Posts tagged redigering
Läget med Nationen just nu

I går träffade jag äntligen min redaktör för att snacka om Nationen. Jag var nervös – vad kommer hon att tycka nu? Under förra redigeringsrundan kapade jag ju runt 15 000 ord, flyttade runt på kapitel, strök vissa personer, adderade nya och gjorde överlag väldigt stora ändringar. Jag läste själv förra veckan och tycker att det blivit bättre men att det fortfarande är nåt som saknas i början. Min testläsare var av samma åsikt.

Det måste hända något i början, finnas ett anslag, en cliffhanger. Något som lockar läsaren att läsa vidare.

I dag har jag börjat med att föra in Miras ändringar. Det är en sann lycka att ha en språkguru som hon som testläsare. Utöver att hon kommenterade storyn fick jag en superbra korrläsning. Jag är bland annat helt hopplös på före och innan och har en tendens att skippa hjälpverbet har och ordet som. Däremot överanvänder jag fastän och mer. I dag strök jag faktiskt 42 fastän och 43 mer, haha. Under förra redigeringsrundan strök jag ett antal bara.

Mina anteckningar på manuset som Mira hade skrivit ut.

Mina anteckningar på manuset som Mira hade skrivit ut.

Till näst ska jag gå igenom redaktörens och mina egna anteckningar och korra alla små grejer. Sedan ska jag läsa om början en gång till och fundera på hur jag kan vässa till storyn och locka läsaren att läsa vidare. Jag ska också rensa bort alla onödiga förklaringar som jag har en tendens att strö in lite här och där. Lyckligtvis är det ändå inga stora grejer och vi bestämde att senast om fyra veckor ska min redaktör ta en titt på texten igen.

Fastän (!!) det fortfarande är några rundor kvar kan jag skymta slutet. I går fick jag se en första skiss för omslaget och väntar på att den processen ska gå vidare. Vi pratade också om releasefest, marknadsföring och allt annat som hör till. Om några veckor är det dags för fotografering och om en dryg månad ska katalogtexter etc vara färdigt.

Som det ser ut nu kommer boken att få träffa läsarna någon gång på vårvintern. Jag berättar så klart exakt datum genast när jag vet. Just nu vill jag bara säga följande: jag är så otroligt taggad och jag tror faktiskt att det här kan bli riktigt riktigt bra.

Min redigeringsprocess

I dag har jag alltså träffat min redaktör. Efter att i söndags ha läst igenom mitt manus och tyckt att det mesta var riktigt skit känner jag mig mycket mer upplyft nu. Precis som vilket annat projekt går det här är att fixa. Det är så klart en hel del arbete som ligger framför mig, men jag tänker att det är via det där arbetet, via mina misstag, via att göra som jag lär mig.

Jag fick följande fråga tidigare och tänkte att jag nu ska försöka svara på den: Är du nöjd med hur du jobbade med ditt förra manus vad gäller redigeringen eller är det något du tänker göra annorlunda denna gång?

Ända sedan jag läste Nationen nu i söndags har jag tänkt på vad det var som gick snett i den senaste redigeringen och jag har kommit fram till nån sorts teori om hur jag gjort. Jag gjorde mer eller mindre samma sak senast. Efter att jag fått kommentarer på manuset går jag in i nån sorts crazy mode och trycker in massvis med grejer i texten. Jag pladdrar på och förklarar och “fördjupar” och typ skriver sönder min historia. Antagligen för att jag fortfarande själv söker efter de pusselbitar som saknas och i stället för att i lugn och ro sätta mig ner och fundera börjar jag skriva på som en galning.

Det här resulterar i ordspya. Tomma ord, tomma kapitel som upprepar sig och gräver ner sig i samma saker om och om igen. Det blir tomgång i texten och inget berör. Det blir för mycket och för utskrivet. Det blir inte bra. Inte alls.

Foto:  Mel Poole /Unsplash.

Foto: Mel Poole/Unsplash.

Under nästan alla redigeringsrundor, både med Nationen och Vad heter ångest på spanska? har jag haft sjutusen andra projekt i gång samtidigt. Någon annan kanske klarar av att redigera i ett sånt kaos, men jag inser att jag behöver mer ro. Jag behöver ett lugn. Jag behöver en tillvaro där jag inte måste hoppa mellan femhundra olika tankar varje dag. Jag behöver fokus.

