Tänk att den här tjockisen också hittade kärlek eller varför jag är nöjd över att inte längre nätdejta

Okej oj, blev lite väl lång rubrik på det här inlägget men vi kör! Facebook påminde mig i dag (ÄLSKAR den funktionen) om kanske den mest underhållande och störande snubben jag stött på under mina tidvis väldigt utdragna nätdejtingperioder. Jag skrev ett inlägg för två år sedan där jag beskriver vad vår konversation gick ut på (lönar sig att klicka, lovar!). I korthet skrev den här snubben ett första meddelande där han var neggig och jävlades med mig och när jag påpekade det för honom kontrade han med att kalla mig tjockare än medeltalet. Ah, so classy!

Och ja – nätdejtingvärlden är full av tölpar och idioter. Speciellt om en själv råkar vara ute efter att hitta kärlek och ett förhållande är Tinder och alla dess appkompisar ett minfält redo att spränga sönder ditt hjärta för varje gång du lyckas högerswipa på nån som inte har riktigt, eh, samma intressen som du. Fastän jag själv tydligt skrev att jag var ute efter nåt äkta var det både en och annan som inledde med “hej, ska vi knulla?”.

mmbariloche.jpeg

Men så finns det undantag. Fantastiska undantag. De är inte många, de gömmer sig bland all skit, de är tidvis totalt försvunna från radarn, men sen ibland så kommer det en typ du vill högerswipa på riktigt. Inte på grund av slentrian eller för att han kanske är okej trots att han poserar halvnaken på gym på alla sina bilder. Utan på grund av att han har en snäll blick och en fin presentation som får magen att göra volter.

Så ni som kämpar med tölpar och idioter som han från två år sen: håll ut, det kommer nåt bra, jag lovar! Men jag ger tyvärr ingen garanti för hur många idioter du måste få meddelanden av eller dejta före det händer. Ibland känns det som om en miljon dejter minst, ibland kanske du träffar drömpersonen direkt. Men ett är säkert: du kommer inte att träffa någon om du inte vågar chansa det minsta lilla. <3

Gör det som känns obekvämt – gå utanför bekvämlighetszonen

För ungefär en månad sedan när jag var på gymmet orkade jag inte köra uppvärmning på löpmattan utan tänkte att jag ska göra nåt roligare. På mitt gym är det möjligt att göra virtuell träning, alltså träningspass från video. Jag hade lust att dansa så jag satte i gång ett dansprogram.

Ensam i den enorma salen började jag sedan dansa. Eller “dansa”. Jag rörde armar och ben åt diverse håll, snurrade och hoppade och kände mig så otroligt obekväm. Det är stora fönster in i salen och alla som tränade utanför såg exakt hur hopplöst dålig jag var på dansandet. Halvvägs in i programmet kom en tjej in i salen för att göra magmuskler. Jag sa nåt i stil med “jag ber om ursäkt för mina otroligt dåliga dance moves” och hon sa “ingen fara, jag skulle aldrig våga göra det där, jag skulle skämmas så mycket” (i vänlig ton obs!) och så svarade jag: “hördu, jag skäms nog jag också” men fortsatte sen att dansa.

Var det obekvämt? Utanför min bekvämlighetszon? Ja. Verkligen! Vad hände? Jag skämdes lite, fortsatte dansa och skrattade rätt mycket åt min uselhet på dansgolvet. Tjejen som gjort magmusklerna och jag råkades senare under gymbesöket och hon log stort och uppmuntrande mot mig. Jag överlevde! Det var ingen fara! Allt var okej! Till och med skammen avtog lite.

Lika obekvämt som en orytmisk von Kügelgen på dansgolvet kändes det att publicera gårdagens inlägg om pengar och hur mycket jag tjänar. Men jag hade bestämt att jag skulle göra det. Utmana mig själv och se vad som händer. Nå vad hände? Jag fick massvis med positiv respons och direkt när jag hade klickat publicera kändes allt okej.

Ni vet den där känslan när en borde ta ett snack med en kompis eller partner eller chef och det känns helt omöjligt att få allt ur sig? Det är skrämmande och obehagligt och jobbigt och hemskt. Men sen efteråt känns det alltid bättre. Alltid! Den känslan kanske inte kommer direkt, men den kommer. Att våga säga eller göra något som känns obekvämt brukar i de allra flesta fall leda till något ännu bättre. Därför tycker jag att vi alla borde bli bättre på att gå utanför vår bekvämlighetszon.

