Hur orka skriva en bok färdigt?

Den första mars började jag min hittills största och mest engagerade redigeringsrunda av Nationen och i går kväll skickade jag iväg manuset till min redaktör och några testläsare! Det kändes så klart otroligt skönt att nu ha blivit klar med den här redigeringen, men jag vet också hur mycket arbete som fortfarande väntar, så jag bävar lite inför det. Men ändå: jäääklar vad skönt att slippa manuset en stund nu.

För länge länge länge sen fick jag följande fråga av Anna: "Hur fan motiverar man sig till att göra det sista jobbet, när man är SÅ trött på sitt manus?" Och nu ska jag äntligen försöka svara på det.

Motivation går lite under samma kategori som inspiration. Sällan finns motivationen och inspirationen då när en behöver det allra mest, utan det hänger snarare på envishet. Att skriva en bok är ett jättelångt projekt och både motivationen och inspirationen kommer att lysa med sin frånvaro många gånger under processen. Därför är jag glad över att jag är en otroligt envis människa som vägrar ge upp.

Men när det känns riktigt skit brukar jag fråga mig själv: Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig själv för det här jävla bokskrivandet som tar en massa tid och energi men som inte ger något märkbart tillskott till min ekonomi? Svaret är enkelt: För att jag inte kan låta bli. För att jag bara måste få bli färdig.

  Inget slår känslan av att få hålla sin egen bok i Handen!

Inget slår känslan av att få hålla sin egen bok i Handen!

Därför tror jag att motivationen hänger starkt ihop med att en verkligen vill skriva. När allt känns riktigt hopplöst brukar jag drömma om hur Nationens omslag ska bli, hur det kommer att kännas att få hålla boken i handen och hur jäkla rolig releasefest jag ska ordna. Allt det här känns fortfarande låååångt borta, men det är det som delvis motiverar mig.

Och så klart att jag verkligen verkligen verkligen vill skriva den här berättelsen. Sedan jag började planera Nationen för fyra (!!) år sedan har det hänt mycket på vägen och storyn är inte alls som jag tänkte mig, men jag känner att jag är skyldig Mikael, Astrid och Saga att skriva den här romanen färdig. Jag kommer att tröttna på dem hundra gånger om, men jag vill ju att det här också ska bli en riktig bok. Jag har redan gett Nationen så mycket tid, så lite till skadar väl inte, hehe!

Hur motiverar du dig själv med långa projekt? Försöker du också visualisera hur det ska bli eller har du nåt annat knep?

Hur hitta testläsare eller lektör?

Alltså det är så himla bra att ni ställer frågor här på bloggen. Ganska mycket är ju mer eller mindre självklart för en själv och det är ofta de mest självklara grejerna som är intressanta. Till exempel sa Jennifer förra veckan att jag borde skriva ett inlägg om hur jag fick idén till Nationen. Eh, ja så klart! Varför tänkte jag inte på det själv? Så keep them questions coming! 

Johan frågade: 
Hur hittar man testläsare? Jag menar jag tänker på att låta några testläsare läsa igenom mitt manuskript, men problemet är att de flesta jag kommer på antingen är redan upptagna med sina liv eller så är de den sortens personer som är för snälla och säger till mig att det är underbart oberoende vad de tycker. Var hittar man en lektör? Har förlagen sådana?

Först tänker jag att det är bra att klargöra skillnaden mellan en testläsare och en lektör. En testläsare är (ofta) en kompis/bekant som läser ditt manus gratis. På engelska kallas de ofta för beta reader. En lektör är däremot ett proffs du anlitar och betalar hen för att läsa och kommentera ditt manus. Själv har jag använt mig av både testläsare och lektör och rekommenderar bägge.

Hur hitta testläsare?

Mina testläsare har jag hittat på många olika sätt. Det har varit skrivande bloggkompisar, läsvana kompisar och kurskompisar från skrivarkurser. Om det är någon som skriver själv brukar vi "utbyta tjänster" – alltså läser vi varandras manus. Det behöver absolut inte ske samtidigt, utan en kan "betala tillbaka" en annan gång.

Jag brukar ha med ett antal frågor till testläsarna. De här har jag använt för Nationen, så välj de som känns att funkar bäst för dig och den respons du förväntar dig för just din text. Fritt fram att kopiera frågorna/omarbeta dem för eget behov. Antagligen har jag kopierat en del av frågorna själv.

