Målsättningar för 2019

Årets första söndag och jag tänker mer eller mindre automatiskt på den första veckan som gick och allt som är på kommande. Jag har som tradition att livsdejta mig själv och de sista dagarna av 2018 när jag hasade runt hemma, tog det lugnt och slappade, funderade jag också på vad och framförallt hur jag vill att det här året ska bli. Tidigare när jag livsdejtat mig själv har jag svarat på bland annat följande frågor:

  1. Vad har jag åstadkommit det senaste året?

  2. Vilka är mina största misslyckanden det senaste året/vad vill jag utvecklas inom?

  3. Vad har jag lärt mig?

  4. Vad ska jag fokusera på nu?

  5. Topp 10 målsättningar för det kommande året?

Det är ett jättebra sätt att gå igenom det gånga året och helt enkelt förstå vad som hänt och vad jag önskar att kommer att hända. Den här gången skrev jag ner snabba tankar om 2018 i fyra olika kategorier: ekonomi, skrivandet, bloggen & jobbet. Dessutom skrev jag ner ett antal lärdomar/insikter som det gångna året bjöd på. Jag skrev också vad som varit bäst och vad som varit sämst. I praktiken svarade jag alltså på samma frågor som de ovan, men i ett annat format.

Jag tror att det gör gått för alla att sätta sig ner med papper och penna, bläddra i kalendern eller bland fotona för att påminna sig om året som gick. Vi tror ofta att vi har rätt bra på koll på hur vi mår/hur det gått, men åtminstone jag får gång på gång nya insikter och överraskningar när jag funderar på det som hänt och det jag vill att ska hända. Att helt konkret skriva ner grejer på papper (och att prata om det) ger så mycket.

P1040641.jpg

Vad vill jag av 2019?

När jag började tänka på 2019 och hur jag vill att året ska bli skrev jag ner fem olika livsområden och hur jag hoppas att jag kommer att utvecklas kring det. Jag delade in i följande kategorier: skrivandet, jobb, blogg, träning & personlig utveckling och skrev sedan ner ungefär fem punkter för varje kategori.

SKRIVANDET vill jag utvecklas i genom att hitta en rutin för det och slutföra de projekt jag har på gång. Jag har flera olika projekt jag vill jobba med men tycks aldrig hitta tiden för det. Jag planerar in det, men så blir det inte av på grund av att “jag har så mycket jobb”. Nu under helgen har jag tänkt att jag kanske borde inleda varje arbetsdag med att skriva i 45 minuter och först sen ta tag i det “riktiga” jobbet. Jag vill ju prioritera skrivandet, men känner alltid att jag först måste göra det jobb jag får betalt för.

JOBBET har rullat på bra men i år hoppas jag på färre, men större kunder och helt enkelt bättre betalt för det jag gör. Med andra ord: mindre sillsallad och tusen olika uppdrag på några hundra euro som äter massvis av min kapacitet. Under våren har jag åtminstone två (eller egentligen) tre större kunder, vilket känns lovande. Exakt så vill jag jobba. Då har jag också möjlighet att säga nej till sånt som inte känns rätt i magen.

BLOGGEN vill jag uppdatera 4–6 i veckan och har för första gången gjort upp nåt sorts schema för mig (som jag frångått redan två gånger denna vecka, eh). Men jag är ju ändå en spontanbloggare och har jag lust att skriva om nåt just en viss dag tänker jag göra det. Snarast ville jag ha en tydlig lista på ämnen att blogga om, så att jag inte gör det “sen nångång …” som det blivit hittills. Att göra nåt genast är oftare en bättre lösning än att skjuta upp det i all evighet. Trots detta vill jag att bloggen också i fortsättningen ska vara kul, inte en grej att stressa för. Jag ser också fram emot fortsätta Blogathon-traditionen med Jennifer, Malin och Corinne.

TRÄNINGEN hoppas jag få ännu bättre rutin på. Jag spelar handboll 1–2 gånger per vecka och yogar på kontoret (och nu i januari varje dag tack vare yogautmaningen). Dessutom hoppas jag slänga in några pass på gymmet eller simning och löpning. Jag mår bättre när jag tränar och dessutom är jag så otroligt trött på att ha ont i ryggen. Nu får det vara slut med det!

