Nio tips för dig som ska gå på releasefest

Hösten är som känt böckernas högtid. De första böckerna trillar in i affärerna redan i augusti och så är det högtryck fram till bokmässorna. Det här betyder att det också ordnas både en och annan releasefest. Inför min egen releasefest i fjol fick jag en hel del frågor om hur det egentligen går till. Finns det mat? Ska en ta på sig en balklänning eller jeans? Så du som aldrig varit på en releasefest men alltid varit sugen på att gå: här kommer nio tips!

upload.jpg

1. Får jag verkligen gå på festen fastän jag inte känner författaren?
Om det är en öppen tillställning så är det en öppen tillställning. Ibland krävs en förhandsanmälan så att arrangörerna vet ungefär hur många som är på väg, men annars är det bara att dyka upp! Räkna ändå inte med att ha djuplodande diskussioner med författaren, hen är antagligen rätt så upptagen!

2. Festen börjar klockan 17, men jag hinner inte komma då. Är det okej att komma senare?
Releasefester brukar vara avslappnade tillställningar. Det är mycket mingel och allmänt häng. Missar du en programpunkt är det inte hela världen! Författaren är glad om du hinner komma och säga hej (och ja, mycket mer än så kommer ni knappast hinna konversera).

3. Bjuds det på något?
Det här varierar väldigt mycket, jag har varit på releasefester där jag inte fått något och fester där jag fått bubbel och pizza. Men jag skulle kanske inte räkna med att bli proppmätt.

upload.jpg

4. Vad ska jag ha på mig?
Det är typiskt att releasefester ordnas under en vardagskväll som en after work-tillställning och då finns det ingen som kräver att du ska ha på dig långklänning, vara sminkad till tänderna och redo att festa natten lång. Med andra ord: Kom som du är. Vissa kan ha ett tema men de flesta önskar nog bara att du har kläder på dig.

5. Måste jag ha med mig en present till författaren?
Nej. Författaren blir glad om du kommer och delar den stora dagen med hen. Jag har ändå aldrig hört om nån som blivit sur på grund av en present. Bra presenttips: en god choklad, ett presentkort för till exempel massage, en flaska gott bubbel (om författaren dricker alkohol), ett fint anteckningsblock, te eller kaffe. Den bästa presenten du kan ge är så klart att köpa boken.

6. Finns boken till salu?
Ja! På releasefester vill arrangörerna så klart sälja böcker. I och med att författaren är på plats kan du dessutom få den signerad. Oftast funkar det med både kort- och kontantbetalningar (eller Swish i Sverige).

Foton från min releasefest som laddats upp på Instagram. <3

Foton från min releasefest som laddats upp på Instagram. <3

7. Måste jag köpa boken?
Nej. Författaren blir så klart glad om du vill köpa boken men det är absolut inget måste. Men så klart du vill eller hur? Eller så lovar du att du lånar den på bibban om du inte har råd att köpa en bok just då.

8. Ordnas det program?
Det brukar vara en kort intervju med författaren, lite högläsning och så allmänt skålande och mingel. Jag har hört om releasefester med lekar och frågesporter – så i princip är allt möjligt!

9. Får jag posta bilder på sociala medier?
Ja! En författare blir glad för all synlighet. Tagga gärna författaren eller använd en eventuell hashtag (till exempel bokens namn) så hittar författaren bilderna efteråt.

***

Är det några andra frågor eller funderingar är det bara att slänga in dem i kommentarsfältet. Jag förstår att det kan kännas nervöst om du aldrig varit på en releasefest förr, men du kan ju alltid smita iväg om du inte tycker det är så kul. Jag hoppas ändå att du tack vare de här tipsen vågar och får gå på många roliga releasefester i höst. Skål!

Ett år efter debuten – ett år av känslostormar

“It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of light, it was the season of darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair.”

Det här inlägget har jag funderat på länge länge. Ruvat på det i min hjärna och funderat på hur jag ska skriva så att det inte låter helt fel, men nu är det dags. Nu har det snart gått ett år sen jag första gången höll min bok i handen och jag vill skriva ner hur det var. Citatet i början är från Charles Dickens bok A tale of two cities (var tvungen att googla det), men meningen "it was the best of times, it was the worst of times" har känts som den perfekta beskrivningen av förra hösten.

Att skriva och ge ut böcker kunde vara vilket yrke som helst men ändå är det inte riktigt det. Jag vill absolut inte låta märkvärdig eller bättre än någon annan, men jag vill skriva om hur det har känts att debutera. I juli i fjol skickades min debutroman till tryckeriet och i några veckor väntade jag febrigt på att den skulle anlända. Då borde jag ha passat på att andas och klappa mig själv på axeln – min stora dröm gick äntligen i uppfyllelse.

