Varifrån kom idén till Nationen?

Nästa vecka ska jag börja redigera Nationen – alltså det som förhoppningsvis ska bli min andra roman. Jag tror det blir femte eller sjätte redigeringsrundan nu?! Och förhoppningsvis den sista riktigt "stora" redigeringen. I augusti ska min förläggare läsa och så får vi se vad som händer med Astrid, Mikael och Saga. Fastän jag blivit utgiven tidigare finns det som sagt ingen garanti på att mitt förlag vill ge ut det här manuset. Och även om manuset blir antaget vet jag att det kommer att krävas ytterligare redigering, men jag hoppas på att få de grövsta "missarna" åtgärdade nu.

Nationen är ett projekt som levt med mig i över fyra år. Våren 2014 skrev jag ner de första anteckningarna kring vad jag tänkte mig att det skulle bli och under NaNoWriMo i november 2014 skrev jag det första utkastet. Då var manuset drygt 50 000 ord, nu har det svällt till 75 000 ord och landar väl nånstans kring den här ordmängden i sin slutliga version.

Från början hade jag tänkt att Nationen skulle bli en "galen roman". Titeln hade till och med undertiteln "en akademisk fylla" (haha något oklart vad jag menar, antagligen bara fylla), men för varje redigeringsrunda smyger det in sig mer och mer allvar i texten. Alla karaktärer har drömmar de inte riktigt vet hur de ska uppfylla och problem som hindrar dem från att göra det de vill. Eller så vet de inte riktigt vad de vill. Alltså klassiska ingredienser för en (genre)roman.

P1020675.jpg

Eftersom jag jobbat så länge med projektet är det så självklart för mig vad det handlar om och framförallt varför jag valt att skriva just den här romanen. Jennifer påpekade i våras att jag borde skriva ett inlägg om varifrån idén kommer och nu är det äntligen dags. Så varifrån kommer egentligen idén till Nationen?

Jag har själv varit väldigt aktiv i studielivet – bland annat som ordförande i min studentförening StudOrg. Jag hängde också en del på Nylands nation och älskade överlag min galna studietid fylld av fester, knäppa händelser och framförallt alla fina vänner. Från början var tanken med Nationen att skriva en sorts hyllning till studieliv. Och nån sorts romantiserande hyllning är det väl fortfarande. En studiekompis som läste manuset (i ett ganska tidigt skede) sa att hen aldrig känt lika stor igenkänning med någon text – och det är precis det jag är ute efter.

Nationen utspelar sig i Helsingfors och det mesta finns "på riktigt", men själva nationen, Västra Nylands Nation, har jag hittat på för att kunna ta mig vissa skönlitterära friheter. Jag behöver inte förhålla mig till någon existerande nations traditioner, utan får fritt hitta på vilket har varit så otroligt skönt. Mycket av det jag skriver om baserar sig så klart på mina egna erfarenheter, men har blivit omskrivet i en skönlitterär form och det mesta är faktiskt helt hittepå.

I Nationen får läsaren följa med Astrid, Saga och Mikael som alla studerar olika ämnen och befinner sig på lite olika platser i livet men alla har någon anknytning till Västra Nylands Nation. I slutet av det här inlägget kan du läsa hur början på det första kapitlet ser ut (just nu). Antagligen kommer det att ändras en del, men så där på det stora hela börjar storyn sitta nu. Jag blev förresten intervjuad av Ratata om mitt skrivande och där berättar jag också lite om inspirationen till Nationen.

Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med manuset nu i sommar. Jag har 5,5 vecka tid på tills jag ska åka till Berlin och planen är att jag ska vara klar med redigeringen senast då. Den här veckan har jag känt ett nästan märkligt motstånd eller till och med vemod inför redigeringen. Kanske för att jag tror att det här blir den sista riktigt stora bearbetningen? Men på måndag ska jag läsa manuset från början till slut och sen är det redigering redigering redigering som gäller.

Hoppas det här klargjorde på ett ungefär varifrån idén kommer och vad det handlar om. Fråga gärna om nåt blev oklart så ska jag berätta mer! Och så får ni gärna skicka pepp och inspiration för min stundande redigering. Det känns alltid lika nervöst innan jag kommer i gång. Kan jag fixa det här? Kan det här faktiskt bli en bok? Iihh!

En romanscarf med egen text!

Jag brukar inte bli så ivrig på prylar och kläder med egen text/egen bild/etc – men nu! I ett av de senaste mejlen från NaNoWriMo tipsades om en scarf med egen text.

  Bild: Litograph.

Bild: Litograph.

Det går alltså att välja vilken text en vill ha på scarfen, sammanlagt ryms ca 30 000 ord. Dessutom får en välja font och färg. Hur häftigt?! Jag blir ivrig bara av tanken att gå omkring med mina ord kring halsen. Ibland känns det ju som om ens text håller på att stryper en, så rätt så perfekt, haha!

Jag måste ju få en sådan här! Men nu undrar jag med vilken text. Kanske Vad heter ångest på spanska? Det är ju trots allt mina första blödande ord så det kunde vara fint. Men vilken färg? Vilken font? Så många val!

