017 var 2018 ändå ett superbra läsår, jag läste 19 böcker mer än året innan, hurra! Men hur såg läsåret ut? Här kommer lite statistik som jag grävt i tack vare den fantastiska sammanfattningen som Goodreads bjuder på varje år.

Skärmavbild 2019-01-12 kl. 16.17.21.png
  • Totalt antal böcker: 48 (+ 2 Harry Potter-böcker jag lyssnade som ljudbok, men läst tidigare och därför inte skrev in på Goodreads). Så egentligen 50 böcker.

  • 13 ljudböcker, 5 böcker på Kindle (shit vad få!), 10 böcker lånade från biblioteket och 20 böcker ur egen bokhylla.

  • 6 böcker skrivna av män (varav 3 av Fredrik Backman), 1 antologi och en samling. Resten av böckerna är skrivna av kvinnor.

  • 5 böcker på engelska, 3 böcker på finska, 14 finlandssvenska böcker och 2 översatta böcker (en från norska till svenska och den andra från engelska till svenska av ingen mindre än Marcus på Bokhora som var snäll nog och skickade ett ex till mig!).

  • Det blev 1 biografi, 1 essäsamling och 11 böcker som kan klassas som fackböcker, eller åtminstone inte som romaner. Resten är romaner.

Som slutsats kan vi dra att jag läser främst böcker skrivna av kvinnor på svenska. Och det är väl ingen överraskning precis. Jag skulle gärna läsa mer på både finska och engelska. Jag tycker fördelningen av ljud-, e-, bibba- och egna böcker är rätt bra. Skulle gärna i och för sig läsa lite mer på Kindlen, men i och med att jag börjat lyssna mer på ljudböcker har Kindlen inte varit framme lika ofta.

P1040262.jpg

Årets bästa böcker?

Eftersom mitt medeltal för de böcker jag läst är 3,6 på Goodreads kan jag med glädje konstatera att jag läst många bra böcker. Men om jag skulle vara tvungen att välja en topp 10 skulle den se ut så här utan någon större inbördes ordning. Alla böcker med en * efter sig finns som ljudböcker på Nextory.

Hans Rosling: Factfulness *
Maria Turtschaninoff: Breven från Maresi *
Fredrik Backman: Vi mot er *
Johanna Holmström: Själarnas ö
Malin Lindroth: Nuckan *
Charlotte Cederlund: Midnattsljus *
Mia Franck: Bombträdgården
Sara Ehnholm Hielm: Och hjärtat, det var mitt
Ellen Strömberg: Jaga vatten
Alex Schulman: Glöm mig *

Jag har världens sämsta minne och kommer väldigt sällan ihåg intriger eller vad som hänt i en bok, så jag blir alltid lika förvånad över till exempel andra Harry Potter-fans som kommer ihåg en massa detaljer. Jag har läst flera av Potter-böckerna upp till fyra–fem gånger men minns ändå inga detaljer (älskar därför att lyssna på dem nu). Däremot minns jag ofta vilken känsla eller stämning jag hade under eller efter läsningen – speciellt om det är en bok jag tycker om. Och alla de här böckerna i min topp10-lista är sådana som hittat ett hem i mig på nåt sätt. Jag minns nog inte allt som hände, men jag minns hur böckerna påverkade mig. Förstår du alls vad jag menar?

Om du är sugen på att läsa mer böcker i år kan jag varmt rekommendera att prova på ljudböcker – ifall du inte redan gjort det. Med rabattkoden kugge (Finland) eller kuggese (Sverige) får du testa Nextory gratis i 30 dagar. Själv älskar jag hur ljudböckerna blivit ett komplement till de fysiska böckerna och att böcker nu (igen) spelar en så stor roll i mitt liv. Vem mår nu inte bättre av att få ta del av underhållande, hjärtskärande, skrämmande, roliga, varma och gripande historier?

Några av mina favoriter under 2018. Men haha, inser nu att jag plockade ut Naondel från hyllan och inte Breven från maresi. Nå, båda är lika bra!!

Några av mina favoriter under 2018. Men haha, inser nu att jag plockade ut Naondel från hyllan och inte Breven från maresi. Nå, båda är lika bra!!

Vad var dina favoritböcker i fjol? Och har du redan kommit i gång med läsningen i år? Själv parallellyssnar jag på 2 ljudböcker, har en fysisk bok på gång och har redan avslutat en ljudbok, men ser verkligen fram emot att läsa läsa läsa under resan i februari/mars. Har börjat ladda min Kindle med böcker för alla långa bussresor och lata dagar. Längtar!

För övrigt rekommenderar jag Goodreads å det varmaste! Jag har hört en del kritisera det för att läsningen blir en tävling till exempel om en lägger upp ett mål för sin reading challenge. Kanske det blir det, men jag tänker att allt som får mig att läsa mer är bra. Dessutom är Goodreads som en fantastisk kollektiv läsedagbok som funkar ypperligt för mig med världens sämsta minne. Jag brukar ju skriva korta recensioner där, men är ni sugna på att läsa längre recensioner här? Jag har publicerat några men undrar om nån egentligen bryr sig? Kommentera eller klicka på hjärtat så jag vet om det skulle vara intressant eller ej.

Happy reading!