Fem frågor om egenutgivning

När jag kämpade med att få Vad heter ångest på spanska? antagen funderade jag på att ge ut boken själv. För att jag trodde på den och verkligen ville att det skulle bli bok. Nu blev det ju så att jag blev antagen av Förlaget och kunde glömma tankarna på egenutgivning, men jag följer med stort intresse med författare som publicerar sina egna böcker.

För det första är det en stor ekonomisk satsning – kommer boken att sälja? För det andra finns det (tyvärr!!) en hel del fördomar när det gäller att ge ut själv, fastän många egenutgivare är minst lika proffsiga som traditionella förlag. En av dem är Anna Jakobsson Lund som driver förlaget Annorlunda förlag. Jag har följt med Annas författarresa med stort intresse och också läst fyra av hennes hittills utkomna fantasyromaner (den femte väntar på mig på mitt nattduksbord). Anna är en fantastisk författare och jag imponeras så otroligt mycket av henne och hennes kärlek för skrivandet och böcker.

Annas sjätte (!) egenutgivna fantasyroman Blynätter utkommer den 26 augusti (på min födelsedag! ser det som en personlig present till mig, hehe) och därför tänkte jag passa på att ha en kort intervju med Anna på bloggen. Hon svarar på fem frågor om egenutgivning! Men före vi börjar med intervjun måste ni ta en titt på omslaget. Hur fint?! Blev så sugen att läsa!

 
Framsida slutversion 1.png
 

Hej Anna, varför valde du att ge ut dina böcker själv?

Jag sökte först traditionellt förlag för Tredje principen, och var nära med ett av Sveriges största. Men när de drog väldigt mycket ut med att ge definitivt besked kände jag att de nog inte var så intresserade. Samtidigt blev jag mer och mer inställd på plan B, och hade börjat förbereda för egenutgivning. Till slut hörde av mig till förlaget och sa att de inte behövde fundera längre. Sedan har jag fortsatt att ge ut på egen hand för att jag tycker om den frihet det ger.

Jag kan bestämma utgivningstakt, format och marknadsföring själv. Jag har dessutom svårt att se hur vissa av mina böcker skulle passa i svensk traditionell utgivning. Den fantastik de traditionella förlagen ger ut är nästan alltid förankrad i vår verklighet, speciellt om den vänder sig till unga vuxna eller vuxna. Och jag vill ju skriva om helt egna världar.

Hur har människors inställning till egenutgivning ändrats sedan du började?

Inom fantastiken känns det som om fler väljer att ge ut på egen hand som första alternativ. Det finns också en grupp läsare som är intresserad av den utgivningen. Bland traditionell media och gemene man tror jag dock att det finns ganska många fördomar, till exempel att det enbart är de traditionella förlagen som kan ge ut bra litteratur.

Hur går egenutgivning till i praktiken – vad allt gör du som ett förlag annars skulle göra?

Min målsättning är att det inte ska gå att se skillnad på en av mina böcker och en bok utgiven på ett traditionellt förlag, varken gällande kvalitet på innehåll eller utseende. Eftersom jag inte har någon redaktör arbetar jag med testläsare för att göra boken så bra som möjligt. Vi är några författare som byter texter med varandra, och jag har också flera andra testläsare som är väldigt bra på att se problem och utvecklingsområden. Jag lejer personer som är duktiga på att sätta själva inlagan (dvs hur boken ser ut på insidan) och göra omslaget, och samarbetar med dem så att det blir som jag har tänkt, fast bättre. Det är en lite nervös del av processen, eftersom det innebär att jag måste släppa kontrollen, vilket inte är min favoritsysselsättning. Men oftast blir det fantastiskt resultat!

När boken väl finns är det marknadsföring som gäller, och det kan vara en utmaning. Jag har en grupp kärnläsare som hjälper till att tipsa andra om mina böcker. De är väldigt hängivna och jag är så tacksam för dem. Jag upplever att det är väldigt svårt att tränga utanför denna grupp. Kanske handlar det om gemene mans syn på egenutgivna böcker, eller på fantastik som genre. Eller så är konkurrensen från andra svenska och engelska böcker för stor. Jag har börjat finna mig i att det är så, och är väldigt glad för varje ny läsare, eller en gammal läsare som hör av sig och tycker om den senaste boken. Det är trots allt för de mötena jag skriver. Jag älskar verkligen att diskutera en ny bok med läsare. Att veta att alla delar av den på något sätt kommer från mina idéer känns extra stort.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Vad är det svåraste med egenutgivning?