PERSONLIG UTVECKLING är nästan den svåraste biten. Jag känner att jag längtar efter en hobby eller ett större projekt eller något. Jag vet inte ens riktigt vad det skulle vara (och när jag ens skulle ha tid för det). Den här biten hänger ju också i allra högsta grad ihop med alla andra livsområden. Jag vill utvecklas som författare, jag vill utvecklas som min egen chef, jag vill ge mer kärlek till bloggen och kroppen. Men en grej som jag vill satsa mer på är fotografering, vi får se hur det går! Jag planerar också att kolla läget med mig själv med jämna mellanrum, ha nån sorts kvartalsrapportering (hur tråkigt det än låter) för att se att jag jobbar och lever på ett sätt som känns rätt för mig. Jag tror också att mitt mentorskap kommer att ge mig mycket.

Ja, ungefär så här tänker jag på 2019. Inga absoluta löften eller måsten, snarare vill jag hitta ännu bättre sätt för mig själv i vardagen som går ut på att bolla tusen olika saker. Just nu känns det som om jag har massvis med energi och planer men att nåt inuti mig bromsar upp. Jag vet inte ens vad? Kanske det är det jag ska försöka ta reda på till näst. Eller det känns som om jag står inför nåt stort men inte riktigt vågar hoppa. Låter säkert galet flummigt och jag vet inte riktigt själv heller vad jag avser, men kanske nån ändå kan känna igen sig?

Hur ser dina planer för 2019 ut? Och brukar du livsdejta dig själv, eller se tillbaka på det som hänt och det som ska hända?

Kan jag vara någons mentor?

Bli mentor 2018–2019! Så löd ett ett mejl som skickades ut till alumner vid Helsingfors universitet för några veckor sedan. Jag läste på om hur mentoreringen fungerar och tyckte det lät intressant, det skulle alltså gälla mentorering av studerande. Jag tänkte, varför inte? Jag gillar att dela med mig av min kunskap och mina erfarenheter och vill gärna uppmuntra andra att jobba för sina drömmar och fundera över vad de egentligen vill göra i livet. Just nu förändras arbetslivet i rasande fart och “vanliga” jobb kanske inte längre finns om ett tiotal år – vem vet?

När jag kollade vem som varit mentorer under senaste omgången blev jag lite modfälld. De flesta var betydligt äldre än jag, var höga chefer och kändes allmänt bara hundra gånger mer kompetenta och vuxna än jag. Jag kände mig som en bluff men skickade ändå in en ansökan till programmet. Kanske de har brist på unga människor som kan och vill vara mentorer? Kanske de gärna skulle ha fler svenskspråkiga grupper?

Och kanske har jag faktiskt något att ge.

Nej, jag har inte suttit på nån hög post i ett renommerat företag och har inte heller över trettio års erfarenhet av arbetslivet. Däremot har jag över tio års erfarenhet av journalistyrket – jag har jobbat med radio, tidning och webb. På två språk dessutom. Jag har gett ut en roman (och håller på med några böcker till), varit min egen chef i snart sex år, designat min egen webbsida, byggt ett stort nätverk av människor, översatt massvis med texter, bevisligen inspirerat bloggläsare osv osv.

Foto:  Jennifer  (som skrivit ett jättebra inlägg om vad  det viktigaste du har som företagare ).

Foto: Jennifer (som skrivit ett jättebra inlägg om vad det viktigaste du har som företagare).

Allt jag har gjort grundar sig på ett genuint intresse, nyfikenhet och passion. Jag vill så otroligt mycket och vägrar ge upp på vägen. Och det är just det jag skulle vilja förmedla vidare. Jag läste i går Malins funderingar om att vara en självutnämnd coach och att eventuellt börja erbjuda konsulttjänster. Varför inte? Hon skriver att folk redan brukar höra av sig till henne och lite så är det för mig också, jag är en sån som folk frågar.

Fastän jag vet att jag har mycket att ge kändes det nästan lite pinsamt att skicka in min ansökan till mentoreringsprogrammet. Tänk om jag helt missuppfattat grejen? Men å andra sidan: vad är det värsta som kan hända? Att det inte blir något. Och det är sist och slutligen inte så farligt. Vi måste bli mindre rädda för att få ett nej. Men vad skrev jag i min ansökan då? En punkt handlade om vad jag skulle fokusera mentoreringen på och jag skrev ner följande:

  1. Att vara sin egen chef. Allt fler är tvungna att leda sig själva i arbetet, hur fungerar det i praktiken?

  2. Arbeta som frilans. Finns det jobb inom mediebranschen? Går det verkligen att överleva som frilans?

  3. Vikten av nätverk. Ingen klarar sig ensam och att ha ett bra nätverk hjälper oberoende av om du vill starta eget eller om du vill jobba som anställd.