  1. Fångas du av inledningen? Blir du nyfiken på att läsa vidare?
  2. Blir du engagerad av karaktärerna? Gillar du dem?
  3. Känns någon av huvudkaraktärerna luddigare än de övriga, mindre trovärdig? Funkar det med tre växlande perspektiv.
  4. Är miljöerna tillräckligt väl beskrivna också för den oinvigde?
  5. Vad tycker du om handlingen – händer det för lite/tillräckligt/för mycket?
  6. Blir det tråkigt i mitten?
  7. Är slutet för abrupt?
  8. Saknar du något?
  9. Tycker du att något är överflödigt?
  10. Vad är största problemet med texten?
  11. Vad gillar du mest?

Har du ingen kompis du tror att kan ge det du behöver (och obs! helt okej att också få lite uppmuntran och inte så mycket kritik) lönar det sig att kolla i diverse Facebookgrupper. Gå till exempel med i Författare söker testläsare eller i andra skrivar/författargrupper. Fråga modigt, att få ett nej är inte så farligt.

  När jag gick Litterärt skapande ingick handledarträffar då jag fick personlig respons på min text. Så viktigt!

När jag gick Litterärt skapande ingick handledarträffar då jag fick personlig respons på min text. Så viktigt!

Hur anlita lektör?

Det kryllar av lektörer och det ploppar upp nya hela tiden. Under de senaste åren har det bland annat startarts en lektörsutbildning i Sverige. Det här betyder att det finns otroligt många att välja mellan och alla håller så klart inte samma nivå. Om du skriver i en specifik genre är det bra om du hittar en lektör som har koll på den genren. Skriver du poesi ska du kanske inte anlita en lektör som specialiserat sig på fantasy eller tvärtom.

Det är en kostnad att be om proffshjälp, men själv anser jag att de pengar jag lade på Jenny Bäfving var så otroligt viktiga för mitt skrivande. Hon var den första som pekade på det som inte funkade på ett tydligt och rakt sätt. Fastän det kan kännas som en stor summa kan det ge otroligt mycket i längden. Skrivarkurser är jättebra, men jag tror att om en hunnit skriva en längre tid kan respons av en lektör ge mer än en regelbunden kurs – men det beror ju så klart också på vad du vill ha och hur den eventuella kursen är uppbygd. 

Men hur ska en hitta rätt lektör då? Googla, fråga andra och jämför. Rätt lektör för mig är kanske inte rätt lektör för dig. I Sverige finns en uppsjö av lektörer men de finlandssvenska litteraturföreningarna erbjuder också lektörstjänster och så vet jag att ett antal finlandssvenska författare också läser manus mot betalning.

Varför låta någon annan läsa?

Nu kanske någon läser det här och funderar om det nu egentligen är värt att betala en lektör för läsning eller om det är nån poäng i att kompisar läser. JA! Utan hjälp av andra skulle mitt skrivande vara miljoner gånger tråkigare och mina texter skulle vara mycket sämre. 

Det är otroligt skrämmande att låta någon annan läsa, men om en siktar på att bli publicerad kommer det att ske förr eller senare och då kan det vara bra att få hjälp på vägen. Viktigt är ändå att komma ihåg att varken lektörens eller testläsarens kommentarer är någon absolut sanning. Begrunda responsen och ta med dig det du anser är viktigast.

Ibland måste också en viss sorts respons få mogna till sig. Ibland har jag tyckt att den som läst haft helt fel eller varit orättvis, men efter ett tag har jag insett att personen ändå har en poäng. Sen behöver en ju aldrig göra exakt som den andra föreslår, utan kan hitta ett eget sätt att göra texten bättre.

***

Hoppas det här ger en lite tydligare bild av lektörer och testläsare och hjälper dig vidare med ditt skrivande!

Dos and don'ts i slutskedet av skrivprocessen

Jag fortsätter att svara på frågorna från november. Den här gången är det Annas frågor som står i turen.

Själv kämpar jag själv med att bolla allt som pågår i livet och försöker färdigställa ett manus som jag skrivit på i två och ett halvt år. Därför skulle jag gärna vilja att du skriver om:
- Do's and don'ts... när man skriver/färdigställer/skickar in sin bok.
- Hur fan motiverar man sig till att göra det sista jobbet, när man är SÅ trött på sitt manus?

Okej. Det här är ju inte precis frågor i kategorin "vad är din favoritfärg" och det finns nog inga enkla eller entydiga svar, men jag ska göra mitt bästa.

skrivprocess.jpg

Dos and don'ts

Låt texten leva
När du skriver: tänk inte på mottagaren. Bara skriv. Allt allt allt. Det får vara hur dåligt som helst men skriv. När du är inne i skrivprocessen är det viktigt att utesluta allt annat och bara lyssna på texten. Du kan redigera det senare. I slutskedet av skrivandet är det däremot bra att vara kritisk, men kom ihåg att din inre kritiker ibland vill radera allt. Andas några varv och tänk på vad som är bäst för texten.

