Hello tvivel, my old friend

Jaha, så är jag där igen. Mitt i tvivlet. I dag har jag läst ungefär en tredjedel av Nationen och känner mest att det jag skrivit är skräp. Skräp, skräp, skräp. Vad har jag riktigt tänkt när jag skrivit? Är jag inte riktigt klok?

Oberoende av vad jag skrivit hittills borde jag skriva något bättre – och det inom de kommande två veckorna. Jag har nämligen fortfarande en handledarträff kvar från Litterärt skapande och min handledare ska läsa den första tredjedelen av Nationen.

Vi hade handledarträff för exakt en månad sedan. Jag som hela tiden trodde att det är mest i slutet som det brister fick en ögonöppnare: det funkar inte så bra i början heller. Det är liksom nåt som saknas i storyn och karaktärerna. Dels handlar det om djup, dels handlar det om att jag måste veta mer om dem – eller egentligen är det väl samma sak.

nationen040118.jpg

Mitt stackars problembarn Astrid fortsätter att vålla problem. Jag har hittat någorlunda rätt med henne, men det är fortfarande bitar som inte sitter. Jag har försökt fundera på vad hon egentligen vill och om hon alls ska få det hon tror att hon vill ha. Men för varje varv blir det i alla fall liiiite bättre.

Sen tror jag att jag är extra kritisk nu mot min text för att jag verkligen vill och vet att det kommer att bli bra. Det kräver massvis med jobb, men aj jestas vad jag älskar den här bokidén och mina karaktärer.

Nåja, inget funkar ju så bra som en deadline så nu är det "bara" att börja redigera. Det är oftast när jag sätter mig med texten som det händer saker. Att planera och fundera alltför mycket funkar helt enkelt inte för mig. Jag måste skriva ner det. Och så hoppas jag skriver iväg tvivlet. För den här gången.

För den som missat/glömt vad Nationen handlar om:
Nationen är en underhållande roman om en fiktiv studentnation i Helsingfors. I den följer vi Astrid, Saga och Mikael under ett läsår. De är i olika skeden av sina studier och med olika målsättningar och drömmar. Romanen bjuder på hög igenkänning och möjligheten att återuppleva studietiden.

Ett avslut, en början?

Just nu sitter jag på tåget från Åbo mot Helsingfors en sista gång. Eller ja, jag kommer ju garanterat att besöka Åbo nångång senare också, men inte för att åka på Litterärt skapande. I dag har vi nämligen haft vår sista kursdag nånsin, vilket så klart betyder att kursen nu är avslutad.

I ärlighetens namn känner jag mest lättnad. Kursen har ätit mycket av min tid och många gånger har jag tänkt att det kanske var fel kurs för mig. Ändå är jag otroligt tacksam över alla de människor jag träffat och alla texter som blivit till.

Jag har under helgen tänkt på hur mycket som hänt de senaste två åren. Två år känns som en evinnerligt lång tid, samtidigt som det ju kanske inte är det. Men när jag börjar rabbla upp för mig själv allt som hänt sedan kursstart känns det som om att det är en annan version av mig själv som nu sitter på tåget än den där januarifredagen i fjol på väg mot Åbo. Då hade jag några dagar tidigare skickat in manuset för Vad heter ångest på spanska? till förlag, jag bodde ihop med en man och var rätt så nöjd med livet. 

De två senaste åren känns det som om allt ändrats. Jag har gått från aspirerande författare till publicerad författare. Jag har blivit en bättre skribent, skrivit ett råmanus och redigerat otaliga timmar. Jag har blivit dumpad och levt delvis ofrivilligt singelliv, gått på otaliga dejter, blivit dumpad och har dumpat, blivit kär.

Jag har vuxit åt alla möjliga håll, jobbat som en galning, känt mig ensam och känt mig lyckligt lottad bland nära och kära. Jag har rest – massvis. Jag har längtat till Berlin, längtat till något annat, längtat bort och känt mig nöjd med tillvaron. Ibland har jag längtat efter något jag inte riktigt vetat vad det är.

  I går hade vi avslutningsfest och jag klädde mig i glitterklänning och  Hanna  fotade.

I går hade vi avslutningsfest och jag klädde mig i glitterklänning och Hanna fotade.

När Litterärt skapande nu är slut är jag en annan människa. Jag tror jag är gladare samtidigt som jag har hittat en mörkare sida jag inte trodde fanns hos mig. Det här avslutet gör det också klart och tydligt för mig att jag vill skriva, att jag måste få skriva, att det inte finns något annat som är lika viktigt som skrivandet. Att skriva är mitt sätt att vara, förstå och utvecklas. Att skriva är mitt sätt att vara jag.

Jag vill skriva underhållande bladvändare, lättlästa romaner som får läsaren att släppa taget om vardagen. Romaner som inte vinner fina pris, men som gör mig lycklig. Men en dag vill jag kanske skriva den där stora finlandssvenska romanen, jag vill släppa tankarna om att det är pretentiöst med poesi och ge ut en diktsamling. Jag vill skriva i nya genrer, tillsammans med andra.

Bara jag får skriva. Det är faktiskt det enda som har någon betydelse. Mina fingrar längtar efter att få skriva kreativt, min hjärna längtar efter att få ladda om, låta tankarna flöda. Inte bara prestera, utan också skriva för att jag inte kan låta bli.

Som sista hemuppgift på kursen skulle vi skriva en scen ur Litterärt skapande och jag tänkte att ni också ska få läsa vad jag skrev.

skriv en scen, lyder instruktionen
en scen! 

det är som att försöka sammanfatta hela livet i ett ord
ett enda jävla ord

som om livet
eller något någonsin
bara kunde vara en eller ett

skriv en scen, säger de
men jag vägrar
jag vill skriva tusen
om allt som hände
och inte hände

det finns så många möjligheter
det fanns så många möjligheter

vi har skrivit scener
skapat scener
lyssnat, analyserat
scen på scen på scen
alltid en ny idé
eller så ingen idé

en scen!

det är omöjligt
så jag skriver ingen
för ingenting är oftast lättare
än allting

jag önskar att jag kunde välja
men jag kan inte
så ni får nöja er med en icke-scen
en tom scen
en scen som alla kan fylla ut
en scen som alla minns
en scen som är vår
en scen som är alla scener på en gång

en scen!