  4. Framtidens arbetsliv. Ska vi verkligen jobba 9-17 varje dag eller finns det andra sätt att se på arbetslivet?

  5. Kreativitet och drömmar. Att våga följa sin dröm och satsa på den, hur banalt eller omöjligt det än känns.

Vad säger du? Låter det intressant? Tror du att jag kunde bli en bra mentor? Har du själv haft en mentor eller coach? Vad har du fått ut av det? Jag hade ju en tre månaders coaching i våras och det gav mig mycket. Helt annat än det jag hade förväntat mig och ändå helt rätt grejer. Ibland behöver vi ju bara prata med varandra – svårare än så behöver det inte vara. Och prat, det kan ge så otroligt mycket.

10 tips för dig som vill starta eget

Har du funderat på att starta eget? Du kanske velar på grund av diverse orsaker – och oj så jag förstår dig. För mig kändes det som ett jättestort steg att starta eget företag, fastän jag redan frilansat i två år vid det skedet. Jag tror många tänker att ett företag är ett evighetsprojekt, när en väl börjat så "får" en inte sluta. Men så är det inte alls.

Att driva företag kan vara så otroligt givande, men också så klart tungt. Inte minst ekonomiskt, eftersom en stabil månadsinkomst inte är säker. Men hur många saker är egentligen säkra här i livet? Jag tror vi är onödigt rädda för att våga förverkliga våra drömmar. Och sen när vi gjort sitter vi kanske och tvivlar på vårt val, med jämna mellanrum funderar också jag på hur jag ska få mitt liv att gå runt ekonomiskt.

Därför är det jättebra att bli påmind om varför jag valt att jobba som jag gör. Förra veckan började konceptet Waffle Wednesday på mitt kontor, det går ut på att det först är en kort föreläsning och så våfflor och mingel. Som jag förstått det är tanken att inspirera och engagera. Först ute var restaurangföretagaren Kim Heiniö som också är en av grundarna bakom coworking-stället jag sitter på. Mycket av det han sa var "självklart", men ändå så nyttigt att höra. Så här kommer 10 tips till dig som funderar på att starta eget eller kanske redan driver eget. Det är Kim Heiniös tips som jag lite omformulerat till bloggen.

Foto: Unsplash/Austin Chan.

Foto: Unsplash/Austin Chan.

1. Var nyfiken

Hur fungerar världen omkring dig? Hur gör andra? Heiniö som själv äger ett antal restauranger sa att han på varje ny restaurang som han besöker kollar hur de gör. Hur har någon annan löst ett liknande problem du har? Vad kan du lära dig?

2. Ha passion

Du måste ha passion för att orka driva eget. Det är hård konkurrens och därför krävs ett engagemang på 100 procent. När du verkligen älskar det du gör kommer du också att vilja satsa mycket mer på det. Eller som Heiniö sa: "I love it, comes from the heart."

3. Våga ta risker

Det gäller att våga för att vinna. Heiniö pratade om att våga vara lite våghalsig eller kanske dumdristig. Du ska inte heller vara rädd för att misslyckas. Alla har misslyckats nån gång. Sen gör du ett nytt försök!

4. Stresstålighet

Du måste vara stresstålig, du vet aldrig vad som händer nästa dag och som företagare stöter du på många problem. Problemen får ändå inte störa din nattsömn, i så fall finns det inte längre någon poäng att jobba för dig själv.

5. Ha ett tydligt fokus – och gör det bra

Vad du än gör, se till att göra det bra. Ta hjälp av andra som kan ha bra idéer och kom ihåg att lyssna. Heiniö poängterade också att det är viktigt att ha ett tydligt fokus och att veta vad en ska göra. Du kan inte göra allt på en gång, så välj det du är bäst på och fokusera på det.

Foto: Unsplash/Steve Harvey.

Foto: Unsplash/Steve Harvey.

6. Hitta rätt människor

Fastän du kanske jobbar ensam är andra människor det viktigaste för dig. Du kan inte göra nåt ensam, ofta behövs ett bra team. Har du inget team ska du i stället nätverka och försöka hitta likasinnade som förstår din situation och kan stöda dig. När du talar om din passion och din idé är det också lättare att hitta andra människor att knyta till.

