Sista tågresan – vilken interrail!

Om några timmar är jag tillbaka i Helsingfors där resan startade för ganska exakt tre veckor sedan. Tåget rullar mjukt fram på rälsen och jag tänker på de senaste veckorna. Det klassiska: det känns som om det var just jag åkte iväg, samtidigt som det känns som en evighet sedan. Just nu är jag trött men väldigt nöjd. Resan blev inte riktigt som jag tänkt mig, men när blir en resa egentligen just som en tänkt sig?

Framförallt hade jag hoppats på mer skrivtid, men å andra sidan är jag väldigt nöjd över den skrivtid jag fick. Redigeringen har tagit fart och jag börjar känna en försiktig optimism kring texten. Kanske det ändå inte var skrivandet den här resan skulle handla om, fastän jag försökte intala mig själv det. Eller egentligen har den ju i allra högst grad handlat om skrivandet – nu är jag äntligen i gång med redigeringen! Men mest har det ju faktiskt handlat om att träffa människor och det har jag verkligen gjort. Så glad för varenda en.

upload.jpg

Jag har också tänkt en hel del på hur enormt privilegierad jag är som kan resa så här, inga semesterdagar att räkna eller inga chefer som måste godkänna de dagarna. Det är helt okej att åka hem runt Bottenviken fastän tågresorna tar ungefär ett dygn mer än om jag hade tagit färjan från Stockholm – jag har inte bråttom. Min frilanstillvaro möjliggör att jag kan åka iväg för tre veckor, det här är ju faktiskt årets andra resa på tre veckor. Visserligen har jag inte varit helt ledig under den här resan, men det gör faktiskt ingenting. Att jobba någon timme här eller där har gått utmärkt. Det stör mig faktiskt inte alls.

Med tanke på att jag för det mesta bott hos släkt och vänner har resan inte heller blivit så dyr, men jag tänkte skriva ett skilt inlägg om hur mycket resan kostade. Och så ska jag också skriva ett helt praktiskt inlägg om vad som kan vara bra att tänka på under en interrail. Ställ gärna frågor!

upload.jpg

Resan i siffror

Egentligen är det alltid helt omöjligt att sammanfatta en resa, men jag ska göra ett försök med lite siffror. För vem älskar nu inte lite statistik?

0 köpta plastflaskor vatten (tack vare min nya Sigg-flaska)
1 löprunda
2 gånger jag tackat nej till jobb som erbjudits under resan
3 par byxor som gick sönder i skrevet (argh, 3 par!!!)
4 länder (Finland, Sverige, Danmark, Tyskland)
5 lästa böcker (Munametsä, Alla orden i mig, Den stora utställningen, Darling Mona, Big Magic)
7 blogginlägg
8 yogapass
11,5 timmar redigering
12 nya pennor från Muji
13 Instagraminlägg
16 tåg- och bussresor + 1 flygresa
20 nätter borta hemifrån
9614 ord raderade i Nationen

Ja som ni ser: en jättebra resa! Men nu längtar jag verkligen efter ett somrigt Helsingfors och alla nära och kära på hemmaplan. På många sätt är det bästa med att åka bort att komma hem igen. Allt är som vanligt och ändå inte, för att en varit med om en massa nya upplevelser och historier. Och så finns det alltid nya äventyr som väntar runt hörnet.

Här blev det nästan plastflaska, men se nej! I Köpenhamn fick vi vatten i kartongförpackning!

Här blev det nästan plastflaska, men se nej! I Köpenhamn fick vi vatten i kartongförpackning!

Min redigeringsprocess

I dag har jag alltså träffat min redaktör. Efter att i söndags ha läst igenom mitt manus och tyckt att det mesta var riktigt skit känner jag mig mycket mer upplyft nu. Precis som vilket annat projekt går det här är att fixa. Det är så klart en hel del arbete som ligger framför mig, men jag tänker att det är via det där arbetet, via mina misstag, via att göra som jag lär mig.

