Posts in bokbranschen
Fem frågor om egenutgivning

När jag kämpade med att få Vad heter ångest på spanska? antagen funderade jag på att ge ut boken själv. För att jag trodde på den och verkligen ville att det skulle bli bok. Nu blev det ju så att jag blev antagen av Förlaget och kunde glömma tankarna på egenutgivning, men jag följer med stort intresse med författare som publicerar sina egna böcker.

För det första är det en stor ekonomisk satsning – kommer boken att sälja? För det andra finns det (tyvärr!!) en hel del fördomar när det gäller att ge ut själv, fastän många egenutgivare är minst lika proffsiga som traditionella förlag. En av dem är Anna Jakobsson Lund som driver förlaget Annorlunda förlag. Jag har följt med Annas författarresa med stort intresse och också läst fyra av hennes hittills utkomna fantasyromaner (den femte väntar på mig på mitt nattduksbord). Anna är en fantastisk författare och jag imponeras så otroligt mycket av henne och hennes kärlek för skrivandet och böcker.

Annas sjätte (!) egenutgivna fantasyroman Blynätter utkommer den 26 augusti (på min födelsedag! ser det som en personlig present till mig, hehe) och därför tänkte jag passa på att ha en kort intervju med Anna på bloggen. Hon svarar på fem frågor om egenutgivning! Men före vi börjar med intervjun måste ni ta en titt på omslaget. Hur fint?! Blev så sugen att läsa!

 
Framsida slutversion 1.png
 

Hej Anna, varför valde du att ge ut dina böcker själv?

Jag sökte först traditionellt förlag för Tredje principen, och var nära med ett av Sveriges största. Men när de drog väldigt mycket ut med att ge definitivt besked kände jag att de nog inte var så intresserade. Samtidigt blev jag mer och mer inställd på plan B, och hade börjat förbereda för egenutgivning. Till slut hörde av mig till förlaget och sa att de inte behövde fundera längre. Sedan har jag fortsatt att ge ut på egen hand för att jag tycker om den frihet det ger.

Jag kan bestämma utgivningstakt, format och marknadsföring själv. Jag har dessutom svårt att se hur vissa av mina böcker skulle passa i svensk traditionell utgivning. Den fantastik de traditionella förlagen ger ut är nästan alltid förankrad i vår verklighet, speciellt om den vänder sig till unga vuxna eller vuxna. Och jag vill ju skriva om helt egna världar.

Hur har människors inställning till egenutgivning ändrats sedan du började?

Inom fantastiken känns det som om fler väljer att ge ut på egen hand som första alternativ. Det finns också en grupp läsare som är intresserad av den utgivningen. Bland traditionell media och gemene man tror jag dock att det finns ganska många fördomar, till exempel att det enbart är de traditionella förlagen som kan ge ut bra litteratur.

Hur går egenutgivning till i praktiken – vad allt gör du som ett förlag annars skulle göra?

Min målsättning är att det inte ska gå att se skillnad på en av mina böcker och en bok utgiven på ett traditionellt förlag, varken gällande kvalitet på innehåll eller utseende. Eftersom jag inte har någon redaktör arbetar jag med testläsare för att göra boken så bra som möjligt. Vi är några författare som byter texter med varandra, och jag har också flera andra testläsare som är väldigt bra på att se problem och utvecklingsområden. Jag lejer personer som är duktiga på att sätta själva inlagan (dvs hur boken ser ut på insidan) och göra omslaget, och samarbetar med dem så att det blir som jag har tänkt, fast bättre. Det är en lite nervös del av processen, eftersom det innebär att jag måste släppa kontrollen, vilket inte är min favoritsysselsättning. Men oftast blir det fantastiskt resultat!