Ha inte så bråttom
När du tror att du är färdig: du är inte det. Verkligen inte. Långt ifrån. Låt texten vila och ta dig tid. Jag fattar inte varför jag med våld skulle skicka in manuset till debuten så tidigt som jag gjorde (efter drygt 1,5 år). Jag var definitivt inte klar men jag hoppades så mycket på att vara ett underbarn som skrev guld från början. Det var jag då inte och blev så klart refuserad.

Ta hjälp
Anlita en lektör om du har råd (rekommenderar varmt) eller skicka manuset till testläsare. Ställ frågor till dem – vad är bra, vad funkar mindre bra, är något överflödigt, saknas nåt? Och obs, det här ska inte vara en korrekturläsning utan du vill veta hur din berättelse fungerar. Ställ följdfrågor om du tycker att testläsarna inte levererat det du behöver. Och så klart handlar det här också om bekräftelse, men i första hand vill du veta vad som inte är bra.

Tänk ett varv till
När du nästa gång tror att du är färdig: du är inte det. Andas några gånger och tänk om det finns ytterligare något du kan beakta. Själv är jag mästare på att "gömma" saker i manus och hoppas att redaktören eller förläggaren inte "ska märka dem". Newsflash: de gör alltid det. Alltså: känner du att något skaver så gör det antagligen det. Vet du inte riktigt vad som skaver, men kanske har dina aningar, kan du bolla tankar med testläsarna som läst.

Skicka in
I något skede är ju en ändå tvungen att släppa manuset ifrån sig. Oftast vet du när det är dags – när du på riktigt inte har nåt mer att ge. Skriv ett bra följebrev och skicka in manuset enligt förlagets instruktioner (alla förlag skriver ut hur de vill ha sina manus, gör som de önskar). Sen när du skickat in ska du skåla och fira och gratulera dig själv. Och sen: glöm det! Du kommer antagligen att få vänta på svar rätt länge, så gå inte omkring och tänk på manuset hela tiden. Börja kanske skriva nåt nytt, träffa dina vänner, träna. Hur mycket du än tänker på ditt manus kommer det inte att hjälpa dig att bli antagen.

***

Ja, här var mina tips. Hoppas det hjälper dig på vägen? Eftersom svaret blev så långt så tror jag att det här med motivationen får bli ett skilt inlägg. Jag gissar att jag har ganska mycket att säga om den saken, hehe.

Förresten så är det så otroligt roligt att svara på de här frågorna. Är väl ganska långt ifrån en allvetande författarguru (och såna finns nog inte heller), men vet själv hur jag suktade efter information om att skriva när jag själv kämpade med debuten. Vet seriöst inte hur många gånger jag googlat "hur lång ska en bok vara". Svar: just så lång som din berättelse behöver.

Men har du nån fråga eller fundering så lönar det sig att ställa den nu! Den här bloggen lever ju i nån sorts renässanstid med ovanligt aktiv uppdatering. Fråga om skrivandet, min process, mina manus. Vad som helst. 

Hur skriva ett följebrev?

 Foto: Kelly Sikkema/Unsplash.

Foto: Kelly Sikkema/Unsplash.

En av de skrivrelaterade frågorna jag fick för cirka hundra år sedan här på bloggen handlade om följebrev. Så här löd Lille Johns fråga:

Säg att jag har ett klart manuskript och jag tänker skicka det till något förlag. (Och jag känner ingen alls där, jag har inte varit aktiv på kurser, bokmässor eller något annat, är inte från Helsingfors, så ingen därifrån känner säkert mig.)

Det hör visst till att man bifogar ett slags brev när man postar det? "Hej, jag har skrivit detta, jag heter bla bla bla, jag bor i bla bla bla, tack för att ni läser!"
Hur formulerar man det ordentligt? Liksom vad måste finnas med och vad kan man lämna bort?

På många skrivbloggar läser jag att följebrevet är jätteviktigt. Jag känner mig liiite tveksam till det, men ett som är säkert: ett bra följebrev minskar i alla fall inte dina chanser att bli antagen. Men vad ska ett följebrev innehålla då? Bland annat följande (enligt mig):

  • En presentation av ditt manus. Vad handlar storyn om i stora drag? Vem skriver du om?
  • Vad är den tilltänkta målgruppen? Varför sticker din berättelse ut?
  • Vem är du? Varför skriver du?

