Posts in livet
Sköna dagar på lande
septemberlande-3.jpg

På torsdag kväll körde Markus och jag iväg till hans lande för en efterlängtad höstpaus. De senaste veckorna har hösten äntligen kickat i gång med jobb, redigering och allt det andra. Det känns bra att vara tillbaka på kontoret och ha en vardag, men lika skönt är det också att få små avbrott i vardagen. Här på lande finns inga måsten på samma sätt som i stan och de måsten som finns känns inte heller så jobbiga.

I fredags redigerade jag Nationen i tre timmar och har petat lite i texten också i dag. Är faktiskt väldigt sugen på den här bearbetningen. Jag vill ju göra den här boken så bra jag kan. Men det vet ni ju. Utöver redigering har de senaste dagarna gått åt till vila och matlagning. Så skönt och faktiskt roligt det där med maten. Jag älskar ju att laga mat men har haft en dipp på den fronten i flera år. Men nu känner jag ett litet sug återvända. Här har jag lagat blomkålssoppa med Koskenlaskijaost, stekt biffar (en ovanlighet för mig) som blev sjukt goda och sköljdes ner med ett gott rödvin våra kompisar gav oss och gjort en klassisk banankaka med recept från Barbietidningen från 90-talet. Kakan är inte vacker eller Instagramvänlig på något sätt, men så sjukt god. Mjuk och len och söt. Mmm!

septemberlande-4.jpg
processed_1070295-01.jpeg

Helgens mest intressanta projekt var ändå den flamstekta laxen vi tillredde i går intill en öppen eld på gården. Min vana trogen googlade jag en massa olika recept och gjorde till slut det mesta på feeling. Medan laxen långsamt stektes på sin planka (som Markus snickrade ihop av bräder som blev över av dassbygget!) smuttade vi på ett gott vin och beundrade en vacker solnedgång. Vi hade också rullat in grönsaker och potatis i folie och tillredde i glöden intill elden. Allt tog så klart längre än vi tänkt oss men vad smakar väl godare än mat som tillagats utomhus och med mycket kärlek?

Nu ligger vi i soffan och lyssnar på regnet som dånar utanför, brasan borde fyllas på med några nya vedklabbar och jag funderar på om det skulle vara dags att fixa lite varm choklad. Mest glad är jag ändå över allt jag hunnit med i bokväg. I går läste jag ut Sandra Beijers Mellan oss, i dag lyssnade jag slut Johanna Schreibers Det bästa som har hänt mig och nu funderar jag på att plocka upp Strömsöborna av Rosanna Fellman.

septemberlande-1.jpg
septemberlande-2.jpg

Jag hade också hoppats på att hitta svamp i skogen men jag är ju ingen rutinerad svampplockare så resultatet blev skralt. Jag har bara hittat flugsvamp eller svampar som jag inte har nån aning om vad de är (som den på bilden) så vi har fått nöja oss med allt vi köpt med oss i matväg. Som ju brukar bli en hel del trots att matbutiken bara är tio minuter bort med bil. Maten får liksom inte ta slut!!

Men de senaste dagarna har varit mer eller mindre perfekta och jag känner verkligen att jag laddat för de kommande veckorna som blir riktigt intensiva. Hoppas du haft en skön helg!

Jag skrev en essä

Skriv om det som gör ont. Om det som känns svårt. Om det du egentligen inte vill skriva.

Så lyder ett av de vanligaste skrivråden och inte utan orsak. Ofta när vi gräver djupt i oss själva och vågar ta oss an de allra jobbigaste känslorna kommer det ut ord och meningar som bränner till. Det är blottande och det är sårbart men det är äkta.

I våras skickade jag in en essä till en tävling men blev utan pris. Under sommaren funderade jag på vad jag ska göra med den och efter uppmuntran av Anne skickade jag in den till Svenska Yles kulturredaktion och fick ett svar nästan direkt “ville bara säga att vi gärna publicerar den”. Jag hade tänkt mig att det skulle ta jättelång tid att få ett svar, men det gick på direkten. Det är mindre än en månad sedan och i dag publicerades essän.

