Ett år sedan livets roligaste fest

Sent i går kväll landade jag i Helsingfors och känner mig mentalt jetlaggad. I går vaknade jag i Berlin, i dag i Helsingfors. Hjärnan hinner inte med. Men i dag är det det den 16 augusti och för exakt ett år sedan var jag nervös som bara den. Jag skulle intervjuas för tv-programmet Efter nio (du kan se klippet via länken) och på kvällen var det äntligen dags för min efterlängtade releasefest!

  Min redaktör Amanda och jag på Scen, jag avslöjade rätt svar i frågesporten där INGEN hade rätt på alla frågor!

Min redaktör Amanda och jag på Scen, jag avslöjade rätt svar i frågesporten där INGEN hade rätt på alla frågor!

Dagen gick så fort, så fort och jag är så tacksam för allt det fina jag fick vara med om. Tänk ändå att "bara" vara 31 år och få uppfylla sin största dröm?! Och att dessutom få ordna en hejdundrande fest med så många som kom och firade = bäst. Förresten: en av de största orsakerna till att jag hoppas på att få gifta mig en dag är att samla alla nära och kära till fest – finns inget bättre än att fira med de personer en tycker om! Och själva kärleken till någon annan som är så stor att jag vill gifta mig, ja det vore väl inte helt dumt heller. Snarare ganska underbart.

Nu, den 16 augusti 2018, riktar jag blicken mot en helt annorlunda höst. Som jag skrivit cirka tusen gånger här i bloggen så är jag förväntansfull. Eller för att citera mig själv från en Facebook-status från nio år sedan: "Vill planera, organisera, pyssla, fixa, yra. I've been away too long." Ganska exakt så känns det just nu – some things never do change, hehe.

  Ser ni höstpeppen i ögonen, ser ni?! I går på S-bahnen på väg mot flygplatsen.

Ser ni höstpeppen i ögonen, ser ni?! I går på S-bahnen på väg mot flygplatsen.

Det är grejer på gång här i bloggen och överlag känner jag mig så så redo att "sätta i gång". Skriva texter, göra intervjuer, jobba på mina egna projekt, utveckla bloggen osv. Så om du har önskemål gällande inlägg eller teman du vill att jag ska ta mig an så är det bara att kommentera. Jag ska också gå igenom alla svaren från bloggenkäten och överlag ge den här platsen på internet mycket mer kärlek i fortsättningen. Nu ska jag iväg på höstens första jobbdejt med Jennifer och hoppas på att det blir många många fler. Älskar att ha kollegor!

P.S. Jag har nu lottat en vinnare i e-bokstävlingen och kontaktat personen. Tack till alla som deltog! <3

Semestra på jobbet eller jobba på semestern

Jag är säker på att många jobbar alldeles för mycket. Det har funnits perioder när jag jobbat alldeles för mycket. Därför är det otroligt viktigt att det finns perioder av vila. Ingen kan jobba hela tiden. Ingen. Eller okej, visst går det, men efter intensiva perioder känns det som om jag inte kan tänka en enda klar tanke och då går det knappast jättebra att vara speciellt kreativ? Och jag tror de flesta funkar på någorlunda samma sätt. Alla behöver vila och ladda om ibland.

I går landade jag i Berlin för att ha semester. Planen var att jag skulle vara klar med redigeringen av Nationen och bara ta det lugnt här i tre veckor. Nå nu gick det inte riktigt så. Den sista veckan i Finland valde jag att hänga med typer jag tycker om (och att stressa upp mig inför resan) så jag hade helt enkelt inte ro att sitta ner och skriva.

Men vet ni vad? Det gör faktiskt inte så mycket. Nu är jag i Berlin och har all i tid i världen. Det var ju till och med i den här stan jag började min författarresa. Så att sitta med datorn och manuset i några dagar är absolut inget problem. Att försöka bli klar med redigeringen före resan hade stressat mig mer än tanken på att redigera klart här i Berlin. Jag har också haft en del jobbgrejer. Lite översättning, en artikel, smått och gott. När juli byts till augusti är det inte heller otänkbart att mejlboxen plingar till lite oftare – eller så inte. Frilansarens ständiga ovetskap om vad som komma skall (fast nu har jag faktiskt ett lite större projekt som borde kicka i gång på allvar nångång under augusti).

  Att jobba lite är väl inte så farligt när en får vandra på gatorna i favoritstaden?!

Att jobba lite är väl inte så farligt när en får vandra på gatorna i favoritstaden?!

Tanken var som sagt att semestra i Berlin, men om min semester betyder att jag måste (eller kanske får?) jobba varje dag i någon timme så stör det mig inte alls. Jag tror egentligen att det är mitt ultimata tillstånd. Att åka bort för någon vecka eller tre och i princip vara ledig, men samtidigt ta hand om det som behöver tas hand om. För någon annan är det här säkert en mardröm men jag trivs så evinnerligt bra. Om jag jobbar en eller tre timmar, har jag ändå oändligt många lediga timmar kvar varje dag. Min skrivresa till Budapest var därför helt fantastisk – skriva och turista i ett = perfektion.

Samtidigt vet jag hur otroligt viktigt det är att verkligen ladda hjärnan. Ta en ordentlig paus. Men jag har fått göra det rätt så mycket i år så jag har inget emot det här upplägget nu i Berlin. Jag vet inte om jag semestrar på jobbet eller jobbar på semestern men det spelar inte så stor roll. Det viktigaste är att jag trivs och mår bra.

Hur funkar du? Kunde du tänka dig några timmar jobb också under semestern om det betyder att du skulle ha ett lite lugnare tempo resten av året? Nu garanterar ju inte det här upplägget inte att det blir stressigt nån annan gång för mig, men en kan ju alltid drömma, hehe.

Måste vi jobba så mycket?

"Jag ångrar att jag inte jobbade mer." Det är väl ingenting en kommer att säga på sin dödsbädd, snarare brukar det ju vara tvärtom. Folk tenderar att ångra att de jobbat för mycket. Förra hösten jobbade jag mer än någonsin. Det syntes i summorna på de fakturor jag skickade ut till kunderna, men också i trötthet. En trötthet som har hängt kvar långt in på våren. Jag vet faktiskt inte hur långt ifrån den ökända väggen jag var, men jag vet att jag jobbade alldeles för mycket. Ohållbart mycket.

Den här våren har allt varit tvärtom. Jag minns faktiskt inte när jag haft så här lite jobb. Inte för lite, men mycket mindre än vad jag är van vid. Jag är så van vid att jobba på i hårt tempo och att hela tiden producera och prestera att det känns konstigt att inte ha en konstant deadline. Att inte ha tre olika artiklar på gång och en inbox som konstant fylls av nya mejl. På en hel månad har jag inte heller skrivit eller redigerat mina skönlitterära manus.

  Måste vi jobba så många timmar? Hur länge orkar kugghjulen (höhö) snurra på?

Måste vi jobba så många timmar? Hur länge orkar kugghjulen (höhö) snurra på?

Jag minns inte när jag senast känt mig så här utvilad och fräsch i hjärnan. Jag minns inte när mina to do-listor varit så korta som nu. Jag minns inte när jag senast känt mig lika "onödig". Ja du läste rätt. Jag har känt mig onödig.

Jag har mått bra av att ha mindre jobb, men samtidigt är jag så van vid att jobba mycket och gillar ett högt tempo (allt har sina gränser så klart) att jag börjar känna mig rastlös. Jag har blivit otroligt glad varje gång det plingat i mejlboxen – jobb, hurra! Jag har också känt dåligt samvete över att jag jobbat så lite när alla verkar pressa på i så högt tempo. Men jag inser också hur viktig den här lite lugnare perioden har varit för mig. Hjärnan har verkligen fått ta en paus.

