La otra mirada – härlig spansk tv-serie

FOTO: RTVE.

FOTO: RTVE.

Eftersom jag pratar spanska älskar jag att se tv-serier på just spanska. På Netflix har jag tidigare kollat på Las chicas del cable och nu i höst har jag sett på La otra mirada, eller Nya vindar som serien heter på svenska på Arenan. Det går att se serien med finsk, svensk eller spansk textning. Jag kollade några avsnitt med spansk textning, men det kräver rätt mycket koncentration av mig så jag nöjde mig med översättning. I stället har jag verkligen ansträngt mig för att lyssna på vad de säger. Ibland upprepar jag saker och mumlar för mig själv i soffan eller försöker komma ihåg grammatikregler. Typ: “Men åh, det där är ju subjunktiv för att det är en önskan!” Nördigt?

Händelserna i La otra mirada utspelar sig i en flickskola i 1920-talets Sevilla i Spanien men mycket av det som behandlas kunde lika bra utspela sig på 2010-talet. Den känns så otroligt aktuell samtidigt som det är en härlig tidsresa med alla kläder. Till exempel #metoo behandlas på ett 1920-talskt sätt men tyvärr känns det som om att mycket inte hänt på knappt 100 år.

Serien tar upp frågor om identitet, övergrepp, kärlek, förhållanden, sexuell läggning, vänskap och mycket mer. Jag älskar att det är kvinnorna som är i huvudroll och männen finns mer i bakgrunden. Fastän kvinnorna är de aktiva i serien är det ändå tydligt att det är männen som styr och att kvinnans ställning är mycket sämre. Män har högre status, män får bättre betalt, män får bete sig lite hur som helst för att de är män.

FOTO: RTVE.

FOTO: RTVE.

Till en början hade jag lite svårt att skilja flickorna åt, men efter att ha sett första säsongens 16 avsnitt har jag koll på tjejerna och deras olikheter. Serien innehåller så mycket fint, så mycket hjärtskärande. Jag grät flera gånger när jag kollade på serien, men fick också skratta många gånger. Speciellt tjejernas vänskap är så fint porträtterad.

Jag gillar också de fyra lärarna Teresa, Angela, Luisa och Manuela som är i huvudroll. Alla har problem de kämpar med och de är inte alltid av samma åsikt men sist och slutligen kämpar de för samma sak. Det här är verkligen inga kvinnor som hugger varandra i ryggen, utan det är samarbete. <3 Så klart de ibland klantar till det, men i slutändan finns de alltid där för varandra. Precis som flickorna i skolan.

Så jag kan varmt rekommendera denna serie – oberoende av om du vill träna din spanska eller inte. Om inte annat så är det härligt att se miljöerna i Sevilla. Blev sugen på att åka dit. Första avsnittet finns på Arenan ännu i en dryg månad så det finns gott om tid att se den – älskar förresten att det finns så mycket bra serier på Arenan. Tack public service! <3 Nu väntar jag redan febrigt på andra säsongen! Har du sett La otra mirada? Eller blev du nyfiken? Kanske perfekt nu under julen om du vill ha mysig underhållning?

Bokrecension: Bara lite till

Boken är ett recensionsexemplar av Förlaget

Bara lite till är Heidi Hakalas debutroman och handlar om Sandra som jobbar på en fiktiv finlandssvensk radiokanal i Helsingfors. Sandra är urtypen till vad som kan kallas en duktig flicka. En som aldrig säger nej, en som alltid presterar och en som inte mår bra. Tyvärr är det här en alldeles för vanlig och sann historia. Boken är väldigt realistisk och ibland känns den nästan för realistisk. Fastän jag (lyckligtvis) inte känner igen mig i Sandra till 100 procent känner jag igen miljöerna och berättelserna.

Och jag blir så ledsen. Det här är en så vanlig historia. Bokens story i sig är inte det minsta originell men det är just det som är kroken. Att så många unga kvinnor i dag mår så här. Själva relationsbiten med pojkvännen och den manliga kompisen är rätt så förutsägbar men jag tolkar det mer som ett komplement till den riktiga berättelsen, den om ångest och prestationskrav. Om att aldrig räcka till.