“Jag tatuerar mina hjärtesorger på min arm. En tunn, svart linje som går spikrakt upp och ner. Ironiskt nog gör det inte alls ont när nålen förevigar alla de gånger som gjort mer ont än allt annat.”

“Jag tatuerar mina hjärtesorger på min arm. En tunn, svart linje som går spikrakt upp och ner. Ironiskt nog gör det inte alls ont när nålen förevigar alla de gånger som gjort mer ont än allt annat.”

Texten handlar om ofrivilligt singelskap, att bli bortvald, att älska utan att bli älskad. Om hur jag, största delen av mitt liv, längtat efter romantisk kärlek. Just nu är jag i ett lyckligt förhållande, men jag tror inte att det här är känslor som kommer att försvinna. Ändå kändes det nästan lite konstigt att läsa igenom essän och fixa till den under de senaste veckorna. De känslor jag beskriver är så långt borta men ändå så nära.

Läs essän här.

Jag minns inte när jag senast varit så här nervös. Jag vaknade tidigt i morse av mig själv och kollade på mobilen om essän hade publicerats – det hade den och jag låg där i sängen och tänkte att nu hände det, nu kan alla läsa det jag skrivit. Vad kommer de att tänka? Efter en stund lyckades jag somna om och senare på dagen delade jag essän på min egen Facebooksida och på Instagram och efter det har det haglat in kommentarer. Så många fina ord, så mycket igenkänning, så mycket smärta.

Tack till alla som läst och kommenterat. Det här ger mig mod att också i fortsättningen våga skriva om det som gör ont.

Efter fest kommer vardag (och en ny ålder)

Undantagstillstånd. Jag har använt det ordet rätt många gånger de senaste dagarna. Det har hänt så mycket kul och jag har lite glömt bort att det finns en vardag och en blogg och rutiner och sånt. På torsdag var det ju alltså mitt förlags höstfest. Så otroligt roligt!

Jag fick en chans att agera fan girl i både Kjell Westös och Juha Itkonens sällskap. Jag läser nämligen deras bok 7 + 7 Brev i en orolig tid och älskar typ vartenda ord. Har ännu mycket kvar och vill nästan inte läsa för att jag att jag inte vill att boken ska ta slut. Sån paradox alltid. Men väldigt fin bok och väldigt fina författare. Höstfesten avslutades på kvarterskrogen med Anne som är praktiskt taget min granne!

Klädd i låneklänning – what else?!

Klädd i låneklänning – what else?!

På fredag var jag rätt seg och tillät mig själv att sova länge och inte göra så mycket alls. Jag släpade mig ändå till kontoret strax innan fyra – det vankades nämligen afterwork! I stället för att ha AW varje vecka testade på att ha en AW per månad i stället och det var sån lyx! Vi fick pizza och en massa annat gott att äta, spelade spel och det var så himla kul. Kontorsgemenskapen på Wonderland är verkligen guld! <3

På lördag var det sedan dags för årets mest efterlängtade och planerade fest: balkongkräftskiva hos Markus! I fjol var vi tolv personer runt bordet, i år femton och så himla himla kul det var. Mina vänner är högljudda, roliga och världens snällaste. Kräftskivan avslutades med karaoketaxi (!!) som körde oss till Siltanen där vi kunde fortsätta dricka skumpa utomhus. Helt bäst! På söndag återupplevde jag fredagens tröghet och gjorde absolut ingenting, så otroligt skönt.

processed_IMG_20190824_164947-01.jpeg

Och på måndag var det dags för mig att fylla år! Hela trettiotre år har jag hängt här på jorden. Jag firade med frukost serverad av Markus, yoga, escape room och så pizza med Jennifer och våra killar. Presenterna då kanske nån undrar? I lördags fick jag en superfin krukväxt, pappa har lovat tvätta mina balkongglas och Jennifers present var Steve Jobs bok – som egentligen bara är ett lån. Haha älskar det!