Så nu ska jag försöka lära mig av allt kaos jag skapat och försöka hitta ett lugn. I stället för att rusa in i texten ska jag suga på den. Kanske skriva ett synopsis, ta till post it-lappar, fundera och analysera. Vad är viktigt för berättelsen? Varför ska just den här scenen vara med? Det räcker inte med att något är träffsäkert och roligt, det måste också sitta in i historien och föra den framåt. Inget ska finnas med av lättja eller av en slump. Allt ska ha en betydelse.

När jag funderat klart ska jag börja med att stryka. Mycket. Av de 100 första sidorna kommer antagligen hälften att ryka. Kanske mer? Vi får se. Lyckligtvis är jag inte en som känner ångest för att slänga text. Är det dåligt kommer ju boken bara bli bättre av att jag slänger. Om det är bra kan jag spara det till senare. Eller publicera på bloggen som nåt sorts extra material, hah!

Men framförallt ska jag inte skriva något nytt. Min redaktör sa det säkert fem gånger i dag: skriv inget nytt. Så egentligen ska jag ju bara radera och komprimera lite. Hur svårt kan det liksom bli, hehe?

I stället för att känna hopplöshet försöker jag tänka att det är just så här det skulle gå. En liten omväg bara för att göra boken bättre. Foto:  Thiébaud Faix /UNSPLASH.

I stället för att känna hopplöshet försöker jag tänka att det är just så här det skulle gå. En liten omväg bara för att göra boken bättre. Foto: Thiébaud Faix/UNSPLASH.

Så i korthet: jag tror att jag har lärt mig rätt mycket om mig själv om min skrivprocess och nu ska jag försöka undvika de misstag jag gjort tidigare. Det är helt uppenbart att jag behöver mer fokuserad skrivtid för att det ska bli bra. I stället för att skynda fram ska jag fundera fram. I ett lugnare och mer eftertänksamt tempo. Så länge jag lyckas med det är jag helt säker på att den här romanen kommer att bli så himla bra.

Dessutom är jag så otroligt tacksam för att jag har min proffsiga redaktör att bolla med. Planen är att jag ska skriva om (eller snarare banta ner) de första hundra sidorna, skicka den nya början till henne och sedan ska vi se vad som händer med resten. Men bok ska det bli! Jag vet egentligen om jag svarade på frågan om redigeringen, men kanske jag är lite klokare efter den här rundan och kan skriva ett nytt svar sen. Kanske.

Hur brukar du tänka när du ska redigera ett manus eller göra om ett större projekt? Var börjar du? Vad är din strategi?

Den jobbiga kreativa processen

“Min roman är nästan färdig, det är inte så mycket arbete kvar förrän den kan gå i tryck.”

Eh, nej. I dag har jag läst igenom en pappershög på 300 sidor och känt mest att vad fan håller jag på med och vad är det för fel på mitt förlag som vill ge ut en sånhär skithög? Jag fick också kommentarer av redaktören och vi kan väl säga så här: det bästa är att vi är eniga. Jag protesterade inte mot (nästan) något hon skrev i sin respons. Hon uttryckte sig ändå väldigt mycket snällare än jag om min egen text. Ja, alltså lite mer konstruktivt än “Kugge det här är fruktansvärt dåligt och du kanske ska fundera på att byta bransch, kanske bli elmontör eller vildmarksguide”.

I korthet: De första 100 sidorna saknar tempo och driv. Jag pladdrar på som fan. Visst finns det en del roliga och träffsäkra scener, men grejen är att de flesta inte hör hemma i den här boken. Ugh! Så min tanke om att det blir en lätt och mysig redigeringsrunda i sommar stämmer ju inte riktigt.

Vad kul att jag tyckte att det jag skrev i november var bra. Nu tycker jag det är skit. Grattis!

Vad kul att jag tyckte att det jag skrev i november var bra. Nu tycker jag det är skit. Grattis!

Jag blev faktiskt väldigt modfälld av att läsa min egen text. Hur kan den vara så dålig? Hur kan jag vara så dålig? Ska det här verkligen bli en bok?

