“Och ändå vågade jag älska igen”

För exakt ett år sedan var jag så otroligt hjärtekrossad. En vecka tidigare hade ett kort men intensivt förhållande tagit slut och inte nog med det. Den här dagen för ett år sedan var jag nämligen med i ett radioprogram (!) där jag kvittrade om hur lyckligt kär jag var. Vi tar det från början.

I augusti i fjol fick jag följande fråga: Jag undrar om du skulle ha lust o möjlighet att delta i Efter Nio på radio med en viss utmaning. Tanken är att huvudpersonen ska utmana sig själv i en vecka. En utmaning som jag tycker kunde vara intressant – och det är där du kommer in om du fortfarande är singel – är att huvudpersonen skulle gå på en dejt per dag i en vecka, t.ex. via Tinder. Sedan berättar man om sina upplevelser i några korta videodagböcker och i en radiosändning tillsammans med Sonja och Mårten. Hur låter det här i dina öron?

Inte precis en fråga jag får varje dag om vi säger som så. Jag blev ändå nyfiken eftersom jag dejtat mycket och tycker att vi borde avdramatisera dejtandet – det är helt okej om inte alla dejter är guld. Så efter lite överläggande med Frida bestämde jag att varför inte? Vad är det värsta som kan hända?

Nå det som hände var att jag gick på två helt okej dejter och så på torsdag under den här utmaningen spontanbokade jag in en dejt till samma kväll och på söndag samma vecka var jag redan störtkär (ja, det brukar gå fort för mig). Så när själva radioprogrammet bandades in kunde jag lyckligt berätta om hur bra veckan slutat. Vilken härlig historia ändå – att delta i en dejtingutmaning och faktiskt blir kär? Det hade jag aldrig trott. Det gick ändå några veckor mellan inbandning och att programmet faktiskt sändes och när det väl sändes var jag som sagt inte längre lyckligt kär utan i stället riktigt jävla heart broken.

upload.jpg

Samma dag som programmet sändes i radio skulle dessutom två av mina goda vänner gifta sig. Jag var så klart otroligt glad för dem men alla som gått omkring med brustet hjärta vet att det finns stunder när det är svårt att fira andras kärlek. När de sa ja till varandra i kyrkan fick jag nog stryka bort några extra tårar. Så tudelad känsla – att vara glad för dem två samtidigt som mitt hjärta var trasigare än på länge.

Jag har inte tidigare skrivit något om radioprogrammet här på bloggen. Just när det hände kändes det inte rätt (jag vill aldrig skriva något i affekt här), men nu ett år senare när jag är lyckligt kär i min pilot känns det lättare att skriva om. Och jag märkte att programmet fortfarande att lyssna på om nån vill. Det är egentligen bara på sista minuten vi kommer in på hur det gick i min utmaning, men för ett år sedan klarade jag knappt av att lyssna på det.

sandrabeijervågaälska.jpg

Kärlek har alltid varit något jag längtat efter (ibland nästan osunt mycket) och efter mitt första långa förhållande visste jag att jag är en som trivs i tvåsamhet. Det betyder ändå inte att det alltid är lätt att våga tro på det. Faktiskt inte alls lätt. Men jag har än en gång fått mitt lyckliga slut – för att jag vågat tro och helt enkelt vågat. Bara att vi nu sitter i samma soffa och slökollar på tv gör mig varm och lycklig. <3 Det här hade jag aldrig kunnat tro då för ett år sen.

Så du som går omkring med ett brustet hjärta just nu, jag kan inte lova att det kommer att bli bra, men jag kan lova att det kan bli bra om du vågar. Jag vill inte ens tänka på hur många gånger jag blivit avvisad, hur många gånger jag velat ha mer medan killen lyckligt trampat vidare i livet. Det suger varje gång. Det suger jävligt mycket och det är inte alls kul, men jag tänker att det sist och slutligen är väldigt få som klarar sig igenom livet utan hjärtesorger. Eller som Sandra Beijer skriver så klokt:

“Jag har älskat mycket starkt och jag har därför blivit mycket sårad. Jag har sörjt med hela min kropp för att precis så kär har jag också varit, att fallet behövde bli stort. Och ändå vågade jag älska igen. Lika starkt, ännu starkare. Och jävlar vad värt det var.”