Till exempel så tyckte jag att mina veckoplaner här på bloggen kändes lite obekväma. Jag tänkte “vem bryr sig” och skämdes lite. Men sen publicerade jag veckans planer, fick bra respons och fortsatte med det. Ibland är det faktiskt inte svårare än så.

Foto av ett foto från Fotografiska. Jag tänker att det här är en bra påminnelse för alla som funderar på att gå utanför sin bekvämlighetszon. Du har bara tristessen att förlora!

Foto av ett foto från Fotografiska. Jag tänker att det här är en bra påminnelse för alla som funderar på att gå utanför sin bekvämlighetszon. Du har bara tristessen att förlora!

VECKANS PLANER

Måndag: Frukost på kontoret, sprang akut hem får att ta emot gubbar som fixade min söndriga persienn, skrev klart några artiklar och skickade till uppdragsgivaren, gjorde en översättning för Utbildningsstyrelsen och under eftermiddagen jobbade med andra översättningar. På kvällen är det bloggisträff och handboll.

Tisdag: Jag ska göra en intervju, jobba med översättningar och andra texter. På eftermiddagen har jag bokat frissatid och ska sedan på en tidig middag till Kicka & Jon (barnfamiljstider). På kvällen är det dags för modul 2 i Friday Lab med fokus på målsättningar.

Onsdag: Jag börjar dagen med seminariet När business möter konst på Sveriges ambassad i Helsingfors. Jag tror det blir sjukt intressant! Efter det vanligt jobb och på kvällen BodyCombat.

Torsdag: Jobb, skrivdejt med Anne (som har en ny webbsida!) och träningsdejt med min syster Anna.

Fredag: Jobb, fixa undan allt som hänger löst och göra mig redo för helgen. Efter jobbet tänkte jag delta i releasefesten för Min lilla gröna. Det ska bland annat bli klädutbyte!

Lördag & söndag: Match i karis på lördag och så förhoppningsvis allmänt chill. Har också en del att fixa inför resan.

Hur ser dina planer ut för veckan? Och tror du att du skulle kunna klämma in ett litet besök utanför bekvämlighetszonen?

En januarirapport

Jag såg nyligen ett Ted Talk om att prokrastinera, alltså att skjuta upp grejer tills en absolut måste göra något. Ett roligt men också tankeväckande snack. Det som fick mig att stanna upp var det talaren kallade en livskalender. Ett vitt papper med svarta rutor. En ruta för varje vecka i ett nittioårigt liv. När jag såg alla veckor framställda så där så såg det inte ut som så mycket (kolla klippet!). Därför känns de helt galet att årets första månad redan gått. En tolftedel av 2019. Liksom när hände det?

För mig var januari en intensiv månad. Jag skrev 11 artiklar, översatte 14 artiklar, jobbade en del för utbildningsstyrelsen, hade mentorträff med mina adepter, deltog själv i Friday Lab och gjorde uppgifter som hör till labbet, gick en intensiv fotokurs och deltog i Mediespråkskryssningen. Och så har jag yogat varje dag, gått en gång i veckan på combat plus en hel del handboll.

Jag besökte Amos Rex och Allas Sea Pool för första gången. Såg Mary Poppins på bio, besökte Fotografiska, lånade många härliga plagg, drack många koppar av mitt favoritte, köpte ett par vinterskor. Kollade många handbollsmatcher, fixade med företagets byråkrati och tog i bruk ett nytt system som jag knappt hunnit bekanta mig med.

upload.jpg

I går kväll när jag kom hem till Markus var jag trött och sur och i ett skede av kvällen började jag bara gråta. Utan nån orsak alls. Eller kanske då för att jag är trött. Eller för att månadens slut blev ett sorts avslut, en tomhet. Det känns som att jag gett så mycket av mig själv under januari. Att det satts så mycket i rörelse i mitt huvud som jag försöker greppa och bli klok på. Att jag är otroligt glad över att tre så gott som lediga veckor snart väntar på mig.

Det jag är allra stoltast över är yogandet. Tänk ändå att jag yogat varje dag. Och att jag alltid mått bättre efter ett yogapass. Nu vill jag verkligen fortsätta med yogan. Kanske inte varje dag, men nästan. Jag är också stolt över hur jag strukturerat upp mitt jobb och hur bra det går just nu. Jag tror jag slog rekord i fakturering den här månaden. Hur häftigt? Jag är också stolt för att jag ätit kött bara tre dagar under hela månaden och inte köpt en enda frukostost, utan kört på veganska röror på brödet på morgonen.