"Det är mycket nu", är en mening de flesta av oss brukar slänga ur oss. Vi jobbar väldigt mycket i dag. Kanske mer än någonsin? Och det verkar som om vårt människovärde mäts i antalet timmar vi sitter på jobbet. Själv är jag otroligt allergisk för nio-till-fem-dagen som fokuserar mer på hur många timmar vi sitter på kontoret i stället för att fokusera på vad vi egentligen borde åstadkomma. Det är också en av de största orsakerna till att jag inte längtar det minsta efter ett "vanligt" jobb. Men efter förra hösten inser jag att jag också själv måste kunna dra i bromsen när jag tar på mig för mycket jobb.

  Min lilla "kontorshörna på balkongen.

Min lilla "kontorshörna på balkongen.

För mig har det varit svårt att verkligen tillåta mig själv att jobba mindre än de där åtta timmarna de flesta jobbar. Att inse att det är helt okej. Det är ingen tävling i vem som jobbar mest, men ändå kommer det dåliga samvetet krypande. Många dagar jobbar jag inte mer än några timmar – är det faktiskt okej? Får jag jobba så här lite och ändå dra in tillräckligt med pengar för att kunna leva?

Det finns så klart dagar då jag jobbar svinmycket. Hela hösten var faktiskt så, bara att bocka av en grej och fortsätta eller börja med nästa. Men det är inte hållbart, det märkte jag under en arbetsdag i början av april. Under en dag gjorde jag fyra intervjuer och skrev 2,5 artiklar – på knappt åtta timmar. Visst klarade jag av att klämma in så mycket arbete den dagen och texterna blev riktigt bra, men det tog mig flera dagar att återhämta mig efter det. Flera dagar!

Det går helt enkelt inte att jobba åtta timmar med ett modernt "tankearbete". Det är bara supermänniskor som orkar fokusera så länge, varje dag. Som jag skrev, visst går det då och då, men inte hela tiden. Ändå ska de flesta människor klämma in åtta arbetstimmar per dag plus att de antagligen tänker på jobbet utanför arbetstid och kollar mejl. Ska vi verkligen hålla på så här? När ska vi inse att jobbet inte är det viktigaste i våra liv?

  Måndagens office på simstadion.

Måndagens office på simstadion.

Jag antar att det är en sorts paradox. Jag märker ju det på mig själv. Jag inser att jag inte kan jobba på i sånt tempo som under hösten, men nu under våren har jag alltså känt dåligt samvete för att jag haft så lite att göra. Så sjukt alltså att arbete och de galna arbetsmängderna är så indoktrinerade. Vi måste verkligen börja prata mer om det här. Fundera mer på varför vi gör något och vad slutresultatet ska bli, i stället för att fundera på att jobba "tillräckligt" många timmar.

I dag insåg jag också att jag saknar skrivandet. Jag mår helt enkelt inte bra under skrivfria perioder. Men jag behövde också en ordentlig paus från allt skrivande och nu längtar jag efter att få börja redigera Nationen. Nästa vecka ska jag ju åka på Debutantseminariet till Biskops Arnö och tror och hoppas på att det blir en perfekt inspirationskick för att inleda redigering.

Vad tycker du? Jobbar vi för mycket? Hur ska vi göra för att få ett sundare arbetsklimat? Själv hejar jag till exempel på 6-timmars dagar eller fyra dagars veckor. Jag tror faktiskt inte att produktiviteten på de flesta arbetsplatser ens skulle sjunka, snarare tvärtom. Lyckliga och välmående människor brukar göra bättre ifrån sig än överarbetade stressmonster.

Blogathon och workcation – åka bort för att jobba

 Gårdagens utekontor får fulla poäng!

Gårdagens utekontor får fulla poäng!

Jag har inte haft några kollegor på flera år, ingen arbetsplats att gå till, inga gemensamma kaffepauser. Många dagar är det bara jag och fastän jag trivs mer än väl med mitt eget sällskap blir det så klart tråkigt i längden. Därför är det fantastiskt att jag under den senaste tiden träffat några fina typer som jag ibland kan jobba ihop med och framförallt få stöd och pepp av.

För en dryg månad sedan åkte Jennifer, Corinne, Malin och jag till mitt lande för att ha ett blogathon – alltså ett dygn då vi satt framför våra datorer och jobbade med våra bloggar. En succé och något som gav mig en ordentlig bloggiver. Samtidigt som vi alla lyckades ge våra bloggar en rejäl skjuts framåt eller bara bocka av saker som funnits på to do-listan i evigheter, var det så roligt att hänga ett dygn med de här tjejerna. Om du klickar på länkarna vid deras namn kan du läsa hur de beskrev vårt blogathon. Speciellt Jennifers inlägg är superfint! <3

P1000525.jpg
P1000547.jpg

Redan före vi hade bestämt om vårt blogathon hade jag gett en workcation på mitt lande som födelsedagspresent till Jennifer och i går var det äntligen dags. Den här gången hade vi lyxen att ha mina föräldrar på plats. Jag handlade maten, men pappa rökte fisken och mamma fixade tillbehör, vilket betyder att Jennifer och jag fick desto mer tid på oss att jobba. Jag har efter några extremt tysta jobbveckor äntligen fått lite jobb så jag behövde inte heller sitta sysslolös.

Som jag skrev i inlägget om mina framtidsplaner så är ett "vanligt" jobb inte något jag vill ha. Jag trivs mer än bra i min frilanstillvaro. Hur osäker och märklig den är. Och bevisligen har jag klarat mig redan i 5,5 år, så jag känner att det ska väl gå bra i fortsättningen också. Däremot är det tråkigt att hela tiden jobba ensam och därför är det guld värt att kunna lura iväg kompisar till lande tillsammans med mig.

P1020141.jpg

Dessutom tycker jag att det är mycket mer motiverande att jobba när någon annan också gör det. I dag gjorde jag till exempel två telefonintervjuer men det kändes segt att börja skriva själva artikeln. Då tittade Jennifer strängt på mig och sa att jag bara ska göra det. Och så gjorde jag det. Så skönt att få den bort från to do-listan. Visserligen måste jag göra ytterligare en intervju, men största delen av artikeln är i alla fall skriven.

Att få vara mitt i naturen är också ett stort plus. Ju äldre jag blir, desto bättre trivs jag också på lande. Så najs att det bara tar en timme att köra hit från Helsingfors. Vi har ju faktiskt två stora hus här och jag drömmer om att en dag ordna kurser här. Kanske någon bloggrelaterad helg?! Kommentera gärna om du tycker att något sånt skulle vara kul så ska vi se om jag kunde få ihop nån mysig kurshelg nån gång. På tal om kurshelger här på lande så är det bara en av mina vidlyftiga drömmar för framtiden. Kanske jag kunde skriva ett inlägg om alla galna planer jag har i huvudet, vad tror ni om det?

Skriv och oskriv – längtan efter redigeringstid

Ja ja, aldrig är det bra. Antingen är det för lite jobb eller så är det för mycket jobb. Nu den senaste veckan har det definitivt varit för mycket. Eller egentligen ganska lämpligt – om jag inte samtidigt skulle försöka redigera en roman.

De två senaste veckorna har jag skrivit exceptionellt många artiklar. Jag räknade nyss att det blivit nio skrivna artiklar på sju arbetsdagar. Inte så konstigt kanske att jag är lite seg i huvudet om kvällarna. Däremot har det varit jättemånga intressanta personer och ämnen jag fått skriva om så det har ju också varit roligt.

