Kan jag vara någons mentor?

Bli mentor 2018–2019! Så löd ett ett mejl som skickades ut till alumner vid Helsingfors universitet för några veckor sedan. Jag läste på om hur mentoreringen fungerar och tyckte det lät intressant, det skulle alltså gälla mentorering av studerande. Jag tänkte, varför inte? Jag gillar att dela med mig av min kunskap och mina erfarenheter och vill gärna uppmuntra andra att jobba för sina drömmar och fundera över vad de egentligen vill göra i livet. Just nu förändras arbetslivet i rasande fart och “vanliga” jobb kanske inte längre finns om ett tiotal år – vem vet?

När jag kollade vem som varit mentorer under senaste omgången blev jag lite modfälld. De flesta var betydligt äldre än jag, var höga chefer och kändes allmänt bara hundra gånger mer kompetenta och vuxna än jag. Jag kände mig som en bluff men skickade ändå in en ansökan till programmet. Kanske de har brist på unga människor som kan och vill vara mentorer? Kanske de gärna skulle ha fler svenskspråkiga grupper?

Och kanske har jag faktiskt något att ge.

Nej, jag har inte suttit på nån hög post i ett renommerat företag och har inte heller över trettio års erfarenhet av arbetslivet. Däremot har jag över tio års erfarenhet av journalistyrket – jag har jobbat med radio, tidning och webb. På två språk dessutom. Jag har gett ut en roman (och håller på med några böcker till), varit min egen chef i snart sex år, designat min egen webbsida, byggt ett stort nätverk av människor, översatt massvis med texter, bevisligen inspirerat bloggläsare osv osv.

 Foto:  Jennifer  (som skrivit ett jättebra inlägg om vad  det viktigaste du har som företagare ).

Foto: Jennifer (som skrivit ett jättebra inlägg om vad det viktigaste du har som företagare).

Allt jag har gjort grundar sig på ett genuint intresse, nyfikenhet och passion. Jag vill så otroligt mycket och vägrar ge upp på vägen. Och det är just det jag skulle vilja förmedla vidare. Jag läste i går Malins funderingar om att vara en självutnämnd coach och att eventuellt börja erbjuda konsulttjänster. Varför inte? Hon skriver att folk redan brukar höra av sig till henne och lite så är det för mig också, jag är en sån som folk frågar.

Fastän jag vet att jag har mycket att ge kändes det nästan lite pinsamt att skicka in min ansökan till mentoreringsprogrammet. Tänk om jag helt missuppfattat grejen? Men å andra sidan: vad är det värsta som kan hända? Att det inte blir något. Och det är sist och slutligen inte så farligt. Vi måste bli mindre rädda för att få ett nej. Men vad skrev jag i min ansökan då? En punkt handlade om vad jag skulle fokusera mentoreringen på och jag skrev ner följande:

  1. Att vara sin egen chef. Allt fler är tvungna att leda sig själva i arbetet, hur fungerar det i praktiken?

  2. Arbeta som frilans. Finns det jobb inom mediebranschen? Går det verkligen att överleva som frilans?

  3. Vikten av nätverk. Ingen klarar sig ensam och att ha ett bra nätverk hjälper oberoende av om du vill starta eget eller om du vill jobba som anställd.

  4. Framtidens arbetsliv. Ska vi verkligen jobba 9-17 varje dag eller finns det andra sätt att se på arbetslivet?

  5. Kreativitet och drömmar. Att våga följa sin dröm och satsa på den, hur banalt eller omöjligt det än känns.

Vad säger du? Låter det intressant? Tror du att jag kunde bli en bra mentor? Har du själv haft en mentor eller coach? Vad har du fått ut av det? Jag hade ju en tre månaders coaching i våras och det gav mig mycket. Helt annat än det jag hade förväntat mig och ändå helt rätt grejer. Ibland behöver vi ju bara prata med varandra – svårare än så behöver det inte vara. Och prat, det kan ge så otroligt mycket.

10 tips för dig som vill starta eget

Har du funderat på att starta eget? Du kanske velar på grund av diverse orsaker – och oj så jag förstår dig. För mig kändes det som ett jättestort steg att starta eget företag, fastän jag redan frilansat i två år vid det skedet. Jag tror många tänker att ett företag är ett evighetsprojekt, när en väl börjat så "får" en inte sluta. Men så är det inte alls.

Att driva företag kan vara så otroligt givande, men också så klart tungt. Inte minst ekonomiskt, eftersom en stabil månadsinkomst inte är säker. Men hur många saker är egentligen säkra här i livet? Jag tror vi är onödigt rädda för att våga förverkliga våra drömmar. Och sen när vi gjort sitter vi kanske och tvivlar på vårt val, med jämna mellanrum funderar också jag på hur jag ska få mitt liv att gå runt ekonomiskt.

Därför är det jättebra att bli påmind om varför jag valt att jobba som jag gör. Förra veckan började konceptet Waffle Wednesday på mitt kontor, det går ut på att det först är en kort föreläsning och så våfflor och mingel. Som jag förstått det är tanken att inspirera och engagera. Först ute var restaurangföretagaren Kim Heiniö som också är en av grundarna bakom coworking-stället jag sitter på. Mycket av det han sa var "självklart", men ändå så nyttigt att höra. Så här kommer 10 tips till dig som funderar på att starta eget eller kanske redan driver eget. Det är Kim Heiniös tips som jag lite omformulerat till bloggen.

  Foto: Unsplash/Austin Chan.

Foto: Unsplash/Austin Chan.

1. Var nyfiken

Hur fungerar världen omkring dig? Hur gör andra? Heiniö som själv äger ett antal restauranger sa att han på varje ny restaurang som han besöker kollar hur de gör. Hur har någon annan löst ett liknande problem du har? Vad kan du lära dig?

2. Ha passion

Du måste ha passion för att orka driva eget. Det är hård konkurrens och därför krävs ett engagemang på 100 procent. När du verkligen älskar det du gör kommer du också att vilja satsa mycket mer på det. Eller som Heiniö sa: "I love it, comes from the heart."

3. Våga ta risker

Det gäller att våga för att vinna. Heiniö pratade om att våga vara lite våghalsig eller kanske dumdristig. Du ska inte heller vara rädd för att misslyckas. Alla har misslyckats nån gång. Sen gör du ett nytt försök!

4. Stresstålighet

Du måste vara stresstålig, du vet aldrig vad som händer nästa dag och som företagare stöter du på många problem. Problemen får ändå inte störa din nattsömn, i så fall finns det inte längre någon poäng att jobba för dig själv.

5. Ha ett tydligt fokus – och gör det bra

Vad du än gör, se till att göra det bra. Ta hjälp av andra som kan ha bra idéer och kom ihåg att lyssna. Heiniö poängterade också att det är viktigt att ha ett tydligt fokus och att veta vad en ska göra. Du kan inte göra allt på en gång, så välj det du är bäst på och fokusera på det.

  Foto: Unsplash/Steve Harvey.

Foto: Unsplash/Steve Harvey.

6. Hitta rätt människor

Fastän du kanske jobbar ensam är andra människor det viktigaste för dig. Du kan inte göra nåt ensam, ofta behövs ett bra team. Har du inget team ska du i stället nätverka och försöka hitta likasinnade som förstår din situation och kan stöda dig. När du talar om din passion och din idé är det också lättare att hitta andra människor att knyta till.

7. Vet vad du säljer

Det går att sälja nästan vad som helst så länge en gör det bra. Men vet du inte riktigt vad du säljer är det svårt. Heiniö talade om app-ivern, i ett skede skulle alla företag ha en egen app, men få funderade på vad folk egentligen ska göra med appen. Varför får du folk att ladda ner en app, läsa ett blogginlägg, köpa en tjänst? Vet alltså vad du säljer och hur.

8. Jobba inte för mycket

"More is not more", sa Heiniö. Du måste se till att inte jobba för mycket. Det gäller att hitta en balans i livet. Det finns absolut ingen poäng med att jobba 16 timmar om dagen. Visst kan det finnas tyngre perioder med mer jobb, men meningen är inte att du ska slita sönder dig på jobbet. I så fall kan du lika bra lägga ner företaget.

9. Våga fatta beslut

Som egenföretagare har du oftast ingen annan att vända dig till. Du måste fatta beslut. Vissa beslut kan vara svåra att fatta, men du måste bara göra det, det är viktigt att kunna gå vidare i arbetet. Och sen ska du också våga stå fast vid det beslutet och inte börja vela.

10. The money will follow

Det allra viktigaste i ditt företag är din företagsidé. Utgå alltså inte ifrån att du ska tjäna mycket pengar, utan utgå ifrån din idé. Har du en riktigt bra idé så kommer pengarna att komma förr eller senare. "The money will follow", som Heiniö sa. Med andra ord: gör det du vill göra och gör det bra.

"Don't be afraid of failing, it's always a new start."

  Foto: Unsplash/Ian Schneider.

Foto: Unsplash/Ian Schneider.

Avslutningsvis sa Kim Heiniö att det gäller att inte vara rädd för att misslyckas. Ett misslyckande är alltid en ny början och något du kan lära dig från. Våga också lita på intuition och magkänsla. Det går att göra hur många marknadsanalyser som helst och räkna ut vad som lönar sig eller ej, men ibland gäller det att strunta i det och gå på känsla. Ibland blir det ett misslyckande, en annan gång blir det storsuccé. Men det kan du inte veta förrän du gett det en chans.

Vad tycker du? Bra tips eller självklarheter? Håller du med? Blev du inspirerad? Själv tyckte jag att Heiniö sa mycket klokt. Jag gillar också företagare som verkligen tänker med hjärtat och gör sånt de vill göra och är intresserade av. Någon som brinner för det hen gör kommer att lyckas förr eller senare. Heiniö verkade också ha en väldigt bra inställning både till sig själv som chef och sina anställda. Och som han sa: människorna är det viktigaste. Eller som jag skulle formulera det: pengar ska aldrig få bli viktigare än att människor har det bra.

P.S. Nästa Waffle Wednesday är den 19 september! Öppet för alla!

Ett år sedan livets roligaste fest

Sent i går kväll landade jag i Helsingfors och känner mig mentalt jetlaggad. I går vaknade jag i Berlin, i dag i Helsingfors. Hjärnan hinner inte med. Men i dag är det det den 16 augusti och för exakt ett år sedan var jag nervös som bara den. Jag skulle intervjuas för tv-programmet Efter nio (du kan se klippet via länken) och på kvällen var det äntligen dags för min efterlängtade releasefest!

