Sommaren är till för läsning

När jag tänker tillbaka till barndomens och ungdomens somrar tänker jag främst på alla ljusa nätter som jag låg uppe och läste, läste, läste. Det finns väl inget bättre än att ligga uppe sent och läsa – utan att ens behöva tända lampan! Eller att installera sig i en bekväm solstol, lägga sig i gräset i skuggan och påbörja nästa bok.

En grej som jag som författare nu märkt är att många tycker att böcker är dyra. 25 euro!! Hjälp! Okej jo, det är väl ingen minisumma, men många som klagar på den summan köper gladeligen några specialöl på krogen samma kväll eller har inget emot att köpa biobiljetter (som också känns hutlöst dyra). Det bästa med en bok jämfört med några öl eller biobiljetter är att den går att läsa om, låna ut till en kompis, ställa in i raden av andra böcker i hyllan. Böcker är helt enkelt underbara!

P1000678.jpg

Och nu har du världens bästa chans att köpa billig sommarläsning om du befinner dig i Helsingfors. I morgon och i övermorgon (29-30.5) kan du nämligen shoppa alla Förlagets böcker för halva priset! HALVA PRISET! Tyvärr gäller erbjudandet bara om du tar dig till Förlagets kontor, men om du har chansen tycker jag absolut att du ska göra det. Min bok befinner sig i minst sagt bra sällskap med resten av Förlagets utgivning.

Eller vad sägs om Själarnas ö av Johanna Holmström, Fågeltaken av Sinéad Obrey, vår LittSkap-antologi Människohundarna, lite feminism i Astra-antologin Denna framtid är vår eller Elin Willows Inlandet? Här bara några böcker jag delar förlag med. För att inte tala om alla Muminböckerna och andra Tove Jansson-klassiker!

  Alla böcker i högen förutom Charlottes Midnattsljus längst ner kan du köpa på förlaget.

Alla böcker i högen förutom Charlottes Midnattsljus längst ner kan du köpa på förlaget.

På tal om läsning så har jag fått ett otroligt roligt uppdrag. Jag ska läsa några böcker och skriva ett kort referat så att ett förlag kan fundera vidare på om de kanske vill översätta boken i fråga. Drömjobbet eller hur?! Eftersom det här är ett jobb som är lätt att ha med sig tänkte jag styra cykelstången mot Simstadion som äntligen (!!) öppnat, simma några längder och sen slå mig ner med en av böckerna i solen. Ah, livet, jag klagar inte på dig just nu.

Vad tänker du läsa i sommar? Och om du mot förmodan inte läst min debutroman Vad heter ångest på spanska? lovar jag att det är perfekt sommarläsning. Så här beskrev en läsare den nyligen på Instagram: "Sol, salsa och öl, vad mer vill man ha? Dessutom var det första gången på länge som jag verkligen slukat en roman. Bra med böcker som sätter igång läsivern, så tack författaren!" Ett bättre betyg än så kan jag faktiskt inte tänka mig! Glad måndag gott folk!

Jag är Ester Nilsson

"Det visade sig att en människa kan sakna någon hon aldrig mött annat än i fantasin."
 Foto: Henrik Schütt/LIlla teatern.

Foto: Henrik Schütt/LIlla teatern.

I går kväll såg jag premiären av Egenmäktigt förfarande på Lilla teatern i Helsingfors. Den baserar sig alltså på romanen med samma namn av Lena Andersson som utkom 2013. Jag har läst boken för ett antal år sedan men det är en av de där böckerna som stannar med en.

"Innerst inne var hon inte så imponerad av hans tankar men hans konst var egensinnig och eftersom hon var förälskad fick även tankarna sitt skimmer."

Ester Nilsson är en huvudkaraktär en inte glömmer i första taget. Hon är så otroligt korkad i sin hopplösa förälskelse och en blir så otroligt irriterad på henne. Och det värsta: åtminstone jag känner igen mig. Jag är Ester Nilsson.

"Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom."
 Foto: Henrik Schütt/LIlla teatern.

Foto: Henrik Schütt/LIlla teatern.

När jag läste boken vred jag mig av skam och igenkänning. Kände stor sorg över alla gånger jag varit (hopplöst) kär i någon och intalat mig att hans beteende nog beror på det ena eller det andra. Speciellt det här bortförklarandet och analyserandet av en snubbes beteende. Jag hart gjort det så många gånger.

"När man älskar och är mottagen i sin kärlek känner sig kroppen lätt. När motsatsen inträffar väger ett kilo tre."

Pjäsen är däremot mycket mer komik än tragik. Eller så klart en viss tragikomik. Med endast fyra skådespelare på scen lyckas föreställningen med att måla upp Esters inre liv och är ändå väldigt trogen till boken fastän tolkningen som sagt är mycket mer komisk än hur jag uppfattade själva romanen. Det är mycket skratt men publiken vred sig också av skam. Alla har vi väl varit olyckligt kära någon gång?

 Foto: Henrik Schütt/LIlla teatern.

Foto: Henrik Schütt/LIlla teatern.

"På det sättet kunde ett liv gå. Man fick mycket gjort i väntan på att livet skulle börja."

Jag rekommenderar verkligen pjäsen. Och boken om du inte läst den än! Alla citat i inlägget är från boken. Tusen tack till Lilla teatern som bjöd mig till premiären. Är inte precis varje dag jag får premiärinbjudningar så kändes stort. Har du läst boken eller funderar du på att se pjäsen?

"Den som bromsar bestämmer alltid. Den som vill minst har mest makt."

Två boktips

I dag är det Bokens och rosens dag – en dag då vi firar boken. Föga överraskande älskar jag att läsa och det har jag gjort sedan jag lärde mig att läsa. Men jag förstår att det ibland kan kännas övermäktigt att plocka upp en tjock roman då det är ont om tid.

Därför ska jag nu tipsa om två läsvärda och fantastiska böcker som bjuder på igenkänning och väcker en hel del tankar – men som är snabblästa (vilket passar perfekt också då en har bråttom). Jag måste faktiskt erkänna att jag inte tidigare hade läst en bilderbok för vuxna eller en serieroman, men rekommenderar det varmt!

