Posts tagged recension
Böcker jag läst, pjäser jag sett

Den senaste tiden har jag hittat ett synnerligen bra läsflow. Jag läser så gott som varje dag och har också äntligen börjat lyssna på ljudböcker igen. Under sommaren var det så många bra sommarprat jag ville lyssna på och att gå omkring med stora hörlurar på öronen kändes inte helt rätt i värmen. Bara under helgen avslutade jag ju tre böcker. Jag skriver kortkorta recensioner på Goodreads, men jag tänkte att jag väl kan publicera dem här också. Så här kommer en hel drös boktips.

processed_IMG_20190915_135428-01.jpeg

Strömsöborna av Rosanna Fellman
En mustig poesidebut som myllrar av Strömsöbor som inte mår så bra. Vissa av dikterna slår mig rakt i ansiktet och jag vet att jag vill återvända till dem. Rosanna Fellman är inte rädd för något ämne och blandar också friskt svenska, finska och engelska. Jag undrar hur en person som inte kan alls finska kommer att uppfatta verket?

Det bästa som har hänt mig av Johanna Schreiber
En varm och härlig bok om tre kvinnor som alla fött barn ungefär samtidigt och som slumpen för samman. Alla kämpar med sitt och vänskapen som växer fram är väldigt fin. Johanna Schreiber skriver underhållande, men ibland så att det hugger till. På slutet kommer till och med lite samhällskritik. Fastän jag inte själv har barn tyckte jag ändå väldigt mycket om boken och trivdes med kvinnorna och deras historier. Jag lyssnade som ljudbok och gillade uppläsaren trots att det kunde bli lite teatraliskt ibland.

processed_IMG_20190917_212205-01.jpeg

Mellan oss av Sandra Beijer
Mellan oss går snabbt att läsa på grund av de korta kapitlen, men Sandra Beijers språk får mig att stanna upp. Högstadietiden på 90-talet beskrivs med skärpa trots att Beijer inte ödslar med orden. Det här är nog Beijers bästa bok hittills tycker jag.

Atomic Habits av James Clear
En intressant och inspirerande bok om vanor. Det känns som att boken upprepar sig själv och är stundvis väldigt amerikansk, men jag kan ändå varmt rekommendera till alla som vill bygga bättre vanor. Huvudpoängen är att med väldigt små medel går det att göra stor skillnad.

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine
Jag älskade den här boken. Det är så naket, så nära, så smärtsamt, så trösterikt, så äkta. Alla, alltså verkligen alla, borde läsa den här. Är helt omskakad efter läsningen.

Äktenskapsgrejen på Lilla Teatern. På bilden Oksana Lommi, Jonna Järnefelt, Joachim Wigelius, Laila Björkstam. Foto: Henrik Schütt/Lilla Teatern.

Äktenskapsgrejen på Lilla Teatern. På bilden Oksana Lommi, Jonna Järnefelt, Joachim Wigelius, Laila Björkstam. Foto: Henrik Schütt/Lilla Teatern.

Förra veckan fick jag också se premiären av Äktenskapsgrejen på Lilla Teatern, så kul att bli bjuden på teater! Pjäsen handlar om kvinnor i tre generationer (plus två män) som alla har svårt att prata med varandra – eller någon över huvud taget. Jag tror jag aldrig sett så mycket skrik på en teaterscen och så mycket dålig kommunikation mellan karaktärer. I bilden ovan jagar huvudkaraktären sin mammas älskare med en hummer, det säger väl ganska mycket redan hehe?

Jag känner mig mest konfunderad efter pjäsen, men kanske inte på det sätt manusförfattaren vill. Fastän det fanns mycket roligt och mycket igenkänning i pjäsen saknar jag ändå något, trots att rollprestationerna är bra. Speciellt Oksana Lommi övertygade i sin roll. Så pjäsen är sevärd oberoende – kanske jag bara inte var i rätt sinnesstämning just då?

