En vintrig simtur

upload.jpg

Vi småspringer till poolen för att slippa undan den kalla luften. Vi sparkar av våra sandaler och glider ner i bassängen. Det tjugosjugradiga vattnet sluter sig runt våra kroppar och kylan är borta. Vattenångan ringlar sig upp från ytan, skymmer blicken och allt runt omkring oss blir mjukt och suddigt. För varje simtag vi tar djupnar mörkret och staden lyses upp av stämningsfulla ljus. Allt är så mycket vackrare från den här nivån. Vi är mitt i staden men ändå inte.

Vi simmar på en bana men vet inte om vi är de enda. Vi ser ingenting. Efter en knapp timme kliver vi upp ur poolen och småspringer tillbaka till bastun. Vi fryser men skrattar. Och vi överlever. Från bastulaven ser vi en av båtarna som dag efter dag kryssar till Sverige. Vi nynnar på reklamlåten och känslan av en välregisserad reklam förstärks när båten lossar ankar och börjar sin väg mot Stockholm för ytterligare två nätter ute på Östersjön. Via aktern ser vi in till promenaden som är upplyst av ett lila sken. Jag tänker på alla människor som är ombord. Vem är de? Varför är de ombord? Är det någon som kommer att stå ensam på det halvtomma dansgolvet och bara önska att någon, att ens en annan människa, skulle se hen. Se och visa det. Jag ser dig.

upload.jpg

Efter dusch och bastu är jag så varm att jag måste gå ut och svalka mig tre gånger för att klara av att klä på mig. Fuktighetskrämen rinner av ansiktet och tränger ut tillsammans med svetten som min kropp avger. Jag klär snabbt på mig och går sedan ut med jackan på ärmen, måste svalka mig igen. Hon följer några minuter senare.

Vi går över ett tomt och mörkt Senatstorg, månen lyser stark bakom våra ryggar. Vi viker in mot Domkyrkan, sätter oss på Kafé Engel och beställer varsin laxsallad. Kroppen är tung och lite trött efter simturen, Domkyrkan lyses upp av lampor. Staden är tyst och lugn. Söndag kväll. Vi pratar och pratar, det är sällan tyst mellan oss.

Vi skiljs åt utanför och säger: det här måste vi göra igen. Och jag vet att med henne är det inte bara tomma ord. Med henne gör vi faktiskt det.

Målsättningar för 2019

Årets första söndag och jag tänker mer eller mindre automatiskt på den första veckan som gick och allt som är på kommande. Jag har som tradition att livsdejta mig själv och de sista dagarna av 2018 när jag hasade runt hemma, tog det lugnt och slappade, funderade jag också på vad och framförallt hur jag vill att det här året ska bli. Tidigare när jag livsdejtat mig själv har jag svarat på bland annat följande frågor:

  1. Vad har jag åstadkommit det senaste året?

  2. Vilka är mina största misslyckanden det senaste året/vad vill jag utvecklas inom?

  3. Vad har jag lärt mig?

  4. Vad ska jag fokusera på nu?

  5. Topp 10 målsättningar för det kommande året?

Det är ett jättebra sätt att gå igenom det gånga året och helt enkelt förstå vad som hänt och vad jag önskar att kommer att hända. Den här gången skrev jag ner snabba tankar om 2018 i fyra olika kategorier: ekonomi, skrivandet, bloggen & jobbet. Dessutom skrev jag ner ett antal lärdomar/insikter som det gångna året bjöd på. Jag skrev också vad som varit bäst och vad som varit sämst. I praktiken svarade jag alltså på samma frågor som de ovan, men i ett annat format.

Jag tror att det gör gått för alla att sätta sig ner med papper och penna, bläddra i kalendern eller bland fotona för att påminna sig om året som gick. Vi tror ofta att vi har rätt bra på koll på hur vi mår/hur det gått, men åtminstone jag får gång på gång nya insikter och överraskningar när jag funderar på det som hänt och det jag vill att ska hända. Att helt konkret skriva ner grejer på papper (och att prata om det) ger så mycket.

P1040641.jpg

Vad vill jag av 2019?