Vilken text skulle du trycka upp på en sådan scarf? Det finns också några klassiker om en inte kommer på något annat. Men varför inte texter från bloggen?

... och nu då?

Vilken märklig känsla det här. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag har fått upprepa det några gånger för mig själv i dag.

Just nu är jag faktiskt så trött att det inte skulle bli speciellt bra, men skulle det fortfarande vara november och NaNoWriMo skulle jag skrapa ihop ett antal ord. Väldigt många dagar i november hade jag noll lust, men jag skrev ändå. För innerst inne vill jag ju också de dagar då det smakar trä. Det om något är väl det ultimata beviset på att en hittat rätt grej?

Egentligen viskar en liten röst nu också att jag borde skriva. Inte så att jag skulle vara tvungen att göra det, utan just för att jag vill. Det spännande är att ju mer en skriver, desto fler idéer och tankar dyker upp. I går när jag skrev den sista scenen (en prolog, what?!) fick jag en idé för en uppföljare till Allt jag (inte) ångrar.

Men men, nu ska jag nu ta en litenliten skrivpaus och ladda batterierna. Redan nästa helg är det Litterärt skapande igen och jag ser fram emot det! Har saknat mina LittSkap-vänner. Dessutom ska vi diskutera min antologitext (det är min tur att ha textsamtal) och jag ser fram emot skarpa blickar på det jag skrivit.

Nåja, jag ska sluta svamla här och njuta av min lediga kväll. Om jag längre vet hur en gör? Tips? #miljöskadad

Jag gjorde det!

Med nästan tre timmars marginal passerade jag 50 000 ord i kväll. Jag gjorde verkligen det. Jag har skrivit ett råmanus på en månad. En enda dag av trettio skrev jag inte, alla andra dagar gjorde jag det. Är texten lysande? Nej så klart inte, men det är lättare att redigera dålig text än ingen text alls.

Jag blev faktiskt så rörd av att jag började gråta. Så många gånger under den senaste månaden som jag har tvivlat och undrat vad jag sysslar med egentligen. Men aldrig har jag tänkt tanken på att ge upp. För jag är ju inte en sån. Jag skriver och skriver och skriver tills andra ska få läsa.

Jag har ännu massvis arbete kvar med det här manuset, men just nu tänker jag bara vara jävligt stolt över att jag faktiskt gjorde det här. För andra gången skrev jag 50 000 ord på en månad. Det är ju nog lite sjukt. Landade slutligen på 50 075 ord (enligt NaNoWriMo:s officiella räkning 50 122, hmm?).

Men nu tar jag paus från Stella och de andra karaktärerna. Ska också bli riktigt skönt att säga hejdå till november. Den här månaden har verkligen bjudit på både toppar och dalar. Men nu: blicken stadigt riktad framåt. En månad kvar av de här (skit)året och så dags för 2017. Jag är så redo!

November, det är du, inte jag

November. En månad väldigt få gillar. Det var ju rätt så fint när vi ännu hade snö och några soliga dagar men nu är det så grått att det känns som om all gråhet håller på att äta upp mig från insidan. Grått grått grått.

Men att gnälla på vädret är inte speciellt konstruktivt så jag ska försöka mig på något annat i stället. Kan ju konstatera att NaNoWriMo-tåget går som på räls – fastän det inte riktigt känns så. Jag håller fortfarande tidtabellen och har jag kommit så här långt ska jag väl klara av att komma i mål? Drygt 13 000 kvar nu.

Just nu har jag ändå kommit in i den obligatoriska fasen där jag känner att allt jag skriver är skit och att hela projektet är dumt och onödigt. Träffade en kompis i dag som frågade om det är bra eller dåligt att skriva under sån press. Tja, både och tycker jag. Tror faktiskt att texten skulle bli lika skit fastän jag skulle ge mig tre månader tid i stället för en.

Jag har inte heller glömt de obesvarade frågorna från frågestunden. Jag har bara haft noll energi över för bloggen, men hoppas den energin återvänder så småningom. Jag gillar ju verkligen att hänga här och läsa era kommentarer. Men just nu skyller jag lite på november och hoppas på bättre energinivåer framöver.

Hur tacklar du november?

Staycation

I ett dygn levde jag i en parallell verklighet när jag åkte iväg på min staycation. Faktiskt min första någonsin. En staycation är alltså en semester i den egna hemstaden. Tidigare i höst tipsade Lina på sin blogg om att det nyöppnade Clarion-hotellet sålde hotellnätter för 50 euro och jag var inte sen att boka en natt. Kan säga att jag inte ångrar det alls. Inte alls.

Det kändes nästan som om jag skulle ha varit utomlands, det finns ju en lite speciell stämning på hotell. Hotellet är riktigt nytt. Så nytt att det fortfarande sprang omkring gubbar med stegar och verktyg och fixade både smått och stort. Det störde ändå inte mig.