Jag fick följande fråga tidigare och tänkte att jag nu ska försöka svara på den: Är du nöjd med hur du jobbade med ditt förra manus vad gäller redigeringen eller är det något du tänker göra annorlunda denna gång?

Ända sedan jag läste Nationen nu i söndags har jag tänkt på vad det var som gick snett i den senaste redigeringen och jag har kommit fram till nån sorts teori om hur jag gjort. Jag gjorde mer eller mindre samma sak senast. Efter att jag fått kommentarer på manuset går jag in i nån sorts crazy mode och trycker in massvis med grejer i texten. Jag pladdrar på och förklarar och “fördjupar” och typ skriver sönder min historia. Antagligen för att jag fortfarande själv söker efter de pusselbitar som saknas och i stället för att i lugn och ro sätta mig ner och fundera börjar jag skriva på som en galning.

Det här resulterar i ordspya. Tomma ord, tomma kapitel som upprepar sig och gräver ner sig i samma saker om och om igen. Det blir tomgång i texten och inget berör. Det blir för mycket och för utskrivet. Det blir inte bra. Inte alls.

Foto:  Mel Poole /Unsplash.

Foto: Mel Poole/Unsplash.

Under nästan alla redigeringsrundor, både med Nationen och Vad heter ångest på spanska? har jag haft sjutusen andra projekt i gång samtidigt. Någon annan kanske klarar av att redigera i ett sånt kaos, men jag inser att jag behöver mer ro. Jag behöver ett lugn. Jag behöver en tillvaro där jag inte måste hoppa mellan femhundra olika tankar varje dag. Jag behöver fokus.

Så nu ska jag försöka lära mig av allt kaos jag skapat och försöka hitta ett lugn. I stället för att rusa in i texten ska jag suga på den. Kanske skriva ett synopsis, ta till post it-lappar, fundera och analysera. Vad är viktigt för berättelsen? Varför ska just den här scenen vara med? Det räcker inte med att något är träffsäkert och roligt, det måste också sitta in i historien och föra den framåt. Inget ska finnas med av lättja eller av en slump. Allt ska ha en betydelse.

När jag funderat klart ska jag börja med att stryka. Mycket. Av de 100 första sidorna kommer antagligen hälften att ryka. Kanske mer? Vi får se. Lyckligtvis är jag inte en som känner ångest för att slänga text. Är det dåligt kommer ju boken bara bli bättre av att jag slänger. Om det är bra kan jag spara det till senare. Eller publicera på bloggen som nåt sorts extra material, hah!

Men framförallt ska jag inte skriva något nytt. Min redaktör sa det säkert fem gånger i dag: skriv inget nytt. Så egentligen ska jag ju bara radera och komprimera lite. Hur svårt kan det liksom bli, hehe?

I stället för att känna hopplöshet försöker jag tänka att det är just så här det skulle gå. En liten omväg bara för att göra boken bättre. Foto:  Thiébaud Faix /UNSPLASH.

I stället för att känna hopplöshet försöker jag tänka att det är just så här det skulle gå. En liten omväg bara för att göra boken bättre. Foto: Thiébaud Faix/UNSPLASH.

Så i korthet: jag tror att jag har lärt mig rätt mycket om mig själv om min skrivprocess och nu ska jag försöka undvika de misstag jag gjort tidigare. Det är helt uppenbart att jag behöver mer fokuserad skrivtid för att det ska bli bra. I stället för att skynda fram ska jag fundera fram. I ett lugnare och mer eftertänksamt tempo. Så länge jag lyckas med det är jag helt säker på att den här romanen kommer att bli så himla bra.

Dessutom är jag så otroligt tacksam för att jag har min proffsiga redaktör att bolla med. Planen är att jag ska skriva om (eller snarare banta ner) de första hundra sidorna, skicka den nya början till henne och sedan ska vi se vad som händer med resten. Men bok ska det bli! Jag vet egentligen om jag svarade på frågan om redigeringen, men kanske jag är lite klokare efter den här rundan och kan skriva ett nytt svar sen. Kanske.