Jag pratar alltså om Ulla Donners debut Spleenish och Jolin Slottes och Nina Albrechts Alla bubblor brister. Båda har kommit ut nu i vår och jag hoppas verkligen många hittar de här böckerna. Jag älskade bägge!

Jag tycker också att det är skönt att utmana konceptet bok. En bok behöver inte vara en episk historia på flera hundra sidor för att kunna kallas en bok. En bok kan vara så mycket och det viktiga är att vi fortsätter att läsa och vidgar vår värld. Ju fler berättelser vi tar del av, desto bättre förstår vi omvärlden och oss själva.

Vad har du läst på sistone? Tipsa gärna om bra böcker! Själv läser jag The immortal life of Henrietta Lacks av Rebecca Skloot. Otroligt fascinerande bok som jag rekommenderar varmt! Det var Linnea som först rekommenderade den till mig och det är jag väldigt tacksam för!

Tack internet för alla skrivarvänner

När jag började skriva i januari 2013 började jag samtidigt leta efter likasinnade på internet. Jag ramlade över ett antal skrivbloggar och fick läsa om andras vedermödor och ångest och så småningom blev en del av de här internetkompisarna mina kompisar på riktigt.

Jag har fascinerat följt med de tre Annorna och deras framgångar. De hittade varandra i Facebookgruppen Författare på Facebook och har efter det blivit varandras testläsare och så klart vänner – något som inte alls är ovanligt.

För är det något jag har märkt i internetsvängarna bland skrivande människor är att alla är så otroligt generösa och gärna vill hjälpa varandra. Utöver att jag lärt mig massvis av andra skrivande människor på internet har jag också knutit kontakter och fått nya vänner.

Så förra helgen när vi åkte på en skrivarkurskryssning med Nylands litteraturförening föreslog jag inför resan att vi skulle ha en författarträff i Stockholm. Jag tänkte direkt på Anna Arvidsson och lyckligtvis sade hon ja. Anna höll ett otroligt proffsigt och intressant föredrag om sitt skrivande – en del av det hon sa kan du höra i podden Bakom boken, men jag rekommenderar så klart att lyssna på Anna live om du får chansen.

I samband med föredraget fick alla kursdeltagare ett signerat exemplar av Annas debutroman Ordbrodösen. Eftersom jag redan har ett exemplar från tidigare lottar jag nu ut ett ex på min Facebook-sida och på Instagram. För att vara med i utlottningen ska du gilla min författarsida på Facebook och tagga en kompis – antingen i Facebook-inlägget eller på Instagram. Lycka till och glad påsk!

 " Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett."

"Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett."

Helgen som kom, helgen som gick

Jag hade noll förväntningar inför helgen och faktiskt noll planer men det blev en riktigt bra helg! På fredag gick jag på BodyPump för första gången på jättejättelänge (ja, ont i musklerna nu) och gjorde sen enorma mängder citronrisotto och kollade på film från tv:n. Det enda som saknades var en man som skulle ha pussat och kramat mig, men jag tänker mig att det kommer. En dag, en dag.

På lördag vaknade jag i lugn och ro, åt god frukost och satte mig sen i soffan med Världens vackraste man. Boken då, inga riktiga män i min soffa tyvärr. När jag läst i nån timme fixade jag mig klar för en dag på stan. Jag promenerade till Kiasma. Utställningarna var hemska och fina – men dem ska jag inte tipsa om, för den har stängt i dag. Efter Kiasma träffade jag Lina som hört av sig tidigare under dagen och så gick vi till Esplanad och delade en fastlagsbulle och en kanelbulle.

När jag nämnde min stora mängd risotto och bjöd in Lina till mig på middag tackade hon inte nej. Vi promenerade tillbaka till mig och Helsingfors visade upp sina bästa sidor. Jag har inget månadskort till buss & spårvagn nu så jag strävar efter att promenera överallt i stället för att ta spåran. Jag sparar pengar, får lite vardagsmotion och får njuta extra mycket av Helsingfors.

Det blev en superhärlig spontandag och kväll. Så roligt att kunna hänga med kompisar utan planera in det veckor/dagar i förväg (som det ofta brukar vara nuförtiden). Vi avslutade ännu med en öl på Tenho och sen var det skönt att kunna gå hem på några minuter.

I morse dukade jag igen upp en god frulle (för att ladda upp för dagens handbollsmatch vi inte behöver prata mer om) och läste slut boken. Den är egentligen skriven i en stil jag har svårt med – massvis med beskrivningar om precis allt, men ändå föll jag för Lena Ackebos stil och blev ganska varm och lycklig av boken. Jag tror det var Peppe som tipsade om den i Mellan raderna och jag kan nu med gott samvete tipsa vidare!

Feministiskt julmys

I går kväll åkte jag i väg till Schildts & Söderströms på feministiskt julmys med Peppe. Peppe inledde kvällen med att berätta hur hennes ex-pojkvän från 20-årsåldern misshandlade henne men att hon ändå fortsatte vara ihop med honom. Delar av den berättelsen finns med i Livet & patriarkatet som alltså var anledningen till själva kvällen.

Fastän jag läst historien i boken blev den så klart hundra gånger värre när Peppe berättade den i går kväll. Jag har själv lyckligtvis aldrig haft nån kille som skulle ha varit våldsam mot mig, men jag kan på ett sätt förstå att det är svårt att lämna någon i en sådan situation – fastän en rationellt förstår att det är det enda rätta. Men speciellt när det gäller känslor är vi sällan rationella …

  Längst till vänster  Jenna  från  Ratata  som hade ordnat kvällen, S&S litterära chef Anna Friman och så Peppe. I bilden skymtar också  Lina  och  Emzi .

Längst till vänster Jenna från Ratata som hade ordnat kvällen, S&S litterära chef Anna Friman och så Peppe. I bilden skymtar också Lina och Emzi.

Trots tråkiga historier blev det en superbra kväll med intressanta diskussioner. Var så kul att få se Peppe som ju normalt finns i L&A. Dessutom fick vi en fin julklapp med oss hem, bland annat Basses jubileumsalmanacka för nästa år. Blev superglad över att få den!

