Debutantseminariet på Biskops Arnö

P1020524.jpg

Jag måste erkänna att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig av debutantseminariet på Biskops Arnö, men det blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Innerst inne var jag faktiskt rädd för att det skulle vara jag och ett gäng finlitterära poeter som diskuterar kultur och konst med ord jag knappt förstår.

Så blev det verkligen inte. Den här veckan har jag skrattat så otroligt mycket. Men jag har också varit med om många intressanta samtal om litteratur och kultur och vad som är fint och fult och om det finns någon objektiv sanning om vad som är "bra" när det gäller kultur. Visst var vi ett brokigt gäng personer som skriver på väldigt olika sätt, men vi älskar alla text och det var också det som förenade oss.

  Bästa gänget! <3

Bästa gänget! <3

Jag är så otroligt tacksam över att jag fick ta del av den här över femtioåriga traditionen. Att jag i fem dagars tid fick hänga med sexton andra författare från hela Norden. Det allra bästa var faktiskt att höra folk läsa på sina egna språk. Jag tror inte jag någonsin hade hört färöiska till exempel men förälskade mig direkt i hur språket låter. Och isländska!

Överlag var det en vecka fylld av värme, glädje, många skratt och framförallt alla de intressanta samtalen. En 25-årig Kugge hade antagligen tyckt att vissa samtal var för flummiga, men den 31-åriga Kugge har lärt sig att uppskatta också flummiga och teoretiska samtal. Vi hade sammanlagt tre föreläsningar och den absolut bästa var med danska Kristian Vistrup Madsen som i 45 minuter läste ur utskrivna papper.

  Ett fint gäng debutantböcker.

Ett fint gäng debutantböcker.

Ja du läste rätt. I 45 minuter lyssnade vi på en person som läste rakt upp och ner från sina papper och jag har säkert aldrig varit lika fängslad av någon annan föreläsning. Han satte så många tankar i mitt huvud och var på alla sätt så otroligt inspirerande. Så här antecknade jag under föreläsningen:

Han pratar om Berghain, Grindr och hudhunger i en idyllisk miljö på en ö ute i Mälaren. Det går inte att komma längre ifrån den verklighet han pratar om än den här. Är den tid han pratar om en tid vi alla lever i, eller bara en del? Vad betyder verklighet och finns det något sådant?

  Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Kanske jag själv håller på att förvandlas till en flummig kulturmänniska, men Vistrup Madsens föreläsning var så otroligt gripande och jag ville citera ungefär allt han sa. Två citat som jag fastnade extra mycket var: "If you start going on dates thinking that your'e going to write about it, it's going to change it. [...] What's the difference between research and something that becomes your life."

Alltså sååå bra. Vi pratade också om hur det egentligen är omöjligt att skapa något ur intet. Allt vi skapar finns någonstans inom oss i en form eller annan, men för vissa saker är det så klart svårare att hitta rätt ord och formuleringar. Men mitt liv är mitt största material. Eller som Vistrup Madsen sa: "You have a stupid one night stand and turn it into something beautiful." Känns ungefär som mitt skrivande i ett nötskal.

Vad väcker det här för tankar hos dig? Är det för flummigt eller sätter det i gång något i din hjärna? Obviously kan jag inte förmedla ens en bråkdel av det han sa, men det gjorde ett bestående intryck på mig. Själv är jag som sagt bara så otroligt glad och tacksam för att jag fått ta del av det här sammanhanget och träffat sexton fantastiska personer som förhoppningsvis är mina skrivande vänner för resten av livet. Så om den här texten är extra lyrisk är det nog bara för att jag är lite hög på livet just nu.

Snälla låt mig skriva

Saknad är hälsosamt sägs det. Att ibland ta en paus, liksom backa lite och betrakta allt lite längre ifrån. Vila hjärnan, vila hjärtat. Att hela tiden få något, göra något, skapa något. Det kan inte sluta bra. Utan pauser kan inget födas, utan saknad finns ingen riktig lust.

Jag tänker på det samtidigt som jag lyssnar på en föreläsning om tid och rum. Han pratar om att lyssna, tolka och ta in. Hans röst fyller rummet men mina tankar vandrar iväg, blicken letar sig ut genom fönstret. Träden svajar av och an, av och an i den hårda blåsten. Jag kan inte höra löven susa, men ändå gör jag det. När det är riktigt tyst i föreläsningssalen hör jag faktiskt hur vinden rasslar. Hur träden slits fram och tillbaka. Jag både ser och hör. Ser och hör.

P1020316.jpg

En annan sommar skulle det här vara en vacker sommardag, i dag är det något annat. Jag säger att det kyligare vädret hjälper mig att tänka, men jag undrar om det är en lögn. Jag undrar om något av det jag säger är sant eller om jag bara pratar för att fylla ut tomrummen. Babblar som vanligt. Babblar tills jag kommer ihåg att jag skulle vara tyst.

Men tystnad och jag existerar sällan på samma sida. Nu också sitter jag och skriver ner det här för att jag inte klarar av att sitta stilla och bara lyssna. Mina fingrar längtar efter text, saknar orden. Det är nästan så det värker, som om orden bara väntar på att få komma ut. Komma fram. När får de komma? Får de komma nu?

P1020313.jpg

En annan föreläsare säger: "Som konstnär är du fri, men du måste veta varför du gör dina val." Hon menar att vi är fria att göra vad som helst, men vi måste veta varför vi gör det vi gör. Hela våren har jag varit fri men först nu påminns jag verkligen om varför jag valt att leva så här. Och fastän jag varit fri, mer fri än någonsin, har någonting skavt den sista månaden. Något har fattats. Något: mina ord. En lust att skriva.

Saknad är hälsosamt sägs det. Men nu har jag saknat tillräckligt länge. Nu är jag redo. Nu måste jag få skriva. Snälla låt mig skriva. För jag mår inte bra när jag inte skriver. Inte längre. Snälla, bara låt mig skriva.

P1020324.jpg

Det här var ett lite annorlunda inlägg än vad jag brukar skriva. Vad tycker du, vill du läsa mer liknande i fortsättningen? Kommentera eller klicka på hjärtat så vet jag. Tack!

Att åka bort för att skriva – hur funkar det?

Jag tror det finns två sorters skribenter – de som kan skriva var som helst bara de har sin dator med sig och de som behöver en lugn skrivvrå med alla viktiga papper och häften. Själv hör jag till de förstnämnda. Så länge jag har min dator skriver jag (nästan) var som helst och väldigt gärna på kaféer. Därför kändes sex dagar i Budapest som en perfekt omgivning att vräka ur mig ett antal ord.