Hur brukar du tänka när du ska redigera ett manus eller göra om ett större projekt? Var börjar du? Vad är din strategi?

Maj oh maj

Det har redan gått sju dagar av maj, men jag tänkte att det ändå är på sin plats att berätta lite om vad som ska hända den här ljusa vårmånaden. För det första kan jag ju börja med att säga att det inte alls blir så lugnt som jag hade trott att det skulle bli. Jag har fortfarande rätt mycket jobb, men jag ska verkligen inte klaga. Jag räknade i lördags att med det jag fakturerar under årets första fem månader plus den fakturering jag vet att jag kommer att ha i höst behöver jag inte tacka ja till ett enda jobb under resten av året för att klara mig. Jag gör till och med ett bättre resultat än i fjol? Så sjukt, så tryggt!

Vad jag jobbar jag med då? Jag har skrivit en artikel om en dagismormor, intervjuat en forskare som forskar om fotbollsklubbar (!), gjort en översättning för en webbsida och så har jag ett stort översättningsprojekt som ska vara klart om två veckor. Utöver det här ska jag skriva fyra artiklar och göra några översättningar för min fasta kund Y-Studio. Så kul att få skriva om företagande!

Foton från i fjol. Jag hoppas jag skulle hinna se körsbärsblomningen i Kasberget i Helsingfors.

Foton från i fjol. Jag hoppas jag skulle hinna se körsbärsblomningen i Kasberget i Helsingfors.

På fredag ska jag träffa min redaktör och se vad vi kan göra med kaoset jag skapat i Nationen. Vi ska båda fram till fredag fundera på vad som kan strykas och jag ska försöka komma med nåt mer konstruktivt än “allt”. Nä, det ska nog bli bra och jag är så glad över att få jobba med min proffsiga och klartänkta redaktör. Jag vet att hon kan styra mig i rätt riktning. <3

Utöver jobbet och skrivet händer en hel del. Det blir sista träffarna med mina adepter som jag mentorerat sedan november. Känns om att vi just kom i gång och nu ska vi sluta? Jag ska också gå en fotokurs och lära mig redigering i Lightroom, väldigt taggad! Eftersom jag ska resa en stor del av juni hoppas jag också på mycket kompishäng. I slutet av månaden ska jag gå på Hanaholmens sommarfest och ser redan fram emot alla goda snittar de bjuder på, mmm!

P1010512.jpg

På sportfronten är yogautmaningen från januari tillbaka. Jag yogar alltså varje dag och nu efter sex dagar (började andra maj) känns det redan så mycket lättare. De första dagarna märkte jag att jag hade svårt att koncentrera mig, att det kändes tungt och omotiverande men nu börjar jag hitta lugnet igen. Funderar faktiskt på att köra den här yogautmaningen varje månad resten av året, haha. Eller i alla fall se till att få in en yogarutin. Både min rygg och mitt huvud mår bättre av det. Sista helgen i maj blir det också Sjundeå cup, alltså en handbollsturnering som spelas utomhus och alltid är lika rolig!

Så ja, en hel del på gång den här månaden. Lite irriterande med tanke att jag hade tänkt att det skulle bli en lugnare månad. Jag insåg också just att jag är helt värdelös på stresshantering. Genast när jag har mycket jobb blir jag lite sur och jobbig (förlåt alla). Hoppas vårsolen och yogan fungerar som en motvikt till det. Och så gäller den gamla sanningen: så fort jag gnällt lite på internet känns allt bättre.

Vad har du för planer i maj?

Den jobbiga kreativa processen

“Min roman är nästan färdig, det är inte så mycket arbete kvar förrän den kan gå i tryck.”

