Sommaren smyger fram och blir till minnen jag inte vill glömma

Heta sommardagar avlöser varandra, blir till ett liv. Jag susar fram i linbanor fastspända i träd i närheten av mitt barndomshem, cyklar igenom ett somrigt Helsingfors och går på sommarteater. Jag bakar kardemummakaka, dricker iskall öl och läser en bok alla journalister och alla andra borde läsa.

En programfri fredag målar jag balkonghyllan med rosa färg som heter karamell och dricker spontanskumpa med en kompis på balkongen. Nästa dag åker jag ut till ön Rönnskär utanför Helsingfors och tror att jag ska smälta till en svettig hög men vill inte simma på grund av alla alger.

balkonghylla.jpg

Frankrike vinner 4-2 över Kroatien i VM-finalen i herrarnas fotboll och jag somnar i slutet av matchen, totaldäckad av värmen. Under nätterna sover jag med kylklampar och öppen balkongdörr för att temperaturen i min lägenhet vägrar sjunka under 27 grader. Fyllon och byggarbetare väcker mig i tid och otid men jag somnar om och vaknar sent.

Jag hänger sju timmar på simstadion med mitt manus och gillar för det mesta det jag läser. Jag kommer halvvägs i texten och bävar för andra hälften, osäker på vad jag egentligen skrivit där i slutet av redigeringen. Om det alls håller ihop. Nästa vecka ska jag skicka in det här manuset för att utvärderas. Är det tillräckligt bra? Kommer det att bli en bok?

Sommardagarna smyger fram, blir till ett enda virrvarr. Vad hände när? Jag samlar och sparar minnen, rädd för att glömma men säker på att jag kommer att göra det. Jag har inte rört kameran på länge men knäpper bilder med min mobil. Försöker konservera ens bitar av sommaren för kalla vinterdagar.

cykeltur.jpg

Den här sommaren går samtidigt så långsamt och så fort. Det händer så mycket eller så händer det ingenting. Varför är det så svårt att veta? Om bara nio dagar ska jag stiga ombord ett flygplan som transporterar mig till Berlin där jag stannar i tre veckor. Tre veckor i min favoritstad! Före det ska jag åka ut till mitt lande, till min systers lande, kanske något annat lande.

Den här sommaren har redan varit hundra gånger bättre än förra och förrförra. Varmare än på mångamånga år. 

Min hjärna smälter men mitt hjärta bultar för fullt.

simstadion.jpg

P.S. Sommarvärmen leder till lite mer sporadisk uppdatering här på bloggen. Men ska försöka knåpa ihop minst två inlägg per vecka. Bättre uppdateringar på Instagram som vanligt, heter kuggekugge. Jag tänker mig också att ni där ute har bättre saker för er än att läsa blogg. Typ läsa böcker, simma, sola, äta jordgubbar, prata sent in på nätterna, dricka skumpa och annat viktigt som hör sommaren till. <3

75 kg kärlek

För tretton år sedan i februari firade jag och mina klasskompisar att vi klarat av alla gymnasiekurser, då väntade "bara" själva studentskrivningarna. I vår skola hade vi abi-halare (overaller) som tradition och jag hade så klart också en. Jag spraymålade min rosa och på ryggen skrev jag "75 kg kärlek". Som 18-åring skrev jag alltså ut min vikt på en overall jag skulle hänga runt i en hel dag tillsammans med alla mina klasskompisar.

Än i dag förstår jag inte att jag "vågade" göra det. Tänk att jag inte brydde mig om att jag inte var normsmal, utan till och med lite tjock (om en ser till BMI – som för övrigt är en riktigt skräpig skala). I dag tycker jag att det var så otroligt modigt av mig. Jag ägde min kropp med den texten.

Jag har aldrig varit smal, men jag har aldrig varit jättetjock heller. I dag väger jag över 80 kg och "borde" väl gå ner i vikt enligt någon allmän hälsorekommendation. Men vet ni vad: jag bryr mig faktiskt inte så mycket. Jag är absolut inte smal, men min kropp funkar för det mesta finfint. Så länge jag orkar spela en handbollsmatch och springa en löprunda är jag nöjd och glad.

  Jag brukar HATA att köpa jeans, men dessa med hög midja älskar jag. Mina första riktiga jeans sedan 2014!

Jag brukar HATA att köpa jeans, men dessa med hög midja älskar jag. Mina första riktiga jeans sedan 2014!

På sistone har jag ändå funderat väldigt mycket på kroppspositivitet. Jag har velat skriva något om det på bloggen men funderat väldigt mycket på om jag är "tillräckligt" tjock och varje gång känt att det här inte är min fight att fightas. Fastän jag inte har en normsmal kropp kan jag ändå köpa alla kläder i vanliga klädaffärer, jag ryms bra i ett flygplanssäte och jag tror de flesta faktiskt inte ens ser mig som tjock. När jag tänker på mig själv är inte heller tjock alls det första jag tänker på.

Varför skriver jag om det här nu då? Jo, för att Ellen skrev ett så himla fint och bra inlägg om just det här. Hon har hittat de orden jag aldrig hade hittat, så tack för det Ellen. <3 Alla har vi kroppsnojor – också jag, men kroppspositivitet ska handla om det här Ellen skriver om:

"Gradvis blir #bodypositivity lite smalare, lite vitare, lite mer normativ, lite mer lik precis vilken reklam som helst. Och plötsligt är min kropp precis lika freakshow där som över allt annars. Det som skulle va min trygga zon."

  Nöjd och glad i min nya bikini.

Nöjd och glad i min nya bikini.

Samtidigt uppmanar jag just dig och alla andra att älska din kropp. Jag lovar: du blir inte lyckligare av att gå ner fem kilo, men du blir garanterat lyckligare om du äter din bulle eller kakbit utan att känna dåligt samvete. Vill du däremot absolut inte äta bulle, gör inte det. Men låt inte bli på grund av bikini 2019 eller något annat lika utseendefixerat. Jag tänker så här: livet är till för att levas och så länge min kropp hänger med är allt bra. Eller som jag skrev i april:

Jag laddar upp en bild på Insta stories där jag skriver "här jobbar vi inte för beach 2018 utan beer 2018". På bilden syns magkorvarna mer än tydligt. Jag älskar min kropp och allt den klarar av men samtidigt är det otroligt ångestladdat att ladda upp en sådan bild. Ska jag verkligen tvinga mina magkorvar på folk? Alla kommentarer jag får bevisar att vi behöver visa upp alla sorters kroppar.

Precis som på ett ungerskt badhus. Här ryms kroppar i alla storlekar, former och färger. En kropp är en kropp är en kropp. Det finns varken bra eller dåliga kroppar. Det finns bara kroppar.

beer2018.jpg

Ett halvår senare är jag en annan människa

P1020025.jpg

Första halvan av 2018 har gått och jag kan inte låta bli att förundras över hur mycket som hänt. När det här året andades sina första andetag klamrade jag mig fast i en man jag var nästan panikartat förälskad i. Vi planerade en gemensam framtid, ville så mycket men klarade inte av att leva i den fantasi vi ville leva i.

I januari drunknade jag i stress och jobb under de första veckorna, men skickade några riktigt feta fakturor till kunder. Sen åkte mannen och jag på vad som skulle bli en romantisk resa till Mexiko. Det var det väl kanske, men också början på vårt slut. Jag förälskade mig i landet men undrar om jag någonsin vill åka dit igen.

  Lyckligt ovetande om alla kommande hjärtesorger.

Lyckligt ovetande om alla kommande hjärtesorger.

I februari var jag mer ledsen än på länge. Förhållandet gick i kras, mitt hjärta likaså. Jag kände mig totalt borttappad och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville bara snabbspola några månader fram. Jag hade ingen lust att skriva, jag hade knappt jobb och undrade mer än en gång "vad fan håller jag på med" utan att hitta något svar. Efter en hektisk höst dippade jag totalt. Nyhetens begär av min debut hade försvunnit och jag längtade samtidigt efter både uppmärksamhet och lugn. Jag föreläste om företagande men kände mig mest som en bluff.

  Jag var så himla himla ledsen i februari, en skugga av mig själv. Men försökte rycka upp mig med promenader under härliga vinterdagar.

Jag var så himla himla ledsen i februari, en skugga av mig själv. Men försökte rycka upp mig med promenader under härliga vinterdagar.

I mars började jag med min coaching och grät nästan varje gång. Det som jag trodde skulle bli en karriärcoaching grävde djupt i mitt hjärta och mina drömmar. Jag lärde mig mycket om mig själv och blev kanske en aning starkare.Jag föreläste på Åland och kände mig hög på livet för att dippa totalt nästa dag igen. Jag fick ett stipendium från Kulturfonden och kände lättnaden i mitt hjärta. Inte bara pengarna, utan att någon tror på mig och mitt skrivande.

  Den här kvinnan,  Jennifer , har piggat upp mig mer än en gång under våren. Tack för det! &lt;3

Den här kvinnan, Jennifer, har piggat upp mig mer än en gång under våren. Tack för det! <3

I april redigerade jag Nationen som en tok och började känna mig som mig själv igen. Ett ytterligare stipendium stillade mina ekonomiska nerver men gav samtidigt komplex – är jag verkligen värd det här? Jag skrev en dikt varje dag förutom en och köpte en kamera. Jag åkte för sex dagar till Budapest för att inleda mitt hemliga skrivprojekt som jag knappt rört sen dess. Jag vet fortfarande inte vad det blir och om det blir, men jag tänker på det nästan varje dag. Blir säker på att det är något jag vill och måste göra.

  Jag verkligen älskade min skrivsemester i Budapest.

Jag verkligen älskade min skrivsemester i Budapest.