  Min redaktör Amanda och jag på Scen, jag avslöjade rätt svar i frågesporten där INGEN hade rätt på alla frågor!

Min redaktör Amanda och jag på Scen, jag avslöjade rätt svar i frågesporten där INGEN hade rätt på alla frågor!

Dagen gick så fort, så fort och jag är så tacksam för allt det fina jag fick vara med om. Tänk ändå att "bara" vara 31 år och få uppfylla sin största dröm?! Och att dessutom få ordna en hejdundrande fest med så många som kom och firade = bäst. Förresten: en av de största orsakerna till att jag hoppas på att få gifta mig en dag är att samla alla nära och kära till fest – finns inget bättre än att fira med de personer en tycker om! Och själva kärleken till någon annan som är så stor att jag vill gifta mig, ja det vore väl inte helt dumt heller. Snarare ganska underbart.

Nu, den 16 augusti 2018, riktar jag blicken mot en helt annorlunda höst. Som jag skrivit cirka tusen gånger här i bloggen så är jag förväntansfull. Eller för att citera mig själv från en Facebook-status från nio år sedan: "Vill planera, organisera, pyssla, fixa, yra. I've been away too long." Ganska exakt så känns det just nu – some things never do change, hehe.

  Ser ni höstpeppen i ögonen, ser ni?! I går på S-bahnen på väg mot flygplatsen.

Ser ni höstpeppen i ögonen, ser ni?! I går på S-bahnen på väg mot flygplatsen.

Det är grejer på gång här i bloggen och överlag känner jag mig så så redo att "sätta i gång". Skriva texter, göra intervjuer, jobba på mina egna projekt, utveckla bloggen osv. Så om du har önskemål gällande inlägg eller teman du vill att jag ska ta mig an så är det bara att kommentera. Jag ska också gå igenom alla svaren från bloggenkäten och överlag ge den här platsen på internet mycket mer kärlek i fortsättningen. Nu ska jag iväg på höstens första jobbdejt med Jennifer och hoppas på att det blir många många fler. Älskar att ha kollegor!

P.S. Jag har nu lottat en vinnare i e-bokstävlingen och kontaktat personen. Tack till alla som deltog! <3

Ett år efter debuten – ett år av känslostormar

“It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of light, it was the season of darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair.”

Det här inlägget har jag funderat på länge länge. Ruvat på det i min hjärna och funderat på hur jag ska skriva så att det inte låter helt fel, men nu är det dags. Nu har det snart gått ett år sen jag första gången höll min bok i handen och jag vill skriva ner hur det var. Citatet i början är från Charles Dickens bok A tale of two cities (var tvungen att googla det), men meningen "it was the best of times, it was the worst of times" har känts som den perfekta beskrivningen av förra hösten.

Att skriva och ge ut böcker kunde vara vilket yrke som helst men ändå är det inte riktigt det. Jag vill absolut inte låta märkvärdig eller bättre än någon annan, men jag vill skriva om hur det har känts att debutera. I juli i fjol skickades min debutroman till tryckeriet och i några veckor väntade jag febrigt på att den skulle anlända. Då borde jag ha passat på att andas och klappa mig själv på axeln – min stora dröm gick äntligen i uppfyllelse.

I stället kände jag mig så otroligt nere. "Förlossningsdepression" sa jag skämtsamt men så kändes det. Jag höll på att göra en av de häftigaste grejerna i mitt liv och allt kändes bara mörkt och jobbigt. Ugh.

kartklänning2.jpg

Sen kom boken från tryckeriet och jag var överlycklig men samtidigt skräckslagen. Nu fanns boken på riktigt, snart skulle den finnas i händerna på läsare, på folk som får tycka till. Det är en sån otrolig paradox det här skrivandet: jag vill mer än gärna att andra ska läsa det jag skriver, samtidigt som det ger så enormt mycket ångest.

Augusti, september, oktober blev ett enda stort bokparty. Jag hade en fantastisk releasefest med ungefär 100 (!) deltagare, jag deltog i konstens natt hos mitt förlag, gick på förlagsfest, vi ordnade releasefest för antologin Människohundarna, jag uppträdde på bokmässan i Göteborg och Helsingfors, det var bloggbrunch, intervjuer för tidning och tv, uppträdanden lite här och där, det trycktes en andra upplaga fort efter att första kom ut och tusen andra saker.

Tusen fantastiska saker. Förra hösten var magisk på många många sätt. Så otroligt häftigt att få se min bok skyltas på Akademen bredvid idolen Kjell Westö, så häftigt att se hur många som kom och firade min bok, så häftigt att höra vad folk tyckt om boken, att de tillsammans med Erika fått åka en sväng till Ecuador.

Jag är ju en som älskar uppmärksamhet så jag njöt verkligen av allt det där. Samtidigt kände jag mig trött, det kändes som om boken inte sålde tillräckligt bra, inte blev tillräckligt uppmärksammad. Allt kan alltid bli bättre, större, mer lyckat. Jag fastnade vid de förvånansvärt (!) få dåliga recensionerna, samtidigt som jag kände enorm glädje för de bra. Sög i mig vartenda ord. Både de fina och de mindre fina.

westöochjag.jpg

Släng ännu in alldeles för mycket "riktigt" jobb, en himlastormande och extremt komplicerad förälskelse för att göra allt ännu rörigare i skallen. Det är ett under att jag kom ut ur hösten som en hel människa. Eller kanske jag inte gjorde det, för jag kraschlandade i februari i en tomhet som just då kändes omöjlig att komma ur.

Att debutera var verkligen den bästa av tider, men också den värsta av tider. Ändå skulle jag inte byta bort en sekund. Men kanske jag försöker säga att saker och ting inte alltid behöver vara antingen eller. Något kan vara alldeles underbart och samtidigt så otroligt skrämmande.

I går fick jag frågan hur det kändes att skicka in Nationen till mitt förlag. Min kompis som frågade tyckte att jag kanske hade verkat lite likgiltig inför det. Och ja, det hade jag väl kanske. Just för att jag vet hur mycket känslor det ryms i en bok och allt som berör den. Jag är livrädd för att mitt förlag tycker det är skräp (fastän jag VET att det är rätt bra) och jag är livrädd för allt som följer med en eventuell publicering. Under diskussionen med min kompis brast jag i gråt för att jag inte längre kunde trycka ner allt jag kände.

Fastän jag är en person som vill att saker ska hända fort fort och jag är otålig som fan är jag ändå otroligt tacksam för att det inte kommer nån bok av mig i höst. Jag tror min hjärna behöver vila lite och så är jag förhoppningsvis lite mer redo för runda två – om och när Nationen äntligen kommer. 

Huh, det här var svårt att skriva. Nästan svårare än att skriva om brustet hjärta, haha. Men jag ville dokumentera det här. Om inte för nån annan, så för mig själv. Och så vill jag påminna mig själv om allt häftigt jag varit med om när jag fick uppfylla min största dröm. Jag hoppas också att du som läser får uppfylla dina drömmar, men var förberedd på att det inte endast känns bra och att det i så fall inte är något fel på dig. Jag tror snarare det är normalt att känna allt på en och samma gång.

När inget någonsin är tillräckligt

Den här våren har jag funderat på mig själv, min identitet, mitt skrivande, mina drömmar, min framtid och mitt författarjag mer än någonsin tidigare. Kanske inte så konstigt i och för sig med tanke på att jag debuterade i augusti och hela hösten blev en dimma av jobb, debutantliv och en komplicerad kärlekshistoria. Dessutom är det här frågor jag behandlat tillsammans med min coach och därför tänkt extra mycket på och också blivit utmanad att ifrågasätta mina tankemönster.

En sak har blivit tydlig för mig under den här våren. I min journalistroll tvivlar jag sällan på mig själv. Jag vet att jag skriver bra, sakliga och tydliga artiklar. Jag är en som många gärna anlitar för att jag gör ett gott jobb och för att jag är pålitlig. På sistone har jag fått jättemycket fin respons för mina texter, vilket så klart gläder mig. Jag bloggade om det här för en dryg månad sedan – om hur säker jag är i min journalistroll. Det är väldigt sällan (läs: typ aldrig) jag känner att jag inte får ihop en artikel. Och jag brukar aldrig stirra på en tom sida. Överlag är det min största styrka. Det ramlar alltid ord ur mina fingrar – oberoende av vad jag skriver.

P1020346.jpg

Samtidigt är jag så otroligt osäker i min författarroll. Trots att jag fått många fina recensioner känns det ändå som om jag längtar efter nåt mer. Också det här har jag bloggat om för nån vecka sen, men det är som de här tankarna snurrar och cirklar runt i hjärnan på mig. Jag längtar efter någon sorts officiell bekräftelse för mitt skönlitterära skrivande, men jag är lite osäker på vem som ska ge den bekräftelsen?

De här tankarna dök också upp i och med att jag läste Ellens inlägg där hon skriver hur viktig en recension i en svensk dagstidning var för henne. Och det är stort! Ibland kommer jag på mig själv att avundas Ellens framgång – inte för att jag inte skulle unna henne det, verkligen inte, men ändå. Sen känner jag mig som en fjant. Hon förtjänar den framgången, alla gånger! Plus att: hennes eller någon annans framgång är inte bort från mig. Inte på något sätt. Men ändå finns den där jobbiga känslan av avundsjuka där. Jag skäms men det går ändå inte att släppa, ugh.

  Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Just nu känns det som om jag håller på att växa ifrån något gammalt och in i något nytt. Det är inte så himla mycket som händer på ytan, men det stormar inom mig av osäkerhet, hopp, irritation, glädje. Så många olika känslor som jag inte blir klok på. Jag ömsar skinn på så många plan samtidigt som jag känner att jag är samma gamla jag, men i en lite fräschare förpackning eller nåt (snygg metafor här va). Inför debutantseminariet på Biskops Arnö var jag som sagt mest rädd för att det jag skriver inte ska vara fint nog jämfört med resten av gänget. Att jag borde skriva något annorlunda, på ett annat sätt för att verkligen räknas.

