Posts tagged skrivliv & tankar
Hur långt är du beredd att gå?

Det finns en sliten sanning som säger att de som blir publicerade författare inte nödvändigtvis är de som är bäst på att skriva, utan de som inte ger upp. Samma gäller för mycket annat. Det spelar liksom ingen roll om någon är bäst eller snabbast om hen inte är redo att jobba hela vägen ut. Det är jättelätt att börja något, men tusen gånger svårare att avsluta.

När jag blev refuserad första gången i februari 2015 hade jag två val. Antingen att ge upp eller kämpa vidare. Jag kan lova er att jag hade lust att bränna upp manuset, gräva mig ner under täcket och aldrig mer skriva en skönlitterär mening till. Men jag är ju inte sådan. Den tillfälliga svackan klargjorde också för mig att jag inte skriver bara för skojs skull, utan att jag verkligen verkligen vill skriva. Och inte bara det, jag ville ju verkligen också att det jag skriver skulle läsas av andra.

Men vad är då skillnaden mellan en som drömmer om att skriva och en som faktiskt skriver? Jag snubblade över en bra artikel som jämför amatörer och proffs med en massa olika påståenden. Listan är lång, men jag plockade ut några favoriter som jag översatte till svenska:

  • En amatör har en målsättning. Ett proffs har en process.

  • En amatör ser feedback och coaching som kritik av den egna personan. Ett proffs vet att hen har svagheter och vill ha uppbyggande kritik.

  • En amatör fokuserar på att ha rätt. Ett proffs fokuserar på att hitta bästa möjliga lösning.

  • En amatör tänker kortsiktigt. Ett proffs tänker långsiktigt.

  • En amatör skyller ifrån sig. Ett proffs tar ansvar över det egna arbetet.

  • En amatör är snabbare. Ett proffs når längre.

Är du redo att Hoppa och satsa fullt ut?

Är du redo att Hoppa och satsa fullt ut?

Nu är det ju så att alla som skriver inte kan (eller vill) bli författare och alla som springer inte har siktet på att vinna OS-guld (haha jämförde jag just författarskap med OS-guld?). Det är mer än okej att ha en hobby som är kul, men som inte behöver leda någonstans. Skillnaden uppstår om du verkligen vill blir författare eller OS-medaljör. Det är så himla lätt att ge upp halvvägs, så himla svårt att komma i mål.

Nu ärjag på väg på Förlagets höstfest. För tre år sedan drömde jag bara om den. Mitt manus fanns hos dem och jag hade varit och diskuterat med dem, men inget var säkert. Jag visste inte ännu då om det skulle bli en bok. För två år sedan höll jag min debutroman i handen för första gången. Nästa vår är jag författare till två böcker. Inget har kommit gratis, nästan inget har varit lätt, stundvis har det varit väldigt frustrerande.

Men skulle jag byta bort en dag? Nej. För det här är ju faktiskt det jag vill. Jag är inte världens bästa författare, men jag kan avsluta, jag kan ta emot kritik, jag kan ändra min text om den inte fungerar. Jag vill utvecklas, jag vill bli bättre och jag vill skriva många många romaner och böcker till.

Vad vill du och hur långt är du beredd att gå för att nå det?

Fem frågor om egenutgivning

När jag kämpade med att få Vad heter ångest på spanska? antagen funderade jag på att ge ut boken själv. För att jag trodde på den och verkligen ville att det skulle bli bok. Nu blev det ju så att jag blev antagen av Förlaget och kunde glömma tankarna på egenutgivning, men jag följer med stort intresse med författare som publicerar sina egna böcker.

För det första är det en stor ekonomisk satsning – kommer boken att sälja? För det andra finns det (tyvärr!!) en hel del fördomar när det gäller att ge ut själv, fastän många egenutgivare är minst lika proffsiga som traditionella förlag. En av dem är Anna Jakobsson Lund som driver förlaget Annorlunda förlag. Jag har följt med Annas författarresa med stort intresse och också läst fyra av hennes hittills utkomna fantasyromaner (den femte väntar på mig på mitt nattduksbord). Anna är en fantastisk författare och jag imponeras så otroligt mycket av henne och hennes kärlek för skrivandet och böcker.