Men, det här är inte enbart negativt. För det första tycker jag att det är bra att jag ser bristerna i min text. Jag går liksom inte runt och tror att jag skrivit världshistoriens bästa roman, utan jag vet att den måste bearbetas. Mycket. För det andra så är det ju grejen med redigering, att det blir bättre, att det som inte fungerar kan raderas eller utvecklas. Det här är ju trots allt bara min andra roman. Med min första hade jag ingen aning om vad jag sysslade med. Nu kanske jag har lite bättre koll. Åtminstone i teorin, haha.

Det största problemet är nog att jag skrivit det första utkastet till den här romanjäveln i november 2014. Det är för snart fem (!) år sedan. Jag har utvecklats otroligt mycket efter det och romanen kanske hade mått bra om jag helt enkelt hade skrivit om den från början till slut i stället för att peta och peta och göra den sämre. För det är liksom det som händer med mina texter, ju längre jag petar på dem, desto sämre och babbligare blir de tills en redaktör kommer och styr upp kaoset snällt men bestämt.

Och det är ju en sån enorm lyx att ha en redaktör. Jag ser fram emot att snacka igenom manuset med henne och få nån ordning på det. Vad kan jag stryka? Vad måste jag förstärka? Jag tror att det blir rätt mycket kill my darlings, men vet ni vad, det kommer nog bara att göra den här romanen bättre trots att min första tanke (som vanligt) var att slänga hela skiten, men jag är ju inte en sån som ger upp.

Så en roman ska det bli. En bra sådan dessutom. Synd bara att jag är så trögfattad och kräver tremiljoner redigeringsrundor för att få det rätt. Men sen, sen blir det bra. Det är den här romanjäveln värd!

P.S. Snälla sänd kärlek och tröst. Det behövs! H: nedstämd_författare86

Redigeringen har börjat

Jag tänkte skriva ett inlägg som heter "så här redigerar jag", men jag tror att min redigering fortfarande söker sin form så jag börjar med ett lite försiktigare inlägg innan jag skriver ut sanningar om hur en ska redigera bästsäljande romaner (nånejnå, såna sanningar kommer ni inte att få läsa här). Men nu har redigeringen i alla fall börjat och jag tror att just början är ett av de viktigaste stegen oberoende av vad en sysslar med.

För det finns ju alltid ett motstånd. Ett sånt himla motstånd. Jag har hittat på tusen andra (otroligt oviktiga) saker att göra i stället för att sätta mig ner med min text. Alltså prokrastinerat. Jag tror varje människa vet vad jag pratar om, men nu har jag i alla fall kommit ur den fasen på nåt plan och är i gång. Jag är i gång, hurra!

Under förra veckan läste jag igenom hela manuset. Jag hade inte rört det på två månader så det var faktiskt ganska roligt att plocka upp det. Det finns mycket som är bra men det är många saker som behöver bli bättre. Det hände en hel del under vårens redigering, men nu ska det hända ännu mer! Jag har fått kommentarer av några andra och det har hjälpt mig att se de största bristerna och samtidigt satt tankeverksamheten i gång. En redigering börjar nog alltid med att en tänker.

Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Och tänkt, det har jag gjort. Både i går och i förrgår har jag faktiskt mest tänkt, tänkt, tänkt. Jag har suttit med mitt anteckningsblock och scrollat i manuset i skrivprogrammet Scrivener (ska blogga om fördelarna med det, I promise). Medan jag tänkt har jag raderat ett antal kapitel och flyttat runt på andra. Jag har funderat på dramaturgin, valt att radera en bifigur och överlag funderat så att det knakar: hur ska den här berättelsen bli så bra som möjligt?

Det känns som om jag knappt gjort nåt när jag mest suttit och tänkt och antecknat och inte skrivit nåt, men jag har lärt mig att jag först måste veta vad jag vill, före jag kan sätta i gång med att förverkliga det. Det är liksom ingen idé att pilla i detaljer om jag senare märker att jag nog måste stryka hela kapitlet. Jag är ju inte en person som har en tydlig synopsis när jag börjar skriva, så jag är tvungen att bearbeta texten och dramaturgin rätt mycket under mina redigeringsvarv.