I stället kände jag mig så otroligt nere. "Förlossningsdepression" sa jag skämtsamt men så kändes det. Jag höll på att göra en av de häftigaste grejerna i mitt liv och allt kändes bara mörkt och jobbigt. Ugh.

kartklänning2.jpg

Sen kom boken från tryckeriet och jag var överlycklig men samtidigt skräckslagen. Nu fanns boken på riktigt, snart skulle den finnas i händerna på läsare, på folk som får tycka till. Det är en sån otrolig paradox det här skrivandet: jag vill mer än gärna att andra ska läsa det jag skriver, samtidigt som det ger så enormt mycket ångest.

Augusti, september, oktober blev ett enda stort bokparty. Jag hade en fantastisk releasefest med ungefär 100 (!) deltagare, jag deltog i konstens natt hos mitt förlag, gick på förlagsfest, vi ordnade releasefest för antologin Människohundarna, jag uppträdde på bokmässan i Göteborg och Helsingfors, det var bloggbrunch, intervjuer för tidning och tv, uppträdanden lite här och där, det trycktes en andra upplaga fort efter att första kom ut och tusen andra saker.

Tusen fantastiska saker. Förra hösten var magisk på många många sätt. Så otroligt häftigt att få se min bok skyltas på Akademen bredvid idolen Kjell Westö, så häftigt att se hur många som kom och firade min bok, så häftigt att höra vad folk tyckt om boken, att de tillsammans med Erika fått åka en sväng till Ecuador.

Jag är ju en som älskar uppmärksamhet så jag njöt verkligen av allt det där. Samtidigt kände jag mig trött, det kändes som om boken inte sålde tillräckligt bra, inte blev tillräckligt uppmärksammad. Allt kan alltid bli bättre, större, mer lyckat. Jag fastnade vid de förvånansvärt (!) få dåliga recensionerna, samtidigt som jag kände enorm glädje för de bra. Sög i mig vartenda ord. Både de fina och de mindre fina.

westöochjag.jpg

Släng ännu in alldeles för mycket "riktigt" jobb, en himlastormande och extremt komplicerad förälskelse för att göra allt ännu rörigare i skallen. Det är ett under att jag kom ut ur hösten som en hel människa. Eller kanske jag inte gjorde det, för jag kraschlandade i februari i en tomhet som just då kändes omöjlig att komma ur.

Att debutera var verkligen den bästa av tider, men också den värsta av tider. Ändå skulle jag inte byta bort en sekund. Men kanske jag försöker säga att saker och ting inte alltid behöver vara antingen eller. Något kan vara alldeles underbart och samtidigt så otroligt skrämmande.

I går fick jag frågan hur det kändes att skicka in Nationen till mitt förlag. Min kompis som frågade tyckte att jag kanske hade verkat lite likgiltig inför det. Och ja, det hade jag väl kanske. Just för att jag vet hur mycket känslor det ryms i en bok och allt som berör den. Jag är livrädd för att mitt förlag tycker det är skräp (fastän jag VET att det är rätt bra) och jag är livrädd för allt som följer med en eventuell publicering. Under diskussionen med min kompis brast jag i gråt för att jag inte längre kunde trycka ner allt jag kände.

Fastän jag är en person som vill att saker ska hända fort fort och jag är otålig som fan är jag ändå otroligt tacksam för att det inte kommer nån bok av mig i höst. Jag tror min hjärna behöver vila lite och så är jag förhoppningsvis lite mer redo för runda två – om och när Nationen äntligen kommer. 

Huh, det här var svårt att skriva. Nästan svårare än att skriva om brustet hjärta, haha. Men jag ville dokumentera det här. Om inte för nån annan, så för mig själv. Och så vill jag påminna mig själv om allt häftigt jag varit med om när jag fick uppfylla min största dröm. Jag hoppas också att du som läser får uppfylla dina drömmar, men var förberedd på att det inte endast känns bra och att det i så fall inte är något fel på dig. Jag tror snarare det är normalt att känna allt på en och samma gång.

Kulturfonden, smörgåsar och vänskap

P1010606.jpg

I går deltog jag i Kulturfondens vårfest som ordnades för alla som fått stipendier – och alla som ville gå på fest här i Helsingfors. Eftersom det här var första gången jag fick ett stipendium ville jag delta. Att det finns en institution som Kulturfonden är så otroligt viktig för många kulturarbetare. Själv fick jag 3000 euro i år och visserligen är det ingen jättesumma jag lever ett helt år på, men däremot är det mycket pengar för mig. Så tack, än en gång för stipendiet!