En tumregel är att följebrevet ska vara kort, max en sida. Du ska inte berätta allt utan snarare locka mottagaren till att läsa ditt manus. Med andra ord ska du väcka nyfikenhet. Jag tror det också är lite av ett test för författaren – vet hen vad hen skriver om? Alltså klarar du av att sammanfatta din story och dig själv på ett kort och slagkraftigt sätt?

Men vad skrev jag då? Det är svårt att bedöma sig själv objektivt, men så här såg mitt följebrev ut i januari 2016.

följebrev012016.png

Är det lysande? Nja. Kunde det bli bättre? Absolut. Var följebrevet avgörande för att jag blev antagen? Det tror jag inte, var ju ändå manuset i sig de föll för. Men gällande följebrev så tror jag att det viktigaste är att skriva ett ärligt, tydligt och kort brev som visar vad du skriver, för vem du skriver och också hur du skriver. Och kom ihåg att be någon annan att läsa igenom ditt brev, du vill inte ha stavfel eller tankemissar i det!

Hoppas det här gav lite klarhet. Ni får gärna fylla på med fler tips eller frågor i kommentarsfältet!

Jante och jag

Under min frågestund i november fick jag följande fråga av NyfikenHar du drabbats av jantelagen? Hur hanterar du det i så fall? Jag inser att jag glömde att svara på – förlåt! Men svaret kommer nu, dels inspirerat av Peppes inlägg och dels av de tankar jag går omkring med nu.

Det handlar så klart om min debutroman. Så gott som varje ny människa jag har träffat sedan början av året har i något skede fått höra (av mig) att min debutroman kommer i höst. Jag har slängt in det i diverse samtal – ibland för att berätta vad jag håller på med och ibland för att jag är så himla stolt över att det faktiskt blir en bok.

Direkt efter att jag berättat om den kommande romanen börjar jag skämmas. Jag känner att jag gör mig till. Det är ju bara en bok. Antagligen får den väl dåliga recensioner också. Jag borde inte hålla på och skrävla så här. Kanske bäst att inte säga något. Och så vidare och så vidare.

Så vi kan väl konstatera att jag lider av jante. Jag vet inte riktigt hur jag hanterar det, ibland bättre och ibland sämre. Beror väl lite på allmänna sinnesstämningen. Ibland känner en helt enkelt sig sämre. Och så gäller det att komma ihåg att en faktiskt får och ska vara stolt över det en åstadkommer. 

Ingen gillar naturligtvis en skrytis – men jag tycker att om en också är intresserad av vad andra gör och inte endast talar om sig själv så är det rätt svårt att bli en fullständigt odräglig skrytmåns. Eller vad tycker du?

Förresten så har jag fått enbart positiva kommentarer och hurrarop av folk då de hört om romanen. Om alla andra är glada och tycker det är najs kan jag väl också försöka göra det. Så ifall du missat det: min debutroman kommer i höst och jag är jätteglad över det!

Hur är det med jante och dig?

Det svåraste med singellivet?

I dag har jag varit singel i ett halvår. Dagarna går och jag noterar till exempel att tandkrämstuben som köptes samma vecka som förhållandet tog slut också börjar ta slut. Symboliken i det här är ju fullständig nonsens, men det är ändå sånt jag lägger märke till.

Daniela frågade under frågestunden: Vad var det allra svåraste/jobbigaste med att bli singel? Nu ska du Daniela äntligen få ett svar!

Det jobbigaste var att förlora sin närmaste människa. Det finns inte längre någon som kan snacka igenom saker med mig här hemma. Speciellt när jag jobbar hemifrån och inte har så många kollegor så var det skönt att kunna debriefa med någon annan efter arbetsdagen. Han hejade också på mig när jag våndades med mitt skrivande och pushade mig vidare.

Alla människor behöver närhet och att plötsligt inte längre ha det är konstigt. Visst har jag ju en massa fina människor i min omgivning, men det är ju ändå inte riktigt samma sak. Och en kan ju inte slänga in sig i något nytt helt genast heller – eller det kan åtminstone inte jag.

Har en varit tillsammans i nästan fem år och bott ihop i ungefär 2,5 år är det så klart jättekonstigt att plötsligt vara för sig själv, men jag har ju bott ensam tidigare och varit singel största delen av mitt liv så det här är ju inget nytt. Men fyfan det är tråkigt att laga mat bara för sig själv. Haft noll inspiration att laga mat, blä!

  Det blir väldigt sällan som en tror, men oftast blir det ju bra ändå.