När boken väl finns är det marknadsföring som gäller, och det kan vara en utmaning. Jag har en grupp kärnläsare som hjälper till att tipsa andra om mina böcker. De är väldigt hängivna och jag är så tacksam för dem. Jag upplever att det är väldigt svårt att tränga utanför denna grupp. Kanske handlar det om gemene mans syn på egenutgivna böcker, eller på fantastik som genre. Eller så är konkurrensen från andra svenska och engelska böcker för stor. Jag har börjat finna mig i att det är så, och är väldigt glad för varje ny läsare, eller en gammal läsare som hör av sig och tycker om den senaste boken. Det är trots allt för de mötena jag skriver. Jag älskar verkligen att diskutera en ny bok med läsare. Att veta att alla delar av den på något sätt kommer från mina idéer känns extra stort.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Vad är det svåraste med egenutgivning?

Förutom marknadsföringsbiten kan det vara tufft att vara den som tar alla slutgiltiga beslut, även inom områden där jag inte har mina styrkor. Det hjälper att arbeta med proffs, men också att omge sig med författare, både traditionellt utgivna och egenutgivna som kan ge stöd och komma med input. Sedan är det inte alltid jättekul att betala fakturan för trycket, och hoppas att boken ska sälja så att den går runt. Det är en av de lite jobbigare sakerna med att ge ut på egen hand, att alla pengar måste läggas ut innan boken börjar sälja. Men lite spänning behöver man kanske i vardagen?

Vad är det bästa med egenutgivning?

Att kunna säga till förläggaren "du, jag skulle vilja följa upp min fantasyroman om den icke-binära kemisten med en rymdopera om kriminella genier, och sedan vill jag köra sågverksfantasyserien parallellt med rymdoperan" och förläggaren säger "okej, kör i vind, vi fixar marknadsföringen när vi kommer dit". Trots att det kan vara kämpigt att ha alla hattarna på förlaget, så uppskattar jag verkligen friheten det ger.

***

Tack Anna för intervjun och ett stort lycka till med din bok! Om du som läser bloggen blev sugen på att läsa Annas böcker hittar du mer info om dem alla på Goodreads. Jag kan verkligen rekommendera trilogin om Systemet, gillade de böckerna jättemycket. Och om du har fler frågor om egenutgivning kan jag säkert be Anna svara på dem. Men först tycker jag att vi en gång för alla ska strunta i den tröttsamma tanken om att egenutgivna böcker skulle vara sämre! Anna är ett jättefint exempel på att det går att göra så himla bra utan ett traditionellt förlag!

Det blir en bok!

Den här hösten har jag varit lite kryptisk kring vad det är för redigering jag hållit på med. Eller jag antar att de flesta har räknat ut att jag redigerat Nationen, men jag har inte skrivit ut det någonstans. Men nu tänkte jag äntligen dela med mig av en rolig nyhet! Under hösten har det nämligen blivit klart att Nationen faktiskt ska bli en roman!

Så under november och december har jag slitit med redigeringen och har i dag överräckt en 300 sidor tjock papperslunta till min redaktör. Boken är ingalunda färdig och det dröjer ett tag innan den finns i bokhandlarna. Som det ser ut nu blir det under 2020, men exakt när är fortfarande oklart. Men den som väntar på något gott – ja ni vet.

En del av mig känner att det är jättelång tid till 2020, en annan del tänker “hjälp, det är ju snart” – för jag vet hur fort tiden går. I dag har jag alltså överlämnat manuset åt min redaktör och så fortsätter arbetet under nästa år. Det känns egentligen rätt skönt att inte behöva skynda, utan att det finns tid att göra Nationen så bra som möjligt.

upload.jpg

Som jag skrivit flera gånger tidigare så är bokbranschen ofta långsam. Det är inte alls ovanligt att författare väntar ett eller till och med två år på att få se sina ord i bokformat. Arbetet med en bok innefattar många olika personers insatser och för att det ska bli bra krävs faktiskt tid. Fastän jag själv jobbat med Nationen sedan 2014 (om än väldigt sporadiskt) är det en “ny” bok för mitt förlag.