Jag gillar hur Hakala reflekterar kring fenomenet duktiga flickor. Att vara duktig är egentligen ingen egenskap att sträva efter, det är inte samma som att vara rolig, smart eller kvicktänkt. Duktiga flickor är bara såna som jobbar lite hårdare. Bara lite till. Via Sandras manliga kollega Tin lyfter Hakala också fram hur ofta det är tjejer och kvinnor som får slita medan männen inte behöver ta lika mycket ansvar. Sandra är frustrerad och försöker ta upp det här med chefen men allt viftas mest undan.

Omslaget är förresten designat av Linn Henrichson (som också gjorde omslaget till min debut). Jättefint tycker jag!!

Omslaget är förresten designat av Linn Henrichson (som också gjorde omslaget till min debut). Jättefint tycker jag!!

Romanen är snabbläst fastän temat är tungt, men just därför är den viktig att läsa. Hakala ger en väldigt sann och rå beskrivning av att jobba mitt i ett prestationssamhälle och att som kvinna försöka ta sin plats bland högljudda män som är vana att ta och plats. Jag gillar vänskapen till den kvinnliga kollegan och önskar att jag hade fått se och höra mer om den, men å andra sidan kommer det en förklaring på slutet. 

Heidi Hakala är journalist och det märks på språket. Det är mödolöst och flyter på. Det finns ett bra tempo och driv i boken och jag känner att jag har svårt att lägga den ifrån mig. Ibland känns dialogerna och replikerna onödigt långa, men å andra sidan är det ett genomgående grepp i boken så det funkar i helheten. Jag tror den här skulle funka jättebra som ljudbok!

Det viktigaste jag tog med mig från boken är att vi aldrig ska anta hur folk i vår omgivning mår. Någon som ser ut att må bra ut på utsidan och har "allt" kan må så himla dåligt på insidan. Bara för att någon har ett fint jobb, en snygg partner och vackert hem betyder det inte att personen mår bra.

Har du läst den här boken eller blev du nyfiken?

Fly me to the moon – en underhållande resa till månen

Ni vet känslan när en ska läsa en bok eller se en film/teaterpjäs som en inte har nån aning om? Det hände mig i går när jag var bjuden på premiären för pjäsen Fly me to the moon på Lilla teatern här i Helsingfors. Jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade och det är alltid lika spännande. För det kan ju bli vad som helst! Baserat på titeln tänkte jag att det här handlar på nåt sätt om rymden, men aj så fel jag hade!

Fly me to the moon är bara en dryg timme lång – allt i en akt utan paus. Den beskrivs som en vardagskomedi om små beslut och stora konsekvenser och handlar om hemvårdarna Lilja och Fia. I början av pjäsen blir det klart att en av deras klienter, över 90-åriga Martin har dött. De vet att han knappt har några släktingar eller kompisar vid liv och att ingen egentligen bryr sig om honom. Han dör samma dag som han får sin pension och där börjar en händelsekedja som blir rätt absurd, men otroligt underhållande.

Scenografin och kläderna känns också helrätt! Panterbyxor, crocs och träpanel.

Scenografin och kläderna känns också helrätt! Panterbyxor, crocs och träpanel.

Ska Lilja och Fia ta ut Martins pension som vanligt och sedan behålla pengarna? Tiden går medan de debatterar det här och de blir alltmer osäkra på hur de ska förklara varför de inte genast anmält klienten som död. Och som sagt: ju längre tiden lider, desto mer absurt blir det. Ibland känner jag nästan att det blir för absurt, men jag gillar ändå hur de skruvar upp det. Pjäsens titel kommer för övrigt från Frank Sinatra-låten Fly me to the moon (som så klart spelat i mitt huvud sen i går kväll).

Jag skrattar jättemycket under föreställningen som behandlar moral och etik. När rika människor blir rika på laglig väg (bland annat via skatteplanering), måste väl fattiga närvårdare kunna bli lite rika på lite olaglig väg – det är väl mer än rätt? Samspelet mellan Fia och Lilja, alltså Pia Runnakko och Linda Zilliacus, är jättebra. De kompletterar varandra på scenen, båda är skickliga skådespelare som gör varsin trovärdig roll. Fastän det bara är två personer på scen under hela pjäsen känns den ändå mycket vidare och mer mångbottnad än så. Två personer och en dryg timmes speltid rymmer mycket. Det är en kompakt men fyllig pjäs.