Förutom marknadsföringsbiten kan det vara tufft att vara den som tar alla slutgiltiga beslut, även inom områden där jag inte har mina styrkor. Det hjälper att arbeta med proffs, men också att omge sig med författare, både traditionellt utgivna och egenutgivna som kan ge stöd och komma med input. Sedan är det inte alltid jättekul att betala fakturan för trycket, och hoppas att boken ska sälja så att den går runt. Det är en av de lite jobbigare sakerna med att ge ut på egen hand, att alla pengar måste läggas ut innan boken börjar sälja. Men lite spänning behöver man kanske i vardagen?

Vad är det bästa med egenutgivning?

Att kunna säga till förläggaren "du, jag skulle vilja följa upp min fantasyroman om den icke-binära kemisten med en rymdopera om kriminella genier, och sedan vill jag köra sågverksfantasyserien parallellt med rymdoperan" och förläggaren säger "okej, kör i vind, vi fixar marknadsföringen när vi kommer dit". Trots att det kan vara kämpigt att ha alla hattarna på förlaget, så uppskattar jag verkligen friheten det ger.

***

Tack Anna för intervjun och ett stort lycka till med din bok! Om du som läser bloggen blev sugen på att läsa Annas böcker hittar du mer info om dem alla på Goodreads. Jag kan verkligen rekommendera trilogin om Systemet, gillade de böckerna jättemycket. Och om du har fler frågor om egenutgivning kan jag säkert be Anna svara på dem. Men först tycker jag att vi en gång för alla ska strunta i den tröttsamma tanken om att egenutgivna böcker skulle vara sämre! Anna är ett jättefint exempel på att det går att göra så himla bra utan ett traditionellt förlag!

Berlin – blixtar och dunder, inga redigeringsunder

Hallo! Som tysken säger. Sedan tisdag kväll har jag alltså befunnit mig i Berlin. Jag bor i en lägenhet utan wifi och där en googlesökning med roaming tar cirka trehundra år så den här stackars bloggen har blivit lämnad vind för våg. Den senaste veckan har jag faktiskt knappt haft datorn framme. Markus kom hit på onsdag kväll och sedan dess har det varit intensivt häng när jag försökt visa honom allt jag gillar i den här staden.

I dag är faktiskt första dagen på hela resan sedan onsdag för 1,5 vecka sedan som jag är helt ensam. Inga planer, inga dejter inplanerade. Herregud vad skönt! Jag hade ju liksom tänkt att jag skulle åka iväg för tre veckor, vara för mig själv och skriva. Ahahaha. Det gick ju jättebra! Funkar ju inte helt så när jag samtidigt bokar in en massa människor och träffar – men det är ju också precis det jag ville. Att få umgås med alla kära människor som bor på annat håll än jag. Jag stannar här i Berlin fram till fredag morgon och åker sedan iväg till Köpenhamn, så nu har jag i alla fall några dagar av lite mer lugn.

berlinerdom.jpg
alibaba.jpg

Vad har jag gjort då? Första kvällen här hamnade jag mitt i ett ösregn. Vi gick på en sen drink med min kompis Minna och när vi skulle ta oss hem från vårt Biergarten öste det ner och stormade något otroligt. Lägenheten jag bor i var knappt 500 meter bort, men jag blev genomblöt och vid ett skede fanns det så mycket vatten på stigen att skorna och byxbuntarna blev helt blöta. Vi skrattade så mycket när vi sprang (jag) och cyklade (Minna) iväg mitt i stormen. Inte helt optimalt att bli så blöt, men överraskande kul.