Eh, nej. I dag har jag läst igenom en pappershög på 300 sidor och känt mest att vad fan håller jag på med och vad är det för fel på mitt förlag som vill ge ut en sånhär skithög? Jag fick också kommentarer av redaktören och vi kan väl säga så här: det bästa är att vi är eniga. Jag protesterade inte mot (nästan) något hon skrev i sin respons. Hon uttryckte sig ändå väldigt mycket snällare än jag om min egen text. Ja, alltså lite mer konstruktivt än “Kugge det här är fruktansvärt dåligt och du kanske ska fundera på att byta bransch, kanske bli elmontör eller vildmarksguide”.

I korthet: De första 100 sidorna saknar tempo och driv. Jag pladdrar på som fan. Visst finns det en del roliga och träffsäkra scener, men grejen är att de flesta inte hör hemma i den här boken. Ugh! Så min tanke om att det blir en lätt och mysig redigeringsrunda i sommar stämmer ju inte riktigt.

Vad kul att jag tyckte att det jag skrev i november var bra. Nu tycker jag det är skit. Grattis!

Vad kul att jag tyckte att det jag skrev i november var bra. Nu tycker jag det är skit. Grattis!

Jag blev faktiskt väldigt modfälld av att läsa min egen text. Hur kan den vara så dålig? Hur kan jag vara så dålig? Ska det här verkligen bli en bok?

Men, det här är inte enbart negativt. För det första tycker jag att det är bra att jag ser bristerna i min text. Jag går liksom inte runt och tror att jag skrivit världshistoriens bästa roman, utan jag vet att den måste bearbetas. Mycket. För det andra så är det ju grejen med redigering, att det blir bättre, att det som inte fungerar kan raderas eller utvecklas. Det här är ju trots allt bara min andra roman. Med min första hade jag ingen aning om vad jag sysslade med. Nu kanske jag har lite bättre koll. Åtminstone i teorin, haha.

Det största problemet är nog att jag skrivit det första utkastet till den här romanjäveln i november 2014. Det är för snart fem (!) år sedan. Jag har utvecklats otroligt mycket efter det och romanen kanske hade mått bra om jag helt enkelt hade skrivit om den från början till slut i stället för att peta och peta och göra den sämre. För det är liksom det som händer med mina texter, ju längre jag petar på dem, desto sämre och babbligare blir de tills en redaktör kommer och styr upp kaoset snällt men bestämt.

Och det är ju en sån enorm lyx att ha en redaktör. Jag ser fram emot att snacka igenom manuset med henne och få nån ordning på det. Vad kan jag stryka? Vad måste jag förstärka? Jag tror att det blir rätt mycket kill my darlings, men vet ni vad, det kommer nog bara att göra den här romanen bättre trots att min första tanke (som vanligt) var att slänga hela skiten, men jag är ju inte en sån som ger upp.

Så en roman ska det bli. En bra sådan dessutom. Synd bara att jag är så trögfattad och kräver tremiljoner redigeringsrundor för att få det rätt. Men sen, sen blir det bra. Det är den här romanjäveln värd!

P.S. Snälla sänd kärlek och tröst. Det behövs! H: nedstämd_författare86

Ansökningar, redigering och kompishäng

Förra veckan bestämde jag mig för att åka och hälsa på min LittSkap-kompis Christa i Åbo och är så himla nöjd med det beslutet! Jag har blivit behandlad som en prinsessa och verkligen kunnat koncentrera mig på att jobba. Sedan tisdagen har redigeringen tagit stora kliv framåt så slutet hägra. Äntligen!

Enligt min ursprungliga plan hade jag tänkt vara klar med redigeringen före slutet av november, men det är inte riktigt realistiskt. Viktigt är ändå att det skett mycket i texten och att det blir bättre. Men varje gång jag närmar mig slutet av nåt projekt känner ju hur motståndet växer. Den där tillfälliga självsäkerheten jag känt brukar försvinna och jag har bara lust att ge upp.

Men det gör jag så klart inte.