Jag kan inte annat än att hålla med Sandra. Jävlar vad värt det är.

Hejdå oktober!

Den här månaden har känts som världshistoriens längsta. Jag vet inte om jag nånsin jobbat lika mycket och för så många uppdragsgivare, med lika många projekt och deadlines som den här månaden? Efter flera väldigt sega månader på faktureringsfronten har det varit välkommet med jobb och en rejäl fakturering, men varför sker allt samtidigt? I går tackade jag faktiskt nej till ett skrivjobb och det kändes bara skönt.

Efter de senaste veckornas kaos har jag nu landat i en (jobb)svacka. Jag är seg och trög och oinspirerad och så otroligt trött på mig själv. Jag hoppas november innebär mindre jobb och mer skrivtid. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag mår allra bäst när jag får skriva, vara inne i ett projekt, mysa ner mig med mina karaktärer och ord. Eftersom det inte blir något NaNoWriMo i år ska jag i stället hoppa på känslan och redigera för fullt. Om jag skrivit 50 000 ord på en månad (två gånger dessutom!) ska jag väl klara av att redigera ett manus?! Nu skriver jag det här: jag ska redigera.

 Magisk morgon på lande förra veckan. Oktober har bjudit på mycket fint också! &lt;3

Magisk morgon på lande förra veckan. Oktober har bjudit på mycket fint också! <3

Och du som är sugen på att skriva en roman, ännu hinner du hoppa på! Det är en rolig utmaning där du lär dig att prioritera skrivandet men också att skriva skriva skriva utan att bry dig om att få till den perfekta meningen på direkten. Är du ens lite sugen tycker jag att du ska testa! Bara gör det!

Nu ska jag iväg på Halloweenfest på kontoret (har pysslat en outfit till mig som jag är extra nöjd med, hehe) och så hoppas vi att jag vaknar i november som en nöjdare och gladare människa. Och herregud TACK för alla som läst, kommenterat och hört av sig andra vägar efter gårdagens kärleksinlägg. En skrev till mig att hen nu kanske ska våga sig på att dejta igen. Jag blev så glad för att jag kanske uppmuntrat nån att våga gå på den där ena dejten, skriva till den söta killen eller bjuda den härliga tjejen på middag. Eller kanska bara ladda ner Tinder för hundrafemtionde gången trots löften om att aldrig mer röra den där dväjulslika appen som gör en tokig.

För tänk om du gör det. Vad är det värsta som kan hända?

När jag blev kär i en pilot

En vacker vårdag i april, lite före klockan 10 en fredag morgon klev jag in på ett kafé nära mitt hem. Jag var några minuter tidig, men det var också min dejt. Han satt redan där och log stort mot mig. Efter ett stort antal dejter de senaste åren är jag sällan nervös inför en första dejt och hade inte varit så nervös inför den här dejten heller, men när jag klev in där kände jag hur det började fladdra i magen.

Direkt då jag steg in genom dörren på kaféet visste jag att jag kommer att bli kär. På bara några sekunder visste jag det. Jag kan inte förklara det med något annat än intuition. Min magkänsla liksom skrek att det här är rätt och min hjärna tänkte “voj skit ändå, jag skulle ju bara dejta lite, inte bli kär”. Men kär blev jag och är det fortfarande. <3

  På vin- &amp; matmässan i lördags.

På vin- & matmässan i lördags.

Det senaste dryga halvåret har mina dagar, veckor och månader förgyllts av världens snällaste människa. Han har följt med mig på diverse evenemang fastän han inte känt en själ på plats, han har lagat så många frukostar att jag tappat räkningen, han lät mig ordna födelsedagskräftskiva på sin balkong, han har tagit mig och mina vänner ut på en flygtur över Nyland, han har tröstat och hejat och orkat med mitt svajiga humör.

Jag säger inte att det varit enkelt hela tiden. Så många gånger som mitt hjärta brustit är det inte helt lätt att våga hoppa in i något nytt. Att hoppas. Men det har jag gjort och är så glad för det. För nu har jag hittat nån jag så gärna vill hålla fast vid. Jag tycker det är synd att (hetero)tvåsamhet är en så stark norm i vårt samhälle, men har ändå själv insett att jag mår allra bäst när jag får dela mitt liv med någon annan.