IMG_20180913_190844-2.jpg

Manuset är skrivet av irländska dramatikern Marie Jones och har översatts till svenska av Joakim Groth som också regisserat. Jag tycker att översättningen är väldigt lyckad – bland annat Hufvudstadsbladet, FPA och Björn Wahlroos nämns. Texten har en aktuell nerv som gör att pjäsen känns helrätt på en finlandssvensk teaterscen i Helsingfors 2018. Ja, jag kan faktiskt inte annat än rekommendera denna lilla pärla på Lillan! Tack för att jag fick komma, så kul att gå på välgjord teater!

När har du senast sett eller läst nåt som du inte hade nån aning om? Ingen som rekommenderat eller satt förväntningar i huvudet på dig? Visst är det ändå en skön känsla?!

Bokrecension: Breven från Maresi

Nu ska jag börja med något nytt här på bloggen, nämligen bokrecensioner! Jag läser ju en hel del och har ren i några år skrivit korta recensioner på GoodReads, men så tänkte jag: varför inte dela med mig av tankarna kring böckerna jag läst också här?! Först ut ur recensionslådan är Maria Turtschaninoffs senaste bok Breven från Maresi.

Ända sedan jag läste Anaché av Turtschaninoff för ett antal år sedan har jag älskat hennes böcker och berättarstil. Och sedan Naondel (del två i serien om röda klostret kom ut) har jag längtat efter att läsa mer om den fantastiska värld Turtschaninoff skapat. Men i ärlighetens namn var jag faktiskt lite skeptisk till Breven från Maresi. Precis som titeln säger är romanen skriven i brevformat och det lät faktiskt lite tråkigt. Jag längtade efter något "storartat" och brev lät inte speciellt spännande.

Men då hade jag uppenbarligen glömt vilken berättartalang Maria Turtschaninoff är. Inget hon skriver är tråkigt, inte det minsta. Jag skulle vilja hävda att det här inte är någon typisk brevroman, men å andra sidan är jag inte riktigt säker på hur en brevroman egentligen ser ut? Trots att breven är spännande ska läsaren ändå inte förvänta sig actionspäckad fantasy med tvära kast. I stället är det en värld och en berättelse som långsamt växer fram och trollbinder läsaren på vägen.

P1030486.jpg

I Breven från Maresi återvänder Maresi till sina hemtrakter i Rovas efter flera år i klostret på ön Menos (första delen i den här serien heter just Maresi och handlar om hennes tid på ön, för den romanen fick Turtschaninoff Finland Junior-priset 2014). I den här romanen är Maresi förväntansfull över att se sin familj som hon saknat men hemkomsten blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Maresi pratar numer på ett annorlunda sätt, sticker ut ur mängden med sin blodröda mantel och har svårt att komma överens med sin mamma (tror alla vuxna som i perioder bott med sina föräldrar känner igen sig här, hehe). Maresi känner sig väldigt vilsen, saknar klostret och undrar hur hon någonsin ska klara av sitt uppdrag: att starta en skola för flickorna i byn. Dessutom är hon rädd och osäker i sällskap av män. Erfarenheterna från Menos säger att män är farliga och ett det gäller att vara försiktig. Kort sagt: det blir inte alls som Maresi tänkt sig.

Persongalleriet är stort men målas fram på ett fint sätt. Turtschaninoff skildrar relationerna till föräldrar, grannar och de andra Maresi möter på ett fint och nyanserat sätt. Jag gillar speciellt vänskapen till en av de kvinnliga grannarna (som jag nu glömt namnet på) och skogshuggaren Kárun. Kárun är faktiskt en av mina favoritkaraktärer – lågmäld, tillbakadragen men snällast i världen. Jag gillar också att Turtshcaninoff låter Maresi vara naiv, ivrig och tjurig. Det är verkligen Maresis version av det skedda som skildras. Tonen är rätt rakt igenom.