I maj kom sommaren och jag tatuerade mig. Jag hälsade på Charlotte i Lund och författarlivssnack i flera dagar gjorde gott för mig. Alla tvivlar vi någon gång och alla sneglar vi på varandras framgångar och förminskar våra egna. Jag hade knappt något jobb och väntade på kommentarer på Nationen. Jag njöt av sommaren, tillät mig själv att njuta. Skrattade mycket och drack många glas skumpa.

  I wear my heart on my sleeve. Nu kan alla se det.

I wear my heart on my sleeve. Nu kan alla se det.

I juni åkte jag till Biskops Arnö med ett gäng debutanter. Så otroligt osäker och rädd för att alla i hemlighet skulle dissa mig och mitt skrivande för att jag skriver underhållning. Två andra finlandssvenskar och jag delade taxi från Arlanda med en fjärde person. Jag babblade hela taxiresan fastän jag inför hade sagt åt mig själv "kom ihåg att hålla käften Kugge". Jag trodde den fjärde personen tyckte jag var otroligt irriterande, två dagar senare sa hen "jag tyckte så mycket om dig redan i taxin." Efter mycket inre motstånd plockade jag upp Nationen och började redigera. Gjorde en ny plan, kände en förhoppning om att det här kan bli riktigt jävla bra.

Ett halvår senare är jag en annan människa. Jag undrar om en människa egentligen kan förändras så mycket på ett halvår, men den Kugge som skålade in det nya året till takten av fyrverkerier hade nog ingen aning om hur det här året skulle bli. Det här halvåret har gått så otroligt långsamt och så otroligt snabbt. Det här halvåret har bjudit på händelser för en hel livstid. Jag är nästan lite rädd, men väldigt nyfiken på, vad resten av året ska föra med sig.

När inget någonsin är tillräckligt

Den här våren har jag funderat på mig själv, min identitet, mitt skrivande, mina drömmar, min framtid och mitt författarjag mer än någonsin tidigare. Kanske inte så konstigt i och för sig med tanke på att jag debuterade i augusti och hela hösten blev en dimma av jobb, debutantliv och en komplicerad kärlekshistoria. Dessutom är det här frågor jag behandlat tillsammans med min coach och därför tänkt extra mycket på och också blivit utmanad att ifrågasätta mina tankemönster.

En sak har blivit tydlig för mig under den här våren. I min journalistroll tvivlar jag sällan på mig själv. Jag vet att jag skriver bra, sakliga och tydliga artiklar. Jag är en som många gärna anlitar för att jag gör ett gott jobb och för att jag är pålitlig. På sistone har jag fått jättemycket fin respons för mina texter, vilket så klart gläder mig. Jag bloggade om det här för en dryg månad sedan – om hur säker jag är i min journalistroll. Det är väldigt sällan (läs: typ aldrig) jag känner att jag inte får ihop en artikel. Och jag brukar aldrig stirra på en tom sida. Överlag är det min största styrka. Det ramlar alltid ord ur mina fingrar – oberoende av vad jag skriver.

P1020346.jpg

Samtidigt är jag så otroligt osäker i min författarroll. Trots att jag fått många fina recensioner känns det ändå som om jag längtar efter nåt mer. Också det här har jag bloggat om för nån vecka sen, men det är som de här tankarna snurrar och cirklar runt i hjärnan på mig. Jag längtar efter någon sorts officiell bekräftelse för mitt skönlitterära skrivande, men jag är lite osäker på vem som ska ge den bekräftelsen?

De här tankarna dök också upp i och med att jag läste Ellens inlägg där hon skriver hur viktig en recension i en svensk dagstidning var för henne. Och det är stort! Ibland kommer jag på mig själv att avundas Ellens framgång – inte för att jag inte skulle unna henne det, verkligen inte, men ändå. Sen känner jag mig som en fjant. Hon förtjänar den framgången, alla gånger! Plus att: hennes eller någon annans framgång är inte bort från mig. Inte på något sätt. Men ändå finns den där jobbiga känslan av avundsjuka där. Jag skäms men det går ändå inte att släppa, ugh.

  Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Just nu känns det som om jag håller på att växa ifrån något gammalt och in i något nytt. Det är inte så himla mycket som händer på ytan, men det stormar inom mig av osäkerhet, hopp, irritation, glädje. Så många olika känslor som jag inte blir klok på. Jag ömsar skinn på så många plan samtidigt som jag känner att jag är samma gamla jag, men i en lite fräschare förpackning eller nåt (snygg metafor här va). Inför debutantseminariet på Biskops Arnö var jag som sagt mest rädd för att det jag skriver inte ska vara fint nog jämfört med resten av gänget. Att jag borde skriva något annorlunda, på ett annat sätt för att verkligen räknas.

Men räknas av vem? Jag vet faktiskt inte. Den där längtan av en yttre bekräftelse som sist och slutligen inte kan komma från någon annan än mig själv. En bloggare skrev till och med att min debut var den bästa boken hon läste i fjol – det om något borde väl vara tillräcklig bekräftelse? Att någon tycker det jag skrivit var det bästa hen läst det året. Varför känner jag ändå att jag vill ha mer? Varför är det alltid så att inget någonsin är tillräckligt?

Det är först nu den börjar, sommaren

I morgon är det skolavslutning här i Finland. Det har gått tretton (!) år sedan jag skrev studenten och fick min vita mössa. Sju (!) år sedan jag blev politices magister och gick omkring hela sommaren och kallade mig själv Maisteri von Kügelgen (av nån anledning var det otroligt roligt).

Mina vänner gillade framförallt när jag sa "maisteri maksaa", alltså magistern betalar. Roligaste var ni vi ramlade in på en hamburgerrestaurang cirka fyra på natten efter min fantastiska examensfest och högt förkunnade att "MAISTERI MAKSAA" och vi beställde massor franskisar (pommes). Nåjo, det här var ett sidospår, bara började tänka på det nu. Men alltså sju år sen?!! Fattar inte.

aperolspritz.jpg

I dag är det den första juni 2018. Den första dagen av sommaren men i år har min sommar börjat redan sista veckan i april i Budapest, så det känns som om den redan hållit på i en evighet. I går kväll när jag cyklade genom ett tyst Helsingfors och luften var sval på ett sätt jag nästan glömt bort att den kan vara kändes det mer som den sista augusti än sista maj. Jag fylldes av melankoli och längtan efter fler ljusa kvällar och varma dagar. En känsla av att jag inte ännu hunnit med allt jag vill. Att sommaren runnit som sand genom mina fingrar och jag bara tittat på, inte varit med.

Både min kropp och hjärna verkar tro att sommaren redan håller på att ta slut men det är ju först nu den börjar! Jag har så otroligt svårt att greppa det. Att vi ännu har tre sommarmånader som väntar på oss. Otaliga dagar att fylla med cykelturer, picknickfiltar, solnedgångar, simturer, hångel, fräscha drinkar, kall öl och bastubad. Jag vet det här men det är som om jag ändå inte förstår. Är det den första juni eller första september?

tölöviken-2.jpg

Efter två ganska skräpiga somrar – både vädermässigt och på det personliga planet förhåller jag mig lite skeptiskt till den här sommaren. Men jag har bestämt att sommaren tjugohundraarton ska bli en bra sommar. Jag vill inte vara stressad, ledsen eller oförmögen att koppla av. Jag vill ha en sommar som är värd sitt namn. En sommar som är en sommar med allt som hör till. Men om det blir ens bråkdel så bra som det var i maj så kommer det att bli fantastiskt. Det är jag säker på.

För ja, det är först nu den börjar, sommaren.

Två år är en livstid för ett brustet hjärta

Ganska exakt den här stunden för två år sedan slogs nästan allt jag trott och hoppats på sönder. Killen jag trodde jag skulle vara med resten av mitt liv sa att han inte längre vill vara ihop med mig och så var det plötsligt bara över. Slut. Jag var trasig, ledsen och vilsen. Det var ju inte alls så här det skulle gå. För ett år sedan skrev jag om hur det kändes då för två år sedan. Det är faktiskt ett av mina mest lästa blogginlägg någonsin. Ett brustet hjärta är alltid en bra historia, eftersom alla vet exakt hur det känns.

Men vet ni vad? Två år är en livstid för ett brustet hjärta. Eller åtminstone en sorts evighet. Visst kan jag fortfarande komma ihåg hur det kändes då, hur jag inte kunde sova och hur jag med hela kroppen önskade att det hela var ett misstag. Att allt skulle bli bra och det skulle bli vi två igen. Men det blev det inte och i dag, två år senare, är jag glad och tacksam för att det inte gick så. Och ännu gladare för all den tid vi fick tillsammans.

  En perfekt lördagskväll förgylldes av två svanar som dök upp i precis rätt ögonblick. Nästan magiskt.

En perfekt lördagskväll förgylldes av två svanar som dök upp i precis rätt ögonblick. Nästan magiskt.

Det finns antagligen massvis som hade blivit ogjort för min del om det förhållandet inte hade tagit slut då. Massvis av möten som aldrig hade blivit av, människor jag inte hade träffat. De två senaste åren i mitt liv har krävt hela mitt känsloregister. Jag tror jag aldrig tidigare varit lika lycklig och lika ledsen som under den här perioden. Så otroligt höga toppar och så himla djupa dalar.

Ett liv helt enkelt. Det går inte att leva ett helt liv utan stunder som gör mer ont än vad en någonsin hade kunnat ana. Den goda nyheten är att det ofta också kommer stunder av lycka en aldrig hade kunnat föreställa sig. Allt i en salig röra, precis som det ska vara.