Det blir väldigt sällan som en tror, men oftast blir det ju bra ändå.

Det bästa däremot är att jag har min frihet. Missförstå mig rätt nu, jag var också fri i mitt förhållande, men det är en annan sorts frihet som singel. Jag skulle knappast ha åkt till England (hade inte haft råd med det utöver vår planerade sommarresa) och jag skulle knappast vara på väg till Argentina om fem (!) veckor. Jag skulle kanske inte ha träffat en del människor jag träffat nu och gått miste om någon upplevelse – vem vet.

Ett uppbrott ändrar också en som människa. Klart att jag till stor del är samma människa som för ett halvår sedan, men det är också mycket jag lärt mig om mig själv och om livet som jag är tacksam över. Det här är världens störst kliché, men jag har verkligen vuxit och förhoppningsvis blivit en lite bättre typ.

Men det allra viktigaste: fastän det gjorde ont att det tog slut förstår jag också nu varför det gjorde det. Allt har sin tid och vi hade vår. Nu väntar andra äventyr och människor runt hörnet. Och jag tror att det kommer att bli hur bra som helst.

Frågor om mitt skrivande – här kommer svaren

Alltså ni vet inte hur glad jag blir över att ni som trillar in här på bloggen faktiskt ställer frågor när jag ber er göra det. Jag tänkte att det äntligen skulle vara dags för svar. I den här första delen fokuserar jag på frågorna kring mitt skrivande.

Malin frågar: Har du det helt tyst när du skriver eller har du på musik/tv i bakgrunden? Hur sitter du och vad gör du annat än skriver (dricker té kanske)?

Det finns inget entydigt svar. Ibland lyssnar jag på musik, ibland kan tv:n snurra på i bakgrunden, ibland är det tyst. Allra helst sitter jag faktiskt på kafé då jag skriver skönlitterärt, men nu under NaNoWriMo skulle det bli väldigt påfrestande att lyckas med det varje dag (och jag måste verkligen skriva varje dag).

Nu har jag faktiskt tyvärr fastnat i min soffa (inte alls bra, har bokat massage för i morgon för min axel som krånglar). Annars sitter jag vid mitt matbord som samtidigt är mitt arbetsbord. #tjugoniokvadratmeter

Däremot har jag ingen ritual kring mat eller dryck. Oftast dricker jag bara vatten, ibland kokar jag te. Vill jag kicka fantasin i gång dricker jag en öl eller ett glas vin.

Det viktigaste är att jag lovar mig själv att jag faktiskt ska skriva. Ofta utmanar jag mig själv – hur många ord skriver jag på 45 minuter eller på 60 minuter? Det är märkligt hur mycket en kan producera genom att tävla mot sig själv!

Inkku frågar: Var du bra på att skriva som barn? Var du den vars texter lästes högt i klassen? Eller när "växte" du till att bli skribent och journalist?

Hmm, minns inte faktiskt om mina texter har lästs högt? När jag gick i trean skrev jag nya ord till luciasången (som jag sjöng solo när jag var lucia, verkligen noll självbevarelsedrift i den åldern). Jag har alltid haft uppmuntrande moddalärare som hejat på mig och mitt skrivande.

Tror det viktigaste är att jag alltid verkligen gillat att skriva. Tror faktiskt inte att jag var den som skrev de bästa eller häftigaste historierna, men jag var den som alltid skrev. Mina journalistjobb och själva utbildningen på Soc&kom har naturligtvis hjälpt mig med mitt skrivande men det mesta som har med skönlitteratur att göra har jag lärt mig i processen med mitt första manus.

Och det här med att vara bra på att skriva. Tycker det är ett så krångligt begrepp. Ofta tycker jag faktiskt inte att jag är så himla bra på att skriva (eller har inte alls så fantastiskt språk och är inte lika träffsäker som många andra), men jag är effektiv och jag skriver. Det kommer en långt med.

  Löjligt stolt i oktober 2014 när jag skulle skicka in mitt manus.

Löjligt stolt i oktober 2014 när jag skulle skicka in mitt manus.

Till hur många förlag skickade du ditt första manus och vilka förlag var det? Fick du svar från dem alla?

I första rundan hösten 2014 skickade jag till tre förlag om jag minns rätt. Det enda (stora) finlandssvenska som fanns då och så två svenska. De svenska refuserade inom en månad med standardrefusering, S&S refuserade efter fyra månader med kommentarer som jag bollade vidare till en lektör.