Så nu är jag då plötsligt (okej inte så plötsligt) ett år äldre och förhoppningsvis ett år klokare. Linn skrev ett himla bra inlägg i början av året när hon fyllde år och jag hade tänkt köra på samma idé, men i stället för trettiotre sanningar eller visdomar kommer här tre:

  1. Det kommer alltid nya jobb, nya killar, nya möjligheter. Våga!

  2. Livet blir mycket roligare om du tror att allt ordnar sig, för det brukar det ju oftast göra.

  3. Du förlorar aldrig något på att vara snäll. It’s nice to be nice, som jag säger!

Gårdagens pizza på Via Tribunali var så otroligt god!

Gårdagens pizza på Via Tribunali var så otroligt god!

Efter alla dessa festligheter känns vardagen lite mystisk. Vad händer liksom en vanlig tisdag? Men faktum är att jag längtar efter vardag och rutiner, jag vill att hösten ska komma i gång, att det ska börja hända saker. Snart händer det säkert alldeles för många saker, men så är det ju. Aldrig är det bra och ändå är det bäst – eller det blir just så bra som jag bestämmer att det ska vara. Och oftast bestämmer jag att det ska bli fantastiskt.

Hurra för mitt trettiofjärde år som är inne på andra dagen, bara 365 dagar (ja, är skottår nästa år!) tills jag fyller trettiofyra. Tror faktiskt det här blir ett riktigt bra år, så jag tycker du ska fortsätta hänga med mig här på bloggen, eller vad säger du?

Mitt nya skrivliv

När jag startade eget för snart fem år sedan var en av mina främsta tankar att jag ville skapa utrymme och ro för mitt skrivande. Hösten 2014 gjorde jag inhopp på radionyheterna och frilansade och det blev helt enkelt för mycket, så jag valde att sluta på nyheterna och helt satsa på frilansande och mitt skrivande. Att vara min egen.

Åren gick och för varje år gick också frilansandet bättre. Jag fick större kunder som betalade mer men också krävde mer. Mellan oktober i fjol och maj i år har jag jobbat som en dåre. Levererat till hundra olika håll, varit sur och stressad. Och det värsta? Jag har knappt haft någon tid för mitt skrivande.

processed_IMG_20190803_182848-01.jpeg

Mer än en gång under våren tänkte jag: det var ju inte alls så här det skulle gå. Jag blev min egen chef för att ha mer tid och energi för att skriva, inte mindre. Så nån gång i maj satte jag mig ner med penna och papper och skrev följande ord: Så här ser min drömhöst ut. Efter det följde en lista som ser ut så här:

  • yoga varje dag

  • firmajobb måndagar & tisdagar

  • skriva onsdag–fredag (med undantag för mejl varje dag)

  • två veckors skrivresa i oktober/november

  • säga nej till allt som känns fel i magen eller inte är tillräckligt välbetalt – fråga: vill jag verkligen lägga min tid på detta?

  • läsa varje dag/minst en bok i veckan

  • fria skrivövningar

  • gå på museum 1–3 gånger per månad

Det jag längtade efter var att få tänka fritt, att få vara kreativ, att skapa något i lugn och ro, att skapa något som inte behöver bli något. Leka, testa, undersöka. Helt enkelt hitta nån sorts skrivglädje igen. Så som jag jobbat på sistone har jag inte haft någon kapacitet att skriva. Skrivandet har hamnat längst ner på listan och när jag avklarat allt annat på to do-listan orkar jag inte vara kreativ, så jag skippar skrivandet, vilket å sin sida leder till att jag är sur och tvär för att jag inte hinner/får/kan skriva. En klassisk ond cirkel.

processed_IMG_20190802_222123-01.jpeg

Så nu, i dag faktiskt, har jag börjat mitt nya skrivliv. Det började mer än väl. Jag skickade in den redigerade versionen av Nationen till min redaktör och en testläsare. Jag vet att mycket arbete ännu återstår, men nu känns den faktiskt mycket bättre och rätt så färdig (men vi får säga vad jag får för kommentarer). I dag är det också faktiskt exakt två år sedan Vad heter ångest på spanska? kom från tryckeriet, så det blev en fin symbolik. Som ni kanske vet älskar jag sånt, att hitta symmetri och likheter i tillvaron. Det ramar in livet på nåt sätt.