Men nu börjar det äntligen kännas som att det här kommer att sitta. Jag har löst några knutar, andra kommer att jag lösa på vägen. Jag har en ännu tydligare bild av Astrid, Mikael och Saga och i dag har jag äntligen faktiskt börjat redigera. Hittills har jag avverkat 6 kapitel av sammanlagt 72 – ja det är många (!) men det är rätt korta kapitel. Men jag har också åtminstone fem helt nya kapitel jag borde skriva. Och garanterat blir det en hel del pill i de flesta.

Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Före jag började redigera min debutroman förstod jag inte alls när folk på sina skrivbloggar skrev om att de raderat hela kapitel eller hejvilt flyttat runt på dem. Jag fattade liksom inte hur det fungerade och tänkte att det måste ju bli hål i berättelsen i så fall. Men så är det faktiskt inte alls. Det mesta går att flytta på eller radera och ofta krävs inte ens så stort arbete. Nu valde jag till exempel att flytta fram en stor händelse så att allt kring den händelsen skulle bli mer logiskt och samtidigt blir dramaturgin för hela boken bättre. Så smidigt, eller hur?

Ja ja, det här låter säkert inte helt klokt när jag inte kan berätta vad det handlar om men just nu är jag i alla fall försiktigt optimistisk och ganska ivrig på att göra det här till en förbannat bra bok. Men ni kan ju fråga om nån vecka hur jag känner mig, hehe. Och är det nåt ni funderar på kring redigering eller kanske just min redigering då är det så klart bara att ställa en fråga. Fyra veckor till min egen deadline, iih!

Missa egen deadline

För fyra veckor sedan läste jag igenom Nationen från början till slut för att ha koll på vad som egentligen står där. Den ambitiösa planen var att jag skulle ha blivit färdig med redigeringen nu till påsk. Jag visste ända från start att min deadline var extremt tight och gissade att det skulle dra ut på tiden – och så gick det.

Eftersom Nationen är skriven ur tre olika perspektiv, Astrids, Sagas och Mikaels, valde jag att redigera ett perspektiv åt gången. Jag började med Astrid eftersom hon var den som helt klart krävde mest arbete och många helt nyskrivna kapitel. Efter det gick jag över till Saga och är nu nästan klar med henne, medan stackars Mikael får vänta på sin tur.

Den gröna texten är nyskriven – också Saga har fått en del nytt. I kväll kändes det som om jag lajvade Saga när jag satt med mitt manus, min deadline och ett glas rött.

Den gröna texten är nyskriven – också Saga har fått en del nytt. I kväll kändes det som om jag lajvade Saga när jag satt med mitt manus, min deadline och ett glas rött.

Nu har det ändå redan gått fyra veckor sedan jag läste manuset och när jag kollar igenom mina "anteckningar" på Kindlen är jag lite konfunderade (läste alltså manuset på min Kindle, sjukt praktiskt och sparar papper!) Alltså jag har bara markerat textsjok utan att skriva någon kommentar – vet jag inte alltid vad exakt jag menat. Smart va? Oftast betyder det att texten ska bort eller är dålig, men när jag nu kollar på det förstår jag inte vad som är så dåligt. Håhå. Eller kanske haha.

Under de senaste veckorna har jag också pendlat mellan "det här kommer att bli så bra!" och "varför håller jag på och skriver sånhär skit", så allt är väl precis som vanligt. Jag hoppas på mycket skrivtid i påsk, men har också ett antal artiklar att skriva. Men hej, skriva = lifvet så jag klagar inte.

Brukar du ha egna deadlines och är du bra på att hålla dem? Själv tror jag som sagt på att ha en ganska hård deadline för det ser till att en börjar arbeta direkt och inte tänker att det är hundra år till deadline och således ingen panik.

Redigeringen har börjat

Jag har äntligen inlett redigeringen av Nationen och är både glad och lättad över att vara i gång. Samtidigt känner jag sån obeskrivlig ångest över det här manuset. Mitt förlag är väldigt ivriga på att läsa och det är väl där skon klämmer – jag tänker hela tiden på att de ju har all rätt att säga att de inte vill ge ut det.