Efter det har det varit mest hett här och svetten rinner. Markus och jag har cyklat runt på elcyklar (som funkar lite som stadscyklarna i Helsingfors, betalning sker per åktur), ätit massvis med god mat, festat till sent på natten, träffat både mina och hans kompisar, hängt på flygplatsen Tempelhof, varit på escape room och mycket mer. I går kväll åkte han hem. Känns redan tomt, men nu hoppas jag på att jag ska få lite skrivro. Satte mig på ett kafé för några timmar sen och började med att läsa ikapp e-posten, jobba undan några små grejer och så hade jag ju tänkt skriva – men gissa om jag glömde manusbunten i lägenheten?

Så nu är planen att plocka upp manuset, (el)cykla till en annan stadsdel och ett annat kafé och sedan sätta mig ner med min text. Nu kan jag faktiskt inte skjuta upp det längre.

Härliga dagar i Lund

upload.jpg

Hösten 2014 skickade jag iväg ett mejl till Charlotte och frågade om hon behövde en testläsare. Jag hade läst på hennes (numera begravda) blogg att hon skulle skicka Middagsmörker till en lektör och tänkte att jag också gärna läser manuset och det fick jag! Direkt när jag läst de första kapitlen visste jag att det skulle bli succé.

Det blev inte bara litterär succé i och med Charlottes debut i början av 2016, utan tack vare mitt mejl började nåt magiskt som jag är så otroligt glad för. Jag fick en vän! Vi träffades för första gången på en glassdejt i Malmö när jag hälsade på en kompis som bodde där då och efter det har vi setts minst en gång om året. Det här är tredje gången jag hälsar på hos henne och resten av familjen i Lund. Nästa gång ska vi ses i Helsingfors, det har hon lovat!

Skrivandet är ofta otroligt ensamt och att då ha en skrivkompis som Charlotte är guld värt. Varje gång hon läst mina manus har hon kommit med massvis av bra kommentarer. Hon peppar och hejar, men ifrågasätter också det som inte fungerar. Efter varje gång hon läst mina texter har de blivit så mycket bättre. Mitt skrivande har blivit bättre.

På den fina innergården till charlottes frilanskontor inne i Lund.

På den fina innergården till charlottes frilanskontor inne i Lund.

De senaste dagarna här i Lund har varit precis vad jag längtat efter. Vi har pratat typ nonstop om skrivandet, om bokbranschen, om drömmar, om tvivel, om att hitta en bra skrivrutin. Vi har diskuterat hennes skrivprojekt, vi har pratat om Nationen och allt annat jag vill skriva. Vi har snackat om hur det ska gå till om en vill sälja fler böcker – kanske till och med leva på sitt författarskap. Om vi säger som så här: Charlotte är ju mycket närmare det än jag. Därför är hon också en så bra kompis och förebild.

Jag kan faktiskt inte tänka mig en bättre boost inför min stundande redigering än de här dagarna i Lund. I dag jobbade vi ihop på hennes frilanskontor – Charlotte skrev på ett manus medan jag jobbade med de sista artiklarna och översättningarna jag ska fixa under den här resan. Snart snart snart är to do-listan avverkad. Åtminstone för en stund.

I morgon hoppar jag på tåget mot Berlin och kan knappt förstå att det är där jag somnar i morgon kväll. I min favoritstad? Vill äta frukost på alla favoritkaféer, cykla runt stan, dricka öl och prata tyska. Och så klart hänga med både mina släktingar och vänner som bor där. Men det bästa är nog att en viss härlig kille dyker upp i Berlin på onsdag kväll. Ser fram emot att visa honom det bästa av det bästa. Pussas på uteserveringar och cykla tillsammans genom Berlinnatten. Det blir så bra, så bra. <3

Stockholm, Stockholm och alla dessa känslor

Utsikt från hotellrumsfönstret via spegel. För annars skulle det ju inte vara någon utsikt alls.

Utsikt från hotellrumsfönstret via spegel. För annars skulle det ju inte vara någon utsikt alls.