Ändå är känslorna lika jobbiga att hantera varje gång. Egentligen älskar jag ju att avsluta projekt och kunna kryssa av dem från to do-listan, men sen känner jag mig ändå kluven och tänker att jag kanske borde fila på texten lite till och … Men som sagt: almost there och den här lilla skrivretreaten gjorde verkligen gott. Prio ett just nu är att bli färdig med redigeringen. Sååå lite kvar nu.

upload.jpg

Dessutom har jag skrivit mina Kulturfonden-ansökningar, det enda som kvarstår är att jag ska läsa igenom dem en sista gång i morgon och sedan skicka in. Vi har också hunnit med promenader och pladder. I går kväll kom en annan kurskompis, Lotta, och hälsade på så vi drack vin och pratade om skrivet och livet till midnatt. Jag har många gånger tänkt att just Litterärt skapande egentligen inte var rätt kurs för mig (jag hade gärna gått en kurs med mer fokus på att producera text), men jag är så otroligt glad över alla jag lärt känna under kursen och att det nu är möjligt att spontanåka till Åbo för två nätter. <3

Sen när jag är klar med min redigering ska jag försöka samla ihop lite tankar och tips kring det här på bloggen. Är det nåt speciellt du funderar på?

Releasesits, viktig research och annat som piggar upp redigeringen

Att skriva böcker är ofta en låååång process. Jättelång. Lite beroende så klart på vem en råkar vara och hur stort trycket är på att nästa roman ska komma nu nu nu. I mitt fall är trycket inte speciellt stort om vi säger som så, haha! Och det här romanmanuset har hängt med i ungefär fyra (!) år redan. För den som missat: jag skrev råmanus under NaNoWriMo 2014 och nu är jag inne i kanske sjätte eller sjunde redigeringsrundan. Redan tredje (!) gången jag redigerar i år.

Så ibland är det tröttsamt att skriva och stirra på samma ord om och om igen. Vissa dagar kan jag råka älska texten, andra dagar kan jag tycka att det är värsta skräpet som ingen vill läsa – med andra ord helt normala reaktioner hos en författare. Men oberoende så har mina båda två första manus krävt otroligt lång tid och långa processer och då är det ganska skönt att drömma om omslag, releasefester och annat som inte är det minsta relevant just nu.

I fredags spontanhängde jag med ett gäng på ölfestivalen Craft Beer Helsinki och passade på att fråga en som jobbar på Yle Sporten när morgonturen börjar på vardagar. En pytteliten detalj i mitt manus men eftersom jag råkar känna några på sporten kunde jag lika bra passa på att fråga. Hen jag frågade blev glad och ganska nyfiken. Är liksom Yle Sporten med i en roman?!

Det är inte bara Yle Sporten. Jag har med ett antal finlandssvenska stereotypier eller kännetecken – ett helt medvetet val. Jag vill delvis driva lite med oss finlandssvenskar och våra traditioner men också skapa igenkänning och en sorts (inside)humor. Jag berättade om några detaljer och mitt sällskap tyckte det lät kul och intressant, vilket så klart gav mig en boost.

Dagens redigeringshörna. &lt;3

Dagens redigeringshörna. <3

Det här ledde sedan till att jag outade min idé om att ordna releasefestsits. Jag skriver ju om en studentnation och då handlar det mycket om sitsar (alltså studentikosa middagar med mycket snaps), så varför inte göra en grej av det?! Åtminstone blev mitt (förfriskade) sällskap extremt taggade, så det kan hända att jag lovade ordna en releasefest i sitsformat?!

Överlag tycker jag att det är jättekul att drömma om releasefest och allt som hör till. Det är ju en evighetslång tid dit, men jaja, en författare får väl passa på att drömma om glamour då och då. (Haha, sits och glamour?!) Jag har också tänkt att jag så klart måste trycka upp halarmärken som jag delar ut till alla.

Vad tror du, är en releasefest i form av en sits ett framgångskoncept? Jag tänker att deltagarna betalar en trevlig summa, får boken, ett halarmärke och kanske ett litet sånghäfte med essentiella snapsvisor i en goodie bag. Och så klart en rolig kväll. Nu ska jag "bara" redigera klart och få manuset antaget då. Iiiiinga problem, ehhehehe.