Men julklapparna tog inte slut där! I dag fick jag nämligen en superfin julklapp av en fellow feminist. Linnea ordnade julklappsutbyte för medlemmar i Facebookgruppen Finlandssvenska feminister och jag fick världens finaste julklapp! En vingpenna färgad i guld som kan användas som bokmärke. Fast jag tycker pennan är så fin så den får kanske bara stå framme och vara snygg.

  Alltså! Blev så sjukt lycklig när jag öppnade paketet. Tack tack tack!

Alltså! Blev så sjukt lycklig när jag öppnade paketet. Tack tack tack!

Alltså systerskap – finns ju få saker som är bättre än det! Peppe gav oss också en läxa: vi som kvinnor ska se till att lyfta andra kvinnor, det gör män nämligen hela tiden. Jag ser det inte som någon tävling mellan könen, men det ska framför allt inte vara en tävling mellan kvinnor. Det finns utrymme för många bra kvinnor och män. Vi kan alla lyfta varandra. Kanske det kan vara din julklapp till någon?

Författarintervjuar på Arbis i morgon

I morgon (lördagen den 3 december) ska jag diskutera skrivande och böcker med Hannele Mikaela Taivassalo, Sanna Tahvanainen och Minna Lindeberg under Nyländsk författarmatiné på Helsingfors Arbis. Det är första gången jag får äran att intervjua författare på scen och tycker det ska bli så roligt.

Klockan 14–16 i morgon alltså. Kom! Utöver intressanta diskussioner bjuds på böcker till specialpris. Ses vi i morgon?

Nobelpriset i litteratur

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Nobelpriset i litteratur hör till kategorin saker jag inte har så bra koll på. Jag är inte speciellt finlitterär av mig och vet inte så mycket om den litteratur som brukar vinna Nobelpriset. I år blev det Bob Dylan och jag vet inte så mycket mer om honom heller men tycker det är fint att begreppet litteratur utvidgas.

Tidigare i veckan bloggade jag om Veronica Maggios sånglyrik och det är så klart inte bara Veronica som skriver bra låttexter. Jag blir väldigt ofta imponerad av musiker som på ungefär fyra minuter lyckas berätta en historia som kunde spänna över en hel roman. Vad är väl litterär konst om inte det?

I natt drömde jag sedan att jag vann Nobelpriset i litteratur men att folk blev sura och upprörda. "Inte skriver hon ju riktig litteratur." Tydligen lever mitt komplex kvar (att jag tror att jag borde skriva finlitteratur för att på nåt sätt "räknas"). Tur att det blir LittSkap-helg i Åbo så får jag jobba på att skaka av mig mina komplex och fokusera på att skriva så bra jag kan. För det är ju det som är min styrka. Att skriva just som jag och ingen annan.

Vad tycker du om att Bob Dylan fick Nobelpriset?

Naondel

Lite så där skämtsamt kallar jag mig Maria Turtschaninoffs stalker och efter att ha läst ut Naondel kan jag lyckligtvis fortsätta med det. Jag älskar verkligen hennes böcker och efter att jag läste Anaché för några år sedan har jag slukat allt hon skrivit. Jag tycker det är så otroligt häftigt att jag känner en livslevande författare och att jag faktiskt kan prata med henne. 

  Maria signerar boken på sin releasefest.

Maria signerar boken på sin releasefest.

Jag förstår naturligtvis att en författare är en helt vanlig människa, men en människa som ger mig nya världar och horisonter stiger ändå högre i rang än gubbarna som i somras reparerade min mikro. Alla behövs, men jag behöver inte stalka mikrogubbarna. Tidigare i somras var jag förresten och lyssnade på Maria i Karis och skrev om det på bloggen.

I går läste jag ut Naondel och bara älskade hela boken. Hittills har Anaché varit min favorit, men Naondel kan nu ha kvalat upp till toppen. Jag försökte läsa långsamt, ta in allt på sidorna och bara njuta (trots de ibland hemska och obehagliga beskrivningarna av våld och mörker). Boken väckte så mycket hos mig och jag önskar redan att jag kunde återvända till alla kvinnorna i berättelsen.

  Här lyssnar vi andäktigt på Marias tal på releasefesten. Jag i grå klänning.

Här lyssnar vi andäktigt på Marias tal på releasefesten. Jag i grå klänning.

Det jag gillar mest i Marias böcker är de uppfinningsrika namnen. På människor, mat och ting. Älskar också att maten får en så stor roll i böckerna – hon har ju också skrivit en kokbok så kärleken för maten är synlig. Och alla som känner mig vet att jag älskar mat.

Men om du inte läst något av Maria tycker jag absolut att du ska göra det. Hon kommer definitivt att vara en av de där stora författarna folk minns ännu om några hundra ord. Det är jag säker på!

  Fick höra av mamma och pappa att jag hade fin frisyr på releasen – och jag undrade hur i fridens namn de visste hur jag såg ut, men det visade sig att de sett bilderna på Facebook, haha! Här snackar jag med Tommy.

Fick höra av mamma och pappa att jag hade fin frisyr på releasen – och jag undrade hur i fridens namn de visste hur jag såg ut, men det visade sig att de sett bilderna på Facebook, haha! Här snackar jag med Tommy.

Bilderna i inlägget har jag lånat från Förlagets Facebook-sida.

 

Releasefest och författarvänner

Jag tror att det är viktigt att omge sig med människor som sysslar med ungefär samma saker som en själv och som har liknande målsättningar. Naturligtvis är det viktigt med alla sorters människor och livsmål, men jag får alltid så mycket kraft av likasinnade. Nu har jag insett att jag ju känner en hel del författare personligen. Undrar hur Kugge fem år skulle ha reagerat om hon vetat att det 25 år senare är vardag att jag hänger med författare?

I torsdags var jag på Peppes releasefest för att fira hennes tredje (!) bok Livet & patriarkatet. Jag hade faktiskt den stora äran att korrekturläsa boken och tycker den funkar finfint som en introduktion till feminism – en bok jag definitivt skulle ha behövt för fem, tio år sedan när jag inte riktigt förstod grejen med feminism.