Annas sjätte (!) egenutgivna fantasyroman Blynätter utkommer den 26 augusti (på min födelsedag! ser det som en personlig present till mig, hehe) och därför tänkte jag passa på att ha en kort intervju med Anna på bloggen. Hon svarar på fem frågor om egenutgivning! Men före vi börjar med intervjun måste ni ta en titt på omslaget. Hur fint?! Blev så sugen att läsa!

 
Framsida slutversion 1.png
 

Hej Anna, varför valde du att ge ut dina böcker själv?

Jag sökte först traditionellt förlag för Tredje principen, och var nära med ett av Sveriges största. Men när de drog väldigt mycket ut med att ge definitivt besked kände jag att de nog inte var så intresserade. Samtidigt blev jag mer och mer inställd på plan B, och hade börjat förbereda för egenutgivning. Till slut hörde av mig till förlaget och sa att de inte behövde fundera längre. Sedan har jag fortsatt att ge ut på egen hand för att jag tycker om den frihet det ger.

Jag kan bestämma utgivningstakt, format och marknadsföring själv. Jag har dessutom svårt att se hur vissa av mina böcker skulle passa i svensk traditionell utgivning. Den fantastik de traditionella förlagen ger ut är nästan alltid förankrad i vår verklighet, speciellt om den vänder sig till unga vuxna eller vuxna. Och jag vill ju skriva om helt egna världar.

Hur har människors inställning till egenutgivning ändrats sedan du började?

Inom fantastiken känns det som om fler väljer att ge ut på egen hand som första alternativ. Det finns också en grupp läsare som är intresserad av den utgivningen. Bland traditionell media och gemene man tror jag dock att det finns ganska många fördomar, till exempel att det enbart är de traditionella förlagen som kan ge ut bra litteratur.

Hur går egenutgivning till i praktiken – vad allt gör du som ett förlag annars skulle göra?

Min målsättning är att det inte ska gå att se skillnad på en av mina böcker och en bok utgiven på ett traditionellt förlag, varken gällande kvalitet på innehåll eller utseende. Eftersom jag inte har någon redaktör arbetar jag med testläsare för att göra boken så bra som möjligt. Vi är några författare som byter texter med varandra, och jag har också flera andra testläsare som är väldigt bra på att se problem och utvecklingsområden. Jag lejer personer som är duktiga på att sätta själva inlagan (dvs hur boken ser ut på insidan) och göra omslaget, och samarbetar med dem så att det blir som jag har tänkt, fast bättre. Det är en lite nervös del av processen, eftersom det innebär att jag måste släppa kontrollen, vilket inte är min favoritsysselsättning. Men oftast blir det fantastiskt resultat!

När boken väl finns är det marknadsföring som gäller, och det kan vara en utmaning. Jag har en grupp kärnläsare som hjälper till att tipsa andra om mina böcker. De är väldigt hängivna och jag är så tacksam för dem. Jag upplever att det är väldigt svårt att tränga utanför denna grupp. Kanske handlar det om gemene mans syn på egenutgivna böcker, eller på fantastik som genre. Eller så är konkurrensen från andra svenska och engelska böcker för stor. Jag har börjat finna mig i att det är så, och är väldigt glad för varje ny läsare, eller en gammal läsare som hör av sig och tycker om den senaste boken. Det är trots allt för de mötena jag skriver. Jag älskar verkligen att diskutera en ny bok med läsare. Att veta att alla delar av den på något sätt kommer från mina idéer känns extra stort.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Vad är det svåraste med egenutgivning?

Förutom marknadsföringsbiten kan det vara tufft att vara den som tar alla slutgiltiga beslut, även inom områden där jag inte har mina styrkor. Det hjälper att arbeta med proffs, men också att omge sig med författare, både traditionellt utgivna och egenutgivna som kan ge stöd och komma med input. Sedan är det inte alltid jättekul att betala fakturan för trycket, och hoppas att boken ska sälja så att den går runt. Det är en av de lite jobbigare sakerna med att ge ut på egen hand, att alla pengar måste läggas ut innan boken börjar sälja. Men lite spänning behöver man kanske i vardagen?

Vad är det bästa med egenutgivning?