Under nästa år väntar mer redigering efter kommentarer från min redaktör, omslagsprocess, korrekturläsning, språkgranskning och layout. För mig är det den enda boken som har “betydelse”, men ett förlag kan ju aldrig ge all sin uppmärksamhet åt en författare eftersom utgivningen är omfattande, processen är tidskrävande och måste också bakas in i all annan verksamhet på förlaget. Fastän jag ibland önskar att allt skulle gå att göra lite snabbare påminner jag mig själv om det viktigaste: att Nationen blir en riktig bok – då spelar det ingen roll hur lång tid det tar. För drömmen har ju ändå handlat om att få den utgiven och det kommer att ske! Hurra!

Jag ska försöka få till ett utförligare inlägg om redigeringsprocessen ännu före jul och så ska ni så klart få hänga med i svängarna under nästa år. Jag vill ge en så bra “behind the scenes”-rapportering som möjligt. Vad allt händer mellan att en författare skrivit en bok och att den finns i butikshyllorna? Om du har frågor eller funderingar kring det får du jättegärna ställa dem i kommentarsfältet.

Biblioteksersättning – hur funkar det?

I dag har jag fått min första biblioteksersättning någonsin! Hela 20,02 euro in på kontot. Visserligen med 60 procents skatteavdrag (eftersom jag inte orka börja rådda med mitt skattekort, har ju knappt ett när jag är företagare), så före skatt hade summan varit 50,05 euro. Det här betyder att min bok har lånats 200 (!) gånger under 2017 i Finland. Rätt stort ändå?!

Men hur funkar det här med biblioteksersättning egentligen? Ersättningarna har rätt nyligen höjts och en författare får 0,25 euro per lån. Så fyra böcker ger en euro klirr i kassan (är väldigt osäker på varifrån 5 centen i summan kommer, men kanske det är antologin Människohundarna?). Med tanke på att jag får några euro royalty per såld bok är skillnaden faktiskt inte jättestor. Och för varje bok som biblioteket köper in får jag så klart royalty på helt samma sätt som för alla andra böcker som sålts.

Nu började jag fundera på hur det funkar med utlåning på svenska bibliotek, jag har faktiskt ingen koll. För varje bok som köps in får jag så klart royalty, men jag är osäker på om jag kunde få någon biblioteksersättning från Sverige? Eller hur det fungerar med svenska författares böcker i Finland. Kommentera gärna om du har koll på detta! Här i Finland måste författaren själv registrera sig på Sanasto, men annars har det gått smidigt!

Så här glad var jag när jag höll i min bok när den hade kommit från tryckeriet. <3

Så här glad var jag när jag höll i min bok när den hade kommit från tryckeriet. <3

I juni skrev jag om hur det fungerar med royalty och hur mycket författare kan förväntas tjäna på en bok. I kort sammanfattning: inte så mycket. För att författarskapet ska börja generera pengar borde en sälja minst 10 000 böcker per år och ha utlåningssiffror i samma storleksklass – och så klart ha en rätt stadig utgivning. Om inte en ny bok varje år så minst vartannat. Så klart vill författare leva på sitt skrivande, men väldigt få skriver sist och slutligen böcker med tanke på pengarna. Inte jag heller!

Men ju fler böcker jag skriver och som blir publicerade, desto mer ökar så klart biblioteksersättningen. Men det lär nog dröja ett antal år innan jag kan räkna det som någon inkomst. Hittills har mina största skrivinkomster bestått av stipendier – så tacksam för de stipendier jag fått i år och hoppas på fortsatt stipendielycka i fortsättningen. Och fram tills det hoppas jag att min bok lånas flitigt, för att låna böcker på biblioteket är faktiskt ett jättebra sätt att stöda författaren! Vill du ha fler tips på hur du kan hjälpa en författare? Läs mina tips!

femsättatthjälpaenförfattare.png

Förresten känns det här som helt rätt dag att få biblioteksersättning. I dag har det nya centrumbiblioteket i Helsingfors äntligen öppnat och det ser sååå fint ut. Jag ska försöka sticka in mig där i morgon eller fredag. Vad tycker du om bibliotek? Brukar du låna mycket på bibban?