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Hur långt har du kommit på Nationen? Är den färdigt skriven? Jag blev nyfiken på Saga-karaktären och vill gärna läsa mer! :)

Nationen var på testläsarrunda i augusti och jag fick många bra kommentarer som hjälper mig vidare. Jag ville ändå ta en liten andningspaus inför höstens Nano-projekt och valde att låta Nationen vila. Min plan är att redigera manuset klart för inskick till förlag under början av nästa år.

Och för alla som undrar var frågeställaren har läst om Saga – i mitt senaste inspirationsbrev hade jag med ett uppläst kapitel med Saga som är en av mina tre huvudkaraktärer i Nationen. Vill du också höra? Beställ brevet!

Så, det var alla frågor den här gången. Är det nåt mer du undrar är det bara att fråga på! Är alltid lika glad för kommentarer och frågor. Eller så får du supergärna klicka på hjärtat vid inlägget så vet jag att du gillar det jag skriver.

A shitty first draft

Ett av de vanligaste (och kanske bästa?) skrivtipsen som finns är att bara skriva på och redigera sen. Och det är exakt det som NaNoWriMo går ut på. Att skriva, skriva, skriva. Bara vidare, framåt, ord efter ord.

Hittills har jag lyckats fylla dagskvoten varje dag, fastän starten har varit värsta möjliga med tanke på hur mycket annat jobb jag haft (jag skriver artiklar från morgon till kväll). I går skrev jag Nano-dagskvoten på 45 minuter och då kryper ju nog tankar in om hur kvaliteten egentligen är.

Det kan ju helt enkelt inte bli bra om jag skriver 1700 ord på 45 minuter. Men å andra sidan är jag säker på att jag skulle skriva ett lika dåligt råmanus om jag skulle ge mig tre månader tid i stället för en.

Som jag skrivit också här flera gånger så redigerar jag mig fram till kärnan i min berättelse. Hur jag än planerar och tänker inför gör jag ändå grovjobbet efteråt. Då kan jag lika bra fortsätta med min shitty first draft och se vart det leder.

Under helgen kan det förresten vara lite tystare här på bloggen – i kväll ska jag på en 30-årsfest (med Halloweentema och jag har ingen aning om hur jag ska klä mig) och i morgon är det Lisens och Eriks bröllop.  Överlag kan det hända att det är lite tystare på bloggen under november (eller så skriver jag en massa strunt här för att slippa skriva på Nano-manuset).

MEN. Jag tycker det skulle vara så roligt med några frågor. Om skrivandet, om singellivet, om handbollsregler eller kanske nåt helt annat? Låt det regna in frågor medan jag firar 30-åringar och kärlek. Okej?

  Fragen Sie bitte så svarar jag!

Fragen Sie bitte så svarar jag!

Frågestund del 3 – favoritböcker och min bok

Sista biten av frågestundens svar – var så goda. Vi börjar med Rebeckas frågor!

Var du fastspänd på något sätt när du gungade där? Ser sjukt läskigt ut! :S Det fanns ett snöre, men jag var inte fastspänd mer än så. Innan jag satte mig i gungan kollade jag att det var ett antal personer som överlevde sin tur. Vågade ändå släppa taget en stund för att vinka till kameran.

gungaiecuador

Dina 10 favoritböcker? Åh, tycker det här är SÅ otroligt svårt och jag vill antagligen ändra mig om en vecka, men här kommer ändå en lista (i ingen rangordning alls): Anaché av Maria Turtschaninoff Neljäntienristeys av Tommi Kinnunen Sanovat sitä rakkaudeksi av Arno Kotro Harry Potter-böckerna av J.K. Rowling (jaja, det är mer än en bok) Där vi en gång gått av Kjell Westö Kite runner av Khaled Hosseini The time traveler's wife av Audrey Niffenegger Arn-trilogin av Jan Guillou Alltings början av Karolina Ramqvist The fault in our stars av John Green

En bok som alla borde läsa? Gah, ännu svårare! Men jag tycker att Kite runner (Flyga drake) kunde vara en sån. Den handlar om vänskap och utanförskap och om att vara modig.

Tips åt någon som skulle vilja börja skriva men vet inte riktigt VAD man ska skriva om? Hur få inspiration? Ojoj, jag tror det gäller bara att börja skriva ner lite lösa tankar och se vart det leder. När jag började skriva visste jag nog inte heller VAD det skulle bli. Jag bara började. Men kanske finns det ett visst tema som intresserar? Eller en händelse? Kanske du får en scen i ditt huvud eller en karaktär som vägrar lämna dig i fred? Utforska alla små bitar och se om det kan bli till en helhet. Ofta sägs det också att gräv där du står. Skriv om sånt du känner till och sånt som du själv vill läsa. Det är mer än okej att utgå från sig själv men är det nåt jag lärt mig så är det att påhittat är hundra gånger roligare och intressantare än något som liknar egna "upplevelser".