Jag går över 15 000 steg. De flesta är i början åt fel håll. Det här är ingen dålig metafor, jag hittar helt enkelt inte i Stockholm. Jag har ingen egen karta i mitt huvud. Det slår tomt när någon säger Östermalm eller Norrmalm eller Gamla stan. Jag vet att alla dessa platser finns, men jag har ingen aning i vilken riktning. Också med Google Maps går jag fel. Efter några hundra meter inser jag att pluppen rört sig åt fel håll. Igen. Det här händer sällan någon annanstans än i Stockholm och jag undrar varför? Kanske det inte finns någon förklaring. Jag skämtar att jag hittar bättre i Buenos Aires än i Stockholm.

Jag äter lunch med Corinne, hänger med henne för tredje dagen i rad. Nu ses vi antagligen inte på flera veckor. Vi är väldigt olika. På många plan. Och just därför älskar jag att prata med henne. Höra hur hon tänker. För ett drygt år sedan visste jag knappt vem hon är, nu vet jag mycket mer. Från lunchen skyndar jag i väg för nästa träff med Johanna som jag lärt känna via Friday Lab. Fastän vi bara setts på internet är det som om vi känner varandra. Genast från första Zoom-träffen kände jag att hon är en människa jag kommer att tycka om.

Elin, jag och champagnen.

Elin, jag och champagnen.

Det är andra dagen i rad jag träffar en internetkompis. I går kväll har vi suttit i tre timmar med Elin och pratat om böcker, skrivande, bokbranschen, dialekter. Ja allt. Före gårdagen hade vi träffats som allra hastigast på bokmässan i Göteborg 2017. Vi dricker champagne, goda drinkar och bara pratar pratar pratar. Också det här är en människa jag visste att jag kommer att tycka om.

Nu är klockan bara halv tio en fredag kväll i centrala Stockholm och jag bloggar från sängen i mitt hotellrum. Jag är trött. Jag har verkligen maxat i att träffa människor de senaste dagarna. En massa fina i Vasa, alla i Stockholm. I dag hann jag också med promenad- och glassdejt med Madde. Och under förmiddagen jobbade jag några timmar. Då kunde jag inte hålla tillbaka frustrationstårarna. Den här resan är ingen semester, jag har hela tiden vetat det, men jag vill bli färdig med mina artiklar. Med mitt “riktiga” jobb. Fortfarande två kvar att skriva från scratch, två som jag ska översätta till finska. Och så en annan översättning. Sen får jag vara ledig.

En otroligt god öl, Omipollos Raspberry Aniara. Som godis.

En otroligt god öl, Omipollos Raspberry Aniara. Som godis.

Eller nej. Sen ska jag redigera. Försöka få nån ordning på de första hundra sidorna i Nationen som jag babblade sönder under förra redigeringsrundan. Det finns så mycket av mig i det där manuset samtidigt som jag är så trött på det. Och rädd. Jag har för fan skrivit råmanus i november 2014. Det kommer att ha gått över fem år från första ordet till att den kommer ut. Alltför ofta tänker jag att folk som läser den kommer att tänka “hur kan Kugge ha jobbat med det här i fem år när det är så skit som det är”.

Jag varvar den här resan med att läsa Karin Erlandssons nya bok Alla orden i mig. En bok om att skriva. En bok om att leva. En bok om att försöka få de två bitarna att gå ihop. Hon skriver naket och ärligt. Mycket håller jag med om och känner igen mig i, en del är helt främmande. Jag imponeras av hennes skrivlust och rasande skrivtempo. Skäms för att jag knappt skrivit i år. Funderar på varför jag skriver. Vad är det som driver mig? Egentligen.

Jättegod risotto på hotellbaren i kväll, njöt av varje tugga.

Jättegod risotto på hotellbaren i kväll, njöt av varje tugga.

Den här veckan har jag slutligen blivit säker på att jag inte kommer att vinna något pris i Hans Ruin-essätävlingen. Priserna delas ut om mindre än två veckor och vinnarna lär väl ha fått besked. Jag får inte heller ett stipendium jag sökt. Jag undrar vad jag ska göra med essän nu. Den är ju faktiskt bra. Tycker jag. Inte tävlingsjuryn. Jag undrar också vad jag ska göra med min idé som inte är värd ett stipendium. Mitt hemliga skrivprojekt som jag kanske bara borde begrava. Jag vet inte?