Den kanske viktigaste insikten jag fått av Peppe från bloggen och nu boken – det handlar inte om mig, det handlar om strukturer. Bara för att jag inte känner mig förtryckt av patriarkatet behöver inte betyda att det inte finns andra kvinnor som gör det. Den egna erfarenheten är alltså inte det som gäller, utan det är viktigt att se helheten. Men nåja, Peppe förklarar det här mycket bättre än jag, så läs boken!

 En suddig bild på Peppe och hennes förläggare Anna Friman.

En suddig bild på Peppe och hennes förläggare Anna Friman.

Själva festen var en kul tillställning med massvis med bekanta. Jag yrade mellan borden men hann ändå inte prata med alla, till exempel Jennifer var där men jag hann inte mer än vinka ett hastigt hej. Finast var när Peppes förläggare Anna Friman höll ett kort tal. Överlag härlig stämning, glada och lyckliga människor – vad är väl bättre än det?

 Så himla snygga böcker!

Så himla snygga böcker!

Tidigare under dagen hade jag svängt förbi Akademen och köpt Eva Frantz debutbok Sommarön. Har kommit ungefär halvvägs i boken och hoppas hinna läsa klart i dag. Så stark rekommendation på den också.

Nu är ju varken Peppe eller Eva mina närmaste vänner, men det är ändå fint att få vara en del av den här fina gemenskapen av bra typer. Jag känner nog inte peppigare människor än författare och skrivarkompisar. Sån enorm kraft i de här kontakterna. Klart att en skrivarkompis inte kommer att erbjuda mig förlagskontakt, men med den hjälp jag får av alla bär långt.

 Releasefestklädd.

Releasefestklädd.

Så jag tror ett steg för att nå ens drömmar är att försöka hitta likasinnade, knyta kontakter och vara öppen för alla möjligheter. Till exempel via bloggen har jag fått en hel del vänner som hjälpt mig både med mitt skriv men mycket annat också. Men här gäller, precis som alltid, att en måste vara genuin. Det går inte att samla på sig en massa kontakter och "vänner" om inte en är redo att ställa upp själv. Det är i växelverkan som styrkan ligger.

Om solidaritet

Tidigare i veckan när jag bloggade om alla dessa böcker fick jag massvis med intressanta kommentarer och Yvonne skrev bland annat att hon kanske inte är så solidarisk i och med att hon inte läser/köper så mycket finlandssvensk litteratur. Och det är ju hur okej som helst. Alla läser och köper det de själva är intresserade av.

För mig har det ändå blivit viktigt att läsa mycket finlandssvenskt eftersom jag själv försöker "komma in på marknaden". Jag vill ha någorlunda koll på vad som händer inom den finlandssvenska förlagsvärlden och vilken typ av litteratur som ges ut – eller inte ges ut (och där jag i stället kanske kunde segla* in). Jag har också tidigare skrivit om att jag tycker att det är viktigt att vi finlandssvenskar är redo att konsumera på finlandssvenska.

wp-1465650071942.jpgSpontanshoppade Karin Erlandssons Missdåd förra veckan och läste boken på en dag. Så himla snyggt omslag och en läsvärd historia – som gärna hade fått vara längre om jag fått bestämma!

Den största orsaken till att jag läser finlandssvenskt är ändå igenkänningsfaktorn. Tänk att få läsa om sånt som kommer nära en själv, det handlar nästan om en men ändå inte. Tror det här faktiskt är en av de största drivkrafterna i mitt skrivande. Jag vill skriva texter där folk kan känna igen sig, jag vill beskriva den verklighet jag lever i idag. Naturligtvis blir det alltid en berättelse ur berättarens perspektiv, men oberoende så tror jag att den kan ge mycket åt andra som upplevt liknande saker.

En av de finaste komplimangerna jag kan få på mina texter är just att det är hög igenkänningsfaktor. Då high fivar jag mig själv och känner att jag lyckats – ens med något. Jag tror att det är oerhört viktigt att få uppleva kultur som baserar sig på sånt som kommer var och en nära. Samtidigt som jag tycker att det magiska med musik, litteratur och film är att det går att resa jorden runt och uppleva massvis med andra kulturer.

Vad läser du helst? Det som kommer nära och där du kan känna igen dig eller texter som tar dig till alla världens avkrokar? Och ja, igenkänning behöver absolut inte basera sig på texter från eller om den egna kulturen. Vi är ju alla människor och för det mesta ganska lika – oberoende av vilken kultur vi representerar.

*Tja, segla är väl fel ord. Eller kanske iofs inte. Seglatser är väl sällan mysiga och lugna, utan kan innehålla allt från stormar till alla möjliga hinder. Men nåja, ni fattar poängen.

seglats

Nu måste jag ju slänga in kuriosa om segling: Jag har varit på seglats en gång i mitt liv (där rök all min trovärdighet som finlandssvensk) – i Karibien 2009. Den här utsikten var ju ungefär det vackraste jag sett, men nästa dag stormade det så att jag trodde att jag skulle dö. Just så här känns min seglats in i den finlandssvenska bokbranschen. Åtminstone blir det aldrig tråkigt.

Från privat dröm till succé

I tisdags susade jag iväg till Karis för att lyssna på Maria Turtschaninoffs föreläsning. Det är tre år sedan jag för första gångens läste något skrivet av Maria och jag verkligen älskar hennes böcker. Anaché hör till mina absoluta favoriter av ALLA böcker jag läst. Eftersom Maria inte bara skriver bra utan också säger kloka saker tänkte jag dela med mig av hennes visdomar.

Maria började med att berätta hur skrivandet väldigt länge var väldigt privat för henne. Hon ville inte riktigt berätta för någon att hon ville skriva eller att hon gjorde det.

"Det var en privat dröm, när äldre frågade vad jag ville bli sa jag att jag ville bli djuphavsdykare och balettdansös. När jag började skriva mer på allvar i äldre tonåren skrev jag för hand under en stor tall. Jag skrev i smyg."

mariat
mariat

Precis som alla författare har också Maria blivit refuserad – flera gånger. Hon berättade bland annat att hon skickat ett refuserat manus till ett annat förlag utan att göra någon redigering däremellan (vilket hon konstaterade att kanske inte var så smart). Det andra förlaget refuserade henne ändå med ett samtal.