Men räknas av vem? Jag vet faktiskt inte. Den där längtan av en yttre bekräftelse som sist och slutligen inte kan komma från någon annan än mig själv. En bloggare skrev till och med att min debut var den bästa boken hon läste i fjol – det om något borde väl vara tillräcklig bekräftelse? Att någon tycker det jag skrivit var det bästa hen läst det året. Varför känner jag ändå att jag vill ha mer? Varför är det alltid så att inget någonsin är tillräckligt?

Debutantseminariet på Biskops Arnö

P1020524.jpg

Jag måste erkänna att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig av debutantseminariet på Biskops Arnö, men det blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Innerst inne var jag faktiskt rädd för att det skulle vara jag och ett gäng finlitterära poeter som diskuterar kultur och konst med ord jag knappt förstår.

Så blev det verkligen inte. Den här veckan har jag skrattat så otroligt mycket. Men jag har också varit med om många intressanta samtal om litteratur och kultur och vad som är fint och fult och om det finns någon objektiv sanning om vad som är "bra" när det gäller kultur. Visst var vi ett brokigt gäng personer som skriver på väldigt olika sätt, men vi älskar alla text och det var också det som förenade oss.

  Bästa gänget! &lt;3

Bästa gänget! <3

Jag är så otroligt tacksam över att jag fick ta del av den här över femtioåriga traditionen. Att jag i fem dagars tid fick hänga med sexton andra författare från hela Norden. Det allra bästa var faktiskt att höra folk läsa på sina egna språk. Jag tror inte jag någonsin hade hört färöiska till exempel men förälskade mig direkt i hur språket låter. Och isländska!

Överlag var det en vecka fylld av värme, glädje, många skratt och framförallt alla de intressanta samtalen. En 25-årig Kugge hade antagligen tyckt att vissa samtal var för flummiga, men den 31-åriga Kugge har lärt sig att uppskatta också flummiga och teoretiska samtal. Vi hade sammanlagt tre föreläsningar och den absolut bästa var med danska Kristian Vistrup Madsen som i 45 minuter läste ur utskrivna papper.

  Ett fint gäng debutantböcker.

Ett fint gäng debutantböcker.

Ja du läste rätt. I 45 minuter lyssnade vi på en person som läste rakt upp och ner från sina papper och jag har säkert aldrig varit lika fängslad av någon annan föreläsning. Han satte så många tankar i mitt huvud och var på alla sätt så otroligt inspirerande. Så här antecknade jag under föreläsningen:

Han pratar om Berghain, Grindr och hudhunger i en idyllisk miljö på en ö ute i Mälaren. Det går inte att komma längre ifrån den verklighet han pratar om än den här. Är den tid han pratar om en tid vi alla lever i, eller bara en del? Vad betyder verklighet och finns det något sådant?

  Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Kanske jag själv håller på att förvandlas till en flummig kulturmänniska, men Vistrup Madsens föreläsning var så otroligt gripande och jag ville citera ungefär allt han sa. Två citat som jag fastnade extra mycket var: "If you start going on dates thinking that your'e going to write about it, it's going to change it. [...] What's the difference between research and something that becomes your life."

Alltså sååå bra. Vi pratade också om hur det egentligen är omöjligt att skapa något ur intet. Allt vi skapar finns någonstans inom oss i en form eller annan, men för vissa saker är det så klart svårare att hitta rätt ord och formuleringar. Men mitt liv är mitt största material. Eller som Vistrup Madsen sa: "You have a stupid one night stand and turn it into something beautiful." Känns ungefär som mitt skrivande i ett nötskal.

Vad väcker det här för tankar hos dig? Är det för flummigt eller sätter det i gång något i din hjärna? Obviously kan jag inte förmedla ens en bråkdel av det han sa, men det gjorde ett bestående intryck på mig. Själv är jag som sagt bara så otroligt glad och tacksam för att jag fått ta del av det här sammanhanget och träffat sexton fantastiska personer som förhoppningsvis är mina skrivande vänner för resten av livet. Så om den här texten är extra lyrisk är det nog bara för att jag är lite hög på livet just nu.

Ett misslyckande eller en omväg?

  Är bilden misslyckad för att jag har slutna ögon? Nej det tycker jag inte.&nbsp;

Är bilden misslyckad för att jag har slutna ögon? Nej det tycker jag inte. 

Jag har funderat väldigt mycket på det här vi tenderar kalla misslyckanden. Om att sociala medier oftast visar upp en glansbild och att en person är modig on hen vågar berätta om sina egna tillkortakommanden. Själv är jag egentligen ganska allergisk för att ens prata om misslyckanden. Ett misslyckande är oftast ett försök som inte riktigt gick som en tänkt sig. 

Tidigare i vår lanserade Svenska Yle ett poddlabb där de letar efter nya poddar för den finlandssvenska publiken. Efter att jag själv jobbat många många år med radio och också gjort podd är just poddar ett format jag saknar. Det skulle vara så otroligt roligt att podda igen. Men jag vet också hur tidskrävande det är och har bestämt att jag inte kommer att inleda ett poddprojekt om ingen är villig att betala mig för poddandet. 

  Smurfbajs? Exploderad smurfhjärna? Nej, bara ett kakbotten som Facebook lämpligt nog påminde om i dag. Kunde se ut som ett misslyckande, men det var det inte.&nbsp;

Smurfbajs? Exploderad smurfhjärna? Nej, bara ett kakbotten som Facebook lämpligt nog påminde om i dag. Kunde se ut som ett misslyckande, men det var det inte. 

Som du kanske nu kan gissa så skickade jag in en poddpitch till Yle. Tidigare i veckan fick jag veta att jag inte blivit vald som en av poddarna de vill fortsätta jobba med. Jag blev så klart lite besviken men samtidigt också lättad. Det skulle ha varit otroligt roligt att podda men det är också tidskrävande. 

Min poddidé hänger också ihop med mitt hemliga skrivprojekt som jag började med i Budapest. Podden skulle ha handlat om samma tema men med en annan vinkling. Jag skulle så otroligt gärna berätta vad mitt hemliga projekt handlar om, men jag är inte riktigt redo. Det handlar inte alls om att jag skulle skämmas ifall jag misslyckas, utan... Ja, jag vet faktiskt inte riktigt varför jag inte vill berätta?  

  Kakorna blev lyckade fastän det såg mer eller mindre katastrofalt ut vid bakningen. Här är jag på min examensfest för sju (!!) år sen!&nbsp;

Kakorna blev lyckade fastän det såg mer eller mindre katastrofalt ut vid bakningen. Här är jag på min examensfest för sju (!!) år sen! 

Om två veckor borde jag få veta om jag fått ett stipendium jag sökt för projektet. Blir det klirr i kassan lovar jag berätta vad jag går omkring och planerar. I annat fall får det kanske vänta lite till. I normala fall brukar jag inte tycka att idéer är speciellt heliga (eller behöver hållas hemliga) men av nån anledning går jag omkring och pantar på den här idén. Vare sig jag får pengar eller inte kan det ändå hända att det inte blir något av just det projektet. Eller åtminstone inte i det format jag tänkt mig. Någon annan kunde klassa det som ett misslyckande, själv väljer jag i så fall att se det som en omväg mot något ännu bättre.  

Hur tänker du kring misslyckanden? Tycker du det är lätt att dela med sig av sånt som inte riktigt blev som du tänkt dig eller vill du helst hålla tyst om det? Linn skrev ett superbra inlägg om misslyckanden för en tid sen och fick en massa härliga svar, vi kan väl skapa nåt liknande i mitt kommentarsfält också?  

Sluta jämföra dig med andra

  Gårdagens solnedgång.

Gårdagens solnedgång.

Hej från Lund! Jag har haft det så otroligt bra här att jag knappt kommit ihåg resten av världen eller haft någon tid över för bloggen, men jag antar att ni alla är ute och njuter av det fantastiska vårvädret i stället för att refresha min blogg stup i kvarten. Åtminstone här har vi haft fantastiskt väder – är sommaren verkligen här för att stanna?!

Först måste jag ju börja med att konstatera hur magiskt internet är. Tänk att Charlotte och jag fått kontakt med varandra via våra bloggar under hösten 2014. Då läste jag också första gången ett utkast till det som till slut blev Middagsmörker och vi började höras då och då. Vi träffades första gången våren 2015 när jag var i Malmö och hälsade på en kompis. Sommaren 2016 åkte jag till Lund för att bo hos henne och hennes familj och nu är jag här igen! Vi har väl inte setts mer än tio gånger i "riktiga livet" men det spelar ingen roll. Att hänga med Charlotte är så himla roligt och enkelt och vi har inte haft en enda tråkig eller tyst stund.

Eftersom vi båda är författare och drömmer om att skriva många böcker fler är det naturligt att cirka 95 procent av vårt snack handlar om böcker, skrivandet och förlagsbranschen. Något vi snackat extra mycket om den här gången är känslan av att inte räcka till. Att inte få tillräckligt mycket uppmärksamhet eller recensioner, att det inte finns ett tillräckligt stort intresse för våra böcker. Att vi känner att vi står lite utanför.

  Charlotte och syrenerna.

Charlotte och syrenerna.

Med andra ord: vi jämför oss med andra författare och är nog lite avundsjuka på dem som det verkar gå så mycket bättre för. Författare vars romaner blir sålda till andra länder, som säljer skitmånga böcker, som uppmärksammas och recenseras gång på gång på gång. Det känns så otroligt småaktigt att vara avundsjuk, men jag antar att det är väldigt mänskligt.

Samtidigt så är det så lätt att bli blind för de egna framgångarna. Charlotte är ju lite längre på sin författarbana än jag med en färdigskriven & utgiven trilogi plus att hon debuterade som barnboksförfattare nu i vår. Fyra böcker alltså och fler på gång! Dessutom ska bilderboken översättas till danska. I mina ögon går det otroligt bra för henne och jag kan ibland känna mig avundsjuk på det. Samtidigt som jag är jätteglad och stolt över henne, hon förtjänar verkligen allt det fina hon fått vara med om och jag vill ju inte att hon ska ha "mindre" av något, men önskar att jag en dag kunde ha en lika fin meritlista.

Så under mina dagar här har vi pratat mycket om att vi måste sluta jämföra oss med författare som blir sålda till 29 länder eller som säljer 100 000 böcker. Vi måste sluta jämföra oss med andra för att inse hur mycket vi själva åstadkommit. Själv har jag ju "bara" gett ut en bok. Inte flera. Bara en. Den boken har inte blivit översatt eller såld någonstans. Den har inte sålt flera tusen. Jag har ingen agent eller någon som vill göra film på boken.