Jag blev otroligt väl bemött redan i receptionen och är så glad över att vi i Finland börjar bli bättre på det här med kundbetjäning. Jag tyckte ju att det var lite pinsamt att jag bokat en billig hotellnatt (VARFÖR skäms en för sånt, kan nån förklara, det var ju liksom inte min idé att hotellet skulle sälja billiga nätter?) men blev behandlad som en helt "vanlig" kund. Liksom så klart.

upload.jpg

Orsaken till att jag bokade min staycation var att jag skulle ge mig själv en liten belöning mitt i NaNoWriMo-projektet. En liten morot (och kanske piska) för att ge mig lite extra energi att orka månaden ut. I dag skrev jag i lobbybaren och uppenbarligen var det en bra idé med tanke på att jag skrev 2500 ord på 1,5 timme!

Redigerade också min antologitext som jag borde skicka till mina LittSkap-kompisar i morgon. Jag är fortfarande inte klar, men jag känner att texten lyfte några nivåer. Den första versionen var nog inte speciellt bra. Men jag har lärt mig att det är så jag fungerar. Hafsar ur mig skräp och så får jag redigera fram nåt bättre. 

upload.jpg

Jag trivdes så bra att jag inte riktigt ville åka hem. Tror jag ska gå till lobbyn och skriva en annan gång också. Som sagt, det är något speciellt med stämningen på hotell, kände mig så inspirerad. Utsikten från min tillfälliga office var så fantastisk att jag var tvungen att gå ut och fota lyftkranarna (kände mig som Peppe!). Tyckte också att det var lite symboliskt att Sofi Oksanen övervakade mitt skrivpass.

upload.jpg

I går kväll skrev jag i skybaren på sextonde våningen. Baren var proppfull och musiken på hög volym. Jag kände mig lite konstig när jag satt där med min laptop, men jag höll ju på med stor konst. Eller egentligen skrev jag en sexscen och hoppades att ingen som stod bakom mig kunde svenska, ehe.

Det kändes verkligen som om jag hade varit utomlands. Minus då ett gäng finska businessmän vrålade "nyt sitä shampanjaa" (hit me champagnen) vid bardisken. Nåja, det är väl smällar en får ta. Min syster Anna kom också på ett glas vin med mig så vi fick njuta av utsikten tillsammans. Kul med sällskap fastän jag är rätt bra på att underhålla mig själv. Speciellt när jag skriver saknar jag inte sällskap.

upload.jpg

Det jag gillade allra mest var gymmet (det var litet, men på sextonde våningen!), bastuavdelningen och simbassängen. Jag fick både bada bastu och simma i lugn och ro. Bassängens vatten är uppvärmt men själva bassängen är utomhus (det fanns ett nättak, men det regnade igenom).

upload.jpg

Det mest skrämmande var att den bortre ändan av bassängens botten var av glas – alltså kunde man i princip titta neråt och "njuta" av utsikten. Jag har lite höjdskräck så hade rätt mycket ångest där så måste simma snabbt snabbt förbi varje gång, haha.

upload.jpg

Jag åt också middag på restaurangen i går och var så mätt efter förrätt och huvudrätt att jag knappt kunde röra på mig. Frukosten i morse var också jättegod, mest imponerad var jag av möjligheten att kunna beställa en custom made-omelett. Det krävs liksom inte mycket för att imponera på mig.

Så jag kan verkligen rekommendera Clarion för alla som behöver hotell i Helsingfors. Och nej, det här inlägget är inte sponsorerat. Haha, I wish! Men jag tyckte så mycket om mitt hotelldygn att jag tror att jag ska göra det här till en tradition – alltid då och då åka på staycation för att skriva. Miljöombyte är alltid bra!

Har du varit på en staycation nån gång?

Halvvägs med min finlandssvenska Bridget

25 247 ord. Så långt har jag kommit i mitt NaNoWriMo-manus. Alltså exakt halvvägs in i den här knäppa utmaningen som går ut på att skriva 50 000 ord under november. Jag har fått några frågor utanför bloggen gällande Nano och mitt manus så jag tänkte att det skulle vara bra att klargöra vissa grejer.

Vad är det där chicklit?
En direktöversättning skulle ju vara litteratur för kvinnor (och ofta av kvinnor). En term som en del anser vara nedvärderande, själv har jag inga problem med att kalla det här chicklit. Mina tänkta läsare är ju främst kvinnor och min huvudperson är en kvinna, så ja, det är chicklit. Inte konstigare än så. Eller den korta beskrivningen: jag skriver om en finlandssvensk Bridget Jones.

Får vem som helst läsa?
Nej. Helt som vilken annan text som jag skulle skriva väljer jag själv vem som får läsa vad och när. Under själva tävlingen fyller jag själv i ordmängden (så det går ju att fuska om en är lagd åt det hållet) och i slutet ska jag ännu bekräfta ordantalet genom att copypastea in hela texten på NaNoWriMo-sidan, men efter ordräkningen sparas inte texten någonstans.

Varför göra det här?
Varför inte? Vissa dagar har jag verkligen noll lust att skriva men (med undantag för en dag, post-bröllop) har jag skrivit varje dag. Ofta skriver jag min dagsranson på en timme, ibland på 45 minuter. Blir allt jag skriver guld? Nej så klart inte. Men det skulle det knappast bli fastän jag skulle sitta tre timmar åt gången kanske två gånger i veckan. Och skulle jag jobba enligt den metoden skulle jag definitivt inte ha kommit upp till över 25 000 ord.