Det jag önskar att jag skulle bli bättre på är mitt skrivande. I januari skyllde jag på jobbet och många andra saker för att jag inte skrev och jag längtar efter att hitta en skrivglädje. Skriva för att det är kul, inte för att det nån dag kanske ska publiceras. Skriva som om jag inte skulle vara utgiven ännu, utan fortfarande kämpa för det. Skriva bara för skrivandets skull. Skriva för att jag vill. Vart har viljan försvunnit? Eller har jag bara varit trött?

Jag vill också läsa mer. Den här månaden har jag mest lyssnat på Harry Potter inläst av Stephen Fry, låtit mig själv sjunka in i den magiska världen som jag så älskar och trivs i. Inte orkat ta tag i något svårt. Eller jag läste också Karolina Ramqvists essä "Det är natten” och tänkte mycket på vad ett författarskap är. Vad det innebär. I början av månaden lyssnade jag på två böcker om vanor och rutiner på finska. Om att hitta träningsglädje och motivation i vardagen. Praktiska handböcker som inte gav så mycket nytt. Nu längtar jag efter att läsa en riktigt bra roman, nåt som griper tag i mig.

Januari kändes evighetslångt men passerade ändå fort. En sån paradox. Och nu är det februari. Liksom så där bara. Åtminstone börjar månaden på bästa möjliga sätt. Både Markus och jag är lediga i dag och vi ska ha en riktig drömdag. Men den tänker jag berätta mer om en annan gång, för nu ska jag njuta av min välförtjänta lediga dag!

Hur var januari för dig? Bra, dåligt eller nåt mittemellan?

En vintrig simtur

upload.jpg

Vi småspringer till poolen för att slippa undan den kalla luften. Vi sparkar av våra sandaler och glider ner i bassängen. Det tjugosjugradiga vattnet sluter sig runt våra kroppar och kylan är borta. Vattenångan ringlar sig upp från ytan, skymmer blicken och allt runt omkring oss blir mjukt och suddigt. För varje simtag vi tar djupnar mörkret och staden lyses upp av stämningsfulla ljus. Allt är så mycket vackrare från den här nivån. Vi är mitt i staden men ändå inte.

Vi simmar på en bana men vet inte om vi är de enda. Vi ser ingenting. Efter en knapp timme kliver vi upp ur poolen och småspringer tillbaka till bastun. Vi fryser men skrattar. Och vi överlever. Från bastulaven ser vi en av båtarna som dag efter dag kryssar till Sverige. Vi nynnar på reklamlåten och känslan av en välregisserad reklam förstärks när båten lossar ankar och börjar sin väg mot Stockholm för ytterligare två nätter ute på Östersjön. Via aktern ser vi in till promenaden som är upplyst av ett lila sken. Jag tänker på alla människor som är ombord. Vem är de? Varför är de ombord? Är det någon som kommer att stå ensam på det halvtomma dansgolvet och bara önska att någon, att ens en annan människa, skulle se hen. Se och visa det. Jag ser dig.

upload.jpg

Efter dusch och bastu är jag så varm att jag måste gå ut och svalka mig tre gånger för att klara av att klä på mig. Fuktighetskrämen rinner av ansiktet och tränger ut tillsammans med svetten som min kropp avger. Jag klär snabbt på mig och går sedan ut med jackan på ärmen, måste svalka mig igen. Hon följer några minuter senare.

Vi går över ett tomt och mörkt Senatstorg, månen lyser stark bakom våra ryggar. Vi viker in mot Domkyrkan, sätter oss på Kafé Engel och beställer varsin laxsallad. Kroppen är tung och lite trött efter simturen, Domkyrkan lyses upp av lampor. Staden är tyst och lugn. Söndag kväll. Vi pratar och pratar, det är sällan tyst mellan oss.

Vi skiljs åt utanför och säger: det här måste vi göra igen. Och jag vet att med henne är det inte bara tomma ord. Med henne gör vi faktiskt det.

