Posts in skriva
Omtumlande dagar

De senaste dagarna har min essä om ofrivilligt singelskap fått över 16 500 (!!) klick på Svenska Yle. Jag undrar om en text skriven av mig någonsin haft så många läsare? Åtminstone har jag aldrig skrivit något så sårbart som så många läst. Utöver alla klick har jag fått en massa meddelanden, både av människor jag känner och människor jag inte känner. De allra flesta skriver om hur stor igenkänningen är och hur fint det är att jag vågat skriva om det här temat.

Fastän det redan gått flera dagar sedan essän publicerades fortsätter det att trilla in kommentarer. I går gästade jag också Hannah Norrena i Vega Dag. Om du missade det kan du lyssna på vårt snack här. Kändes ganska nervöst inför, men så fort vi började prata glömde jag bort att det faktiskt finns folk som lyssnar. Säkert en stor fördel att jag faktiskt varit i en radiostudio ett antal gånger tidigare i livet. Men lite skillnad att prata om singelskap än att läsa nyheter, hehe.

Foto:  Alexandru Acea  / Unsplash.

Foto: Alexandru Acea / Unsplash.

Men det som är uppenbart är att det här är ett ämne vi måste prata mer om. Med tanke på hur mycket kommentarer jag fått finns det många som går omkring med precis de känslor jag beskriver men har inte kanske orden att beskriva dem eller helt enkelt inte känner att det är nåt som de kan eller får prata om.

All uppmärksamhet och uppståndelse kring essän hade varit mer än väl, men i går hade jag också ett fruktat läkarbesök. Förra veckan gick jag första gången till en läkare med misstankar om ryggradsreumatism, på söndag låg jag en halv timme i en smal tub för magnetröntgen och i går fick jag höra domen. Lyckligtvis var det inte reumatism och jag har känt sån enorm lättnad. Nästan som om jag fått en ny chans här i livet.

Yoga på kontoret i tisdags, tycker vårt yogarum är så mysigt. <3

Yoga på kontoret i tisdags, tycker vårt yogarum är så mysigt. <3

Min krånglande rygg är bara det alltför många människor lider av i dag. För lite rörelse, för mycket stillasittande. Men jag har märkt hur mycket yogan gör för ryggen och överlag all träning. Senast i dag kändes det tungt att komma i väg på BodyCombaten, men så tänkte jag på min rygg och släpade mig iväg. Och vilken tur.

Känslan efter träning är en av de bästa känslor. Och det bästa, vare sig det handlar om combat eller handboll, är att jag verkligen inte tänker på något annat än att andas, passa bollen eller slå nästa slag. Hur mycket jag än älskar yoga så hävdar jag ändå att riktigt hård träning är den bästa mindfulness jag kan vara med om.

Det här inlägget blev nu ett lite av varje, men just så här har det varit de senaste dagarna. Så mycket tankar och svårt att koncentrera mig. Men i morgon är planen att jag ska sätta mig med Nationen och läsa igenom hela manuset från början till slut. Få se vad jag tycker, är snart en månad sedan jag senast tittat på texten och jag gjorde ju en rätt så stor redigering senast. Jag tror och hoppas att det är bra, men vi får se.

Och är det inte bra så finns det ju alltid något att göra! En text blir väl aldrig helt färdig, men senast när bokjäveln går i tryck ska det vara någorlunda klart.

Jag skrev en essä

Skriv om det som gör ont. Om det som känns svårt. Om det du egentligen inte vill skriva.

Så lyder ett av de vanligaste skrivråden och inte utan orsak. Ofta när vi gräver djupt i oss själva och vågar ta oss an de allra jobbigaste känslorna kommer det ut ord och meningar som bränner till. Det är blottande och det är sårbart men det är äkta.

I våras skickade jag in en essä till en tävling men blev utan pris. Under sommaren funderade jag på vad jag ska göra med den och efter uppmuntran av Anne skickade jag in den till Svenska Yles kulturredaktion och fick ett svar nästan direkt “ville bara säga att vi gärna publicerar den”. Jag hade tänkt mig att det skulle ta jättelång tid att få ett svar, men det gick på direkten. Det är mindre än en månad sedan och i dag publicerades essän.