Redigeringen har börjat

Jag tänkte skriva ett inlägg som heter "så här redigerar jag", men jag tror att min redigering fortfarande söker sin form så jag börjar med ett lite försiktigare inlägg innan jag skriver ut sanningar om hur en ska redigera bästsäljande romaner (nånejnå, såna sanningar kommer ni inte att få läsa här). Men nu har redigeringen i alla fall börjat och jag tror att just början är ett av de viktigaste stegen oberoende av vad en sysslar med.

För det finns ju alltid ett motstånd. Ett sånt himla motstånd. Jag har hittat på tusen andra (otroligt oviktiga) saker att göra i stället för att sätta mig ner med min text. Alltså prokrastinerat. Jag tror varje människa vet vad jag pratar om, men nu har jag i alla fall kommit ur den fasen på nåt plan och är i gång. Jag är i gång, hurra!

Under förra veckan läste jag igenom hela manuset. Jag hade inte rört det på två månader så det var faktiskt ganska roligt att plocka upp det. Det finns mycket som är bra men det är många saker som behöver bli bättre. Det hände en hel del under vårens redigering, men nu ska det hända ännu mer! Jag har fått kommentarer av några andra och det har hjälpt mig att se de största bristerna och samtidigt satt tankeverksamheten i gång. En redigering börjar nog alltid med att en tänker.

Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Och tänkt, det har jag gjort. Både i går och i förrgår har jag faktiskt mest tänkt, tänkt, tänkt. Jag har suttit med mitt anteckningsblock och scrollat i manuset i skrivprogrammet Scrivener (ska blogga om fördelarna med det, I promise). Medan jag tänkt har jag raderat ett antal kapitel och flyttat runt på andra. Jag har funderat på dramaturgin, valt att radera en bifigur och överlag funderat så att det knakar: hur ska den här berättelsen bli så bra som möjligt?

Det känns som om jag knappt gjort nåt när jag mest suttit och tänkt och antecknat och inte skrivit nåt, men jag har lärt mig att jag först måste veta vad jag vill, före jag kan sätta i gång med att förverkliga det. Det är liksom ingen idé att pilla i detaljer om jag senare märker att jag nog måste stryka hela kapitlet. Jag är ju inte en person som har en tydlig synopsis när jag börjar skriva, så jag är tvungen att bearbeta texten och dramaturgin rätt mycket under mina redigeringsvarv.

Men nu börjar det äntligen kännas som att det här kommer att sitta. Jag har löst några knutar, andra kommer att jag lösa på vägen. Jag har en ännu tydligare bild av Astrid, Mikael och Saga och i dag har jag äntligen faktiskt börjat redigera. Hittills har jag avverkat 6 kapitel av sammanlagt 72 – ja det är många (!) men det är rätt korta kapitel. Men jag har också åtminstone fem helt nya kapitel jag borde skriva. Och garanterat blir det en hel del pill i de flesta.

Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Före jag började redigera min debutroman förstod jag inte alls när folk på sina skrivbloggar skrev om att de raderat hela kapitel eller hejvilt flyttat runt på dem. Jag fattade liksom inte hur det fungerade och tänkte att det måste ju bli hål i berättelsen i så fall. Men så är det faktiskt inte alls. Det mesta går att flytta på eller radera och ofta krävs inte ens så stort arbete. Nu valde jag till exempel att flytta fram en stor händelse så att allt kring den händelsen skulle bli mer logiskt och samtidigt blir dramaturgin för hela boken bättre. Så smidigt, eller hur?

Ja ja, det här låter säkert inte helt klokt när jag inte kan berätta vad det handlar om men just nu är jag i alla fall försiktigt optimistisk och ganska ivrig på att göra det här till en förbannat bra bok. Men ni kan ju fråga om nån vecka hur jag känner mig, hehe. Och är det nåt ni funderar på kring redigering eller kanske just min redigering då är det så klart bara att ställa en fråga. Fyra veckor till min egen deadline, iih!