Två favoritböcker. Har också Maresi, men den är utlånad, men minns så klart inte till vem.

Två favoritböcker. Har också Maresi, men den är utlånad, men minns så klart inte till vem.

När jag väl började läsa kunde jag inte lägga boken ifrån mig. Jag gråter och skrattar och spänner mig när jag läser och är ledsen när boken är slut. Turtschaninoff är en otrolig berättare och den berättelse Maresi skriver fram i sina brev är en värld jag vill veta mer om. Naturen med dess krafter och uråldriga visdom spänner över sidorna. Maten (och ibland bristen på den) är också väldigt närvarande i böckerna. Det vattnas i munnen när jag läser om de olika läckerheterna som dukas fram och glädjen över mat är mer än synlig. Också böcker, läsning och skrivande får än en gång en synlig roll – och vem älskar inte passionerade skildringar om läsning?

Maria Turtschaninoff är en av Svenskfinlands (Finlands! Europas! Världens!) främsta författare och det bekräftas än en gång i Breven från Maresi. Fastän det inte händer så mycket i romanen ryms det ändå så otroligt mycket mellan sidorna. Det här (och de tidigare romanerna) är en bok alla borde läsa. Det handlar om förtryck, makt, vänskap, familj, liv, död, kärlek, systerskap. Ja, allt. Är du skeptisk till fantasy? Läs ändå! Det här är en av de bästa böcker jag läst i år, kanske någonsin. Klart du vill läsa!

Pust, det här var bloggens första regelrätta bokrecension! Känns stort ändå på nåt sätt? Vad tycker du? Tar gärna emot kommentarer och respons på recensionen för att kunna utvecklas i fortsättningen. Och nästa vecka ska det bli mer böcker här på bloggen, är så otroligt taggad redan, det händer nämligen spännande saker! Kika in på tisdag för ett riktigt fantastiskt erbjudande.

Om jag säger att jag inte bryr mig, ljuger jag

Jag har egentligen ett ganska bra självförtroende. Antagligen ett mycket bättre självförtroende än många andra. Men att skriva och låta världen tycka exakt vad den vill av det jag skrivit – nog fan är det svårt.

Alla människor älskar positiv respons och de flesta ogillar väl negativ respons. Däremot kan det ju också finnas konstruktiv respons – och det är väl den allra bästa sortens respons (förutom den positiva då, hehe).

I min journalistroll är jag 99 gånger av 100 säker på att jag levererar en bra text, men ibland är också jag nervös och vet inte inte riktigt hur texten kommer att tas emot. Oftast är det om jag intervjuat någon högt uppskattad person eller om jag skriver för en ny uppdragsgivare. Förra veckan fick jag ändå följande mejl av en ny uppdragsgivare:

"Först vill jag passa på att berätta att en av våra redaktörer rusade in på mitt rum och skrek HERREGUD VILKA BRA TEXTER DEN DÄR KUGGE SKRIVER!”

Ja det är ju inte precis varje dag en får sån respons. Att den dessutom kom för texter som jag känt varit knepiga och som jag varit nervös för gör allt så klart mycket bättre. Eftersom många tyckte att det var en bra idé att ompublicera en del Debutantbloggen-inlägg tänkte jag därför nu ha med mitt inlägg om respons, eller framförallt recensioner, och hur en ska förhålla sig till dem. Så här skrev jag i september i fjol:

Jag önskar att jag alltid kunde förhålla mig så här avslappnat och glatt till alla recensioner och all respons.

Jag önskar att jag alltid kunde förhålla mig så här avslappnat och glatt till alla recensioner och all respons.

Hur förhålla sig till recensioner?

Att skriva en bok och få den utgiven betyder att boken också i de flesta fall blir recenserad. Kanske inte alltid i den stora dagstidningen, men det finns allt fler bloggare och instagrammare som skriver om böcker – och vad är väl bättre än det! Mer boksnack, tack!

Recensioner är alltså en del av processen. I bästa fall kan en recension göra författaren överlycklig och i värsta fall kan samma författare känna sig riktigt, riktigt skit. Och jag tror att så gott som alla författare fått vara med om bägge situationerna.