Det är framförallt två orsaker som gör att skrivresa som koncept fungerar för mig. För det första sitter jag väldigt sällan och stirrar på en tom sida. Texten brukar nästan alltid komma och om den inte gör det just då stiger jag upp och gör något annat emellan. Därför är mitt skrivande inte speciellt bundet till någon plats eller viss ritual. Och för det andra är jag snabb.

  Skriv med rosévin &amp; cake på en flodbåtsrestaurang vid Donau är ett koncept jag borde köra oftare på.

Skriv med rosévin & cake på en flodbåtsrestaurang vid Donau är ett koncept jag borde köra oftare på.

I Budapest skrev jag på en del på mitt gulliga Airbnb, men oftast tog jag sikte på något mysigt kafé och satt där sedan i någon timme. Under dagens lopp förflyttade jag mig från plats till plats och skrev antingen i två eller tre pass. Som längst satt jag kanske en dryg timme med datorn framme innan jag gick vidare.

Jag kan heller aldrig sitta en hel dag och skriva. Att skriva i mer än tre–fyra timmar under en dag känns mer eller mindre som en omöjlighet och jag skulle knappast klara av att skriva tre timmar i ett sträck utan bli galen. Jag behöver variation för att orka skriva vidare och därför funkar det bra att dela upp dagen i flera skrivpass.

Men sen när jag skriver så brukar texten för det mesta flöda ur mina fingrar – så har det alltid varit för mig. Jag har skrivit otaliga artiklar under min journalistkarriär och nästan aldrig haft svårt att börja med en text eller att avsluta den. Klart det känns motigt ibland, men för det mesta sätter jag mig "bara" ner och skriver och gör det snabbt. Sån har jag alltid varit. Det finns inget fint eller bra att vara snabb, men jag råkar nu vara det.

Därför funkar det så otroligt bra för mig att åka bort för att skriva. Under resan skrev jag sammanlagt knappt tolv timmar (visar Toggl som jag använder för att tracka min tid) – alltså i medeltal ungefär två timmar per dag. Under de här tolv timmarna lyckades jag skriva ungefär 12–13 000 ord och kom väldigt långt i mitt projekt.

  Efter mitt första skrivpass på en uteservering. Extremt nöjd as you can see.

Efter mitt första skrivpass på en uteservering. Extremt nöjd as you can see.

Mycket mer än så hade jag nog inte heller klarat av. Varken per dag eller sammanlagt under resan. Eller visst, kanske jag hade gjort det, men jag kände mig nöjd och glad med det jag åstadkom. Nu har jag drygt 16 000 ord på mitt nya projekt (jag hade tjuvstartat lite före resan) och det är så mycket enklare att gå vidare med existerande text än med blanka sidor.

Två timmar av en dag är ju ingenting och resten av tiden kunde jag alltså lägga på att upptäcka Budapest. Dessutom upptäckte jag ju medan jag skrev också. Jag satt nämligen och skrev på nästan varje ställe jag satte mig ner på. Efter frukost, med en tekopp, ett glas vin eller en öl. Precis som jag gör hemma också, kafésurfar. Enda stället där jag nog inte skulle ha plockat fram datorn var i badhuset. Men annars så spelar det faktiskt ingen roll var jag sitter. Så länge datorn har batteriet laddat och jag har nåt att äta eller dricka så är jag good to go.

  När jag tröttnade på att skriva kunde jag upptäcka staden. Här är jag uppe vid Budaslottet och det blåste "lite".

När jag tröttnade på att skriva kunde jag upptäcka staden. Här är jag uppe vid Budaslottet och det blåste "lite".

Så för mig är en skrivsemester alldeles ultimat. När jag har skrivit "klart" för dagen kan jag lägga min energi på att upptäcka stället jag befinner mig på. Skulle jag ha tagit en likadan skrivvecka hemma skulle jag ha känt mig så otroligt rastlös och som en slacker. Då skulle det inte spela någon roll om jag skrivit över 3000 ord på två timmar, för en kan väl inte slappa resten av dagen om en bara jobbat två timmar under en dag?

Jag inser ju så klart att det här också är en låsning i min hjärna, ett sorts prestationskrav som inte är så hälsosamt och något jag ska försöka jobba bort. Men det är också en orsak till att jag får ångest av tanken på att vara författare på heltid. Jag kan ju verkligen inte sitta en hel dag och skriva. Däremot kommer jag garanterat att åka på fler skrivresor för det här var ju verkligen ett lysande koncept som funkade urbra för mig. Semester och skriva – en fantastisk kombination!

Har du varit på en skrivresa eller blev du sugen på det nu? Jag kan åtminstone varmt rekommendera Budapest en vecka i april! Jag blev ju som sagt väldigt kär i staden och i morgon tänkte jag faktiskt bjuda på tio orsaker att åka dit.

P.S. I morgon tänkte jag också skicka ut mitt inspirationsbrev, så om du inte redan prenumererar på det får du gärna göra det!

Skrivtips, inspirationsbrev & bloggenkät

Den här bloggen är och har varit mitt hobbyprojekt – jag har aldrig haft ambitioner på att börja tjäna pengar på bloggen eller att bli en storbloggare. Däremot tycker jag om att dela med mig av mitt skrivande och min vardag. Det är lika mycket för mitt framtida jag som det är för dig som läser just nu.

Sedan i går har Jennifer, Malin, Corinne och jag hängt på mitt lande för att ge våra bloggar lite extra kärlek. Liksom göra allt det som annars blir ogjort men som en ändå skulle vilja åtgärda. Lite som att rensa i mejlboxen eller vårstäda. För egen del hade jag tre viktiga punkter på min to do-lista.

Vilka tre grejer är det då?

1. Mina skrivtips samlade på ett ställe
Jag ville skapa en samlingssida för mina bästa skrivtips så att den som snabbt letar efter inspiration och tips ska kunna gå in på sidan och läsa de inläggen. Planen är att jag ska fylla på sidan när jag skriver nya inlägg.

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 11.37.20.png

2. Återuppta inspirationsbrevet
Förra våren startade jag upp ett inspirationsbrev som jag mejlade ut en gång i månaden. Men sen kom sommaren och en monumental ångest för boken som skulle gå i tryck plus en galen höst med massvis med jobb. Det här ledde till att inspirationsbrevet blev ogjort månad efter månad. Men nu är det tanken att brevet ska återuppstå. Jag blir jätteglad om du vill prenumerera på det. Jag skickar det första brevet i slutet av nästa vecka!

inspirationsbrev.png

3. Skapa en bloggenkät
Jag är så himla nyfiken på vem som läser den här bloggen så därför tänkte jag att det passar sig med en bloggenkät. Är naturligtvis rädd för att ingen ska svara, men tre svar är ju också mer än noll! Dessutom lottar jag ut ett signerat exemplar av Vad heter ångest på spanska? mellan alla som lämnar sin e-postadress, så om det är tre som svarar på enkäten har du en rätt så bra chans att vinna! Svara på enkäten och gör den här bloggaren extra glad.