Varför alla dessa känslor och tankar, just nu? Kanske för att jag längtat efter den här resan. Markus frågade tidigare i vår vad jag mest ser fram emot. Att tänka fritt svarade jag. Jag har jobbat så mycket det här året så det känts som om jag inte orkat tänka – det har inte funnits utrymme för det. Jag saknar tomhet och tristess. Jag saknar skrivandet.

Kanske kanske får jag skriva den här resan. Kanske jag äntligen kommer lite till ro. Jag hoppas verkligen det.

Den jobbiga kreativa processen

“Min roman är nästan färdig, det är inte så mycket arbete kvar förrän den kan gå i tryck.”

Eh, nej. I dag har jag läst igenom en pappershög på 300 sidor och känt mest att vad fan håller jag på med och vad är det för fel på mitt förlag som vill ge ut en sånhär skithög? Jag fick också kommentarer av redaktören och vi kan väl säga så här: det bästa är att vi är eniga. Jag protesterade inte mot (nästan) något hon skrev i sin respons. Hon uttryckte sig ändå väldigt mycket snällare än jag om min egen text. Ja, alltså lite mer konstruktivt än “Kugge det här är fruktansvärt dåligt och du kanske ska fundera på att byta bransch, kanske bli elmontör eller vildmarksguide”.

I korthet: De första 100 sidorna saknar tempo och driv. Jag pladdrar på som fan. Visst finns det en del roliga och träffsäkra scener, men grejen är att de flesta inte hör hemma i den här boken. Ugh! Så min tanke om att det blir en lätt och mysig redigeringsrunda i sommar stämmer ju inte riktigt.

Vad kul att jag tyckte att det jag skrev i november var bra. Nu tycker jag det är skit. Grattis!

Vad kul att jag tyckte att det jag skrev i november var bra. Nu tycker jag det är skit. Grattis!

Jag blev faktiskt väldigt modfälld av att läsa min egen text. Hur kan den vara så dålig? Hur kan jag vara så dålig? Ska det här verkligen bli en bok?

Men, det här är inte enbart negativt. För det första tycker jag att det är bra att jag ser bristerna i min text. Jag går liksom inte runt och tror att jag skrivit världshistoriens bästa roman, utan jag vet att den måste bearbetas. Mycket. För det andra så är det ju grejen med redigering, att det blir bättre, att det som inte fungerar kan raderas eller utvecklas. Det här är ju trots allt bara min andra roman. Med min första hade jag ingen aning om vad jag sysslade med. Nu kanske jag har lite bättre koll. Åtminstone i teorin, haha.

Det största problemet är nog att jag skrivit det första utkastet till den här romanjäveln i november 2014. Det är för snart fem (!) år sedan. Jag har utvecklats otroligt mycket efter det och romanen kanske hade mått bra om jag helt enkelt hade skrivit om den från början till slut i stället för att peta och peta och göra den sämre. För det är liksom det som händer med mina texter, ju längre jag petar på dem, desto sämre och babbligare blir de tills en redaktör kommer och styr upp kaoset snällt men bestämt.

Och det är ju en sån enorm lyx att ha en redaktör. Jag ser fram emot att snacka igenom manuset med henne och få nån ordning på det. Vad kan jag stryka? Vad måste jag förstärka? Jag tror att det blir rätt mycket kill my darlings, men vet ni vad, det kommer nog bara att göra den här romanen bättre trots att min första tanke (som vanligt) var att slänga hela skiten, men jag är ju inte en sån som ger upp.

Så en roman ska det bli. En bra sådan dessutom. Synd bara att jag är så trögfattad och kräver tremiljoner redigeringsrundor för att få det rätt. Men sen, sen blir det bra. Det är den här romanjäveln värd!

P.S. Snälla sänd kärlek och tröst. Det behövs! H: nedstämd_författare86

10 inspirerande inlägg om skrivande

I går kände jag mig lite sur och rastlös. Inte för att påsken skulle ha varit dålig eller jag inte skulle ha haft tid att vila, utan snarare tvärtom. Jag kände mig utvilad och taggad på att jobba igen men ändå lite rastlös. Efter ett antal år som skrivande människa har jag lärt mig att det är min kropp och hjärna som signalerar om skrivlängtan. Mitt Camp Nano-projekt kollapsade totalt efter en vecka och det har inte hänt nåt med min chicklit efter det, så ingen skrivenergi eller tid för det har synts här på länge.