Själva tillställningen var riktigt kul. Huvudshowen bestod av fyra korta föredrag/tal av Ted Forsström, Lotta Lundgren, Philip Teir och Maria Sundblom Lindberg. Alla talade om språk ur olika perspektiv och hur de ord vi väljer att använda påverkar hur vi uppfattar världen runtomkring oss. En så liten grej som ett ordval kan ha en stor effekt för hur vi upplever något. 

Maria, Philip,&nbsp;Lotta och Ted underhöll publiken.

Maria, Philip, Lotta och Ted underhöll publiken.

Maria som arbetar som psykoterapeut och träffar många par i sitt jobb pratade mycket om de små viktiga grejerna i ett parförhållande. Häller du upp kaffe, häll då upp två koppar. Gör du en smörgås, gör två smörgåsar. Och så vidare. Lina skrev i går en bra lista att ha i minnet i ett förhållande. Det kändes nästan som en liten terapisession med några hundra andra finlandssvenskar, fint!

Just smörgåsen blev sedan ett samtalsämne alla på scen diskuterade och det är faktiskt ett av mina favoritämnen. För inget smakar lika gott som en smörgås gjord av någon annan (gärna med kärlek). Efter att mitt förhållande tog slut för två år sedan bröt jag ihop en av de första dagarna när jag skulle laga frukost åt mig själv, eftersom mitt ex ofta var den som stod för smörgåsarna på morgonen. En smörgås är en så liten grej, men ändå så stor.

Lina i kvällssolen. &lt;3

Lina i kvällssolen. <3

Jag avslutade kvällen med min kompis Lina (en annan Lina, hehe). Vi hade tänkt gå till Allas, men där stängde baren redan 20.30?! Så i stället gick vi till min gamla Alepa i Kronohagen, köpte varsin öl och satte oss sedan på berget vid Uspenskijkatedralen. Vi pratade jobb, liv, kärlek och njöt av solnedgången. Jag älskar att det är varmt och ljust och att en faktiskt orkar göra något efter åtta en vardagskväll.

Och tänk: det är först nu det börjar! Så många härliga sommarmånader att se fram emot. Jag hoppas på mycket kompishäng, kallt vin, många skratt, sena kvällar, långa diskussioner. Jag väntar på att simstadion ska öppna, på att åka ut till eget och kompisars landeställen och på Berlin. Jag bokade nämligen just flygbiljetter. I tre veckor i juli/augusti ska jag cykla mellan olika parker i Berlin, äta sjukt mycket falafel, dricka en och annan öl och bara andas i min favoritstad. Det här blir min första "riktiga" sommarsemester på flera år. Efter två ganska skräpiga somrar är jag fast besluten för att den här sommaren blir guld.

Vad har du för sommarplaner? Vill så gärna höra vad alla tänker hitta på!

Ljuset, LJUSET!

Ljuset, LJUSET!

Bluffsyndromet vs drömlivet

I morse vaknade jag i lugn och ro, utan väckarklocka som vanligt. Jag läste en artikel om pojkband och lyssnade i 45 minuter på Westlife (sån nostalgitripp!) i sängen medan jag läste bloggar och chattade med en kompis. Sedan lagade jag frukost, chillade och hade coaching – något jag ska skriva om senare.

Dagen fortsatte med att jag plockade upp en bok på biblioteket, testade en ny lunchrestaurang och läste medan jag åt. Sen kom jag hem och sov en tupplur, jobbade med en översättning och cyklade sen iväg för att träffa min syster för en löprunda. Igår var jag hos frissan mitt på dagen, åkte till botaniska trädgården och skålade i champagne för stipendiet jag beviljades i måndags.

Jag märkte först när jag såg bilden på datorn att jag hade lyckats fånga vattendropparna i fontänen. Tycker den här bilden är så otroligt fin, blev riktigt förvånad. Jag trodde väl att jag är en bluffotograf, hehe.

Jag märkte först när jag såg bilden på datorn att jag hade lyckats fånga vattendropparna i fontänen. Tycker den här bilden är så otroligt fin, blev riktigt förvånad. Jag trodde väl att jag är en bluffotograf, hehe.

Ser mitt liv alltid ut så här? Verkligen inte. Förra hösten jobbade jag mer än någonsin och var så trött att jag knappt orkade tänka något nytt, än mindre vara kreativ. Nu i vår har jag haft ganska lämpligt med jobb men efter höstens takt känns det så konstigt. Jag borde väl rimligtvis jobba mer för att vara en "värdig" samhällsmedborgare?