Men tyvärr innebär så här mycket jobb att jag då knappt tittat på Nationen. Det finns helt enkelt ingen kapacitet i hjärnan efter att jag skrivit så mycket annat. Ibland önskar jag att jag skulle ha ett icke-skrivande "riktigt" jobb så att jag skulle ha mer energi för det skönlitterära. Eller kanske det inte alls fungerar så, men jag kan ju inbilla mig, ehe.

  Ett av många roliga jobbuppdrag har varit att intervjua Ulla-Lena Lundberg i Diktarhemmet i Borgå. Så här fint hade hon dukat upp för intervjun.

Ett av många roliga jobbuppdrag har varit att intervjua Ulla-Lena Lundberg i Diktarhemmet i Borgå. Så här fint hade hon dukat upp för intervjun.

Men å andra sidan är ju allt skrivande sånt som jag så himla gärna sysslar med. Jag får faktiskt lite ångest av tanken på att vara författare på heltid, jag tror till och med jag behöver mitt journalistiska skrivande (inte minst för att överleva ekonomiskt, haha). Så jag klagar inte, jag bara konstaterar att nu har det varit lite väl mycket. Så typiskt att allt jobb kommer på en gång?

Nästa vecka borde jag däremot kunna ägna mig nästan 100-procentigt åt Nationen. Är det nämligen nåt jag lärt mig om skrivandet så är det hur viktigt det är att hållas inne i texten och det kräver arbete så gott som varje dag. Redan efter några dagar utan redigering känns det som om jag glömt vem och vad jag skriver om. Jag brukar också känna ett konstigt motstånd ju närmare "slutet" jag kommer i en process.

Men ett slut ska det bli på den här redigeringsomgången. Få se om jag håller min nya deadline (den 15 april), men senast (!) före Budapest ska det där jäkla manuset iväg till redaktör och testläsare. Så är det nu bara! Och nu när jag sagt det här så måste jag hålla deadline. Ni får hemskt gärna komma med peppande kommentarer eller klicka på det lilla hjärtat så ska jag suga i mig all den energi och kanalisera ut det i redigeringsiver.

Äntligen april - en massa roliga planer

Årets första tre månader är över och just nu är jag mest tacksam över det. Början på året har bjudit på extremt höga toppar och extremt låga dalar så nu hoppas jag på lite lugnare tider till näst. Hela det här årets tema handlar om balans och det känns som om att jag faktiskt börjar hitta (åtminstone nån sorts) balans.

Jag har ganska lämpligt med jobb just nu, jag har mitt skrivrutin i gång, jag har tränat mer regelbundet än på länge och så där överlag börjar jag känna mig någorlunda normal efter en lång hektisk period. Jag tror det senaste året är antagligen det mest händelserika i hela mitt liv och nu känns det som om jag skulle ha nån sorts livskrabbis (bakfylla) som äntligen börjar lätta.

  Exakt så här ivrig är jag på april. Jag hoppas på mycket sol, färger och roligheter.

Exakt så här ivrig är jag på april. Jag hoppas på mycket sol, färger och roligheter.

Förhoppningarna för april är höga, men det blir faktiskt mycket roligt program. Jag ska göra bland annat det här nu i april.

  • Skriva flera intressanta frilansartiklar. Förra veckan fick jag intervjua Ulla-Lena Lundberg och i dag har jag gjort fyra (!) intervjuer och har ett antal andra artiklar på gång. Skoj!
  • Jag ska vara moderator på ett evenemang om kvinnors pensioner
  • En dikt om dagen eller NaPoWriMo (National Poetry Writing Month). Jag publicerar mina femminutersdikter på Instagram stories (heter kuggekugge på Insta om du vill följa) och kanske samlar jag ihop de bästa i slutet av månaden. Det här med poesi känns sjukt svårt för mig, men därför tänker jag att det är bra med en utmaning. Av nån anledning tycker jag också att det är så otroligt pretentiöst och pinsamt att göra det här och just därför gör jag det.
  Dagens dikt, var så goda.

Dagens dikt, var så goda.

  • Bloggen och allt runt den ska få lite kärlek igen. Jag funderar på att återuppta mitt inspirationsbrev som dog en sorglig liten död i all tysthet och skulle också gärna samla mina skrivtips på ett lite tydligare sätt. Har du förslag eller önskemål får du gärna kommentera här. Funderar också på att göra en bloggenkät men undrar om nån i så fall svarar?! 
  • Nationen ska bli färdigredigerad och inskickad till redaktör och några testläsare. Äntligen!!! Men mycket arbete kvarstår ännu ...
  • I slutet av månaden drar jag till Budapest för att påbörja mitt hemliga skrivprojekt och för att dricka vin. Mycket nöjd över detta.
  • Jag funderar på att köpa kamera. Är så otroligt sugen och tänker att Budapest skulle väl vara ett perfekt ställe att börja med den nygamla hobbyn?! Jag funderar mest på om jag a) har råd att köpa en kamera och b) har tid att börja med foto, men jag är så otroligt sugen alltså.

Vad ska du göra i april? Lika höga förhoppningar som jag? Nu hoppas jag att den här månaden inte blir en enda lång kraschlandning, men med de här förutsättningarna känns det nog mer eller mindre omöjligt. 

"Tänk inte på vad du förlorar, utan på vad du kan få"

Jag jobbar hemifrån. Det har jag gjort nu i fem år. Ibland smiter jag så klart iväg till ett kafé eller jobbar hos nån kompis, men de allra flesta dagar befinner sig mitt kontor bara några meter ifrån min säng. Jag har hela tiden tänkt att jag i något skede ska tröttna på det här och vilja hitta en kontorsplats. Men det har inte riktigt hänt än.

Mitt största "problem" just nu är att jag bor i en etta och har inte utrymme för ett skilt skrivbord, utan allt arbete sker vid matbordet. Det betyder att jag inte kan ha en massa papper framme och ibland saknar jag verkligen möjligheten att breda ut mig, ha en stor anslagstavla för post it-lappar och planer på hur min nästa roman ska bli en bästsäljare.

Skulle jag ha en större lägenhet skulle jag definitivt ha ett arbetsrum, men just nu är det inte möjligt. Jag har också hela tiden tänkt att jag inte vill lägga ut en stor summa pengar på en kontorsplats. Jag tycker för det mesta att det är otroligt skönt att kunna ramla direkt från sängen till "jobbet" och de allra flesta dagar är jag sunkig och osminkad här på mitt hemmakontor.

  Fördelar med hemmakontor: Kan laga min egen lunch och spara pengar.

Fördelar med hemmakontor: Kan laga min egen lunch och spara pengar.

I lördags pratade vi om det här med min kompis och jag sa att fastän 100 euro i månaden (vilket verkar vara någorlunda rimligt för en kontorsplats på vissa ställen) inte är så mycket, blir det ändå 1200 euro per år. För den summan flyger jag till Sydamerika! Och ja, jag förvandlar alltid alla summor till resor till Sydamerika.

Men då sa min kompis: "Tänk inte på vad du förlorar, utan på vad du kan få." Det fick mig verkligen att fundera en gång till på det här med att hitta ett kontor. Ja, jag kanske har en "extra" utgift på 1200–1500 euro varje år, men kanske jag i stället skulle få ett sammanhang? Kolleger? En möjlighet att lättare skilja på jobb och fritid?

Tanken är lockande men då gäller det att hitta rätt ställe med rätt typer och jag tänker mig att det inte är helt lätt. Och när jag skriver skönlitterärt gör jag det helst ensam och vill inte bli störd, men kanske det ändå kunde funka om jag lyssnar på musik via hörlurar. Jag vet inte?!