Att kunna säga till förläggaren "du, jag skulle vilja följa upp min fantasyroman om den icke-binära kemisten med en rymdopera om kriminella genier, och sedan vill jag köra sågverksfantasyserien parallellt med rymdoperan" och förläggaren säger "okej, kör i vind, vi fixar marknadsföringen när vi kommer dit". Trots att det kan vara kämpigt att ha alla hattarna på förlaget, så uppskattar jag verkligen friheten det ger.

***

Tack Anna för intervjun och ett stort lycka till med din bok! Om du som läser bloggen blev sugen på att läsa Annas böcker hittar du mer info om dem alla på Goodreads. Jag kan verkligen rekommendera trilogin om Systemet, gillade de böckerna jättemycket. Och om du har fler frågor om egenutgivning kan jag säkert be Anna svara på dem. Men först tycker jag att vi en gång för alla ska strunta i den tröttsamma tanken om att egenutgivna böcker skulle vara sämre! Anna är ett jättefint exempel på att det går att göra så himla bra utan ett traditionellt förlag!

Den jobbiga kreativa processen

“Min roman är nästan färdig, det är inte så mycket arbete kvar förrän den kan gå i tryck.”

Eh, nej. I dag har jag läst igenom en pappershög på 300 sidor och känt mest att vad fan håller jag på med och vad är det för fel på mitt förlag som vill ge ut en sånhär skithög? Jag fick också kommentarer av redaktören och vi kan väl säga så här: det bästa är att vi är eniga. Jag protesterade inte mot (nästan) något hon skrev i sin respons. Hon uttryckte sig ändå väldigt mycket snällare än jag om min egen text. Ja, alltså lite mer konstruktivt än “Kugge det här är fruktansvärt dåligt och du kanske ska fundera på att byta bransch, kanske bli elmontör eller vildmarksguide”.

I korthet: De första 100 sidorna saknar tempo och driv. Jag pladdrar på som fan. Visst finns det en del roliga och träffsäkra scener, men grejen är att de flesta inte hör hemma i den här boken. Ugh! Så min tanke om att det blir en lätt och mysig redigeringsrunda i sommar stämmer ju inte riktigt.

Vad kul att jag tyckte att det jag skrev i november var bra. Nu tycker jag det är skit. Grattis!

Vad kul att jag tyckte att det jag skrev i november var bra. Nu tycker jag det är skit. Grattis!

Jag blev faktiskt väldigt modfälld av att läsa min egen text. Hur kan den vara så dålig? Hur kan jag vara så dålig? Ska det här verkligen bli en bok?

Men, det här är inte enbart negativt. För det första tycker jag att det är bra att jag ser bristerna i min text. Jag går liksom inte runt och tror att jag skrivit världshistoriens bästa roman, utan jag vet att den måste bearbetas. Mycket. För det andra så är det ju grejen med redigering, att det blir bättre, att det som inte fungerar kan raderas eller utvecklas. Det här är ju trots allt bara min andra roman. Med min första hade jag ingen aning om vad jag sysslade med. Nu kanske jag har lite bättre koll. Åtminstone i teorin, haha.

Det största problemet är nog att jag skrivit det första utkastet till den här romanjäveln i november 2014. Det är för snart fem (!) år sedan. Jag har utvecklats otroligt mycket efter det och romanen kanske hade mått bra om jag helt enkelt hade skrivit om den från början till slut i stället för att peta och peta och göra den sämre. För det är liksom det som händer med mina texter, ju längre jag petar på dem, desto sämre och babbligare blir de tills en redaktör kommer och styr upp kaoset snällt men bestämt.

Och det är ju en sån enorm lyx att ha en redaktör. Jag ser fram emot att snacka igenom manuset med henne och få nån ordning på det. Vad kan jag stryka? Vad måste jag förstärka? Jag tror att det blir rätt mycket kill my darlings, men vet ni vad, det kommer nog bara att göra den här romanen bättre trots att min första tanke (som vanligt) var att slänga hela skiten, men jag är ju inte en sån som ger upp.

Så en roman ska det bli. En bra sådan dessutom. Synd bara att jag är så trögfattad och kräver tremiljoner redigeringsrundor för att få det rätt. Men sen, sen blir det bra. Det är den här romanjäveln värd!

P.S. Snälla sänd kärlek och tröst. Det behövs! H: nedstämd_författare86

Vem är jag när jag inte skriver?