Just nu lever jag mitt drömliv. Jag har intressanta och för det mesta välbetalda jobb som jag får betalt för, jag har fått stipendier som möjliggör att jag kan satsa på skrivandet utan att behöva stressa för ekonomin och de allra flesta dagar bestämmer jag helt själv vad jag vill göra och när.

Ja, jag har verkligen inget att klaga på just nu men i morse kunde jag inte låta bli att fundera på när någon kommer och knackar på min dörr och spräcker min lilla bubbla och avslöjar min bluff. Det är typiskt att framförallt (unga) kvinnor känner att de är en bluff, men jag är faktiskt förvånad över hur bra mitt liv ser ut. Får en ha det så här bra?

"Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått." – Wikipedia
P1000453.jpg

Nu är ju inget i mitt liv helt slumpartat – jag har ju faktiskt jobbat hårt. Både som frilansare och som författare. De senaste åren har jag mer eller mindre konstant haft något som snurrat i bakhuvudet. En liten stress som leder till att jag hela tiden känt att jag måste ha "glömt något". Fastän jag trivs med och har själv valt den här tillvaron så är framförallt den ekonomiska osäkerheten stundvis väldigt slitsam.

Men tack vare allt mitt hårda jobb hittills har jag lyckats skapa den här drömtillvaron och nu ska jag träna på att verkligen uppskatta det jag har och strunta i de tankar som försöker säga att jag är en bluff som borde skaffa ett "riktigt" jobb. Jag förtjänar faktiskt de stipendier jag fått nu.

Lider du av bluffsyndromet och hur tacklar du det? Har du några bra tips till mig eller andra som funderar i samma banor?

En månad till Budapest & skrivresa

I dag vaknar jag till ett grått Helsingfors som nog blir ljusare för varje dag men våren verkar vänta på sig. Och det är väl kanske helt okej, är ju fortfarande mars, men snart tycker jag faktiskt att vi skulle förtjäna lite vår.

Om våren inte så småningom hittar till Helsingfors så hoppas jag verkligen att den hittat till Budapest om en månad. Då ska jag nämligen åka dit för sex dagar! Jag spontanbokade en skrivresa åt mig själv för några veckor sedan när jag hittade världens gulligaste AirBnb.

Här ska jag sitta och skriva, måste ju bli fantastisk text i den här miljön?!

Här ska jag sitta och skriva, måste ju bli fantastisk text i den här miljön?!

För det första heter stället Rooftop atelier – bara det är underbart. För det andra verkar det så otroligt inspirerande. Jag kände liksom direkt när jag såg bilderna att här, här kan jag skriva. Jag kollade inte ens (!) var i Budapest lägenheten finns, jag blev så kär i inredningen och balkongen och beskrivningen att jag tänkte att läget inte spelar nån roll. Sen visade det sig att det ligger väldigt centralt så det är ju bra.

Nu är ju förväntningarna rätt så höga, men jag tror att att det här kommer att bli så bra, så bra. Målet är att bli någorlunda klar med Nationen (för den här rundan) ungefär till påsk, men det kan hända det drar ut med nån vecka. I Budapest ska jag däremot skriva på nåt helt nytt. Mitt hemliga projekt. Ja tänk! Till och med jag har hemliga skrivprojekt, would you believe it?

Har du varit i Budapest? Nåt jag absolut inte får missa? Själv tänker jag mig skriv på balkongen, skriv på stämningsfulla kaféer, ett (eller flera) besök i badhus, dricka ungerskt vin och öl, äta flottig mat och bara betrakta människor, promenera längs gatorna, beundra byggnaderna och vid sidan om allt detta låta texten bli till utan större krav eller ångest.

Tack Svenska Kulturfonden!

Tre gånger tidigare har jag fått negativa besked. Och det förstår jag. En opublicerad författare har så klart mycket sämre chanser till att få ett bidrag för sitt skrivande men visst har det känts surt ändå.

I dag när jag kollade mejlen såg jag att jag hade fått två mejl av Kulturfonden. Det stod faktiskt redan i rubriken "Ansökan behandlad" och "Ansökan beviljad" men jag fattade typ ingenting. Ni vet den där stunden när en plötsligt ska försöka ta in information men fattar inget av orden en läser?

Men efter tre (svåra, ehe) år var det min tur att få ett stipendium. Svenska Kulturfonden har beviljat mig 3000 euro för att skriva klart Nationen!!! Jag blev så lättad att jag började gråta. Jag är så otroligt tacksam över detta, 3000 euro är en enorm summa pengar för mig. Men mer än pengarna är jag stolt och glad över att de tycker att det är värt att satsa på mig och mitt skrivande.