Men hur ska man då förhålla sig till recensionerna? Både till de bra och till de dåliga? Bra recensioner är kanske ändå lite lättare, de kan man gladeligen dela vidare på sociala medier och glädja sig över att läsaren gillat det man skrivit. Målgruppen har läst och gillat, hurra! Men jag har också hört om att riktigt bra recensioner kan leda till panik. Kan jag göra om det här? Tänk om jag aldrig skriver en lika bra bok? Ändå ett sorts lyxproblem tänker jag mig.

En sämre recension då? Hur ska man komma över att det finns läsare som inte alls gillat, eller kanske ens förstått vad man försökt åstadkomma? Hur ska man förhålla sig till dem som kanske inte alls förstår genren i sig? Jag har läst om romancerecensioner som kritiserat att storyn är för förutsägbar – måste paret verkligen bli ihop på slutet? (Ja, de måste det, det hör till genren på samma sätt som att vi får veta mördaren i slutet av en deckare.)

Men som författare, eller vilken kreativ skapande person som helst, måste man ju kanske också inse att alla inte kommer att gilla det man skapat. Och allt annat vore väl galet. Kanske romanceboken var helt fel för Tanja, 37 år, medan Gösta, 62, älskade den. Alla gillar inte allt och så ska det också vara.

P1000009.jpg

När jag läst en sämre recension av min debut har jag velat argumentera och förklara. Säga att “det är inte alls så jag menat”. Men var och en har naturligtvis rätt till sin tolkning och jag har med stor fascination läst både bättre och sämre recensioner om min debut. Den konstruktiva kritiken försöker jag ta till mig, lära mig och göra bättre nästa gång. I vissa fall har jag hållit med recensenten till hundra procent, i andra fall har jag skakat på huvudet och skrikit “du förstååååår inte!”.

Och här kommer vi in på smak och tycke igen. Samma sak som en läsare ansett är riktigt skräp, har någon annan tyckt att är fantastiskt. Jag har fått läsa att jag skriver flyhänt och jag har fått läsa att jag skriver platt. Jag har fått läsa att miljöbeskrivningarna inte är tillräckliga och jag har fått läsa att boken tar läsaren med sig till Ecuador.

Jag har tjutit av glädje när någon tyckt att min bok är den “bästa boken som jag läst i år” och jag har fällt några tårar när jag läst recensioner som inte sparat på orden gällande kritiken. Jag tänker mig att bägge reaktioner är rätt naturliga. En författare är bara en människa och att inte känna något alls skulle vara märkligt. Som debutant är man kanske extra känslig och debutanthjärtat är skört.

Ändå gläds jag över varje person som läst min bok och som tyckt till, analyserat och kommenterat. Vissa kommentarer har jag kanske avfärdat, medan andra har jag tagit till mig och reflekterat över. Och de riktigt riktigt fina recensionerna sparar jag i mitt hjärta (och på datorn) och plockar fram en dålig dag. Det finns folk som tycker att min bok är den värsta dyngan nånsin, men det finns också folk som älskar den. Och det är ju för dem jag skriver.

***

Med de recensioner jag fått, borde jag verkligen inte klaga, för de flesta recensioner har faktiskt varit fantastiska. Jag har samlat några favoriter här. Och tänk på det: en recension kan betyda otroligt mycket för författaren. Det spelar ingen roll om en blir hyllad i dagstidningen eller på Instagram – all kärlek (och konstruktiv kritik!) är välkommen för sköra författarhjärtan.

Hur brukar du förhålla dig till respons? Och när har du senast fått riktigt fin respons?

Tack och hej sommaren 2017

detärfarligtattvararädd.jpg

Den här sommaren har verkligen bjudit på det mesta. Efter förra sommaren, med ett avslutat långt förhållande och stukad vrist, var förväntningarna för den här sommaren höga. Kanske för höga? Det är ju ofta förväntningar som förstör det mesta. Men som sagt, både högt och lågt bjöd sommaren 2017 på.

Jag har blivit blev kär, jag har blivit dumpad. Jag har upplevt monsunregn i Berlin och lajvat Sandra Beijer i en park i Stockholm. Jag har inte simmat alls tillräckligt många gånger på simstadion och jag gjorde knappt några av de sommargrejer jag hade planerat. Jag trodde jag bröt min tå, men slog den bara rejält.