“Jag tatuerar mina hjärtesorger på min arm. En tunn, svart linje som går spikrakt upp och ner. Ironiskt nog gör det inte alls ont när nålen förevigar alla de gånger som gjort mer ont än allt annat.”

“Jag tatuerar mina hjärtesorger på min arm. En tunn, svart linje som går spikrakt upp och ner. Ironiskt nog gör det inte alls ont när nålen förevigar alla de gånger som gjort mer ont än allt annat.”

Texten handlar om ofrivilligt singelskap, att bli bortvald, att älska utan att bli älskad. Om hur jag, största delen av mitt liv, längtat efter romantisk kärlek. Just nu är jag i ett lyckligt förhållande, men jag tror inte att det här är känslor som kommer att försvinna. Ändå kändes det nästan lite konstigt att läsa igenom essän och fixa till den under de senaste veckorna. De känslor jag beskriver är så långt borta men ändå så nära.

Läs essän här.

Jag minns inte när jag senast varit så här nervös. Jag vaknade tidigt i morse av mig själv och kollade på mobilen om essän hade publicerats – det hade den och jag låg där i sängen och tänkte att nu hände det, nu kan alla läsa det jag skrivit. Vad kommer de att tänka? Efter en stund lyckades jag somna om och senare på dagen delade jag essän på min egen Facebooksida och på Instagram och efter det har det haglat in kommentarer. Så många fina ord, så mycket igenkänning, så mycket smärta.

Tack till alla som läst och kommenterat. Det här ger mig mod att också i fortsättningen våga skriva om det som gör ont.

Öppna dörren till läsning

När en läsare plockar upp min bok vill jag att läsningen ska kännas lätt och lockande. Jag vill att läsaren glömmer bort tiden och känner suget att vända blad efter blad. Jag skriver inte krångligt, enligt vissa kanske jag till och med skriver för enkelt, men frågar ni mig så finns det inte något sådant som för enkelt. Ifall nu inte nån råkar skriva en roman endast bestående av treordsmeningar (och det gör väl ingen?).

En av de allra bästa kommentarerna jag fått på min debutroman lyder som följande: “Dessutom förde läsningen med sig en helt oväntad följd som jag skilt vill tacka för. Jag har ända sen barnen (alltså sen 2012) haft svårt att hitta ro att njuta av skönlitteratur, men den här boken återuppväckte min kärlek till att läsa och nu läser jag igen varje kväll innan läggdags. Tack för att din bok öppnade den dörren igen, jag har saknat läsning!!”

Jag har ibland skämtat att min debut kan vara en gateway drug för mycket hårdare substanser. Börja med att läsa min bok så kommer du garanterat att hitta läslusten. Eller ja, beror ju så klart på vem du är, enligt en recension så är min bok inte särskilt lockande alls: “Snabbläst har folk beskrivit den som. För mig tog det två dagar att läsa första 30, sidorna. Sen ville jag ge upp: varför öda tid på dålig litteratur när det finns så mycket bra?” Så ja, inte en bok för alla. Precis som ingen bok är det. Vill du läsa fler dåliga recensioner på min bok hittar du dem här, eller varför inte ta till dig några hyllningar också?

lyckligförfattare.jpg

Under min releasefest för Vad heter ångest på spanska? hade jag en frågesport där en av frågorna löd så här: Vad är bokens lix-index (läsbarhetsindex)? a) 29 = mycket lättläst, barnböcker, b) 36 = lättläst, skönlitteratur, populärtidningar, c) 43 = medelsvår, normal tidningstext. Den frågan hade ingen rätt svar på. Bokens lix-index är nämligen 29! Det fick jag reda på genom att klistra in hela romantexten i en Lix-räknare.

Någon som är ute efter att skapa stor romankonst skulle kanske bli förnärmad om den egna romanen skulle klassas lika lättläst som en barnbok, själv blev jag bara glad. Det betyder ju att boken är tillgänglig också för personer som inte har lika lätt att läsa som just jag.

Det bekräftades än en gång i dag. Jag blev nämligen taggad i ett Instagram-inlägg som ledde mig till den här recensionen. Utöver de superfina orden i bloggen hade läsaren skrivit följande på Instagram: “Detta är mitt personliga rekord. Jag har nog aldrig tidigare läst slut en bok på under två veckor.” Ja vet ni, det gjorde mig himla glad! Ännu gladare är jag att min bok som nu i dagarna fyller två år fortfarande hittar nya läsare!