P1010526.jpg

I dag mår jag bra. Bättre än på länge. Jag har hittat en balans som jag hoppas kunna hålla fast vid. Jag har än en gång insett vad som är viktigt för mig och vad som är mindre viktigt. Och framförallt låter jag mig vara både på topp och på botten, jag skyfflar inte längre undan det som känns dåligt bara för att vara "stark". Jag försöker vara modig och ärlig. Och mest av allt försöker jag vara öppen för allt som kan hända. För är det en sak jag lärt mig, så är det verkligen att vad som helst kan hända.

Och kanske den viktigaste lärdomen av alla: det som gör ont just nu, så ont att du knappt orkar stiga upp ur sängen, det kommer att blekna bort. Ibland går det snabbt, ibland går det långsamt. Men så kommer det en dag två år senare och du känner dig bara lycklig och glad. Jag lovar.

Vänner runtom i världen

Tidigare i vår skrev jag ett inlägg om vänskap och framförallt bästisar – och att jag inte har någon bästis. Däremot har jag en hel del vänner och många av dem är utspridda lite överallt. En av fördelarna av att jag rest mycket ensam är ju att jag har träffat en massa härliga människor jag kanske inte annars hade mött.

Och det bästa med vänner här och där är att en kan åka för att besöka dem. Som jag redan skrev så var det så otroligt kul att bara få prata prata prata skrivande med Charlotte när jag hälsade på i Lund. Och inte bara kul, utan också otroligt värdefullt att ha någon att prata om skrivandet med. Någon som vet hur allt fungerar och som framförallt orkar älta allt med mig, haha. Plus att hon alltid peppar mig och kommer otroligt bra kommentarer på mina manus.

  Jag och Charlotte på Lundakarnevalen.

Jag och Charlotte på Lundakarnevalen.

Samma kväll som jag flög hem från Lund fick jag ett meddelande av min kompis Ari i Buenos Aires att han är färdig med sin film. När jag var där i fjol och hälsade på hemma hos honom och hans tjej Ailin (två dagar efter att vi av en slump hade träffats på en bar för att jag råkade beställa in en väldigt stor potatistportion som jag gärna delade med mig av) hade han nämligen filmat mig under kvällen. För nån månad sen bad han mig banda in snack på svenska och nu var då filmen klar.

Det kändes extremt dumt att babbla in något för mig själv på ett språk Ari inte förstår men jag pratade om hur jag saknar dem, vill hälsa på dem och hur jag känner dåligt samvete över att jag reser så mycket som jag gör. Det har han sedan klippt ihop till en liten filmsnutt. När jag klickade upp den och kollade filmen började jag nästan gråta för att jag blev så berörd. Jag frågade om jag fick ladda upp den på YouTube för att den är så fin, och det fick jag! Tänk vilken lyx, att bara få en film skickad till sig?!

I ljudklippet säger jag att jag kanske ska hälsa på dem nästa år men just nu planerar jag faktiskt att åka till Argentina för hela november. De fyra senaste höstarna har jag haft så otroligt stressigt och förra hösten var jag nog inte långt ifrån att gå in i väggen. Det här vill jag försöka undvika i år genom att va borta den gråaste och jobbigaste månaden. Tanken är att jag ska åka dit för att skrivsemestra. Antingen kommer jag att jobba med Nationen eller så något annat projekt, men poängen är främst att åka bort. Och att få hänga med kompisar så klart.

Jag har inte ännu köpt någon flygbiljett eller så (försöker hitta en bra deal), men känner jag mig själv rätt kommer jag snart att ha en flygbiljett i mejlboxen. Har jag bestämt något så har jag bestämt det. Jag älskar verkligen Argentina och i november borde det vara vår där – alltså perfekt klimat för mig. När jag var där i januari ifjol var det nästan för varmt för min nordiska kropp och själ. Jag är nog inte gjord för +30 grader.

  Jag, Ari och Ailin på en takterassfest i Buenos Aires.

Jag, Ari och Ailin på en takterassfest i Buenos Aires.

Det känns som en otrolig rikedom att ha vänner på många håll i världen och det är också en fantastisk orsak att packa väskan och dra iväg än en gång. Som sagt har jag konstant dåligt klimatsamvete för alla flyg jag hoppar på men ur mitt lilla egoistiska perspektiv känns det som en omöjlighet att sluta resa helt och hållet?! Mina resor, och framförallt mina ensamresor, har mer eller mindre format mig som person. Jag har fått så otroligt mycket och lärt mig ännu mer. Dessutom andas jag lite lättare på resor än vanligt.

Hur är du som resenär? Känner du dåligt samvete för att du reser? Om ja, har du i så fall medvetet dragit ner på dina resor för att minska på klimatångesten? Och hur gör en? För jag vet faktiskt inte hur jag skulle fixa att inte resa alls. Jag skulle väldigt gärna resa mer klimatsmart, men att resa klimatsmart till Argentina känns ju inte riktigt som ett alternativ.

Kulturfonden, smörgåsar och vänskap

P1010606.jpg

I går deltog jag i Kulturfondens vårfest som ordnades för alla som fått stipendier – och alla som ville gå på fest här i Helsingfors. Eftersom det här var första gången jag fick ett stipendium ville jag delta. Att det finns en institution som Kulturfonden är så otroligt viktig för många kulturarbetare. Själv fick jag 3000 euro i år och visserligen är det ingen jättesumma jag lever ett helt år på, men däremot är det mycket pengar för mig. Så tack, än en gång för stipendiet!

Själva tillställningen var riktigt kul. Huvudshowen bestod av fyra korta föredrag/tal av Ted Forsström, Lotta Lundgren, Philip Teir och Maria Sundblom Lindberg. Alla talade om språk ur olika perspektiv och hur de ord vi väljer att använda påverkar hur vi uppfattar världen runtomkring oss. En så liten grej som ett ordval kan ha en stor effekt för hur vi upplever något. 

  Maria, Philip,&nbsp;Lotta och Ted underhöll publiken.

Maria, Philip, Lotta och Ted underhöll publiken.

Maria som arbetar som psykoterapeut och träffar många par i sitt jobb pratade mycket om de små viktiga grejerna i ett parförhållande. Häller du upp kaffe, häll då upp två koppar. Gör du en smörgås, gör två smörgåsar. Och så vidare. Lina skrev i går en bra lista att ha i minnet i ett förhållande. Det kändes nästan som en liten terapisession med några hundra andra finlandssvenskar, fint!

Just smörgåsen blev sedan ett samtalsämne alla på scen diskuterade och det är faktiskt ett av mina favoritämnen. För inget smakar lika gott som en smörgås gjord av någon annan (gärna med kärlek). Efter att mitt förhållande tog slut för två år sedan bröt jag ihop en av de första dagarna när jag skulle laga frukost åt mig själv, eftersom mitt ex ofta var den som stod för smörgåsarna på morgonen. En smörgås är en så liten grej, men ändå så stor.

  Lina i kvällssolen. &lt;3

Lina i kvällssolen. <3

Jag avslutade kvällen med min kompis Lina (en annan Lina, hehe). Vi hade tänkt gå till Allas, men där stängde baren redan 20.30?! Så i stället gick vi till min gamla Alepa i Kronohagen, köpte varsin öl och satte oss sedan på berget vid Uspenskijkatedralen. Vi pratade jobb, liv, kärlek och njöt av solnedgången. Jag älskar att det är varmt och ljust och att en faktiskt orkar göra något efter åtta en vardagskväll.

Och tänk: det är först nu det börjar! Så många härliga sommarmånader att se fram emot. Jag hoppas på mycket kompishäng, kallt vin, många skratt, sena kvällar, långa diskussioner. Jag väntar på att simstadion ska öppna, på att åka ut till eget och kompisars landeställen och på Berlin. Jag bokade nämligen just flygbiljetter. I tre veckor i juli/augusti ska jag cykla mellan olika parker i Berlin, äta sjukt mycket falafel, dricka en och annan öl och bara andas i min favoritstad. Det här blir min första "riktiga" sommarsemester på flera år. Efter två ganska skräpiga somrar är jag fast besluten för att den här sommaren blir guld.

Vad har du för sommarplaner? Vill så gärna höra vad alla tänker hitta på!

  Ljuset, LJUSET!

Ljuset, LJUSET!

Mina framtidsplaner

Framtiden, hur ser jag på den och vad har jag för planer? Det här var ett önskemål jag fick i min bloggenkät. Jag måste väl börja med att skriva att mitt liv så som det är just nu känns så otroligt självklart för mig. Med självklart menar jag inte att jag skulle veta vad som händer om en vecka, en månad eller ett år, utan snarare att mitt frilansliv är det jag vill fortsätta med. Med jämna mellanrum får jag frågan om jag kunde tänka mig ett "vanligt" heltidsjobb och bara tanken på det ger mig ångest. Jag älskar min frihet och kommer förhoppningsvis aldrig att vara tvungen att ge upp den. Fastän det ibland är för mycket eller för lite, är det här just så som jag vill leva.

Allt jag gör och drömmer om genomsyras på ett eller annat sätt av mitt skrivande. Mitt skönlitterära och mitt journalistiska. Jag är ingen hard core-journalist som skriver hårda politiska eller ekonomiska nyheter, men jag älskar att intervjua människor. Jag kallar mig själv mysjournalist och trivs med det. Journalistjobbet är så otroligt roligt och givande. Dessutom vet jag att jag valt rätt yrke. Det här låter kanske drygt, men jag vet att jag skriver bra texter. Jag är en bra journalist/skribent.