Vad händer efteråt?
Jag tar en paus från texten och vilar hjärnan. Efter en månad eller två plockar jag upp texten och läser den från början till slut och försöker klura ut vad jag behöver ändra – antagligen är det massvis. Men då har jag i alla fall en text att jobba med. Tusen gånger lättare än att stirra på en blank sida.

I väll ska jag fira med ett glas vin att jag kommit halvvägs och i morgon ska jag göra något extra roligt – jag ska nämligen på en staycation. Men mer om det i morgon!

Om drömmar och framsteg

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Med endorfiner från kvällens handbollsträning måste jag skriva av mig lite. Klassikern: en är jättetrött men släpar sig på träning och efteråt är (nästan) alla världens sorger bortblåsta och energinivåerna avsevärt högre.

Tidigare i dag skypade jag med Charlotte för att snacka om Gryningsstjärna (uppföljaren till hennes debut Middagsmörker). Fördelen med att ha författarkompisar är att en får läsa boken före alla andra – och i vissa fall vara med på ett hörn och ge idéer och förslag som i bästa fall kommer i den slutliga versionen.

Efter att vi snackat om Charlottes manus ville hon veta mitt om NaNoWriMo-projekt och det slutade med att jag berättade ungefär hela storyn för henne och hon ba "det märks att du lärt dig mycket om drivkrafter och plot".

Och då slog det mig – jag har verkligen gjort stora framsteg i just planeringen och förståelsen av hur en bygger upp en roman. Jag skriver fortfarande på känsla men jag har en rätt så bra aning om vart jag är på väg. Att få bekräftelsen av Charlotte gav mig så mycket energi. I morgon är jag halvvägs i utmaningen och tänkte skriva om hur det gått hittills.

I dag tittade jag också på favoritprogrammet Masterchef Australia. Älskar det för att det är så fin stämning och domarna peppar och hejar på deltagarna. I dag sa de till Matt (min favorit!) att: "Keep on dreaming. Dreams will come true."

Ja drömmar leder i något skede till verklighet. Oftast tar det längre än du tror och vägen dit är inte alls som du tänkt dig. Men du kommer att lära dig så otroligt mycket på vägen. Så kom alltid ihåg var du startat. Antagligen har du kommit mycket längre än du tror fastän du kanske inte nått hela vägen fram.

Vad drömmer du om?

En lugn söndag på lande

Ibland undrar jag om det händer lika mycket i andras liv som i mitt? Hela den här hösten har varit ett virrvarr av jobb, skriv, resor, fester, möten och nu när jag har några lite lugnare veckor börjar det sjunka in hur mycket jag faktiskt varit med om.

Efter att ha läst om utbrändhet bland annat på Linns blogg har jag blivit noga med att lyssna på mig själv. Verkligen tillåta mig vila mellan varven (vilket också betyder att bloggen fått lite dåligt med uppmärksamhet den här veckan, förlåt!).

Det går att pumpa på med fullt tempo en viss period, men det behöver absolut varvas med lite lugn. Just nu är jag på lande och det är så vintervackert och tyst här. Min ultimata vila och belöning kommer ju i januari då jag kommer att vara drygt två veckor i Argentina – längtar så! Jag har lite börjat kolla boende och planera resan, men ska skriva mer om det så fort jag har en tydligare plan.

Men ja, helt lugnt är det ju inte i mitt liv just nu. Det är ju trots allt NaNoWriMo-tider och jag har äntligen skrivit (nästan!) i kapp efter förra helgens svacka. Ligger knappt 300 ord efter och hoppas jag ska ta igen glappet i dag. Borde också redigera en text som jag ska skicka in till kurskompisarna på Litterärt skapande. Så det här med "lugn söndag" är ju lite hur en ser på saken, ehe.

Hur har din helg varit?

Ligger efter

Jag ligger efter med allt känns det som. Jobbade sjukt intensivt hela förra veckan och så världens finaste och roligaste bröllop på lördag och jag är helt slut som människa och försöker på nåt sätt få ett grepp om det här som kallas livet.

  Jag och världens bästa stridspar Frida.

Jag och världens bästa stridspar Frida.

NaNoWriMo vållar också en hel del huvudbry. Jag kämpade mig just över 10 000 ord men i dag borde jag komma upp till 13 333 för att hänga med i takten. Mest oroar jag mig över att det mesta som jag skriver är dåligt. Riktigt riktigt dåligt.

Klagade lite till Malin på Facebook-chatten och hon sa att det hör väl till. Och så är det ju. Skapandets toppar och dalar är en del av processen och just nu krälar jag där på bottnen. Meeen det är ju länge kvar av november ännu och jag kanske kommer att vaska fram guld senare under månaden.

Nu gjorde jag faktiskt det man egentligen inte ska göra – jag gick bakåt i texten, fyllde på med sånt jag tycker att saknades och det känns som att tanken är lite klarare igen. Så nog ska jag väl komma i mål. Nästa vecka har jag dessutom planerat in lite extra pepp för mig, men mer om det en annan gång.

Tack förresten för alla frågor på förra inlägget, ska börja beta av dem så fort jag kommit ikapp med mitt övriga liv. Förhoppningsvis snart alltså.