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 13.03.21.png

Sånt alltså här på bloggen. Nu blev det många saker att klicka på men jag blir som sagt jätteglad om du vill prenumerera på inspirationsbrevet och svara på min enkät. Och så hoppas jag att de samlade skrivtipsen ska bidra med mycket glädje.

Vi ska jobba på här i några timmar till men sedan kör vi tillbaka mot Helsingfors och jag måste börja tänka på packningen inför Budapest. Jag åker på söndag morgon och är så glad över att jag bokade den här resan. Planen är som sagt följande: förflytta mig mellan olika kaféer och restauranger och skriva skriva skriva, dricka massvis med te, ett och annat glas vin och så bara promenera runt i staden och fotografera allt jag tycker är fint. Det blir väl bra?!

P.S. Klicka gärna på hjärtat om du gillar det jag har på gång här på bloggen!

Det är farligt att vara rädd

  Ett foto där jag försökte leka med skuggor och samtidigt rama in bilden. Här blev det många olika ramar, linjer och vinklar.

Ett foto där jag försökte leka med skuggor och samtidigt rama in bilden. Här blev det många olika ramar, linjer och vinklar.

Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur mycket i livet egentligen handlar om mod. Framförallt om att våga göra sånt som känns skrämmande. Ofta är det mycket lättare att låta bli att göra något än att faktiskt göra det.

Det kan handla om att byta jobb, gå på en dejt, skriva en bok eller ta ett foto. Dagens rädsla handlar om det sistnämnda, jag deltog nämligen i en fotokurs om att fota kreativt på stadens gator. En orsak att jag deltog i kursen var just för att jag tycker att det är lite jobbigt eller till och med pinsamt att fota människor på gatan.

Vi fick fem olika uppgifter under kursen och den tredje uppgiften handlade om händer – vi skulle ta en bild där händerna står i huvudroll. Först försökte jag leka paparazzi men med mina objektiv blir jag nog ingen speciellt bra paparazzifotograf, så jag tänkte att nu ska jag bara gå fram till kvinnan som stod och rökte om jag fick fota hennes händer – och det fick jag! Vår kurslärare sa att de flesta faktiskt inte har något emot att bli fotograferade.

  Det är något speciellt med en människas händer eller hur?! Jag fick också en trevlig pratstund med kvinnan.

Det är något speciellt med en människas händer eller hur?! Jag fick också en trevlig pratstund med kvinnan.

Under dagens kurs insåg jag (igen) hur mycket i fotografering handlar om mod. Att våga rikta kameran mot det som är intressant, kanske gå ner i en märklig vinkel för att få bästa bilden och helt enkelt se till att en inte missar ett intressant ögonblick på grund av att en inte vågar.

Ett av mina absoluta favoritcitat är "Det är farligt att vara rädd" som är med i en liten bok med massa korta och slagkraftiga citat som jag fått i examenspresent av några kompisar. Många saker känns skrämmande men aldrig har jag ångrat något jag vågat göra. Nu hoppas jag att jag ska bli modigare med fotograferandet och verkligen våga gå fram till folk och fråga om jag får knäppa en bild.

Och som med allt här i livet – vad är det värsta som hända? En får ett nej. Absolut inget livsfarligt. Men bra att påminna sig själv om det med jämna mellanrum.

  Den här uppgiften handlade om färg och form. Jag tyckte strukturen på väggen var så fin och så cyklisten som råkade komma in i bild.

Den här uppgiften handlade om färg och form. Jag tyckte strukturen på väggen var så fin och så cyklisten som råkade komma in i bild.

Ny sajt!

Men kolla! Hela helgen har jag suttit med min dator i famnen och pysslat med en ny hemsida. Allt är kanske inte helt perfekt ännu, men nu orkar jag verkligen inte tänka mer på fonter, bilder och sånt.

Däremot vill jag gärna höra vad du tycker! Saknar du något? Är något överflödigt? Är fonten tillräckligt tydlig? Tell me! Squarespace är så himla smidigt så det går snabbt att göra ändringar. Jag byggde alltså om hela sidan på två (långa) helgdagar. Inte så illa, va?

Skärmavbild 2018-02-18 kl. 21.07.28.png

Tanken är alltså att bloggen ska bli mer av en samlingssajt för allt jag gör. Det var den väl tidigare också, men kanske tydligare nu i och med att michaela.fi leder till startsidan. Jag har skrivit en massa nya texter och filat och fixat. Än finns det saker att göra men eftersom jag är otålig så väljer jag att publicera redan nu,

Och hur är det med den förlorade gnistan och jobbkrisen? Ja, jag är väl så pass enkel att en ny webbsida ger mig massvis med energi att ta tag i allt det andra. Jag fick också just kommentarer på Nationen av min kompis och känner att ja, detta fixar jag. I morgon är det måndag, ny vecka och nya krafter. Är inget stort fan av måndagar men jag tror morgondagen blir en riktigt okej måndag. Vi säger väl så?

Nu ska jag bada bastu och sen se sista avsnittet av Bron. Osäker om jag kan sova efter det? Brukar drömma så oroliga drömmar efter skrämmande program. H: mesen

P.S. Orkar du inte skriva en kommentar får du gärna trycka på hjärtat om du tycker det blev snyggt! Och ja, jag fiskar efter komplimanger efter att ha lekt webbguru i två dagar, haha!

En härlig skrivhelg

Under lördag och söndag har jag skrivit och ätit, skrivit och ätit. Nylands litteraturförening där jag är sekreterare ordnade en helgkurs med Hannele Mikaela Taivassalo (som också är min handledare) och det var så bra, så bra.

Under två dagar gjorde vi massa roliga, spännande och krävande skrivövningar. Själv försökte jag plocka upp tråden med Astrid (min krångliga karaktär i Nationen) och känner faktiskt att jag kommit lite närmare henne, så det känns bra. Men det blev också många andra korta små texter.

Helgen var precis vad jag behövde, en kreativitetskick och överlag fint häng. Bland annat Jennifer var med på kursen och det var lika roligt som alltid att få umgås med henne. Kolla hennes blogg för många fina bilder från Gustavelund där vi höll till. Ett gammalt konferenshotell vid Tusbysjön, både vackert och inspirerande.

häfte och löv.jpg

En av de svåraste uppgifterna under helgen var att skriva en dikt. Jag vet inte varför, men jag känner mig alltid lika pretentiös när jag skriver poesi. Liksom "vem tror hon att hon är"? Mikaela tyckte att det är bra att gå ut ur bekvämlighetszonen och föreslog att jag ska börja med typ torsdagsdikt här på bloggen – få se!