Under våren har det överlag varit väldigt skralt med skrivande för min del och därför har också skrivinläggen lyst med sin frånvaro. Men misströsta ej! Lyckligtvis är internet fullt av bra och inspirerande inlägg om skrivande som jag läst och sparat för att kunna tipsa vidare om. Så här kommer en hel drös skrivinspiration till dig som behöver det just nu!

Foto: UNsplash

Foto: UNsplash

1. Vad är ett synopsis?
Rebecka Edgren Aldén har många bra tips på sin blogg och i det här inlägget skriver hon om synopsis. Hur ser ett synopsis ut? Vad ska vara med? Varför är det bra?

2. Regler?
Ytterligare ett inlägg av Edgren Aldén, den här gången om skrivregler. Det här med regler är en grej många tvistar om, det här inlägget listar ett antal klassiska skrivregler och tips.

3. Hur redigera enskilda scener?
Christin Ljungqvist skriver bra och tydliga skrivtipsinlägg. Det här handlar om scener och hur hon redigerar. Bra och konkreta tips för hur du ska tänka kring scener så att de fungerar i manuset!

4. Den dramaturgiska valen
Anna Ahlund brukar dela med sig av skrivtips på Instagram och inledde för ett tag sen en följetong om dramaturgi, det här är det första inlägget, men jag rekommenderar att du kollar in alla! Bonustips: Rebecka Edgren Aldéns inlägg om dramaturgiska kurvor.

5. Fem element i ett riktigt bra manus
John Häggblom från bokförlaget Forum berättar vilka fem element han ser på när han läser manus som skickas in till förlaget.

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

6. Att hitta sin berättarröst
Emelie Novotny som bloggade på Debutantbloggen i fjol skriver om hur hon lär känna karaktärerna och via den också rätt röst och ton för berättelsen som hon skriver. Många bra och konkreta tips här!

7. Så här redigerar jag En enda risk
Simona Arhnstedt skriver om sin redigeringsprocess. Älskade verkligen Simonas skrivtips (tyvärr bloggar hon inte längre). Alltid konkret och så att det satte mina tankar i gång!

8. Your 3-Step Plan for Outlining A Novel
Ytterligare ett inlägg om synopsis, den här gången på den engelskspråkiga bloggen Writers helping writers. Tydligt och enkelt förklarat så att till och med de värsta synopsishatarna kan gilla!

9. Three Ways Writers Tell, Not Show (And How You Can Fix Them)
Alla som skriver har hört mantrat: show, don’t tell! Alltså gestalta och visa det som händer i stället för att skriva ut “Lisa är rädd”. Jag brukar markera alla såna ställen i mina manus med SDT och cirka hundra utropstecken. I inlägget finns tips som kan vara till nytta när du kämpar med SDT.

10. Writing Memorable Characters, via Finding Nemo
Hur ska en skapa intressanta, bra och minnesvräda karaktärer? I det här inlägget får du läsa om karaktärer ur ett Finding Nemo-perspektiv som ger mycket att tugga på fastän du inte ska skriva en Disneyanimation.

***

Nu hoppas jag att jag laddat dig full med inspiration och energi att ta tag i ditt skrivprojekt. Själv får jag tyvärr låta chickliten vila lite till, för snart ska jag nämligen få tillbaka Nationen från min redaktör. Har inte kollat på manuset sen december och knappt tänkt på det sen dess, undrar liksom vad jag riktigt skrivit? Litar på att redaktören har många bra och skarpa kommentarer och antagligen kommer jag själv att ha en tanke eller två efter att jag läst igenom manuset. Ska bli riktigt kul faktiskt! Tror jag.

Men vad säger du? Blev du inspirerad? Extra sugen på att ta tag i skrivandet efter denna inläggsbonanza? Jag hoppas det!