  Jag var klädd i denna underbara skapelse från  E/S Design . Mer om det en annan gång!

Jag var klädd i denna underbara skapelse från E/S Design. Mer om det en annan gång!

A shitty first draft

Ett av de vanligaste (och kanske bästa?) skrivtipsen som finns är att bara skriva på och redigera sen. Och det är exakt det som NaNoWriMo går ut på. Att skriva, skriva, skriva. Bara vidare, framåt, ord efter ord.

Hittills har jag lyckats fylla dagskvoten varje dag, fastän starten har varit värsta möjliga med tanke på hur mycket annat jobb jag haft (jag skriver artiklar från morgon till kväll). I går skrev jag Nano-dagskvoten på 45 minuter och då kryper ju nog tankar in om hur kvaliteten egentligen är.

Det kan ju helt enkelt inte bli bra om jag skriver 1700 ord på 45 minuter. Men å andra sidan är jag säker på att jag skulle skriva ett lika dåligt råmanus om jag skulle ge mig tre månader tid i stället för en.

Som jag skrivit också här flera gånger så redigerar jag mig fram till kärnan i min berättelse. Hur jag än planerar och tänker inför gör jag ändå grovjobbet efteråt. Då kan jag lika bra fortsätta med min shitty first draft och se vart det leder.

Under helgen kan det förresten vara lite tystare här på bloggen – i kväll ska jag på en 30-årsfest (med Halloweentema och jag har ingen aning om hur jag ska klä mig) och i morgon är det Lisens och Eriks bröllop.  Överlag kan det hända att det är lite tystare på bloggen under november (eller så skriver jag en massa strunt här för att slippa skriva på Nano-manuset).

MEN. Jag tycker det skulle vara så roligt med några frågor. Om skrivandet, om singellivet, om handbollsregler eller kanske nåt helt annat? Låt det regna in frågor medan jag firar 30-åringar och kärlek. Okej?

  Fragen Sie bitte så svarar jag!

Fragen Sie bitte så svarar jag!

Det finns inga ursäkter

Det har varit en lång dag i dag. Jag började dagen med att skicka mitt andra inspirationsbrev, sedan gjorde jag en intervju och efter det satt jag sju timmar på ett seminarium på Yle som jag skriva om för Nordvision.

När jag kom hem var jag ganska trött – har skrivit sex sidor anteckningar för hand (mitt första intervjuobjekt kommenterade att jag är old school som forfarande antecknar och inte bara bandar mina intervjuer) och sju sidor anteckningar på datorn.

Men är det NaNoWriMo finns det inga ursäkter. Jag är inte för trött, jag är inte för slut, jag ska skriva. Och det gjorde jag. På 1 h 10 minuter fyllde jag dagens kvot och nu är jag i gång, jaaa! Bara 48 310 ord kvar då. Iiiiinga problem.

Om konceptet NaNoWriMo fortfarande känns obekant kan du läsa mitt inlägg om ämnet från två år tillbaka. Nu ska jag slänga mig i soffan och ladda inför mitt favoritprogram på tv – Ensitreffit alttarilla (finska versionen av Gift vid första ögonkastet).

Mindre än två timmar till Nano-start

Nu senast inser jag det. De kommande 30 dagarna ska jag försöka skriva ett romanmanus på (minst) 50 000 ord. Det är sjukt och det är sjukt roligt. Däremot har jag inte planerat alls så mycket jag tänkt mig, men i princip är allt bara som vanligt då.

Innerst inne är jag ju ändå lite av en pantser – alltså planerar jag inte så mycket utan skriver det som faller in. Men nu vet jag i alla fall i stora drag hur det går och hur det slutar. Det är mer än jag vetat med de två tidigare så i mina mått har jag ju planerat hur mycket som helst, hehe.

Men i morgon börjar det då och jag kommer att få hänga med Stella (ja, hon har fått ett namn!) tills jag antagligen tröttnar på henne. Än så länge är jag pepp, ska äntligen äntligen få skriva nåt nytt. Om du också deltar i Nano får du gärna lägga till mig som kompis, kuggekugge heter jag där (precis som på Instagram).

Nå, vad tror du? Kommer jag att klara det? Skulle ju vara roligt med en gissningslek, hur många ord skriver jag i år? För två år sedan skrev jag 50 090. Alltså 90 ord över gränsen för vinst. Gissa hur det går i år så får jag ännu mer pepp!

Allt jag tänker på

Om gårdagens inlägg hette jättemycket söndag kunde dagens inlägg heta jättemycket måndag. Men i stället blir det en lista på sånt jag tänker på just nu.

Ett. Det är bara en vecka kvar av Nanoplanering och jag har inte alls planerat så mycket jag tänkt mig. Panikdags? Fast i och för sig har jag själva storyn rätt klar för mig (fastän allt inte är nedskrivet). Det blir ett klassiskt upplägg men det är ju ändå min historia, så räknar med att det blir bra och originellt ändå. Självförtroendet på topp, hehe.

