En vintrig simtur

upload.jpg

Vi småspringer till poolen för att slippa undan den kalla luften. Vi sparkar av våra sandaler och glider ner i bassängen. Det tjugosjugradiga vattnet sluter sig runt våra kroppar och kylan är borta. Vattenångan ringlar sig upp från ytan, skymmer blicken och allt runt omkring oss blir mjukt och suddigt. För varje simtag vi tar djupnar mörkret och staden lyses upp av stämningsfulla ljus. Allt är så mycket vackrare från den här nivån. Vi är mitt i staden men ändå inte.

Vi simmar på en bana men vet inte om vi är de enda. Vi ser ingenting. Efter en knapp timme kliver vi upp ur poolen och småspringer tillbaka till bastun. Vi fryser men skrattar. Och vi överlever. Från bastulaven ser vi en av båtarna som dag efter dag kryssar till Sverige. Vi nynnar på reklamlåten och känslan av en välregisserad reklam förstärks när båten lossar ankar och börjar sin väg mot Stockholm för ytterligare två nätter ute på Östersjön. Via aktern ser vi in till promenaden som är upplyst av ett lila sken. Jag tänker på alla människor som är ombord. Vem är de? Varför är de ombord? Är det någon som kommer att stå ensam på det halvtomma dansgolvet och bara önska att någon, att ens en annan människa, skulle se hen. Se och visa det. Jag ser dig.

upload.jpg

Efter dusch och bastu är jag så varm att jag måste gå ut och svalka mig tre gånger för att klara av att klä på mig. Fuktighetskrämen rinner av ansiktet och tränger ut tillsammans med svetten som min kropp avger. Jag klär snabbt på mig och går sedan ut med jackan på ärmen, måste svalka mig igen. Hon följer några minuter senare.

Vi går över ett tomt och mörkt Senatstorg, månen lyser stark bakom våra ryggar. Vi viker in mot Domkyrkan, sätter oss på Kafé Engel och beställer varsin laxsallad. Kroppen är tung och lite trött efter simturen, Domkyrkan lyses upp av lampor. Staden är tyst och lugn. Söndag kväll. Vi pratar och pratar, det är sällan tyst mellan oss.

Vi skiljs åt utanför och säger: det här måste vi göra igen. Och jag vet att med henne är det inte bara tomma ord. Med henne gör vi faktiskt det.

Debutantseminariet på Biskops Arnö

P1020524.jpg

Jag måste erkänna att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig av debutantseminariet på Biskops Arnö, men det blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Innerst inne var jag faktiskt rädd för att det skulle vara jag och ett gäng finlitterära poeter som diskuterar kultur och konst med ord jag knappt förstår.

Så blev det verkligen inte. Den här veckan har jag skrattat så otroligt mycket. Men jag har också varit med om många intressanta samtal om litteratur och kultur och vad som är fint och fult och om det finns någon objektiv sanning om vad som är "bra" när det gäller kultur. Visst var vi ett brokigt gäng personer som skriver på väldigt olika sätt, men vi älskar alla text och det var också det som förenade oss.

Bästa gänget! <3

Bästa gänget! <3

Jag är så otroligt tacksam över att jag fick ta del av den här över femtioåriga traditionen. Att jag i fem dagars tid fick hänga med sexton andra författare från hela Norden. Det allra bästa var faktiskt att höra folk läsa på sina egna språk. Jag tror inte jag någonsin hade hört färöiska till exempel men förälskade mig direkt i hur språket låter. Och isländska!

Överlag var det en vecka fylld av värme, glädje, många skratt och framförallt alla de intressanta samtalen. En 25-årig Kugge hade antagligen tyckt att vissa samtal var för flummiga, men den 31-åriga Kugge har lärt sig att uppskatta också flummiga och teoretiska samtal. Vi hade sammanlagt tre föreläsningar och den absolut bästa var med danska Kristian Vistrup Madsen som i 45 minuter läste ur utskrivna papper.

Ett fint gäng debutantböcker.

Ett fint gäng debutantböcker.