Vad har du läst/sett på sistone? Nåt du kan rekommendera? Nåt jag absolut inte får missa?

En vilohelg och Måste försöka skri-

Den här helgen har varit en verklig vilohelg och en verkligt behövlig sådan. Jag vet inte riktigt varför, men jag har känt mig ganska trött och hängig hela veckan. Det kan inte handla om för mycket jobb, för det har varit rätt lämpligt med jobb faktiskt, så kanske det bara är nån ålderskris eller allmän trötthet inför hösten som kommer att bli intensiv. Eller kanske det tar en stund att komma in vardagen igen?

I fredags åkte jag hem till Markus och hängde resten av helgen där. Vi har fixat och donat på balkongen inför nästa veckas kräftskiva, men mest tagit det lugnt. Markus gamla säng finns numera på balkongen, så vi sov faktiskt i den båda nätterna. Så himla mysigt att somna på balkongen som Markus fixat så att den är otroligt fin och stämningsfull. Lite mindre mysigt i morse när solen lyste klar och stekhet på oss från ungefär klockan sju. Markus gav upp och gick in och sova, själv svettades jag tappert i solen. Snart blir det ju mörkt och kallt så lite värme ska jag väl klara av nu?

processed_IMG_20190818_003259-01.jpeg

När vi inte fixade för kräftskiva har jag mest legat i vågrätt läge och läst Märta Tikkanens brevbiografi Måste försöka skri- (recensionsexemplar från Schildts & Söderströms). Jag kan ingalunda påstås ha samma meriter som Tikkanen och har bara en yttepyttebråkdel av hennes erfarenheter av bokbranschen, men ändå fanns det mycket i texten som jag kände igen. Kanske allra mest den där osäkerheten och oron som tydligen aldrig lämnar en.

Är det jag skriver intressant? Det är ju intressant! Varför förstår inte kritiker och prisnämnder det? Inte för att jag känner att jag blivit snuvad på några priser, men jag kan ändå tänka mig hur det kan vara. Kanske kommer det att vara så för mig? Vem vet?

Eftersom boken består av Tikkanens brev till vännerna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg under en period från 1970-talet till 2000-talet är texten väldigt ärlig och rå. Tikkanen gömmer sig inte bakom något – och varför skulle hon gömma sig, hon skriver ju till sina vänner. Och i många fall för sin egen skull. I ett brev skriver hon att hon måste säga en grej till vännen för att inte behöva säga det till någon annan.

processed_IMG_20190818_193216-01.jpeg

Speciellt breven från 70-talet är intressanta och medryckande. Ibland är det ändå lite svårt att hänga med i alla svängar – vem eller vad pratar hon nu om? Samtidigt känns det inte lika viktigt som hennes behov att skriva om det. Hon skriver om litteraturpriser, recensioner, förlagstrubbel men också om familjen som hon ständigt tar hand om och finns till för. I ärlighetens namn förstår jag inte hur hon varken lyckas skriva brev eller några romaner med allt och alla som hon tar hand om.

Breven ger en bild av författaren, hustrun, föräldern, dottern och kvinnan Märta Tikkanen. När jag läser blir jag rasande och ledsen och imponerad. Vad hade Tikkanen varit utan alla bekymmer och förehavanden hon tog sig an? Jag menar trots allt det är hon ju en fantastisk författare, men vad kunde hon ha varit utöver det här? Ofta skriver hon också om att hon allra mest längtar efter att få vara för sig själv ute på stugan i Barösund.

