Posts in läsning & böcker
Böcker jag läst, pjäser jag sett

Den senaste tiden har jag hittat ett synnerligen bra läsflow. Jag läser så gott som varje dag och har också äntligen börjat lyssna på ljudböcker igen. Under sommaren var det så många bra sommarprat jag ville lyssna på och att gå omkring med stora hörlurar på öronen kändes inte helt rätt i värmen. Bara under helgen avslutade jag ju tre böcker. Jag skriver kortkorta recensioner på Goodreads, men jag tänkte att jag väl kan publicera dem här också. Så här kommer en hel drös boktips.

processed_IMG_20190915_135428-01.jpeg

Strömsöborna av Rosanna Fellman
En mustig poesidebut som myllrar av Strömsöbor som inte mår så bra. Vissa av dikterna slår mig rakt i ansiktet och jag vet att jag vill återvända till dem. Rosanna Fellman är inte rädd för något ämne och blandar också friskt svenska, finska och engelska. Jag undrar hur en person som inte kan alls finska kommer att uppfatta verket?

Det bästa som har hänt mig av Johanna Schreiber
En varm och härlig bok om tre kvinnor som alla fött barn ungefär samtidigt och som slumpen för samman. Alla kämpar med sitt och vänskapen som växer fram är väldigt fin. Johanna Schreiber skriver underhållande, men ibland så att det hugger till. På slutet kommer till och med lite samhällskritik. Fastän jag inte själv har barn tyckte jag ändå väldigt mycket om boken och trivdes med kvinnorna och deras historier. Jag lyssnade som ljudbok och gillade uppläsaren trots att det kunde bli lite teatraliskt ibland.

processed_IMG_20190917_212205-01.jpeg

Mellan oss av Sandra Beijer
Mellan oss går snabbt att läsa på grund av de korta kapitlen, men Sandra Beijers språk får mig att stanna upp. Högstadietiden på 90-talet beskrivs med skärpa trots att Beijer inte ödslar med orden. Det här är nog Beijers bästa bok hittills tycker jag.

Atomic Habits av James Clear
En intressant och inspirerande bok om vanor. Det känns som att boken upprepar sig själv och är stundvis väldigt amerikansk, men jag kan ändå varmt rekommendera till alla som vill bygga bättre vanor. Huvudpoängen är att med väldigt små medel går det att göra stor skillnad.

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine
Jag älskade den här boken. Det är så naket, så nära, så smärtsamt, så trösterikt, så äkta. Alla, alltså verkligen alla, borde läsa den här. Är helt omskakad efter läsningen.

Äktenskapsgrejen på Lilla Teatern. På bilden Oksana Lommi, Jonna Järnefelt, Joachim Wigelius, Laila Björkstam. Foto: Henrik Schütt/Lilla Teatern.

Äktenskapsgrejen på Lilla Teatern. På bilden Oksana Lommi, Jonna Järnefelt, Joachim Wigelius, Laila Björkstam. Foto: Henrik Schütt/Lilla Teatern.

Förra veckan fick jag också se premiären av Äktenskapsgrejen på Lilla Teatern, så kul att bli bjuden på teater! Pjäsen handlar om kvinnor i tre generationer (plus två män) som alla har svårt att prata med varandra – eller någon över huvud taget. Jag tror jag aldrig sett så mycket skrik på en teaterscen och så mycket dålig kommunikation mellan karaktärer. I bilden ovan jagar huvudkaraktären sin mammas älskare med en hummer, det säger väl ganska mycket redan hehe?

Jag känner mig mest konfunderad efter pjäsen, men kanske inte på det sätt manusförfattaren vill. Fastän det fanns mycket roligt och mycket igenkänning i pjäsen saknar jag ändå något, trots att rollprestationerna är bra. Speciellt Oksana Lommi övertygade i sin roll. Så pjäsen är sevärd oberoende – kanske jag bara inte var i rätt sinnesstämning just då?

Vad har du läst/sett på sistone? Nåt du kan rekommendera? Nåt jag absolut inte får missa?