Men för att lite testa på hur det känns får ni läsa dikten jag skrev. Uppgiften var att först hitta en plats och sitta där i cirka tio minuter med slutna ögon och tänka på hur det känns i kroppen. Sedan fick vi en (frivillig) rubrik och åtta minuter tid på oss att skriva! Så här blev det oredigerade resultatet.

Det här är ett annat ställe
Solen smeker min kind,
säger: allt blir bra
Värmen försvinner inte,
men byter form

Golvet bär dig, säger hon
du får släppa ut allt
Golvet bär mig,
och jag gråter

Vinden viskar och lockar, 
säger: släpp taget
Du finns kvar,
fastän du vågar

Golvet bär mig,
fångar om jag faller
Golvet bär mig,
när jag vågar

Nu ska jag försöka greppa vardagen i några dagar och på torsdag åker jag till Göteborg för bokmässan. Ser så himla mycket fram emot den! Ska skriva mer om mitt program och mina förväntningar i morgon.

En intervju med Elin

I somras körde jag till Karis för att intervjua Elin för tidningen Martha. Vi hade en intressant och bra pratstund som resulterade i en artikel i tidningen som kommit ut nu i veckan. Själv fick jag tidningen postad hem till mig i dag.

elin2.jpg

Då när jag jobbade med texten visste jag inte att det skulle bli tidningens huvudartikel, eller att Elin skulle få vara på pärmen, men vad är väl bättre än det? Hela artikeln kan också läsas på nätet om du inte får tag på själva tidningen.

elin1.jpg

Själv har jag träffat Elin för första gången på handbollsplan nån gång på 90-talet och nu på senare år har jag följt med hennes företag och klädskapande med stort intresse. Jag fattar verkligen noll av att sy, men Elin skriver så intressant och tankeväckande på sin blogg.

Jag har också två av Elins plagg – en kort klänning och en svart jumpsuit och jag verkligen älskar bägge. Så himla sköna och bekväma och kan varieras på en massa olika sätt. Perfekt! Kompisar som har hennes kläder har sagt samma sak: att plaggen är både snygga och bekväma. Dessutom är ju Elin så otroligt trevlig. Vissa har liksom allt! De är både trevliga och har talang.

Det här hör också till det bästa jag vet med mitt jobb: att få träffa och intervjua intressanta personer och få skriva om sånt som är viktigt för just dem. I bästa fall lär jag mig nåt på vägen också!

En titt bakom kulisserna

Ända sedan jag kom ut ur min lilla skrivargarderob har mycket av den här bloggen (och mitt liv) handlat om min skrivprocess. Alla som följt med vet att det verkligen inte varit lätt för mig. Jag har själv gjort saker bakvänt och så har jag blivit refuserad. När jag bloggat om det som hänt har jag också varit tvungen att fundera över vad jag gjort och hur – och hur jag kunde göra det ännu bättre. Jag har delat med mig av det jag lärt och förhoppningsvis inspirerat andra.

För en tid sedan bloggade jag om ett Mellan raderna-avsnitt där Peppe och Karin talade om skrivprocessen som tråkig. "Det är ju som vilket annat jobb som helst." Ja, jag kan absolut förstår att någon kan tycka att det otroligt tråkigt att läsa om någons skrivprocess, men det är ju så med allt – alla tycker inte om ishockey/eurovision/matlagning men det finns ändå många som tycker att det är otroligt intressant (och många som skriver om det på sociala medier).

Själv är jag så otroligt nyfiken på folks processer. Jag har med stort nöje följt med Elin Sandholms klädbusiness fastän jag ungefär inte kan sy en knapp (true story!). Ändå tycker jag att det är sjukt spännande att få läsa om mönsterkonstruktion, om att köpa tyg eller om produktutveckling. Det är ingen information jag kommer att ha praktisk nytta av, men det ger mig en inblick i ett yrke jag inte vet något om.

  Hittills har jag haft min underbara klänning från E/S Design bara en gång. Men i år ska den nog få gå på fest igen!

Hittills har jag haft min underbara klänning från E/S Design bara en gång. Men i år ska den nog få gå på fest igen!

Samma gäller nästan vilket yrke som helst. Får jag en chans att besöka en korvfabrik vill jag absolut besöka korvfabriken för att se hur det går till. Det är ju så otroligt spännande att få en titt bakom kulisserna, att få en inblick i hur ett helt annorlunda yrke fungerar. Men jag är också otroligt nyfiken av mig – kanske en av de främsta orsakerna till att jag jobbar som journalist.

Dessutom tror jag att ju mer vi kan om varandras yrken, desto mer uppskattar vi också hantverket. Jag tycker att min klänning från E/S Design är jättefin och den betyder mer för mig än om jag hade köpt något liknande i någon "vanlig" klädaffär. När en kreatör öppnar upp processen öppnar också hen upp för ett närmare förhållande till själva slutprodukten – tycker jag åtminstone.

Hur är du? Njuter du av att följa med en process och ta en titt bakom kulisserna, eller tycker du det är tråkigt och intetsägande?

Jag vill inspirera dig

Okej, förlåt för ganska töntig och klyschig rubrik, men det är sant. Det finaste någon kan säga åt mig efter att jag skrivit ett inlägg eller postat nåt på Facebook eller Instagram är: "Så inspirerande."

Att jag började skriva skönlitterärt för fyra år sedan kan vara en av de bästa grejerna jag gjort i mitt liv (och då har jag gjort många väldigt bra grejer). Det handlar inte bara om skrivandet utan om att få göra något som är mitt eget, att få skapa något från tomma intet.

Efter det har jag blivit en sådan där jobbig typ som prackar på sin diet till alla – förutom att min diet är mycket hälsosammare än typ 99,9 procent av dieterna. För min diet handlar om att tillåta sig själv att skapa, att göra något kreativt. Jag tror verkligen att det gör gott för alla. Vad slutresultatet blir spelar absolut ingen roll, men jag tror det är viktigt att alla har något eget.

Därför började jag också med mitt inspirationsbrev förra hösten. Jag vill så gärna peppa och inspirera andra. Nästa vecka skickar jag ut mitt femte brev (med länkar till alla tidigare brev) och blir superglad om du vill prenumerera.

Brevet innehåller alltid en skrivövning och en text skriven av mig som jag inte publicerat nån annanstans. Jag kallar det för en deluxeversion av bloggen och om ens en person blir inspirerad av mitt brev har jag lyckats. 

Prenumererar du redan, vad tycker du om brevet?