Måste försöka skri- är en intressant brevbiografi och inblick i Tikkanens liv. Mot slutet tappar jag lite intresset, men tycker boken absolut är läsvärd för alla som är nyfiken på Märta Tikkanen, skrivandet – och ett människoliv. Jag hade gärna vetat mer, men kanske det kommer i ett annat format en annan gång?

processed_IMG_20190816_124227-01.jpeg
Alla orden i mig

Kreativitet och kreativa drömmar är en rätt märklig grej. Det är många som till exempel drömmer om att skriva en bok, men aldrig kommer i gång. Eller som Karin Erlandsson skriver i Alla orden i mig:

”Vid någon punkt måste man inse att tiden det tar att läsa skrivtipsen och gå på kurserna tas från tiden då man hade kunnat skriva boken. Vid någon punkt blir också skrivarkursen en ursäkt för att inte skriva.”

Ja, om du drömmer om att skriva bok måste du i något skede sluta läsa böcker om hur du ska göra, men jag är ändå ett stort fan av böcker som handlar om kreativitet. När jag började skriva slukade jag böcker som var mer som nån sorts manualer: skriv så här. Nu orkar jag inte läsa riktigt såna, för det mesta måste var och en ändå lära sig själv att skriva (just genom att faktiskt göra det), men jag älskar fortfarande att läsa inspirerande böcker som handlar om kreativitet. Och Erlandssons bok är definitivt inspirerande.

processed_IMG_20190705_185434-01.jpeg

Boken är ett recensionsexemplar från Schildts & Söderströms.

Jag läste Alla orden i mig under början av min interrail och hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag intervjuade ju Erlandsson i våras och fick då en glimt av hennes skrivtempo och besatthet, men boken gav naturligtvis en fördjupad bild. Erlandsson skriver frenetiskt och massvis. Jag både avundas henne samtidigt som jag blir lite illa till mods – måste en verkligen kämpa så där hårt? Kanske, om målet är att ge ut böcker på löpande band. Eller som jag snarare tror: i Erlandssons fall handlar det inte om något val. Antingen skriver hon inte alls eller så skriver hon frenetiskt.

Mest av allt imponeras jag av Erlandsson. Om hur bestämd hon är, hur viktigt skrivandet verkligen är för henne. Hon skriver att hon är lös i kanterna när hon inte skriver och jag kan känna igen mig själv. Jag märker att jag är på sämre humör när jag inte skriver, det är som om nåt viktigt saknas i mig. Men det är så lätt att göra något annat, att inte skriva. Men som Erlandsson skriver:

”Du tror väl inte att du kan förverkliga dina drömmar utan att offra något annat?”

Boken igenom är Karin Erlandsson rakt på sak. Vill du skriva ska du slänga alla ursäkter och faktiskt skriva. Hon skriver också ärligt om pengar och öppnar upp författarskapets alla sidor och de enorma kontrasterna. Hur det är att största delen av tiden sitta hemma i mjukisbyxor och sen nån vecka om året ta på sig nåt snyggt och kanske sminka sig.

Första delen i boken består av korta kapitel som handlar om skrivandet ur olika perspektiv. Andra delen är Erlandssons skrivdagbok. Trots att den mest handlar om hur många ord hon skrivit varje dag (imponerande många oftast!) är det ändå otroligt intressant. På några få meningar per dag blottar hon otroligt mycket om sitt skrivande och hur hon förhåller sig till det. Vilka alla tankar som snurrar på. All oro, allt tvivel, alla förhoppningar. Jag hittar också en referens till mig själv i dagboksdelen:

Skärmavbild 2019-07-09 kl. 17.15.13.png

Jag tänkte att det lät bekant och gick till bloggarkiv, och visst var det mitt inlägg Att få ett nej som Erlandsson läst. Kände mig på ett märkligt sätt lite stolt och glad över att få finnas med i boken, haha.

Alla orden i mig är ingen handbok i skrivande, men en rejäl spark i röven för alla som vill skriva. Flera gånger när jag läser boken tänker jag att jag kanske inte vill skriva tillräckligt mycket. Jag känner ju inte alls samma frenesi och vilja inom mig som hon. Men sedan inser jag att jag inte behöver skriva precis som hon, utan jag måste skriva på ett sätt som passar mig. Viktigast är att jag skriver. För att jag måste och vill, men också för att det faktiskt gör mig lycklig.