En vilohelg och Måste försöka skri-

Den här helgen har varit en verklig vilohelg och en verkligt behövlig sådan. Jag vet inte riktigt varför, men jag har känt mig ganska trött och hängig hela veckan. Det kan inte handla om för mycket jobb, för det har varit rätt lämpligt med jobb faktiskt, så kanske det bara är nån ålderskris eller allmän trötthet inför hösten som kommer att bli intensiv. Eller kanske det tar en stund att komma in vardagen igen?

I fredags åkte jag hem till Markus och hängde resten av helgen där. Vi har fixat och donat på balkongen inför nästa veckas kräftskiva, men mest tagit det lugnt. Markus gamla säng finns numera på balkongen, så vi sov faktiskt i den båda nätterna. Så himla mysigt att somna på balkongen som Markus fixat så att den är otroligt fin och stämningsfull. Lite mindre mysigt i morse när solen lyste klar och stekhet på oss från ungefär klockan sju. Markus gav upp och gick in och sova, själv svettades jag tappert i solen. Snart blir det ju mörkt och kallt så lite värme ska jag väl klara av nu?

processed_IMG_20190818_003259-01.jpeg

När vi inte fixade för kräftskiva har jag mest legat i vågrätt läge och läst Märta Tikkanens brevbiografi Måste försöka skri- (recensionsexemplar från Schildts & Söderströms). Jag kan ingalunda påstås ha samma meriter som Tikkanen och har bara en yttepyttebråkdel av hennes erfarenheter av bokbranschen, men ändå fanns det mycket i texten som jag kände igen. Kanske allra mest den där osäkerheten och oron som tydligen aldrig lämnar en.

Är det jag skriver intressant? Det är ju intressant! Varför förstår inte kritiker och prisnämnder det? Inte för att jag känner att jag blivit snuvad på några priser, men jag kan ändå tänka mig hur det kan vara. Kanske kommer det att vara så för mig? Vem vet?

Eftersom boken består av Tikkanens brev till vännerna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg under en period från 1970-talet till 2000-talet är texten väldigt ärlig och rå. Tikkanen gömmer sig inte bakom något – och varför skulle hon gömma sig, hon skriver ju till sina vänner. Och i många fall för sin egen skull. I ett brev skriver hon att hon måste säga en grej till vännen för att inte behöva säga det till någon annan.

processed_IMG_20190818_193216-01.jpeg

Speciellt breven från 70-talet är intressanta och medryckande. Ibland är det ändå lite svårt att hänga med i alla svängar – vem eller vad pratar hon nu om? Samtidigt känns det inte lika viktigt som hennes behov att skriva om det. Hon skriver om litteraturpriser, recensioner, förlagstrubbel men också om familjen som hon ständigt tar hand om och finns till för. I ärlighetens namn förstår jag inte hur hon varken lyckas skriva brev eller några romaner med allt och alla som hon tar hand om.

Breven ger en bild av författaren, hustrun, föräldern, dottern och kvinnan Märta Tikkanen. När jag läser blir jag rasande och ledsen och imponerad. Vad hade Tikkanen varit utan alla bekymmer och förehavanden hon tog sig an? Jag menar trots allt det är hon ju en fantastisk författare, men vad kunde hon ha varit utöver det här? Ofta skriver hon också om att hon allra mest längtar efter att få vara för sig själv ute på stugan i Barösund.

Måste försöka skri- är en intressant brevbiografi och inblick i Tikkanens liv. Mot slutet tappar jag lite intresset, men tycker boken absolut är läsvärd för alla som är nyfiken på Märta Tikkanen, skrivandet – och ett människoliv. Jag hade gärna vetat mer, men kanske det kommer i ett annat format en annan gång?

processed_IMG_20190816_124227-01.jpeg
Läs mer böcker
Bokhandeln El Ateneo i Buenos Aires.

Bokhandeln El Ateneo i Buenos Aires.