"Jag tog till mig kritiken och skrev om. Jag blev refuserad igen men jag fick träffa en redaktör. Sedan skrev jag om allt från början igen. Det fanns inte ett alternativ att ge upp, själva skrivandet är en belöning i sig."

Efter omskrivningen fick hon äntligen det efterlängtade samtalet om utgivning. Jag frågade hur mycket av manuset var samma som hon börjat med i tiderna – endast namnen på huvudkaraktärerna hade fått hänga kvar, men till och med deras relation hade ändrats. Jag tror det här är något många kan känna igen (åtminstone jag delvis). Maria pratade också om hur viktigt förhållandet till en förlagsredaktör är.

"Förlagsredaktören ser allt som jag försöker gömma. Jag följer henne när hon byter förlag."

En lång process Maria pratade också om hur lång tid allt tar. I arbetet med den senaste romanen Maresi hade Marias redaktör sagt att manuset var nästan färdigt – ändå blev det tre (!) genomgångar av texten.

Maria lyfte också upp att många kritiserat Maresi för att vara en väldigt våldsam bok för unga, men enligt henne läser unga inte in samma saker som vuxna. Dessutom sa hon att hon ändå aldrig kan komma på vidrigare saker än det som faktiskt händer i vår värld.

Maria har jobbat som författare på heltid sedan 2008, men på en bok tjänar hon i snitt "lika mycket som en statligt anställd på en månad". Hon berättade att hon aldrig haft en fast anställning eller betald semester. Fastän hon trivs med friheten finns det naturligtvis alltid en viss oro.

"Man är aldrig bättre än sin senaste bok, allt hänger på mig."

Hennes senaste bok har ändå varit en storsuccé så just nu går det verkligen spikrakt uppåt för Maria. Maresi finns (eller kommer att finnas) på 14 språk. Flera länder har också köpt rättigheterna till de två följande böckerna, varav Naondel utkommer nu i höst. Jag tycker att det är så otroligt häftigt att förlag runt om i världen redan köpt rättigheterna för två oskrivna böcker!

"När det började gå bra tittade jag i en dagbok där jag skrivit vad målet med mitt skrivande är: det var att få fortsätta skriva böcker och att få skriva som jobb."

mariasböcker
mariasböcker

Marias fem hittills utgivna böcker, sjätte boken kommer i höst.

Går ensam på museum Inspirationen får Maria ofta från fotografier. Hon berättade att hon ofta går ensam på utställningar – och alltid har med sig ett anteckningsblock. Enligt henne är det de mest märkliga detaljerna som fastnar i hennes huvud. I ett skede jobbade hon också som vakt på ett museum i Helsingfors.

"Det var vansinnigt tråkigt, det enda jag kunde göra var att hitta på saker och så skrev jag anteckningar på pauserna."

Under föreläsningen pratade Maria också en del om sitt sätt att arbeta. Illusionen om att författare bara sätter sig ner och skriver stämmer inte alls (om nu nån ens trodde det).

"Det jag lärt mig är att jag inte lärt mig något. Alla berättelser blir till på olika sätt. Jag har varje gång fått uppfinna hjulet på nytt. Jag måste vara öppen och villig att lära mig. Om jag kan stiga åt sidan blir berättelsen bättre. När jag inte försöker styra får berättelsen fler lager."

I slutet av föreläsningen läste Maria ett stycke av Naondel (som alltså utkommer i höst) och jag hade kunnat sitta huuur länge som helst och lyssnat på henne. Ser verkligen fram emot boken!

Efter föreläsningen gick vi ännu en sväng till Art cafe Serendipity. Jag kan inte annat än förvånas och imponeras av Marias böcker och av hur varm och härlig hon är som människa. Har du inte läst något av Maria ska du göra det omedelbums!

Läsenkät

Nu har en fjärdedel av året gått och jag tänkte sno en boklista jag hittade hos Bokbabbel. Jag har redan läst 14 (!) böcker, vilket är en mer än tempot i min reading challenge om jag ska hålla jämn takt under året. Jag hoppas det fortsätter i samma takt resten av året. Eller att jag skulle komma upp till 52 som är mitt mål.

1. Bästa boken du läst hittills i år? Nu måste jag säga två böcker. Mördarens apa av Jakob Wegelius och En man som heter Ove av Fredrik Backman. Den andra boken hade jag väldigt svårt med i början. Jag tycker att Backman laddade texten med en massa metaforer och jag var bara irriterad på Ove, men så plötsligt vände det och till slut både skrattade och grät jag.

2. Och sämsta? Tycker faktiskt ingen bok varit dålig. Fick kanske minst ut av Martina Haags Hälsningar från Missångerträsk, men skulle absolut inte kalla boken dålig. Finlandiavinnaren Oneiron av Laura Lindstedt kom jag inte vidare i efter ungefär 150 sidor, men planen är att läsa den slut ännu i år.

3. Bok i bokhyllan du ser väldigt mycket fram emot att läsa? När hundarna kommer av Jessica Schiefauer som väntar på Kindlen. Ser också fram emot att läsa Charlottes Middagsmörker i bokformat. Har testläst den några gånger, men nu väntar den på mig i hårda pärmar!

wp-1459588733981.jpg

4. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla? Jag läser mest böcker skrivna av kvinnor, 4 av de 14 jag hittills läst i år är skrivna av män. I fjol blev det 38 böcker skrivna av kvinnor, 11 av män och 1 antologi.

5. Är det någon genre som är överrepresenterad, och vilken syns inte alls? I år har jag läst ganska brett. Barnböcker, ungdomsböcker, chick lit, "vanliga" romaner (vad det nu sen är), fantasy, dystopi. Fackböcker är kanske mest underrepresenterade i min bokhylla, men jag känner ofta att jag inte orkar läsa faktatung text. Men det finns fackböcker och fackböcker. Jag läser inte heller så mycket höglitteratur eller böcker jag känner att jag helt enkelt inte fattar (men vem vill nu det). Jag gillar att bli underhållen och inte använda alltför mycket hjärnmuskler när jag läser.