I april utmanar jag tiden

Tid är egentligen en ganska intressant grej. Alla människor har, som vi vet, 24 timmar om dygnet (förutom i går när vi missade en timme och äntligen bytte till sommartid – jag är en av dem som kommer att sakna den buhu), men det verkar som om att det går att göra väldigt olika saker med sina 24 timmar. Jag är, som ni kanske vet, en förespråkare av att jobba så effektivt och lite som möjligt, men ändå rinner dagens timmar ofta iväg nånstans.

En grej som jag haft svårt med de senaste åren är min skrivtid. Jag brukar så gott som alltid jobba mitt “riktiga” jobb först och mitt skrivjobb sen. Många gånger betyder det att när jag ska skriva är jag så trött att jag inte orkar. Men så har jag ändå klarat av NaNoWriMo två gånger i jobbigaste och mörkaste november. För grejen är ju att det visst finns tid för sånt en verkligen vill göra. Det gäller att skapa den tiden för en själv.

Under det senaste året har jag blivit bättre på att låta bli att prokrastinera när det gäller mitt “riktiga” jobb, men när det kommer till skrivandet kan jag skjuta upp det i all oändlighet. Jag skyller ifrån mig och hittar på dåliga ursäkter. Jag har försökt analysera vad det egentligen handlar om. En orsak är säkert att ett romanprojekt är så himla stort. Hur jag än spjälker upp det i mindre delar känns arbetsmängden enorm.

Men nu har jag inte ens gjort någon detaljerad plan. Jag har bara bestämt att jag ska redigera i april som en del av Camp NaNoWriMo. För uppenbarligen behöver jag en utmaning för att ta mig skrivtid. Ett sätt att lura hjärnan. Eller kanske bara bestämma mig. Jag vet inte?

EN fin gammal klocka på marknaden i San Telmo i Buenos Aires. På tal om tid undrar jag när jag ska tid att redigera alla bilder?

EN fin gammal klocka på marknaden i San Telmo i Buenos Aires. På tal om tid undrar jag när jag ska tid att redigera alla bilder?

Nu är klockan redan nästan tio på kvällen, jag är svettig och trött efter kvällens handboll och måste duscha. Men sen ska jag banne mig sätta mig vid datorn igen och ta en titt på mitt manus. Jag vet inte om jag är helt redo att börja redigera än, jag har ännu några luckor i mitt synopsis. Den här gången vill jag att storyn ska sitta ganska bra redan efter andra redigeringsrundan. Inte efter femte, sjunde eller tionde. Vi får se hur det går, men jag tänker mig att en bra plan knappast skadar.

Samtidigt som jag ska redigera för fullt kommer jag också att jobba för fullt. Den här månaden kommer jag att göra faktureringsrekord i mitt företag. Så otroligt häftigt men också lite skrämmande – har jag för mycket jobb? Eller har jag bara blivit jäkligt bra på att ta betalt? Jag tror att det är en kombination av både och.

Den här veckan innehåller mycket roligt. I dag deltog jag i Future Forum på Hanaholmen för att skriva en rapport från seminariet. Jag har flera andra texter att jobba med, på onsdag är det Waffle Wednesday på kontoret med temat investering. Vet typ noll om att investera så är ganska taggad! Eller jag köpte mina första aktier tidigare i år, men kan inte påstå att jag fattar nåt, hehe. I morgon är det Friday Lab-träff, på torsdag ska jag ha coachsamtal med Maja och på fredag ska jag föreläsa om att vara frilansjournalist för ett gäng journaliststuderande. Ska försöka peta ihop en presentation för det också.

Så väldigt mycket på gång samtidigt som jag då ska försöka redigera fram en sjukt bra roman som kommer att bli bästsäljare och översatt till minst sjutton språk. Ja ja, gäller att utmana tiden (eller kanske snarare planera den bättre). Om du tycker att det inte går att klämma in så mycket tycker jag att du ska titta på den här videon. Allt handlar nämligen om perspektiv. Vi har väl just så mycket tid vi väljer att ge för olika projekt? (Eller åtminstone jag som inte har några barn att ta hand om.)

Vad är din största tidsslukare?