Jag har velat bli författare ända sen jag var fem år gammal. Jag började studera journalistik “för att jag tycker om att skriva”. Jag skriver artiklar och översätter varje dag men det senaste året har jag känt mig väldigt borttappad i mitt eget skrivande. Jag har fastnat i tanken om att jag måste producera och leverera. Jag har lagt fokus på slutprodukten – en utgiven bok – i stället för att skriva bara för att.

Jag valde rätt spontant att gå med i Friday lab för att jag helt enkelt kände att jag måste få nån sorts yttre push åt nåt håll. Inte nödvändigtvis rätt håll. Bara nåt håll. Så de senaste veckorna har jag verkligen försökt gå till botten med mitt eget skrivande och framförallt mina egna spärrar. Jag insåg att alltför mycket av mitt skrivande handlar om just slutprodukten, fastän det egentligen är en väldigt liten del av själva skrivprocessen. Jag har saknat min skrivglädje. Jag har saknat inspiration. Jag har helt enkelt saknat en skrivrutin.

Därför försöker jag nu svänga tanken. I stället för att skriva med nån sorts slutprodukt i åtanke ska jag skriva bara för att. För att det är roligt. För att jag mår bättre när jag skriver. För vem är jag när jag inte skriver? Den här tanken har gått så långt att jag funderar på om min författardröm är en lögn. Det är den ju inte, men ibland känner jag mig som en sån enorm bluff.

Om jag verkligen älskar att skriva, varför gör jag inte det då?

Färgade håret och köpte ny skrivbok. Allt för inspirationen.

Färgade håret och köpte ny skrivbok. Allt för inspirationen.

Förra veckan intervjuade Karin Erlandsson för SLS årsbok och blev så otroligt inspirerad av vårt samtal. Hon har utkommit med åtta (!!) böcker på sex (!!) år och det var så befriande att tala med henne. Det är faktiskt jätteokej att vara produktiv. Jag har så många gånger fått höra att en bra bok ska tid, att en inte ska utkomma med böcker för ofta osv osv. Det finns så många oskrivna regler som jag har svårt att förhålla mig till. Jag är produktiv och har flera olika projekt på gång och det känns som att det inte är “fint”. Men följande mening Karin sa under intervjun fick mig verkligen att stanna upp: “Jag tänker inte på status, jag tänker inte på något annat än att skriva.”

Resten av artikeln måste jag tyvärr panta på tills den är utgiven. Men jag lovar att du vill läsa den. Karin säger så mycket klokt och bra! Jag var faktiskt rätt nervös för att skicka den färdiga texten till henne men fick världens snällaste och finaste respons av henne. Förra våren intervjuade jag en annan författare, Ulla-Lena Lundberg, för SLS tidning Källan, och grävde i dag fram artikeln. Här ett kort utdrag ur texten:

Att hitta skrivtid handlar ändå om ett allvar och ett behov som ibland är omöjligt att tillfredsställa.
– Det är lätt att plottra bort sig. Man tänker att först gör jag det, sen det och sen det. Och sen kan jag kanske skriva. Det är ett motstånd mot att göra det man helst vill göra.

Känns ändå trösterikt att en så erfaren författare som Lundberg beskriver de känslor jag går omkring med. Det är en så universell känsla. Alla fastnar i sina texter och tankar men när en har svårt att komma i gång känns det mörkt. Så otroligt mörkt. Men i dag hade jag skrivdejt med Anne som tvingade mig att skriva och peppade och hejade. Hon påminde om att det är okej att ta pauser i skrivandet och det vet jag ju. Men jag vill skriva. Jag vill hitta en skrivrutin.

Jag vill skriva för att det är det jag allra helst gör. För vem är jag när jag inte skriver? Och vad ska jag göra för att riva ner alla dessa spärrar? Jag tror att jag är en god bit på vägen men det känns som att jag måste ändra hela mitt mindset och sånt gör en inte i en handvändning. Men jag vill ju skriva.

Vad gör du när du fastnar i ditt skrivande eller nåt annat kreativt projekt?

Det skrivna året 2018

2015 skrev jag för första gången en sammanfattning om hur mitt skrivår hade varit. Jag motiverade det då med att jag har så dåligt minne och att jag kanske vill läsa om detta när jag är gammal och gaggig, men visst känns det kul att summera det skrivna året.