När jag började tänka på 2019 och hur jag vill att året ska bli skrev jag ner fem olika livsområden och hur jag hoppas att jag kommer att utvecklas kring det. Jag delade in i följande kategorier: skrivandet, jobb, blogg, träning & personlig utveckling och skrev sedan ner ungefär fem punkter för varje kategori.

SKRIVANDET vill jag utvecklas i genom att hitta en rutin för det och slutföra de projekt jag har på gång. Jag har flera olika projekt jag vill jobba med men tycks aldrig hitta tiden för det. Jag planerar in det, men så blir det inte av på grund av att “jag har så mycket jobb”. Nu under helgen har jag tänkt att jag kanske borde inleda varje arbetsdag med att skriva i 45 minuter och först sen ta tag i det “riktiga” jobbet. Jag vill ju prioritera skrivandet, men känner alltid att jag först måste göra det jobb jag får betalt för.

JOBBET har rullat på bra men i år hoppas jag på färre, men större kunder och helt enkelt bättre betalt för det jag gör. Med andra ord: mindre sillsallad och tusen olika uppdrag på några hundra euro som äter massvis av min kapacitet. Under våren har jag åtminstone två (eller egentligen) tre större kunder, vilket känns lovande. Exakt så vill jag jobba. Då har jag också möjlighet att säga nej till sånt som inte känns rätt i magen.

BLOGGEN vill jag uppdatera 4–6 i veckan och har för första gången gjort upp nåt sorts schema för mig (som jag frångått redan två gånger denna vecka, eh). Men jag är ju ändå en spontanbloggare och har jag lust att skriva om nåt just en viss dag tänker jag göra det. Snarast ville jag ha en tydlig lista på ämnen att blogga om, så att jag inte gör det “sen nångång …” som det blivit hittills. Att göra nåt genast är oftare en bättre lösning än att skjuta upp det i all evighet. Trots detta vill jag att bloggen också i fortsättningen ska vara kul, inte en grej att stressa för. Jag ser också fram emot fortsätta Blogathon-traditionen med Jennifer, Malin och Corinne.

TRÄNINGEN hoppas jag få ännu bättre rutin på. Jag spelar handboll 1–2 gånger per vecka och yogar på kontoret (och nu i januari varje dag tack vare yogautmaningen). Dessutom hoppas jag slänga in några pass på gymmet eller simning och löpning. Jag mår bättre när jag tränar och dessutom är jag så otroligt trött på att ha ont i ryggen. Nu får det vara slut med det!

PERSONLIG UTVECKLING är nästan den svåraste biten. Jag känner att jag längtar efter en hobby eller ett större projekt eller något. Jag vet inte ens riktigt vad det skulle vara (och när jag ens skulle ha tid för det). Den här biten hänger ju också i allra högsta grad ihop med alla andra livsområden. Jag vill utvecklas som författare, jag vill utvecklas som min egen chef, jag vill ge mer kärlek till bloggen och kroppen. Men en grej som jag vill satsa mer på är fotografering, vi får se hur det går! Jag planerar också att kolla läget med mig själv med jämna mellanrum, ha nån sorts kvartalsrapportering (hur tråkigt det än låter) för att se att jag jobbar och lever på ett sätt som känns rätt för mig. Jag tror också att mitt mentorskap kommer att ge mig mycket.

Ja, ungefär så här tänker jag på 2019. Inga absoluta löften eller måsten, snarare vill jag hitta ännu bättre sätt för mig själv i vardagen som går ut på att bolla tusen olika saker. Just nu känns det som om jag har massvis med energi och planer men att nåt inuti mig bromsar upp. Jag vet inte ens vad? Kanske det är det jag ska försöka ta reda på till näst. Eller det känns som om jag står inför nåt stort men inte riktigt vågar hoppa. Låter säkert galet flummigt och jag vet inte riktigt själv heller vad jag avser, men kanske nån ändå kan känna igen sig?

Hur ser dina planer för 2019 ut? Och brukar du livsdejta dig själv, eller se tillbaka på det som hänt och det som ska hända?

Julen är ingen tävling

I dag är det exakt 10 dagar kvar till julafton och jag kan tänka mig att många stressat upp sig senast nu. Julklappar! Julmat! Städa! Fixa! Planera! Jag antar att affärerna är fulla under helgen och många river sig i håret för att komma på den perfekta julklappen eller funderar när de ska hinna städa och ordna med allt. Det känns som att julen är ytterligare en duktighetstävling där vi ska prestera prestera prestera. Suck!