Vad tycker du? Hemmakontor eller en kontorsplats? Och om du råkar veta om ett mysigt kontor i Helsingfors med ledig plats är det bara att höra av sig!

Att föreläsa och tro på sig själv

Jag har ett osunt bra självförtroende – för det mesta. En sak jag har extra bra självförtroende i är i min yrkesroll. Jag har varit min egen chef i över fem år och i tre år har jag drivit mitt eget företag. Jag vet att jag skriver bra artiklar och levererar bra översättningar. Mina kunder gillar att anlita mig för att de vet att de kan lita på mig och för att jag alltid gör det vi kommit överens om.

Men när Malin kontaktade Jennifer och mig förra hösten för att fråga om vi kunde komma och föreläsa till Vasa kunde jag inte låta bli att tänka – men vad kan jag nu egentligen och vill nån verkligen lyssna på mig? Och dessutom: hur mycket är min kunskap och erfarenhet värd?

föreläsningimariehamn2.jpg

Det här har vi diskuterat en hel del med Jennifer, att det är så lätt att känna sig som en bluff fastän vi verkligen är bra på det vi gör. Peppe skrev ett inlägg om kvinnliga experter som fick mig att fundera på det här än en gång. Det är så lätt hänt att jag nedvärderar min yrkeskunnighet och min erfarenhet och har svårt att lägga ett rimligt pris på det jag kan och erbjuder.

Jag var som vanligt lite nervös inför föreläsningen i Mariehamn förra torsdagen men alltså åh vilken publik! För det första skrattade de när jag var rolig (här tänkte jag först skriva "när jag försökte vara rolig", gaah!), de lyssnade verkligen och ställde en massa frågor. Vid vissa frågor kände jag att "hjälp, det här kan jag verkligen inte svara på", men då försökte jag vara så ärlig som möjligt och svara på bästa möjliga sätt ur mitt perspektiv.

föreläsning i mariehamn.jpg

Men vad pratar jag om på föreläsningarna? Egentligen pratar jag ju "bara" om mig själv, men det är ju inte så bara. Jag har mycket erfarenhet att just vara sin egen chef och är inte heller rädd för att berätta om sånt som är jobbigt och som skaver. Efter varje föreläsning känner jag mig också lite klokare. Det är som om saker utkristalliseras när en måste säga dem högt.

Efteråt kände jag mig som vanligt helt dränerad samtidigt som jag hade fått så otroligt mycket energi. Jag kände verkligen att jag hade levererat det jag skulle och att publiken gick hem inspirerad och kanske med en ny tanke eller två. Och det är ju just därför jag gör det här – för att jag älskar att inspirera människor. Tack ännu till Susanne på Ålands näringsliv att du bjöd in oss!

Så jag hoppas verkligen det blir fler föreläsningar och annat i den stilen i fortsättningen. Det är tungt men samtidigt så himla roligt. Vad skulle du föreläsa om ifall du fick chansen? Vad är du expert på? (Stjäl helt fräckt Peppes fråga!)

P.S. Har ny header, vad tycker du? Den känns kanske liiite rörig?

Fem tips för att få frilansjobb

För två veckor sedan var jag lite orolig över vårens ekonomi. Januari var en otroligt bra månad ur ett faktureringsperspektiv, februari helt okej men inte så bra jag som jag hade hoppats på och mars såg nästan tomt ut. Det här med en företagares ostadiga ekonomi är inte precis någon överraskning men är det en sak jag personligen lärt mig – det löser sig alltid.

Varje gång jag hunnit börja oroa mig lite mer har det börjat trilla in mejl om jobberbjudanden och diverse förfrågningar och jag kan andas ut. Jag brukar skämta att det är universum som tar hand om mig och skickar jobben till mig, men riktigt så är det ju inte. I dag påminde Facebook mig om att jag för sju år sen fick ett jobb på Alma 360 Media (som i dag är en del av Otavamedia).

Jag visste nog inte det då, men just det jobbet har öppnat så otroligt många dörrar för mig. Dels var det första gången jag skrev artiklar på finska, men då knöt jag också många kontakter som genererar jobb än i dag. Jag blir väldigt ofta kontaktad av nya kunder som hör av sig eftersom någon rekommenderat mig för dem. Ofta är det tidigare kolleger från femmånadersjobbet 2011. Så det här med att många jobb kommer via kontakter stämmer. Men minst lika viktigt är det att göra ett gott jobb.

Så därför delar jag med mig av mina fem bästa tips för dig som funderar på en frilansbana. Det här kan låta som självklarheter men eftersom jag många gånger blir tackad för att jag gör just följande grejer tänker jag att de kan vara bra att lyfta. Och obs att de här tipsen främst gäller för personer som redan har kommit i gång – men bra att tänka på redan när man sätter i gång.

femtipsattfåfrilansjobb.png

1. Var tillgänglig

Se till att dina kontaktuppgifter är lätta att hitta och svara på e-post och samtal. Ingen vill anlita en person som aldrig svarar på mejlen eller är omöjlig att få tag på.

2. Kommunicera med kunden

Kom överens om vad du ska göra och vad ersättningen är. Fråga om du är osäker. Det är så otroligt viktigt att ni är överens om vad du ska göra och inom vilken tidsram. Hör av dig om något strular – jag mejlar direkt om jag märker att ett intervjuobjekt är svårt att få tag på eller om det uppstår andra problem som att jag blir sjuk och tidtabellen kan förskjutas. Ibland märker jag också att ett arbete krävt mer tid än jag tänkt mig och då kontaktar jag kunden och försöker förhandla om ett förhöjt arvode – och ofta har jag lyckats motivera ett högre arvode till mig själv.

3. Gör det du lovar

Leverera det du lovat. Det här är väl ganska elementärt men värt att komma ihåg. Din kund beställer något av dig och vill att du ska leverera enligt överenskommelse. Svårare än så är det faktiskt inte.

4. Våga visa eget initiativ

Du är expert på det du gör – din kund är nödvändigtvis inte det. Du kanske kommer på något som kunde tillföra något extra till projektet du arbetar med. Hör av dig och diskutera det. Alla mina kunder hör väldigt gärna om jag har idéer om hur något kunde göras bättre eller smartare.

5. Håll alltid deadline

Det här är den absolut viktigaste punkten. En deadline ska hållas. Alltid. Finns det minsta lilla risk att du inte hinner bli klar ska du genast höra av dig till kunden och förklara situationen. De flesta är bara tacksamma över att få veta om det i god tid ifall andra tidtabeller måste anpassas. Det värsta du kan göra är att höra av dig samma dag som deadline och meddela att du inte kan leverera. Gör inte det!

***

Ja, det var mina tips i korthet. Vad tycker du, självklarheter eller bra att påminnas om? Och har du själv några tips som jag inte tagit upp här? I morgon ska det bli mer snack om frilansliv och att vara sin egen chef tillsammans med Jennifer när vi ska föreläsa på Åland. Känns som att jag äntligen har fått i gång en någorlunda vettig rutin och det känns så otroligt skönt. Äntligen är min chef en någorlunda bra chef och jag kan prata om det utan känna mig som världens sämsta exempel.

Ses vi i morgon i Mariehamn?!

Med i podd!

En av de roligaste grejerna som hänt på sistone (utöver boken då) är att jag börjat föreläsa. Första föreläsningen vara i Vasa i november, andra nu i februari i Jakobstad och nästa vecka ska Jennifer och jag åka till Åland. I dag fick vi veta att det redan är 31 anmälda (!), men det lär finnas några platser kvar om du är nyfiken.