7. Vet vad du säljer

Det går att sälja nästan vad som helst så länge en gör det bra. Men vet du inte riktigt vad du säljer är det svårt. Heiniö talade om app-ivern, i ett skede skulle alla företag ha en egen app, men få funderade på vad folk egentligen ska göra med appen. Varför får du folk att ladda ner en app, läsa ett blogginlägg, köpa en tjänst? Vet alltså vad du säljer och hur.

8. Jobba inte för mycket

"More is not more", sa Heiniö. Du måste se till att inte jobba för mycket. Det gäller att hitta en balans i livet. Det finns absolut ingen poäng med att jobba 16 timmar om dagen. Visst kan det finnas tyngre perioder med mer jobb, men meningen är inte att du ska slita sönder dig på jobbet. I så fall kan du lika bra lägga ner företaget.

9. Våga fatta beslut

Som egenföretagare har du oftast ingen annan att vända dig till. Du måste fatta beslut. Vissa beslut kan vara svåra att fatta, men du måste bara göra det, det är viktigt att kunna gå vidare i arbetet. Och sen ska du också våga stå fast vid det beslutet och inte börja vela.

10. The money will follow

Det allra viktigaste i ditt företag är din företagsidé. Utgå alltså inte ifrån att du ska tjäna mycket pengar, utan utgå ifrån din idé. Har du en riktigt bra idé så kommer pengarna att komma förr eller senare. "The money will follow", som Heiniö sa. Med andra ord: gör det du vill göra och gör det bra.

"Don't be afraid of failing, it's always a new start."

Foto: Unsplash/Ian Schneider.

Foto: Unsplash/Ian Schneider.

Avslutningsvis sa Kim Heiniö att det gäller att inte vara rädd för att misslyckas. Ett misslyckande är alltid en ny början och något du kan lära dig från. Våga också lita på intuition och magkänsla. Det går att göra hur många marknadsanalyser som helst och räkna ut vad som lönar sig eller ej, men ibland gäller det att strunta i det och gå på känsla. Ibland blir det ett misslyckande, en annan gång blir det storsuccé. Men det kan du inte veta förrän du gett det en chans.

Vad tycker du? Bra tips eller självklarheter? Håller du med? Blev du inspirerad? Själv tyckte jag att Heiniö sa mycket klokt. Jag gillar också företagare som verkligen tänker med hjärtat och gör sånt de vill göra och är intresserade av. Någon som brinner för det hen gör kommer att lyckas förr eller senare. Heiniö verkade också ha en väldigt bra inställning både till sig själv som chef och sina anställda. Och som han sa: människorna är det viktigaste. Eller som jag skulle formulera det: pengar ska aldrig få bli viktigare än att människor har det bra.

P.S. Nästa Waffle Wednesday är den 19 september! Öppet för alla!

Ett år sedan livets roligaste fest

Sent i går kväll landade jag i Helsingfors och känner mig mentalt jetlaggad. I går vaknade jag i Berlin, i dag i Helsingfors. Hjärnan hinner inte med. Men i dag är det det den 16 augusti och för exakt ett år sedan var jag nervös som bara den. Jag skulle intervjuas för tv-programmet Efter nio (du kan se klippet via länken) och på kvällen var det äntligen dags för min efterlängtade releasefest!

Min redaktör Amanda och jag på Scen, jag avslöjade rätt svar i frågesporten där INGEN hade rätt på alla frågor!

Min redaktör Amanda och jag på Scen, jag avslöjade rätt svar i frågesporten där INGEN hade rätt på alla frågor!

Dagen gick så fort, så fort och jag är så tacksam för allt det fina jag fick vara med om. Tänk ändå att "bara" vara 31 år och få uppfylla sin största dröm?! Och att dessutom få ordna en hejdundrande fest med så många som kom och firade = bäst. Förresten: en av de största orsakerna till att jag hoppas på att få gifta mig en dag är att samla alla nära och kära till fest – finns inget bättre än att fira med de personer en tycker om! Och själva kärleken till någon annan som är så stor att jag vill gifta mig, ja det vore väl inte helt dumt heller. Snarare ganska underbart.

Nu, den 16 augusti 2018, riktar jag blicken mot en helt annorlunda höst. Som jag skrivit cirka tusen gånger här i bloggen så är jag förväntansfull. Eller för att citera mig själv från en Facebook-status från nio år sedan: "Vill planera, organisera, pyssla, fixa, yra. I've been away too long." Ganska exakt så känns det just nu – some things never do change, hehe.