Om du är nyfiken så kan du kika på rapporterna från 2016 och 2015, men tyvärr finns det ingen för 2017. Jag orkade helt enkelt inte, vilket jag ångrar lite nu, men å andra sidan bloggade jag en gång i veckan på Debutantbloggen då, så på ett sätt har jag dokumenterat det året också. Och på tal om Debutantbloggen så har jag skrivit ett gästinlägg om vad som hänt sedan mitt sista inlägg för ett år sedan. Hoppas du vill läsa det också.

Men nu ska vi ta en titt på vad jag skrivit under 2018!

Ibland har jag bläddrat i häftet där jag skrivit första anteckningarna om Nationen. Då kallade jag projektet för: Nationen – En akademisk fylla. En galen roman av Michaela von Kügelgen. Haha alltså.

Ibland har jag bläddrat i häftet där jag skrivit första anteckningarna om Nationen. Då kallade jag projektet för: Nationen – En akademisk fylla. En galen roman av Michaela von Kügelgen. Haha alltså.

JANUARI
Jag redigerade första tredjedelen av Nationen för att skicka in det en sista gång till min LittSkap-handledare. Fastän kursen tagit slut skulle vi ha ytterligare en träff som vi inte hade hunnit med. Jag minns att jag var stressad och kände att jag inte kunde ge manuset den tid och kärlek som behövdes, men en deadline är en deadline. Jag åkte på en kryssning till Stockholm för att skriva ombord på båten, det funkade rätt bra.

FEBRUARI
Handledarträff. Jag var flunsig under träffen och kände mig allmänt opepp på allt. Minns att jag kände att Nationen mest var skit och att jag inte hade så mycket lust att ta tag i det. Jag fick avslag på ett vistelsestipendium jag sökt, men fick också veta att jag får åka på debutantseminariet till Biskops Arnö.

instastoryapril.jpg
skickatilltestläsare.jpg

MARS
Jag läste igenom hela manuset från början till slut och började redigera. Jag strök en del och skrev mycket nytt. Jag fick mitt första stipendium från Kulturfonden och blev så lycklig att jag började gråta.

APRIL
Jag redigerade klart Nationen och skickade till min redaktör och min trognaste testläsare Charlotte. Deltog i NaPoWriMo, alltså skrev en dikt om dagen som jag publicerade på Instagram och några favoriter på bloggen. Jag åkte till Budapest och började med mitt hemliga skrivprojekt. I mitten av april fick jag årets andra stipendium av Centret för konstfrämjande. Jag blev så otroligt glad och häpen och lycklig för pengarna. Under Blogathon skapade jag en samlingssida för mina skrivtips (som borde uppdateras med några nya inlägg inser jag nu, ehe).

Skrev på gulligt kafé i Budapest.

Skrev på gulligt kafé i Budapest.

MAJ
Jag tror faktiskt inte att jag skrev nåt i maj? Hade nog allmän identitetskris då. Hade lite jobb, väntade på kommentarer på Nationen och visste inte riktigt vad jag skulle ta tag i? Hälsade på Charlotte i Lund och snackade så klart skrivande och bokbransch.

JUNI
Jag fick kommentarerna på manuset och började redigera än en gång för att kunna skicka manuset till mitt förlag “på riktigt” – alltså min förläggare skulle läsa och fatta beslut om det blir en bok. Jag deltog i debutantseminariet på Biskops Arnö, en härlig vecka med författare från hela Norden. I juni fick jag också min första författarroyalty någonsin.

P1020445.jpg

JULI
Jag redigerade klart Nationen i Berlin och skickade in det den sista juli. Jag minns att det kändes märkligt att skicka in manuset till förlaget. Det var ju trots allt bara tredje gången jag gjorde det.

AUGUSTI
Skrev inget alls. Var upptagen av att vara ledig, njuta av Berlin och kärleken. Plus att en paus gjorde gott.

skrivapåtorre.jpg

SEPTEMBER
Fick ett mejl av min förläggare som ville träffas. Jag gick dit nervös men glad. Efter ett långt samtal fick jag veta att Nationen skulle bli bok! <3 Det fanns ändå en del grejer som jag behövde jobba med som vi pratade om med min förläggare. Många bra poänger och lärdomar. Han är ju ett proffs liksom.