Målsättningar för 2019

Årets första söndag och jag tänker mer eller mindre automatiskt på den första veckan som gick och allt som är på kommande. Jag har som tradition att livsdejta mig själv och de sista dagarna av 2018 när jag hasade runt hemma, tog det lugnt och slappade, funderade jag också på vad och framförallt hur jag vill att det här året ska bli. Tidigare när jag livsdejtat mig själv har jag svarat på bland annat följande frågor:

  1. Vad har jag åstadkommit det senaste året?

  2. Vilka är mina största misslyckanden det senaste året/vad vill jag utvecklas inom?

  3. Vad har jag lärt mig?

  4. Vad ska jag fokusera på nu?

  5. Topp 10 målsättningar för det kommande året?

Det är ett jättebra sätt att gå igenom det gånga året och helt enkelt förstå vad som hänt och vad jag önskar att kommer att hända. Den här gången skrev jag ner snabba tankar om 2018 i fyra olika kategorier: ekonomi, skrivandet, bloggen & jobbet. Dessutom skrev jag ner ett antal lärdomar/insikter som det gångna året bjöd på. Jag skrev också vad som varit bäst och vad som varit sämst. I praktiken svarade jag alltså på samma frågor som de ovan, men i ett annat format.

Jag tror att det gör gått för alla att sätta sig ner med papper och penna, bläddra i kalendern eller bland fotona för att påminna sig om året som gick. Vi tror ofta att vi har rätt bra på koll på hur vi mår/hur det gått, men åtminstone jag får gång på gång nya insikter och överraskningar när jag funderar på det som hänt och det jag vill att ska hända. Att helt konkret skriva ner grejer på papper (och att prata om det) ger så mycket.

P1040641.jpg

Vad vill jag av 2019?

När jag började tänka på 2019 och hur jag vill att året ska bli skrev jag ner fem olika livsområden och hur jag hoppas att jag kommer att utvecklas kring det. Jag delade in i följande kategorier: skrivandet, jobb, blogg, träning & personlig utveckling och skrev sedan ner ungefär fem punkter för varje kategori.

SKRIVANDET vill jag utvecklas i genom att hitta en rutin för det och slutföra de projekt jag har på gång. Jag har flera olika projekt jag vill jobba med men tycks aldrig hitta tiden för det. Jag planerar in det, men så blir det inte av på grund av att “jag har så mycket jobb”. Nu under helgen har jag tänkt att jag kanske borde inleda varje arbetsdag med att skriva i 45 minuter och först sen ta tag i det “riktiga” jobbet. Jag vill ju prioritera skrivandet, men känner alltid att jag först måste göra det jobb jag får betalt för.

JOBBET har rullat på bra men i år hoppas jag på färre, men större kunder och helt enkelt bättre betalt för det jag gör. Med andra ord: mindre sillsallad och tusen olika uppdrag på några hundra euro som äter massvis av min kapacitet. Under våren har jag åtminstone två (eller egentligen) tre större kunder, vilket känns lovande. Exakt så vill jag jobba. Då har jag också möjlighet att säga nej till sånt som inte känns rätt i magen.

BLOGGEN vill jag uppdatera 4–6 i veckan och har för första gången gjort upp nåt sorts schema för mig (som jag frångått redan två gånger denna vecka, eh). Men jag är ju ändå en spontanbloggare och har jag lust att skriva om nåt just en viss dag tänker jag göra det. Snarast ville jag ha en tydlig lista på ämnen att blogga om, så att jag inte gör det “sen nångång …” som det blivit hittills. Att göra nåt genast är oftare en bättre lösning än att skjuta upp det i all evighet. Trots detta vill jag att bloggen också i fortsättningen ska vara kul, inte en grej att stressa för. Jag ser också fram emot fortsätta Blogathon-traditionen med Jennifer, Malin och Corinne.

TRÄNINGEN hoppas jag få ännu bättre rutin på. Jag spelar handboll 1–2 gånger per vecka och yogar på kontoret (och nu i januari varje dag tack vare yogautmaningen). Dessutom hoppas jag slänga in några pass på gymmet eller simning och löpning. Jag mår bättre när jag tränar och dessutom är jag så otroligt trött på att ha ont i ryggen. Nu får det vara slut med det!