Hurdan är du som läsare? Föredrar du lättläst eller mer litterära romaner?

Mitt nya skrivliv

När jag startade eget för snart fem år sedan var en av mina främsta tankar att jag ville skapa utrymme och ro för mitt skrivande. Hösten 2014 gjorde jag inhopp på radionyheterna och frilansade och det blev helt enkelt för mycket, så jag valde att sluta på nyheterna och helt satsa på frilansande och mitt skrivande. Att vara min egen.

Åren gick och för varje år gick också frilansandet bättre. Jag fick större kunder som betalade mer men också krävde mer. Mellan oktober i fjol och maj i år har jag jobbat som en dåre. Levererat till hundra olika håll, varit sur och stressad. Och det värsta? Jag har knappt haft någon tid för mitt skrivande.

processed_IMG_20190803_182848-01.jpeg

Mer än en gång under våren tänkte jag: det var ju inte alls så här det skulle gå. Jag blev min egen chef för att ha mer tid och energi för att skriva, inte mindre. Så nån gång i maj satte jag mig ner med penna och papper och skrev följande ord: Så här ser min drömhöst ut. Efter det följde en lista som ser ut så här:

  • yoga varje dag

  • firmajobb måndagar & tisdagar

  • skriva onsdag–fredag (med undantag för mejl varje dag)

  • två veckors skrivresa i oktober/november

  • säga nej till allt som känns fel i magen eller inte är tillräckligt välbetalt – fråga: vill jag verkligen lägga min tid på detta?

  • läsa varje dag/minst en bok i veckan

  • fria skrivövningar

  • gå på museum 1–3 gånger per månad

Det jag längtade efter var att få tänka fritt, att få vara kreativ, att skapa något i lugn och ro, att skapa något som inte behöver bli något. Leka, testa, undersöka. Helt enkelt hitta nån sorts skrivglädje igen. Så som jag jobbat på sistone har jag inte haft någon kapacitet att skriva. Skrivandet har hamnat längst ner på listan och när jag avklarat allt annat på to do-listan orkar jag inte vara kreativ, så jag skippar skrivandet, vilket å sin sida leder till att jag är sur och tvär för att jag inte hinner/får/kan skriva. En klassisk ond cirkel.

processed_IMG_20190802_222123-01.jpeg

Så nu, i dag faktiskt, har jag börjat mitt nya skrivliv. Det började mer än väl. Jag skickade in den redigerade versionen av Nationen till min redaktör och en testläsare. Jag vet att mycket arbete ännu återstår, men nu känns den faktiskt mycket bättre och rätt så färdig (men vi får säga vad jag får för kommentarer). I dag är det också faktiskt exakt två år sedan Vad heter ångest på spanska? kom från tryckeriet, så det blev en fin symbolik. Som ni kanske vet älskar jag sånt, att hitta symmetri och likheter i tillvaron. Det ramar in livet på nåt sätt.

Efter att jag hade skickat in manuset kände jag mig nöjd och glad och sedan … Lite vilsen. Vad är det liksom meningen att jag ska göra under alla dessa kreativa dagar? Och är det verkligen tillåtet att göra så här? Att inte “jobba”? Sedan påminde jag mig själv om att jag faktiskt jobbat svinhårt första halvan av året och att jag har en väldigt snäll chef som inte bryr sig om traditionella arbetstider och lutherska värderingar. Att jobba måndag till fredag, nio till fem är så himla 1990-tal.

För att råda bot på min ångest skrev jag en lång lista på saker som jag kan göra under mina kreativa dagar. Hittills har jag kommit på 23 grejer, antagligen kommer jag på många fler. Men som exempel kan jag göra till exempel följande: göra skrivövningar, läsa en bok, ta en tupplur, yoga, läsa igenom gamla texter och se om det finns nåt i dem, cykla eller åka buss till random stadsdelar, gå på gator jag aldrig gått på, anteckna allt, skriva poesi, se inspirerande Ted talks, tjuvlyssna på folk.