Och du som inte fick pengar – jag vet exakt hur det känns. Det är jävligt och störande att ingen förstår vilken fantastisk idé en har på gång. Själv fick jag söka fyra gånger för att få ett stipendium, men nu var det min tur. Nästa gång är det kanske din!

Foto: Courtney Hedger/Unsplash.

Foto: Courtney Hedger/Unsplash.

För att jag är så euforisk just nu tänkte jag att jag skulle bjuda på en liten karamell. Den pinfärska inledningen till Nationen. Jag har inte hunnit redigera texten så mycket än, men så här ser det ut för tillfället. Läsglädje!

ASTRID

”Nej helvete”, mumlar Astrid när hon öppnar dörren till toaletten. Hon vänder om mitt i steget och tränger sig fram i den smala korridoren mellan fylleglada gulisar som står i täta klungor. På en av sofforna sitter en tjej med rödgråtna ögon och mascaran utsmetad överallt. Den svarta cocktailklänningen i tubmodell har hasat ner så att bh:n syns och hennes vänner tvingar vatten i henne.

”Sandra det är okej, det kan hända vem som helst”, säger en av tjejerna och stryker den gråtande över håret. ”Du drack ändå ganska många snapsar.”

”Men jag är så pinsam”, hulkar tjejen och drar i klänningen som inte rör sig en millimeter uppåt.

Astrid har lust att gå fram till henne och säga att allt blir bra, att hon vet hur det känns. I stället fortsätter hon mot städskåpet och nappar med sig en trasa, ett par diskhandskar och en flaska mr muscle och tränger sig sedan tillbaka igenom festen. Hon stannar en stund vid målningen av mommo. Tavlan hänger bland alla andra kuratorsporträtt, men mommo är den första kvinnan i raden. Hon är klädd i en mörkblå sammetsklänning, på det grönvita nationsbandet hänger nationens ordnar på rad. Mommo ser lugn och självsäker ut.

Astrid fortsätter mot toaletten och funderar på om mommo också brukade städa på nationen. När de pratar om nationsliv är det mest fester, vänner och möten mommo berättar om. Inte så mycket städturer och fix. Först flera år senare har Astrid förstått hur censurerade berättelserna var, men för henne blev nationen något magiskt. Urgamla traditioner, vackra klänningar och roliga fester. Inte så mycket nerspydda toaletter och klibbiga golv.

***

Det här kommer antagligen att ändras cirka hundra gånger om, men just nu börjar romanen så här. Jag hoppas du blir sugen på att läsa mer! 

"I said inspirational, not perspirational"

I går kväll kunde jag inte riktigt somna, jag funderade nämligen på vad jag skulle säga inför ett gäng på några hundra gymnasieelever. Jag hade alltså blivit ombedd att hålla ett inspirerande tal, gärna med fokus på att läsa och skriva. Och inte på vilken skola som helst, utan "min" gymnasieskolan.

Det ombedda temat är nåt jag verkligen älskar, men jag tycker det är så svårt att göra ett sånt uppträdande "rätt". En vill ju inte vara tråkig! Dessutom tycker jag att det är svårt att prata inför ett så stort gäng, jag vill hellre ha en dialog med publiken än att jag står och babblar på för mig själv.

Mitt sätt att bota nervositet? Kartklänning + läppstift!

Mitt sätt att bota nervositet? Kartklänning + läppstift!

Men i dag var det då dags att ställa sig framför det här stora gänget och prata. Det värsta var nästan att det satt en massa av "mina" lärare i publiken – jag var ju typ mer nervös för att prata inför dem än för eleverna, haha. Samtidigt var det sjukt roligt att träffa så många av mina gymnasielärare.

Snacket gick ändå bra tror jag. Så himla svårt att avgöra själv. Jag hade skrivit lappar med anteckningar men det slutade ändå med att jag freestylade största delen. Och svettades. Jag svettas som en tok när jag är nervös. Efteråt tänkte jag på scenen ur Sex & the city (ja, det finns alltid en SATC-referens!) när Samantha ska hålla ett inspirationstal på en cancergala och mest svettas.

Nu efteråt är jag helt slut, det är som om en tar all sin energi och försöker skyffla över den i publiken. Jag hoppas verkligen att ens en elev kände sig inspirerad, då har jag lyckats. Och fastän jag var nervös så kan jag ju inte låta bli att tycka om det och hoppas på många skolbesök och annat liknande i framtiden.

På tal om det – om du vill höra mig snacka (och se mig svettas) ska du komma till Jakobstad den 14 februari. Då kör Jennifer och jag nämligen repris på föreläsningen vi hade i Vasa i november. Ska bli jättejätteroligt att få göra det igen. Ses vi där?