Jag har sett vänner gifta sig, fått gulla med bebisar, hört om nya familjemedlemmar som är på väg. Jag har lyssnat på kompisars kärleksproblem och öst på med egna. Jag har sagt dumma saker till vänner och jag har sagt fina saker till vänner. Jag har påmints om att vi alla har våra demoner och problem. Att vi alla har nåt att gråta för, men också nåt att skratta för.

ebba.jpg

Jag har skickat in min debutroman i tryck och fått förlossningsdepression. Jag har känt mig nere utan att riktigt förstå varför och jag har ryckts upp ur groparna för att rasa ner i dem igen. Jag har överväldigats av kärleken till min bok, över att närmare hundra personer kom på releasefest och firade den. Jag har sovit dåligt på grund av ångest för dåliga recensioner, jag har tjutit av glädje när jag fått kommentarer som "årets bästa bok".

Min nya balkongstol har varit min bästa vän och följeslagare under denna mulna sommar. Jag har ätit frukostar, luncher och middagar ute på balkongen. Jag har hånglat på balkongen och jag har gråtit. Jag har skrattat så att jag fått ont i magmusklerna, insett än en gång att mina vänner är bäst. Jag har druckit vin och skumpa och kall öl. Ensam och med mina finaste. Jag har talat om livet och drömt om livet. Jag har läst och jag har redigerat. Jag har hållit i min bok, beundrat den.

Jag har bestämt mig för att ta bättre hand om min kropp så att den ska orka, jag har lovat mig själv fyra veckor i Centralamerika i januari. Jag har än en gång insett att livet inte alls blir som jag planerar, hur mycket jag än försöker, men att det trots allt blir bra. Gråt, skratt, skumpa, vänner, hångel och små glimtar av hopp – allt detta och mer hör till livet. Och det är väl precis som det ska vara.

sommarkväll.jpg

Den sista augusti avslutar sommaren och guldgusti med en fantastisk recension, ett mycket trevligt brev gällande skatteåterbäring (resekassa, yay) och min första förlagsfest i kväll. Livet, livet. Du är så krävande, du är så bra. Tack för att jag får vara med om allt det här!

Kommentarer trillar in

Det jag väntat på lika länge som på själva releasefesten är att boken äntligen ska få bli läst. Under de senaste dagarna har de första kommentarerna av snabba läsare redan trillat in och jag kan inte säga annat än att jag är glad och lite chockad.

Folk som säger att de sträckläst, en som säger att hon tycker att det är sommarens bästa bok och ett mästerverk(!), andra som skriver att de älskar min bok och nästan alla som önskar att jag ska skriva mer. Fear not, kommer inte att sluta skriva!

Under helgen har jag signerat och paketerat in böcker som jag ska droppa i närmaste postlåda i morgon.

Under helgen har jag signerat och paketerat in böcker som jag ska droppa i närmaste postlåda i morgon.

Jag försöker nu förbereda mig på att alla inte kommer att lovorda – på Goodreads hittade jag en som tyckte att jag hoppar för mycket från scen till scen och kände genast modet sjunka. Hade lust att förklara att det är så jag skriver – det är scen på scen på scen. Det är så jag vill skriva.

Sen insåg jag att alla inte kan tycka om den stilen (så klart!). Och hen hade ändå skrivit att boken "är trevlig att läsa och den målar upp Ecuador på ett sätt som gör att det känns som att en är där själv". Så det var ju verkligen inte en dålig recension. Men hösten blir garanterat en prövning i känslighet. Det gäller att fokusera på de som gillar det jag gör och försöka strunta i resten. Och minnas att jag ju faktiskt skrivit den här boken för ingen annan än mig själv.

Men hur sjukt är det inte att folk läser? Att de kommenterar? Att boken nu är "fritt byte"? Och hur sjukt är det inte att folk skriver åt mig att de älskar det jag skriver? Jag blir uppriktigt lycklig av varje positiv kommentar och vet inte vad jag ska göra av alla känslor. Det är väl bara att enjoy the ride! Det här händer nu. Det händer.