Från fest till fest till fest

eatwelltraveloften.jpg

Här går det undan! Torsdagens förlagsfest var så himla himla bra. God mat, gott vin, bra sällskap, en del överraskande samtal, nya bekantskaper. Och karaoke på slutet, det blir ju inte bättre än så! Kan inte säga annat än att jag verkligen trivs hos mitt förlag, det är som att få vara del av ett litet familjeföretag. Otroligt fint!

På fredag styrde jag sedan mot Åbo och vår tredje sista kurshelg i Litterärt skapande. Det var så roligt att få träffa alla igen (många av kursarna var också på höstfesten, så behövde inte stå ensam i ett hörn). Det allra allra bästa med LittSkap är nog alla fantastiska typer. Jag skrattade så otroligt mycket under kurshelgen – precis som alltid. I ett skede under söndagen skrattade alla så mycket att det knappt gick att andas.

  Vårt fantastiska gäng minus Lotta och Ingrid.

Vårt fantastiska gäng minus Lotta och Ingrid.

På lördag kväll firade vi äntligen vår antologi Människohundarna som vi slitit med och angstat över i ett drygt år. Så fint att det blev en antologi och att den dessutom fått ett så fint mottagande med många fina recensioner. Lördagens fest var jättelyckad med roliga och fina tal, uppläsningar och champagne (!!) tillsammans med eminenta handledare.

Just nu sitter jag på flygplatsen för att sent i kväll landa på den brittiska östkusten (gäller bara att klara av två flyg och en tågresa först). I morgon ska nämligen en av mina bästa Berlinvänner Steffi gifta sig med sin Ian. De bilder från festplatsen jag sett ser helt magiska ut, så jag förväntar mig ett sagolikt bröllop!

människohundarrelease.jpg

Nu ska jag försöka väcka till liv lite tyska och engelska i huvudet och får försöka återkomma till bloggen senare. Det händer så mycket nu att jag knappt hänger med själv, men åtminstone hinner jag inte få tråkigt.

P.S. Ska också å det snaraste avslöja vem som vunnit min bok! Så stay tuned!

Människohundarna

Mitt i slutfasen av Vad heter ångest på spanska? och tusen andra deadlines kom vår Litterärt Skapande-antologi plötsligt från tryckeriet! Min första bok, fastän jag "bara" är en av tolv författare i den. Stort ändå!

   Hannas  fina foto!

Hannas fina foto!

Själv bidrar jag med tre korta texter som alla på något sätt handlar om kärlek och drömmar. Sånt som blev, kunde ha blivit och kanske aldrig blir. Jag kämpade så otroligt mycket med de här texterna och när jag läste igenom dem i antologin kände jag att jag inte har tillräckligt med distans till dem ännu, men jag tror de är bra. Åtminstone i något skede av processen gillade jag dem, hehe!

Boken borde komma när som helst till affärerna och jag ser nu att den redan går att beställa på Adlibris! Vill du testa din lycka rekommenderar jag att du går och skriver en kommentar i Hannas inlägg om antologin – hon lottar nämligen ut ett exemplar på sin blogg!

En annan tävling du inte ska missa är min tävling på Instagram! Jag lottar nämligen ut ett litet sommarpaket som består av solkräm från Dermoshop, en tygkasse, några vykort och så de tre första kapitlen av Vad heter ångest på spanska?

Så gå nu ut på internet och se till att vinna dig ett exemplar av Människohundarna eller mitt lilla sommarpaket!

Ett skrivande sammanhang

Under helgen var det dags för vår nionde helg av Litterärt skapande. Nio helger har redan gått och det är bara tre som kvarstår. Nästa gång när vi träffas med hela gänget är det september och vi har utkommit med vår gemensamma antologi Människohundarna. Kan knappt förstå det just nu!

Att få vara en del av det här skrivande sammanhanget är det absolut bästa med kursen. Jag har lärt känna så många smarta, fina, roliga, härliga och begåvade människor varav många förhoppningsvis kommer att hänga med i livet länge efter avslutad kurs. Jag kan faktiskt inte ens föreställa mig livet utan alla finingar jag träffat.

   Hanna  jag och tog glasspaus på lördagen.

Hanna jag och tog glasspaus på lördagen.

Det jobbigaste när jag började skriva då för fyra år sen var nämligen att inte ha någon att snacka skrivande med. Det kändes ensamt och jag skulle ha behövt några skrivarkompisar och just ett sammanhang.

Däremot kan jag ibland tycka att just Litterärt skapande inte kanske är helt rätt för mig. Ibland snackar vi mycket och jag skulle hellre vilja skriva mer. Med jämna mellanrum känner jag mig också otroligt olitterär och dum, många av de andra har läst litteratur eller har allmänt mer koll. Jag har inget emot att inte ha koll, men vissa diskussioner går helt över huvudet på mig, hehe.

  Lördagslunchen åtnjöts i solen på en picknickfilt vid ingången till kurslokalen.

Lördagslunchen åtnjöts i solen på en picknickfilt vid ingången till kurslokalen.

Med det sagt är jag otroligt glad över kursen, möjligheten att medverka i en antologi och alla nya människor jag lärt känna. Men om du funderar på en skrivarkurs som fokuserar på det praktiska och på mycket skriv kan jag rekommendera den nya författarskolan vid Västra Nylands folkhögskola som startar i höst.