  Ibland tar det en stund för en del blommor att slå ut i blom. Det går inte att försnabba processen, så det gäller att njuta under resan.

Ibland tar det en stund för en del blommor att slå ut i blom. Det går inte att försnabba processen, så det gäller att njuta under resan.

Men. Jag har blivit utgiven. Och inte bara det. Det trycktes en andra upplaga bara någon månad efter att boken kom ut. Jag har fått massvis med fina recensioner. Det är många som har älskat min bok. Och det viktigaste av allt: jag själv älskar min bok och det kommer jag alltid att göra. Jag kanske en dag kan tycka att boken kunde ha varit mycket bättre, men jag kommer alltid att vara stolt över den. Dessutom inser jag att det garanterat finns en hel del människor som är avundsjuka på mig som klarat nålsögat och blivit utgiven.

Min författarkarriär blev väl ingen megasuccé efter första boken. Men det är helt okej. För om jag jämför mig själv med mig själv 2016 när jag senast besökte Charlotte så har det ju hänt en hel del. Liksom bara en sån sak som att min största dröm gick i uppfyllelse: att en bok skriven av mig blev utgiven. Jag måste nog säga det en gång till för att fatta: en bok skriven av mig blev utgiven.

  Självporträtt på en ändå nöjd författare bland skånska rapsfält.

Självporträtt på en ändå nöjd författare bland skånska rapsfält.

Det är så lätt att glömma allt en åstadkommit och fokusera på allt det en inte åstadkommit. På nästa mål och sen nästa och aldrig landa i det som finns. Därför ska jag nu försöka tagga ner lite och bara vara nöjd och glad över att jag kommit så här långt. Och så klart ge mitt allt för att Nationen ska bli så bra jag kan göra den. Mer än så kan jag faktiskt inte göra. Det enda jag verkligen kan påverka är min egen text. Allt annat är en bonus.

Har du nån strategi för att sluta jämföra dig själv med andra? Eller kanske du inte ens gör det? Jag tror ju att sociala medier gör att vi allt mer jämför oss själva med andra och glömmer att sociala medier bara visar en del av helheten. Det är lätt att visa upp framgångarna, mer sällan snackar vi om sånt som inte går så bra. Själv har jag ju ingen aning om Nationen kommer att bli antagen och utgiven. Jag kan ärligt säga att jag är livrädd för att bli refuserad, att inte räcka till. Därför påminner jag mig än en gång: det enda jag verkligen kan påverka är min egen text. Allt annat är en bonus.

Mina framtidsplaner

Framtiden, hur ser jag på den och vad har jag för planer? Det här var ett önskemål jag fick i min bloggenkät. Jag måste väl börja med att skriva att mitt liv så som det är just nu känns så otroligt självklart för mig. Med självklart menar jag inte att jag skulle veta vad som händer om en vecka, en månad eller ett år, utan snarare att mitt frilansliv är det jag vill fortsätta med. Med jämna mellanrum får jag frågan om jag kunde tänka mig ett "vanligt" heltidsjobb och bara tanken på det ger mig ångest. Jag älskar min frihet och kommer förhoppningsvis aldrig att vara tvungen att ge upp den. Fastän det ibland är för mycket eller för lite, är det här just så som jag vill leva.

Allt jag gör och drömmer om genomsyras på ett eller annat sätt av mitt skrivande. Mitt skönlitterära och mitt journalistiska. Jag är ingen hard core-journalist som skriver hårda politiska eller ekonomiska nyheter, men jag älskar att intervjua människor. Jag kallar mig själv mysjournalist och trivs med det. Journalistjobbet är så otroligt roligt och givande. Dessutom vet jag att jag valt rätt yrke. Det här låter kanske drygt, men jag vet att jag skriver bra texter. Jag är en bra journalist/skribent.

P1010524.jpg

Samtidigt som jag trivs i min journalistroll drömmer jag så klart om att få skriva många många böcker. Jag hoppas att det finns ett intresse för det jag skriver om och att jag också i fortsättningen kommer att få understöd i form av olika stipendier – för att ens få någon sorts ersättning för skrivandet. Jag ska få min första royalty utbetald under sommaren men det kommer nog inte att handla om några enorma summor. Jag drömmer också om att skriva annat än skönlitteratur och har en del idéer. Men få se vad det blir av allt det. Många drömmer om att vara författare på heltid, men det är inte något jag strävar efter. Jag vill så gärna fortsätta vara journalist också.

Efter att ha gjort några föreläsningar under det senaste året hoppas jag också på att jag ska få föreläsa ännu mer. En av de bästa sakerna jag vet är att inspirera andra och föreläsningar är ett sätt, bloggen så klart en annan. Därför blir jag lika glad varje gång någon säger att jag inspirerar hen. Det är också en orsak att jag ens bloggar – jag vill sprida glädje och inspiration.

På det privata planet hoppas jag på att jag ska kunna fortsätta resa iväg på kortare och längre resor – på samma sätt som hittills. I en (inte så smickrande recension av min debut, hehe) blev jag kallad för resenörd, antagligen inte i en positiv bemärkelse, men faktum är att jag trivs så himla bra på resande fot. I år blir det antagligen tre veckor i Berlin i juli/augusti och så hoppas jag på en månad i Buenos Aires/Argentina i november. Jag reser både bort från något och till något. Längtar efter nya äventyr, nya historier, nya människor.

P1010545.jpg

Jag önskar också så klart att jag skulle få en stabil relation med någon jag tycker riktigt mycket om. Någon som får mig att skratta, någon som tröstar mig när jag är ledsen, någon som hejar på mitt skrivande, någon som lika gärna som jag hoppar in i ett flygplan och åker iväg på äventyr. Sen kanske någon gång har jag en familj, men det känns nog väldigt avlägset just nu.

Men framtiden alltså, så fantastiskt spännande att inte veta vad som kommer att hända. Just nu känns det verkligen som om alla dörrar står öppna. Så länge jag vågar chansa och fortsätter göra det som gör mig lycklig är jag säker på att framtiden kommer att ha mycket fint och spännande framför sig. Och jo, jag är medveten om hur privilegierad jag är, men jag lovar: jag är tacksam för det liv jag haft chansen att bygga upp.

Min största stötesten i livet är att jag är så otroligt otålig, men jag försöker påminna mig om att allt inte behöver ske just nu. Oftast sker det mesta just då när det ska. En klok typ sa häromdagen att så gott som all skit har i slutändan lett till något bättre, och så är det ju. En refusering leder till ett bättre manus, ett brustet hjärta öppnar upp för något nytt. Jag vet att det här är en otrolig förenkling av livet, men så här väljer jag att se på det. Så framtiden: bring it on, jag är redo!

Hur ser du på framtiden? Vad hoppas du på och drömmer om?

Älskar jag uppmärksamheten eller skrivandet?

När jag inledde min coaching i mars trodde jag att den mest skulle handla om karriär och hur jag bättre ska kunna hitta fokus och energi för min ganska splittrade vardag. Visst har vi pratat om det, rätt mycket faktiskt, men mycket har också handlat om vem jag är, vad jag vill och varför (vilket naturligtvis hänger ihop med min karriär). Min coach har ställt knepiga frågor och dragit insikter och sanningar ur mig. Ibland är det sånt jag kanske inte riktigt skulle vilja erkänna, men jag är ju som jag är. Onödigt att försöka ändra på det, bättre att inse det.

Under den senaste träffen skulle jag nämna tillfällen i mitt liv då allt känns extrabra, stunder då jag upplevt nåt sorts flow eller bara känt mig lycklig. Det första jag tänkte på var min releasefest i augusti i fjol. Jag fick fira flera års arbete med så otroligt många vänner och bekanta och jag kände mig stolt, glad och lycklig. Andra tillfällen är de ensamresor jag gjort, med resan till Argentina i fjol i spetsen.

Min coach nickade och lyssnade och sa sedan: "Du tycker om att få uppmärksamhet av andra och att vara självständig." Jag vred på mig lite i stolen, det känns av nån anledning så fult att vara en som gillar uppmärksamhet. Men faktum är att jag ju faktiskt gör det. Jag älskar att stå i centrum och det bästa jag vet är att få folk att skratta. En orsak att jag gärna står i centrum är att jag vill "underlätta" för dem som absolut inte vill. Jag skämtar gärna om mig själv eller tar utrymme så att någon annan inte ska "behöva". Jag är clownen men det är helt okej.

Därför tycker jag också att följande fråga jag fick via enkäten var så intressant: "Ibland känns det som om du drömmer mer om författarlivet än om att skriva. Vad är det som driver ditt skrivande egentligen: att du vill vill vill skriva, eller releasefesten? (Sätter inget värde i någotdera, men jag bara undrar.)"

Jag har drömt om att bli författare ända sedan jag var fem år gammal. Att skriva hör till det absolut bästa jag vet och är också orsaken till att jag utbildat mig till journalist. Jag vill förmedla information och text till andra och tycker helt enkelt att det är roligt att skriva. Faktum är att i de perioder jag inte skrivit så mycket har jag mått mycket sämre. Skrivandet är mitt sätt att leva.

Men visst älskar jag ju tanken på releasefester och uppmärksamhet, men det är nog inte orsaken att jag valt att skriva romaner. Skulle jag endast vara ute efter uppmärksamhet skulle det garanterat finnas enklare vägar till framgång på den punkten. För mig är releasefesten och allt det andra roliga i författarlivet priset för det hårda arbete jag lagt ner under flera år på att skriva en roman. Dessutom vet jag faktiskt inte om jag är så jättesugen på att bli en megakänd författare. Vi hade besök av Kjell Westö under Litterärt skapande och hans tidtabell lät helt galen och det enda han vill göra är att få skrivro – men när en ny bok kommer är det omöjligt.

  Min bästa kväll i livet hittills och också min mest gillade Instagrambild någonsin. Ibland går de två hand i hand. Ibland går de inte alls det och det är okej.

Min bästa kväll i livet hittills och också min mest gillade Instagrambild någonsin. Ibland går de två hand i hand. Ibland går de inte alls det och det är okej.

Just nu har jag ingen aning om när nästa releasefest blir, men när jag är nere i en motivationssvacka visualiserar jag festen, alla människor och kramar och skumpan. Det är inte en orsak att skriva men det är ett fantastiskt roligt sätt att fira att jag blivit färdig med något som är viktigt för mig.