Ja du läste rätt. I 45 minuter lyssnade vi på en person som läste rakt upp och ner från sina papper och jag har säkert aldrig varit lika fängslad av någon annan föreläsning. Han satte så många tankar i mitt huvud och var på alla sätt så otroligt inspirerande. Så här antecknade jag under föreläsningen:

Han pratar om Berghain, Grindr och hudhunger i en idyllisk miljö på en ö ute i Mälaren. Det går inte att komma längre ifrån den verklighet han pratar om än den här. Är den tid han pratar om en tid vi alla lever i, eller bara en del? Vad betyder verklighet och finns det något sådant?

Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Kanske jag själv håller på att förvandlas till en flummig kulturmänniska, men Vistrup Madsens föreläsning var så otroligt gripande och jag ville citera ungefär allt han sa. Två citat som jag fastnade extra mycket var: "If you start going on dates thinking that your'e going to write about it, it's going to change it. [...] What's the difference between research and something that becomes your life."

Alltså sååå bra. Vi pratade också om hur det egentligen är omöjligt att skapa något ur intet. Allt vi skapar finns någonstans inom oss i en form eller annan, men för vissa saker är det så klart svårare att hitta rätt ord och formuleringar. Men mitt liv är mitt största material. Eller som Vistrup Madsen sa: "You have a stupid one night stand and turn it into something beautiful." Känns ungefär som mitt skrivande i ett nötskal.

Vad väcker det här för tankar hos dig? Är det för flummigt eller sätter det i gång något i din hjärna? Obviously kan jag inte förmedla ens en bråkdel av det han sa, men det gjorde ett bestående intryck på mig. Själv är jag som sagt bara så otroligt glad och tacksam för att jag fått ta del av det här sammanhanget och träffat sexton fantastiska personer som förhoppningsvis är mina skrivande vänner för resten av livet. Så om den här texten är extra lyrisk är det nog bara för att jag är lite hög på livet just nu.

Snälla låt mig skriva

Saknad är hälsosamt sägs det. Att ibland ta en paus, liksom backa lite och betrakta allt lite längre ifrån. Vila hjärnan, vila hjärtat. Att hela tiden få något, göra något, skapa något. Det kan inte sluta bra. Utan pauser kan inget födas, utan saknad finns ingen riktig lust.

Jag tänker på det samtidigt som jag lyssnar på en föreläsning om tid och rum. Han pratar om att lyssna, tolka och ta in. Hans röst fyller rummet men mina tankar vandrar iväg, blicken letar sig ut genom fönstret. Träden svajar av och an, av och an i den hårda blåsten. Jag kan inte höra löven susa, men ändå gör jag det. När det är riktigt tyst i föreläsningssalen hör jag faktiskt hur vinden rasslar. Hur träden slits fram och tillbaka. Jag både ser och hör. Ser och hör.

P1020316.jpg

En annan sommar skulle det här vara en vacker sommardag, i dag är det något annat. Jag säger att det kyligare vädret hjälper mig att tänka, men jag undrar om det är en lögn. Jag undrar om något av det jag säger är sant eller om jag bara pratar för att fylla ut tomrummen. Babblar som vanligt. Babblar tills jag kommer ihåg att jag skulle vara tyst.

Men tystnad och jag existerar sällan på samma sida. Nu också sitter jag och skriver ner det här för att jag inte klarar av att sitta stilla och bara lyssna. Mina fingrar längtar efter text, saknar orden. Det är nästan så det värker, som om orden bara väntar på att få komma ut. Komma fram. När får de komma? Får de komma nu?

P1020313.jpg

En annan föreläsare säger: "Som konstnär är du fri, men du måste veta varför du gör dina val." Hon menar att vi är fria att göra vad som helst, men vi måste veta varför vi gör det vi gör. Hela våren har jag varit fri men först nu påminns jag verkligen om varför jag valt att leva så här. Och fastän jag varit fri, mer fri än någonsin, har någonting skavt den sista månaden. Något har fattats. Något: mina ord. En lust att skriva.

Saknad är hälsosamt sägs det. Men nu har jag saknat tillräckligt länge. Nu är jag redo. Nu måste jag få skriva. Snälla låt mig skriva. För jag mår inte bra när jag inte skriver. Inte längre. Snälla, bara låt mig skriva.

P1020324.jpg

Det här var ett lite annorlunda inlägg än vad jag brukar skriva. Vad tycker du, vill du läsa mer liknande i fortsättningen? Kommentera eller klicka på hjärtat så vet jag. Tack!

Att åka bort för att skriva – hur funkar det?