Ett år sedan debuten – är jag bortglömd nu?

Förra hösten var jag författare fullt ut. Det var bokmässor och evenemang, recensioner och hålligång. Nu ett år senare känner jag nästan som om jag ramlat ur svängen. Bokmässorna känns inte alls lika spännande eller angelägna och att springa på diverse (release)fester har inte heller lockat fastän jag så klart är så glad för alla författarkompisar vars böcker kommet i höst. Jag chattade om det här med Ellen och hon sa att det antagligen är en rätt så naturlig reaktion. Efter ett hektiskt år är det inte så konstigt att en vill dra sig undan.

När Kjell Westö föreläste för oss på Litterärt skapande förra hösten berättade han att han året efter att en bok blivit utgiven inte har någon tid att skriva eftersom han har så många uppträdanden och resor. Under den här perioden kan han omöjligen koncentrera sig på skrivandet men sedan när han får skriva drar han sig undan.

Det är det som är så dubbelt med författarskapet. Ena stunden sitter du i din skrivkammare med smutsigt hår och trasiga byxor, i nästa stund ska du vara snygg, fräsch och gärna rolig inför en publik. Visserligen är jag väldigt långt ifrån Kjell Westö, men i grunden är det samma sak. Det är som om det finns två olika versioner av ens författarjag. En som syns och en som drar sig undan.

Bokmässelooken i fjol.

Bokmässelooken i fjol.

Det är över ett år sedan min debutroman blev utgiven och jag tänker ofta att den nog börjar vara bortglömd. I dagens värld är tempot brutalt. En bok tävlar inte bara med andra böcker utan med precis allt annat. Netflix, sociala medier, vänner och allt vad livet har att bjuda på. Just när boken blir utgiven kan det i bästa fall vara en liten hype kring boken. Den syns kanske extramycket på sociala medier, blir recenserad och det är evenemang och sånt.

Men sen när allt det där ebbar ut? Vad blir kvar? En författardebutant som undrar vad som hände och varför ingen längre verkar vara intresserad. Bokmässan i Helsingfors har börjat i dag men för mig är det bara ett evenemang som vimlar förbi, inte något som jag deltar i. Ingen “bryr sig” om mig och min bok. Och det är ju mer än rätt. Det har kommit en hel skörd vår- och höstböcker sedan min debut publicerades och jag kände faktiskt redan efter bokmässorna i fjol “jaha, det var den boken då”.

Riktigt så brutalt är det ju lyckligtvis inte. Alltid då och då trillar det in recensioner på min debut. Extra glad blir jag när någon hör av sig och berättar att hen läst min bok. Varje meddelande värmer så otroligt mycket. För nån vecka sen spionerade jag (ja!) på min bok på huvudstadsregionens bibliotek och såg att många ex var utlånade, hur roligt?! Just biblioteken är guld värda när publiceringstakten av nya böcker är så hektiskt som den är. På bibban går det nästan alltid att få tag på böcker som för länge sen “gått ur säsong”. <3

Bokmässevimmel för ett år sedan. Jag pratar med Elin som jobbar för Göteborgs bokmässa och som jag faktiskt träffade på en studieresa till Israel 2011!

Bokmässevimmel för ett år sedan. Jag pratar med Elin som jobbar för Göteborgs bokmässa och som jag faktiskt träffade på en studieresa till Israel 2011!

Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. Kanske att allt går så fort och att när det är över så känns det lite tomt. Lite märkligt. Det kan gå dagar utan att jag tänker på att jag skrivit en bok, fastän det var i mina tankar i typ 4,5 år före det blev en bok. Jag har faktiskt inte läst Vad heter ångest på spanska? en enda gång sen den sista korrläsningen i juli i fjol. Jag har flera gånger tänkt på att jag borde göra det, men jag vet inte om jag vill eller vågar? Däremot hoppas jag att boken får leva länge, att det inte blir bortglömd bara för att det kommer nya säsonger med nya böcker av nya författare.