Det är Mia Franck och Monika Fagerholm som håller i trådarna. I mars gick jag på en helgkurs med Mia och hon är också en av handledarna på Litterärt skapande och jag kan lova att den planerade Författarskolan kommer att bli magiskt bra, så är du nyfiken på att jobba stenhårt med ett manus är det rätt kurs för dig!

Hur är det med dig, har du gått någon skrivarutbildning eller skulle du gärna gå en? Finns det i så fall någon speciell du tänker på? Det ska ju också börja en utbildning i Vörå, så roligt att det händer så mycket på skrivarfronten i Svenskfinland!

  På lördag firade vi vårfest hos Christa där hennes man fixade välkomstdrinkar till oss alla.  Lotta  och jag var extremt glada över det! Sjukt god var drinken dessutom!

På lördag firade vi vårfest hos Christa där hennes man fixade välkomstdrinkar till oss alla. Lotta och jag var extremt glada över det! Sjukt god var drinken dessutom!

Mina böcker

Just nu händer så mycket att jag har lite svårt att hänga med, men jag ska försöka uppdatera känslor och tankar här enligt bästa förmåga. Det är mycket kring debuten – i torsdags skickade jag nyaste versionen till redaktören. Förläggaren ska läsa, sen blir dags för språkgranskning och så äntligen börjar ombrytningen.

Det ska bli så otroligt spännande att se vilka fonter som väljs och hur boksidorna kommer att se ut. Jag reagerar själv väldigt snabbt på jobbiga/dåliga typsnitt och om jag känner att bokens inlaga (alltså hur boksidorna ser ut) känns ogenomtänkt. Det är ett riktigt proffs som ska göra min inlaga, så jag är säker på att det blir usnyggt.

I går uppdaterade jag också lite här på min blogg/webbsida. Jag lade bland annat till Mina böcker i menyn längst upp. I höst blir det ju faktiskt två böcker och inte bara en. Utöver Vad heter ångest på spanska? ger Förlaget också ut vår LittSkap-antologi Människohundarna. Känns helt overkligt att jag i höst kommer att få hålla i två egna böcker. Wow! Här ett litet smakprov ur en av mina antologitexter:

"Du är tio minuter försenad i en stad som inte är din. Jag slutar frysa när jag möter din blick. Sedan frågar jag dig om du gillar hamburgare. Du säger ja. Så klart."

Förresten så kommer jag att sälja både romanen och antologin så du kan köpa bägge direkt av mig – med signering så klart (om du vill)! Följ gärna min författarsida på Facebook så håller du koll på när jag öppnar förhandsbeställningen. Och den berättar jag så klart om här på bloggen också!

Havet har inga återvändsgränder

Hej från ett tåg på väg från Åbo till Helsingfors. Ytterligare en helg av litterärt skapande har passerat. Vi har talat om texter och vi har skrivit och så har vi talat lite till. Det är en sann lycka att jag får vara en del av det här sammanhanget, men nu ser jag fram emot att komma hem.

I dag gjorde vi en intressant skrivövning som jag inte tänker berätta desto mer om, men publicerar resultatet här. Glad söndag!

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Morgonen är gråare än i går. Dimman sluter sig kring byggnaderna och lägger sig över ån. Jag blundar. Havet brusar och saltdoften sticker i näsan. En mås skränar.

När jag öppnar ögonen är de enorma lyftkranarna allt jag ser. De ser ut som giraffer på en tom savann där färgerna tagit slut.

Jag tänker på allt de livlösa girafferna lyft och sänkt, lyft och sänkt. De har lastat fartyg som begett sig ut på långa resor över Atlanten. När de startar från Finland lastas de fulla med Fazers blå och på vägen tillbaka är lastutrymmena fulla med bananer. Först är de gröna men ju längre resan lider så börjar de så småningom gulna, som de gamla tidningsarken Pär och hans kompisar samlade in.

I stället för att gå till Litterärt skapande vill jag hissas upp i en av lyftkranarna och sänkas ner på första bästa fartyg som passerar. Jag struntar i att inga fartyg passerar här, just nu öppnar sig havet och det fina med hav är att det finns oändligt med riktningar.

På havet går det aldrig att komma till en vägs slut. Havet har inga återvändsgränder utan vågorna svallar vidare och vidare och vidare och plötsligt har fartyget enorma segel och vinden blåser alltid åt rätt håll, för det spelar ingen roll med vad som är rätt eller fel. Ute på havet glömmer jag liksom bort att jag har ett jobb och ett liv och ett Tinderkonto att ta hand om.

Jag känner hur marken gungar under mina fötter och jag är redan ombord, på väg mot något där jag inte behöver ha exakta svar.

Precis som Pär drömmer jag om något större, något som varar längre än alla de små stunder som livet sägs bestå av. Jag har två utbildningar men undrar vad poängen med dem är om jag i stället kunde kliva ombord och komma iväg. Havet har inga utbildningskrav, det lägger inga deadlines.

Dimman tätnar och jag hör hur havet ropar mitt namn och vill att jag ska ta det där klivet. Bara åka. Inte göra det svårare än så.

”Ville.”

Nu är jag säker på att havet säger mitt namn.

”Ville”, säger havet igen.

Jag blundar och hör hur ett fartyg närmar sig.

”Ville”, ropar rösten. ”Nu måste vi åka.”

Terhi har vevat ner fönstret i sin bil, motorn är i gång. Dimman skingras en smula och jag ser att det bara är Aura å. Havet är längre borta.

Jag sätter mig i bilen och slänger en sista blick mot ån.

”Alla vattendrag leder till slut ut i havet”, säger jag medan Terhi lägger i ettans växel.

”Va?” säger hon och accelererar.

”Nä inget”, säger jag och blundar.

Motorljudet vaggar mig tillbaka till havet. Det finns fortfarande kvar, försvinner ingenstans.