Skärmavbild 2019-07-09 kl. 17.02.31.png

Har du läst boken eller blev du nyfiken? Jag kan varmt rekommendera den för alla som tampas med sin kreativitet och kanske har svårt att komma i gång. Efter att du läst den här boken kommer du faktiskt att vilja börja skriva. Det lovar jag!

Bokrecension: Bara lite till

Boken är ett recensionsexemplar av Förlaget

Bara lite till är Heidi Hakalas debutroman och handlar om Sandra som jobbar på en fiktiv finlandssvensk radiokanal i Helsingfors. Sandra är urtypen till vad som kan kallas en duktig flicka. En som aldrig säger nej, en som alltid presterar och en som inte mår bra. Tyvärr är det här en alldeles för vanlig och sann historia. Boken är väldigt realistisk och ibland känns den nästan för realistisk. Fastän jag (lyckligtvis) inte känner igen mig i Sandra till 100 procent känner jag igen miljöerna och berättelserna.

Och jag blir så ledsen. Det här är en så vanlig historia. Bokens story i sig är inte det minsta originell men det är just det som är kroken. Att så många unga kvinnor i dag mår så här. Själva relationsbiten med pojkvännen och den manliga kompisen är rätt så förutsägbar men jag tolkar det mer som ett komplement till den riktiga berättelsen, den om ångest och prestationskrav. Om att aldrig räcka till.

Jag gillar hur Hakala reflekterar kring fenomenet duktiga flickor. Att vara duktig är egentligen ingen egenskap att sträva efter, det är inte samma som att vara rolig, smart eller kvicktänkt. Duktiga flickor är bara såna som jobbar lite hårdare. Bara lite till. Via Sandras manliga kollega Tin lyfter Hakala också fram hur ofta det är tjejer och kvinnor som får slita medan männen inte behöver ta lika mycket ansvar. Sandra är frustrerad och försöker ta upp det här med chefen men allt viftas mest undan.

Omslaget är förresten designat av Linn Henrichson (som också gjorde omslaget till min debut). Jättefint tycker jag!!

Omslaget är förresten designat av Linn Henrichson (som också gjorde omslaget till min debut). Jättefint tycker jag!!

Romanen är snabbläst fastän temat är tungt, men just därför är den viktig att läsa. Hakala ger en väldigt sann och rå beskrivning av att jobba mitt i ett prestationssamhälle och att som kvinna försöka ta sin plats bland högljudda män som är vana att ta och plats. Jag gillar vänskapen till den kvinnliga kollegan och önskar att jag hade fått se och höra mer om den, men å andra sidan kommer det en förklaring på slutet. 

Heidi Hakala är journalist och det märks på språket. Det är mödolöst och flyter på. Det finns ett bra tempo och driv i boken och jag känner att jag har svårt att lägga den ifrån mig. Ibland känns dialogerna och replikerna onödigt långa, men å andra sidan är det ett genomgående grepp i boken så det funkar i helheten. Jag tror den här skulle funka jättebra som ljudbok!

Det viktigaste jag tog med mig från boken är att vi aldrig ska anta hur folk i vår omgivning mår. Någon som ser ut att må bra ut på utsidan och har "allt" kan må så himla dåligt på insidan. Bara för att någon har ett fint jobb, en snygg partner och vackert hem betyder det inte att personen mår bra.

Har du läst den här boken eller blev du nyfiken?

Fly me to the moon – en underhållande resa till månen

Ni vet känslan när en ska läsa en bok eller se en film/teaterpjäs som en inte har nån aning om? Det hände mig i går när jag var bjuden på premiären för pjäsen Fly me to the moon på Lilla teatern här i Helsingfors. Jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade och det är alltid lika spännande. För det kan ju bli vad som helst! Baserat på titeln tänkte jag att det här handlar på nåt sätt om rymden, men aj så fel jag hade!