Jag tror det finns två sorters skribenter – de som kan skriva var som helst bara de har sin dator med sig och de som behöver en lugn skrivvrå med alla viktiga papper och häften. Själv hör jag till de förstnämnda. Så länge jag har min dator skriver jag (nästan) var som helst och väldigt gärna på kaféer. Därför kändes sex dagar i Budapest som en perfekt omgivning att vräka ur mig ett antal ord.

Det är framförallt två orsaker som gör att skrivresa som koncept fungerar för mig. För det första sitter jag väldigt sällan och stirrar på en tom sida. Texten brukar nästan alltid komma och om den inte gör det just då stiger jag upp och gör något annat emellan. Därför är mitt skrivande inte speciellt bundet till någon plats eller viss ritual. Och för det andra är jag snabb.

Skriv med rosévin &amp; cake på en flodbåtsrestaurang vid Donau är ett koncept jag borde köra oftare på.

Skriv med rosévin & cake på en flodbåtsrestaurang vid Donau är ett koncept jag borde köra oftare på.

I Budapest skrev jag på en del på mitt gulliga Airbnb, men oftast tog jag sikte på något mysigt kafé och satt där sedan i någon timme. Under dagens lopp förflyttade jag mig från plats till plats och skrev antingen i två eller tre pass. Som längst satt jag kanske en dryg timme med datorn framme innan jag gick vidare.

Jag kan heller aldrig sitta en hel dag och skriva. Att skriva i mer än tre–fyra timmar under en dag känns mer eller mindre som en omöjlighet och jag skulle knappast klara av att skriva tre timmar i ett sträck utan bli galen. Jag behöver variation för att orka skriva vidare och därför funkar det bra att dela upp dagen i flera skrivpass.

Men sen när jag skriver så brukar texten för det mesta flöda ur mina fingrar – så har det alltid varit för mig. Jag har skrivit otaliga artiklar under min journalistkarriär och nästan aldrig haft svårt att börja med en text eller att avsluta den. Klart det känns motigt ibland, men för det mesta sätter jag mig "bara" ner och skriver och gör det snabbt. Sån har jag alltid varit. Det finns inget fint eller bra att vara snabb, men jag råkar nu vara det.

Därför funkar det så otroligt bra för mig att åka bort för att skriva. Under resan skrev jag sammanlagt knappt tolv timmar (visar Toggl som jag använder för att tracka min tid) – alltså i medeltal ungefär två timmar per dag. Under de här tolv timmarna lyckades jag skriva ungefär 12–13 000 ord och kom väldigt långt i mitt projekt.

Efter mitt första skrivpass på en uteservering. Extremt nöjd as you can see.

Efter mitt första skrivpass på en uteservering. Extremt nöjd as you can see.

Mycket mer än så hade jag nog inte heller klarat av. Varken per dag eller sammanlagt under resan. Eller visst, kanske jag hade gjort det, men jag kände mig nöjd och glad med det jag åstadkom. Nu har jag drygt 16 000 ord på mitt nya projekt (jag hade tjuvstartat lite före resan) och det är så mycket enklare att gå vidare med existerande text än med blanka sidor.

Två timmar av en dag är ju ingenting och resten av tiden kunde jag alltså lägga på att upptäcka Budapest. Dessutom upptäckte jag ju medan jag skrev också. Jag satt nämligen och skrev på nästan varje ställe jag satte mig ner på. Efter frukost, med en tekopp, ett glas vin eller en öl. Precis som jag gör hemma också, kafésurfar. Enda stället där jag nog inte skulle ha plockat fram datorn var i badhuset. Men annars så spelar det faktiskt ingen roll var jag sitter. Så länge datorn har batteriet laddat och jag har nåt att äta eller dricka så är jag good to go.

När jag tröttnade på att skriva kunde jag upptäcka staden. Här är jag uppe vid Budaslottet och det blåste "lite".

När jag tröttnade på att skriva kunde jag upptäcka staden. Här är jag uppe vid Budaslottet och det blåste "lite".

Så för mig är en skrivsemester alldeles ultimat. När jag har skrivit "klart" för dagen kan jag lägga min energi på att upptäcka stället jag befinner mig på. Skulle jag ha tagit en likadan skrivvecka hemma skulle jag ha känt mig så otroligt rastlös och som en slacker. Då skulle det inte spela någon roll om jag skrivit över 3000 ord på två timmar, för en kan väl inte slappa resten av dagen om en bara jobbat två timmar under en dag?