Att läsa är en av de bästa saker jag vet, men i perioder är det så otroligt svårt att få in läsningen. Jag brukar jämföra läsning med träning, när rutinen inte finns är det nästan omöjligt att varken öppna en bok eller gå ut och springa. I sommar har jag läst mer än på länge och jag känner mig så glad över alla böcker jag hunnit med (men vi ska inte tala om hur lite jag sprungit, eh!).

Läsningen är absolut ingen prestation för mig, men jag mår helt enkelt bättre när jag läser. Lite på samma sätt som att jag mår bättre när jag skriver. Och läsning och skrivande går ju faktiskt hand i hand. Jag är helt övertygad om att det inte går att vara en bra författare utan att själv läsa.

Sedan 2015 har jag skrivit upp allt jag läser på Goodreads. De senaste åren har jag också haft en årlig reading challenge. Inte för att jag måste, utan för att jag vill. Dessutom har jag världens sämsta minne och kommer aldrig ihåg böcker om jag inte skriver upp dem någonstans. Än mindre kommer jag ihåg vad jag tyckt om dem, så jag brukar ofta skriva en minirecension på Goodreads. Hittills har jag läst 32 böcker i år (varav faktiskt så många som 12 nu i sommar!). För resten av året hoppas jag på 20 till. Det ska jag väl fixa?

Jag har läst alla böcker förutom Märta Tikkansens Måste försöka skri- som jag inte ännu börjat med. Och nu inser jag att jag faktiskt läst böckerna just i den här ordningen, haha!

Jag har läst alla böcker förutom Märta Tikkansens Måste försöka skri- som jag inte ännu börjat med. Och nu inser jag att jag faktiskt läst böckerna just i den här ordningen, haha!

Trots att jag nu läst en hel del och kommit bra in i läsningen betyder det inte att det alltid kommer att vara lätt, men sist och slutligen handlar det ju om ett val. Vad vill jag lägga min tid på? Att scrolla sociala medier eller läsa? Inte ett så svårt val egentligen, men ofta verkar mobilen finnas lättare till hands.

Och på tal om just den här problematiken det kan jag rekommendera en lite knasig men intressant kortdokumentär om en man som vill läsa mer. Utöver att lära sig tips och tricks för att läsa mer besöker han också en drös fantastiska bokaffärer runtom i världen. Sist ut är faktiskt El Ateneo i Buenos Aires som jag besökt två gånger, senast nu i våras. Så otroligt fint ställe, som om typ Svenska teatern skulle göras om till en bokhandel!

Hur mycket läser du och hur ofta brukar du läsa? En av mina utmaningar i juli var att läsa varje dag och det höll jag fast vid och har fortsatt med det nu i augusti. Rutiner är bra för det mesta och rutiner är jättebra för att hålla i gång läsandet. Och om du finns på Goodreads (vilket jag verkligen rekommenderar om du inte redan finns där!) så vill jag så klart vara din kompis! Skicka en förfrågan så accepterar jag. Och medan du är i farten kan du väl passa på att ge ett fint betyg åt Vad heter ångest på spanska? – jag tycker nämligen att medeltalet skulle få klättra lite uppåt, hehe!

Fem frågor om egenutgivning

När jag kämpade med att få Vad heter ångest på spanska? antagen funderade jag på att ge ut boken själv. För att jag trodde på den och verkligen ville att det skulle bli bok. Nu blev det ju så att jag blev antagen av Förlaget och kunde glömma tankarna på egenutgivning, men jag följer med stort intresse med författare som publicerar sina egna böcker.

För det första är det en stor ekonomisk satsning – kommer boken att sälja? För det andra finns det (tyvärr!!) en hel del fördomar när det gäller att ge ut själv, fastän många egenutgivare är minst lika proffsiga som traditionella förlag. En av dem är Anna Jakobsson Lund som driver förlaget Annorlunda förlag. Jag har följt med Annas författarresa med stort intresse och också läst fyra av hennes hittills utkomna fantasyromaner (den femte väntar på mig på mitt nattduksbord). Anna är en fantastisk författare och jag imponeras så otroligt mycket av henne och hennes kärlek för skrivandet och böcker.