En torsdag i livet/skrivet

Sen i går jobbar jag äntligen med Nationen igen. Jag har satt en inofficiell deadline för redigeringen den 5 maj. Då åker jag nämligen på en 11-dagar lång Europaturné för att hälsa på kompisar i Amsterdam, Hamburg och Berlin (megayay!) och tror jag vill ha en skrivpaus då.

I går började jag redigeringen med Mikael (en av tre huvudkaraktärer i romanen). Tanken är att mina kurskompisar på Litterärt skapande ska få kommentera några kapitel med honom under nästa kurshelg då det är min tur att ha textsamtal. Fastän det är tre veckor till kurshelgen måste jag skicka in texten i morgon så det var väl dags att börja då. There's nothing like a deadline!

Jag har lite tvekat med att ta i projektet eftersom jag vet hur mycket jag behöver göra. Jag har ca 70 000 ord men mycket arbete kvarstår och jag har bävat inför det men det jag nyskrev/redigerade i går gav mig massvis med energi. Det kommer att bli så bra så bra. Nu är det "bara" att redigera alla resterande kapitel, hehe. I dag har jag mest flyttat runt på kapitel och funderat på hur det blir bäst.

I dag hade jag också handledarträff för att en sista gång tala om mina antologitexter med min handledare. I stället för att ha en längre text har jag valt att ha tre kortare och en av de texterna har jag bråkat med sedan september.

Men vet ni. Nu är texterna klara! Och det känns så himla skönt. Alltså verkligen jätteskönt. Min handledare sa att jag ska vara stolt över mig själv för allt arbete jag gjort med den jobbiga texten och att jag också valt en form som passar mig. Vi har nämligen konstaterat att noveller på 10–15 sidor inte alls är min grej. 

Däremot verkar jag vara rätt bra på kortare texter enligt handledaren som överlag gillade mina texter, vilket kändes skönt. Det är också några kompisar som läst texterna och fått kommentarer som "Lite du e queen of texts." eller "Alltså, så bra de är! Det märks att du är författare!". Nu hoppas vi att läsarna tycker det samma!

Vår antologi för Litterärt skapande kommer alltså i höst så då får jag ställa två egna böcker i bokhyllan. Rätt stort ändå. Jättejättestort.

P.S. Har inte glömt frågorna jag fick i förrgår, svar är på kommande!

Författarvecka!

Helgen kom och gick. I lördags promenerade jag med Lina, drack vin med Lina och gick sedan iväg på middag och kalas. Vi firade Mirjam som blivit klar med studierna och fått ett nytt jobb. Det var sjukt roligt men i går var jag extremt mör. Bilden nedan är också den enda publicerbara här på bloggen, vi hade gradubingo! (För svenskar: gradu är samma som D-uppsats.)

Men. Ny vecka, nya tag och den här veckan är det en äkta författarvecka för mig. I dag hade jag lunchdejt med min littskap-handledare. Vi pratade om mina tre texter som jag ska ha med i vår antologi för Litterärt skapande. Det var ett bra samtal och jag börjar äntligen känna att jag kan andas lite lugnare när det kommer till de texterna.

Alltså jag förstår inte varför, men uppenbarligen skriver jag mycket hellre tvåhundra sidor än tio. Nu har jag då i stället skrivit tre kortare texter, känner mig mycket mer bekväm med det riktigt korta formatet. Min längsta text är nu drygt 7000 tecken, som längst har den varit 17 000. Så över tiotusen tecken har fått ryka!

  Ibland kan vi diskutera en menings existens i flera minuter. Ska den stå kvar, ska den strykas. I dag kom vi fram till att just den meningen fick stå kvar.

Ibland kan vi diskutera en menings existens i flera minuter. Ska den stå kvar, ska den strykas. I dag kom vi fram till att just den meningen fick stå kvar.

Men författarveckan då? I morgon fortsätter den med den omtalade fotograferingen. TACK för alla kommentarer här på bloggen och Instagram. Med sällan skådad iver kommenterades det kring val av läppstift och jag blev så himla glad för varje kommentar jag fick! Valet landade (nästan unisont) på det vinröda läppstiftet. Nu måste jag bara bestämma mig för vad jag ska ha på mig.

Och på torsdag ska jag sitta ner med min redaktör och snacka om Vad heter ångest på spanska? En kunde ju tro att texten så här efter fyra års arbete är så gott som klar, men det finns ännu vissa grejer jag vill slipa på och ser verkligen fram emot att få diskutera texten. Det är som om att texten blir lite mer verklig då. Dessutom är det lättare att se bristerna då det uppstår en dialog med någon, att harva på med text ensam gör en galen till slut.

Dessutom kan det hända att jag den här veckan ska få se några skisser på omslag, can't wait! Hon som ska göra omslaget har läst manuset och gillade det, så det är i alla fall en bra utgångspunkt. Så en riktigt rolig och spännande vecka på gång.

Vad har du för planer? Ska du uträtta stordåd?

Mot Åbo – del sju

För ett år sedan var jag pirrig som fan och på väg till första kurshelgen i Litterärt skapande. Nu ser jag otroligt mycket fram emot att se alla igen, att få prata om text och förhoppningsvis skriva ny text.

Den här gången blir det road trip med Ville. Normalt brukar jag åka tåg eller buss, men omväxling förnöjer. Snart hoppar jag alltså i bilen och styr mot Åbo. Shoppade just förnödenheter för helgen: choklad, Skyr, Zlatan-vatten, klementiner och nötter. Det här med föda under kurshelgerna känns nästan som ett kapitel i sig. (Hehe, ser ni vad jag gjorde där, kapitel. Okej förlåt.)

Hoppas på att alla får en lika inspirerande helg som jag. I morgon kommer förresten ett inlägg från Buenos Aires men under tiden kan du ju underhålla dig med att kolla på min första resevideo, om du inte redan sett den!

En text om tid

Hej från tåget, här sitter jag trött och sliten och luktar eventuellt gårdagens roliga julfest. Den här Litterärt skapande-helgen har varit extra bra känner jag. Många roliga skrivövningar, julfest och allmänt bra stämning. Det blir bara bättre och bättre hela tiden.