Efter att jag hade skickat in manuset kände jag mig nöjd och glad och sedan … Lite vilsen. Vad är det liksom meningen att jag ska göra under alla dessa kreativa dagar? Och är det verkligen tillåtet att göra så här? Att inte “jobba”? Sedan påminde jag mig själv om att jag faktiskt jobbat svinhårt första halvan av året och att jag har en väldigt snäll chef som inte bryr sig om traditionella arbetstider och lutherska värderingar. Att jobba måndag till fredag, nio till fem är så himla 1990-tal.

För att råda bot på min ångest skrev jag en lång lista på saker som jag kan göra under mina kreativa dagar. Hittills har jag kommit på 23 grejer, antagligen kommer jag på många fler. Men som exempel kan jag göra till exempel följande: göra skrivövningar, läsa en bok, ta en tupplur, yoga, läsa igenom gamla texter och se om det finns nåt i dem, cykla eller åka buss till random stadsdelar, gå på gator jag aldrig gått på, anteckna allt, skriva poesi, se inspirerande Ted talks, tjuvlyssna på folk.

Alltså helt enkelt försöka skapa utrymme för nya tankar, lite luft i tillvaron.

processed_IMG_20190806_083038-01.jpeg

Jag är så otroligt nervös för att jag inte kommer att lyckas med det här, att jag liksom glider in i jobb-jobbet och tackar ja till sånt jag inte vill, orkar eller hinner med. Att mitt “riktiga” jobb äter upp av min kreativa tid. (När ska jag lära mig att mitt kreativa jobb också är riktigt jobb?)

Det kommer att bli en utmaning att hålla sig ifrån att skriva artiklar eller boka intervjuer om jag inte har nåt annat än tupplurar och tjuvlyssning på dagens agenda. Men jag lovar att jag ska göra mitt bästa! Jag ska också försöka göra upp nåt sorts regler, typ att jag får jobba en timme varje dag om det känns värt att göra det. Men max en timme och inget mer. Sen är det museum, okända gator och poesi på listan.

Vad tror du, kommer jag att lyckas? Jag är också nyfiken på om du gjort något liknande och har tips. Överlag vill jag höra vad du tycker om mitt experiment. Är det liksom okej att göra så här? Eller va fan, klart det är okej! Jag behöver ingens tillstånd.

Höstens första måndag

Nej. Sommaren är inte slut än och hösten har inte börjat. Men i dag började den mentala hösten för mig. I morse väckte väckarklockan mig för första gången på flera veckor, jag använde både mascara och färg på ögonbrynen, packade min ryggsäck och traskade i väg till kontoret med pirr i magen. Lite så där som första skoldagen efter ett långt sommarlov. En tom ryggsäck fylld med nyvässade pennor. Och så de eviga frågorna. Vad har alla på klassen sysslat med? Börjar det någon ny elev? Ska vi börja med ett nytt ämne?

Halv nio var jag på kontoret för sedvanlig måndagsfrukost och det kändes konstigt och vanligt på samma gång. Liksom här är jag nu igen. På jobbet.

Lyckligtvis hade jag några översättningsjobb som jag kunde ta itu med och gjorde faktiskt en grov första översättning av alla fem artiklar jag hade fått in. High five jag själv! Jag hann också med en timmes korrekturpill i Nationen, nu återstår bara några krånglande kapitel som jag ska snygga upp och sedan ska jag skicka till redaktör och testläsare. I dag firade också Wonderland ett år med gräddtårta, bra dag att återvända från semestern alltså!

processed_IMG_20190805_093147.jpg

I höst ska jag göra en stor livsförändring när det gäller mitt jobb. Jag skrev redan om det på Instagram, men ska skriva mer om det på onsdag när det nya livet™ börjar. Det handlar mest om hur jag vill lägga upp mina dagar och varför jag egentligen frilansar, men som sagt: mer om det senare.