Annas sjätte (!) egenutgivna fantasyroman Blynätter utkommer den 26 augusti (på min födelsedag! ser det som en personlig present till mig, hehe) och därför tänkte jag passa på att ha en kort intervju med Anna på bloggen. Hon svarar på fem frågor om egenutgivning! Men före vi börjar med intervjun måste ni ta en titt på omslaget. Hur fint?! Blev så sugen att läsa!

 
Framsida slutversion 1.png
 

Hej Anna, varför valde du att ge ut dina böcker själv?

Jag sökte först traditionellt förlag för Tredje principen, och var nära med ett av Sveriges största. Men när de drog väldigt mycket ut med att ge definitivt besked kände jag att de nog inte var så intresserade. Samtidigt blev jag mer och mer inställd på plan B, och hade börjat förbereda för egenutgivning. Till slut hörde av mig till förlaget och sa att de inte behövde fundera längre. Sedan har jag fortsatt att ge ut på egen hand för att jag tycker om den frihet det ger.

Jag kan bestämma utgivningstakt, format och marknadsföring själv. Jag har dessutom svårt att se hur vissa av mina böcker skulle passa i svensk traditionell utgivning. Den fantastik de traditionella förlagen ger ut är nästan alltid förankrad i vår verklighet, speciellt om den vänder sig till unga vuxna eller vuxna. Och jag vill ju skriva om helt egna världar.

Hur har människors inställning till egenutgivning ändrats sedan du började?

Inom fantastiken känns det som om fler väljer att ge ut på egen hand som första alternativ. Det finns också en grupp läsare som är intresserad av den utgivningen. Bland traditionell media och gemene man tror jag dock att det finns ganska många fördomar, till exempel att det enbart är de traditionella förlagen som kan ge ut bra litteratur.

Hur går egenutgivning till i praktiken – vad allt gör du som ett förlag annars skulle göra?

Min målsättning är att det inte ska gå att se skillnad på en av mina böcker och en bok utgiven på ett traditionellt förlag, varken gällande kvalitet på innehåll eller utseende. Eftersom jag inte har någon redaktör arbetar jag med testläsare för att göra boken så bra som möjligt. Vi är några författare som byter texter med varandra, och jag har också flera andra testläsare som är väldigt bra på att se problem och utvecklingsområden. Jag lejer personer som är duktiga på att sätta själva inlagan (dvs hur boken ser ut på insidan) och göra omslaget, och samarbetar med dem så att det blir som jag har tänkt, fast bättre. Det är en lite nervös del av processen, eftersom det innebär att jag måste släppa kontrollen, vilket inte är min favoritsysselsättning. Men oftast blir det fantastiskt resultat!

När boken väl finns är det marknadsföring som gäller, och det kan vara en utmaning. Jag har en grupp kärnläsare som hjälper till att tipsa andra om mina böcker. De är väldigt hängivna och jag är så tacksam för dem. Jag upplever att det är väldigt svårt att tränga utanför denna grupp. Kanske handlar det om gemene mans syn på egenutgivna böcker, eller på fantastik som genre. Eller så är konkurrensen från andra svenska och engelska böcker för stor. Jag har börjat finna mig i att det är så, och är väldigt glad för varje ny läsare, eller en gammal läsare som hör av sig och tycker om den senaste boken. Det är trots allt för de mötena jag skriver. Jag älskar verkligen att diskutera en ny bok med läsare. Att veta att alla delar av den på något sätt kommer från mina idéer känns extra stort.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Vad är det svåraste med egenutgivning?

Förutom marknadsföringsbiten kan det vara tufft att vara den som tar alla slutgiltiga beslut, även inom områden där jag inte har mina styrkor. Det hjälper att arbeta med proffs, men också att omge sig med författare, både traditionellt utgivna och egenutgivna som kan ge stöd och komma med input. Sedan är det inte alltid jättekul att betala fakturan för trycket, och hoppas att boken ska sälja så att den går runt. Det är en av de lite jobbigare sakerna med att ge ut på egen hand, att alla pengar måste läggas ut innan boken börjar sälja. Men lite spänning behöver man kanske i vardagen?