Dagen efter föreläsningen i Jakobstad intervjuade Malin (som har lanserat en ny sajt/blogg!) Jennifer och mig om samma tema som föreläsningen gått ut på och vi fick äran att vara med i Våga Satsas andra poddasvnitt. Lyssna!

Åh vad jag saknar poddandet alltså, och kanske också radiojobbet. Jobbade ändå mångamånga år på Yle med radio. Mest blev det nyheter men hel del annat också. Och ja, Malin och jag hade ju en podd, Projekt framgång, som numer bara finns i fyra avsnitt kvar på Soundcloud (eftersom vi inte längre betalar för det). Det var jätteroligt men också så otroligt tidskrävande med allt klipp och fix. Ändå saknar jag det!

Därför är en av mina drömmar att en dag få göra podd eller radio igen, men vi får se om den dagen kommer. Att få föreläsa (och gästa poddar) är minst lika roligt. Överlag hoppas jag på fler föreläsningsuppdrag – gjorde till och med en skild sida för det här på min nybyggda sajt.

föreläsningarworkshops.png

Jag skulle också gärna göra fler uppdrag som moderator. Första gången var i juni 2016 och nästa chans kommer i april (mer om det senare), men jag hoppas verkligen inte att det tar två år tills nästa gång. Så behöver du nån som ska hålla i trådarna under ett evenemang eller under en paneldiskussion vet du vem du ska vända dig till!

Ses vi förresten på Åland nästa vecka? Eller har du önskemål om var Jennifer och jag borde dyka upp och föreläsa? Hittills har vi blivit tillfrågade men kan så klart också höra av oss till aktörer runtom i landet om vi får tips eller önskemål!

Ny sajt!

Men kolla! Hela helgen har jag suttit med min dator i famnen och pysslat med en ny hemsida. Allt är kanske inte helt perfekt ännu, men nu orkar jag verkligen inte tänka mer på fonter, bilder och sånt.

Däremot vill jag gärna höra vad du tycker! Saknar du något? Är något överflödigt? Är fonten tillräckligt tydlig? Tell me! Squarespace är så himla smidigt så det går snabbt att göra ändringar. Jag byggde alltså om hela sidan på två (långa) helgdagar. Inte så illa, va?

Skärmavbild 2018-02-18 kl. 21.07.28.png

Tanken är alltså att bloggen ska bli mer av en samlingssajt för allt jag gör. Det var den väl tidigare också, men kanske tydligare nu i och med att michaela.fi leder till startsidan. Jag har skrivit en massa nya texter och filat och fixat. Än finns det saker att göra men eftersom jag är otålig så väljer jag att publicera redan nu,

Och hur är det med den förlorade gnistan och jobbkrisen? Ja, jag är väl så pass enkel att en ny webbsida ger mig massvis med energi att ta tag i allt det andra. Jag fick också just kommentarer på Nationen av min kompis och känner att ja, detta fixar jag. I morgon är det måndag, ny vecka och nya krafter. Är inget stort fan av måndagar men jag tror morgondagen blir en riktigt okej måndag. Vi säger väl så?

Nu ska jag bada bastu och sen se sista avsnittet av Bron. Osäker om jag kan sova efter det? Brukar drömma så oroliga drömmar efter skrämmande program. H: mesen

P.S. Orkar du inte skriva en kommentar får du gärna trycka på hjärtat om du tycker det blev snyggt! Och ja, jag fiskar efter komplimanger efter att ha lekt webbguru i två dagar, haha!

Bluffchefen eller den tappade gnistan

Det senaste året kan ha varit ett av de sjukaste åren i mitt liv. Författardebut, massa nytt jobb, kärlekstrubbel och kärlek och ja – hela himla rumban. Och nu märker jag att jag knappt vet vem jag är eller vart jag är på väg. Åtminstone så där på ett yrkesmässigt plan.

Nu när över tio procent (!) av året redan gått känns det som att jag harvar på utan nån tydlig riktning. Jag har ju den otroliga turen att bli anlitad med jämna mellanrum (eller nej, det handlar ju inte om tur, utan om att jag hittills skött mitt arbete bra och därför får mer jobb), men det betyder också att jag väldigt sällan hinner göra upp en plan eller strukturera mitt arbete eller framförallt mitt skrivande för att jag hela tiden har x antal uppdrag att avsluta.

Därför kände jag mig som världens största bluff i går när jag pratade om att vara sin egen chef på Våga satsas temakväll i Jakobstad. Har jag verkligen någon rätt att prata om att chefa över sig själv när jag gjort ett svindåligt jobb det senaste (halv)året? Just gårdagens föreläsning fick mig att inse hur dålig koll jag har på mitt jobb. Eller jag gör så klart mitt jobb och gör det bra, men liksom helheten? Noll koll.

  Foto av världens bästa föreläsarkompis  Jennifer .&nbsp;

Foto av världens bästa föreläsarkompis Jennifer

Det handlar alltså inte om att jag inte skulle ha tillräckligt med jobb eller projekt utan att jag inte har skrivit upp tydliga mål och just nu känns det som om att jag "bara" flyter omkring utan att själv ta ansvar och kontroll. Det händer saker, roliga saker, men jag har liksom lite tappat riktningen.

Hela hösten var jag fullbokad, hade bara en helt ledig helg under hela hösten. Om ens det? Minns faktiskt inte. Och hela hösten skyllde jag på att jag var trött och grävde mig hellre ner i soffan än tog tag i något och nu märker jag att det plötsligt är februari och jag inte har någon aning om min riktning just nu.

  Här står jag och berättar att en inte ska vara rädd för att misslyckas. Foto av världens bästa  PT Lina , som jag nu fick chansen att träffa live, så roligt! Extra roligt att Lina var på samma tåg till Helsingfors som Jennifer och jag.

Här står jag och berättar att en inte ska vara rädd för att misslyckas. Foto av världens bästa PT Lina, som jag nu fick chansen att träffa live, så roligt! Extra roligt att Lina var på samma tåg till Helsingfors som Jennifer och jag.

Ja, jag vill jobba, jag vill skriva, jag vill föreläsa, jag vill resa, jag vill … Det är en massa saker jag vill och som händer men också så mycket jag helt enkelt borde ta tag i. Jag känner mig rastlös och villrådig. Vem är jag? Vart är jag på väg? Kanske det är den klassiska andraboksångesten som spökar, men det känns som att det är något mer.

Som ni märker så är det otroligt flummigt och jag borde helt enkelt stänga in mig nånstans för mig själv i några dagar och bara fokusera på mig själv, mitt jobb och mitt skrivande. Hur ska jag få allt att gå ihop utan att konstant vara trött och kanske i värsta fall vara på gränsen till en utmattning? Jag tror inte ens att jag har för mycket, utan att jag helt enkelt varit urdålig på att strukturera alltihop.

 Foto:  Jennifer .

Foto: Jennifer.

Hitta balansen

Under gårdagens föreläsning pratade jag om den svåra balansen och hur viktig den är och hur skräp en mår när den där balansen inte finns. Så nu ska jag försöka hitta balansen och framförallt hitta gnistan igen. Jag vill ju så mycket (och gör också mycket), men det är länge sedan jag varit riktigt riktigt ivrig, engagerad och energisk. Så nu ska jag försöka ta tag i mig själv och hitta tillbaka till det roliga.