PERSONLIG UTVECKLING är nästan den svåraste biten. Jag känner att jag längtar efter en hobby eller ett större projekt eller något. Jag vet inte ens riktigt vad det skulle vara (och när jag ens skulle ha tid för det). Den här biten hänger ju också i allra högsta grad ihop med alla andra livsområden. Jag vill utvecklas som författare, jag vill utvecklas som min egen chef, jag vill ge mer kärlek till bloggen och kroppen. Men en grej som jag vill satsa mer på är fotografering, vi får se hur det går! Jag planerar också att kolla läget med mig själv med jämna mellanrum, ha nån sorts kvartalsrapportering (hur tråkigt det än låter) för att se att jag jobbar och lever på ett sätt som känns rätt för mig. Jag tror också att mitt mentorskap kommer att ge mig mycket.

Ja, ungefär så här tänker jag på 2019. Inga absoluta löften eller måsten, snarare vill jag hitta ännu bättre sätt för mig själv i vardagen som går ut på att bolla tusen olika saker. Just nu känns det som om jag har massvis med energi och planer men att nåt inuti mig bromsar upp. Jag vet inte ens vad? Kanske det är det jag ska försöka ta reda på till näst. Eller det känns som om jag står inför nåt stort men inte riktigt vågar hoppa. Låter säkert galet flummigt och jag vet inte riktigt själv heller vad jag avser, men kanske nån ändå kan känna igen sig?

Hur ser dina planer för 2019 ut? Och brukar du livsdejta dig själv, eller se tillbaka på det som hänt och det som ska hända?

Julen är ingen tävling

I dag är det exakt 10 dagar kvar till julafton och jag kan tänka mig att många stressat upp sig senast nu. Julklappar! Julmat! Städa! Fixa! Planera! Jag antar att affärerna är fulla under helgen och många river sig i håret för att komma på den perfekta julklappen eller funderar när de ska hinna städa och ordna med allt. Det känns som att julen är ytterligare en duktighetstävling där vi ska prestera prestera prestera. Suck!

Det finns så mycket förväntningar och (egna) krav på något som sist och slutligen ska handla om samvaro. Jag har redan länge tänkt att det är helt sjukt att det är så himla viktigt var folk befinner sig just den tjugofjärde december. Det är trots allt bara en dag. Att fira jul kan väl inte vara så bundet till just den dagen? De flesta är inte ens speciellt religiösa i dagens värld, så Jesus födelsedag borde liksom inte va en så stor grej.

Eller jag tänker så här: Det viktigaste är att folk samlas om umgås, vilken dag det blir, vad som finns under granen eller vad som finns på bordet är sist och slutligen sekundärt. Att vi ska stressa upp oss så otroligt kan inte vara bra för någon. Dessutom så här på slutet av året när åtminstone jag är helt slut av hösten och helt ärligt inte bryr mig så mycket om att allt måste vara på ett visst sätt. Det viktigaste är väl att vi hänger med dem vi tycker om?

Så klart jag uppskattar god mat, men att det måste vara just precis all julmat som alltid funnits är inte alls viktigt för mig. Jag hörde om en familj där alla barn fick önska sig en sak till julbordet. Det lär ha blivit bland annat pizza, men vad spelar det för roll? Viktigast är väl att det finns mat över huvud taget. Dessutom är ju pizza sjukt gott. Mmmm pizza!

christmas to do.jpg

Den här bilden såg jag på Facebook och sparade (vet tyvärr inte upphovskvinna) men jag tycker den beskriver julhysterin så bra. Det finns så många måsten inbakade i julen som jag tycker att vi ska strunta i. Vi behöver faktiskt inte göra något för att det “alltid” har gjorts så. Det är superokej att skapa nya traditioner och skippa någon tradition som ingen ändå bryr sig om, men görs år efter år för att det är, ja just det, tradition.

Köp julklappar om du vill, inte för att du måste. Se också till att det är något som mottagaren verkligen uppskattar och behöver. Kom ihåg folk som har det sämre ställt och donera mat och julklappar till mindre bemedlade. Var närvarande och strunta i stökiga skåp eller annat du “borde göra”.

Men se framförallt till att umgås, kramas och finnas till för människorna i din omgivning. I år är det en riktigt bra jul för alla med ett vanligt 9–17-jobb med många lediga dagar mitt i veckan. Njut av de dagarna och gör och ät precis vad du vill. Det är faktiskt jätteokej att göra så! Så med 10 dagar till jul uppmanar jag dig att tagga ner. Du behöver faktiskt inte göra någonting. Helt på riktigt. Är du med på det?

P.S. Du har väl inte missat mitt inlägg med 10 tips för annorlunda julklappar?!