Fly me to the moon är bara en dryg timme lång – allt i en akt utan paus. Den beskrivs som en vardagskomedi om små beslut och stora konsekvenser och handlar om hemvårdarna Lilja och Fia. I början av pjäsen blir det klart att en av deras klienter, över 90-åriga Martin har dött. De vet att han knappt har några släktingar eller kompisar vid liv och att ingen egentligen bryr sig om honom. Han dör samma dag som han får sin pension och där börjar en händelsekedja som blir rätt absurd, men otroligt underhållande.

Scenografin och kläderna känns också helrätt! Panterbyxor, crocs och träpanel.

Scenografin och kläderna känns också helrätt! Panterbyxor, crocs och träpanel.

Ska Lilja och Fia ta ut Martins pension som vanligt och sedan behålla pengarna? Tiden går medan de debatterar det här och de blir alltmer osäkra på hur de ska förklara varför de inte genast anmält klienten som död. Och som sagt: ju längre tiden lider, desto mer absurt blir det. Ibland känner jag nästan att det blir för absurt, men jag gillar ändå hur de skruvar upp det. Pjäsens titel kommer för övrigt från Frank Sinatra-låten Fly me to the moon (som så klart spelat i mitt huvud sen i går kväll).

Jag skrattar jättemycket under föreställningen som behandlar moral och etik. När rika människor blir rika på laglig väg (bland annat via skatteplanering), måste väl fattiga närvårdare kunna bli lite rika på lite olaglig väg – det är väl mer än rätt? Samspelet mellan Fia och Lilja, alltså Pia Runnakko och Linda Zilliacus, är jättebra. De kompletterar varandra på scenen, båda är skickliga skådespelare som gör varsin trovärdig roll. Fastän det bara är två personer på scen under hela pjäsen känns den ändå mycket vidare och mer mångbottnad än så. Två personer och en dryg timmes speltid rymmer mycket. Det är en kompakt men fyllig pjäs.

IMG_20180913_190844-2.jpg

Manuset är skrivet av irländska dramatikern Marie Jones och har översatts till svenska av Joakim Groth som också regisserat. Jag tycker att översättningen är väldigt lyckad – bland annat Hufvudstadsbladet, FPA och Björn Wahlroos nämns. Texten har en aktuell nerv som gör att pjäsen känns helrätt på en finlandssvensk teaterscen i Helsingfors 2018. Ja, jag kan faktiskt inte annat än rekommendera denna lilla pärla på Lillan! Tack för att jag fick komma, så kul att gå på välgjord teater!

När har du senast sett eller läst nåt som du inte hade nån aning om? Ingen som rekommenderat eller satt förväntningar i huvudet på dig? Visst är det ändå en skön känsla?!

Bokrecension: Breven från Maresi

Nu ska jag börja med något nytt här på bloggen, nämligen bokrecensioner! Jag läser ju en hel del och har ren i några år skrivit korta recensioner på GoodReads, men så tänkte jag: varför inte dela med mig av tankarna kring böckerna jag läst också här?! Först ut ur recensionslådan är Maria Turtschaninoffs senaste bok Breven från Maresi.

Ända sedan jag läste Anaché av Turtschaninoff för ett antal år sedan har jag älskat hennes böcker och berättarstil. Och sedan Naondel (del två i serien om röda klostret kom ut) har jag längtat efter att läsa mer om den fantastiska värld Turtschaninoff skapat. Men i ärlighetens namn var jag faktiskt lite skeptisk till Breven från Maresi. Precis som titeln säger är romanen skriven i brevformat och det lät faktiskt lite tråkigt. Jag längtade efter något "storartat" och brev lät inte speciellt spännande.