Vad är det bästa med egenutgivning?

Att kunna säga till förläggaren "du, jag skulle vilja följa upp min fantasyroman om den icke-binära kemisten med en rymdopera om kriminella genier, och sedan vill jag köra sågverksfantasyserien parallellt med rymdoperan" och förläggaren säger "okej, kör i vind, vi fixar marknadsföringen när vi kommer dit". Trots att det kan vara kämpigt att ha alla hattarna på förlaget, så uppskattar jag verkligen friheten det ger.

***

Tack Anna för intervjun och ett stort lycka till med din bok! Om du som läser bloggen blev sugen på att läsa Annas böcker hittar du mer info om dem alla på Goodreads. Jag kan verkligen rekommendera trilogin om Systemet, gillade de böckerna jättemycket. Och om du har fler frågor om egenutgivning kan jag säkert be Anna svara på dem. Men först tycker jag att vi en gång för alla ska strunta i den tröttsamma tanken om att egenutgivna böcker skulle vara sämre! Anna är ett jättefint exempel på att det går att göra så himla bra utan ett traditionellt förlag!

Alla orden i mig

Kreativitet och kreativa drömmar är en rätt märklig grej. Det är många som till exempel drömmer om att skriva en bok, men aldrig kommer i gång. Eller som Karin Erlandsson skriver i Alla orden i mig:

”Vid någon punkt måste man inse att tiden det tar att läsa skrivtipsen och gå på kurserna tas från tiden då man hade kunnat skriva boken. Vid någon punkt blir också skrivarkursen en ursäkt för att inte skriva.”

Ja, om du drömmer om att skriva bok måste du i något skede sluta läsa böcker om hur du ska göra, men jag är ändå ett stort fan av böcker som handlar om kreativitet. När jag började skriva slukade jag böcker som var mer som nån sorts manualer: skriv så här. Nu orkar jag inte läsa riktigt såna, för det mesta måste var och en ändå lära sig själv att skriva (just genom att faktiskt göra det), men jag älskar fortfarande att läsa inspirerande böcker som handlar om kreativitet. Och Erlandssons bok är definitivt inspirerande.

processed_IMG_20190705_185434-01.jpeg

Boken är ett recensionsexemplar från Schildts & Söderströms.

Jag läste Alla orden i mig under början av min interrail och hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag intervjuade ju Erlandsson i våras och fick då en glimt av hennes skrivtempo och besatthet, men boken gav naturligtvis en fördjupad bild. Erlandsson skriver frenetiskt och massvis. Jag både avundas henne samtidigt som jag blir lite illa till mods – måste en verkligen kämpa så där hårt? Kanske, om målet är att ge ut böcker på löpande band. Eller som jag snarare tror: i Erlandssons fall handlar det inte om något val. Antingen skriver hon inte alls eller så skriver hon frenetiskt.

Mest av allt imponeras jag av Erlandsson. Om hur bestämd hon är, hur viktigt skrivandet verkligen är för henne. Hon skriver att hon är lös i kanterna när hon inte skriver och jag kan känna igen mig själv. Jag märker att jag är på sämre humör när jag inte skriver, det är som om nåt viktigt saknas i mig. Men det är så lätt att göra något annat, att inte skriva. Men som Erlandsson skriver:

”Du tror väl inte att du kan förverkliga dina drömmar utan att offra något annat?”

Boken igenom är Karin Erlandsson rakt på sak. Vill du skriva ska du slänga alla ursäkter och faktiskt skriva. Hon skriver också ärligt om pengar och öppnar upp författarskapets alla sidor och de enorma kontrasterna. Hur det är att största delen av tiden sitta hemma i mjukisbyxor och sen nån vecka om året ta på sig nåt snyggt och kanske sminka sig.