Och så en dag ska väl jag själv vara med i den nya säsongen igen och så börjar allt om från början igen. Det kommer nya bokmässor, nya fester, nya evenemang. Precis som det ska vara. Och jag är alltså inte det minsta bitter för att nu vara “bortglömd”, snarare är det märkligt hur olika ett evenemang kan kännas ett år senare. Det är som om jag befinner mig i en helt annan sinnesstämning.

I dag blir det tyvärr ingen bokmässa för mig eftersom jag är på lande på blogathon (bäst!), men under helgen ska jag försöka klämma in ett besök. För det är ju liksom ändå bokmässan. Böcker, författare och en massa intressanta samtal. Plus att mat- och vinmässan ju pågår samtidigt och det är alltid kul. Älskar att just de här mässorna pågår samtidigt. Perfekt kombination ju!

Ska du besöka bokmässan? Vad ser du allra mest fram emot? Själv ser jag faktiskt mest fram emot det nya finlandssvenska konceptet med en fest i morgon kväll. Ses vi där?!

Chick lit, romance och feelgood

En underhållande och lättläst roman skriven av en kvinna, med en kvinnlig huvudkaraktär och ett lyckligt slut kallas ofta för chick lit eller romance. Själv har jag fått svara ett antal gånger på frågor om min bok är chick lit – och inte alltid så att den som ställt frågan skulle anse att det är en bra sak. En bok skriven av en kvinna som handlar om en kvinna kan ju liksom inte vara intressant för nån annan än en kvinna. Eller?

Genren feelgood känns lite bredare och termen känns inte lika “dissad” som chick lit och romance. Men speciellt i Svenskfinland känner jag att den här typen av genrelitteratur är rätt ovanlig och osynlig. I en recension av Vad heter ångest på spanska? skrev recensenten att det är “lite av underhållningsroman faktiskt”. Eh, det är ju underhållning?

Facebook påminde mig i dag om en meme som Malin postade för ett år sen på min sida. Visst är det jobbigt med all denna dick lit. Alla dessa män som skriver böcker om män. Men så klart är en berättelse om en man, oberoende av om det handlar om kärlek eller nåt annat, mer intressant än samma historia med en kvinna i huvudroll. Ugh!

dicklit.jpg

I Sverige är feelgood en stor genre som bara växer och växer. Jag är inte alls förvånad över att feelgoodförlaget Printz Publishing köptes upp av förlagsjätten Norstedts. Underhållande, mysiga och varma romaner med lyckligt slut säljer bra – men kommer definitivt inte in i finrummen. Och romance är faktiskt en av världens mest sålda bokgenrer. Många älskar helt enkelt att mysa ner sig med böcker som inte handlar om våld och mord, utan om kärlek och fina möten människor emellan. En sorts verklighetsflykt med lyckliga slut.

En vanlig kritik mot de lyckliga sluten är att det är så förutsägbart. Varför läsa en roman om det går att räkna ut hur det slutar? Ändå har jag aldrig hört någon framföra den här kritiken mot deckare. Där vet ju läsaren också hur det slutar: fallet blir löst, tadaa! Själva spänningen ligger ju i att få veta hur allt går till och samtidigt kunna förvissa sig om att slutet blir på ett visst sätt. Det är en sorts trygghet som åtminstone jag trivs med.

Men vad är skillnaden mellan dessa genrer? För mig är chick lit roligt, underhållande, stundvis pinsamma situationer och mycket värme. Den ultimata chickliten måste väl vara Bridget Jones (som jag faktiskt bara sett på film, inte läst). Storstäder eller gulliga orter på landsbygden, män och krånglig kärlek.

Hemsnickrat omslag till mitt chick lit-manus som stått mer eller mindre orört sen november 2016.