P1010524.jpg

Samtidigt som jag trivs i min journalistroll drömmer jag så klart om att få skriva många många böcker. Jag hoppas att det finns ett intresse för det jag skriver om och att jag också i fortsättningen kommer att få understöd i form av olika stipendier – för att ens få någon sorts ersättning för skrivandet. Jag ska få min första royalty utbetald under sommaren men det kommer nog inte att handla om några enorma summor. Jag drömmer också om att skriva annat än skönlitteratur och har en del idéer. Men få se vad det blir av allt det. Många drömmer om att vara författare på heltid, men det är inte något jag strävar efter. Jag vill så gärna fortsätta vara journalist också.

Efter att ha gjort några föreläsningar under det senaste året hoppas jag också på att jag ska få föreläsa ännu mer. En av de bästa sakerna jag vet är att inspirera andra och föreläsningar är ett sätt, bloggen så klart en annan. Därför blir jag lika glad varje gång någon säger att jag inspirerar hen. Det är också en orsak att jag ens bloggar – jag vill sprida glädje och inspiration.

På det privata planet hoppas jag på att jag ska kunna fortsätta resa iväg på kortare och längre resor – på samma sätt som hittills. I en (inte så smickrande recension av min debut, hehe) blev jag kallad för resenörd, antagligen inte i en positiv bemärkelse, men faktum är att jag trivs så himla bra på resande fot. I år blir det antagligen tre veckor i Berlin i juli/augusti och så hoppas jag på en månad i Buenos Aires/Argentina i november. Jag reser både bort från något och till något. Längtar efter nya äventyr, nya historier, nya människor.

P1010545.jpg

Jag önskar också så klart att jag skulle få en stabil relation med någon jag tycker riktigt mycket om. Någon som får mig att skratta, någon som tröstar mig när jag är ledsen, någon som hejar på mitt skrivande, någon som lika gärna som jag hoppar in i ett flygplan och åker iväg på äventyr. Sen kanske någon gång har jag en familj, men det känns nog väldigt avlägset just nu.

Men framtiden alltså, så fantastiskt spännande att inte veta vad som kommer att hända. Just nu känns det verkligen som om alla dörrar står öppna. Så länge jag vågar chansa och fortsätter göra det som gör mig lycklig är jag säker på att framtiden kommer att ha mycket fint och spännande framför sig. Och jo, jag är medveten om hur privilegierad jag är, men jag lovar: jag är tacksam för det liv jag haft chansen att bygga upp.

Min största stötesten i livet är att jag är så otroligt otålig, men jag försöker påminna mig om att allt inte behöver ske just nu. Oftast sker det mesta just då när det ska. En klok typ sa häromdagen att så gott som all skit har i slutändan lett till något bättre, och så är det ju. En refusering leder till ett bättre manus, ett brustet hjärta öppnar upp för något nytt. Jag vet att det här är en otrolig förenkling av livet, men så här väljer jag att se på det. Så framtiden: bring it on, jag är redo!

Hur ser du på framtiden? Vad hoppas du på och drömmer om?

Resultatet från bloggenkäten

Jag hade redan länge funderat på att det skulle vara kul att göra en bloggenkät. Vem är ni som läser och vad vill ni allra helst läsa om? Jag var rädd att det skulle komma ungefär fem svar, men i stället blev det hela 38 svar, vilket gjorde mig otroligt glad. Extra glad blev jag över att många bemödat sig att skriva vad de gillar med bloggen, vad jag kunde göra bättre och eventuella hälsningar. Nu ska vi gå igenom hur ni svarade på enkäten!

Över hälften av er som läser har läst min blogg mer än i ett år, en tredjedel ungefär ett år och så resten någon månad. Med andra ord har de flesta läsarna hängt med ett tag och det är ju roligt – för det måste betyda att ni gärna återvänder hit. Det jag faktiskt blev förvånad över är att det är så många (21 personer) som svarade att ni kommer direkt in på bloggen utan Facebook eller någon rss-tjänst som Bloglovin (du kan följa min blogg här). Själv läser jag bloggar bara via Feedly eller så Facebook, det är väääääldigt sällan jag skriver in en bloggadress i webbläsaren – men bra att veta att många fortfarande gör så.

  Drömmar i den fejkade körsbärsträdgården i Budapest.

Drömmar i den fejkade körsbärsträdgården i Budapest.

Vad vill ni helst läsa om då? Nästan allt jag hade listat i enkäten, men helst läser ni om skrivprocessen (30 personer) och tankar om livet, drömmar & kärlek (28 personer). Sen skrivtips, vardagsliv och företagarvardag i den ordningen. Jag märkte också att jag helt glömt bort kategorin resor och det hade en svarat att hen gärna läser om – och det ska jag absolut försöka bli bättre att blogga om. Andra önskemål var bland annat:

  • Dina framtidsplaner, Hur du sköter din hälsa, motion, mat, kultur, Vad du gör när du vill koppla av, Föreningar, nya hobbies.
  • Någonting om finlandssvensk identitet i vardagen.
  • Gärna mer om editering av text, konkreta tips för att skala av, och lägga till.

Jag ska vad jag kan göra med dessa teman. Lite osäker på det här med det finlandssvenska och vad som egentligen avses? Men de övriga känns ju rätt tydliga. I frågan om vad jag kunde göra bättre var det många som önskade sig mer regelbunden uppdatering, men nu tycker jag faktiskt att jag skött mig ganska bra och kommit in i en bra bloggrytm – men jag vet att det funnits flera perioder när bloggen blivit lidande. Vi hoppas den här rytmen håller i sig!

Det var en person som önskade sig att det skulle vara lättare att hitta gamla inlägg, till exempel hitta skrivtipsen lättare. För alla som missat så har jag faktiskt nu gjort en samlingssida med mina bästa skrivtips och tanken är att jag ska fylla på den kontinuerligt. Jag försöker också kategorisera alla inläggen och nu hittar du också alla kategorier här till höger i sidebaren (läser du på mobilen finns de längst ner i inlägget). Om nåt känns oklart eller svårt att hitta är det bara att påpeka, det är lätt att jag blir hemmablind. 

Det absolut roligaste med enkäten var så klart att höra varför ni läser bloggen och det var så mycket fint att jag blev riktigt varm inombords. Många av er tycker att jag skriver bra och har ett gott språk, tack – det gläder mig! Här är några av mina favoritsvar som värmde extramycket:

  • Du har ett bra språk, du är ärlig och skriver öppet om dina drömmar och vad du vill göra. Du håller också en bra balans mellan ditt privatliv och vad du berättar.
  • Jag läser din blogg för att du skriver på ett inressant, tydligt och lätt sätt om skrivprocessen och företagarlivet. Samtidigt får du också vävt in en del vardag och funderingar kring olika teman som kärlek på ett smidigt sätt utan att det känns som om vardagsinläggen tar för mycket plats. Du har helt enkelt en bra balans mellan nisch och vardag, högt och lågt på din blogg. Dessutom vågar du bjuda på dig själv. Sådana faktorer får mig gärna att läsa vidare iom att du som bloggare då inte ger sken av en rosenskimrad vardag (för så är det för ingen av oss), utan att ändå bli för privat.
  • Bloggen ger ett genuint intryck. Intressant att läsa om skrivande och företagarliv. Läser också bloggar för att förstå hur folk som är lite yngre än jag resonerar.
  • Jag gillar att jag kunnat följa din resa till att bli publicerad författare. Det ger ju hopp för oss andra skribenter!
  • Du lever ett intressant liv. Det är kul att följa med vad du jobbar med, hur egenföretagande funkar, dina resor, dina skrivprocesser.
  • Härligt sätt att skriva på! Gör det enkelt och roligt att läsa.
  • Bloggen är lättläst, snygg och luftig, personliga, varierande och intressanta texter.

Det här kändes som en underbar kärleksbomb. Många skrev också att jag är inspirerande och så var det någon som gillade mina outfits. Fortfarande lite oklart vad hen menar, men kanske bara min klädstil i allmänhet, hehe? För det är inte alltför ofta den här bloggen får en dagens outfit.

  En glad bloggare som satsat på att ta det lugnt i dag.

En glad bloggare som satsat på att ta det lugnt i dag.

Jag var också nyfiken på hur många av er som läser bloggen också läst min debut, och det var exakt hälften! Och en knapp tredjedel planerar att göra det. Så otroligt roligt att veta! Att läsa min böcker är så klart inte något som helst krav för att läsa den här bloggen – men det fattar ni ju själva, men kul att många faktiskt läst och förhoppningsvis också gillat.

På den sista frågan om en hälsning eller en fråga fick jag en hel del intressanta förslag för inlägg och jag ska försöka börja beta av dem så småningom. Det kom också många jättefina hälsningar. Det känns nästan som om jag har en virtuell hejarklack där ute som hejar på mig både i mitt skrivande och i mitt kärleksliv. Himla fint ju?!

  • Jag håller tummarna för att allt går väl för dig, att du hittar inspiration till fortsatt skrivande och att många oskrivna böcker ligger framför dig. Lycka till med kärlekslivet också, det löser sig!
  • Lycka till med nästa bok. Jag tror att du kommer lyckas bra och få många böcker utgivna!
  • Jag känner inte dig, men du verkar verkar väldigt genuin och dig själv i bloggen. Jag var nämligen på en av dina föreläsningar som du höll tillsammans med Jennifer och den bild jag fått av dig stämde bra överens med verkligheten :)
  • Du är så bra!

Jag fick också den extremt oväntade frågan: "Vad handlade din studentuppsats om?" Ojoj, den har jag nog inte tänkt på på väldigt länge, faktiskt över sju år sedan jag lämnade in skräpet. Men jag skrev om Hufvudstadsbladets huvudnyheter och hur det visuella utvecklats under perioden 1995–2010. Finns att läsa här men jag vet faktiskt inte om jag rekommenderar?