Gabrielle frågar: Vad handlar din bok om? Manuset går under arbetsnamnet Vad heter ångest på spanska? och handlar om snart 25-åriga Erika som är nyligen utexaminerad jurist. På papper ser allt bra ut, men det är mycket som skaver inom henne. Hon åker två månader till Ecuador för att ta en paus från Helsingfors och för att glömma allt som hänt där. Hon funderar på vad hon vill göra i sitt liv och vem som ska bestämma det för henne. Hon försöker helt enkelt få koll på hur man egentligen ska leva ett liv.

Yvonne frågar: Skriver du kortare texter också? Noveller, dikter? Nu har största delen av mitt fokus legat på att jobba med mina romanmanus, men i somras fick jag faktiskt en idé för en liten diktsvit. Tyvärr har jag inte hunnit jobba mer med den, men jag hoppas ha tid för det på skrivkursen som jag ska gå på Arbis. Skulle vara kul att experimentera lite och göra nåt annat än skriva långa manus. När jag var yngre skrev jag oftare noveller (för skolan men annars också), men på grund av alla romanprojekt jag härjar runt med verkar det inte riktigt finnas tid för det. Känner mig inte heller så bekväm med formatet. Men vill man läsa en novell av mig så har jag publicerat Du och jag här på bloggen. Den skrev jag för Arvid Mörne-tävlingen men blev utan pris så tänkte att det är väl kul om folk får läsa ändå!

Är det nån som absoluuut vill ställa en fråga går det bra att göra ännu här i inlägget. Har varit så kul att svara på frågor!

Om pausdanser och kreativitet

Fortsättning på frågorna följer. Nu tänkte jag svara på Lisas utmärkta frågor! Hur inspirerar du dig själv att göra saker som inte motiverar så mycket? Tråkigt svar: jag bara gör det. Det kanske är en översättning jag måste fixa, eller så städa hemma. Men jag vet att jag bara går omkring och grubblar på det om jag inte fixar undan det. Så klart lyckas jag inte alltid, men då schemalägger jag det tråkiga till nån dag och ser ofta till att få det fixat genast på förmiddagen.

Brukar du pausdansa? Till exempel när du skriver. Jag borde definitivt göra det. Eftersom jag som modern människa inte kan ha koll på mig själv så har jag en aktivitetsklocka som ibland påminner mig om att stiga upp så jag brukar göra det och vifta lite med armarna. Sara Lövestam sa på Författarkliniken att hon har en låtlista som hon lyssnar på när hon skriver och vissa låtar betyder att hon måste stiga upp och dansa/röra på sig. Tycker det lät smart!

Vad gör du för att få kreativiteten att flöda om din skalle känns brutalt geggig och det inte går att dra ut något vettigt ur den? Eftersom jag har friheten att själv lägga upp mitt veckoschema tar jag ibland en pausdag. Märker jag att inget i hjärnan fungerar så då försöker jag inte ens jobba utan kollar kanske en film, läser en bok eller tränar. Det brukar hjälpa med att få ivern och inspirationen i gång. Ibland funkar det också att bara sätta sig ner och skriva det första som kommer i skallen. För en del kan det fungera till och med bättre att skriva för hand. Då känns det inte lika prestationigt.

Vad ska jag bli när jag blir stor? Vad du än blir kommer det att bli fantastiskt. Men om jag måste tipsa/gissa så är jag säker på att du kommer att bli en glädjespridare som påminner folk om det roliga i livet. Tror inte heller att du kommer att syssla strikt med EN sak, utan kommer hela tiden att ha ny projekt på gång. Så glädjespridande projektidéare!

Vad är meningen med livet? Att göra det bästa man kan av sin tid här på jorden och vara snäll med andra människor. Skratta så mycket som möjligt och försöka säga ja oftare än nej. Inte stressa över vad andra tror och tycker om en, utan lyssna på sig själv och alltid göra det som känns rätt i magen. Att dricka lite vin (eller annat gott) och äta god mat hör också till det viktigaste som finns.

Hur svårt är det att skriva en roman?

Hurra! Jag bad er ställa frågor och det gjorde ni. Jag tar lite i valfri ordning, ni får gärna fortsätta ställa frågor. Det här är ju kul! Hanna frågade en fråga som jag själv gärna också vill ha ett svar på: Hur svårt är det egentligen att skriva en roman? Hur jobbigt, hur mycket ångest och hur hur mycket tid tar det egentligen?