Jag vet att det kommer att ta länge innan jag kommer att få ett besked gällande utgivning av Nationen och ibland undrar jag nog vad poängen med allt detta konstanta strävande är. Jennifer skrev ett så otroligt bra inlägg om att inte låta styras av algoritmer eller andras åsikter. Citatet från Ebba von Sydow får mig nästan att må lite illa. Det är lätt att som författare också börja jämföra sig med andra och fundera på varför jag inte fått/nått det som de andra gjort.

Men i slutändan handlar det ju inte alls om det. Så klart jag vill sälja många böcker, bli översatt, ge ut en massa massa romaner och bli "framgångsrik". Men i grund och botten skriver jag ändå för att jag vill och helt enkelt inte kan låta bli. Jag skriver för att skriva är att vara jag.

Livsdejt med mig själv – att hitta balansen

I augusti 2016 livsdejtade jag mig själv för första gången. Jag hade köpt en bok till Kindlen som heter My best year yet och gjorde de uppgifter som fanns i boken. I korthet handlar det om att både titta bakåt och framåt. Vad har jag lyckats med det senaste året? Vad har jag misslyckats med? Vad är de viktigaste grejerna det kommande året? Lite som en hälsogranskning men för huvud och själ. 

Planen var att jag skulle livsdejta mig själv i augusti i fjol, alltså ett år efter första gången, men sen så hände min romandebut och det fanns helt enkelt inte tid att sätta sig ner och reflektera över livet och vart jag är på väg. Då gällde det bara att spänna bältet och försöka hänga med. Men i februari dök den perfekta chansen upp. Jag var nere i en grop både jobbmässigt och kreativt. Dessutom tog mitt förhållande slut och jag var ganska uppsliten.

  Jag älskar verkligen min nya kamera och mitt objektiv, kolla nu på&nbsp;skärpedjupet jag får till.

Jag älskar verkligen min nya kamera och mitt objektiv, kolla nu på skärpedjupet jag får till.

Men det bästa med de där groparna är ju att de är en perfekt chans att börja fundera på vad jag egentligen vill. Så nysingel och med enorm ångest inför både jobb och skriv satte jag mig ner en lördag för två månader sedan och gick igenom det som hänt och vad jag hoppas på under det kommande året.

När det händer mycket i livet kan det vara svårt att hänga med och det är lätt att "glömma" prestationer eller sånt en åstadkommit, så därför tror jag att det är jättebra att verkligen skriva en lista över sånt som en lyckats med. Min lista blev tre sidor lång (!) och innehåller både stort och smått, viktig och mindre viktigt. Bland annat följande:

  • Mitt manus blev antaget & utgivet.
  • Jag har vågat tro på kärleken trots tidigare besvikelser.
  • Jag har börjat föreläsa.
  • Att jag fakturerade ca 20 000 euro mer 2017 än 2016.
  • Jag har träffat Sandra Beijer (2 gånger!).

På det stora hela har ju perioden augusti 2016–februari 2018 varit en enda stor succé, att påstå något annat skulle vara lögn. Att det däremot gått mindre bra på kärleksfronten är nåt jag försöker lära mig av och just nu känns det faktiskt rätt så skönt att vara singel. Jag är så nyfiken på vem jag kommer att bli kär i – men känner absolut noll press. Så skönt.

  Ibland när jag druckit för många glas skumpa brukar jag irritera min omgivning med citatet "När gud stänger en dörr öppnar han ett fönster". Men så är det, en stängd dörr är ett öppet fönster mot något nytt. Den här dörren i botaniska öppnade upp till ytterligare ett vackert rum.

Ibland när jag druckit för många glas skumpa brukar jag irritera min omgivning med citatet "När gud stänger en dörr öppnar han ett fönster". Men så är det, en stängd dörr är ett öppet fönster mot något nytt. Den här dörren i botaniska öppnade upp till ytterligare ett vackert rum.

Utöver kärleken har det funnits en del andra grejer jag inte varit helt nöjd med. Bland annat har jag inte tränat så mycket som jag skulle önska (men det har skett en tydlig förbättring nu, hurra) och jag har inte heller läst alls så många böcker jag skulle vilja. Långa bloggtystnader har också känts dåliga, jag trivs ju väldigt bra här i mitt blogguniversum. 

Att gå igenom sånt som inte har varit så bra är ju inte speciellt roligt, men desto viktigare. Dessutom är det ganska skönt att se att den "dåliga" listan är en knapp sida medan "bra" listan är nästan tre. Det säger ju ren ganska mycket. 

En del av livsdejten handlar också om att skriva ner vad en lärt sig. Det här tror jag är nästan ännu viktigare än att gå igenom det som varit mindre bra. Varje upplevelse leder ju så klart till att vi växer och utvecklas som människor och jag försöker bli litelite klokare för varje år som går. Men vad har jag lärt mig då?

  1. Utan plan blir det inte av. Planera & prioritera!
  2. Det krävs en vettig balans för att jag ska må bra.
  3. Allt ordnar sig. Det kommer nya jobb, det kommer nya män. Njut av resan!

Varje gång jag känner lite ångest tittar jag på den här listan och tänker att ja, just det. Allt har löst sig hittills, antagligen kommer allt att lösa sig i fortsättningen också. Sällan blir det som jag planerar, oftast blir det mycket bättre fastän det i stunden eller mitt i stormen inte känns alls så. Och obs, jag är medveten om mina privilegier och mitt skyddsnätverk som ger en otrolig grundtrygghet i livet. Jag vågar och kan verkligen lita på att allt löser sig. 

  Här pekar jag mot framtiden och säger "här kommer jag!". Foto:  Malin .

Här pekar jag mot framtiden och säger "här kommer jag!". Foto: Malin.

Och nudå?

Efter allt det här är det dags att blicka framåt. Hur vill jag att det kommande året ska se ut? Vad är viktigt för mig? Under de timmar jag livsdejtade mig själv blev det allt tydligare att det jag behöver är balans. Det må låta tråkigt, men desto viktigare. Andra målsättningar fram till februari 2019 är:

  • Bli färdig med Nationen
  • Vara helt ledig en period under sommaren (planen är att åka till Berlin!).
  • Säga nej till allt jag inte vill göra.
  • Åka på skrivresa.

Den sista punkten leder perfekt till det jag ska göra i dag. Jag ska ju nämligen åka till Budapest för att skriva på mitt hemliga projekt (och för att upptäcka staden och dricka vin), men jag är så otroligt glad att jag bokade den här resan mitt i min heart break. Jag visste att när jag åker iväg så mår jag så mycket bättre. Och det gör jag. En överlever alltid och förhoppningsvis blir en lite klokare på vägen.

Nu ska jag strax boarda mitt plan och om någon timme landar jag i ett soligt Budapest redo att skriva skriva skriva. Förväntningarna är höga men jag ska också vara snäll med mig själv. Det går sällan att tvinga fram något så det är viktigt att inte bara kräva kräva kräva av sig själv. 

Livsdejtar du dig själv och lägger upp mål för det kommande året? Vad tycker du att du får ut av det? Och om du inte gjort det, blev du peppad nu? Kanske du den här vårsöndagen kan ta någon timme och fundera på ditt liv, vad du gjort och vart du är på väg. 

Bluffsyndromet vs drömlivet

I morse vaknade jag i lugn och ro, utan väckarklocka som vanligt. Jag läste en artikel om pojkband och lyssnade i 45 minuter på Westlife (sån nostalgitripp!) i sängen medan jag läste bloggar och chattade med en kompis. Sedan lagade jag frukost, chillade och hade coaching – något jag ska skriva om senare.

Dagen fortsatte med att jag plockade upp en bok på biblioteket, testade en ny lunchrestaurang och läste medan jag åt. Sen kom jag hem och sov en tupplur, jobbade med en översättning och cyklade sen iväg för att träffa min syster för en löprunda. Igår var jag hos frissan mitt på dagen, åkte till botaniska trädgården och skålade i champagne för stipendiet jag beviljades i måndags.

  Jag märkte först när jag såg bilden på datorn att jag hade lyckats fånga vattendropparna i fontänen. Tycker den här bilden är så otroligt fin, blev riktigt förvånad. Jag trodde väl att jag är en bluffotograf, hehe.

Jag märkte först när jag såg bilden på datorn att jag hade lyckats fånga vattendropparna i fontänen. Tycker den här bilden är så otroligt fin, blev riktigt förvånad. Jag trodde väl att jag är en bluffotograf, hehe.

Ser mitt liv alltid ut så här? Verkligen inte. Förra hösten jobbade jag mer än någonsin och var så trött att jag knappt orkade tänka något nytt, än mindre vara kreativ. Nu i vår har jag haft ganska lämpligt med jobb men efter höstens takt känns det så konstigt. Jag borde väl rimligtvis jobba mer för att vara en "värdig" samhällsmedborgare?

Just nu lever jag mitt drömliv. Jag har intressanta och för det mesta välbetalda jobb som jag får betalt för, jag har fått stipendier som möjliggör att jag kan satsa på skrivandet utan att behöva stressa för ekonomin och de allra flesta dagar bestämmer jag helt själv vad jag vill göra och när.

Ja, jag har verkligen inget att klaga på just nu men i morse kunde jag inte låta bli att fundera på när någon kommer och knackar på min dörr och spräcker min lilla bubbla och avslöjar min bluff. Det är typiskt att framförallt (unga) kvinnor känner att de är en bluff, men jag är faktiskt förvånad över hur bra mitt liv ser ut. Får en ha det så här bra?

"Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått." – Wikipedia
P1000453.jpg

Nu är ju inget i mitt liv helt slumpartat – jag har ju faktiskt jobbat hårt. Både som frilansare och som författare. De senaste åren har jag mer eller mindre konstant haft något som snurrat i bakhuvudet. En liten stress som leder till att jag hela tiden känt att jag måste ha "glömt något". Fastän jag trivs med och har själv valt den här tillvaron så är framförallt den ekonomiska osäkerheten stundvis väldigt slitsam.

Men tack vare allt mitt hårda jobb hittills har jag lyckats skapa den här drömtillvaron och nu ska jag träna på att verkligen uppskatta det jag har och strunta i de tankar som försöker säga att jag är en bluff som borde skaffa ett "riktigt" jobb. Jag förtjänar faktiskt de stipendier jag fått nu.