Har du, precis som jag, återvänt från semestern i dag? Hur känns det?

Själv förhåller jag mig rätt optimistiskt till den kommande hösten. Jag har en stor kund jag jobbar återkommande för + att jag har några andra kunder jag vet att kommer att anlita mig i höst. Och så ska Nationen äntligen finslipas och det blir dags för omslag och allt sådant kul! Ser verkligen fram emot att se omslagsförslag! Och att skicka bokjäveln till tryckeri. Men det vet jag faktiskt inte när det kommer att ske.

Så nej, hösten är inte här, men en nystart i alla fall (åtminstone för mig). Tror bestämt att jag också måste livsdejta mig själv och gå igenom målsättningar för 2019 för att få en ännu bättre uppfattning om vad som hänt och vart jag är på väg. Ska du göra samma?

Det här med semester

Från och med i dag har jag semester officiellt. Så officiellt som en företagare nu kan ha semester. Men jag har i alla fall meddelat mina uppdragsgivare om att jag kommer att vara ledig i tre veckor och jag har lagt ett automatiskt out of office-svar på mejlen. Men sen då? Hur funkar det här med semester egentligen? I fredags (eller egentligen redan tidigare förra veckan) när jag var färdig med allt så kände jag inte den där glada semesterkänslan, jag kände inget alls.

Jag har haft betald semester en (!) gång i mitt liv, för sju år sedan. Efter att jag slutade på det jobbet samma höst har jag inte haft en “vanlig” anställning. Det här är till 100 procent självvalt, så det här är absolut ingen klagovisa, främst ett konstaterande: jag vet inte riktigt hur jag ska ha semester? Eller kanske alla känner så första dagen av semestern? Jobbtankarna finns kvar i huvudet och så finns en liten röst som viskar i örat att en kanske borde göra något vettigt av sin tid. Som att rensa klädskåp eller storstäda.

processed_IMG_20190712_213853-01.jpeg

Nu har jag ju inte haft semester mer än i några timmar men jag tycker jag ändå börjat rätt bra. Cyklade hem från Markus i morse, lade mig på soffan och läste ut Folk med ångest av Fredrik Backman. Det blev så klart tårar, som alltid med Backman. Så här skrev jag om boken på Goodreads:

Jag började lyssna på den här som ljudbok men kände att det här är en bok jag vill läsa för att verkligen ta in allt. I början kändes läsningen ändå seg och det krävdes nästan 150 sidor in i boken för att jag verkligen skulle fastna. Men sen så! Jag skrattade och grät och förvånades än en gång över Fredrik Backmans persongalleri. Hur är det möjligt att beskriva människor med så mycket kärlek, humor och precision som han gör? Backman är en unik röst och jag hoppas på väldigt många fler böcker av honom.

Efter att jag läst ut boken åt jag mellanmål, lyssnade klart ett sommarprat och så somnade jag på soffan. Senare i dag ska jag träffa Anne för att skvallra och dricka vin.

processed_IMG_20190715_130907-01.jpeg

Och ändå känner jag en pickande oro i bröstkorgen. Det är alla borden och måsten som pickar på där. Pickar pickar pickar. För jag har ju ett stort måste: Nationen. I början av augusti ska den vara någorlunda färdig (igen!) och skickas in till redaktören. Det här är absolut inte bara ett måste, jag vill ju också, men så kommer den där oron och pickar på. Jag vet bara ett sätt att bli av med den: bara börja.

Så kanske har jag inte ens semester? Eller är det kanske livets bästa semester att få koncentrera sig på romanskrivandet i lugn och ro i tre veckor? För egentligen är det ju det. Att skriva brukar göra mig lugn och lycklig. Mest längtar jag efter att komma iväg till Markus lande för där vet jag att oron i bröstkorgen försvinner. Åtminstone till stor del. Eller det är i alla fall det jag hoppas på just nu.

P.S. Jag fick höra att mina blogginlägg inte längre dykt upp på Bloglovin, vet inte varför, men vi gör ett nytt försök!