Första delen i boken består av korta kapitel som handlar om skrivandet ur olika perspektiv. Andra delen är Erlandssons skrivdagbok. Trots att den mest handlar om hur många ord hon skrivit varje dag (imponerande många oftast!) är det ändå otroligt intressant. På några få meningar per dag blottar hon otroligt mycket om sitt skrivande och hur hon förhåller sig till det. Vilka alla tankar som snurrar på. All oro, allt tvivel, alla förhoppningar. Jag hittar också en referens till mig själv i dagboksdelen:

Skärmavbild 2019-07-09 kl. 17.15.13.png

Jag tänkte att det lät bekant och gick till bloggarkiv, och visst var det mitt inlägg Att få ett nej som Erlandsson läst. Kände mig på ett märkligt sätt lite stolt och glad över att få finnas med i boken, haha.

Alla orden i mig är ingen handbok i skrivande, men en rejäl spark i röven för alla som vill skriva. Flera gånger när jag läser boken tänker jag att jag kanske inte vill skriva tillräckligt mycket. Jag känner ju inte alls samma frenesi och vilja inom mig som hon. Men sedan inser jag att jag inte behöver skriva precis som hon, utan jag måste skriva på ett sätt som passar mig. Viktigast är att jag skriver. För att jag måste och vill, men också för att det faktiskt gör mig lycklig.

Skärmavbild 2019-07-09 kl. 17.02.31.png

Har du läst boken eller blev du nyfiken? Jag kan varmt rekommendera den för alla som tampas med sin kreativitet och kanske har svårt att komma i gång. Efter att du läst den här boken kommer du faktiskt att vilja börja skriva. Det lovar jag!

Stockholm, Stockholm och alla dessa känslor
Utsikt från hotellrumsfönstret via spegel. För annars skulle det ju inte vara någon utsikt alls.

Utsikt från hotellrumsfönstret via spegel. För annars skulle det ju inte vara någon utsikt alls.

Jag går över 15 000 steg. De flesta är i början åt fel håll. Det här är ingen dålig metafor, jag hittar helt enkelt inte i Stockholm. Jag har ingen egen karta i mitt huvud. Det slår tomt när någon säger Östermalm eller Norrmalm eller Gamla stan. Jag vet att alla dessa platser finns, men jag har ingen aning i vilken riktning. Också med Google Maps går jag fel. Efter några hundra meter inser jag att pluppen rört sig åt fel håll. Igen. Det här händer sällan någon annanstans än i Stockholm och jag undrar varför? Kanske det inte finns någon förklaring. Jag skämtar att jag hittar bättre i Buenos Aires än i Stockholm.

Jag äter lunch med Corinne, hänger med henne för tredje dagen i rad. Nu ses vi antagligen inte på flera veckor. Vi är väldigt olika. På många plan. Och just därför älskar jag att prata med henne. Höra hur hon tänker. För ett drygt år sedan visste jag knappt vem hon är, nu vet jag mycket mer. Från lunchen skyndar jag i väg för nästa träff med Johanna som jag lärt känna via Friday Lab. Fastän vi bara setts på internet är det som om vi känner varandra. Genast från första Zoom-träffen kände jag att hon är en människa jag kommer att tycka om.

Elin, jag och champagnen.

Elin, jag och champagnen.

Det är andra dagen i rad jag träffar en internetkompis. I går kväll har vi suttit i tre timmar med Elin och pratat om böcker, skrivande, bokbranschen, dialekter. Ja allt. Före gårdagen hade vi träffats som allra hastigast på bokmässan i Göteborg 2017. Vi dricker champagne, goda drinkar och bara pratar pratar pratar. Också det här är en människa jag visste att jag kommer att tycka om.

Nu är klockan bara halv tio en fredag kväll i centrala Stockholm och jag bloggar från sängen i mitt hotellrum. Jag är trött. Jag har verkligen maxat i att träffa människor de senaste dagarna. En massa fina i Vasa, alla i Stockholm. I dag hann jag också med promenad- och glassdejt med Madde. Och under förmiddagen jobbade jag några timmar. Då kunde jag inte hålla tillbaka frustrationstårarna. Den här resan är ingen semester, jag har hela tiden vetat det, men jag vill bli färdig med mina artiklar. Med mitt “riktiga” jobb. Fortfarande två kvar att skriva från scratch, två som jag ska översätta till finska. Och så en annan översättning. Sen får jag vara ledig.