P.S. Missa inte mitt inlägg på Debutantbloggen i går – det handlar om att tro på att ens tid kommer.

Sandra Beijer

upload.jpg

Jag minns inte längre när jag började läsa Sandra Beijers blogg men sedan dess har jag knappt missat ett inlägg. Jag gillar hennes ärliga stil, att hon är så gullig mot sina läsare och att hon har många liknande värderingar som jag. Inget är ju heller precis sämre för att hon gillar att skriva.

upload.jpg

Våren 2013 när Sandra skrev på sin blogg att hennes debutroman skulle komma samma höst skrev jag åt min kompis Frida på Facebookchatten: "Kan Sandra Beijer, så kan jag." Då hade jag nån månad innan börjat skriva på det som i höst kommer att tryckas upp som bok och bara drömde om att det en dag kommer att ske.

Förra hösten fick jag träffa Sandra Beijer för första gången under bokmässan i Göteborg och hon var precis så underbar som en kan föreställa sig. I går besökte Sandra Helsingfors och Finland för första gången och jag lyckades tack vare att Jennifer uppmärksammade mig på evenemanget köpa en biljett innan de såldes slut.

  Jag har läst båda Sandras böcker och gillar dem!

Jag har läst båda Sandras böcker och gillar dem!

Jennifer och jag möttes upp innan evenemanget för en jobbdejt. Hon fick agera konsult för mig och hjälpa mig att lösa några knutar (mer om det senare) och så där överlag är det ju kul att ha sällskap en arbetsdag. När vi gick till evenemanget sa jag till Jennifer att det skulle vara drömmen om Sandra skulle läsa min bok, men tänkte att det kommer väl inte att ske.

När vi kom till eventet såg jag Sandra stå ensam längst fram och då tänkte jag att jag skulle passa på att säga hej igen. Hon kramade mig, kom ihåg mig (!) och var precis lika härlig som senast. När hon frågade hur det går sa jag att min debutroman ska komma i höst och då sa hon att hon hade läst det på Debutantbloggen (!) och jag bara oj, wow.

  Jag vet inte riktigt vad jag sysslar med här, men lite gulligt ändå. Foto: Jennifer.

Jag vet inte riktigt vad jag sysslar med här, men lite gulligt ändå. Foto: Jennifer.

Jag berättar lite om boken och så säger Sandra plötsligt: "Men kan du inte skicka din bok så läser jag den sen". Alltså herregud. Visste inte riktigt hur jag skulle vara. Fatta, Sandra Beijer kommer att läsa min bok! #starstruck

Under föreläsningen pratade Sandra om att skriva. Hennes viktigaste och bästa råd var att vara uthållig – det är de som orkar kämpa vidare med sin text som blir publicerade. Är ju mer eller mindre ett levande exempel på det själv. Många gånger har jag tänkt att jag ska ge upp och ibland har nån försökt säga att jag kanske ska lämna det första manuset och gå vidare. Men jag har envist kämpat på.

upload.jpg

Annat smart Sandra var att det är otroligt bra att göra en struktur eller ett skelett för sin roman innan en börjar skriva. Själv är jag ju urdålig på det här, jag måste skriva mig fram till historien och skriva ett synopsis efteråt, men det är ju ett bra utgångsläge om en fixar det! Hon sa mycket annat smart, men jag tror jag var så start struck över att hon vill läsa min bok att jag nu inte klarar av att summera på bättre sätt.

Men alltså Sandra Beijer. Vilken kvinna. Så mycket värme och klokskap i den människan. Det går ju inte annat att älska en som skriver en hångelguide och som träffar mitt i prick när det gäller kärlek och att våga älska någon också efter att ens hjärta har brustit.

  En screenshot från Sandras blogg jag lade upp på Instagram.

En screenshot från Sandras blogg jag lade upp på Instagram.

Plötsligt en idé

  Snart behöver jag ett liknande system för att sortera alla idéer och tankar. Foto: Unsplash.

Snart behöver jag ett liknande system för att sortera alla idéer och tankar. Foto: Unsplash.

Jag har ju inte precis brist på saker att göra. Jag jobbar med korrigeringar i Vad heter ångest på spanska?, jag borde göra en ordentlig redigering av Nationen och är otroligt nyfiken på mitt chicklit-manus jag skrev under NaNoWriMo. Jag har inte tittat på texten sedan den 30 november och det kan verkligen vara vad som helst (antagligen är det ganska dåligt).

I går fick jag en ny idé. En idé som jag för en gångs skull tänker hålla tyst om. Normalt babblar jag vitt och brett om mina idéer, men inte den här. Kan avslöja så mycket att det inte är en skönlitterär bok.

Nu funderar jag om jag ska hinna. Om jag ska våga. Nå, skapade i alla fall ett nytt Scrivener-dokument på datorn. Bara för säkerhets skull. Det kunde ju bli ett hobbyprojekt. Eller nåt.

Eller okej. Jag vill verkligen börja skriva på det och se om det kunde bli nåt (egentligen är jag säker på att det skulle det), men när ska jag hinna med allt? Nåja, det goda med goda idéer är att de sällan har ett bäst före-datum och vill jag så kan jag.

H: skrivnarkomanen

P.S. I morgon skickar jag mitt nästa inspirationsbrev och det ska handla om idéer. Prenumerera på det om du inte redan gör det!

Staycation

I ett dygn levde jag i en parallell verklighet när jag åkte iväg på min staycation. Faktiskt min första någonsin. En staycation är alltså en semester i den egna hemstaden. Tidigare i höst tipsade Lina på sin blogg om att det nyöppnade Clarion-hotellet sålde hotellnätter för 50 euro och jag var inte sen att boka en natt. Kan säga att jag inte ångrar det alls. Inte alls.

Det kändes nästan som om jag skulle ha varit utomlands, det finns ju en lite speciell stämning på hotell. Hotellet är riktigt nytt. Så nytt att det fortfarande sprang omkring gubbar med stegar och verktyg och fixade både smått och stort. Det störde ändå inte mig.

Jag blev otroligt väl bemött redan i receptionen och är så glad över att vi i Finland börjar bli bättre på det här med kundbetjäning. Jag tyckte ju att det var lite pinsamt att jag bokat en billig hotellnatt (VARFÖR skäms en för sånt, kan nån förklara, det var ju liksom inte min idé att hotellet skulle sälja billiga nätter?) men blev behandlad som en helt "vanlig" kund. Liksom så klart.

upload.jpg

Orsaken till att jag bokade min staycation var att jag skulle ge mig själv en liten belöning mitt i NaNoWriMo-projektet. En liten morot (och kanske piska) för att ge mig lite extra energi att orka månaden ut. I dag skrev jag i lobbybaren och uppenbarligen var det en bra idé med tanke på att jag skrev 2500 ord på 1,5 timme!