Jag inser ju så klart att det här också är en låsning i min hjärna, ett sorts prestationskrav som inte är så hälsosamt och något jag ska försöka jobba bort. Men det är också en orsak till att jag får ångest av tanken på att vara författare på heltid. Jag kan ju verkligen inte sitta en hel dag och skriva. Däremot kommer jag garanterat att åka på fler skrivresor för det här var ju verkligen ett lysande koncept som funkade urbra för mig. Semester och skriva – en fantastisk kombination!

Har du varit på en skrivresa eller blev du sugen på det nu? Jag kan åtminstone varmt rekommendera Budapest en vecka i april! Jag blev ju som sagt väldigt kär i staden och i morgon tänkte jag faktiskt bjuda på tio orsaker att åka dit.

P.S. I morgon tänkte jag också skicka ut mitt inspirationsbrev, så om du inte redan prenumererar på det får du gärna göra det!

Skrivtips, inspirationsbrev & bloggenkät

Den här bloggen är och har varit mitt hobbyprojekt – jag har aldrig haft ambitioner på att börja tjäna pengar på bloggen eller att bli en storbloggare. Däremot tycker jag om att dela med mig av mitt skrivande och min vardag. Det är lika mycket för mitt framtida jag som det är för dig som läser just nu.

Sedan i går har Jennifer, Malin, Corinne och jag hängt på mitt lande för att ge våra bloggar lite extra kärlek. Liksom göra allt det som annars blir ogjort men som en ändå skulle vilja åtgärda. Lite som att rensa i mejlboxen eller vårstäda. För egen del hade jag tre viktiga punkter på min to do-lista.

Vilka tre grejer är det då?

1. Mina skrivtips samlade på ett ställe
Jag ville skapa en samlingssida för mina bästa skrivtips så att den som snabbt letar efter inspiration och tips ska kunna gå in på sidan och läsa de inläggen. Planen är att jag ska fylla på sidan när jag skriver nya inlägg.

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 11.37.20.png

2. Återuppta inspirationsbrevet
Förra våren startade jag upp ett inspirationsbrev som jag mejlade ut en gång i månaden. Men sen kom sommaren och en monumental ångest för boken som skulle gå i tryck plus en galen höst med massvis med jobb. Det här ledde till att inspirationsbrevet blev ogjort månad efter månad. Men nu är det tanken att brevet ska återuppstå. Jag blir jätteglad om du vill prenumerera på det. Jag skickar det första brevet i slutet av nästa vecka!

inspirationsbrev.png

3. Skapa en bloggenkät
Jag är så himla nyfiken på vem som läser den här bloggen så därför tänkte jag att det passar sig med en bloggenkät. Är naturligtvis rädd för att ingen ska svara, men tre svar är ju också mer än noll! Dessutom lottar jag ut ett signerat exemplar av Vad heter ångest på spanska? mellan alla som lämnar sin e-postadress, så om det är tre som svarar på enkäten har du en rätt så bra chans att vinna! Svara på enkäten och gör den här bloggaren extra glad.

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 13.03.21.png

Sånt alltså här på bloggen. Nu blev det många saker att klicka på men jag blir som sagt jätteglad om du vill prenumerera på inspirationsbrevet och svara på min enkät. Och så hoppas jag att de samlade skrivtipsen ska bidra med mycket glädje.

Vi ska jobba på här i några timmar till men sedan kör vi tillbaka mot Helsingfors och jag måste börja tänka på packningen inför Budapest. Jag åker på söndag morgon och är så glad över att jag bokade den här resan. Planen är som sagt följande: förflytta mig mellan olika kaféer och restauranger och skriva skriva skriva, dricka massvis med te, ett och annat glas vin och så bara promenera runt i staden och fotografera allt jag tycker är fint. Det blir väl bra?!

P.S. Klicka gärna på hjärtat om du gillar det jag har på gång här på bloggen!

Det är farligt att vara rädd

Ett foto där jag försökte leka med skuggor och samtidigt rama in bilden. Här blev det många olika ramar, linjer och vinklar.