Ser ni höstpeppen i ögonen, ser ni?! I går på S-bahnen på väg mot flygplatsen.

Ser ni höstpeppen i ögonen, ser ni?! I går på S-bahnen på väg mot flygplatsen.

Det är grejer på gång här i bloggen och överlag känner jag mig så så redo att "sätta i gång". Skriva texter, göra intervjuer, jobba på mina egna projekt, utveckla bloggen osv. Så om du har önskemål gällande inlägg eller teman du vill att jag ska ta mig an så är det bara att kommentera. Jag ska också gå igenom alla svaren från bloggenkäten och överlag ge den här platsen på internet mycket mer kärlek i fortsättningen. Nu ska jag iväg på höstens första jobbdejt med Jennifer och hoppas på att det blir många många fler. Älskar att ha kollegor!

P.S. Jag har nu lottat en vinnare i e-bokstävlingen och kontaktat personen. Tack till alla som deltog! <3

Ett år efter debuten – ett år av känslostormar

“It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of light, it was the season of darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair.”

Det här inlägget har jag funderat på länge länge. Ruvat på det i min hjärna och funderat på hur jag ska skriva så att det inte låter helt fel, men nu är det dags. Nu har det snart gått ett år sen jag första gången höll min bok i handen och jag vill skriva ner hur det var. Citatet i början är från Charles Dickens bok A tale of two cities (var tvungen att googla det), men meningen "it was the best of times, it was the worst of times" har känts som den perfekta beskrivningen av förra hösten.

Att skriva och ge ut böcker kunde vara vilket yrke som helst men ändå är det inte riktigt det. Jag vill absolut inte låta märkvärdig eller bättre än någon annan, men jag vill skriva om hur det har känts att debutera. I juli i fjol skickades min debutroman till tryckeriet och i några veckor väntade jag febrigt på att den skulle anlända. Då borde jag ha passat på att andas och klappa mig själv på axeln – min stora dröm gick äntligen i uppfyllelse.

I stället kände jag mig så otroligt nere. "Förlossningsdepression" sa jag skämtsamt men så kändes det. Jag höll på att göra en av de häftigaste grejerna i mitt liv och allt kändes bara mörkt och jobbigt. Ugh.

kartklänning2.jpg

Sen kom boken från tryckeriet och jag var överlycklig men samtidigt skräckslagen. Nu fanns boken på riktigt, snart skulle den finnas i händerna på läsare, på folk som får tycka till. Det är en sån otrolig paradox det här skrivandet: jag vill mer än gärna att andra ska läsa det jag skriver, samtidigt som det ger så enormt mycket ångest.

Augusti, september, oktober blev ett enda stort bokparty. Jag hade en fantastisk releasefest med ungefär 100 (!) deltagare, jag deltog i konstens natt hos mitt förlag, gick på förlagsfest, vi ordnade releasefest för antologin Människohundarna, jag uppträdde på bokmässan i Göteborg och Helsingfors, det var bloggbrunch, intervjuer för tidning och tv, uppträdanden lite här och där, det trycktes en andra upplaga fort efter att första kom ut och tusen andra saker.

Tusen fantastiska saker. Förra hösten var magisk på många många sätt. Så otroligt häftigt att få se min bok skyltas på Akademen bredvid idolen Kjell Westö, så häftigt att se hur många som kom och firade min bok, så häftigt att höra vad folk tyckt om boken, att de tillsammans med Erika fått åka en sväng till Ecuador.

Jag är ju en som älskar uppmärksamhet så jag njöt verkligen av allt det där. Samtidigt kände jag mig trött, det kändes som om boken inte sålde tillräckligt bra, inte blev tillräckligt uppmärksammad. Allt kan alltid bli bättre, större, mer lyckat. Jag fastnade vid de förvånansvärt (!) få dåliga recensionerna, samtidigt som jag kände enorm glädje för de bra. Sög i mig vartenda ord. Både de fina och de mindre fina.

westöochjag.jpg

Släng ännu in alldeles för mycket "riktigt" jobb, en himlastormande och extremt komplicerad förälskelse för att göra allt ännu rörigare i skallen. Det är ett under att jag kom ut ur hösten som en hel människa. Eller kanske jag inte gjorde det, för jag kraschlandade i februari i en tomhet som just då kändes omöjlig att komma ur.