Hemsnickrat omslag till mitt chick lit-manus som stått mer eller mindre orört sen november 2016.

Och skillnaden till romance? Jag vet faktiskt inte. När nån säger romance tänker jag automatiskt sex och många kopplar till harlequinromaner – vilket bidrar till att “ryktet” kanske inte är speciellt gott. Men i grund och botten handlar det ju om kärlek, lycklig sådan dessutom. Jane Austens Stolthet och fördom anses vara en av de första romanceromanerna och det är väl inte så många som rynkar på näsan till den? I korthet: de två som historien kretsar kring ska få varandra på slutet.

En feelgood behöver däremot inte alls handla om kärlek utan där är spektret lite bredare. Det kan vara vänskap och familjerelationer, men ofta brukar ett litet kärleksspår smyga sig in. Wikipedia definierar det i all sin enkelhet så här: “Feelgood är en genre med syftet att få mottagaren att må bra”.

Vad tycker du om romance, chick lit och feelgood? Själv tänker jag att både min debut och Nationen är underhållning, men kunde säkert klassas in under chick lit. Sen har jag ju också ett helt renodlat chick lit-manus som väntar i datorn på min uppmärksamhet. Jag kallar det för en finlandssvensk Bridget Jones men för att vara helt ärlig minns jag knappt vad min huvudperson heter eller vad som händer, det är ju faktiskt två år sen jag skrev manuset. Men jag ser väldigt mycket fram emot att jobba med det.

Fem tips för att hjälpa författare

Att nå ut till potentiella läsare är viktigt för alla författare. Men realiteten är att det finns massvis med bra böcker där ute samtidigt som alla författare inte har ett stort marknadsförinsgmaskineri i ryggen. Den goda nyheten är att du som läsare kan hjälpa dina favoritförfattare! Det är små grejer som kan vara otroligt betydelsefulla. Alla klick och delningar, varje hashtag och recension räknas. Här kommer fem konkreta tips på hur just du kan hjälpa:

Skrivtips (1).png

1. Köp boken
Det här är det mest självklara sättet att hjälpa en författare. Köp boken – till dig själv, till vänner, till släktingar. Till alla som kunde tänkas gilla den. Finns boken inte just i din bokaffär kan du fråga om de kan beställa in några exemplar eller så klart köpa på nätet. Min bok finns bland annat på Adlibris men du kan också beställa ett signerat ex direkt av mig, kontakta mig så fixar vi det!

2. Låna boken på bibliotek
Har du inte råd att köpa boken kan du låna den på biblioteket. För varje utlåning får författaren en (liten) biblioteksersättning. Finns inte boken på ditt bibliotek? Be dem att beställa in boken! På grund av rätt så stor efterfrågan på min bok beställde huvudstadsregionens bibliotek in fler ex av boken – varje bok räknas. När jag kollade läget för nån dag sen såg jag att flera ex av boken var utlånade, så himla roligt fastän boken har över ett år på nacken! <3

3. Prata och skriv om boken 
Berätta om en bra bok för alla som kan tänkas vara intresserade. Själv älskar jag när någon rekommenderar en bok för mig, det känns ju som en personlig gåva! Glöm inte heller hur värdefulla sociala medier är: ladda upp en bild på Instagram eller Facebook, skriv ett blogginlägg – vad som än känns naturligt för dig. Varje inlägg om boken på sociala medier är värdefullt! Glöm inte heller att tagga författaren eller använda boktitelns namn så att andra hittar rätt utan att behöva leta.

Bilder under hashtaggen #vadheterångestpåspanska på Instagram.&nbsp;

Bilder under hashtaggen #vadheterångestpåspanska på Instagram. 

4. Följ och gilla författaren på sociala medier
Följ författarens Facebooksida och Instagram och gilla gärna uppdateringarna – så syns de för fler människor i flödet och ploppar också upp för dem som inte annars skulle se inläggen. En gillning kan kännas som en värdelös grej, men jag lovar att varje gillning är betydelsefull och genererar mer synlighet. Vill du vara en supermänniska? Dela då ett inlägg. Uppskattas alltid!