Känner du igen dig själv? Har du perioder då allt känns segt fastän det är mycket bra och roligt på gång? Hur försöker du tänka då för att komma vidare? Kom gärna med tips! Har börjat med ett boka in en gratis coachingsession med en coach för att se om jag kanske kunde dra nytt av det. Ibland behöver ju en bara säga saker högt för att fatta hur allt hänger ihop.

  Jag och Jennifer efter föreläsningen. Kan inte tänka mig en bättre och klokare föreläsningskompis. Vill du bli bättre på blogg och SEO ska du definitivt kolla in de konkreta och bra tipsen på  Jennifers blogg !

Jag och Jennifer efter föreläsningen. Kan inte tänka mig en bättre och klokare föreläsningskompis. Vill du bli bättre på blogg och SEO ska du definitivt kolla in de konkreta och bra tipsen på Jennifers blogg!

Och tack till alla som deltog i gårdagens föreläsning! Jag hoppas verkligen att jag kunde inspirera till att starta eget och ge några tips om hur en ska vara sin egen chef – fastän jag just nu känner mig som en bluffchef. Men jag vet ju ändå att jag också är och kan vara en otroligt bra chef. Men det kräver en del, det sker inte automatiskt. Inte ens efter fem år av frilansliv.

En av de grejerna jag redan länge velat göra något åt är den här bloggen/webbsidan. Jag vill att det ska bli en mer inspirerande plats med nyttiga tips, men också en portfolio över det jag kan och gör. Så småningom ska bland annat adressen michaela.fi leda till en statisk startsida, så om du läser bloggen via en rss-tjänst som Feedly rekommenderar jag att du ändrar prenumerationen till https://michaela.fi/blogg/ som funkar redan nu. Läser du via Bloglovin har jag nu fixat det.

Fastän inlägget varit flummigare än flummigt är jag ändå en kvinna som gillar det praktiska. Jag vet att mitt jobb inte magiskt struktureras upp av att jag gör om bloggen/webbsidan, men konkreta åtgärder hjälper åtminstone mig att greppa allt bättre. Så förhoppningsvis mer konkret, mindre flum här i framtiden!

När ska jag skriva?

Förra veckan skrev jag här på bloggen att en hektisk jobbhöst nu byts ut mot en betydligt lugnare vår. En vecka senare får jag väl säga att jag hade ganska fel. Jättejättefel. Jag har nämligen massvis med jobb. Missförstå mig rätt nu: som frilans är det livsviktigt att få nya uppdrag och jag är jätteglad över att många kontaktar mig (och de får gärna fortsätta med det). Men …

… jag undrar när jag ska hinna skriva?

Hela hösten var jag tvungen att lägga Nationen längst ner på to do-listan för att mitt riktiga jobb måste gå först. Det är ju en av fällorna och baksidorna av att vara frilans – en vet aldrig när jobben plötsligt slutar komma. Just nu ser det visserligen ut som om att jag får jobb på löpande band och inget har hittills varit sådant jag ens skulle vilja tacka nej till. Det är roliga uppdrag och bra betalt.

Så vad gnäller jag då?

Nå för att jag längtar efter att få skriva ostört, att få fördjupa mig i min text. Redigera, tänka om, stryka, skriva nytt. Jag har inte varit i en "skön" skrivfas på så otroligt länge. Visst jobbade jag med "Vad heter ångest på spanska?" ända fram till att boken gick i tryck i juli men det var ju mest finlir. Och nu längtar jag  efter att ha tid för att skriva. Att få skriva ostört, att bara få hänga med min text.

  Att jobba är också kul, men helst vill jag ju hänga i Karis bollhall med handisstjärnan Micke!

Att jobba är också kul, men helst vill jag ju hänga i Karis bollhall med handisstjärnan Micke!

Just nu är jag otroligt glad över att jag spontanbokade min Stockholmskryssning. Åker alltså i morgon och är tillbaka på fredag morgon. I dag har jag därför jobbat så effektivt som möjligt för att på båten ha tid för de personerna jag hittills varit tvungen att ignorera, nämligen Mikael, Astrid och Saga.

I morgon på morgonen är jag ännu journalist von Kügelgen, men från och med eftermiddagen planerar jag vara författare von Kügelgen i stället. Okej? Hör du det universum? Ge mig skrivro! Snälla!

P.S. Kulturfonden & co: snälla skicka lite stiependiepengar senare i vår. Pliis?

Jobb och icke-jobb

Hösten 2017 jobbade jag mer än kanske någonsin i mitt liv. Åtminstone har jag aldrig känt mig lika trött som strax innan jul. Jag ville bara sova, sova, sova. Nu efter nästan två veckor vila och knappt nån tid framför datorn börjar jag känna att åtminstone lite av energin återvänder.

En hektiskt jobbhöst har nu bytts ut mot något som antagligen blir en mycket lugnare vår. Efter att i fem år ha jobbat halvtid med Addeto är projektet nu avslutat. Det känns ganska tomt men samtidigt är jag förväntansfull – nu har jag tid att göra annat och framförallt hoppas jag på att ha mer tid att skriva.

Samtidigt som Addeto slutat har också LittSkap slutat, jag har avgått från en förenings styrelse och ska avgå från en annan och så har ju också mitt år på Debutantbloggen tagit slut. Jag hoppas verkligen att 2018 blir året då jag jobbar om inte mindre så åtminstone smartare och verkligen funderar på vad jag vill lägga min tid på.

  Jag hoppas på många dagar med kaféskriv!

Jag hoppas på många dagar med kaféskriv!

En viktig del av det är att bli ännu bättre på att vara ledig. Den här tiden i fjol satt jag på ett flyg mot Buenos Aires och hade mitt livs kanske bästa semester. Jag kan inte minnas att jag nånsin i vuxen ålder känt mig lika utvilad som i Argentina. Om knappt tre veckor ska jag sätta mig på ett flyg till Mexiko och ser så otroligt mycket fram emot det. Värme, sol, vila och tid att läsa böcker. Och så lite hångel på det – åker alltså inte ensam!

Att åka iväg i januari känns perfekt, men jag är glad att jag i år åker först om några veckor. I fjol kändes det nämligen otroligt svårt att komma i gång med jobb och rutiner, men jag hoppas jag hinner få en bra rytm, sen blir det två veckors semester och så full steam ahead när jag väl är tillbaka i Finland.

Och som sagt ska den här bloggen få myyyycket mer kärlek. Känns också som ett bra sätt för mig att fundera på vad jag gör och varför. I fjol fick jag en hel del nya uppdragsgivare och en del nya utmaningar som jag hoppas får en fortsättning i år. Jag har också en massa idéer som jag aldrig hinner förverkliga, men kanske i år?

En klassisk årssammanfattning om 2017 är också på gång – men är det nåt speciellt tema du önskar att jag ska skriva om? Jag har åtminstone två skrivrelaterade frågor obesvarade, men det kommer, jag lovar! Men om det finns nåt du gärna vill läsa om på bloggen är det bara att hojta till!

En äkta författarvecka

Den här veckan är det riktigt författarliv för hela slanten. På onsdag ordnar Nylands litteraturförening en uppläsarkväll där också jag ska läsa. Har inte bestämt mig om jag ska läsa nåt ur Vad heter ångest på spanska? eller kanske LittSkap-antologin Människohundarna eller så nåt opublicerat och nytt. All these choices!