Ett foto där jag försökte leka med skuggor och samtidigt rama in bilden. Här blev det många olika ramar, linjer och vinklar.

Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur mycket i livet egentligen handlar om mod. Framförallt om att våga göra sånt som känns skrämmande. Ofta är det mycket lättare att låta bli att göra något än att faktiskt göra det.

Det kan handla om att byta jobb, gå på en dejt, skriva en bok eller ta ett foto. Dagens rädsla handlar om det sistnämnda, jag deltog nämligen i en fotokurs om att fota kreativt på stadens gator. En orsak att jag deltog i kursen var just för att jag tycker att det är lite jobbigt eller till och med pinsamt att fota människor på gatan.

Vi fick fem olika uppgifter under kursen och den tredje uppgiften handlade om händer – vi skulle ta en bild där händerna står i huvudroll. Först försökte jag leka paparazzi men med mina objektiv blir jag nog ingen speciellt bra paparazzifotograf, så jag tänkte att nu ska jag bara gå fram till kvinnan som stod och rökte om jag fick fota hennes händer – och det fick jag! Vår kurslärare sa att de flesta faktiskt inte har något emot att bli fotograferade.

Det är något speciellt med en människas händer eller hur?! Jag fick också en trevlig pratstund med kvinnan.

Det är något speciellt med en människas händer eller hur?! Jag fick också en trevlig pratstund med kvinnan.

Under dagens kurs insåg jag (igen) hur mycket i fotografering handlar om mod. Att våga rikta kameran mot det som är intressant, kanske gå ner i en märklig vinkel för att få bästa bilden och helt enkelt se till att en inte missar ett intressant ögonblick på grund av att en inte vågar.

Ett av mina absoluta favoritcitat är "Det är farligt att vara rädd" som är med i en liten bok med massa korta och slagkraftiga citat som jag fått i examenspresent av några kompisar. Många saker känns skrämmande men aldrig har jag ångrat något jag vågat göra. Nu hoppas jag att jag ska bli modigare med fotograferandet och verkligen våga gå fram till folk och fråga om jag får knäppa en bild.

Och som med allt här i livet – vad är det värsta som hända? En får ett nej. Absolut inget livsfarligt. Men bra att påminna sig själv om det med jämna mellanrum.

Den här uppgiften handlade om färg och form. Jag tyckte strukturen på väggen var så fin och så cyklisten som råkade komma in i bild.

Den här uppgiften handlade om färg och form. Jag tyckte strukturen på väggen var så fin och så cyklisten som råkade komma in i bild.

Ny sajt!

Men kolla! Hela helgen har jag suttit med min dator i famnen och pysslat med en ny hemsida. Allt är kanske inte helt perfekt ännu, men nu orkar jag verkligen inte tänka mer på fonter, bilder och sånt.

Däremot vill jag gärna höra vad du tycker! Saknar du något? Är något överflödigt? Är fonten tillräckligt tydlig? Tell me! Squarespace är så himla smidigt så det går snabbt att göra ändringar. Jag byggde alltså om hela sidan på två (långa) helgdagar. Inte så illa, va?

Skärmavbild 2018-02-18 kl. 21.07.28.png

Tanken är alltså att bloggen ska bli mer av en samlingssajt för allt jag gör. Det var den väl tidigare också, men kanske tydligare nu i och med att michaela.fi leder till startsidan. Jag har skrivit en massa nya texter och filat och fixat. Än finns det saker att göra men eftersom jag är otålig så väljer jag att publicera redan nu,

Och hur är det med den förlorade gnistan och jobbkrisen? Ja, jag är väl så pass enkel att en ny webbsida ger mig massvis med energi att ta tag i allt det andra. Jag fick också just kommentarer på Nationen av min kompis och känner att ja, detta fixar jag. I morgon är det måndag, ny vecka och nya krafter. Är inget stort fan av måndagar men jag tror morgondagen blir en riktigt okej måndag. Vi säger väl så?

Nu ska jag bada bastu och sen se sista avsnittet av Bron. Osäker om jag kan sova efter det? Brukar drömma så oroliga drömmar efter skrämmande program. H: mesen

P.S. Orkar du inte skriva en kommentar får du gärna trycka på hjärtat om du tycker det blev snyggt! Och ja, jag fiskar efter komplimanger efter att ha lekt webbguru i två dagar, haha!