5. Skriv en recension
Har du läst boken och gillat den? Skriv gärna en recension på GoodReads, Adlibris och dylika sajter. Många läser recensioner innan de bestämmer sig för att läsa en bok. Men obs! Kom ihåg att skriva ut en spoilervarning om du avslöjar vad som händer i berättelsen.

***

Vill du hjälpa mig? Följ mig på FacebookInstagram och GoodReads. På sistnämnda är medeltalet för Vad heter ångest på spanska? inte speciellt smickrande (just nu 2,85), så en trevlig recension eller ett antal stjärnor är så klart välkommet – men jag vill ju så klart ha ärliga recensioner. Fiskar inte efter fullpoängare hur härligt det än skulle vara. Som sagt, många bäckar små kan hjälpa så otroligt mycket.

Din tur: Vilken författare eller bok vill du boosta i dag?

Framgång med måtta

Jag brukar skämtsamt säga att jag är glad över att min debutroman inte blev någon storsuccé. Visst fick jag många jättefina recensioner, det trycktes en andra upplaga och flera på mitt förlag har sagt att jag ska vara väldigt nöjd över hur bra boken sålt. Trots att allt gick “över förväntan” har jag inte känt någon press med Nationen. Jag har inte ett förlag som flåsar mig i nacken och undrar när nästa bok är klar. Jag får skriva i lugn och ro utan nån som helst press på mig. Ingen spekulerar om min kommande roman på kultursidor – för det finns helt enkelt ingen som “bryr sig” tillräckligt.

Och det kanske är där skon klämmer. Jag vill så mycket och mycket snabbare än det går nu. Jag vill ju att det ska finnas ett (större) intresse för mig och mitt skrivande (och tycker att det är lite pinsamt att erkänna det). Samtidigt inser jag vad priset för framgång är. Stressig tidtabell, alldeles för mycket jobb och en konstant känsla av att inte hinna med, inte räcka till. Hur mycket jag än hade önskat att Nationen skulle ha blivit utgiven i höst, så blev det inte så. Och det är jag tacksam för. Nu har jag inte behövt stressa och mår garanterat hundra gånger bättre så här.

Samtidigt sneglar jag avundsjukt på författarkolleger som utkommer med en bok (eller flera!) varje år, som verkar få mer uppmärksamhet än jag, som är mer framgångsrika, som får sommarprata och som intervjuas “överallt”. Lite dubbelt det här, eller hur? Jag vet hur tungt det är att pressa på i ett rasande tempo och vill inte ha ett sånt liv, men sen så vill jag ändå ha det?

För mig är framgång att kunna åka iväg på en spasemester mitt i veckan.

För mig är framgång att kunna åka iväg på en spasemester mitt i veckan.

Rafael Donner skrev en kolumn i Hbl om framgång och fick ett motsvar av Helen Korpak. En intressant diskussion med två rätt så olika synvinklar. Donner drömmer i stället om framgång om att bli medelmåttig. Som han skriver: “Inom loppet av ett år har jag kommit ut med två böcker, blivit HBL:s kolumnist och Studentbladets chefredaktör, jag har sommarpratat och avslöjat min pinsamt dåliga allmänbildning i Duellen.” Det har verkligen hänt mycket fint och spännande i Donners liv, men också mycket som orsakat oro och en känsla av otillräcklighet. Så är den sortens framgång verkligen något att eftersträva?

Fastän jag kom ut med “bara” en bok förra hösten så var det tungt och påfrestande. Visserligen hade jag mycket annat på gång också, men Donners år har varit alldeles galet. Och fastän jag fattar det och egentligen inte vill ha det livet så kommer den där jävla avundsjukan krypande. Jag vill inte, men ändå vill jag. Så dubbelt det här.