Skulle jag vara tvungen att skriva en gradu (som vi finlandssvenskar kallar det) nu skulle jag antagligen skriva om nåt helt annat, nåt som kanske är lite roligare än det där?! Kan i ärlighetens namn säga att jag inte brydde mig så mycket om gradun och jag har aldrig i arbetslivet fått en enda fråga om den. Så du som stressar med din avhandling ska komma ihåg: det är bara en avhandling och knappast något du tänker på om fem eller tio år. Det gör åtminstone inte jag.

livboj.jpg

Sen fanns det också en intressant kommentar jag funderat en hel del på, nämligen följande: "Ibland känns det som om du drömmer mer om författarlivet än om att skriva. Vad är det som driver ditt skrivande egentligen: att du vill vill vill skriva, eller releasefesten? (Sätter inget värde i någotdera, men jag bara undrar.)" Eftersom jag tror att det här kräver ett längre svar får det bli ett helt inlägg senare i veckan.

Överlag är jag otroligt nöjd och glad över min enkät. Tack än en gång alla som svarade. Jag har nu stängt enkäten men det går så klart att kommentera (anonymt) här på bloggen också. Du behöver inte ha med din e-post för att kunna lämna en kommentar! Och om det är något som blev oklart är det bara att ställa en ny fråga! Till slut kan jag ännu konstatera att jag har fantastiska bloggläsare, hurra!

Ett positivt problem – för lite att göra

Jag kan inte minnas när jag senast varit i samma situation. För någon annan skulle det här kanske inte ens vara ett problem, men för mig är det. Jag har lämpligt med jobb så att jag klarar mig ekonomiskt, också till stor del tack vare de två stipendierna jag fått i år, men jag har alltså ett problem i och med att jag har för lite att göra.

"För lite att göra", fnyser någon garanterat nu. Existerar något sånt? Jo, det gör det faktiskt. Jag har inget jobb jag kan fakturera för förrän nästa veckas onsdag. Jag väntar fortfarande på kommentarer på Nationen av både redaktör och testläsare och jag har rensat typ alla skåp i mitt hem de senaste veckorna.

Vad är det liksom meningen att jag ska göra? Känns ju mer eller mindre kriminellt att "bara" hänga. I dag har jag sovit sent, ätit en låååång frukost och läst helgens tidning som blev oläst. Jag funderar på att ta en löprunda på eftermiddagen och läsa en bok. Vid det här skedet borde jag antagligen sluta "klaga" och bara hålla käft, men när jag pressat på i 150 procent så länge känns det här så otroligt konstigt. Och bara det här säger ju så otroligt mycket om samhället vi lever i. Presterar du inte, är du ingen. Suck!

Nu har jag i och för sig en ypperlig chans att fortsätta med mitt hemliga skrivprojekt som jag påbörjade i Budapest, så det är väl det jag borde fokusera på under den kommande veckan/månaden. Men ju mindre jag har att göra, desto svårare blir det att ta tag i något. Och jag känner mig som en otrolig slacker. Får jag verkligen ha det så här bra? Det känns som om jag fuskar mig fram i livet när alla andra stretar på.

  Jag passar väl på att dricka massvis med te då och njuuuuuta. Att det ska vara svårt?!

Jag passar väl på att dricka massvis med te då och njuuuuuta. Att det ska vara svårt?!

Så är det naturligtvis inte. Förra hösten jobbade jag som en galning och en lugnare period är mer än välkommen. Efter en lång tid av trötthet och för mycket arbete och hjärtesorger och gudvetvad börjar jag äntligen känna mig som mig själv igen. En del av mig känner skam för att jag kan och får slappa så här på en tisdag, men sen är det faktiskt så att jag själv lyckats bygga den här tillvaron för mig själv. I perioder är det för mycket och just nu råkar det vara "för lite".

Det dummaste jag kunde göra nu är att stressa upp mig eller skämmas för att jag har för lite att göra. I stället ska jag passa på att ladda batterierna, fortsätta med det hemliga skrivprojektet och helt enkelt njuta. Högst antagligen kommer jag att ha massvis att göra förrän jag hinner blinka och att inte njuta nu skulle bara vara sjukt dumt. Men när "njutningen" kommer oplanerat är det svårt att tag i. Speciellt när "alla andra" kämpar med jobb och deadlines – jag borde väl också?!

Jag fick faktiskt följande kommentarer i min bloggenkät: "Njut mer av livet!" och "Var mindre kritisk mot dig själv." Jag tycker ju i och för sig att jag faktiskt är bra på att njuta av livet, men det kan en väl alltid bli bättre på?! Vi har också pratat mycket om det här under min coaching. Under den senaste sessionen sa min coach att "tänk om meningen med ditt liv är att njuta". Jag skrattade och viftade bort det, så bra får väl ingen ha det? Och sen i nästa sekund är jag arg på mig själv för att jag inte klarar av att njuta fullt ut när det blir läge för det.

För övrigt så har jag nu dragit en vinnare i enkätens utlottning och har skickat iväg ett mejl till den lyckliga vinnaren! Tusen tack till alla som svarade på min bloggenkät, det blev sammanlagt 38 svar och jag är nästan förvånad över att det var så många. Som lovat så ska jag börja beta av enkätsvaren och frågorna jag fick så småningom. Men nu ska jag ut och njuta av solen och i kväll börjar årets favorithögtid: Eurovision Song Contest! HURRA! I år hejar jag på Israel! Och Finland så klart. Hoppas Saara Aalto tar sig till final i kväll!

Men nu är jag nyfiken: vad skulle du göra om du plötsligt hade en massa extra tid? 

En sån som folk frågar

Mina föräldrar berättade tidigare i vår att deras kompisar och bekanta brukar ringa dem i de mest märkliga ärenden. De tror helt enkelt att mamma och pappa kan ha ett svar på frågan – vad det än råkar handla om. Nu är det ju faktiskt så att mina föräldrar är både kloka och hjälpsamma, så jag tänker mig att de oftast kan hjälpa, men ändå lite lustigt.

Jag har börjat märka att samma händer mig. Jag får kanske inte så märkliga frågor, men jag får frågor. Senast i dag har jag fått två frågor. En som handlade om att dejta (eftersom jag tydligen är expert, haha) och en annan fråga om ett arvode för ett moderatorsuppdrag. Tidigare har jag fått frågor om både det ena och det andra och hjälper så klart gärna bara jag kan. 

Det känns otroligt hedrande att någon vill fråga mig för jag ser det som att personen anser att jag kan hjälpa. Det här betyder så klart inte att jag sysslar med gratis karriärrådgivning eller kärlekscoaching (haha), men jag tycker att det är så kul att kunna hjälpa folk på traven.

  Glad över att vara en som folk vågar fråga.

Glad över att vara en som folk vågar fråga.

Här på bloggen försöker jag också svara så gott det går och jag veeeeet att jag ibland är långsammast på jorden på att svara, men nu tror jag faktiskt att jag svarat på alla frågor jag fått – förutom om en som handlade om hur länge en ska vänta på svar från förlag. Eftersom Rebecka Edgren Aldén skrivit ett fantastiskt inlägg om just det slussar jag er vidare till hennes blogg. Men annars så tror jag att jag svarat på alla? Ställ gärna frågan på nytt om jag nu yrar.

Det roligaste med bloggenkäten är faktiskt alla frågor och hälsningar jag fått. Jag trodde nog aldrig att en enkel liten enkät skulle göra mig så glad. Som lovat ska jag dra en vinnare av boken i kväll. Senare i veckan ska jag sammanfatta svaren och sen så småningom börja beta av önskeinläggen. En orsak att blogga är ju faktiskt att det handlar om tvåvägskommunikation – och om jag kan hjälpa eller inspirera någon annan med den här lillbloggen gör jag nåt rätt!

Brukar du vara den som folk vänder sig till för att få ett svar på en fråga eller är du oftare den som frågar andra? Och jag frågar så klart en massa folk hela tiden om allt möjligt jag inte kan. Mer erfarna författarkollegor om bokbranschen, frilanskollegor om företagarvardag och bloggkompisar om allt möjligt jag inte har koll på. Vi blir alla lite klokare när vi delar med oss av det vi kan och brinner för.

I wear my heart on my sleeve

I morse vaknade jag till följande dröm eller kanske var det en tanke: min kärlek är som mjölk – den spiller lätt över i ivriga händer (hjärtan) men det är helt okej. För en kan alltid köpa mer mjölk. Och jag har alltid mer kärlek att ge. Okej, kanske inte världens snyggaste metafor, men där i gränslandet mellan sömn och vakenhet tyckte jag att jag var sjukt smart, så nu ska vi snacka lite kärlek.

Jag har nog ganska lätt att bli kär. Med det sagt: jag blir inte kär i varendaste en man jag dejtar (haha, i perioder hade det varit extremt tungt), men om jag träffar nån som får mig att skratta och som jag trivs med, ja då blir jag kär ganska lätt. Det finns både för- och nackdelar med att vara så. Fördelen är väl att en får uppleva många förälskelser, nackdelen är kanske att hjärtat inte alltid är så klokt och jag kärar ner mig i killar som inte är rätt för mig.

Att jag blir lätt kär betyder också att jag lätt visar mina känslor. Jag spelar inga spel och vet faktiskt inte ens hur en ska göra. Jag försöker bara vara så ärlig och öppen som möjligt med det jag känner och vill. Dessutom: att jag är ärlig och säger att jag tycker om någon betyder inte att jag friar på tredje dejten.

Men de senaste åren har det varit en hel del mindre och större heart breaks men inget jag inte lyckats komma över. Jag har tänkt väldigt mycket på hur öppen jag är med mina känslor och att det kanske kan upplevas som en svaghet (framförallt av dem som spelar en massa spel), men själv vägrar jag se det som en svaghet att jag vågar visa att jag tycker om någon. Visst, mitt hjärta brustit lite för många gånger på sistone, men jag har också fått bli kär ett antal gånger. Underbart och hemskt. Hand i hand.