På torsdag hoppar jag på metron (jaaa!!) mot Mattby för att uppträda tillsammans med Stefan Lundberg och Staffan Bruun i Iso Omena. Det blir boksnack, försäljning, signering och sånt. Kom gärna och lyssna om du har vägarna förbi! Och på lördag åker Staffan och jag till Ingå för att snacka på biblioteket.

bokbesok2.jpg

Vid sidan om allt detta ska jag bland annat intervjua Finlands lucia 2017 för Folkhälsan (vem det är klarnar på torsdag, har noll inside informaton, tyvärr haha!), skriva klart några andra artiklar plus fila på mina ansökningar till Kulturfonden. Dessutom borde jag börja pyssla örhängen för Teurastamos julmarknad där jag ska vara med i år (16–17.12).

Om jag säger att jag väntar på måndagen den 18 december (bara tre veckor dit!) är det en underdrift. Jag längtar som en tok efter att inte ha sjuttiotusen tankar i huvudet på en och samma gång. Samtidigt som jag vet att det kommer att kännas tomt och konstigt att inte ha så mycket att göra. Men jag och min hjärna behöver verkligen vila efter den här hösten. Så nu kör jag full fart med allt roligt som väntar!

Två månader till Mexiko

För det första: TACK alla ni som kommenterat och tryckt på hjärtat i förra inlägget. Är så himla roligt att se att det fortfarande finns folk som gärna kikar in här trots min vääääldigt dåliga uppdatering i höst. Trots goda ambitioner i slutet av förra veckan blev det inget nytt blogginlägg förrän nu. Ingen vill väl höra om hur fullt upp jag har det just nu, men kan säga att det finns en och annan deadline att hålla.

Hela hösten har faktiskt känts som ett enda försök att hålla mig själv flytande. Jag har haft massvis med jobb och annat program och fastän det mesta är roligt börjar jag märka att jag börjar bli så där extratrött som jag brukar under hösten. Det är tungt att stiga upp på morgonen och jag skriver to do-listor på to do-listor för att inte glömma något och hjärnan går på högvarv.

En av mina poänger under föreläsningen i Vasa handlade om vikten av att ta ledigt. Det är så otroligt viktigt att som egenföretagare också komma ihåg att pausa och göra ingenting. Själv är jag urdålig på det. Det finns ju alltid nåt jag kan göra och jag har svårt att koppla av helt och hållet. Allt bara snurrar på och snurrar på.

  Lycklig kvinna med glass i Buenos Aires.

Lycklig kvinna med glass i Buenos Aires.

Men det finns ett botemedel: nämligen att resa. Gärna långt bort. Min resa till Argentina i januari kan vara bland det bästa jag gjort i vuxen ålder – jag har aldrig känt mig lika avslappnad som under den resan. Det behövdes verkligen! Ingen dator, inga måsten, aaaah. Jag sov bättre än på länge och bara njöt av att få göra precis det jag vill.

Och nu! Eller okej, om två månader, så hoppas jag på exakt samma effekt. Jag ska nämligen åka två veckor till Mexiko och jestas så jag väntar på det. Tänker mig sol, massvis med böcker, kall öl, någon mayaruin och chansen att få babbla spanska. Eeeeeexakt vad jag behöver. Gäller att klara sig två månader ännu men sen! Ajaj!

kuggeöl.jpg

Har du nån vinterresa bokad? Eller andra tips hur en ska överleva i mörkret? Jag var tvungen att köpa en ny lampa så att jag kan jobba på eftermiddagarna hemma hos mig utan somna av mörkret. Hur är det så himla mörkt? Och HUR glömmer en alltid detta på sommaren?

P.S. Fortsätt gärna trycka på hjärtat i slutet av inlägget i fortsättningen också (om du alltså tycker att inlägget är värt ett)! Puss!

Har föreläst i Vasa

Hallå hallå! Här har det varit tyst – det beror mest på att jag haft ett helt galet schema. Hela oktober och halva november har bara svischat förbi men nu börjar det lugna ner sig lite. Det finns en hel del att berätta men det går inte att berätta om allt i ett inlägg så jag kör med det enklaste: gårdagens föreläsning i Vasa (och så tar vi resten kanske senare, okej?).

Tidigare i höst blev nämligen Jennifer och jag inbjudna att föreläsa om frilansliv och bloggbusiness i samband med Yrkesakademins projekt Våga satsa. Vi blev båda väldigt glada över frågan och tackade så klart ja, att det dessutom var Malin som bjöd in oss gjorde det extra kul.

  Här peppar vi inför föreläsningen.

Här peppar vi inför föreläsningen.

Jag skulle alltså snacka om hur det är att överleva som frilans och hur det är att vara sin egen chef. Nu har jag faktiskt levt som frilansare i fem (!!) år så jag lär ju veta ett och annat om hur det egentligen fungerar. Snart avslutas också mitt tredje år som företagare. I dag känns det så självklart fastän jag ännu för tre år sen höll hårt fast vid att jag inte skulle starta eget (det gick ju bra eller hur?). Nu sitter jag faktiskt mest och funderar (så där som gamla människor gör) – hur går tiden så fort?!

Jag var rätt nervös inför mitt snack och tänkte en stund att jag har ju ingen struktuuur i min föreläsning, att allt jag kommer att säga är fullständigt självklart för alla som sitter och lyssnar, att jag råddar in mig i nån invecklad och låtsasrolig förklaring om nåt som ingen förstår. Men sen plötsligt var det bara att ställa sig framför publiken och börja prata. Det var faktiskt första gången för mig. Visst har jag stått inför publik tidigare också, men inte riktigt så här och verkligen inte om det här temat.

Alla satt så tysta. Alltså verkligen knäpptyst. Men alla satt också och tittade på mig med intresserade ögon. Inget Facebook-scrollande eller annat pågick och jag var nästan förvånad över den totala uppmärksamheten (så ovanligt nuförtiden, eller hur?). Jag hade gjort en presentation i Prezi för första gången och rusade igenom mina punkter och babblade på som en tok (kändes det som).

  Så här såg min presentation ut.

Så här såg min presentation ut.

Ibland kändes det som att allt jag sa var helt huvudlöst men alla satt fortfarande och tittade intresserat på mig, antecknade och vissa var till och med snälla nog att skratta ibland eller ställa frågor. Jag frågade också några om det jag säger går hem hos lyssnarna – att jag inte bara babblar på.

Efteråt hade jag ingen aning om vad jag pratat om egentligen. Många gånger under föreläsningen kände jag mig som en irriterande "motivational speaker" men det var väl just det jag också skulle vara – uppmuntra folk att våga ta steget att starta eget och inse att det inte behöver bli rätt eller perfekt från första början. Och att det också är helt okej att inte ha så jättebra koll på allt en vill göra.

Men vilken otrolig känsla efteråt, kände mig helt tömd på energi och tankar men fick väldigt många fina kommentarer. Sen var det bara för mig att luta mig bakåt och lyssna på Jennifer som rockade med att prata om bloggande som business. Blev så jäkla imponerad av henne. Publiken ska också få hundra poäng, extra kul var det att många ställde frågor både under och efter föreläsningen och att jag sålde sju böcker (plus en till på våra sena middag på Bistro Ernst till Hanna som jobbar där – hon frågade om jag råkade ha en bok med mig och jag bara jamen så klart!).

  Bosslady. Fotot är så klart Jennifers! Bokhögen till vänster minskade också avsevärt, så glad över att många ville ha boken fastän det inte alls var det jag snackade om i går.

Bosslady. Fotot är så klart Jennifers! Bokhögen till vänster minskade också avsevärt, så glad över att många ville ha boken fastän det inte alls var det jag snackade om i går.

Vi fick båda väldigt fin feedback efteråt och är ganska taggade på att fortsätta föreläsa. Hoppas det alltså blir mer sånt i fortsättningen – vi tar gärna emot förslag på samarbete. Jennifer vet verkligen vad hon snackar om och tydligen är jag inte mycket sämre själv. Så boka in oss! Gör det nu! Om tre år är vi kanske så dyra att du inte längre har råd!