För det första måste jag påpeka att jag inte är färdig och långt ifrån expert. Så mitt svar kommer att handla om min process och alla gör säkert olika. Snackar vi om mitt första romanmanus har jag hållit på sedan januari 2013. Allt började  en kväll genast efter att vi flyttat till Berlin. Vi bodde i mina släktingars extralägenhet och hade inget internet. Jon åkte iväg på innebandyträning och jag började skriva. Så här såg mina tre första meningar ut då:

Erika vet inte hur höjdsjuka känns, men hon känner inget konstigt då hon stiger av planet. Klockan är över tio på kvällen lokal tid då planet från Miami landar i Ecuadors huvudstad Quito. Erika har läst i flera guideböcker att det är vanligt att man lider höjdsjuka då man landar på flygplatsen Mariscal Sucre på 2400 meters höjd över havet.

Ja, inget mästerverk precis. Efter ett halvår kunde jag erkänna för mig själv att jag faktiskt försökte skriva en roman, men då hade jag ingen plan utan hackade bara ner ord i någorlunda lämplig ordning. Sedan pressade jag mig ur texten till råmanuset på ungefär ett år. Mycket av det är raderat, omskrivet och omtänkt.

Jag är nu på version nio (tror jag) och i början hade jag absolut ingen aning vad jag sysslade med. Jag gjorde ALLA misstag man som nybörjare gör (antagligen finns det något sådant kvar i min text fortfarande). Jag har slitit mig i håret, haft lust att glömma alltihop och hitta på nåt annat som inte skapar så tudelade känslor. Utan testläsare och lektör skulle jag knappast ha så bra koll på nåt ännu. Dessutom känner jag ofta dåligt samvete för att jag inte jobbar med mitt manus – fastän jag gör det för att det är kul.

Trots alla misstag, all ångest och refuseringar vet jag att det här det jag vill syssla med. Det låter säkert som sjukt länge att jobba med ett manus i nästan tre år. Så klart är jag trött på min text men ändå så glad och ivrig över allt jag lärt mig. Men för att svara på frågan hur länge det tar? Ingen aning! Jag hoppas att boken är tryckt och hos läsarna någon gång under 2016 (gäller att drömma högt!). I något skede gäller det också att släppa texten – den kan alltid bli bättre, men är man aldrig redo så blir det heller aldrig böcker utan bara manus som hänger omkring i mappar på datorn.

manusbunt

Här passar in en fråga av Sofie:

Min fråga är hur lägger du upp ditt skrivande, från idé till färdigt slut? Hur planerar du?

Med ettan planerade jag inte alls och det ledde också till att jag skrev massvis med fullständigt onödigt som jag fått radera senare. Tack vare alla fel har jag lärt mig hur man kunde göra. Det viktigaste tror jag är att veta vem karaktärerna är. Hur är de? Vad tycker de om/inte om? Om de går på en fest med hundra personer – hur beter de sig då?

När man fått koll på karaktärerna kan det vara bra att fundera på dramaturgin. Tänka på att huvudkaraktären ska ha ett klart mål och en massa hinder på vägen. Ingen vill läsa om en person som lyckas med allt. Om huvudkaraktären Jens mål är att bjuda hem Tomas på kaffe kan det gå så att Jens märker att det inte finns något kaffe, butiken är stängd och det verkar hopplöst att få nåt kaffe. Vi vill läsa vidare för att veta hur Jens kommer att lösa sitt problem. Blir det något kaffe? Hur reagerar Tomas om han inte får det lovade kaffet?

För att det ska bli riktigt intressant måste alla hinder och målet hänga ihop. Det kan vara jobbigt för Jens om hans tvättmaskin går sönder samma dag som han kämpar med kaffet, men det har absolut ingenting att göra med kaffeproblematiken. Det här har jag själv kämpat med – se till att varje scen har en betydelse för resten av historien. En  scen ska inte hänga med bara för att det är kul eller att man själv vill berätta en random historia som kanske kunde passa in i storyn.

Och ja – jag har verkligen gjort det. Skrivit sida upp och sida ner riktigt ovidkommande historier. Förhoppningsvis är största delen av det borta nu. Sedan är det ju så klart okej att göra som jag  – bara börja skriva och se vart det leder och sedan fundera på hur man kunde mejsla ut en så bra historia som möjligt. Oftast klarar man det inte utan utomstående hjälp. Så be kompisar läsa eller anlita lektör.

Puh! Det blev långa svar. Orkade nån läsa så här långt?