OKTOBER
Jag hade inte läst igenom manuset sen jag skickade in det i juli så jag skrev ut det och läste igenom och började sen redigera. Jag hade ändå så mycket “riktigt” jobb att jag knappt hade tid att jobba med redigeringen.

manusläsning.jpg

NOVEMBER
Jag körde med NaNoWriMo-taktik med redigeringen och redigerade varje (var)dag. Funkade rätt bra och jag kom in i ett bra flow trots mycket jobb. Jag hade lovat skicka manuset till min redaktör redan i november men var tvungen att skjuta upp det till december. Skrev också ett inlägg om mitt älskade Scrivener och hur jag använder programmet. I slutet av månaden åkte jag två nätter till Åbo för att hälsa på Christa och ha skrivretreat!

DECEMBER
Jag redigerade klart Nationen och överräckte manuset till min redaktör över en lunch. Kändes så himla skönt. Det hände rätt så mycket under den senaste redigeringsrundan. Jag strök mycket och skrev mycket nytt. Manuset börjar vara rätt bra, men är långt ifrån färdigt. Jag ser fram emot min redaktörs kommentarer som jag kommer att få i vår. I slutet av månaden har jag börjat med ett essäprojekt, få se vad det blir. I början av december fick jag också min första biblioteksersättning, kändes stort!

***

Som jag skrivit tidigare så har det här året känns som ett sorts mellanår i mitt skrivande när det inte hänt så mycket. Nu när jag är färdig med den här listan inser jag att det ju hänt massor. I maj och augusti skrev jag inget men annars har jag skrivit nästan hela tiden eller jobbat med nåt. Jag hoppas ändå på att skrivandet ska få en ny sorts regelbundenhet under det kommande året.

Skrev du något i år? Vad i så fall? Berätta gärna!

Det blir en bok!

Den här hösten har jag varit lite kryptisk kring vad det är för redigering jag hållit på med. Eller jag antar att de flesta har räknat ut att jag redigerat Nationen, men jag har inte skrivit ut det någonstans. Men nu tänkte jag äntligen dela med mig av en rolig nyhet! Under hösten har det nämligen blivit klart att Nationen faktiskt ska bli en roman!

Så under november och december har jag slitit med redigeringen och har i dag överräckt en 300 sidor tjock papperslunta till min redaktör. Boken är ingalunda färdig och det dröjer ett tag innan den finns i bokhandlarna. Som det ser ut nu blir det under 2020, men exakt när är fortfarande oklart. Men den som väntar på något gott – ja ni vet.

En del av mig känner att det är jättelång tid till 2020, en annan del tänker “hjälp, det är ju snart” – för jag vet hur fort tiden går. I dag har jag alltså överlämnat manuset åt min redaktör och så fortsätter arbetet under nästa år. Det känns egentligen rätt skönt att inte behöva skynda, utan att det finns tid att göra Nationen så bra som möjligt.

upload.jpg

Som jag skrivit flera gånger tidigare så är bokbranschen ofta långsam. Det är inte alls ovanligt att författare väntar ett eller till och med två år på att få se sina ord i bokformat. Arbetet med en bok innefattar många olika personers insatser och för att det ska bli bra krävs faktiskt tid. Fastän jag själv jobbat med Nationen sedan 2014 (om än väldigt sporadiskt) är det en “ny” bok för mitt förlag.

Under nästa år väntar mer redigering efter kommentarer från min redaktör, omslagsprocess, korrekturläsning, språkgranskning och layout. För mig är det den enda boken som har “betydelse”, men ett förlag kan ju aldrig ge all sin uppmärksamhet åt en författare eftersom utgivningen är omfattande, processen är tidskrävande och måste också bakas in i all annan verksamhet på förlaget. Fastän jag ibland önskar att allt skulle gå att göra lite snabbare påminner jag mig själv om det viktigaste: att Nationen blir en riktig bok – då spelar det ingen roll hur lång tid det tar. För drömmen har ju ändå handlat om att få den utgiven och det kommer att ske! Hurra!