Lider du av bluffsyndromet och hur tacklar du det? Har du några bra tips till mig eller andra som funderar i samma banor?

Tack Svenska Kulturfonden!

Tre gånger tidigare har jag fått negativa besked. Och det förstår jag. En opublicerad författare har så klart mycket sämre chanser till att få ett bidrag för sitt skrivande men visst har det känts surt ändå.

I dag när jag kollade mejlen såg jag att jag hade fått två mejl av Kulturfonden. Det stod faktiskt redan i rubriken "Ansökan behandlad" och "Ansökan beviljad" men jag fattade typ ingenting. Ni vet den där stunden när en plötsligt ska försöka ta in information men fattar inget av orden en läser?

Men efter tre (svåra, ehe) år var det min tur att få ett stipendium. Svenska Kulturfonden har beviljat mig 3000 euro för att skriva klart Nationen!!! Jag blev så lättad att jag började gråta. Jag är så otroligt tacksam över detta, 3000 euro är en enorm summa pengar för mig. Men mer än pengarna är jag stolt och glad över att de tycker att det är värt att satsa på mig och mitt skrivande.

Och du som inte fick pengar – jag vet exakt hur det känns. Det är jävligt och störande att ingen förstår vilken fantastisk idé en har på gång. Själv fick jag söka fyra gånger för att få ett stipendium, men nu var det min tur. Nästa gång är det kanske din!

 Foto: Courtney Hedger/Unsplash.

Foto: Courtney Hedger/Unsplash.

För att jag är så euforisk just nu tänkte jag att jag skulle bjuda på en liten karamell. Den pinfärska inledningen till Nationen. Jag har inte hunnit redigera texten så mycket än, men så här ser det ut för tillfället. Läsglädje!

ASTRID

”Nej helvete”, mumlar Astrid när hon öppnar dörren till toaletten. Hon vänder om mitt i steget och tränger sig fram i den smala korridoren mellan fylleglada gulisar som står i täta klungor. På en av sofforna sitter en tjej med rödgråtna ögon och mascaran utsmetad överallt. Den svarta cocktailklänningen i tubmodell har hasat ner så att bh:n syns och hennes vänner tvingar vatten i henne.

”Sandra det är okej, det kan hända vem som helst”, säger en av tjejerna och stryker den gråtande över håret. ”Du drack ändå ganska många snapsar.”

”Men jag är så pinsam”, hulkar tjejen och drar i klänningen som inte rör sig en millimeter uppåt.

Astrid har lust att gå fram till henne och säga att allt blir bra, att hon vet hur det känns. I stället fortsätter hon mot städskåpet och nappar med sig en trasa, ett par diskhandskar och en flaska mr muscle och tränger sig sedan tillbaka igenom festen. Hon stannar en stund vid målningen av mommo. Tavlan hänger bland alla andra kuratorsporträtt, men mommo är den första kvinnan i raden. Hon är klädd i en mörkblå sammetsklänning, på det grönvita nationsbandet hänger nationens ordnar på rad. Mommo ser lugn och självsäker ut.

Astrid fortsätter mot toaletten och funderar på om mommo också brukade städa på nationen. När de pratar om nationsliv är det mest fester, vänner och möten mommo berättar om. Inte så mycket städturer och fix. Först flera år senare har Astrid förstått hur censurerade berättelserna var, men för henne blev nationen något magiskt. Urgamla traditioner, vackra klänningar och roliga fester. Inte så mycket nerspydda toaletter och klibbiga golv.

***

Det här kommer antagligen att ändras cirka hundra gånger om, men just nu börjar romanen så här. Jag hoppas du blir sugen på att läsa mer! 

Att föreläsa och tro på sig själv

Jag har ett osunt bra självförtroende – för det mesta. En sak jag har extra bra självförtroende i är i min yrkesroll. Jag har varit min egen chef i över fem år och i tre år har jag drivit mitt eget företag. Jag vet att jag skriver bra artiklar och levererar bra översättningar. Mina kunder gillar att anlita mig för att de vet att de kan lita på mig och för att jag alltid gör det vi kommit överens om.

Men när Malin kontaktade Jennifer och mig förra hösten för att fråga om vi kunde komma och föreläsa till Vasa kunde jag inte låta bli att tänka – men vad kan jag nu egentligen och vill nån verkligen lyssna på mig? Och dessutom: hur mycket är min kunskap och erfarenhet värd?

föreläsningimariehamn2.jpg

Det här har vi diskuterat en hel del med Jennifer, att det är så lätt att känna sig som en bluff fastän vi verkligen är bra på det vi gör. Peppe skrev ett inlägg om kvinnliga experter som fick mig att fundera på det här än en gång. Det är så lätt hänt att jag nedvärderar min yrkeskunnighet och min erfarenhet och har svårt att lägga ett rimligt pris på det jag kan och erbjuder.

Jag var som vanligt lite nervös inför föreläsningen i Mariehamn förra torsdagen men alltså åh vilken publik! För det första skrattade de när jag var rolig (här tänkte jag först skriva "när jag försökte vara rolig", gaah!), de lyssnade verkligen och ställde en massa frågor. Vid vissa frågor kände jag att "hjälp, det här kan jag verkligen inte svara på", men då försökte jag vara så ärlig som möjligt och svara på bästa möjliga sätt ur mitt perspektiv.

föreläsning i mariehamn.jpg

Men vad pratar jag om på föreläsningarna? Egentligen pratar jag ju "bara" om mig själv, men det är ju inte så bara. Jag har mycket erfarenhet att just vara sin egen chef och är inte heller rädd för att berätta om sånt som är jobbigt och som skaver. Efter varje föreläsning känner jag mig också lite klokare. Det är som om saker utkristalliseras när en måste säga dem högt.

Efteråt kände jag mig som vanligt helt dränerad samtidigt som jag hade fått så otroligt mycket energi. Jag kände verkligen att jag hade levererat det jag skulle och att publiken gick hem inspirerad och kanske med en ny tanke eller två. Och det är ju just därför jag gör det här – för att jag älskar att inspirera människor. Tack ännu till Susanne på Ålands näringsliv att du bjöd in oss!

Så jag hoppas verkligen det blir fler föreläsningar och annat i den stilen i fortsättningen. Det är tungt men samtidigt så himla roligt. Vad skulle du föreläsa om ifall du fick chansen? Vad är du expert på? (Stjäl helt fräckt Peppes fråga!)

P.S. Har ny header, vad tycker du? Den känns kanske liiite rörig?

Med i podd!

En av de roligaste grejerna som hänt på sistone (utöver boken då) är att jag börjat föreläsa. Första föreläsningen vara i Vasa i november, andra nu i februari i Jakobstad och nästa vecka ska Jennifer och jag åka till Åland. I dag fick vi veta att det redan är 31 anmälda (!), men det lär finnas några platser kvar om du är nyfiken.

Dagen efter föreläsningen i Jakobstad intervjuade Malin (som har lanserat en ny sajt/blogg!) Jennifer och mig om samma tema som föreläsningen gått ut på och vi fick äran att vara med i Våga Satsas andra poddasvnitt. Lyssna!

Åh vad jag saknar poddandet alltså, och kanske också radiojobbet. Jobbade ändå mångamånga år på Yle med radio. Mest blev det nyheter men hel del annat också. Och ja, Malin och jag hade ju en podd, Projekt framgång, som numer bara finns i fyra avsnitt kvar på Soundcloud (eftersom vi inte längre betalar för det). Det var jätteroligt men också så otroligt tidskrävande med allt klipp och fix. Ändå saknar jag det!

Därför är en av mina drömmar att en dag få göra podd eller radio igen, men vi får se om den dagen kommer. Att få föreläsa (och gästa poddar) är minst lika roligt. Överlag hoppas jag på fler föreläsningsuppdrag – gjorde till och med en skild sida för det här på min nybyggda sajt.

föreläsningarworkshops.png

Jag skulle också gärna göra fler uppdrag som moderator. Första gången var i juni 2016 och nästa chans kommer i april (mer om det senare), men jag hoppas verkligen inte att det tar två år tills nästa gång. Så behöver du nån som ska hålla i trådarna under ett evenemang eller under en paneldiskussion vet du vem du ska vända dig till!

Ses vi förresten på Åland nästa vecka? Eller har du önskemål om var Jennifer och jag borde dyka upp och föreläsa? Hittills har vi blivit tillfrågade men kan så klart också höra av oss till aktörer runtom i landet om vi får tips eller önskemål!

Bara börja & prioritera

I dag lunchade jag med en kompis som redan en längre tid har funderat på att skriva en roman. Hen frågade mig om jag kunde tipsa om någon bra skrivkurs (på distans) eller om jag hade andra råd att ge.

Det hela slutade med att jag höll ett brandtal om att en bara ska börja, liksom sätta i gång och sen prioritera det där skrivandet också. Det är lite som träning – har du inte planerat in det i kalendern är det inte så troligt att du sätter dig vid datorn en tisdag kväll klockan sju. Lika lite som du tar dig ut på löprundan om du inte planerat in det. Så: planera & prioritera!

Kompisen sa också att inspirationen alltid brukar komma när det inte passar. Kanske mitt i en arbetsdag eller under ett träningspass. Men så är det ju. Jag tror väldigt få författare sätter sig för att skriva och direkt känner inspirationen flöda. Att skriva är ett jobb, som vilket annat. Det är inte alltid kul när en gör det, men ändå är det kul för det mesta.

 Så hrä önskar jag att mitt skrivande alltid skulle se ut. ganska sällan det ändå är så.

Så hrä önskar jag att mitt skrivande alltid skulle se ut. ganska sällan det ändå är så.

Sen finns det så klart olika metoder att börja. Mitt råd är att inte ens tänka på att det ska bli en roman. Utan bara skriv för att det gör dig glad. Skriv en dialogscen med två av dina karaktärer. Hur reagerar de på vad den andra säger? Vad händer? Vad tänker de? Skriv scener som kanske inte ens ska med i boken – men skriv för att hitta rätt ton. Det går liksom inte att planera fram det.

Efter att ha viftat med händerna och högtidligt förkunnat allt detta insåg jag att jag pratade minst lika mycket för mig själv. Jag måste bara börja och sen faktiskt också prioritera mitt skrivande. Skrivandet hamnar tyvärr väldigt ofta längst ner på min lista över saker jag ska göra, för att allt det andra (det "riktiga" jobbbet) är viktigare. Och det är ju det också – nåt måste jag leva på.