Två. Jag hade tänkt skicka ut ett nytt inspirationsbrev i morgon men på grund av sjukdom och en massa jobb jag måste koncentrera mig på skickar jag ut det nästa veckas tisdag i stället. Har du inte skrivit upp dig på listan är det dags att göra det nu! Skickar sedan första brevet också. Natürlich!

Tre. Ibland drömmer jag om mina releasefester för att orka med skrivandet. Sandra Beijer hade fixat alldeles geniala ölflaskor till sin release för Allt som blir kvar – etiketter där det står Allt som blir öl. På min etikett skulle det naturligtvis stå Vad heter öl på spanska? Tycker det är extra roligt i och med att typ ALLA vet att det heter cerveza. Jo, jag har dålig humor.

Fyra. Nu är den där äckliga hösten här. Det är kallt, ruggigt och mörkt. Men om 71 (!) dagar åker jag till Argentina. Jag känner att det snart skulle vara dags att planera lite. Känner du nån i Buenos Aires (eller bor du där själv) får du gärna hojta till!

  I lyxbuss i Argentina 2009. Sov så gott så jag blev väckt till frukostserveringen!

I lyxbuss i Argentina 2009. Sov så gott så jag blev väckt till frukostserveringen!

Fem. Att jag nu varit singel i fem månader. Att jag överlevt. Att jag mår bra. Att jag trivs ensam och kanske för första gången nånsin inte behöver nån annan, för jag behöver mig själv så mycket nu.

Vad tänker du på?

  Ibland åker jag hiss och fotograferar mig själv. Så där som moderna människor gör.

Ibland åker jag hiss och fotograferar mig själv. Så där som moderna människor gör.

Rapport från en kurshelg

upload.jpg

Ytterligare en Åbohelg avklarad. Nu sitter jag på tåget och börjar känna lått ångest över att halva kursen snart gått. Hur är det möjligt? Den började ju just.

Den här gången handlade mycket av kursen om att uppträda och läsa på scen. Jag har inget emot att stå i rampljuset eller att läsa mina texter, men visst blir också jag nervös när jag ska läsa. Dessutom var min text extremt personlig.

Men precis som med allt gäller det att öva, öva, öva och så blir det helt okej. Själv hade jag övat på min text säkert tjugo gånger, men det är ju lite annat att göra det hemma i soffan än att göra det framför ett gäng andra. Och om exakt två veckor ska jag dessutom läsa egen text på bokmässan, huh! Inte samma text dock.

upload.jpg

Eftersom mycket av kurstiden gick åt till att öva oss på att stå på scen hann vi inte med så många skrivövningar, vilket jag tycker är synd. Jag hade nämligen tänkt att jag skulle få chansen att testköra min nanokaraktär för att få ett lite bättre grepp om henne. Nå jag gjorde ju det ändå i de uppgifter vi hade, men kände mig inte riktigt nöjd med nåndera texten. Här ett litet utdrag av den ena (som alltså knappast kommer att komma med i själva manuset).

När jag trycker på publicera blundar jag och tänker att jag i stället för Åbo är i Berlin och i stället för Aura å är det Spree. Jag är så trött på snubbar, på mitt liv, på allt. Jag inbillar mig att en flytt till Berlin skulle ge ett ansiktslyft, att jag skulle träffa mannen i mitt liv, lära mig flytande tyska och få dricka god och billig hantverksöl till frukost. I stället åker jag till Åbo och konsulterar gubbar som låtsas lyssna på mig. Jag öppnar ögonen och det är Aura å jag tittar på. Vattnet flyter inte åt något håll. Ån står lika stilla som mitt liv.

I kväll ska jag till mamma och pappa (lyxen att få mat jag inte behöver laga själv!) och i morgon tänker jag vara (nästan) ledig. Behövs efter den här helgen. Vad har du pysslat med under helgen?

Te eller öl?

I kväll skulle det äntligen ske – min första dejt med min synopsisplanering. Efter att jag hade kollat veckans Lasso (kolla du också, jättebra!) satte jag mig vid mitt skrivbord (eh okej, matbord) för att inviga mitt nya manusplaneringshäfte.

Innan jag kunde göra det måste jag ändå avgöra frågan om jag skulle dricka te eller öl medan jag satte i gång planeringen. Jag funderade länge … Äh, nä det är lögn. Jag funderade ungefär en halv sekund och bestämde mig för en öl och sedan började jag skriva ner idéer.

Och åh, jag är så kär. I min idé, i mina (tills vidare namnlösa!!) karaktärer och hela tanken på att få skriva något nytt och att få testa på att skriva tvättäkta chicklit (som jag alltså kallar genren med stolthet). Hoppas hoppas det här håller i sig. Jag vill verkligen att det här ska bli bra. Är så orimligt pepp på det här projektet.

Vilka är din favorit chicklits? Och så en viktig fråga: finns det finlandssvensk chicklit sedan tidigare? Pliis tipsa mig!

Planeringen fortskrider

upload.jpg

Alltså vilken respons på förra inlägget, tack! Blir ju otroligt peppad när ni berömmer mitt hemsnickrade omslag och säger att både titeln och utseendet lockar till läsning. Nu känns det mycket roligare att börja planera synopsis – speciellt när jag i dag köpt ett nytt och fint skrivblock som ska fyllas med tankar och idéer.