Majsammanfattning

Maj, maj, maj. Månaden som skulle bli lugnare på jobbfronten, ha! I stället känns det som att det galna tempot som jag haft mer eller mindre sedan oktober har fortsatt. Den här månaden har jag skrivit artiklar för Y-Studio om bland annat rekrytering och intervjuat en affärsängel. För Folkhälsan skrev jag en artikel om en dagismormor. Utöver det har det blivit några artiklar som inte ännu är publicerade och så översatte jag en hel årsberättelse. Puh! Andra helgen i maj gick jag också en kurs i fotoredigering.

Mentoreringen avslutades och ungefär i samma veva öppnade Friday Lab Community, alltså ett nätverk för sådana som nu går eller tidigare gått Friday Lab. Vi har redan haft vår första träff och diskussionen har kommit i gång i vår Facebookgrupp. Jag tror att det här kommer att bli mycket bra. Nätverk och att kunna hjälpa och få hjälp av andra är bland det bästa jag vet. Jobbar vi ihop kan slutresultatet bli vad som helst, det bevisade ju herrlejonen för mindre än en vecka sen!

majlångabron-2.jpg

Maj innebär också slutet på handbollssäsongen. De första veckorna känns alltid lika konstiga. Annars spelar jag ju handboll minst en gång i veckan. En av de bästa grejerna den här månaden var definitivt vår landeretreat med Markus. Vi lyckades pricka in fantastiskt väder och det va så otroligt skönt att bara hänga några dagar. Är också väldigt stolt över att jag yogat alla dagar förutom tre den här månaden. Det är nåt jag verkligen vill fortsätta med! Annat kul som hände den här månaden var en blomsterleverans från Markus, att jag cyklat så mycket, Corinnes 25-årsbrunch förra helgen och så klart ESC!

Den här månaden har jag också träffat min redaktör för att snacka om Nationen. Min plan var ju att börja redigera redan nu i maj, men jag insåg att det är bäst att jag jobbar undan så mycket som möjligt före min interrail som börjar nästa vecka så att jag bättre kan fokusera på skrivandet i sommar.

Så god skagenröra i sviten (!) på Hanaholmen. De vet nog hur en fest ska ordnas!

Så god skagenröra i sviten (!) på Hanaholmen. De vet nog hur en fest ska ordnas!

Månaden avslutades med Hanaholmens sommarfest i onsdags, pizza, ett besök till Odes nyöppnade terrass och filmen Rocketman (om Elton John) med Markus i går och en jobbdejt med Corinne i dag. Jag har också hunnit med ett frissabesök och blivit sommarblond.

Maj var en bra månad, men också en månad jag inte vill göra om. Jag har igen (!) lärt mig så mycket om hur jag vill jobba, hur jag inte ska jobba och vad jag mår bra av. Eller jag har i alla fall försökt ta lärdom. Visst är det kul att tjäna pengar, men det var ju inte alls därför jag startade eget och valde att vara min egen chef. Sedan oktober har jag skickat ut en hel del feta fakturor, men sedan oktober har jag också känt att något skaver. Jag saknar skrivandet, jag saknar stillhet och tysthet. Jag saknar det liv jag trodde jag skulle leva.

I morgon är det juni och jag välkomnar sommarmånaden med öppna armar. Ännu har jag inte nått botten av min to do-lista, men nästan! Efter det vill jag skriva, tänka, läsa, inte göra något alls. Och så ska jag ju iväg för tre veckor för att hälsa på nära och kära i Sverige, Danmark och Tyskland. Men det ska jag skriva mer om en annan gång.

kuggemarkus-2.jpg

Så tack maj, nu säger jag hejdå till dig och hoppas verkligen på att jag lärt mig nåt. Alltså att mängden jobb inte minskar så länge jag tackar ja till allt. Egentligen kan jag tacka nej till (nya) arbetsuppdrag resten av året och undrar om jag kanske kan lyckas med det? Åtminstone ska jag bli väldigt selektiv (eller ta ännu bättre betalt). Wish me luck, hehe!

Hur var maj för dig? Vad var bäst? Vad var sämst?