Helgens största nyhet är att Hanna tog initiativ till att skapa ett Instagram-konto för vår kurs. Den får du jättegärna följa! Tanken är att vi ska bjuda på skrivpepp och presentationer om oss själva och annat skoj.

Men eftersom jag just nu knappt kan tänka en klar tanke ska ni få läsa en text jag skrev i går under en av skrivövningarna. Alla skulle säga ett klockslag och sedan skriva en text där allas klockslag ingår. Ganska kul uppgift och blev (än en gång) många bra texter. Så här blev min, 10 minuter tid, ingen redigering:

upload.jpg

Om bra tider

Inget bra händer efter klockan två påstås det. Men minns du den där gången när vi stod i taxikön 3:23 och sjöng Bryan Adams Summer of ´69.

Och liksom när tar ”efter två” slut? Sju på morgonen? Kvart över åtta? Jag tycker att också de är ganska dåliga tider. Liksom vem vill ens existera den tiden? Och då kan väl något knappast bra hända. Efter två måste väl ändå vara bättre än sju på morgonen.

Men vad är då en bra tid? Det beror ju så mycket på vad man vill göra. Lunch tjugo över tolv är ju egentligen perfekt. Den värsta lunchrusningen är över men det är inte för sent, utan man är så där lämpligt hungrig.

Eftermiddagar är värst. Efter tre, antingen fem över eller kvart över, då kommer tröttheten och drar ner en. Men sen när en ska lägga sig, just har stängt av tians nyheter och kryper ner i sängen, 22:22, då är man ju inte det minsta trött. Det är som om det är något fel i systemet.

I stället ligger man vaken. Vrider och vänder sig och plötsligt är klockan James Bond som pappa brukar säga. Alltså 0:07. Varje gång jag ser just det klockslaget tänker jag på James Bond och funderar på att det måste vara det sämsta skämtet någonsin. Jag tycker ju inte ens om James Bond. Inte om Roger Moore, Sean Connery eller ens Daniel Craig. Nej nej nej.

Men om det är fest så då är ju det nästan som roligast just där vid James Bond, eller möjligtvis är det ännu roligare sjutton över ett när man just har druckit kvällens andra tequilashot och dansgolvet är lika packat som en själv.

Sen blir ju klockan plötsligt över två och så börjar allt om från början. Men jag tror ju nog inte riktigt på att inget bra händer efter två. Det beror ju så mycket på vad man vill göra. Vill man hångla är allt efter två rätt bra. Då är det inte så noga.

Från hotell till hotell

Ibland är livet lyxigare och lite roligare än andra dagar. Just nu är det så. I går checkade Steffi och jag in på Clarion i Helsingfors. När jag köpte min staycation-natt passade jag på att köpa en natt till så vi kunde njuta av hotelliv tillsammans med Steffi som är på besök. Vi badade bastu, simmade, åt supergod middag och drack en drink i skybaren. På alla sätt himla himla bra. 50 euro för en natt är verkligen ett kap!

I morse vinkade jag hejdå till Steffi som tog färjan över till Tallinn (hon kommer tillbaka nästa vecka, så får prata lite mer tyska, jej!). Själv traskade jag mot tåget till Åbo där jag landar om en dryg timme. Det är dags för årets sjätte och sista LittSkap-helg och jag är så peppad. I morgon ska vi diskutera min text och på kvällen är det dags för julfest.

  Hejhej, här sitter jag och mitt nya läppstift på tåget.

Hejhej, här sitter jag och mitt nya läppstift på tåget.

Jag har lite svårt att förstå att hälften av Litterärt skapande redan gått, det var ju inte alls länge sedan jag åkte till Åbo för första gången?! Men jag är så otroligt glad över att få gå den här kursen och vara en del av vår fina grupp.

Är det nåt du undrar över kursen? Fråga gärna! Inser också nu att jag glömt bort att svara på en fråga om jantelagen, svar coming up så fort som möjligt! Som sagt, just nu rusar livet framåt och jag gör mitt bästa för att hänga med.

... och nu då?

Vilken märklig känsla det här. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag har fått upprepa det några gånger för mig själv i dag.

Just nu är jag faktiskt så trött att det inte skulle bli speciellt bra, men skulle det fortfarande vara november och NaNoWriMo skulle jag skrapa ihop ett antal ord. Väldigt många dagar i november hade jag noll lust, men jag skrev ändå. För innerst inne vill jag ju också de dagar då det smakar trä. Det om något är väl det ultimata beviset på att en hittat rätt grej?

Egentligen viskar en liten röst nu också att jag borde skriva. Inte så att jag skulle vara tvungen att göra det, utan just för att jag vill. Det spännande är att ju mer en skriver, desto fler idéer och tankar dyker upp. I går när jag skrev den sista scenen (en prolog, what?!) fick jag en idé för en uppföljare till Allt jag (inte) ångrar.

Men men, nu ska jag nu ta en litenliten skrivpaus och ladda batterierna. Redan nästa helg är det Litterärt skapande igen och jag ser fram emot det! Har saknat mina LittSkap-vänner. Dessutom ska vi diskutera min antologitext (det är min tur att ha textsamtal) och jag ser fram emot skarpa blickar på det jag skrivit.

Nåja, jag ska sluta svamla här och njuta av min lediga kväll. Om jag längre vet hur en gör? Tips? #miljöskadad

Rapport från en kurshelg

upload.jpg

Ytterligare en Åbohelg avklarad. Nu sitter jag på tåget och börjar känna lått ångest över att halva kursen snart gått. Hur är det möjligt? Den började ju just.

Den här gången handlade mycket av kursen om att uppträda och läsa på scen. Jag har inget emot att stå i rampljuset eller att läsa mina texter, men visst blir också jag nervös när jag ska läsa. Dessutom var min text extremt personlig.