Alltså helt enkelt försöka skapa utrymme för nya tankar, lite luft i tillvaron.

processed_IMG_20190806_083038-01.jpeg

Jag är så otroligt nervös för att jag inte kommer att lyckas med det här, att jag liksom glider in i jobb-jobbet och tackar ja till sånt jag inte vill, orkar eller hinner med. Att mitt “riktiga” jobb äter upp av min kreativa tid. (När ska jag lära mig att mitt kreativa jobb också är riktigt jobb?)

Det kommer att bli en utmaning att hålla sig ifrån att skriva artiklar eller boka intervjuer om jag inte har nåt annat än tupplurar och tjuvlyssning på dagens agenda. Men jag lovar att jag ska göra mitt bästa! Jag ska också försöka göra upp nåt sorts regler, typ att jag får jobba en timme varje dag om det känns värt att göra det. Men max en timme och inget mer. Sen är det museum, okända gator och poesi på listan.

Vad tror du, kommer jag att lyckas? Jag är också nyfiken på om du gjort något liknande och har tips. Överlag vill jag höra vad du tycker om mitt experiment. Är det liksom okej att göra så här? Eller va fan, klart det är okej! Jag behöver ingens tillstånd.

Fem frågor om egenutgivning

När jag kämpade med att få Vad heter ångest på spanska? antagen funderade jag på att ge ut boken själv. För att jag trodde på den och verkligen ville att det skulle bli bok. Nu blev det ju så att jag blev antagen av Förlaget och kunde glömma tankarna på egenutgivning, men jag följer med stort intresse med författare som publicerar sina egna böcker.

För det första är det en stor ekonomisk satsning – kommer boken att sälja? För det andra finns det (tyvärr!!) en hel del fördomar när det gäller att ge ut själv, fastän många egenutgivare är minst lika proffsiga som traditionella förlag. En av dem är Anna Jakobsson Lund som driver förlaget Annorlunda förlag. Jag har följt med Annas författarresa med stort intresse och också läst fyra av hennes hittills utkomna fantasyromaner (den femte väntar på mig på mitt nattduksbord). Anna är en fantastisk författare och jag imponeras så otroligt mycket av henne och hennes kärlek för skrivandet och böcker.

Annas sjätte (!) egenutgivna fantasyroman Blynätter utkommer den 26 augusti (på min födelsedag! ser det som en personlig present till mig, hehe) och därför tänkte jag passa på att ha en kort intervju med Anna på bloggen. Hon svarar på fem frågor om egenutgivning! Men före vi börjar med intervjun måste ni ta en titt på omslaget. Hur fint?! Blev så sugen att läsa!

 
Framsida slutversion 1.png
 

Hej Anna, varför valde du att ge ut dina böcker själv?

Jag sökte först traditionellt förlag för Tredje principen, och var nära med ett av Sveriges största. Men när de drog väldigt mycket ut med att ge definitivt besked kände jag att de nog inte var så intresserade. Samtidigt blev jag mer och mer inställd på plan B, och hade börjat förbereda för egenutgivning. Till slut hörde av mig till förlaget och sa att de inte behövde fundera längre. Sedan har jag fortsatt att ge ut på egen hand för att jag tycker om den frihet det ger.

Jag kan bestämma utgivningstakt, format och marknadsföring själv. Jag har dessutom svårt att se hur vissa av mina böcker skulle passa i svensk traditionell utgivning. Den fantastik de traditionella förlagen ger ut är nästan alltid förankrad i vår verklighet, speciellt om den vänder sig till unga vuxna eller vuxna. Och jag vill ju skriva om helt egna världar.

Hur har människors inställning till egenutgivning ändrats sedan du började?

Inom fantastiken känns det som om fler väljer att ge ut på egen hand som första alternativ. Det finns också en grupp läsare som är intresserad av den utgivningen. Bland traditionell media och gemene man tror jag dock att det finns ganska många fördomar, till exempel att det enbart är de traditionella förlagen som kan ge ut bra litteratur.

Hur går egenutgivning till i praktiken – vad allt gör du som ett förlag annars skulle göra?