IMG_0529.JPG

För att påminna mig om att allt i livet löser sig har jag tatuerat en hjärtkurva på min arm. Because I wear my heart on my sleeve. Samtidigt är det en påminnelse om att livet går upp och ner, men så länge hjärtat slår är "allt" ändå bra. När jag tittar på tatueringen känner jag mig lugn och hoppfull. Allt löser sig. Han jag blev kär i senast var inte rätt, men det betyder inte att jag gjorde något fel.

Den här tatueringen är en present till mig själv och ett sätt att tydligt visa för resten av världen: jag visar mina känslor öppet och skäms inte för det. Jag orkar inte spela några spel, jag vill bara vara mig själv. Och jag kommer aldrig att skämmas över att jag älskat någon, hur det än slutat. För just i den stunden när jag var jättekär så var jag ju faktiskt det – och att släta över det skulle vara att förminska det som hände.

Hur är du? En som visar sina känslor öppet eller en som sitter och pantar på dem?

Livsdejt med mig själv – att hitta balansen

I augusti 2016 livsdejtade jag mig själv för första gången. Jag hade köpt en bok till Kindlen som heter My best year yet och gjorde de uppgifter som fanns i boken. I korthet handlar det om att både titta bakåt och framåt. Vad har jag lyckats med det senaste året? Vad har jag misslyckats med? Vad är de viktigaste grejerna det kommande året? Lite som en hälsogranskning men för huvud och själ. 

Planen var att jag skulle livsdejta mig själv i augusti i fjol, alltså ett år efter första gången, men sen så hände min romandebut och det fanns helt enkelt inte tid att sätta sig ner och reflektera över livet och vart jag är på väg. Då gällde det bara att spänna bältet och försöka hänga med. Men i februari dök den perfekta chansen upp. Jag var nere i en grop både jobbmässigt och kreativt. Dessutom tog mitt förhållande slut och jag var ganska uppsliten.

  Jag älskar verkligen min nya kamera och mitt objektiv, kolla nu på&nbsp;skärpedjupet jag får till.

Jag älskar verkligen min nya kamera och mitt objektiv, kolla nu på skärpedjupet jag får till.

Men det bästa med de där groparna är ju att de är en perfekt chans att börja fundera på vad jag egentligen vill. Så nysingel och med enorm ångest inför både jobb och skriv satte jag mig ner en lördag för två månader sedan och gick igenom det som hänt och vad jag hoppas på under det kommande året.

När det händer mycket i livet kan det vara svårt att hänga med och det är lätt att "glömma" prestationer eller sånt en åstadkommit, så därför tror jag att det är jättebra att verkligen skriva en lista över sånt som en lyckats med. Min lista blev tre sidor lång (!) och innehåller både stort och smått, viktig och mindre viktigt. Bland annat följande:

  • Mitt manus blev antaget & utgivet.
  • Jag har vågat tro på kärleken trots tidigare besvikelser.
  • Jag har börjat föreläsa.
  • Att jag fakturerade ca 20 000 euro mer 2017 än 2016.
  • Jag har träffat Sandra Beijer (2 gånger!).

På det stora hela har ju perioden augusti 2016–februari 2018 varit en enda stor succé, att påstå något annat skulle vara lögn. Att det däremot gått mindre bra på kärleksfronten är nåt jag försöker lära mig av och just nu känns det faktiskt rätt så skönt att vara singel. Jag är så nyfiken på vem jag kommer att bli kär i – men känner absolut noll press. Så skönt.

  Ibland när jag druckit för många glas skumpa brukar jag irritera min omgivning med citatet "När gud stänger en dörr öppnar han ett fönster". Men så är det, en stängd dörr är ett öppet fönster mot något nytt. Den här dörren i botaniska öppnade upp till ytterligare ett vackert rum.

Ibland när jag druckit för många glas skumpa brukar jag irritera min omgivning med citatet "När gud stänger en dörr öppnar han ett fönster". Men så är det, en stängd dörr är ett öppet fönster mot något nytt. Den här dörren i botaniska öppnade upp till ytterligare ett vackert rum.

Utöver kärleken har det funnits en del andra grejer jag inte varit helt nöjd med. Bland annat har jag inte tränat så mycket som jag skulle önska (men det har skett en tydlig förbättring nu, hurra) och jag har inte heller läst alls så många böcker jag skulle vilja. Långa bloggtystnader har också känts dåliga, jag trivs ju väldigt bra här i mitt blogguniversum. 

Att gå igenom sånt som inte har varit så bra är ju inte speciellt roligt, men desto viktigare. Dessutom är det ganska skönt att se att den "dåliga" listan är en knapp sida medan "bra" listan är nästan tre. Det säger ju ren ganska mycket. 

En del av livsdejten handlar också om att skriva ner vad en lärt sig. Det här tror jag är nästan ännu viktigare än att gå igenom det som varit mindre bra. Varje upplevelse leder ju så klart till att vi växer och utvecklas som människor och jag försöker bli litelite klokare för varje år som går. Men vad har jag lärt mig då?

  1. Utan plan blir det inte av. Planera & prioritera!
  2. Det krävs en vettig balans för att jag ska må bra.
  3. Allt ordnar sig. Det kommer nya jobb, det kommer nya män. Njut av resan!

Varje gång jag känner lite ångest tittar jag på den här listan och tänker att ja, just det. Allt har löst sig hittills, antagligen kommer allt att lösa sig i fortsättningen också. Sällan blir det som jag planerar, oftast blir det mycket bättre fastän det i stunden eller mitt i stormen inte känns alls så. Och obs, jag är medveten om mina privilegier och mitt skyddsnätverk som ger en otrolig grundtrygghet i livet. Jag vågar och kan verkligen lita på att allt löser sig. 

  Här pekar jag mot framtiden och säger "här kommer jag!". Foto:  Malin .

Här pekar jag mot framtiden och säger "här kommer jag!". Foto: Malin.

Och nudå?

Efter allt det här är det dags att blicka framåt. Hur vill jag att det kommande året ska se ut? Vad är viktigt för mig? Under de timmar jag livsdejtade mig själv blev det allt tydligare att det jag behöver är balans. Det må låta tråkigt, men desto viktigare. Andra målsättningar fram till februari 2019 är:

  • Bli färdig med Nationen
  • Vara helt ledig en period under sommaren (planen är att åka till Berlin!).
  • Säga nej till allt jag inte vill göra.
  • Åka på skrivresa.

Den sista punkten leder perfekt till det jag ska göra i dag. Jag ska ju nämligen åka till Budapest för att skriva på mitt hemliga projekt (och för att upptäcka staden och dricka vin), men jag är så otroligt glad att jag bokade den här resan mitt i min heart break. Jag visste att när jag åker iväg så mår jag så mycket bättre. Och det gör jag. En överlever alltid och förhoppningsvis blir en lite klokare på vägen.

Nu ska jag strax boarda mitt plan och om någon timme landar jag i ett soligt Budapest redo att skriva skriva skriva. Förväntningarna är höga men jag ska också vara snäll med mig själv. Det går sällan att tvinga fram något så det är viktigt att inte bara kräva kräva kräva av sig själv. 

Livsdejtar du dig själv och lägger upp mål för det kommande året? Vad tycker du att du får ut av det? Och om du inte gjort det, blev du peppad nu? Kanske du den här vårsöndagen kan ta någon timme och fundera på ditt liv, vad du gjort och vart du är på väg. 

Bluffsyndromet vs drömlivet

I morse vaknade jag i lugn och ro, utan väckarklocka som vanligt. Jag läste en artikel om pojkband och lyssnade i 45 minuter på Westlife (sån nostalgitripp!) i sängen medan jag läste bloggar och chattade med en kompis. Sedan lagade jag frukost, chillade och hade coaching – något jag ska skriva om senare.

Dagen fortsatte med att jag plockade upp en bok på biblioteket, testade en ny lunchrestaurang och läste medan jag åt. Sen kom jag hem och sov en tupplur, jobbade med en översättning och cyklade sen iväg för att träffa min syster för en löprunda. Igår var jag hos frissan mitt på dagen, åkte till botaniska trädgården och skålade i champagne för stipendiet jag beviljades i måndags.

  Jag märkte först när jag såg bilden på datorn att jag hade lyckats fånga vattendropparna i fontänen. Tycker den här bilden är så otroligt fin, blev riktigt förvånad. Jag trodde väl att jag är en bluffotograf, hehe.

Jag märkte först när jag såg bilden på datorn att jag hade lyckats fånga vattendropparna i fontänen. Tycker den här bilden är så otroligt fin, blev riktigt förvånad. Jag trodde väl att jag är en bluffotograf, hehe.

Ser mitt liv alltid ut så här? Verkligen inte. Förra hösten jobbade jag mer än någonsin och var så trött att jag knappt orkade tänka något nytt, än mindre vara kreativ. Nu i vår har jag haft ganska lämpligt med jobb men efter höstens takt känns det så konstigt. Jag borde väl rimligtvis jobba mer för att vara en "värdig" samhällsmedborgare?

Just nu lever jag mitt drömliv. Jag har intressanta och för det mesta välbetalda jobb som jag får betalt för, jag har fått stipendier som möjliggör att jag kan satsa på skrivandet utan att behöva stressa för ekonomin och de allra flesta dagar bestämmer jag helt själv vad jag vill göra och när.

Ja, jag har verkligen inget att klaga på just nu men i morse kunde jag inte låta bli att fundera på när någon kommer och knackar på min dörr och spräcker min lilla bubbla och avslöjar min bluff. Det är typiskt att framförallt (unga) kvinnor känner att de är en bluff, men jag är faktiskt förvånad över hur bra mitt liv ser ut. Får en ha det så här bra?

"Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått." – Wikipedia
P1000453.jpg

Nu är ju inget i mitt liv helt slumpartat – jag har ju faktiskt jobbat hårt. Både som frilansare och som författare. De senaste åren har jag mer eller mindre konstant haft något som snurrat i bakhuvudet. En liten stress som leder till att jag hela tiden känt att jag måste ha "glömt något". Fastän jag trivs med och har själv valt den här tillvaron så är framförallt den ekonomiska osäkerheten stundvis väldigt slitsam.

Men tack vare allt mitt hårda jobb hittills har jag lyckats skapa den här drömtillvaron och nu ska jag träna på att verkligen uppskatta det jag har och strunta i de tankar som försöker säga att jag är en bluff som borde skaffa ett "riktigt" jobb. Jag förtjänar faktiskt de stipendier jag fått nu.

Lider du av bluffsyndromet och hur tacklar du det? Har du några bra tips till mig eller andra som funderar i samma banor?

Årets bästa måndag

Alla som känner mig och har följt med på bloggen vet att att måndagar och jag inte är en så där speciellt lyckad kombination, men gårdagen överträffar nog väldigt många dagar i år. Jag kan lätt säga att gårdagen var årets bästa måndag och det beror på tre saker. 

För det första hängde jag med min kompis Ida och hennes son. Vi talade liv, kärlek, förhållanden, hur vi allra helst vill bo och mycket till. Och så hände något stort: jag köpte mitt livs första krukväxt! Jag har verkligen inga gröna fingrar men kanske det är åldern som gör att jag känner att det är dags att gräva händerna i myllan?  

För det andra så var jag moderator på ett seminarium om kvinnors pensioner. En nästan fullsatt sal, tre experter och en paneldiskussion skulle jag hålla i. Jag var så otroligt nervös inför och rädd att jag skulle säga något helt galet eller ställa en dum fråga. Men i stället fick jag jättemycket beröm efteråt och det kändes så bra. Jag vill så gärna göra mer av den här typen jobb!

  Experterna och jag. Foto: Elin Andersson/Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs.

Experterna och jag. Foto: Elin Andersson/Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs.

Och för det tredje (och det allra allra bästa): jag fick ett biblioteksstipendium från Centret för konstfrämjande (eller Taike som det förkortas på finska! Mejlet kom efter klockan tio i går kväll och sidan krånglade när jag loggade in för att läsa beskedet, men efter att ha klickat mig än hit än dit hittade jag en pdf där det står att jag får 4000 euro! Jag är fortfarande ganska chockad, men mest glad så klart. Nu behöver jag verkligen inte stressa över ekonomin och kan ge Nationen all min kärlek. Tack tack tack Taike, det här betyder så otroligt mycket för mig! 

Jag måste ändå erkänna att jag ganska direkt kände skuld. Behöver jag verkligen så här mycket pengar? länge tar det väl inte att skriva en bok? Klassiskt bluffsyndrom som jag ska skaka av mig. Jag förtjänar de här pengarna och kommer att använda dem för att helhjärtat kunna redigera min andra roman. De här pengarna möjliggör att jag inte behöver stressa och hetsa fram boken, utan verkligen kan ge mitt allt utan att samtidigt bolla hundra andra jobb.  

Fastän framförallt februari och mars var ganska jobbiga månader för mig kan jag inte säga annat än att jag lever min dröm. Mitt liv är så gott som perfekt och jag känner mig så otroligt glad och privilegierad för allt jag har och allt jag får göra. Tänk att jag får jobba med det jag allra helst vill göra? 

När ska vi sluta skämmas?

I lördags var jag anmäld till Finlands frilansjournalisters vårfest som skulle ordnas efter föreningens årsmöte. Jag skippade (med helt gott samvete) årsmötet på eftermiddagen eftersom jag kände att jag inte har något att bidra med och helt ärligt kände att jag hellre gör något annat en lördag eftermiddag. I programmet stod att en buffetmiddag serveras 18.30 så jag dök upp då.

När jag kom till festen kände jag direkt att något gått snett. Alla satt till bords och de flesta såg ut som om de strax skulle gå andra varvet till buffetbordet. Min första tanke var: det här är så otroligt pinsamt. Jag skämdes så otroligt mycket för att jag uppenbarligen dök upp för sent. Lyckligtvis kände jag exakt en (!) människa på festen och kunde slinka ner i samma bord, men jag skämdes i minst en timme för att jag var "försenad".

"Vi skäms för att vi känner att vi gjort något vi borde skämmas för."

Som kanske alla gissar så var det ingen som brydde sig om när jag kom. Senare fick jag höra att folk kommit och gått under hela eftermiddagen och att någon knappast ens märkte att jag dök upp "mitt i". Men ändå tog det länge för mig att skaka av mig skammen.

Det här är inte det enda jag skäms för. Jag skäms om jag laddar upp för många selfies, jag skäms och jag säger något dumt, jag skäms om jag citerat ett intervjuobjekt fel och hen måste rätta mig. När jag var liten tyckte jag att det var pinsamt att fråga bibliotekarien (!) om hjälp och ett antal gånger har jag skämts på gymmet om jag inte förstått hur något fungerar. Och så vidare, och så vidare. Skammen är en outsinlig energikälla (med lite fel sorts energivågor då).

  Illustrerar inlägget med en bild på en kvinna som tränar på att skämmas mindre.

Illustrerar inlägget med en bild på en kvinna som tränar på att skämmas mindre.

Nu är jag ju inte det minsta unik, skam är väl en ganska vanlig känsla. Så här definierar Wikipedia skam:

"Skamkänsla är en upplevelse av att förlora sitt anseende eller gillande hos andra, vare sig upplevelsen är korrekt eller inte. Skamkänslor handlar om föreställningar om hur andra uppfattar ens egen person, vad man har gjort, eller vad man har sagt. Skamkänslor beror på självkritik och ångest inför omgivningens åsikter, samt på social kompetens."

Skam handlar ju sällan om oss själva, utan om hur vi tror att andra ser oss. Vi skäms för att vi känner att vi gjort något vi borde skämmas för. Jag tror det är omöjligt att slippa skam helt och hållet, men jag tror det är viktigt att vi inte låter skammen redan på förhand hindra oss från att göra något vi vill göra.

Mitt NaPoWriMo-poesiprojkt är i allra högsta grad en övning för mig för att sluta skämmas. Jag har aldrig fått lika mycket respons på mina Insta stories som nu med dikterna, så med andra ord har det att jag vågat trotsa skammen lett till något otroligt fint och roligt. Många har skrivit att de känt igen sig eller annars bara skickat hjärtan och uppmuntrande ord – helt bäst!

Nej, jag skriver väl fortfarande inte prisvinnande poesi, men det är ju inte meningen heller. Jag skriver för att jag tycker om utmaningar och för att jag tycker att det är ett spännande sätt att betrakta vardagen. För varje dag känns det mindre och mindre pinsamt att ladda upp dikterna. Jag har till och med vågat börja se dem som "riktiga" dikter efter att ha debatterat med en kompis om de ens är dikter. Hon hävdade (så klart) att de visst är det. En dikt är en dikt är en dikt. Inget att orda om.

Nu slänger jag bollen över till dig: vad tänker du sluta skämmas för?

Äntligen april - en massa roliga planer

Årets första tre månader är över och just nu är jag mest tacksam över det. Början på året har bjudit på extremt höga toppar och extremt låga dalar så nu hoppas jag på lite lugnare tider till näst. Hela det här årets tema handlar om balans och det känns som om att jag faktiskt börjar hitta (åtminstone nån sorts) balans.

Jag har ganska lämpligt med jobb just nu, jag har mitt skrivrutin i gång, jag har tränat mer regelbundet än på länge och så där överlag börjar jag känna mig någorlunda normal efter en lång hektisk period. Jag tror det senaste året är antagligen det mest händelserika i hela mitt liv och nu känns det som om jag skulle ha nån sorts livskrabbis (bakfylla) som äntligen börjar lätta.

  Exakt så här ivrig är jag på april. Jag hoppas på mycket sol, färger och roligheter.

Exakt så här ivrig är jag på april. Jag hoppas på mycket sol, färger och roligheter.

Förhoppningarna för april är höga, men det blir faktiskt mycket roligt program. Jag ska göra bland annat det här nu i april.

  • Skriva flera intressanta frilansartiklar. Förra veckan fick jag intervjua Ulla-Lena Lundberg och i dag har jag gjort fyra (!) intervjuer och har ett antal andra artiklar på gång. Skoj!
  • Jag ska vara moderator på ett evenemang om kvinnors pensioner
  • En dikt om dagen eller NaPoWriMo (National Poetry Writing Month). Jag publicerar mina femminutersdikter på Instagram stories (heter kuggekugge på Insta om du vill följa) och kanske samlar jag ihop de bästa i slutet av månaden. Det här med poesi känns sjukt svårt för mig, men därför tänker jag att det är bra med en utmaning. Av nån anledning tycker jag också att det är så otroligt pretentiöst och pinsamt att göra det här och just därför gör jag det.
  Dagens dikt, var så goda.

Dagens dikt, var så goda.