Nu inbillar jag mig så klart inte att jag kommer att skicka in ett perfekt manus där min redaktör bara ska flytta på några kommatecken, men ändå är jag livrädd för responsen. Det är den konstanta tanken om att inte vara tillräckligt, inte skriva tillräckligt bra. Det kallas väl andraboksångesten har jag förstått.

Ändå vet jag att det finns så otroligt mycket potential i den här texten. Förra veckan hittade jag dessutom äntligen rätt med stackars Astrid som har bråkat med mig hur länge som helst. I samma veva skrev jag om hela första kapitlet med henne och det blev så mycket bättre – det fick jag också bekräftat av min kompis som läste det.

När jag började skriva fick nationen underrubriken "en akademisk fylla – en galen roman av Michaela von Kügelgen. Nu blev det ju inte riktigt så och det säger ganska mycket om processen, haha. Det blir liksom aldrig som en tänkt sig. Varken i livet eller i böcker. H: filosofen

När jag började skriva fick nationen underrubriken "en akademisk fylla – en galen roman av Michaela von Kügelgen. Nu blev det ju inte riktigt så och det säger ganska mycket om processen, haha. Det blir liksom aldrig som en tänkt sig. Varken i livet eller i böcker. H: filosofen

För den som missat det så är Nationen ett projekt som funnits med mig i fyra (!!) år. Då skrev jag de första anteckningar i ett häfte och i november 2014 skrev jag råmanuset under NaNoWriMo. Så Astrid, Mikael och Saga har hängt med rätt länge redan och väntat på att jag ska ge dem lite tid och kärlek.

Men mitt skrivsätt är verkligen inte det mest "ekonomiska" eller smarta. Jag hackar ner en massa ord och kapitel för att sen först börja fundera på vad jag egentligen vill berätta och vem människorna jag skriver om egentligen är. Men å andra sidan tror jag att det är mitt sätt att hitta till historien – skriva om cirka tretusen gånger för att göra det bra.

Det kallas väl andraboksångesten har jag förstått.

Nu ligger siktet på att jag ska bli "färdig" till påsk – alltså så pass färdig att jag då kan skicka till min redaktör och några testläsare. Sen vet jag ju att det ännu återstår massvis med jobb men för att ens komma i gång behövs en deadline.

Har du förresten några frågor om Nationen eller min skrivprocess? Kanske det skulle kickstarta det här bloggandet som hamnat i skymundan på grund av diverse orsaker. Och så lovar jag (på hedersord) att jag äntligen (!) ska svara på de här två frågorna jag fick i november. Är ju kanske världshistoriens långsammaste svar, men bättre sent än aldrig, eller hur?

En kryssningsresenär rapporterar

I förrgår hoppade jag alltså ombord Sverigebåten för att få ensamtid med mitt manus. Jag skrev råmanus för Nationen under NaNoWriMo 2014 och har hela tiden tänkt att jag ska bli färdig "sen nångång". Nu inser jag att "sen nångång" är nu.

Det är roligt, men det är också så otroligt skrämmande. Så länge ett projekt inte håller på att bli färdigt är det en lek, ett experiment. Det är roligt och kravlöst. Nu känner jag pressen. Jag vill att det här manuset ska bli bra, för varje mening vill jag bli en bättre skribent.

nickveasey.jpg

I Stockholm passade jag på att gå till Fotografiska, utan att ha nån koll på vilka utställningar de hade. Som vanligt blev jag golvad, av alla tre. Gillade extramycket Nick Veaseys röntgenbilder – bilden ovan är ett fotografi av hans fotografi. Jag föll så totalt för den här blomman. Så otroligt vacker i all sin enkelhet!

I en video som snurrade på i utställningen sa han: "If everything is laid out in front of you and all easy you really don't appreciate the achievements either."


Det är inte lätt att skriva romaner. Det går inte snabbt. Det är en process som kunde hålla på i en evighet. Precis som Veasey vill utforska alla lager i objekten han fotograferar måste jag nu försöka utforska lagren i mina karaktärer. Vem är de? Vad vill de? Vad måste de få berätta?

Det hoppas jag kunna svara på. Gärna så fort som möjligt, men jag inser också att redigeringen måste få ta tid. Jag har inte bråttom, måste inte skynda.