Min målsättning är att det inte ska gå att se skillnad på en av mina böcker och en bok utgiven på ett traditionellt förlag, varken gällande kvalitet på innehåll eller utseende. Eftersom jag inte har någon redaktör arbetar jag med testläsare för att göra boken så bra som möjligt. Vi är några författare som byter texter med varandra, och jag har också flera andra testläsare som är väldigt bra på att se problem och utvecklingsområden. Jag lejer personer som är duktiga på att sätta själva inlagan (dvs hur boken ser ut på insidan) och göra omslaget, och samarbetar med dem så att det blir som jag har tänkt, fast bättre. Det är en lite nervös del av processen, eftersom det innebär att jag måste släppa kontrollen, vilket inte är min favoritsysselsättning. Men oftast blir det fantastiskt resultat!

När boken väl finns är det marknadsföring som gäller, och det kan vara en utmaning. Jag har en grupp kärnläsare som hjälper till att tipsa andra om mina böcker. De är väldigt hängivna och jag är så tacksam för dem. Jag upplever att det är väldigt svårt att tränga utanför denna grupp. Kanske handlar det om gemene mans syn på egenutgivna böcker, eller på fantastik som genre. Eller så är konkurrensen från andra svenska och engelska böcker för stor. Jag har börjat finna mig i att det är så, och är väldigt glad för varje ny läsare, eller en gammal läsare som hör av sig och tycker om den senaste boken. Det är trots allt för de mötena jag skriver. Jag älskar verkligen att diskutera en ny bok med läsare. Att veta att alla delar av den på något sätt kommer från mina idéer känns extra stort.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Vad är det svåraste med egenutgivning?

Förutom marknadsföringsbiten kan det vara tufft att vara den som tar alla slutgiltiga beslut, även inom områden där jag inte har mina styrkor. Det hjälper att arbeta med proffs, men också att omge sig med författare, både traditionellt utgivna och egenutgivna som kan ge stöd och komma med input. Sedan är det inte alltid jättekul att betala fakturan för trycket, och hoppas att boken ska sälja så att den går runt. Det är en av de lite jobbigare sakerna med att ge ut på egen hand, att alla pengar måste läggas ut innan boken börjar sälja. Men lite spänning behöver man kanske i vardagen?

Vad är det bästa med egenutgivning?

Att kunna säga till förläggaren "du, jag skulle vilja följa upp min fantasyroman om den icke-binära kemisten med en rymdopera om kriminella genier, och sedan vill jag köra sågverksfantasyserien parallellt med rymdoperan" och förläggaren säger "okej, kör i vind, vi fixar marknadsföringen när vi kommer dit". Trots att det kan vara kämpigt att ha alla hattarna på förlaget, så uppskattar jag verkligen friheten det ger.

***

Tack Anna för intervjun och ett stort lycka till med din bok! Om du som läser bloggen blev sugen på att läsa Annas böcker hittar du mer info om dem alla på Goodreads. Jag kan verkligen rekommendera trilogin om Systemet, gillade de böckerna jättemycket. Och om du har fler frågor om egenutgivning kan jag säkert be Anna svara på dem. Men först tycker jag att vi en gång för alla ska strunta i den tröttsamma tanken om att egenutgivna böcker skulle vara sämre! Anna är ett jättefint exempel på att det går att göra så himla bra utan ett traditionellt förlag!

Berlin – blixtar och dunder, inga redigeringsunder

Hallo! Som tysken säger. Sedan tisdag kväll har jag alltså befunnit mig i Berlin. Jag bor i en lägenhet utan wifi och där en googlesökning med roaming tar cirka trehundra år så den här stackars bloggen har blivit lämnad vind för våg. Den senaste veckan har jag faktiskt knappt haft datorn framme. Markus kom hit på onsdag kväll och sedan dess har det varit intensivt häng när jag försökt visa honom allt jag gillar i den här staden.

I dag är faktiskt första dagen på hela resan sedan onsdag för 1,5 vecka sedan som jag är helt ensam. Inga planer, inga dejter inplanerade. Herregud vad skönt! Jag hade ju liksom tänkt att jag skulle åka iväg för tre veckor, vara för mig själv och skriva. Ahahaha. Det gick ju jättebra! Funkar ju inte helt så när jag samtidigt bokar in en massa människor och träffar – men det är ju också precis det jag ville. Att få umgås med alla kära människor som bor på annat håll än jag. Jag stannar här i Berlin fram till fredag morgon och åker sedan iväg till Köpenhamn, så nu har jag i alla fall några dagar av lite mer lugn.

berlinerdom.jpg
alibaba.jpg

Vad har jag gjort då? Första kvällen här hamnade jag mitt i ett ösregn. Vi gick på en sen drink med min kompis Minna och när vi skulle ta oss hem från vårt Biergarten öste det ner och stormade något otroligt. Lägenheten jag bor i var knappt 500 meter bort, men jag blev genomblöt och vid ett skede fanns det så mycket vatten på stigen att skorna och byxbuntarna blev helt blöta. Vi skrattade så mycket när vi sprang (jag) och cyklade (Minna) iväg mitt i stormen. Inte helt optimalt att bli så blöt, men överraskande kul.