Redigerade också min antologitext som jag borde skicka till mina LittSkap-kompisar i morgon. Jag är fortfarande inte klar, men jag känner att texten lyfte några nivåer. Den första versionen var nog inte speciellt bra. Men jag har lärt mig att det är så jag fungerar. Hafsar ur mig skräp och så får jag redigera fram nåt bättre. 

upload.jpg

Jag trivdes så bra att jag inte riktigt ville åka hem. Tror jag ska gå till lobbyn och skriva en annan gång också. Som sagt, det är något speciellt med stämningen på hotell, kände mig så inspirerad. Utsikten från min tillfälliga office var så fantastisk att jag var tvungen att gå ut och fota lyftkranarna (kände mig som Peppe!). Tyckte också att det var lite symboliskt att Sofi Oksanen övervakade mitt skrivpass.

upload.jpg

I går kväll skrev jag i skybaren på sextonde våningen. Baren var proppfull och musiken på hög volym. Jag kände mig lite konstig när jag satt där med min laptop, men jag höll ju på med stor konst. Eller egentligen skrev jag en sexscen och hoppades att ingen som stod bakom mig kunde svenska, ehe.

Det kändes verkligen som om jag hade varit utomlands. Minus då ett gäng finska businessmän vrålade "nyt sitä shampanjaa" (hit me champagnen) vid bardisken. Nåja, det är väl smällar en får ta. Min syster Anna kom också på ett glas vin med mig så vi fick njuta av utsikten tillsammans. Kul med sällskap fastän jag är rätt bra på att underhålla mig själv. Speciellt när jag skriver saknar jag inte sällskap.

upload.jpg

Det jag gillade allra mest var gymmet (det var litet, men på sextonde våningen!), bastuavdelningen och simbassängen. Jag fick både bada bastu och simma i lugn och ro. Bassängens vatten är uppvärmt men själva bassängen är utomhus (det fanns ett nättak, men det regnade igenom).

upload.jpg

Det mest skrämmande var att den bortre ändan av bassängens botten var av glas – alltså kunde man i princip titta neråt och "njuta" av utsikten. Jag har lite höjdskräck så hade rätt mycket ångest där så måste simma snabbt snabbt förbi varje gång, haha.

upload.jpg

Jag åt också middag på restaurangen i går och var så mätt efter förrätt och huvudrätt att jag knappt kunde röra på mig. Frukosten i morse var också jättegod, mest imponerad var jag av möjligheten att kunna beställa en custom made-omelett. Det krävs liksom inte mycket för att imponera på mig.

Så jag kan verkligen rekommendera Clarion för alla som behöver hotell i Helsingfors. Och nej, det här inlägget är inte sponsorerat. Haha, I wish! Men jag tyckte så mycket om mitt hotelldygn att jag tror att jag ska göra det här till en tradition – alltid då och då åka på staycation för att skriva. Miljöombyte är alltid bra!

Har du varit på en staycation nån gång?

Mina idoler

På bokmässan i Göteborg insåg jag det än en gång – alla jag ville träffa eller höra prata var kvinnor. Därmed var alla som deltog i mitt selfiemaraton kvinnor. Så gott som alla mina idoler är kvinnor, eftersom de gör ungefär samma saker som jag på ungefär samma sätt som jag.

Jag har lyckan att vara omringad av ett gäng smarta och kreativa kvinnor som driver framåt det de tror på. Alla de här kvinnorna hör kanske inte till mina närmaste vänner, men de finns i mina "kretsar" på bloggar och andra sociala medier. Just tack vare alla sociala medier kan jag komma i kontakt med många som inspirerar mig och hjälper mig vidare.

Jag håller inte alls med om att kvinnor bara snackar skit om varandra och försöker trampa ner varandra. Jag får sällan så mycket pepp och uppmuntran som av andra kvinnor. Det är deras ord och deras handlingar som driver mig framåt.

Men vem är de här kvinnorna då? Listan kunde göras jättelång. I fjol bloggade jag om fyra driftiga kvinnor, i mitt selfieinlägg från bokmässan fastnade en rad kvinnor jag ser upp till. För några veckor sen hörde jag Sanna Mander tala och blev ännu mer kär i henne (i videon kan du se hela hennes snack, rekommenderar!).

Visst finns det så klart män också som jag ser upp till, men för varje år som går blir det tydligare för mig att det är just kvinnorna som pushar mig framåt och de som inspirerar mig allra mest. Kanske det kan bero på att kvinnor är synligare på sociala medier – jag vet inte? Vad tror du?

Mitt extremt osunda idoliserande av Zlatan behöver vi däremot inte gå in på, eheheh. Eller: han är en otroligt bra fotbollsspelare och jag älskar att han är så anti-jante, men all skit han kläcker ur sig om till exempel kvinnliga fotbollsspelare får mig att se rött. Ändå kan jag inte sluta gilla honom, och jag skäms lite.

Vem är dina idoler?

  Två bra kvinnor som jag får gå på LittSkap med. Ser upp till både  Anne  och  Hanna .

Två bra kvinnor som jag får gå på LittSkap med. Ser upp till både Anne och Hanna.

Våga drömma högt

Imorse vaknade jag okristligt tidigt (för att vara jag) efter alldeles för få timmar sömn men det var så värt det. Jag skulle nämligen iväg för att lyssna på Sanna Mander som höll en inspirationsföreläsning inom projektet Helsinki Creative Mornings. Det är ett inspirationsprojekt som hållit på i två år i Helsingfors men det här var första gången som jag kunde delta.

Sanna Mander är en finsk-svensk illustratör med väldigt egen och alldeles underbar stil. Själv har jag följt med Sanna på avstånd via bland annat fina bokomslag (hon har bland annat gjort omslaget för In transit som jag nämnde i går) och på Instagram. Själv träffade jag henne för första gången en dryg månad sedan.

Sanna är en person som sprider kreativitet och glädje bara genom att vara sig själv och dagens tema handlade om magi. Hon höll en alldeles underbar och varm föreläsning om sin kreativitet och jag kunde inte låta bli att anteckna. Sanna pratade engelska, så översättningen är min egen.

Försök inte imponera på någon

I motsats till de flesta andra kreativa personer ser Sanna Mander inte ett vitt papper som ett hot eller något ångestfyllt – hon sa att det blanka pappret är den sexigaste synen hon vet eftersom hon kan göra vad hon vill.

"Jag känner mig rik eftersom jag har en miljon idéer."