Men precis som med allt gäller det att öva, öva, öva och så blir det helt okej. Själv hade jag övat på min text säkert tjugo gånger, men det är ju lite annat att göra det hemma i soffan än att göra det framför ett gäng andra. Och om exakt två veckor ska jag dessutom läsa egen text på bokmässan, huh! Inte samma text dock.

upload.jpg

Eftersom mycket av kurstiden gick åt till att öva oss på att stå på scen hann vi inte med så många skrivövningar, vilket jag tycker är synd. Jag hade nämligen tänkt att jag skulle få chansen att testköra min nanokaraktär för att få ett lite bättre grepp om henne. Nå jag gjorde ju det ändå i de uppgifter vi hade, men kände mig inte riktigt nöjd med nåndera texten. Här ett litet utdrag av den ena (som alltså knappast kommer att komma med i själva manuset).

När jag trycker på publicera blundar jag och tänker att jag i stället för Åbo är i Berlin och i stället för Aura å är det Spree. Jag är så trött på snubbar, på mitt liv, på allt. Jag inbillar mig att en flytt till Berlin skulle ge ett ansiktslyft, att jag skulle träffa mannen i mitt liv, lära mig flytande tyska och få dricka god och billig hantverksöl till frukost. I stället åker jag till Åbo och konsulterar gubbar som låtsas lyssna på mig. Jag öppnar ögonen och det är Aura å jag tittar på. Vattnet flyter inte åt något håll. Ån står lika stilla som mitt liv.

I kväll ska jag till mamma och pappa (lyxen att få mat jag inte behöver laga själv!) och i morgon tänker jag vara (nästan) ledig. Behövs efter den här helgen. Vad har du pysslat med under helgen?

Nobelpriset i litteratur

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Nobelpriset i litteratur hör till kategorin saker jag inte har så bra koll på. Jag är inte speciellt finlitterär av mig och vet inte så mycket om den litteratur som brukar vinna Nobelpriset. I år blev det Bob Dylan och jag vet inte så mycket mer om honom heller men tycker det är fint att begreppet litteratur utvidgas.

Tidigare i veckan bloggade jag om Veronica Maggios sånglyrik och det är så klart inte bara Veronica som skriver bra låttexter. Jag blir väldigt ofta imponerad av musiker som på ungefär fyra minuter lyckas berätta en historia som kunde spänna över en hel roman. Vad är väl litterär konst om inte det?

I natt drömde jag sedan att jag vann Nobelpriset i litteratur men att folk blev sura och upprörda. "Inte skriver hon ju riktig litteratur." Tydligen lever mitt komplex kvar (att jag tror att jag borde skriva finlitteratur för att på nåt sätt "räknas"). Tur att det blir LittSkap-helg i Åbo så får jag jobba på att skaka av mig mina komplex och fokusera på att skriva så bra jag kan. För det är ju det som är min styrka. Att skriva just som jag och ingen annan.

Vad tycker du om att Bob Dylan fick Nobelpriset?

Ord på två minuter

I början av veckan kände jag stressen hänga över mitt huvud. Det var många artiklar jag skulle skriva, många skrivuppgifter att tackla och jag kände mig bara dränerad och trött och undrade varifrån jag skulle dra fram alla ord.

Jag känner mig fortfarande rätt trött men i dag har något lossnat i mig. Jag har skrivit massvis. Vi hade jobbdejt med Bianca under förmiddagen och det var otroligt bra för mig. Jag måste ju jobba om jag är på en jobbdejt. Jag hade på förhand bestämt att jag skulle skriva på min antologitext och filade och funderade också på mina hemuppgifter för LittSkap.

En av uppgifterna är att skriva en text som tar två minuter att läsa upp. För att veta att det ska ta två minuter så jag har läst texten högt säkert tjugo gånger i dag och tagit tid med mobilen. Först var texten en minut, sedan tjugo sekunder för kort, tio sekunder för kort och till slut landade jag ungefär på två minuter.

 Inspirerande böcker både utanpå och inuti (men In transit har jag inte börjat läsa ännu).

Inspirerande böcker både utanpå och inuti (men In transit har jag inte börjat läsa ännu).

På eftermiddagen översatte jag en text för Addeto och läste slut Sandra Beijers Allt som blir kvarEfter det hände något. Jag vet inte om det var Sandras ord, gårdagens releasefest för In transit, efterdyningar från bokmässan eller vad, men nu har jag skrivit som en tok. Det bara kommer ord efter ord efter ord.

Tror faktiskt jag saknat orden lite. Visste kanske inte ens att jag saknat dem. Men nu verkar de vara här en stund och det är jag glad över. Hoppas orden vill hänga med mig ett tag framöver. För jag har massor jag vill berätta.

Vem ska jag lyssna på?

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Min författarkarriär har knappt ens börjat (eller beror ju på vad som räknas som en början) och jag har redan fått höra massvis med olika åsikter om hur jag skriver och om mitt språk.

Jag har fått höra att jag skriver slarvigt, dåligt och att texten måste bli bättre för att kunna bli utgiven. Men jag har också fått höra att jag är en "elegant och säker prosaist som behandlar språket både med auktoritet och avspändhet" och att mina texter "präglas av intelligens och exakthet men samtidigt stor smidighet".

Jag har fått höra att folk har haft svårt att lägga ifrån sig mina manus när de testläst – också i situationer då personen i fråga testläst manuset flera gånger. Jag har fått refuseringar och jag har fått höra att jag öser på för mycket.

Med andra ord har jag fått höra både det ena och det andra och blivit behandlad på olika sätt av olika litterära "auktoriteter". Orsaken till att jag bloggar om det här är Författarpoddens nya avsnitt (ja! äntligen är de tillbaka!) där de funderar på just de här frågorna – vilka auktoriteter ska diktera åsikterna om ens eget skapande?