Efter det har det varit mest hett här och svetten rinner. Markus och jag har cyklat runt på elcyklar (som funkar lite som stadscyklarna i Helsingfors, betalning sker per åktur), ätit massvis med god mat, festat till sent på natten, träffat både mina och hans kompisar, hängt på flygplatsen Tempelhof, varit på escape room och mycket mer. I går kväll åkte han hem. Känns redan tomt, men nu hoppas jag på att jag ska få lite skrivro. Satte mig på ett kafé för några timmar sen och började med att läsa ikapp e-posten, jobba undan några små grejer och så hade jag ju tänkt skriva – men gissa om jag glömde manusbunten i lägenheten?

Så nu är planen att plocka upp manuset, (el)cykla till en annan stadsdel och ett annat kafé och sedan sätta mig ner med min text. Nu kan jag faktiskt inte skjuta upp det längre.

Härliga dagar i Lund
upload.jpg

Hösten 2014 skickade jag iväg ett mejl till Charlotte och frågade om hon behövde en testläsare. Jag hade läst på hennes (numera begravda) blogg att hon skulle skicka Middagsmörker till en lektör och tänkte att jag också gärna läser manuset och det fick jag! Direkt när jag läst de första kapitlen visste jag att det skulle bli succé.

Det blev inte bara litterär succé i och med Charlottes debut i början av 2016, utan tack vare mitt mejl började nåt magiskt som jag är så otroligt glad för. Jag fick en vän! Vi träffades för första gången på en glassdejt i Malmö när jag hälsade på en kompis som bodde där då och efter det har vi setts minst en gång om året. Det här är tredje gången jag hälsar på hos henne och resten av familjen i Lund. Nästa gång ska vi ses i Helsingfors, det har hon lovat!

Skrivandet är ofta otroligt ensamt och att då ha en skrivkompis som Charlotte är guld värt. Varje gång hon läst mina manus har hon kommit med massvis av bra kommentarer. Hon peppar och hejar, men ifrågasätter också det som inte fungerar. Efter varje gång hon läst mina texter har de blivit så mycket bättre. Mitt skrivande har blivit bättre.

På den fina innergården till charlottes frilanskontor inne i Lund.

På den fina innergården till charlottes frilanskontor inne i Lund.

De senaste dagarna här i Lund har varit precis vad jag längtat efter. Vi har pratat typ nonstop om skrivandet, om bokbranschen, om drömmar, om tvivel, om att hitta en bra skrivrutin. Vi har diskuterat hennes skrivprojekt, vi har pratat om Nationen och allt annat jag vill skriva. Vi har snackat om hur det ska gå till om en vill sälja fler böcker – kanske till och med leva på sitt författarskap. Om vi säger som så här: Charlotte är ju mycket närmare det än jag. Därför är hon också en så bra kompis och förebild.

Jag kan faktiskt inte tänka mig en bättre boost inför min stundande redigering än de här dagarna i Lund. I dag jobbade vi ihop på hennes frilanskontor – Charlotte skrev på ett manus medan jag jobbade med de sista artiklarna och översättningarna jag ska fixa under den här resan. Snart snart snart är to do-listan avverkad. Åtminstone för en stund.

I morgon hoppar jag på tåget mot Berlin och kan knappt förstå att det är där jag somnar i morgon kväll. I min favoritstad? Vill äta frukost på alla favoritkaféer, cykla runt stan, dricka öl och prata tyska. Och så klart hänga med både mina släktingar och vänner som bor där. Men det bästa är nog att en viss härlig kille dyker upp i Berlin på onsdag kväll. Ser fram emot att visa honom det bästa av det bästa. Pussas på uteserveringar och cykla tillsammans genom Berlinnatten. Det blir så bra, så bra. <3