Men då hade jag uppenbarligen glömt vilken berättartalang Maria Turtschaninoff är. Inget hon skriver är tråkigt, inte det minsta. Jag skulle vilja hävda att det här inte är någon typisk brevroman, men å andra sidan är jag inte riktigt säker på hur en brevroman egentligen ser ut? Trots att breven är spännande ska läsaren ändå inte förvänta sig actionspäckad fantasy med tvära kast. I stället är det en värld och en berättelse som långsamt växer fram och trollbinder läsaren på vägen.

P1030486.jpg

I Breven från Maresi återvänder Maresi till sina hemtrakter i Rovas efter flera år i klostret på ön Menos (första delen i den här serien heter just Maresi och handlar om hennes tid på ön, för den romanen fick Turtschaninoff Finland Junior-priset 2014). I den här romanen är Maresi förväntansfull över att se sin familj som hon saknat men hemkomsten blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Maresi pratar numer på ett annorlunda sätt, sticker ut ur mängden med sin blodröda mantel och har svårt att komma överens med sin mamma (tror alla vuxna som i perioder bott med sina föräldrar känner igen sig här, hehe). Maresi känner sig väldigt vilsen, saknar klostret och undrar hur hon någonsin ska klara av sitt uppdrag: att starta en skola för flickorna i byn. Dessutom är hon rädd och osäker i sällskap av män. Erfarenheterna från Menos säger att män är farliga och ett det gäller att vara försiktig. Kort sagt: det blir inte alls som Maresi tänkt sig.

Persongalleriet är stort men målas fram på ett fint sätt. Turtschaninoff skildrar relationerna till föräldrar, grannar och de andra Maresi möter på ett fint och nyanserat sätt. Jag gillar speciellt vänskapen till en av de kvinnliga grannarna (som jag nu glömt namnet på) och skogshuggaren Kárun. Kárun är faktiskt en av mina favoritkaraktärer – lågmäld, tillbakadragen men snällast i världen. Jag gillar också att Turtshcaninoff låter Maresi vara naiv, ivrig och tjurig. Det är verkligen Maresis version av det skedda som skildras. Tonen är rätt rakt igenom.

Två favoritböcker. Har också Maresi, men den är utlånad, men minns så klart inte till vem.

Två favoritböcker. Har också Maresi, men den är utlånad, men minns så klart inte till vem.

När jag väl började läsa kunde jag inte lägga boken ifrån mig. Jag gråter och skrattar och spänner mig när jag läser och är ledsen när boken är slut. Turtschaninoff är en otrolig berättare och den berättelse Maresi skriver fram i sina brev är en värld jag vill veta mer om. Naturen med dess krafter och uråldriga visdom spänner över sidorna. Maten (och ibland bristen på den) är också väldigt närvarande i böckerna. Det vattnas i munnen när jag läser om de olika läckerheterna som dukas fram och glädjen över mat är mer än synlig. Också böcker, läsning och skrivande får än en gång en synlig roll – och vem älskar inte passionerade skildringar om läsning?

Maria Turtschaninoff är en av Svenskfinlands (Finlands! Europas! Världens!) främsta författare och det bekräftas än en gång i Breven från Maresi. Fastän det inte händer så mycket i romanen ryms det ändå så otroligt mycket mellan sidorna. Det här (och de tidigare romanerna) är en bok alla borde läsa. Det handlar om förtryck, makt, vänskap, familj, liv, död, kärlek, systerskap. Ja, allt. Är du skeptisk till fantasy? Läs ändå! Det här är en av de bästa böcker jag läst i år, kanske någonsin. Klart du vill läsa!

Pust, det här var bloggens första regelrätta bokrecension! Känns stort ändå på nåt sätt? Vad tycker du? Tar gärna emot kommentarer och respons på recensionen för att kunna utvecklas i fortsättningen. Och nästa vecka ska det bli mer böcker här på bloggen, är så otroligt taggad redan, det händer nämligen spännande saker! Kika in på tisdag för ett riktigt fantastiskt erbjudande.