Sanna Mander sa att en måste våga drömma och också säga sina drömma högt. När hon själv började prata om drömmarna började det så småningom hända saker – "det är det som är magi". Under sina tidiga år som kreatör slösade hon enligt sig själv många år på att försöka imponera på de coola kidsen.

"När jag slutade bry mig om det började allt hända. Kom ihåg att ingen är emot dig, så våga drömma."

  Sanna Mander poängterade flera gånger hur lyckligt lottad hon är för att få göra det hon älskar mest som sitt jobb.

Sanna Mander poängterade flera gånger hur lyckligt lottad hon är för att få göra det hon älskar mest som sitt jobb.

Sanna talade mycket om glädje – "joy is my power word" och om hur hon med sina illustrationer vill skapa en viss känsla eller stämning. Den stämningen genomsyrade hela hennes föreläsning och jag tror det var med lätta steg och huvudet fyllt av idéer och tankar som de flesta gick därifrån.

Jag kände mig också helt hög på kreativitet och inte alls trött (fastän jag som sagt sovit alltför få timmar). Tänk så mycket en kan få genom att lyssna på någon som berättar om sin kreativa process! Kommer verkligen aldrig att tröttna på att höra inspirerande människor. Så tack Sanna för dagens kreativitetskick!

Ord på två minuter

I början av veckan kände jag stressen hänga över mitt huvud. Det var många artiklar jag skulle skriva, många skrivuppgifter att tackla och jag kände mig bara dränerad och trött och undrade varifrån jag skulle dra fram alla ord.

Jag känner mig fortfarande rätt trött men i dag har något lossnat i mig. Jag har skrivit massvis. Vi hade jobbdejt med Bianca under förmiddagen och det var otroligt bra för mig. Jag måste ju jobba om jag är på en jobbdejt. Jag hade på förhand bestämt att jag skulle skriva på min antologitext och filade och funderade också på mina hemuppgifter för LittSkap.

En av uppgifterna är att skriva en text som tar två minuter att läsa upp. För att veta att det ska ta två minuter så jag har läst texten högt säkert tjugo gånger i dag och tagit tid med mobilen. Först var texten en minut, sedan tjugo sekunder för kort, tio sekunder för kort och till slut landade jag ungefär på två minuter.

 Inspirerande böcker både utanpå och inuti (men In transit har jag inte börjat läsa ännu).

Inspirerande böcker både utanpå och inuti (men In transit har jag inte börjat läsa ännu).

På eftermiddagen översatte jag en text för Addeto och läste slut Sandra Beijers Allt som blir kvarEfter det hände något. Jag vet inte om det var Sandras ord, gårdagens releasefest för In transit, efterdyningar från bokmässan eller vad, men nu har jag skrivit som en tok. Det bara kommer ord efter ord efter ord.

Tror faktiskt jag saknat orden lite. Visste kanske inte ens att jag saknat dem. Men nu verkar de vara här en stund och det är jag glad över. Hoppas orden vill hänga med mig ett tag framöver. För jag har massor jag vill berätta.

Vad har jag lärt mig?

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Jag fick en fråga här på bloggen som handlade om vad jag lärt mig under Litterärt skapande hittills. Och när ni frågar svarar jag så klart – bara att ösa på med frågor i kommentarsfältet om du undrar nåt. Nu dags för den här frågan.

Ofta sägs det att skrivarkurser och författarutbildningar leder till en likriktning, att alla på kursen börjar skriva på samma sätt. Den myten tycker jag vi direkt kan ta kål på, för så är det verkligen inte. Alla vi som går kursen har våra egna sätt att uttrycka oss och det bästa med kursen är att försöka bli bättre på just det egna uttrycket.

En sak jag klagade på för min handledare var att det kändes som om att jag skrev samma text. Om och om igen. Det är liknande situationer och dialoger och jag kände mig så otroligt fantasilös. Sedan sa hon det bästa jag nånsin fått höra om just mitt skrivande.

Det är bra att skriva "samma text" flera gånger – för det är då jag skärper till mitt eget sätt att skriva. Inför kursen hade jag rätt mycket ångest för att just mitt sätt att skriva inte är tillräckligt fint. Jag skriver ingen stor prosa, absolut inget som kan anses vara finlitteratur. Men jag har lärt mig att mitt sätt att skriva är precis lika viktigt som alla andra sätt.

Skriver jag bättre nu?

Men vad har jag då konkret lärt mig? Det är så otroligt svårt att säga. Jag tror att nästan alla kreativa studier sker lite i skymundan, det är svårt att greppa och peka på vad som lett till vad.

Har jag blivit en bättre skribent under kursen? Säkert, men det är inget jag kan bevisa. Men jag har lärt mig att tackla olika sorters uppgifter och tvingat mig själv att tänka i andra banor och fått många insikter om både min egen text och andras. Det viktigaste är kanske att jag lärt mig läsa olika sorters texter. Jag har också blivit bättre på att förstå texter som jag egentligen inte alls förstår – om ni alls fattar vad jag nu menar.

Jag har inte planer på att börja skriva som någon annan, men det finns alltid något i andras uttryckssätt som sätter i gång min egen kreativitet. Och det är kanske just det mycket handlar om – att lära sig att se möjligheter och mönster. Både i egen text och andras. Liksom öppna ögonen på nåt sätt.

Det här är något jag tänkte fundera vidare på i inspirationsbrevet – skickar ut det första i morgon (iih så spännande!) så ännu hinner du haka på. Fyll i namn och e-postadress så lägger jag dig på listan. Som sagt är det absolut ingen spam utan en kreativitetskick i mejlformat.

Utöver mer tankar kring kreativitet och möjligheter ska de som beställer brevet få läsa om Raimo som älskar simhopp. Och det vill ni väl alla, eller hur? Skrev texten rätt fort och vet inte riktigt vad jag ska göra med Raimo, så de som prenumererar får en chans att hänga med honom i stället för att han ska behöva hänga på min dator i all ensamhet.

Och på tal om skrivarkurser – vill du gå en kurs i höst hinner du ännu haka påNylands litteraturförenings kurs som går måndagar varannan vecka klockan 18–20 på Richardsgatans bibliotek i Helsingfors, första träffen är om en vecka. Mejla mig på michaela.vonkugelgen@gmail.com för mer information.

Vet nu förresten inte alls om jag svarade så tillfredsställande på frågan om LittSkap men fråga vidare om det är nåt du undrar över! Eller fråga om nåt annat. Som sagt, frågor är alltid välkomna här!

Vad är en idé värd?

Jag tror att många tänker att det som krävs för framgång är en jättebra idé. Ska du skriva en roman behöver du komma på världens bästa idé för storyn och sen är det "bara" att skriva ner allt och casha in.