När jag skriver så skriver jag på dator men när jag planerar tycker jag att det funkar bäst för hand. Jag kanske gör nån mind map eller så kluddar jag bara nåt på sidorna. Mitt nya häfte är perfekt för ändamålet. Det är egentligen ett ritblock och häftat så att jag kan öppna ett uppslag utan att behöva hålla på med nåt slags akrobatiska övningar medan jag antecknar – alltså ett uppslag "slår inte igen" fastän jag inte håller i. Håhå, det här var helt omöjligt att förklara!

Jag har inte skrivit ner några specifika tankar kring manuset än så länge och jag märker det på kvällarna när en massa idéer flyger omkring i huvudet och jag har svårt att somna. Men i morgon (helt på riktigt!) ska jag inviga det nya skrivblocket och förhoppningsvis kunna sova bättre i fortsättningen.

I dag bläddrade jag också i ett gammalt skrivblock och hittade en idé jag redan glömt bort som satte fart på tankarna. Ska bli så himla roligt att skriva något nytt. Har ju inte gjort det sedan november 2014 (!!) om vi bortser kortare texter. Så det är verkligen på tiden.

Just nu känner jag att det här kommer att bli det bästa jag nånsin skrivit. Få se hur länge den känslan håller i sig, haha!

Börjar med omslaget

Det blir NaNoWriMo för mig i år igen! Alltså National novel writing month som går ut på att folk världen över försöker få ihop minst 50 000 ord under november och i år är jag igen en av dem. Det betyder minst 1667 ord per dag (ungefär fem sidor i Word).

Ja, det är vansinnigt, men det är också vansinnigt roligt. Jag deltog första gången för två år sedan då jag skrev råmanuset för Nationen. Stundvis var det hemskt, men när månaden var slut hade jag ett manus på 50 090 ord. Vilken sjuk känsla alltså!

Den här gången har jag bestämt mig för att skriva ett synopsis (eller åtminstone något ditåt). Alltså ska jag inför november försöka skriva upp de viktigaste händelserna och göra upp en ungefärlig plan för texten. Sen om jag följer planen är en annan sak, men jag vet att det kan vara bra att har rätt så bra koll på vart jag är på väg om jag vill komma i mål med mina 50 000 ord.

Jag har aldrig tidigare skrivit ett ordentligt synopsis och drar mig lite för det. Vet faktiskt inte varför, vet ju att manuset antagligen blir bättre om jag planerar på andra ställen än i min råddiga hjärna. Har faktiskt en bok på min Kindle som heter Rock your plot där författaren ger bra tips om hur en ska bygga upp sitt synopsis, ska skumma igenom den igen och förhoppningsvis få bra idéer.

Men innan jag börjar med grovjobbet har jag gjort något som är extra kul – nämligen ett omslag (!) för manuset. På Nano-sidan kan en nämligen ladda upp ett omslag, mest för att peppa sig själv tänker jag.

  Känns ju mer "på riktigt" när jag har mitt hemsnickrade omslag!

Känns ju mer "på riktigt" när jag har mitt hemsnickrade omslag!

Så i går kväll letade jag efter lämpliga bilder på Unsplash och lekte sedan en stund med Canva. Resultatet blev riktigt bra tycker jag själv (och fick många hejarop på Instagram, tack!). Och nej, jag ska inte börja extraknäcka som grafiker eller designer, det lämnar jag till proffsen, men visst var det kul att pynja med omslaget.

Ska du delta i Nano? Om ja, så adda gärna mig som din kompis. Du hittar mig som kuggekugge (precis som på Instagram). Mycket roligare att slita tillsammans, eller hur? Nu ska jag då "bara" skriva ett synopsis och i november 50 000 ord. Iiiinga problem!

Post-it-redigeringen

I måndags satt jag flera timmar och funderade på min roman. På struktur och dramaturgi och hur det hela hänger ihop. När jag jobbade med ettan förra sommaren tog jag hjälp av post-it:s och tyckte att det fungerade så bra att jag körde samma metod nu också.

Det jobbiga var att jag har nästan 60 kapitel (de är rätt korta i och med det konstanta perspektivbytet mellan tre huvudkaraktärer), så det tog rätt länge att skriva en post-it för varje kapitel. Men medan jag gjorde det upptäckte jag vissa problem/frågor som jag måste lyckas lösa och få svar på. Att få stirra på post-it:sen gjorde också historien mycket konkretare för mig.

postit1

I Scrivener har mina karaktärer alla en egen färg, så det fick de också på post-it:sen. Jag valde också att rada en karaktär enskilt för att få bättre uppfattning om utvecklingen hos hen. I vilken intern ordning kapitlen kommer spelar inte alltid så stor roll och jag har faktiskt flyttat runt rätt många kapitel – något som jag tidigare inte alls förstod att kunde fungera, men uppenbarligen så går det att göra så.

I det här fallet har jag flyttat på kapitlen för att få dramaturgin att fungera bättre. Det fanns logiska luckor i karaktärernas beteende och också i historien. Eftersom jag redan om två veckor ska lämna in min text till min LittSkap-handledare kommer jag inte hinna att åtgärda alla problem med texten, men jag skulle vilja få den övergripande handlingen i skick.