Att debutera var verkligen den bästa av tider, men också den värsta av tider. Ändå skulle jag inte byta bort en sekund. Men kanske jag försöker säga att saker och ting inte alltid behöver vara antingen eller. Något kan vara alldeles underbart och samtidigt så otroligt skrämmande.

I går fick jag frågan hur det kändes att skicka in Nationen till mitt förlag. Min kompis som frågade tyckte att jag kanske hade verkat lite likgiltig inför det. Och ja, det hade jag väl kanske. Just för att jag vet hur mycket känslor det ryms i en bok och allt som berör den. Jag är livrädd för att mitt förlag tycker det är skräp (fastän jag VET att det är rätt bra) och jag är livrädd för allt som följer med en eventuell publicering. Under diskussionen med min kompis brast jag i gråt för att jag inte längre kunde trycka ner allt jag kände.

Fastän jag är en person som vill att saker ska hända fort fort och jag är otålig som fan är jag ändå otroligt tacksam för att det inte kommer nån bok av mig i höst. Jag tror min hjärna behöver vila lite och så är jag förhoppningsvis lite mer redo för runda två – om och när Nationen äntligen kommer. 

Huh, det här var svårt att skriva. Nästan svårare än att skriva om brustet hjärta, haha. Men jag ville dokumentera det här. Om inte för nån annan, så för mig själv. Och så vill jag påminna mig själv om allt häftigt jag varit med om när jag fick uppfylla min största dröm. Jag hoppas också att du som läser får uppfylla dina drömmar, men var förberedd på att det inte endast känns bra och att det i så fall inte är något fel på dig. Jag tror snarare det är normalt att känna allt på en och samma gång.

När inget någonsin är tillräckligt

Den här våren har jag funderat på mig själv, min identitet, mitt skrivande, mina drömmar, min framtid och mitt författarjag mer än någonsin tidigare. Kanske inte så konstigt i och för sig med tanke på att jag debuterade i augusti och hela hösten blev en dimma av jobb, debutantliv och en komplicerad kärlekshistoria. Dessutom är det här frågor jag behandlat tillsammans med min coach och därför tänkt extra mycket på och också blivit utmanad att ifrågasätta mina tankemönster.

En sak har blivit tydlig för mig under den här våren. I min journalistroll tvivlar jag sällan på mig själv. Jag vet att jag skriver bra, sakliga och tydliga artiklar. Jag är en som många gärna anlitar för att jag gör ett gott jobb och för att jag är pålitlig. På sistone har jag fått jättemycket fin respons för mina texter, vilket så klart gläder mig. Jag bloggade om det här för en dryg månad sedan – om hur säker jag är i min journalistroll. Det är väldigt sällan (läs: typ aldrig) jag känner att jag inte får ihop en artikel. Och jag brukar aldrig stirra på en tom sida. Överlag är det min största styrka. Det ramlar alltid ord ur mina fingrar – oberoende av vad jag skriver.

P1020346.jpg

Samtidigt är jag så otroligt osäker i min författarroll. Trots att jag fått många fina recensioner känns det ändå som om jag längtar efter nåt mer. Också det här har jag bloggat om för nån vecka sen, men det är som de här tankarna snurrar och cirklar runt i hjärnan på mig. Jag längtar efter någon sorts officiell bekräftelse för mitt skönlitterära skrivande, men jag är lite osäker på vem som ska ge den bekräftelsen?

De här tankarna dök också upp i och med att jag läste Ellens inlägg där hon skriver hur viktig en recension i en svensk dagstidning var för henne. Och det är stort! Ibland kommer jag på mig själv att avundas Ellens framgång – inte för att jag inte skulle unna henne det, verkligen inte, men ändå. Sen känner jag mig som en fjant. Hon förtjänar den framgången, alla gånger! Plus att: hennes eller någon annans framgång är inte bort från mig. Inte på något sätt. Men ändå finns den där jobbiga känslan av avundsjuka där. Jag skäms men det går ändå inte att släppa, ugh.

Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Just nu känns det som om jag håller på att växa ifrån något gammalt och in i något nytt. Det är inte så himla mycket som händer på ytan, men det stormar inom mig av osäkerhet, hopp, irritation, glädje. Så många olika känslor som jag inte blir klok på. Jag ömsar skinn på så många plan samtidigt som jag känner att jag är samma gamla jag, men i en lite fräschare förpackning eller nåt (snygg metafor här va). Inför debutantseminariet på Biskops Arnö var jag som sagt mest rädd för att det jag skriver inte ska vara fint nog jämfört med resten av gänget. Att jag borde skriva något annorlunda, på ett annat sätt för att verkligen räknas.