  • Bloggen och allt runt den ska få lite kärlek igen. Jag funderar på att återuppta mitt inspirationsbrev som dog en sorglig liten död i all tysthet och skulle också gärna samla mina skrivtips på ett lite tydligare sätt. Har du förslag eller önskemål får du gärna kommentera här. Funderar också på att göra en bloggenkät men undrar om nån i så fall svarar?! 
  • Nationen ska bli färdigredigerad och inskickad till redaktör och några testläsare. Äntligen!!! Men mycket arbete kvarstår ännu ...
  • I slutet av månaden drar jag till Budapest för att påbörja mitt hemliga skrivprojekt och för att dricka vin. Mycket nöjd över detta.
  • Jag funderar på att köpa kamera. Är så otroligt sugen och tänker att Budapest skulle väl vara ett perfekt ställe att börja med den nygamla hobbyn?! Jag funderar mest på om jag a) har råd att köpa en kamera och b) har tid att börja med foto, men jag är så otroligt sugen alltså.

Vad ska du göra i april? Lika höga förhoppningar som jag? Nu hoppas jag att den här månaden inte blir en enda lång kraschlandning, men med de här förutsättningarna känns det nog mer eller mindre omöjligt. 

Tre bra saker – en utmaning

Jag är en människa som i regel försöker se det goda, härliga och underbara i livet och blev därför glad över den här utmaningen jag fick av Jennifer. Jag ska alltså lista tre bra saker inom olika kategorier. Början på det här året har varit lite av en utmaning på ett personligt plan, så därför var det extrafint att tänka över allt som faktiskt är fint och bra i livet. För det finns ju hur mycket som helst!

 Den garanterat bästa dagen i mitt liv hittills, releasefest för debuten. &lt;3

Den garanterat bästa dagen i mitt liv hittills, releasefest för debuten. <3

Tre bra saker med mina dagar

Ingen väckarklocka. Det är väldigt sällan jag har väckning på morgonen och det är så otroligt skönt. Jag brukar lägga mig vid midnatt och vaknar när jag vaknar. Dagar jag faktiskt har väckarklocka brukar leda till att jag sover dåligt (fastän jag aldrig försovit mig).

Tid att skriva. Just nu har jag en ganska perfekt arbetsmängd. Det finns tillräckligt med arbete så jag överlever ekonomiskt men nu i mars har jag haft tid att skriva/redigera nästan varje dag. Sån otrolig lyx alltså.

Jag gör som jag vill. Jag behöver inte följa någon annans tidtabell eller ta någon annan i beaktande. Jag bygger mina dagar som jag vill. Vissa dagar träffar jag nån på lunch, på kaffe, på en träningsdejt eller middag. Andra dagar sitter jag ensam hemma utan att säga ett ord till någon. Och framför allt: typ inga möten nånsin!

 En bättre sortens arbetsdag på ett favoritställe i Berlin.

En bättre sortens arbetsdag på ett favoritställe i Berlin.

Tre bra saker med mig

Effektiv och pålitlig. Jag får saker gjorda och har jag lovat göra något så gör jag det. Jag ställer också upp för vänner som behöver det.

Bra på fest. Jag älskar att ordna kalas, bjuda in kompisar, samla människor och bjuda på middag. Blir jag själv bjuden på fest tackar jag sällan nej och älskar överlag att få hänga med folk jag tycker om.

Positiv & med framtidstro. Okej, jag har väl inte behövt tackla så enormt stora motgångar här i livet (förutom på kärleksfronten). Visst, jag har blivit refuserad och allt här i livet går inte enligt plan, men oberoende av vad som händer försöker jag ha en positiv inställning och vara nyfiken på framtiden. För det mesta tycker jag att livet är sjukt roligt.

redigeraskriva.jpg

Tre bra saker i mitt liv

Överlever som frilans. I över fem år (!) har jag klarat mig som frilans och byggt upp min vardag och mitt arbete. Fram till december 2017 hade jag visserligen ett 50-procentigt kontrakt som en grundtrygghet, men nu verkar det som att jag klarar den här frilanstillvaron också utan den stadiga inkomsten. Jag har också lärt mig att ta bättre betalt och försöker undvika jobb som känns krångliga eller är dåligt betalt.

Får titulera mig författare. Okej, enligt vissa ska en ha gett ut två böcker för att göra det här, men jag är författare. En av mina romaner har blivit publicerad, jag har nya böcker på gång som mitt förlag visat intresse för (men obs! de har inte läst nåt än), jag fick ett stipendium för att skriva och i juni ska jag få åka på det legendariska debutantseminariet i Biskops Arnö. Skrivandet är så otroligt viktigt för mig och jag märker att jag mår bättre när jag får skriva – fastän det så klart känns motigt ibland.

Mina vänner & familj. Jag har ett så otroligt starkt skyddsnätverk. Vänner som finns för mig när jag behöver den, föräldrar som alltid fixar och hjälper. Fastän jag ibland kan känna mig ensam vet jag att jag har en massa viktiga människor som jag kan lita på. Är väl ändå det viktigaste i livet.

 En av mina favoritbilder från releasefesten med min yngsta gäst Ebba.

En av mina favoritbilder från releasefesten med min yngsta gäst Ebba.

Tre bra saker det här året

Stipendiet från Kulturfonden. Årets bästa nyhet hittills har definitivt varit stipendiet från Kulturfonden. Tack vare det behöver jag inte oroa mig så mycket för ekonomin och har också möjlighet att använda tid på att skriva. Dessutom känns det också som en utomstående bekräftelse för mitt skrivande – något jag verkligen behövde.

Ingen bok i år. Jag är en otålig människa och skulle gärna utkomma med en ny bok varje år, men nu är jag så otroligt glad att det inte funnits någon sådan press från Förlaget. Antagligen skulle jag ha klarat av att pumpa ut Nationen men det är så himla skönt att inte behöva göra det. I stället får jag arbeta med texten i lugn och ro. Det var också psykiskt tungt att bli utgiven. Jätteroligt, men tungt. Så det passar mer än bra med en paus.

Allt är möjligt. Jag vet ärligt inte hur det här året kommer att sluta och vad allt roligt och spännande som kommer att hända. Just nu funderar jag på att dra till Berlin för en månad på sommaren och till Argentina i höst för åtminstone en månad. På skrivfronten hoppas jag bli någorlunda färdig med Nationen och att jag kommit på god väg med mitt hemliga skrivprojekt. Jag ser fram emot att lära känna nya människor, kanske bli kär. Det är så mycket roligt som väntar. Det är jag säker på.

 Min nyaste vän och kollega Jennifer – en av de bästa grejerna med bloggandet är alla underbara människor jag lärt känna.

Min nyaste vän och kollega Jennifer – en av de bästa grejerna med bloggandet är alla underbara människor jag lärt känna.

Tre bra saker med bloggandet

Alla vänner & nätverket. Jag har träffat så otroligt många bra människor tack vare bloggen. Många av dem har blivit nära vänner och viktiga för mig. Bland annat Charlotte, JenniferLina och Malin har jag lärt känna via bloggen – och är säker på att det blir många många fler i fortsättningen. 

Ett eget inspirationsforum. Det här är min kanal där jag får och kan skriva vad jag vill. Jag vill gärna dela med mig av min skrivresa och inspirera och uppmuntra andra. Om jag ens inspirerar en människa med bloggen har jag lyckats.

Ett arkiv på mitt liv. Jag skriver inte dagbok och har ett otroligt uselt minne. Därför älskar jag att kunna scrolla bakåt i arkivet och läsa gamla inlägg. Om jag nån dag ska skriva memoarer (haha, osannolikt) kommer den här bloggen att vara en guldgruva!

 En annan bloggkompis, Charlotte, som blivit ett viktigt stöd i mitt skrivande. Vi läser varandras manus och peppar och hejar. Så otroligt viktigt!

En annan bloggkompis, Charlotte, som blivit ett viktigt stöd i mitt skrivande. Vi läser varandras manus och peppar och hejar. Så otroligt viktigt!

Det var överraskande svårt att formulera sig i det här inlägget. Det är ju många många många saker som är bra, men vad ska jag lyfta fram och hur? Inser än en gång hur lycklig jag verkligen är över min frilanstillvaro. Det finns dagar då jag är trött på att vara min egen chef, men nästan alla dagar älskar jag att det är jag och mina planer som gäller.

Nu ska jag passa på att skicka utmaningen vidare till tre kvinnor jag beundrar: Lina, Ellen och Daniela. Jag ser fram emot att läsa vad ni svarar!

Svetten = min bästa terapi

Kanske jag ska skylla på måndag, att jag inte har så mycket jobb just nu och har svårt att koncentrera mig på något (så ironiskt alltså, antingen för mycket eller för lite, aldrig är det liksom bra, haha), eller så bara mitt humör i allmänhet som åkt berg-och-dalbana en tid nu.

Oberoende så har jag känt mig sur och tvär nästan hela dagen. Helt utan någon egentlig orsak. I nåt skede av dagen blev jag nog också sur för att jag inte åstadkommit så mycket i dag. Blev ändå piggare av att träffa Jennifer, Malin och Corinne för att smida roliga planer men när jag kom hem kände jag mig helt överkörd och somnade på soffan och kände cirka noll procent livslust (för att överdriva bara liiiite).

 Svettig och glad.

Svettig och glad.

Som många andra måndagar släpade jag mig till handbollsträningarna vi har varje måndag kväll. Jag var så trött inför och hade noll lust men jag visste att jag skulle må så mycket bättre efteråt. Och så var det ju. Det bästa med just handbollen är att jag då verkligen glömmer allt annat. Ingen annan idrottsform funkar lika bra som meditation och avkoppling som just handisen.

Det senaste halvåret har min träning överlag varit allt annat än regelbunden och nu försöker jag hitta en rutin igen. Jag mår så himla mycket bättre av att svettas. Men vad är grejen med att känna ett sånt enormt motstånd inför ett träningspass? Jag menar, jag tycker ju om att träna? Nån som känner igen sig?

P.S. Haha att jag har en kategori här på bloggen som heter träning?! Hade definitivt glömt bort den om vi säger som så.