Så är det ju inte riktigt. Efter att en kommit på den där guldidén gäller det att verkställa och det är sällan "bara". Oberoende av vad en väljer att syssla med så krävs tålamod (och envishet!) och ofta inser en i något skede av processen att den där guldidén kanske inte var så bra sist och slutligen – eller att den åtminstone kräver revidering och omarbetning.

Själv älskar jag att brainstorma och slänga fram nya idéer – det är ju roligt. Speciellt om jag får göra det i grupp. Men hur många idéer slängs inte fram varje dag, också bra idéer, som sen blir ogjorda för att ingen orkar verkställa.

Det jag försöker säga är att idéer är kul, men det krävs så mycket än en bra idé för att åstadkomma något. Men visst, en bra idé är en otroligt bra startpunkt.

Själv är jag rätt öppen med mitt skrivande och de teman jag skriver om – med andra ord har jag outat idéerna i ett relativt tidigt skede. Är jag rädd för att nån ska stjäla min idé? Nä, det är jag inte, för ingen kommer ändå att göra precis som jag skulle göra. Men vet också många som inte vill säga något alls om det de jobbar med och det är ju också så klart hur okej som helst.

Vad tycker du om idéer? Är de heliga eller delar du gärna med dig?

  Förra veckan när jag var på simstadion fick jag en idé om Raimo som älskar simhopp och måste så klart sedan skriva om honom. Kanske inte någon guldidé, men en rolig text att skriva ändå. Och fritt fram att stjäla idén och skriva om Raimo som gillar simhopp!

Förra veckan när jag var på simstadion fick jag en idé om Raimo som älskar simhopp och måste så klart sedan skriva om honom. Kanske inte någon guldidé, men en rolig text att skriva ändå. Och fritt fram att stjäla idén och skriva om Raimo som gillar simhopp!

Hitta rätt sammanhang

Vad du än vill göra tror jag att det är otroligt viktigt att du hittar "rätt" människor att hänga med. Och med rätt pratar jag om likasinnade. Ni är intresserade av samma saker och orkar prata och prata och prata om just det ämnet.

Nu är ju människan inte enkel och kan alltså gilla många olika saker. Jag gillar bland annat handboll, feminism, skrivandet, att ordna fest, skumpa, läsning, matlagning och bakning och tusen saker till. Alla mina vänner gillar inte 100-procentigt samma saker som jag (och tur det, skulle annars bli lite konstigt tror jag).

Men just därför tror jag att det är viktigt att hitta rätt sammanhang för rätt grejer. Den kommande helgen kommer jag att få vara i ett av mina skrivarsammanhang på Litterärt skapande. Där får jag prata prata prata och mitt skrivande och sen skriva skriva skriva utan att nån tycker att jag är konstig.

I går hade jag bloggträff med Jennifer där vi snackade SEO (search engine optimization), vilken typ av inlägg som funkar, hur vi tänker kring bloggen och så vidare. Jennifer uppmanade mig också att starta ett nyhetsbrev så ett #kuggeskriver-brev är på gång. Meddelar så klart direkt då jag lyckats fixa till det. Sen får ju nån annan än mamma gärna beställa det, haha.

Nån annan skulle kanske tycka att jag är knäpp som startar upp ett nyhetsbrev för min blogg, men Jennifer tyckte att det var självklart. Varför inte liksom?

Det är väl kanske det som är grejen. Vad du än vill göra ska du hitta människor som inte tycker du är konstig för att du vill göra just det du brinner för. Då vet du att du är i rätt sammanhang.

Förresten så vill jag säga hej och välkommen till alla som kikat in här på sistone, ni är plötsligt jättemånga och jag hoppas ni vill hänga kvar i min virtuella närvaro. Har du önskemål på vad du vill att jag ska skriva får du jättegärna höra av dig. Känns som att jag spretar åt alla håll just nu, men kanske det är helt okej?

Kommenterar du får du ett guldhjärta av mig, men orkar du inte skriva en kommentar får du supergärna klicka på hjärtat för att visa att du ändå gillar mig. Och ja, här fiskar jag rätt och slätt efter kärlek från just dig och välkomnar dig in mitt bloggsammanhang.

Puss och glad fredag! Nu ska jag hoppa på bussen mot Åbo!

  Omge dig med människor som älskar samma grejer som du så blir det bra, det lovar jag!

Omge dig med människor som älskar samma grejer som du så blir det bra, det lovar jag!

Vem definierar framgång?

Jag tror de flesta människor vill bli framgångsrika men att framgången betyder olika saker för olika människor. De flesta verkar tro att framgången ska definieras utifrån för att det ska räknas. Själv tror jag stenhårt på att du är framgångsrik när du känner dig framgångsrik. Vad du tror om dig själv är mycket viktigare än vad andra tycker.

I dag fick jag kalla kårar när jag såg den finländska artisten Saara Aaltos uppträdande i brittiska X-factor. Hon sjunger som en gudinna och är allmänt så härligt glad och framåt. Sedan läste jag ett Facebook-inlägg (på finska) av henne. Hon har i dag blivit uppringd av finländska journalister som frågar hur det känns när hon inte har lyckats slå igenom i Finland eftersom att hon blivit tvåa i ett antal musiktävlingar.

Nej ursäkta nu, men vad fan? Saara Aalto är ju allt annat än en hobbyartist. Räknar nån det som ett misslyckande att hon inte vunnit någon tävling? Hon skriver att hon de senaste fem åren levt på sin musik och att hon får göra precis det hon vill. Om det inte är framgång så vet inte jag vad.

Naturligtvis strävar hon framåt, men det gör väl alla? Åtminstone alla kreativa människor jag känner vill hela tiden bli bättre, testa nya grejer och jobba vidare på det som gör dem lyckliga.

I en intervju i Helsingin sanomat säger Aalto att hon diskuterat med flera skivbolag men ändå valt att ge ut sina skivor själv för att få bestämma över den kreativa processen. Att göra något själv behöver inte betyda ett en har misslyckats, utan att en har valt att göra det på sitt sätt.

Jag är så himla trött på att det alltid finns någon som ska komma och säga att hen eller hen inte lyckats på grund av diverse orsaker. Jag har inte skrivit på något bokkontrakt ännu, men jag har skrivit en bok. Nästan två. Jag gör precis det jag vill göra och är på väg mot drömmarna. Det tar bara en längre tid än vad de flesta tror.

Men alla som vågar tro på sig själv och orkar jobba vidare kommer förr eller senare att lyckas. Mitt nya favoritcitat (som jag hittade på Annis blogg) är:

You can't beat a person that never gives up.

Så ge aldrig upp. Aldrig någonsin. Så länge du tror på dig själv kommer det att finnas andra människor som gör det. Jag lovar.