Det finns så mycket förväntningar och (egna) krav på något som sist och slutligen ska handla om samvaro. Jag har redan länge tänkt att det är helt sjukt att det är så himla viktigt var folk befinner sig just den tjugofjärde december. Det är trots allt bara en dag. Att fira jul kan väl inte vara så bundet till just den dagen? De flesta är inte ens speciellt religiösa i dagens värld, så Jesus födelsedag borde liksom inte va en så stor grej.

Eller jag tänker så här: Det viktigaste är att folk samlas om umgås, vilken dag det blir, vad som finns under granen eller vad som finns på bordet är sist och slutligen sekundärt. Att vi ska stressa upp oss så otroligt kan inte vara bra för någon. Dessutom så här på slutet av året när åtminstone jag är helt slut av hösten och helt ärligt inte bryr mig så mycket om att allt måste vara på ett visst sätt. Det viktigaste är väl att vi hänger med dem vi tycker om?

Så klart jag uppskattar god mat, men att det måste vara just precis all julmat som alltid funnits är inte alls viktigt för mig. Jag hörde om en familj där alla barn fick önska sig en sak till julbordet. Det lär ha blivit bland annat pizza, men vad spelar det för roll? Viktigast är väl att det finns mat över huvud taget. Dessutom är ju pizza sjukt gott. Mmmm pizza!

christmas to do.jpg

Den här bilden såg jag på Facebook och sparade (vet tyvärr inte upphovskvinna) men jag tycker den beskriver julhysterin så bra. Det finns så många måsten inbakade i julen som jag tycker att vi ska strunta i. Vi behöver faktiskt inte göra något för att det “alltid” har gjorts så. Det är superokej att skapa nya traditioner och skippa någon tradition som ingen ändå bryr sig om, men görs år efter år för att det är, ja just det, tradition.

Köp julklappar om du vill, inte för att du måste. Se också till att det är något som mottagaren verkligen uppskattar och behöver. Kom ihåg folk som har det sämre ställt och donera mat och julklappar till mindre bemedlade. Var närvarande och strunta i stökiga skåp eller annat du “borde göra”.

Men se framförallt till att umgås, kramas och finnas till för människorna i din omgivning. I år är det en riktigt bra jul för alla med ett vanligt 9–17-jobb med många lediga dagar mitt i veckan. Njut av de dagarna och gör och ät precis vad du vill. Det är faktiskt jätteokej att göra så! Så med 10 dagar till jul uppmanar jag dig att tagga ner. Du behöver faktiskt inte göra någonting. Helt på riktigt. Är du med på det?

P.S. Du har väl inte missat mitt inlägg med 10 tips för annorlunda julklappar?!

“Och ändå vågade jag älska igen”

För exakt ett år sedan var jag så otroligt hjärtekrossad. En vecka tidigare hade ett kort men intensivt förhållande tagit slut och inte nog med det. Den här dagen för ett år sedan var jag nämligen med i ett radioprogram (!) där jag kvittrade om hur lyckligt kär jag var. Vi tar det från början.

I augusti i fjol fick jag följande fråga: Jag undrar om du skulle ha lust o möjlighet att delta i Efter Nio på radio med en viss utmaning. Tanken är att huvudpersonen ska utmana sig själv i en vecka. En utmaning som jag tycker kunde vara intressant – och det är där du kommer in om du fortfarande är singel – är att huvudpersonen skulle gå på en dejt per dag i en vecka, t.ex. via Tinder. Sedan berättar man om sina upplevelser i några korta videodagböcker och i en radiosändning tillsammans med Sonja och Mårten. Hur låter det här i dina öron?

Inte precis en fråga jag får varje dag om vi säger som så. Jag blev ändå nyfiken eftersom jag dejtat mycket och tycker att vi borde avdramatisera dejtandet – det är helt okej om inte alla dejter är guld. Så efter lite överläggande med Frida bestämde jag att varför inte? Vad är det värsta som kan hända?