6. Ärligt nu – finns det någon bok du inte läst i sin helhet, men låtsas att du gjort det? Nä, låtsas nog inte om nåt sånt. Vissa böcker har jag helt enkelt gett upp med och så får det vara.

7. Föredrar du att låna, köpa eller byta böcker? Motivera? Jag tycker allt har sina fördelar. Köper gärna e-böcker till Kindlen och vissa böcker vill jag absolut ha i bokhyllan. Men jag lånar gärna böcker både från biblioteket och enligt en nyhet jag just läste så gör biblioteksbesök en lika glad som en löneförhöjning. Tänk!

Bonusfråga: Andra böcker jag gillat i år? Malin Klingenbergs böcker om pensionärsmakten kan jag rekommendera åt både stor och liten. Älskar Malins påhittighet! Anna Jakobsson Lunds egenutgivna Aldrig ensamma är en bra fortsättning på Tredje principen, läs om du gillar dystopier. Sun-Mi Hwangs Hönan som drömde om att flyga läste jag på finska (den är översatt av min kompis Hilla!) och det var en underbar berättelse med flera nivåer.

wp-1459588697254.jpg

Summa summarum: en ganska bra start på läsåret måste jag säga. Mycket läst och det mesta riktigt riktigt bra. Vad har du läst i år?

Passion del två

Förra veckan skrev jag om Bea Uusmas besök på Helsingfors Arbis. Jag vet att det var många som inte kunde komma till Arbis eller se det live på Arenan, men nu finns en lite klippt version och en artikel på Svenska Yle.

Jag kan verkligen rekommendera det här. Bea Uusmas passion får en att tro att vad som helst är möjligt. Så läs artikeln och kolla klippet! Och har du inte läst Expeditionen: En kärlekshistoria ska du absolut göra det.

beauusma

Med passion kommer en långt

I kväll har jag varit till Helsingfors Arbis och lyssnat på Bea Uusma. För drygt ett år sedan läste jag hennes bok Expeditionen: Min kärlekshistoria som handlar om en polarexpedition i slutet av 1800-talet där allt gick snett. Bokens tema i sig är ju kanske inte det som får en att hoppa jämfota av glädje och förtjusning, men Bea Uusmas passion för ämnet är enastående och antagligen det som gjort boken så himla populär.

Anne Hietanen som intervjuade sa att Uusma säkert kunde ha skrivit en lika fascinerande bok om strumpbyxor om hon hade haft samma passion för ämnet som hon har för André-expeditionen. Det tror jag också, för det var så himla tydligt att det just är passionen som driver Uusma. Hon har nu hållit på i 17 (!!) år och hon sa att hon inte kommer att sluta så länge det känns kul.

beauusma

Det mest fascinerande i hela processen (enligt mig) är ändå att det hela tiden dyker upp nya ledtrådar från expeditionen som alltså gjordes för över hundra år sen. Det hittas naglar i vantar och någon rödbrun vätska på insidan av en ylletröja. Bea Uusma talade om det som en gåta och ett evigt klur – vad är det egentligen som har hänt? När publiken fick ställa frågor frågade jag faktiskt om hon planerar att ge ut en uppdaterad version och hon sa att hon har funderat mycket på det.

Bea Uusma har verkligen gjort allt för att kunna fördjupa sig i expeditionen. Hon har utbildat sig till läkare (och först klarat av gymnasiet som kvällskurs). "När man är läkare är det ingen som misstänker att man är galning." Hon har sågat i revben och innan det förvarat ett revben hemma hos sig. "Det finns ingen naturlig plats att förvara ett revben från André-expeditionen hemma hos sig. Jag flyttade runt på det och satt det till slut i mitt klädskåp. Jag tänkte att om jag dör nu kommer det att vara väldigt märkligt att någon hittar ett revben där."

Mycket av hennes arbete har handlat om regelrätt research. Hon har nystat upp alla lösa trådar och gjort sitt allt för att hitta bevis som går att styrka. Hon påpekade att den tidigare forskningen begått flera misstag som hon ville rätta till. Men de stora upptäckterna har inte varit som man kunde tro. "De gånger jag hittat riktiga bevis är det inte som på CSI, de riktiga bevisen sticker inte ut. Det kan vara ett papper bland andra papper."

Hon sa så himla många bra saker och jag satt och antecknade så att pennan glödde. Här kommer några till citat av Bea Uusma:

"Att tvivla på sin egen förmåga gör att man blir bra, att skriva är en svajig process."

"Det är makalöst vad man kan göra med ordet. Jag har en känsla som jag skriver ner, du läser det och känslan åker in i dig."

"Jag hade ingen aning vad det skulle bli, jag har bara gjort det och det har varit skitkrångligt. Jag är glad att jag vågat gå in i något."

Ååh, Bea Uusma! Blev så himla inspirerad av henne och kände samtidigt att jag gjort så rätt så rätt när jag valt att satsa på skrivandet. Det är min passion och det jag vill jobba med, fastän det ibland känns krångligt och tungt. Att få lyssna på Uusma var precis det jag behövde just nu, känns som om jag fått massvis med ny energi och kämpaanda. Mina manus ska bli böcker. Förr eller senare. Så är det bara.

Fotbollsfeminism

Nån kväll här i veckan sa jag till Jon att jag kunde bli fotbollsjournalist. Det är nämligen så att vi flera gånger i veckan tittar på fotboll hemma hos oss och jag har lärt mig en hel del. Bland annat att Hamburg är det enda laget som aldrig fallit ut ur Bundesligan och annat bra att ha koll på.

Att jobba med sportjournalistik skulle faktiskt vara rätt roligt. Det är stora känslor inblandade. Det handlar om att kämpa och vinna, om att göra sitt bästa. Ofta handlar det om små marginaler – vinsten är stor, förlusten kanske ännu större.