Jag ska försöka få till ett utförligare inlägg om redigeringsprocessen ännu före jul och så ska ni så klart få hänga med i svängarna under nästa år. Jag vill ge en så bra “behind the scenes”-rapportering som möjligt. Vad allt händer mellan att en författare skrivit en bok och att den finns i butikshyllorna? Om du har frågor eller funderingar kring det får du jättegärna ställa dem i kommentarsfältet.

Allt jag skriver är sant

När jag började skriva det som skulle bli min debutroman skrev jag mer eller mindre om hur det var när jag själv åkte till Ecuador i februari 2009. Jag skrev om händelser och delvis människor som fanns på riktigt. Jag skyller det här på att jag är utbildad journalist och van vid att skriva sanning. Som journalist hittar jag ju inte på något.

Men tyvärr funkar det här inte så bra när en försöker skriva en roman, resultatet blev faktiskt ganska skit. Framförallt var det ganska tråkigt. För varje redigering kom jag längre och längre bort från mig själv och närmare det som är sant i just den roman jag skriver. Och det blev bättre. När Erika fick bli sig själv, inte någon halv kopia av mig, blev det också roligare att skriva.

Att hitta på är sjukt kul! Tänk att jag inte fattade det genast?

På 4800 meters höjd på vulkanen Cotopaxi. Den här lill-Kugge var inspirationen för min debut.

På 4800 meters höjd på vulkanen Cotopaxi. Den här lill-Kugge var inspirationen för min debut.

I lördags när jag intervjuade Elin Willows och Ellen Strömberg på Bokkalaset i Ekenäs kom vi in på temat att många läser romaner (framförallt kvinnors) som om de rakt upp och ner skulle handla om författaren själv. Vi var alla tre överens om att vi så klart lånar tankar, händelser, karaktärer och känslor från riktiga livet, men en roman är ändå en roman. Fiktion. Ellen kommenterade faktiskt nåt i stil med att “allt det tråkiga är sant”. Själv försöker jag låna ut mina allra sämsta sidor till mina karaktärer, tycker det är ganska roligt att se hur jävla irriterande jag kan vara, hehe.

Men det som var sjukt intressant var när Elin berättade att efter att hennes pappa hade läst Inlandet sa han “jag visste inte att din hyresvärd hette Mona”. Men hon hette ju inte det! Och fastän det var Elins pappa det handlade om fick hon övertyga honom i tio minuter tills han skulle förstå att det namnet var påhittat. Om inte ens pappa förstår att det är påhittat hur ska andra göra det då?

Det här sunkiga hotellrummet i Machala har faktiskt varit inspiration för ett ställe Erika besöker.

Det här sunkiga hotellrummet i Machala har faktiskt varit inspiration för ett ställe Erika besöker.

Ofta är det också bättre att faktiskt hitta på än att låna rakt av. På en skrivarkurs för ett antal år sedan kommenterade andra i gruppen att en text inte kändes trovärdig och då invände skribenten med att “det här har faktiskt hänt på riktigt”. Men att något har hänt på riktigt behöver inte alls betyda att det fungerar i en roman. Det riktiga är livet många gånger galnare och sjukare än fiktionen.

Att hitta på kräver också så klart att det känns logiskt och trovärdigt. Mer än en gång har jag velat att det ska vara på ett visst sätt och fått kommentarer om att det inte funkar. Ändå har jag envisats med att det kvar. Jag har ju bestämt att hon ska bli kär i honom eller att det ska gå si eller så, så då ska det också ske. Men om en person (eller i värsta fall flera) kommenterar att något inte fungerar så lönar det sig att lyssna på dem. Ibland kan det handla om bristande gestaltning eller så kan det vara nåt som helt enkelt inte fungerar.

Då spelar det ingen roll om det hänt på riktigt eller om det skulle passa så bra i dramaturgin. För att en text ska vara bra måste den vara så sann som möjligt – mot sig själv. Jag brukar därför säga att allt jag skriver är sant. Det behöver inte betyda att det faktiskt har hänt (mig), det kan ändå vara sant för just berättelsen i fråga.

Brukar du tänka att romaner du läser handlar om författaren om de utspelar sig i nutid? Själv har jag faktiskt inte fått frågan så mycket (eller så har jag bara förträngt den). Men nej, min debutroman handlar inte om mig och det jag skriver om har inte hänt. Men det betyder inte att det inte är sant.