Nå det som hände var att jag gick på två helt okej dejter och så på torsdag under den här utmaningen spontanbokade jag in en dejt till samma kväll och på söndag samma vecka var jag redan störtkär (ja, det brukar gå fort för mig). Så när själva radioprogrammet bandades in kunde jag lyckligt berätta om hur bra veckan slutat. Vilken härlig historia ändå – att delta i en dejtingutmaning och faktiskt blir kär? Det hade jag aldrig trott. Det gick ändå några veckor mellan inbandning och att programmet faktiskt sändes och när det väl sändes var jag som sagt inte längre lyckligt kär utan i stället riktigt jävla heart broken.

upload.jpg

Samma dag som programmet sändes i radio skulle dessutom två av mina goda vänner gifta sig. Jag var så klart otroligt glad för dem men alla som gått omkring med brustet hjärta vet att det finns stunder när det är svårt att fira andras kärlek. När de sa ja till varandra i kyrkan fick jag nog stryka bort några extra tårar. Så tudelad känsla – att vara glad för dem två samtidigt som mitt hjärta var trasigare än på länge.

Jag har inte tidigare skrivit något om radioprogrammet här på bloggen. Just när det hände kändes det inte rätt (jag vill aldrig skriva något i affekt här), men nu ett år senare när jag är lyckligt kär i min pilot känns det lättare att skriva om. Och jag märkte att programmet fortfarande att lyssna på om nån vill. Det är egentligen bara på sista minuten vi kommer in på hur det gick i min utmaning, men för ett år sedan klarade jag knappt av att lyssna på det.

sandrabeijervågaälska.jpg

Kärlek har alltid varit något jag längtat efter (ibland nästan osunt mycket) och efter mitt första långa förhållande visste jag att jag är en som trivs i tvåsamhet. Det betyder ändå inte att det alltid är lätt att våga tro på det. Faktiskt inte alls lätt. Men jag har än en gång fått mitt lyckliga slut – för att jag vågat tro och helt enkelt vågat. Bara att vi nu sitter i samma soffa och slökollar på tv gör mig varm och lycklig. <3 Det här hade jag aldrig kunnat tro då för ett år sen.

Så du som går omkring med ett brustet hjärta just nu, jag kan inte lova att det kommer att bli bra, men jag kan lova att det kan bli bra om du vågar. Jag vill inte ens tänka på hur många gånger jag blivit avvisad, hur många gånger jag velat ha mer medan killen lyckligt trampat vidare i livet. Det suger varje gång. Det suger jävligt mycket och det är inte alls kul, men jag tänker att det sist och slutligen är väldigt få som klarar sig igenom livet utan hjärtesorger. Eller som Sandra Beijer skriver så klokt:

“Jag har älskat mycket starkt och jag har därför blivit mycket sårad. Jag har sörjt med hela min kropp för att precis så kär har jag också varit, att fallet behövde bli stort. Och ändå vågade jag älska igen. Lika starkt, ännu starkare. Och jävlar vad värt det var.”

Jag kan inte annat än att hålla med Sandra. Jävlar vad värt det är.

Hejdå oktober!

Den här månaden har känts som världshistoriens längsta. Jag vet inte om jag nånsin jobbat lika mycket och för så många uppdragsgivare, med lika många projekt och deadlines som den här månaden? Efter flera väldigt sega månader på faktureringsfronten har det varit välkommet med jobb och en rejäl fakturering, men varför sker allt samtidigt? I går tackade jag faktiskt nej till ett skrivjobb och det kändes bara skönt.

Efter de senaste veckornas kaos har jag nu landat i en (jobb)svacka. Jag är seg och trög och oinspirerad och så otroligt trött på mig själv. Jag hoppas november innebär mindre jobb och mer skrivtid. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag mår allra bäst när jag får skriva, vara inne i ett projekt, mysa ner mig med mina karaktärer och ord. Eftersom det inte blir något NaNoWriMo i år ska jag i stället hoppa på känslan och redigera för fullt. Om jag skrivit 50 000 ord på en månad (två gånger dessutom!) ska jag väl klara av att redigera ett manus?! Nu skriver jag det här: jag ska redigera.