Det finns ändå några problem som jag känner att jag inte hinner åtgärda innan handledaren läser. Jag har bland annat på känn att jag måste lägga till fler kapitel i nästa redigering för att ge lite fler glimtar av varje karaktär. En annan grej är fördjupningen som nog är mitt största problem. Jag rusar förbi vissa grejer och så återkommer jag aldrig till dem senare i manuset.

postit2

Den här redigeringen skiljer sig rätt mycket från min förra i och med att jag nu har tre karaktärer som jag måste ha koll på, tre karaktärer att fördjupa mig i. Jag vill inte att den framtida läsaren ska hoppa över någon karaktär för att hen inte blivit lika djup som de andra. Tidigare övervägde jag att skippa någon av karaktärerna om det behövs, men nu vill jag inte längre göra det. Allas historia är värd att berättas och de har alla olika perspektiv på studielivet och livet i allmänhet.

Oberoende så vet jag att det finns mycket jobb kvar. Jag har faktiskt dragit mig för att redigera den sista tredjedelen, eftersom där finns mest problem. Att skriva ett manus under NaNoWriMo var jätteroligt och lärorikt, men den sista tredjedelen är rätt kass. I dag fick jag slänga 1200 ord (ett helt kapitel) och antagligen får jag ta fram yxan senare också.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När jag redigerade ettan låg väldigt mycket av mitt fokus på små grejer, nu försöker jag verkligen tänka mer på helheten. Finslipningen (bland annat gestaltningen) kommer att komma sen när jag vet vad som händer mellan början och slut, hehe. Det är också med stor bävan och mycket ångest som jag kommer att räcka över mitt manus till min handledare. I normalfall skulle jag knappast lämna ifrån mig ett så här "ofärdigt" manus till ett proffs, men samtidigt känns det jättefint att få hjälp så tidigt in i processen.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, men tror det får räcka för den här gången. Fråga gärna om det är nåt du undrar över eller inte fattar. Har på känn att det kanske blev lite väl mycket information för komprimerat. Ni som skrivit med flera perspektiv, tyckte ni det var svårt att hålla koll på de olika karaktärerna?

Hej 2016!

Det nya året dansades och skålades in under festlig stämning på Biancas och Johans bröllop. Vilket himla roligt kalas som gick alldeles för fort. Jag var så taggad för bröllopsfesten att jag nästan glömde bort att det var nyår. Jag hade också så kul att jag för det mesta glömde att fotografera.

Vi stod nog ute vid midnatt och räknade ner vid tolvslaget och hade sprakastickor (tomtebloss) men ändå har jag lite svårt att förstå att året faktiskt bytt. Däremot välkomnar jag det nya året med öppna armar, jag tror nämligen att det kommer att bli fantastiskt. Bland annat ska jag fylla 30 år (ja, jag har redan börjat planera festen) och det känns som att det är många bra grejer i görning.

Linda hade en kort och enkel lista på sin blogg med målsättningar för det nya året och jag tänkte fylla i den, med ett litet tillägg om mina skrivmål.

Årets jobbmål: Bygga ut mitt företag och mina tjänster. Jag gör ju mycket annat än skumpaörhängen. Jag frilansskriver texter och skulle gärna vilja hitta nya uppdragsgivare. Behöver du nån som skriver/korrläser/översätter texter får du gärna höra av dig till mig. Sen hoppas jag också att Malins och min podd blir en storsuccé.

Årets skrivmål: Skicka in Vad heter ångest på spanska? till förlag inom januari. Är det ingen som vill ge ut boken har jag bestämt att jag gör det själv. Om några veckor kickar Litterärt skapande i gång och jag ser fram emot att lära mig mycket och utvecklas som skribent. I år ska jag också (äntligen!) redigera klart mitt nano-manus från 2014 och förhoppningsvis delta i nano på nytt.

Årets personliga mål: Att fortsätta träna lika ivrigt som under hösten och framför allt fortsätta springa. Kan inte påstå att jag blivit frälst av löpning, men jag har börjat förstå varför folk gillar det. Speciellt intervallpass är otroligt roliga (och tunga).

En resa jag vill och SKA göra: Oj, det blir nog en hel del resor i år. Kan inte bara nämna en. I februari ska jag en vecka till Berlin (jaaa!), senare under våren förhoppningsvis en sväng till Barcelona för att hälsa på Elisa och under sommaren har jag tänkt hälsa på Charlotte och Steffi. Och så ska vi åka till Norge med Jon (fick resan i födelsedagspresent, men vi vet inte ännu när och vart).

En önskning inför det kommande året: Ett bokkontrakt och mycket hälsa (både för mig och alla nära och kära).

Detta vill jag utmana mig själv att göra: Lära mig att ta det lugnt. Allt måste inte vara en prestation. Fortsätter också med läsutmaningen. 2015 blev det 50 lästa böcker (precis som 2014), men jag hoppas att jag i år klarar 52.

tölövikenSå här otroligt fint var det vid Tölöviken tidigare i veckan. Och nej, bilden har inget med inlägget att göra, men försöker vara en god bloggare och illustrera inlägg med bilder.