En otroligt god öl, Omipollos Raspberry Aniara. Som godis.

En otroligt god öl, Omipollos Raspberry Aniara. Som godis.

Eller nej. Sen ska jag redigera. Försöka få nån ordning på de första hundra sidorna i Nationen som jag babblade sönder under förra redigeringsrundan. Det finns så mycket av mig i det där manuset samtidigt som jag är så trött på det. Och rädd. Jag har för fan skrivit råmanus i november 2014. Det kommer att ha gått över fem år från första ordet till att den kommer ut. Alltför ofta tänker jag att folk som läser den kommer att tänka “hur kan Kugge ha jobbat med det här i fem år när det är så skit som det är”.

Jag varvar den här resan med att läsa Karin Erlandssons nya bok Alla orden i mig. En bok om att skriva. En bok om att leva. En bok om att försöka få de två bitarna att gå ihop. Hon skriver naket och ärligt. Mycket håller jag med om och känner igen mig i, en del är helt främmande. Jag imponeras av hennes skrivlust och rasande skrivtempo. Skäms för att jag knappt skrivit i år. Funderar på varför jag skriver. Vad är det som driver mig? Egentligen.

Jättegod risotto på hotellbaren i kväll, njöt av varje tugga.

Jättegod risotto på hotellbaren i kväll, njöt av varje tugga.

Den här veckan har jag slutligen blivit säker på att jag inte kommer att vinna något pris i Hans Ruin-essätävlingen. Priserna delas ut om mindre än två veckor och vinnarna lär väl ha fått besked. Jag får inte heller ett stipendium jag sökt. Jag undrar vad jag ska göra med essän nu. Den är ju faktiskt bra. Tycker jag. Inte tävlingsjuryn. Jag undrar också vad jag ska göra med min idé som inte är värd ett stipendium. Mitt hemliga skrivprojekt som jag kanske bara borde begrava. Jag vet inte?

Varför alla dessa känslor och tankar, just nu? Kanske för att jag längtat efter den här resan. Markus frågade tidigare i vår vad jag mest ser fram emot. Att tänka fritt svarade jag. Jag har jobbat så mycket det här året så det känts som om jag inte orkat tänka – det har inte funnits utrymme för det. Jag saknar tomhet och tristess. Jag saknar skrivandet.

Kanske kanske får jag skriva den här resan. Kanske jag äntligen kommer lite till ro. Jag hoppas verkligen det.

Jag som var så rolig att dricka vin med

Det är semester och du firar med en kall öl eller skålar i skumpa. Du hänger med dina vänner, ni dricker alkohol. Du har haft en tung dag på jobbet och förtjänar ett glas vin. Du har lagat en extragod middag och förgyller den med ett glas rött. Låter det bekant?

I år har jag läst/lyssnat på två böcker om alkohol som fått mig att fundera en hel del på min och andras alkoholkonsumtion. För faktum är att vi marineras i alkohol. Alkohol hör till fester men också till mångas vardag. En del dricker vin varje dag, andra kanske en gång i månaden. Vissa aldrig. De som inte dricker får ofta förklara varför de inte gör det. I Finland brukar vi godta graviditet och chaufförskap som orsaker till nykterhet. Om du inte dricker är du tråkig, liksom äh, slappna nu av och drick ett glas. Det hör ju till. Skål!

Jag är ju definitivt inte den som spottar i glaset och måste, tyvärr, erkänna att jag också stundvis varit den där jobbiga alkoholhetsaren. “Klart du kan dricka ett glas fast du kör.” Under studietiden handlade alkohol i hög grad om att gå på fest och bli full, numera föredrar jag ett riktigt gott vin eller en god drink i stället för största möjliga mängd alkohol för minsta möjliga peng. Jag har aldrig haft en vit månad, men jag har heller aldrig svårt att avstå från alkohol och känner inget beroende.