Så vad ska jag göra nu då för att föregå som gott exempel? Den här veckan är lite splittrad med några artiklar som ska skrivas, möten och kompisdejter samt lite småfix med webbsidan så jag tror inte jag orkar sätta in mig i manuset – det kräver nämligen enhetligare tid av mig än jag har.

 Så här såg det ut senast jag var på kryssning för att skriva. Massa papper &amp; massa skriv.

Så här såg det ut senast jag var på kryssning för att skriva. Massa papper & massa skriv.

Men jag kan i alla fall göra en plan. Skriva in i kalendern när jag ska skriva de följande veckorna (ska faktiskt på en kryssning nästa vecka igen!). Och så ska jag testa ett nygammalt verktyg jag blev tipsad om i en skrivgrupp. Tror faktiskt att det är exakt vad jag behöver. Men ska skriva ett inlägg om det sen när jag kommit i gång. Jag förstår att alla är otroligt nyfikna på detta!

För övrigt tror jag också att ju mer jag skriver här på bloggen, desto mer skriver jag. Va? tänker du kanske nu. Men alltså så här: När jag bloggar aktivt (och påminner mig om den där romanen som väntar på att skrivas) blir jag också inspirerad att skriva. Tror alltså inte alls att bloggandet är dåligt, snarare tvärtom. Mer skriv är alltså det som gäller framöver! Nu när jag sagt det offentligt måste jag också hålla det.

P.S. Blir jättejätteglad när du som läser trycker på det lilla hjärtat (om du gillar mina inlägg). Varje litet hjärta ger extra energi, tack!

Bluffchefen eller den tappade gnistan

Det senaste året kan ha varit ett av de sjukaste åren i mitt liv. Författardebut, massa nytt jobb, kärlekstrubbel och kärlek och ja – hela himla rumban. Och nu märker jag att jag knappt vet vem jag är eller vart jag är på väg. Åtminstone så där på ett yrkesmässigt plan.

Nu när över tio procent (!) av året redan gått känns det som att jag harvar på utan nån tydlig riktning. Jag har ju den otroliga turen att bli anlitad med jämna mellanrum (eller nej, det handlar ju inte om tur, utan om att jag hittills skött mitt arbete bra och därför får mer jobb), men det betyder också att jag väldigt sällan hinner göra upp en plan eller strukturera mitt arbete eller framförallt mitt skrivande för att jag hela tiden har x antal uppdrag att avsluta.

Därför kände jag mig som världens största bluff i går när jag pratade om att vara sin egen chef på Våga satsas temakväll i Jakobstad. Har jag verkligen någon rätt att prata om att chefa över sig själv när jag gjort ett svindåligt jobb det senaste (halv)året? Just gårdagens föreläsning fick mig att inse hur dålig koll jag har på mitt jobb. Eller jag gör så klart mitt jobb och gör det bra, men liksom helheten? Noll koll.

  Foto av världens bästa föreläsarkompis  Jennifer .&nbsp;

Foto av världens bästa föreläsarkompis Jennifer

Det handlar alltså inte om att jag inte skulle ha tillräckligt med jobb eller projekt utan att jag inte har skrivit upp tydliga mål och just nu känns det som om att jag "bara" flyter omkring utan att själv ta ansvar och kontroll. Det händer saker, roliga saker, men jag har liksom lite tappat riktningen.

Hela hösten var jag fullbokad, hade bara en helt ledig helg under hela hösten. Om ens det? Minns faktiskt inte. Och hela hösten skyllde jag på att jag var trött och grävde mig hellre ner i soffan än tog tag i något och nu märker jag att det plötsligt är februari och jag inte har någon aning om min riktning just nu.

  Här står jag och berättar att en inte ska vara rädd för att misslyckas. Foto av världens bästa  PT Lina , som jag nu fick chansen att träffa live, så roligt! Extra roligt att Lina var på samma tåg till Helsingfors som Jennifer och jag.

Här står jag och berättar att en inte ska vara rädd för att misslyckas. Foto av världens bästa PT Lina, som jag nu fick chansen att träffa live, så roligt! Extra roligt att Lina var på samma tåg till Helsingfors som Jennifer och jag.

Ja, jag vill jobba, jag vill skriva, jag vill föreläsa, jag vill resa, jag vill … Det är en massa saker jag vill och som händer men också så mycket jag helt enkelt borde ta tag i. Jag känner mig rastlös och villrådig. Vem är jag? Vart är jag på väg? Kanske det är den klassiska andraboksångesten som spökar, men det känns som att det är något mer.

Som ni märker så är det otroligt flummigt och jag borde helt enkelt stänga in mig nånstans för mig själv i några dagar och bara fokusera på mig själv, mitt jobb och mitt skrivande. Hur ska jag få allt att gå ihop utan att konstant vara trött och kanske i värsta fall vara på gränsen till en utmattning? Jag tror inte ens att jag har för mycket, utan att jag helt enkelt varit urdålig på att strukturera alltihop.

 Foto:  Jennifer .

Foto: Jennifer.

Hitta balansen

Under gårdagens föreläsning pratade jag om den svåra balansen och hur viktig den är och hur skräp en mår när den där balansen inte finns. Så nu ska jag försöka hitta balansen och framförallt hitta gnistan igen. Jag vill ju så mycket (och gör också mycket), men det är länge sedan jag varit riktigt riktigt ivrig, engagerad och energisk. Så nu ska jag försöka ta tag i mig själv och hitta tillbaka till det roliga.

Känner du igen dig själv? Har du perioder då allt känns segt fastän det är mycket bra och roligt på gång? Hur försöker du tänka då för att komma vidare? Kom gärna med tips! Har börjat med ett boka in en gratis coachingsession med en coach för att se om jag kanske kunde dra nytt av det. Ibland behöver ju en bara säga saker högt för att fatta hur allt hänger ihop.

  Jag och Jennifer efter föreläsningen. Kan inte tänka mig en bättre och klokare föreläsningskompis. Vill du bli bättre på blogg och SEO ska du definitivt kolla in de konkreta och bra tipsen på  Jennifers blogg !

Jag och Jennifer efter föreläsningen. Kan inte tänka mig en bättre och klokare föreläsningskompis. Vill du bli bättre på blogg och SEO ska du definitivt kolla in de konkreta och bra tipsen på Jennifers blogg!

Och tack till alla som deltog i gårdagens föreläsning! Jag hoppas verkligen att jag kunde inspirera till att starta eget och ge några tips om hur en ska vara sin egen chef – fastän jag just nu känner mig som en bluffchef. Men jag vet ju ändå att jag också är och kan vara en otroligt bra chef. Men det kräver en del, det sker inte automatiskt. Inte ens efter fem år av frilansliv.

En av de grejerna jag redan länge velat göra något åt är den här bloggen/webbsidan. Jag vill att det ska bli en mer inspirerande plats med nyttiga tips, men också en portfolio över det jag kan och gör. Så småningom ska bland annat adressen michaela.fi leda till en statisk startsida, så om du läser bloggen via en rss-tjänst som Feedly rekommenderar jag att du ändrar prenumerationen till https://michaela.fi/blogg/ som funkar redan nu. Läser du via Bloglovin har jag nu fixat det.

Fastän inlägget varit flummigare än flummigt är jag ändå en kvinna som gillar det praktiska. Jag vet att mitt jobb inte magiskt struktureras upp av att jag gör om bloggen/webbsidan, men konkreta åtgärder hjälper åtminstone mig att greppa allt bättre. Så förhoppningsvis mer konkret, mindre flum här i framtiden!

Mitt 2017

De två första veckorna av 2018 har redan gått – ibland undrar jag faktiskt om livet är en räcka av "sen ska jag …" Så mycket känns som att en bara går och väntar på något eller planerar framåt medan livet svischar förbi. Okej, förlåt klyschan. Nu ska det handla om fjolåret.

2017 är kanske mitt bästa år hittills i livet? Succéåret 2011 är rätt så svårt att slå, men jag tror ändå att 2017 är strået vassare. Åtminstone är jag strået vassare. Ni vet, lite äldre, lite klokare, lite gladare. Så vad hände då? Dags för lista, fjolårets hittar du här (och där har jag länkat de tidigare årens också).

  Dagen då min bok kommit från tryckeriet. Ser ni hur mina ögon liksom glittrar?!

Dagen då min bok kommit från tryckeriet. Ser ni hur mina ögon liksom glittrar?!

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?
Årets största, finaste och mest efterlängtade var så klart att jag debuterade som författare! I det ingick att jag fick ordna releasefest för första gången, att jag blev intervjuad på tv – faktiskt hela tre gånger! Den första gången handlade visserligen om frilansliv, men så var jag med i Efter nio och blev intervjuad under Svenska Yles litteraturfest. Och ja så deltog jag i ett radioprogram om dejting. En annan stor grej var att jag för första gången föreläste om företagande och frilansliv.

Genomdrev du någon stor förändring?
Alltså jag kan inte komma på någon stor förändring – förutom att jag under årets sista månader lyckades bli kär och det ÄR ju en stor förändring, men känns som att en ändå inte kan påverka sånt så himla mycket?

  Fick träffa Veronica Maggio på bokmässan i Göteborg. Läser äntligen hennes bok "Allt är för bra nu". LJUVLIG!

Fick träffa Veronica Maggio på bokmässan i Göteborg. Läser äntligen hennes bok "Allt är för bra nu". LJUVLIG!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
JA! Jestas så det kommer barn nu. Men bra bra att nån tar hand om den biten.

Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas?
Den 16 augusti när jag ordnade releasefest. Så många fina människor, så mycket kärlek! Och så den 21 september när jag träffade en jag blev kär i.

  Så glad på min releasefest med min yngsta gäst, Ebba! Ååhh!

Så glad på min releasefest med min yngsta gäst, Ebba! Ååhh!

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov!

Vilka länder besökte du?
Åh det blev sannerligen ett bra resår. Jag tror jag räknade ut att jag sammanlagt rest minst 50 dagar av 2017 – hur sjukt? Men det var ju också många ställen: Argentina (Buenos Aires, Mendoza), Uruguay, Sverige (Stockholm x 2, Göteborg), Nederländerna (Amsterdam), Tyskland (Hamburg och Berlin x 3), Norra England, Tallinn. Tror det var allt?