Vems åsikter väger mest?

Om jag en dag blir publicerad kommer jag att få en hög av åsikter via recensioner och övriga kommentarer. Jag inbillar mig absolut inte att alla kommer att gilla det jag skriver. För det finns väl inte någon som lyckas med det – och jag har absolut inga ambitioner att göra det.

Men vem ska jag lyssna på? Vems ord ska jag ta till mig? Ska jag blint lyssna på dem som älskar mitt sätt att skriva eller ska jag också ta till mig (den ibland inte så konstruktiva) kritiken? Naturligtvis måste jag lyssna på olika röster och åsikter men i slutändan handlar det om vad jag själv tycker.

Om jag känner att jag kan stå för det jag skrivit och om jag vet att det kommer att finnas människor som gillar det jag skriver struntar jag i resten. Visst, jag vill utvecklas och bli bättre, men ibland känns det som om en del åsikter jag får höra handlar mer om de personer som framställer dem än om min text och mitt sätt att uttrycka mig (alltså: INGEN FÖRSTÅR MIG, hahaha).

Snart ska jag i väg på releasefesten för Hannele Mikaela Taivassalos nya roman In transit (kanske världens finaste omslag?). Jag har turen att ha Mikaela som min handledare för LittSkap och hon är definitivt en av dem jag lyssnar på, eftersom hon alltid förklarar och peppar när hon framför sin konstruktiva kritik. Med hennes hjälp känner jag att jag blir bättre.

Vem lyssnar du på?

Vad har jag lärt mig?

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Jag fick en fråga här på bloggen som handlade om vad jag lärt mig under Litterärt skapande hittills. Och när ni frågar svarar jag så klart – bara att ösa på med frågor i kommentarsfältet om du undrar nåt. Nu dags för den här frågan.

Ofta sägs det att skrivarkurser och författarutbildningar leder till en likriktning, att alla på kursen börjar skriva på samma sätt. Den myten tycker jag vi direkt kan ta kål på, för så är det verkligen inte. Alla vi som går kursen har våra egna sätt att uttrycka oss och det bästa med kursen är att försöka bli bättre på just det egna uttrycket.

En sak jag klagade på för min handledare var att det kändes som om att jag skrev samma text. Om och om igen. Det är liknande situationer och dialoger och jag kände mig så otroligt fantasilös. Sedan sa hon det bästa jag nånsin fått höra om just mitt skrivande.

Det är bra att skriva "samma text" flera gånger – för det är då jag skärper till mitt eget sätt att skriva. Inför kursen hade jag rätt mycket ångest för att just mitt sätt att skriva inte är tillräckligt fint. Jag skriver ingen stor prosa, absolut inget som kan anses vara finlitteratur. Men jag har lärt mig att mitt sätt att skriva är precis lika viktigt som alla andra sätt.

Skriver jag bättre nu?

Men vad har jag då konkret lärt mig? Det är så otroligt svårt att säga. Jag tror att nästan alla kreativa studier sker lite i skymundan, det är svårt att greppa och peka på vad som lett till vad.

Har jag blivit en bättre skribent under kursen? Säkert, men det är inget jag kan bevisa. Men jag har lärt mig att tackla olika sorters uppgifter och tvingat mig själv att tänka i andra banor och fått många insikter om både min egen text och andras. Det viktigaste är kanske att jag lärt mig läsa olika sorters texter. Jag har också blivit bättre på att förstå texter som jag egentligen inte alls förstår – om ni alls fattar vad jag nu menar.

Jag har inte planer på att börja skriva som någon annan, men det finns alltid något i andras uttryckssätt som sätter i gång min egen kreativitet. Och det är kanske just det mycket handlar om – att lära sig att se möjligheter och mönster. Både i egen text och andras. Liksom öppna ögonen på nåt sätt.

Det här är något jag tänkte fundera vidare på i inspirationsbrevet – skickar ut det första i morgon (iih så spännande!) så ännu hinner du haka på. Fyll i namn och e-postadress så lägger jag dig på listan. Som sagt är det absolut ingen spam utan en kreativitetskick i mejlformat.

Utöver mer tankar kring kreativitet och möjligheter ska de som beställer brevet få läsa om Raimo som älskar simhopp. Och det vill ni väl alla, eller hur? Skrev texten rätt fort och vet inte riktigt vad jag ska göra med Raimo, så de som prenumererar får en chans att hänga med honom i stället för att han ska behöva hänga på min dator i all ensamhet.

Och på tal om skrivarkurser – vill du gå en kurs i höst hinner du ännu haka påNylands litteraturförenings kurs som går måndagar varannan vecka klockan 18–20 på Richardsgatans bibliotek i Helsingfors, första träffen är om en vecka. Mejla mig på michaela.vonkugelgen@gmail.com för mer information.

Vet nu förresten inte alls om jag svarade så tillfredsställande på frågan om LittSkap men fråga vidare om det är nåt du undrar över! Eller fråga om nåt annat. Som sagt, frågor är alltid välkomna här!

Att börja om från början

Att börja. Starta igen. Bara göra efter en paus kan vara svårt. Den här hösten innehåller så många börjor (haha det är nog inte ett ord) att en stor del av min tankeverksamhet går åt att organisera allt i huvudet. Jag ska börja om från början med:

  • Löpningen (och träningen överlag).
  • Ett nytt romanmanus.
  • En antologitext för Litterärt skapande.
  • Nya jobb.
  • Ny livssituation.

Inget av det ovan nämnda är egentligen sjukt skrämmande eller annorlunda jämfört med vad jag gjort tidigare i livet men min grundkondition är lidande i mycket.

  Bara att ställa sig vid strecket och börja springa. Foto: Unsplash.

Bara att ställa sig vid strecket och börja springa. Foto: Unsplash.