Men räknas av vem? Jag vet faktiskt inte. Den där längtan av en yttre bekräftelse som sist och slutligen inte kan komma från någon annan än mig själv. En bloggare skrev till och med att min debut var den bästa boken hon läste i fjol – det om något borde väl vara tillräcklig bekräftelse? Att någon tycker det jag skrivit var det bästa hen läst det året. Varför känner jag ändå att jag vill ha mer? Varför är det alltid så att inget någonsin är tillräckligt?

Debutantseminariet på Biskops Arnö

P1020524.jpg

Jag måste erkänna att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig av debutantseminariet på Biskops Arnö, men det blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Innerst inne var jag faktiskt rädd för att det skulle vara jag och ett gäng finlitterära poeter som diskuterar kultur och konst med ord jag knappt förstår.

Så blev det verkligen inte. Den här veckan har jag skrattat så otroligt mycket. Men jag har också varit med om många intressanta samtal om litteratur och kultur och vad som är fint och fult och om det finns någon objektiv sanning om vad som är "bra" när det gäller kultur. Visst var vi ett brokigt gäng personer som skriver på väldigt olika sätt, men vi älskar alla text och det var också det som förenade oss.

Bästa gänget! &lt;3

Bästa gänget! <3

Jag är så otroligt tacksam över att jag fick ta del av den här över femtioåriga traditionen. Att jag i fem dagars tid fick hänga med sexton andra författare från hela Norden. Det allra bästa var faktiskt att höra folk läsa på sina egna språk. Jag tror inte jag någonsin hade hört färöiska till exempel men förälskade mig direkt i hur språket låter. Och isländska!

Överlag var det en vecka fylld av värme, glädje, många skratt och framförallt alla de intressanta samtalen. En 25-årig Kugge hade antagligen tyckt att vissa samtal var för flummiga, men den 31-åriga Kugge har lärt sig att uppskatta också flummiga och teoretiska samtal. Vi hade sammanlagt tre föreläsningar och den absolut bästa var med danska Kristian Vistrup Madsen som i 45 minuter läste ur utskrivna papper.

Ett fint gäng debutantböcker.

Ett fint gäng debutantböcker.

Ja du läste rätt. I 45 minuter lyssnade vi på en person som läste rakt upp och ner från sina papper och jag har säkert aldrig varit lika fängslad av någon annan föreläsning. Han satte så många tankar i mitt huvud och var på alla sätt så otroligt inspirerande. Så här antecknade jag under föreläsningen:

Han pratar om Berghain, Grindr och hudhunger i en idyllisk miljö på en ö ute i Mälaren. Det går inte att komma längre ifrån den verklighet han pratar om än den här. Är den tid han pratar om en tid vi alla lever i, eller bara en del? Vad betyder verklighet och finns det något sådant?

Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Kanske jag själv håller på att förvandlas till en flummig kulturmänniska, men Vistrup Madsens föreläsning var så otroligt gripande och jag ville citera ungefär allt han sa. Två citat som jag fastnade extra mycket var: "If you start going on dates thinking that your'e going to write about it, it's going to change it. [...] What's the difference between research and something that becomes your life."

Alltså sååå bra. Vi pratade också om hur det egentligen är omöjligt att skapa något ur intet. Allt vi skapar finns någonstans inom oss i en form eller annan, men för vissa saker är det så klart svårare att hitta rätt ord och formuleringar. Men mitt liv är mitt största material. Eller som Vistrup Madsen sa: "You have a stupid one night stand and turn it into something beautiful." Känns ungefär som mitt skrivande i ett nötskal.

Vad väcker det här för tankar hos dig? Är det för flummigt eller sätter det i gång något i din hjärna? Obviously kan jag inte förmedla ens en bråkdel av det han sa, men det gjorde ett bestående intryck på mig. Själv är jag som sagt bara så otroligt glad och tacksam för att jag fått ta del av det här sammanhanget och träffat sexton fantastiska personer som förhoppningsvis är mina skrivande vänner för resten av livet. Så om den här texten är extra lyrisk är det nog bara för att jag är lite hög på livet just nu.