  Beställde nya visitkort. Så klart!

Beställde nya visitkort. Så klart!

Bästa köpet?
Tyget till min kartklänning som min syster sydde. Aldrig fått lika många komplimanger för ett plagg?! Är också extremt nöjd med mina flygbiljetter till Mexiko. Avfärd på söndag!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Så himla många grejer. Mina fina vänner och min familj, boken så klart, att få bli kär. Alla mina resor. Behöver verkligen komma bort ibland för att få lite distans.

  I år hann jag med tre (!) resor till Berlin. Den första var klart soligast.

I år hann jag med tre (!) resor till Berlin. Den första var klart soligast.

Saknade du något under år 2017 som du vill ha år 2018?
Träningsrutin. Alltså min rygg (och mitt huvud) säger snart upp kontraktet om jag inte får rutin på träningen.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat och läst. Har varit riktigt urusel på bägge faktiskt. Speciellt läsningen. Jag läste ”bara” 29 böcker?! Jämfört med 50 böcker 2015 och 42 böcker 2016 är det ju ganska skräpigt. 

Vad önskar du att du gjort mindre?
Slösurfat på mobilen och datorn – men det lyckades jag faktiskt minska på i slutet av året. Vill hellre lägga den tiden på läsning!

  I september åkte jag till den engelska kusten för att gå på bröllop. Så himla fint där!

I september åkte jag till den engelska kusten för att gå på bröllop. Så himla fint där!

Bästa boken du läste i år?
Trots skral läsning blev det ju många bra. Vi faller av Anna Platt, Du, bara av Anna Ahlund, Ordbrodösen av Anna Arvidsson, Spleenish av Ulla Donner, Världens vackraste man av Lena Ackebo, White monkey av Adrian Perera, Gryningsstjärna av Charlotte Cederlund. Många bra!

Favoritprogram på TV?
Masterchef Australia var så klart fantastiskt igen. Gillade också The Crown och Master of None på Netflix.

  Vårt LittSkap-gäng gav ut antologin Människohundarna! Bra typer!

Vårt LittSkap-gäng gav ut antologin Människohundarna! Bra typer!

Största musikaliska upptäckten?
Eh, är ju så himla dålig på musik, men har en kille som gärna spelar allt möjligt för mig. Det blir mycket finskt och bland dem så har jag blivit rätt så förtjust i Samae.

Vad var din största framgång på jobbet 2017?
Det måtte väl vara boken? Och att jag fått föreläsa? Och att mitt företags omsättning mer än fördubblades från startåret 2015 till 2017.

  Under våren svettades jag med mitt debutantporträtt för Svensk bokhandel. Tycker det blev bra!

Under våren svettades jag med mitt debutantporträtt för Svensk bokhandel. Tycker det blev bra!

Största framgång på det privata planet?
Får jag säga boken här också? Känns också som en framgång att jag inte gav upp på dejtandet, trots en hel del irriterande och skräpiga dejter.

Vad spenderade du mest pengar på?
Resor och mitt bostadslån. Tror det är samma svar varje år?!

  2017 fick jag glasögon! Har haft glasögon när jag var 6 år och nu igen 25 år senare.

2017 fick jag glasögon! Har haft glasögon när jag var 6 år och nu igen 25 år senare.

Något du önskade dig och fick?
En fantastisk debut, att hitta kärleken.

Något du önskade dig och inte fick?
Finlandiapriset! Nånej nånej. Jag undrar vad det kunde vara? Känns som att 2017 verkligen levererade på alla punkter. Eventuellt kunde jag ha gjort fler mål på våra handbollsmatcher, haha!

  Träffade Sandra Beijer när hon föreläste i Helsingfors i februari. Då bad hon mig skicka min bok till henne och så fick den  vara med på bild på hennes blogg !!

Träffade Sandra Beijer när hon föreläste i Helsingfors i februari. Då bad hon mig skicka min bok till henne och så fick den vara med på bild på hennes blogg!!

Vad gjorde du på din födelsedag 2017?
Jag hade middag hemma hos mig för ett gäng fina typer som alla ändå lämnade mig före midnatt. Jag städade hemma och kollade om nån skulle råka vara online på Facebook-chatten, skrev åt en kompis och de var på väg att sjunga karaoke så jag cyklade in till stan, sjöng Kemiaa av Neon2 och hade en sjukt rolig kväll.

Vad fick dig att må bra?
Allt fint med boken, kärleken.

  Jag och Linn på tryckeriet när vi var och kollade på hur omslaget blir i tryck. Vi var nog båda ganska exalterade tror jag.

Jag och Linn på tryckeriet när vi var och kollade på hur omslaget blir i tryck. Vi var nog båda ganska exalterade tror jag.

Vem saknade du?
Vänner som bor runtom i världen. Hade också varit fint om min mumi skulle ha fått vara med om min release.

De bästa nya människorna du träffade?
Tuomo (+ en massa hans kompisar), Ailin och Ari i Argentina, Linn som gjorde omslaget till boken, plus två nya minimänniskor mina kompisar producerat fram.

Mest stolt över?
Det börjar bli tjatigt, men boken så klart! Svårt att slå en debut liksom.

  I november åt jag kanske världens (till utseendet) najsigaste hotellfrukost. Den var inte riktigt så god som den ser ut, men vad gör det när en får frukost i sängen vid Spree?!

I november åt jag kanske världens (till utseendet) najsigaste hotellfrukost. Den var inte riktigt så god som den ser ut, men vad gör det när en får frukost i sängen vid Spree?!

Högsta önskan just nu?
Något sorts stipendium som skulle göra det enklare för mig att skriva. Jag tror hela tiden att ”snart blir det en lugn period på jobbet” men så kommer det en, två, tre eller sju jobbförfrågningar som jag tackar ja till för att jag inte har nån aning om hur det ser ut nästa månad för att inte tala om hur det ser ut om ett halvår. Jobbet går alltid först och jag skulle så önska mig lite ostörd skrivtid och en möjlighet att få satsa på det.

Vad tänker du göra annorlunda i år?
Förhoppningsvis får jag vara ännu gladare och sura mindre över onödiga grejer. Jag hoppas också på att hitta en bättre skrivrutin – jag måste få skriva ”på allvar” nu!

Det var den listan. Vilket år alltså! Gör gott för en själv att gå igenom allt och tänka på allt som faktiskt hände. 2017 var verkligen ett fantastiskt år, men med en del upp och ner. Nu hoppas jag att 2018 blir lite mer stabilt. Vad kommer du bäst ihåg från 2017? Har du fyllt i listan?

"I said inspirational, not perspirational"

I går kväll kunde jag inte riktigt somna, jag funderade nämligen på vad jag skulle säga inför ett gäng på några hundra gymnasieelever. Jag hade alltså blivit ombedd att hålla ett inspirerande tal, gärna med fokus på att läsa och skriva. Och inte på vilken skola som helst, utan "min" gymnasieskolan.

Det ombedda temat är nåt jag verkligen älskar, men jag tycker det är så svårt att göra ett sånt uppträdande "rätt". En vill ju inte vara tråkig! Dessutom tycker jag att det är svårt att prata inför ett så stort gäng, jag vill hellre ha en dialog med publiken än att jag står och babblar på för mig själv.

  Mitt sätt att bota nervositet? Kartklänning + läppstift!

Mitt sätt att bota nervositet? Kartklänning + läppstift!

Men i dag var det då dags att ställa sig framför det här stora gänget och prata. Det värsta var nästan att det satt en massa av "mina" lärare i publiken – jag var ju typ mer nervös för att prata inför dem än för eleverna, haha. Samtidigt var det sjukt roligt att träffa så många av mina gymnasielärare.

Snacket gick ändå bra tror jag. Så himla svårt att avgöra själv. Jag hade skrivit lappar med anteckningar men det slutade ändå med att jag freestylade största delen. Och svettades. Jag svettas som en tok när jag är nervös. Efteråt tänkte jag på scenen ur Sex & the city (ja, det finns alltid en SATC-referens!) när Samantha ska hålla ett inspirationstal på en cancergala och mest svettas.

Nu efteråt är jag helt slut, det är som om en tar all sin energi och försöker skyffla över den i publiken. Jag hoppas verkligen att ens en elev kände sig inspirerad, då har jag lyckats. Och fastän jag var nervös så kan jag ju inte låta bli att tycka om det och hoppas på många skolbesök och annat liknande i framtiden.

På tal om det – om du vill höra mig snacka (och se mig svettas) ska du komma till Jakobstad den 14 februari. Då kör Jennifer och jag nämligen repris på föreläsningen vi hade i Vasa i november. Ska bli jättejätteroligt att få göra det igen. Ses vi där?

Det svåra med tålamod

Alla som känner mig (bra) vet att jag inte är speciellt tålmodig. Eller ja, jag är inte alls tålmodig. Jag vill att allt ska hända nu nu nu, helst i går. Men att skriva böcker är en fantastisk övning och prövning i tålamod.

Jag är kanske lite tålmodigare än förr. Men bara lite. Jag skrev faktiskt ett inlägg om det här med tålamod på Debutantbloggen för nån vecka sen och varför det till och med kan vara bra att allt inte sker i rasande takt..

  Så här zen ser jag sällan ut, haha. Foto: Niklas Sandström.

Så här zen ser jag sällan ut, haha. Foto: Niklas Sandström.

Jennifer skrev om det här med tålamod i går och hur svårt det är. Jag skrev en kommentar som jag tänkte att väl kan få bli ett eget inlägg. Så här skrev jag:

"Tänk att du skriver en bok. Första utkastet är bara skräp, men du är på väg åt rätt håll. Sen redigerar du och tror att du är färdig. Men nähä, det var du inte alls. Så du redigerar cirka tretusen varv till. Det blir bättre, men inte på direkten.

Så där håller du på tills du faktisk en dag blir ”färdig”. Men samtidigt som du trycker enter/släpper taget/lanserar inser du att det inte finns något som är färdigt. Men det är tillräckligt bra ändå och så börjar du om processen igen och upprepar dels samma misstag och gör en massa nya. Ja ungefär så är det väl att vara företagare."

Eller författare – eller kanske att leva överlag. Hela livet är väl nån sorts prövning i tålamod? Hur är du, har du bra tålamod eller är du lika otålig som jag?