Magisk morgon på lande förra veckan. Oktober har bjudit på mycket fint också! &lt;3

Magisk morgon på lande förra veckan. Oktober har bjudit på mycket fint också! <3

Och du som är sugen på att skriva en roman, ännu hinner du hoppa på! Det är en rolig utmaning där du lär dig att prioritera skrivandet men också att skriva skriva skriva utan att bry dig om att få till den perfekta meningen på direkten. Är du ens lite sugen tycker jag att du ska testa! Bara gör det!

Nu ska jag iväg på Halloweenfest på kontoret (har pysslat en outfit till mig som jag är extra nöjd med, hehe) och så hoppas vi att jag vaknar i november som en nöjdare och gladare människa. Och herregud TACK för alla som läst, kommenterat och hört av sig andra vägar efter gårdagens kärleksinlägg. En skrev till mig att hen nu kanske ska våga sig på att dejta igen. Jag blev så glad för att jag kanske uppmuntrat nån att våga gå på den där ena dejten, skriva till den söta killen eller bjuda den härliga tjejen på middag. Eller kanska bara ladda ner Tinder för hundrafemtionde gången trots löften om att aldrig mer röra den där dväjulslika appen som gör en tokig.

För tänk om du gör det. Vad är det värsta som kan hända?

När jag blev kär i en pilot

En vacker vårdag i april, lite före klockan 10 en fredag morgon klev jag in på ett kafé nära mitt hem. Jag var några minuter tidig, men det var också min dejt. Han satt redan där och log stort mot mig. Efter ett stort antal dejter de senaste åren är jag sällan nervös inför en första dejt och hade inte varit så nervös inför den här dejten heller, men när jag klev in där kände jag hur det började fladdra i magen.

Direkt då jag steg in genom dörren på kaféet visste jag att jag kommer att bli kär. På bara några sekunder visste jag det. Jag kan inte förklara det med något annat än intuition. Min magkänsla liksom skrek att det här är rätt och min hjärna tänkte “voj skit ändå, jag skulle ju bara dejta lite, inte bli kär”. Men kär blev jag och är det fortfarande. <3

På vin- &amp; matmässan i lördags.

På vin- & matmässan i lördags.

Det senaste dryga halvåret har mina dagar, veckor och månader förgyllts av världens snällaste människa. Han har följt med mig på diverse evenemang fastän han inte känt en själ på plats, han har lagat så många frukostar att jag tappat räkningen, han lät mig ordna födelsedagskräftskiva på sin balkong, han har tagit mig och mina vänner ut på en flygtur över Nyland, han har tröstat och hejat och orkat med mitt svajiga humör.

Jag säger inte att det varit enkelt hela tiden. Så många gånger som mitt hjärta brustit är det inte helt lätt att våga hoppa in i något nytt. Att hoppas. Men det har jag gjort och är så glad för det. För nu har jag hittat nån jag så gärna vill hålla fast vid. Jag tycker det är synd att (hetero)tvåsamhet är en så stark norm i vårt samhälle, men har ändå själv insett att jag mår allra bäst när jag får dela mitt liv med någon annan.

Nu råkade livet slänga en snygg, snäll och charmig pilot i mitt Tinderflöde och jag var inte sen att bli kär.

Efter flygturen i augusti. Foto:    Jennifer   .

Efter flygturen i augusti. Foto: Jennifer.

Det känns på nåt sätt stort att dela med mig av det här, att bjuda in er som läser i något som jag hålligt “hemligt” så länge. Men jag har ju oftast skrivit när det gått riktigt dåligt i kärlekslivet och nu får jag för en gångs skull skriva om när det går bra! Kärlek och förhållanden är för övrigt ett tema jag tänker skriva lite mer om i fortsättningen. Inte så att jag skulle vika ut hela mitt privatliv, men kanske några insikter och lärdomar jag fått med mig på vägen. Älskar att snacka kärlek (och det brukar ni också tycka om att läsa).

Jag postade en bild på Markus och mig i söndags på Instagram och blev helt överväldigad av all kärlek jag fick. Alla hjärtan och alla kommentarer. Kändes så fint att det är så många som blev glada. Men kärlek är bäst ju! Så glad och tacksam för att jag haft lyckan att bli kär i en så bra människa.