Helen Korpak å sin sida skriver om hur det krävs en viss framgång för att överleva som kulturarbetare. “Frilansar man inom kulturen är framgång nödvändigt, i alla fall om man vill få betalt för vad man gör. Om man vill kunna leva ett skäligt liv.” Alla behöver vi pengar för att kunna överleva och att konstant leva med en ekonomisk oro är tungt. Att som frilansare konstant vara tvungen att förhandla arvoden uppåt eller påminna uppdragsgivare om betalningar är frustrerande. Jag har haft rätt så bra tur med detta, men vet hur det ser ut i branschen. Så kanske jag är tillräckligt framgångsrik med mitt frilansande, fastän det inte alltid känns så?

Vi behöver inte följa i andras fotspår – om vi inte vill.

Vi behöver inte följa i andras fotspår – om vi inte vill.

Så hur mycket framgång vill en ha? Vad ska vi eftersträva?

För det första så tror jag inte det finns ett svar på det här, men jag är säker på att mycket framgång sällan betyder mycket lycka. I somras skrev den framgångsrika författaren Fredrik Backman ett långt inlägg på sin blogg om utmattningen, stressen och pressen han känt det senaste året:

“This is the fifth of my novels to make the New York Times Bestseller list. I remember when the first one did, I thought to myself: “I made it”. This time around, honestly, it’s more a feeling of “I made it…out”. Because this book took nearly everything for me to finish, and I ended up in a breakdown late last year.”

Liksom wow, fem romaner på New York Times bästsäljarlista, det måste väl vara den ultimata drömmen. Eller så inte. Därför tror jag att det här med framgång är så knepigt. Hur ska det gå att vara framgångsrik med måtta? Liksom känna sig lyckad och nöjd med det en åstadkommit utan att känna en konstant press att prestera mer? Att inte känna att det finns en armada som river och drar i en, ställer krav och förväntar sig mer? Själv tror jag att det är möjligt, men inte är det lätt.

Jag drömmer om “större” framgångar samtidigt som jag inte alls vill utsättas för allt det innebär. Det är en nästan ofrånkomlig paradox. Jag vill så mycket mer, men jag vill inte må dåligt på grund av det. Visst, min debut kunde ha sålt ännu mer, fått mer uppmärksamhet och mer lyriska recensioner. För det finns alltid en nivå högre att jobba mot och det är det som tar kål på oss. Eller: om vi inte är nöjda med det vi redan har uppnått och åstadkommit kommer vi aldrig att vara lyckliga.

P1040008.jpg

Och för att vara helt ärlig känner jag mig så otroligt nöjd med allt just nu. Jag får syssla med det jag allra helst vill göra plus att jag lever på det. Jag badar inte i pengar, men jag har det så otroligt bra. Och jag vet det. Det betyder ändå inte att jag inte kan känna avundsjuka gentemot andra som det går “bättre” för. Men: jag försöker fokus fokusera mer på det jag har åstadkommit och på hur mitt liv ser ut just nu. Och så gnäller jag här på bloggen som om allt skulle vara riktigt skit, haha. Nä, men jag vill liksom lyfta hur dubbelt det här kan kännas. Att vilja och ändå inte vilja något.

Nu känner jag att jag lite svävat iväg från ämnet och trasslat in mig i rätt så egocentriska tankegångar, men jag tycker att du ska läsa Donners och Korpaks kolumner och sen fundera på vad framgång innebär för just dig. Det behöver inte alls vara samma sak som för grannen, kompisen eller någon annan i samma bransch som du. Dessutom är det sällan speciellt roligt att vara otroligt framgångsrik, känd och eftertraktad. Det visar till exempel Fredrik Backmans blogginlägg eller Aviciis sorgliga livsöde.

Hur känner du? Hur mycket är det värt att kämpa för framgång? Eller vad räknar du ens som framgång? Finns det ett drömscenario du skulle känna dig nöjd med?