Springa

Till exempel löpningen – jag hade fått upp så bra momentum det senaste året och hade sett fram emot en träningsfylld sommar men så stukade jag ju vristen i juni och tränade väldigt lite. Framför allt löpning. Nu har jag sprungit två löprundor och är om möjligt ännu rödare än normalt efteråt (dagens flås finns förresten på Instagram-story, heter kuggekugge på insta om du vill följa).

Benen tynger, pulsen skjuter i höjden och jag är så evinnerligt långsam och seg. Men jag vet att det blir bättre bara jag släpar ut mig gång efter gång. Vristen bråkar inte och jag kan ju faktiskt springa. Så otroligt skönt.

Skriva

Jag har börjat skissa på antologitexten. Jag har ju orden, dom finns, men det känns segt och jag är nästan lite blyg och tvär mot texten. Fråga mig inte varför, men nu har jag en deadline om några veckor då min handledare ska läsa så inget sätter väl fart på en lika bra som en deadline.

Vill också börja med det nya romanmanuset. Fastän det alltid är lite skrämmande att börja med ett sådant jätteprojekt längtar jag så efter att få skriva nytt, slänga in mig i nya situationer och lära mig mer om min huvudkaraktär (som fortfarande inte har något namn!!!).

Dejta

Privatlivet har också fått en helt ny start. Plötsligt är jag singel och står i ruta ett. Försöker bli klok på Tinder och andra dejtingappar. Skickar meddelanden till män som svarar eller kanske inte svarar (varför är det så få som svarar, kan nån förklara för mig va?).

Har absolut ingen panik att hitta någon ny genast genast genast, vill mest påminna mig om att det finns män där ute. Såna som till och med kan vara trevliga och som jag kanske kan bli kär i en dag. Plenty of fish in the sea och så vidare.

Men ja börjor (vi bestämmer att det är ett ord) är vad den här hösten handlar om och egentligen är det ju ganska najs. För jag tror att många av de här börjorna kommer att leda till mycket nytt och spännande. Så det är väl bara att börja då, ehe.

Vad ska du börja med i höst?

P.S. Just nu sprutar jag ut blogginlägg i våldsam takt (för att vara jag). Kanske det också är en ny början. Ska jag fortsätta så här eller blir det för mycket?

Vad fan ska jag skriva?

Det här brukar jag tänka inför så gott som varje skrivövning vi gör under litterärt skapande. Vi får en uppgift och oftast 10–15 minuter tid på oss. I början en svag panik och det känns som att alla idéer i mitt huvud är dumma och dåliga men ändå skriver jag ner nåt. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra.

Den här helgen har vi mest diskuterat poesi (och jag har varit som ett trotsårigt barn som skrikit att jag inte fattar) men några skrivövningar blev det så klart också.

  Zlatan, nötter och annat nödvändigt som behövs för att åstadkomma stor litterär konst.

Zlatan, nötter och annat nödvändigt som behövs för att åstadkomma stor litterär konst.

Vi avslutade kursen med att skriva haiku som är överraskande roligt, kanske för att åtminstone jag känner att det är så kravlöst. Haiku är japansk dikt på tre rader. Den första raden ska ha fem stavelser, andra raden sju stavelser och den tredje raden fem stavelser. Diktens innehåll ska gärna ha en antydan till årstid. Jag skrev fyra varav ni ska få läsa två.

simstadion stängt
måste hitta nytt vatten
att dyka ner i
svep höger, vänster
finn kärleken, eller möt
vintern utan hen

Antologi?

Mest huvudbry kring mitt skrivande vållar vår planerade antologi. Tanken är då alltså att vi tolv som går kursen tillsammans ska ge ut en antologi med våra texter. Vi har inte kunnat enas om något tema, så jag tror att alla bara skriver det som faller dem in och det blir säkert bäst så.

Mitt problem är att jag inte har någon jävla aning. Jag tycker det korta formatet är så otroligt jobbigt och för varje idé jag kommer på vill jag helst skriva en hel roman, ehehehe. Grubblar också väldigt mycket på en hurdan text jag vill skriva, jag vill ju att det ska låta som jag.

Jag har tjatat på att jag vill ha en skrivövning eller nån annan impuls som jag kan utgå ifrån. Något som kan hjälpa mig att börja. Helst en uppgift då jag först tänker vad fan ska jag skriva men så att det ändå blir nåt så där som det alltid blir. I dag kollade jag faktiskt på texter från tidigare övningar för att se om där skulle finnas något jag kunde ta fasta på, men fastnade inte riktigt för något.

Mitt tjat har tyvärr inte genererat nån ordinerad skrivövning men i dag visade en kurskompis illustrationer som hon gjort med tanke på omslaget för antologin. Hon hade gjort många jättefina bilder. Bland dem fanns en som jag föll extra mycket för och bilden har fastnat på min näthinna.

Medan jag traskade omkring i ett regnigt Åbo efter att vi avslutat kursen för den här helgen kom jag faktiskt på vad jag kunde skriva om. Jag såg en scen framför mig, ord började dyka upp i mitt huvud. Ingen aning om det verkligen blir just den texten som blir min antologitext, men nu har jag åtminstone en startpunkt.

Men om du mot för modan har en skrivövning du vill slänga på mig eller en önskan om vad jag kunde skriva om så får du supergärna skriva det i kommentarerna så jag sen kan fundera vad fan ska jag skriva om.

Förresten så känner jag alltid en märklig blandning av vemod och inspiration efter kurshelgerna. Det är så många tankar och idéer som trängs i huvudet och tävlar om min uppmärksamhet. Så mycket jag vill skriva ner innan det flyger iväg. Lite så där som livet, så många chanser och möjligheter men det gäller att vara snabb för att hinna gripa tag i dem. Hälsn: söndagsfilosofen som väntar på bussen

  Jag gick förbi något som kanske hade varit ett roligt kalas om det inte hade regnat. 

Jag gick förbi något som kanske hade varit ett roligt kalas om det inte hade regnat.