“Och ändå vågade jag älska igen”

För exakt ett år sedan var jag så otroligt hjärtekrossad. En vecka tidigare hade ett kort men intensivt förhållande tagit slut och inte nog med det. Den här dagen för ett år sedan var jag nämligen med i ett radioprogram (!) där jag kvittrade om hur lyckligt kär jag var. Vi tar det från början.

I augusti i fjol fick jag följande fråga: Jag undrar om du skulle ha lust o möjlighet att delta i Efter Nio på radio med en viss utmaning. Tanken är att huvudpersonen ska utmana sig själv i en vecka. En utmaning som jag tycker kunde vara intressant – och det är där du kommer in om du fortfarande är singel – är att huvudpersonen skulle gå på en dejt per dag i en vecka, t.ex. via Tinder. Sedan berättar man om sina upplevelser i några korta videodagböcker och i en radiosändning tillsammans med Sonja och Mårten. Hur låter det här i dina öron?

Inte precis en fråga jag får varje dag om vi säger som så. Jag blev ändå nyfiken eftersom jag dejtat mycket och tycker att vi borde avdramatisera dejtandet – det är helt okej om inte alla dejter är guld. Så efter lite överläggande med Frida bestämde jag att varför inte? Vad är det värsta som kan hända?

Nå det som hände var att jag gick på två helt okej dejter och så på torsdag under den här utmaningen spontanbokade jag in en dejt till samma kväll och på söndag samma vecka var jag redan störtkär (ja, det brukar gå fort för mig). Så när själva radioprogrammet bandades in kunde jag lyckligt berätta om hur bra veckan slutat. Vilken härlig historia ändå – att delta i en dejtingutmaning och faktiskt blir kär? Det hade jag aldrig trott. Det gick ändå några veckor mellan inbandning och att programmet faktiskt sändes och när det väl sändes var jag som sagt inte längre lyckligt kär utan i stället riktigt jävla heart broken.

upload.jpg

Samma dag som programmet sändes i radio skulle dessutom två av mina goda vänner gifta sig. Jag var så klart otroligt glad för dem men alla som gått omkring med brustet hjärta vet att det finns stunder när det är svårt att fira andras kärlek. När de sa ja till varandra i kyrkan fick jag nog stryka bort några extra tårar. Så tudelad känsla – att vara glad för dem två samtidigt som mitt hjärta var trasigare än på länge.

Jag har inte tidigare skrivit något om radioprogrammet här på bloggen. Just när det hände kändes det inte rätt (jag vill aldrig skriva något i affekt här), men nu ett år senare när jag är lyckligt kär i min pilot känns det lättare att skriva om. Och jag märkte att programmet fortfarande att lyssna på om nån vill. Det är egentligen bara på sista minuten vi kommer in på hur det gick i min utmaning, men för ett år sedan klarade jag knappt av att lyssna på det.

sandrabeijervågaälska.jpg

Kärlek har alltid varit något jag längtat efter (ibland nästan osunt mycket) och efter mitt första långa förhållande visste jag att jag är en som trivs i tvåsamhet. Det betyder ändå inte att det alltid är lätt att våga tro på det. Faktiskt inte alls lätt. Men jag har än en gång fått mitt lyckliga slut – för att jag vågat tro och helt enkelt vågat. Bara att vi nu sitter i samma soffa och slökollar på tv gör mig varm och lycklig. <3 Det här hade jag aldrig kunnat tro då för ett år sen.

Så du som går omkring med ett brustet hjärta just nu, jag kan inte lova att det kommer att bli bra, men jag kan lova att det kan bli bra om du vågar. Jag vill inte ens tänka på hur många gånger jag blivit avvisad, hur många gånger jag velat ha mer medan killen lyckligt trampat vidare i livet. Det suger varje gång. Det suger jävligt mycket och det är inte alls kul, men jag tänker att det sist och slutligen är väldigt få som klarar sig igenom livet utan hjärtesorger. Eller som Sandra Beijer skriver så klokt:

“Jag har älskat mycket starkt och jag har därför blivit mycket sårad. Jag har sörjt med hela min kropp för att precis så kär har jag också varit, att fallet behövde bli stort. Och ändå vågade jag älska igen. Lika starkt, ännu starkare. Och jävlar vad värt det var.”

Jag kan inte annat än att hålla med Sandra. Jävlar vad värt det är.