En bok om alkohol avnjuten tillsammans med saft.

En bok om alkohol avnjuten tillsammans med saft.

Men jag har funderat en hel del på det här med alkohol medan jag läste Rebecka Åhlunds Jag som var så rolig att dricka vin med och lyssnade på en finsk bok, Tiedostavan siemailun taito (typ Konsten att kunna dricka medvetet), av Ani Kellomäki. Åhlunds bok är skriven ur hennes eget perspektiv, Kellomäkis bok en ganska klassisk fackbok som kryddats med en hel del intervjuer.

När Åhlund flyttade till London kändes det som om hon var på konstant semester och på semestern dricks det vin. Så småningom började hon dricka allt mer. Det fanns en öppnad vinflaska i kylen som bara försvann under dagens lopp, hon gick till olika affärer för att kunna köpa vin på flera ställen, det fanns alltid någon som ville komma som sällskap till puben. Hon slår sig gul och blå, glömmer bort vad hon gjort och var hon varit och lovar sig själv att sluta dricka. Men löftet håller sällan mer än några timmar och hon ger efter för suget i kroppen.

Boken börjar med att Åhlund skriver om sin 40-årsdag. Hon blir överraskad av sina vänner och hennes första tanke är att det är intervention – de vill att hon ska sluta dricka. Men nej, det är fest och hon dricker, dricker, dricker. Efter festen inser hon slutligen att det gått för långt och boken är en dagbok över hennes alkoholfria liv. Åhlund berättar hudlöst och så att det känns.

Boken om hennes beroende är otroligt beroendeframkallande. Jag läser den på några timmar, kan inte sluta. Efter att jag läst klart är jag inte speciellt sugen på alkohol ett tag. Jag kan verkligen rekommendera Rebecka Åhlunds bok. Så otroligt bra, intressant, tankeväckande och ja – beroendeframkallande!

Vinrankor i Chile.

Vinrankor i Chile.

I dag lyssnade jag klart Kellomäkis bok. Den är mycket “torrare” till sin utformning. Hon skriver delvis om sitt eget förhållande till alkohol men den känns väldigt förnuftig – hon är och har inte varit någon storsupare. Däremot tar hon fasta på hur mycket av våra liv som omringas av alkohol och jämför alkoholreklam med tobaksreklam som numer är förbjuden – hur skulle vi till exempel reagera om kryssningsbåtarna skulle locka med två cigaretter i stället för två skumpaglas i sin reklam? Boken är intressant men fångar mig inte alls på samma sätt som Åhlunds bok, dessutom tror jag att den hade funkat bättre om jag hade läst den, inte lyssnat.

Efter de här båda böckerna kan jag inte låta bli att fundera ett extra varv på vår alkoholkonsumtion. Nu under påsken har flödet i sociala medier fyllts av skumpaglas, öl och mycket mer. Själv drack jag alkohol varje dag från onsdag till söndag. Inte så att jag var full en enda kväll, vissa dagar blev det bara en öl, men jag har druckit. Alkoholen är närvarande så gott som hela tiden. Vi kan liksom inte fira, eller leva, utan alkohol. Eller så verkar det som.

Så länge alkoholkonsumtionen hålls på en rimlig nivå och inte orsakar problem är det faktiskt inget problem, men faktum är att alkohol bidrar till problem i väldigt många hushåll. Jag vill inte säga att vi ska förbjuda alkohol (dessutom skulle det vara typ omöjligt), men jag tror att var och en skulle må bra av att tänka på sin egen alkoholkonsumtion. Behöver jag dricka i dag? Vilka följder har mitt drickande? Påverkar mitt drickande andra? Och om det känns som ett problem på minsta lilla sätt: prata med någon och sök hjälp.

Hur förhåller du dig till alkohol? Blev du nyfiken på nåndera av böckerna?