Själv har jag ju spelat handboll i över tjugo år och har aldrig tänkt på att tjejer inte skulle få spela handboll, fotboll eller hockey. Än mindre har jag som journalist tänkt att min snopplöshet skulle betyda att jag inte skulle kunna jobba som sportjournalist. Men tyvärr ser det ut just så. Jon länkade den här videon till mig efter att jag sa att jag kunde börja som fotbollsjournalist:

[vimeo 157043110 w=500 h=281]

Ska det verkligen krävas unusual efforts för att kvinnor ska få rapportera om fotboll? Jag tror inte läget är riktigt så här illa i Finland, men trots det är det mer män som rapporterar om sport. Läs mer om projektet. Om någon har en har en snopp mellan benen eller inte spelar ju absolut ingen roll om en ska intervjua någon efter en match.

Tyvärr får kvinnor också mindre synlighet på sportsidorna. Vissa hävdar att tjejer som spelar fotboll inte spelar fotboll. "Det är en helt annan gren", brukar de hävda. Ja fysiologiskt är kvinnor inte riktigt lika snabba och starka som män, men att tala om en helt annan gren är bara strunt.

I fjol läste jag Moa Svans Det riktiga landslaget som handlar om Sveriges damlandslag. Hon skriver om hur mycket hon måste leta efter nyheterna om deras matcher fastän de har klarat sig bättre än herrarna. Jag tror inte jag riktigt på riktigt hade reflekterat över hur det verkligen ser ut.

Vad jag försöker säga med allt det här? Att alla som vill ska få spela fotboll och rapportera om det. Att vi måste sluta skriva landslaget och damlandslaget. Att feminismen inte gått för långt. Det finns ännu mycket som måste hända.

Kvällspoesi

Inte har ni väl missat två fantastiska dikter som dykt upp på i den finlandssvenska bloggosfären? Linn diktade om att vara kvinna, Lisa diktade om att gilla. Själv älskar jag att skriva dikter på rim, till exempel en midsommar efter några glas (krhm) fick jag för mig att skriva en dikt om alla i sällskapet. Jag tror de flesta uppskattade, men i något skede ville de nog att jag skulle koncentrera mig på nåt annat, hehe.

Däremot känner jag mig ute på hal is när det gäller poesi. Jag har skrivit kärlekskranka dikter i tonåren, men i övrigt har poesin fått vara. Förra hösten fick jag ett infall och bestämde mig för att skriva ett bidrag till Arvid Mörne-tävlingen och nu sitter jag på nålar och väntar på besked som ska komma först om en dryg månad! Jag har verkligen ingen aning om jag har nån chans alls, men en kan ju alltid hoppas. Oberoende av hur det går lovar jag att ni ska få läsa dikterna här på bloggen.

På tisdagens Arbisskrivkurs ska vi faktiskt tala om poesi och har blivit ombedda att ta med oss våra favoritdikter/poesiböcker. Eller egentligen ska vi göra följande: Ta med en dikt som på något sätt har påverkat er. Och när jag skriver "har påverkat er" kan det betyda att texten har gjort er glad, sorgsen, irriterad eller vad som helst. Eller det kan vara en dikt som ni har varit tvungen att lära er utantill i skolan. Men en dikt som på något sett har satt spår i er.

Kuriosa: i högstadiet lärde jag mig utantill hela Soldatgossen utantill för att min historielärare lovade en chokladplatta till alla som lärde sig en dikt i Fänrik Ståls sägner utantill. Jag bläddrade igenom sägnerna och kom fram till att Soldatgossen hörde till de kortare och satsade därför på den. Men nu med lite vuxnare ögon kan en ju säga att diktens budskap är minst sagt jobbigt. Jag kan fortfarande första versen utantill, de övriga sju har fallit glömska. Men chokladplattan fixade jag hem då!

Till kursen ska jag ta med mig Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och Arno Kotros Sanovat sitä rakkaudeksi (De kallar det kärlek). Den senare har jag läst för första gången för över tio år sedan och tröttnar aldrig. Kan varmt rekommendera för alla som kan finska, finns tyvärr inte i översättning. Tikkanens bok läste jag första gången förra hösten och föll pladask – så klart.

poesi

Vilka poesiböcker/dikter hör till dina favoriter? Har du några som fastnat i minnet? Och nu när jag skriver det här kommer jag ihåg en diktbok jag fick i högstadiet när jag gick ut nian och var tvungen att gräva fram den. Här kommer några favoriter som mitt ungefär 15-åriga jag älskade:

Säg till om jag stör, sa han när han steg in, så går jag med detsamma.

Du bara inte stör,  svarade jag,  du rubbar hela min existens. Välkommen. - Eeva Kilpi

Dom talar om hur lång tid det tar att skriva ett prov Jag undrar hur lång tid det tar att leva – Tina Holmberg

Läsa, läsa, läsa

Som finländare hade jag inte riktigt förstått det här med bokrea i Sverige och hur stort det är (men nu har jag insett att det är en GREJ). Men som läsare är jag nöjd och glad över det stora reautbudet. Som många kanske vet läser jag helst e-böcker – jag har alltid Kindlen full med böcker (ska alltid finnas minst tre olästa böcker på Kindlen, gärna fler). I går shoppade jag loss på Ditos e-boksrea. Så i år har jag tänkt läsa åtminstone följande böcker:

böcker1

böcker2

Alla bilder är lånade från Dito.

Har du läst någon av de här? Eftersom jag skriver på svenska vill jag gärna läsa så mycket som möjligt på svenska (och helst inte översatt). Om du vill hitta finlandssvenska böcker såg jag att Adlibris hade rea! Vill du följa mitt läsande så hittar du mig på GoodReads. Än så länge är jag i fas med årets utmaning (52 böcker), jej!

Charlotte gästbloggar

I dag är det dags för ett lite annorlunda inlägg här på bloggen, det är nämligen en av mina bästa skrivarvänner Charlotte som gästbloggar. Det här är inget kommersiellt samarbete, jag ville bara ge Charlotte chansen att berätta om sin debutbok Middagsmörker här på bloggen.

bild 1

Vem är du? Jag är en skånsk brandingenjör och nybliven mamma som älskar fantastik i alla dess former.