Nu sitter vi på tåget tillbaka till Helsingfors och sen blir det en snabb sväng hemma, jag ska byta om till snyggkläder och lägga lite nytt smink i fejset och så ska det bli extra roligt program. Men det ska jag berätta mer om senare. Kanske redan i morgon?! Tänk om den här bloggen skulle börja leva lite igen?

Och ni som saknat mig – kan ni inte snälla skriva en kommentar eller trycka på hjärtat så vet jag att ni fortfarande är intresserade av att höra vad jag pysslar med. Jag har ju faktiskt saknat bloggen lite. Tur att jag nu rest med bloggdrottningen Jennifer som nästan tvingade (inget våld har förekommit) mig att blogga – tack för det. Nu minns jag ju hur himla kul det är!

En intervju med Elin

I somras körde jag till Karis för att intervjua Elin för tidningen Martha. Vi hade en intressant och bra pratstund som resulterade i en artikel i tidningen som kommit ut nu i veckan. Själv fick jag tidningen postad hem till mig i dag.

elin2.jpg

Då när jag jobbade med texten visste jag inte att det skulle bli tidningens huvudartikel, eller att Elin skulle få vara på pärmen, men vad är väl bättre än det? Hela artikeln kan också läsas på nätet om du inte får tag på själva tidningen.

elin1.jpg

Själv har jag träffat Elin för första gången på handbollsplan nån gång på 90-talet och nu på senare år har jag följt med hennes företag och klädskapande med stort intresse. Jag fattar verkligen noll av att sy, men Elin skriver så intressant och tankeväckande på sin blogg.

Jag har också två av Elins plagg – en kort klänning och en svart jumpsuit och jag verkligen älskar bägge. Så himla sköna och bekväma och kan varieras på en massa olika sätt. Perfekt! Kompisar som har hennes kläder har sagt samma sak: att plaggen är både snygga och bekväma. Dessutom är ju Elin så otroligt trevlig. Vissa har liksom allt! De är både trevliga och har talang.

Det här hör också till det bästa jag vet med mitt jobb: att få träffa och intervjua intressanta personer och få skriva om sånt som är viktigt för just dem. I bästa fall lär jag mig nåt på vägen också!

Ett bröllop i England

upload.jpg

Den här veckan har verkligen innehållit mycket. Måndag till onsdag gjorde jag blixtvisit till England för att fira Steffi och Ian. Ett fint och roligt bröllop på den engelska östkusten – så kul att bli bjuden på fester på andra håll än Finland.

Jag fick prata massvis med tyska och engelska och bestämde lite spontant i tåget på måndag kväll att jag skulle hålla ett tal. Jag är van vid bröllop där det är tal efter tal, men utöver mig var det bara två andra, men jag lär ha gjort bra ifrån mig.

upload.jpg
  Hade på mig skönaste och snyggaste klänningen från  E/S Design .

Hade på mig skönaste och snyggaste klänningen från E/S Design.

Själva festen ordnades alltså på ett hotell lite norr om Scarborough – så jag har naturligtvis gått omkring och nynnat på "are you going to Scarborough fair" i flera veckor, haha!

Jag hade aldrig tidigare varit på nån av Englands kuster så det var en otroligt fin upplevelse. Vilken häftig natur alltså! Är också ett jättestort fan av den brittiska serien Poldark och bara tänkte på att jag fick uppleva en modern version av det. På onsdag morgon hann jag gå en kort promenad och bara imponerades av naturen och omgivningen. Så otroligt vackert!

ravenscarr2.jpg
upload.jpg

Resten av veckan har jag fått jobba ikapp allt jag inte hann med under början av veckan – det märks verkligen att hösten kommit i gång. En hel del jobb och många uppdragsgivare vilket alltid är kul. Från och med årsskiftet kommer jag inte längre att jobba för Addeto (som jag jobbat 50 procent för sedan 2013), så det gäller att hitta nya kunder så jag lyckas hålla ekonomin i skick. Det är alltså inte jag som får sparken utan tyvärr läggs projektet ned.

Men så där som i livet i allmänhet så brukar det lösa sig. Jag tar ingen stress. I den bästa av världar säljer jag 10 000 ex av min bok (ehehehehee!) eller så dyker nåt annat upp. Det brukar alltid göra det. Och väldigt väldigt sällan är det jag som aktivt sökt ett jobb – är så otroligt tacksam över att bli rekommenderad.

To do-listan för nästa vecka är i alla fall lång. Jag ska bland annat vara på Arbis i Helsingfors och på fredag är det bloggträff (kom, kom!!) plus att jag har en massa deadlines och annat. I morgon ska jag också äntligen avslöja vem som vunnit boken i tävlingen. Sorry att det dröjt!

Den viktiga rutinen

Hej hej, länge sedan jag tittat in här (okej bara tre obloggade dagar, men det känns som en evighet). Bloggen är ett bra sätt för mig att märka hur viktiga rutiner är för mig. Genast då det gått "lång" tid utan att jag sysslat med ett visst projekt känns det motigt att ta tag i det.

Jag är definitivt en rutin- och deadlinemänniska. Utan rutiner och deadlines skulle jag inte skriva några romaner eller få så mycket annat gjort heller. Fastän jag ofta har klara mål och drömmar behöver jag mina system för att hållas i gång.

Det blir inga romaner skrivna om jag bara pratar om att skriva men aldrig gör det. Det blir inga artiklar skrivna om jag bara pratar om alla artiklar jag borde skriva. Anne skrev igår om att distansjobba och hur svårt det är att låta bli att göra hundra andra saker samtidigt.

  Fotades på ett av mina favoritkaféer IPI Kulmakuppila för Förlaget. Här har jag jobbat många timmar i mitt liv. Foto:  Niklas Sandström .

Fotades på ett av mina favoritkaféer IPI Kulmakuppila för Förlaget. Här har jag jobbat många timmar i mitt liv. Foto: Niklas Sandström.

Min viktigaste lärdom har varit att det finns bättre dagar och så finns det sämre dagar. Vissa dagar blir det helt enkelt inget skrivet och då kan en lika gärna låta bli att ens försöka (åtminstone om en jobbar som frilans som jag och kan styra över dagarna). De sämre dagarna brukar jag ta igen med bättre dagar. Jag känner mig mer energisk och motiverad om jag tillåtit mig själv en "ledig" dag.

Men för att hållas i gång så planerar jag, skriver listor, kollar i min kalender och i Todoist att jag har läget under kontroll. Mitt jobb är en sån sillsallad – tusen olika grejer att hålla koll på – och utan mina listor och just rutiner blir det ingenting gjort. Eller åtminstone blir jobbet hundra gånger svårare.

Jag älskar också att tävla mot mig själv. Hur snabbt kan jag översätta den här texten? Hur snabbt skriver jag utkastet till den här artikeln? Oftast ger jag mig själv ca 30 minuter tid och oftast lyckas jag fixa det inom den tiden – så länge jag inte hänger på Facebook.

Hur är du? En som sysslar med listor och noggrann planering eller en som litar på flowet? Och har du nåt bra tips för personer som ska hålla många bollar i luften samtidigt? Själv ska jag nu sätta i gång en liten tävling. Har ungefär tre timmar på mig tills jag ska vara på Lisens födelsedagsöl. Under den tiden ska jag läsa igenom morgondagens inlägg för Debutantbloggen och skriva utkastet till två artiklar. Och nu när jag skrivit det här måste jag ju göra det. Wish me luck!