***

Läs också:

Två år är en livstid för ett brustet hjärta
Ett halvår senare är jag en annan människa
En stukad fot, ett brustet hjärta

Att känna sig ensam

Fredag kväll i juli för ett år sedan. Helsingfors visar upp sin vackraste sida och centrum fylls av glada, lyckliga och leende människor. Det är par, det är kompisgäng. Och så är det jag. Jag minns inte längre vad jag gjorde i centrum men jag minns hur otroligt ensam jag kände mig. Alla kompisar var upptagna med annat. Med andra vänner, på sommarstugor, på resor. Jag promenerade genom stan och kände att kulissen runtomkring var helt fel. Att jag inte passade in.

Och jag kände mig ensammast i hela världen. Bara någon vecka tidigare hade ett kort förhållande tagit slut och jag var trött på singellivet, trött på att känna mig ensam och utanför. Att vara ensam mitt i vackraste juli är bland det värsta som finns. Speciellt om en börjar bläddra på sociala medier och ser vad “alla” andra gör. Jag gick längs med havet och grät tyst bakom mina solglasögon och gick sen väl hem och gjorde ingenting.

Ensamhet är en känsla som många tyvärr relaterar till. Därför tycker jag att det är otroligt fint att Svenska Yle lyfter upp det som ett tema (och intervjuar bland annat Ellen om det). Alla känner sig ensamma ibland, vissa mer, andra mindre. När jag flyttade till Berlin med min dåvarande pojkvän i januari 2013 kände jag mig så otroligt ensam. Jag kände inte riktigt någon och hade ingenstans att gå på dagarna. Jag har först efteråt insett hur dåligt jag faktiskt mådde den första våren där. Att solen inte visade sig typ en enda gång förrän i mitten av april (okej, kanske tre gånger) hjälpte ju inte heller.

När vi sedan flyttade tillbaka till Helsingfors var jag ivrig på att hänga mycket med vänner – så där som vi hade gjort tidigare. Men på de knappa två åren jag varit i Berlin hade det skett en tydlig skiftning. Många hade slutat studera och i stället börjat jobba, parat ihop sig, fått barn. Plötsligt var alla helt enkelt mer upptagna så där som folk nu är mitt i livet. Att umgås var inte längre lika lätt som att släntra in i studentföreningens rum och alltid hitta en kompis att hänga med.

En bild från Budapest i april. Jag vet inte om mannen kände sig ensam – åtminstone hade han sällskap av en bok. &lt;3

En bild från Budapest i april. Jag vet inte om mannen kände sig ensam – åtminstone hade han sällskap av en bok. <3

Att jobba ensam/som frilansare har också sina nackdelar. Jag träffar helt enkelt inte så mycket människor. Eller träffade. Nu har jag ju fått en arbetsgemenskap via mitt coworking-ställe och det är jag så otroligt glad för. Dessutom lär jag hela tiden känna nya härliga och spännande personer och har faktiskt ett brett nät av vänner, nära och kära. Det är en stor rikedom och jag vet det.

Ändå kan jag känna mig extremt ensam ibland. Som den där fredagen i juli för ett år sedan eller så en helt vanlig fredag när jag möglar ensam hemma och ser (på sociala medier) vad alla andra gör. Min ensamhet är ändå väldigt relativ och inte alls på någon extremt jobbig nivå, men visst är det ändå en riktigt känsla.

Ensamhetskänslor inte är något en behöver skämmas för. Som sagt, alla känner sig ensamma. Också de framgångsrika och utåt sett lyckliga människorna. Och det är helt okej att känna sig ensam då och då. Men så finns det massvis av människor som verkligen är ensamma. En äldre kvinna som ingen längre hälsar på eller så någon ung kille som inte har någon att prata med. Jag önskar så att alla de här personerna skulle hitta någon att prata med. Livet är ju trots allt mycket roligare om vi kan dela det med andra. <3

Tack vare internet, olika Facebookgrupper eller bloggar osv är det faktiskt lättare att hitta likasinnade och det tycker jag är så otroligt fint. Känner du dig ensam? Fundera på vad du gillar att göra och se om du kan hitta andra med samma intressen. Många av mina mest värdefulla relationer har på ett sätt eller annat börjat på internet, så underskatta inte alls det!

Brukar du känna dig ensam?