Jag vet att du började skriva en helt annan historia först, vad handlade den om? Med risk för att vara en riktig tråkmåns så vill jag faktiskt inte avslöja det – jag har nämligen fortfarande planer på att förverkliga idén men för en yngre målgrupp än jag tänkt från början! Men jag kan avslöja att det hade med nordpolen att göra och att min författarcoach sa att den hade kunnat bli en bra julfilm. :)

Hur kom det sig för att du sedan bestämde dig för att skriva om samisk mytologi? Det samiska halkade från början med som en bihistoria. Det tvingade mig att läsa på om samisk kultur och mytologi och när jag väl börjat insåg jag hur spännande material det faktiskt fanns. Ju mer jag läste desto mer intresserad blev jag och snart insåg jag att det var den samiska infallsvinkeln som var den intressanta. En ny idé grodde och den blev Middagsmörker.

Hur många gånger skrev du om texten? Fler gånger än jag vill erkänna! :) Jag hade faktiskt nummerserier på mina dokument och versionen som blev antagen hette 12.3 – det säger en hel del om antalet omskrivningar!

Trots motgångar valde du att inte ge upp – vad drev dig vidare? När jag väl vill någonting tillräckligt mycket kan jag vara extremt envis så att ge upp fanns aldrig på kartan. Sen trodde jag väldigt mycket på min idé och försökte visulisera hur härligt det skulle kännas när boken väl blev antagen!

Vad har varit bäst/roligast med processen? Det är mycket som har varit roligt! Dels själva lärandeprocessen; när jag började skriva hade jag inte en aning om hur man skriver en bok, nu har jag lyckats skriva en och jag hoppas att det kommer bli många fler framöver. Dels alla fantastiska människor jag lärt känna under resans gång; allt från andra författaraspiranter till gänget på förlaget. Sen ÄR det precis lika fantastiskt att hålla sin bok i handen som man tror! :)

Vad har varit sämst? Det sämsta med att ha ett djupgående intresse är att man lätt blir uppslukad av det. Jag har haft skrivperioder när jag skrivit i timmar varje dag efter jobbet och dessutom stora delar av helgerna, något som gått ut över min man, min familj och mina vänner. Nu försöker jag att hålla nivån mer ”lagom” men det är svårt när man sitter med deadlines till förlaget och är riktigt, jäkla tokpeppad!

Vilket råd skulle du ge till någon som vill skriva, och kanske blivit refuserad några gånger? Middagsmörker refuserades av nio förlag innan Opal hörde av sig om utgivning. Förlagen får in massvis med manus varje dag och konkurrensen är stenhård. Att refuseras hör tyvärr till och det behöver inte alls betyda att ditt manus är dåligt utan bara att förlaget inte har möjlighet att ge ut det just nu. Jag hade tur och fick feedback från två förlag första gången jag skickade ut Middagsmörker. Jag tog åt mig av feedbacken, skrev om och skickade ett halvår senare iväg ett mycket bättre manus – det manus som Opal antog. Om du inte får feedback från förlaget, försök få det på annat håll. En bra lektör är värd sin vikt i guld men även testläsare som du kanske byter manus med kan ge en otrolig insikt i vad som funkar och inte funkar i din text. Var inte stolt och tro att du kan bäst själv, alla blir blinda för sin egen text och alla texter behöver enormt mycket arbete innan de blir "färdiga”.

b1a93-middasm25c325b6rker2bfullstorlek2b2Varför ska en läsa Middagsmörker? Vad skiljer din bok från annan ungdomsfantasy? Det som gör Middagsmörker unik är den samiska miljön och fantasy-inslagen som baseras på samisk mytologi. Det är en spännande och fartfylld berättelse som väver ihop 1600-talets kristna mission i Sápmi med dagens rasism mot samer, allt mot en bakgrund fylld av samisk magi och samiska väsen.

Vad glömde jag att fråga dig? Kanske vad som händer efter Middagsmörker? :) Middagsmörker är nämligen tänkt som första delen i en trilogi och jag skriver just på uppföljaren som bär arbetsnamnet Gryningsstjärna. Det är inte bestämt när Gryningsstjärna kommer ut än men både jag och förlaget jobbar för att det ska bli så snart som möjligt!

Tack Charlotte för dina svar! Om du som läser blev nyfiken på Middagsmörker hittar du den bland annat på Adlibris och Cdon.com. Jag såg också att huvudstadsregionens bibliotek hade tagit in tre exemplar av boken (men de hade inte ännu anlänt såg det ut som). Oberoende så kan jag varmt rekommendera Middagsmörker!

Mördarens apa

Har ni läst Jakob Wegelius bok Mördarens apa? Jag är helt såld. Hade hört mycket gott om boken men hade inte tänkt att en bok om en apa kunde vara så himla bra. Jag slukade den 600 sidor långa boken. Sista kvällen hade jag ungefär 100 sidor kvar när Jon frågade om jag skulle läsa boken slut och jag sa nä, knappast. Haha, ni kan ju gissa hur det gick.

mördarensapaDet är länge sedan jag förtrollats av en bok som den här. Jag levde med den underbara maskinisten Sally Jones och alla hon mötte på vägen. Det finns så mycket ondska och hemskheter i boken, men också värme och hopp. På de dryga 600 sidorna hinner hända en hel del grejer och oftast går det inte att gissa sig fram till vad som kommer att hända till näst. Fattar inte att Wegelius lyckas skriva så berörande och fint utan att det blir töntigt eller "undervisande" som det kan vara i barn- och ungdomsböcker.

På tal om barn- och ungdomsböcker. Har ni märkt att Schildts & Söderströms ordnar en tävling för kapitelböcker? Jag är så himla sugen på att skicka in ett bidrag, men få se om jag lyckas skrapa ihop nåt. Vet inte riktigt NÄR jag skulle göra det heller, men skulle vara kul att testa på ett helt annat sätt att skriva än hittills. Dessutom är deadlinen rätt generös – först i augusti. Det innebär att det inte går att skicka in vad som helst för skräp, men också att det finns mycket tid att slipa fram en bra berättelse.

Vad tycker du är de bästa böckerna för 7–12-åringar? En måste ju läsa ett antal böcker för att få koll på hur genren ser ut.

P.S. Har en massa blogginlägg i huvudet, men den här veckan har jag lagt allt krut på att slutredigera mitt manus som jag ska skicka till förlag NÄSTA VECKA!