Nu råkade livet slänga en snygg, snäll och charmig pilot i mitt Tinderflöde och jag var inte sen att bli kär.

  Efter flygturen i augusti. Foto:    Jennifer   .

Efter flygturen i augusti. Foto: Jennifer.

Det känns på nåt sätt stort att dela med mig av det här, att bjuda in er som läser i något som jag hålligt “hemligt” så länge. Men jag har ju oftast skrivit när det gått riktigt dåligt i kärlekslivet och nu får jag för en gångs skull skriva om när det går bra! Kärlek och förhållanden är för övrigt ett tema jag tänker skriva lite mer om i fortsättningen. Inte så att jag skulle vika ut hela mitt privatliv, men kanske några insikter och lärdomar jag fått med mig på vägen. Älskar att snacka kärlek (och det brukar ni också tycka om att läsa).

Jag postade en bild på Markus och mig i söndags på Instagram och blev helt överväldigad av all kärlek jag fick. Alla hjärtan och alla kommentarer. Kändes så fint att det är så många som blev glada. Men kärlek är bäst ju! Så glad och tacksam för att jag haft lyckan att bli kär i en så bra människa.

***

Läs också:

Två år är en livstid för ett brustet hjärta
Ett halvår senare är jag en annan människa
En stukad fot, ett brustet hjärta

Att känna sig ensam

Fredag kväll i juli för ett år sedan. Helsingfors visar upp sin vackraste sida och centrum fylls av glada, lyckliga och leende människor. Det är par, det är kompisgäng. Och så är det jag. Jag minns inte längre vad jag gjorde i centrum men jag minns hur otroligt ensam jag kände mig. Alla kompisar var upptagna med annat. Med andra vänner, på sommarstugor, på resor. Jag promenerade genom stan och kände att kulissen runtomkring var helt fel. Att jag inte passade in.

Och jag kände mig ensammast i hela världen. Bara någon vecka tidigare hade ett kort förhållande tagit slut och jag var trött på singellivet, trött på att känna mig ensam och utanför. Att vara ensam mitt i vackraste juli är bland det värsta som finns. Speciellt om en börjar bläddra på sociala medier och ser vad “alla” andra gör. Jag gick längs med havet och grät tyst bakom mina solglasögon och gick sen väl hem och gjorde ingenting.

Ensamhet är en känsla som många tyvärr relaterar till. Därför tycker jag att det är otroligt fint att Svenska Yle lyfter upp det som ett tema (och intervjuar bland annat Ellen om det). Alla känner sig ensamma ibland, vissa mer, andra mindre. När jag flyttade till Berlin med min dåvarande pojkvän i januari 2013 kände jag mig så otroligt ensam. Jag kände inte riktigt någon och hade ingenstans att gå på dagarna. Jag har först efteråt insett hur dåligt jag faktiskt mådde den första våren där. Att solen inte visade sig typ en enda gång förrän i mitten av april (okej, kanske tre gånger) hjälpte ju inte heller.

När vi sedan flyttade tillbaka till Helsingfors var jag ivrig på att hänga mycket med vänner – så där som vi hade gjort tidigare. Men på de knappa två åren jag varit i Berlin hade det skett en tydlig skiftning. Många hade slutat studera och i stället börjat jobba, parat ihop sig, fått barn. Plötsligt var alla helt enkelt mer upptagna så där som folk nu är mitt i livet. Att umgås var inte längre lika lätt som att släntra in i studentföreningens rum och alltid hitta en kompis att hänga med.

  En bild från Budapest i april. Jag vet inte om mannen kände sig ensam – åtminstone hade han sällskap av en bok. &lt;3

En bild från Budapest i april. Jag vet inte om mannen kände sig ensam – åtminstone hade han sällskap av en bok. <3

Att jobba ensam/som frilansare har också sina nackdelar. Jag träffar helt enkelt inte så mycket människor. Eller träffade. Nu har jag ju fått en arbetsgemenskap via mitt coworking-ställe och det är jag så otroligt glad för. Dessutom lär jag hela tiden känna nya härliga och spännande personer och har faktiskt ett brett nät av vänner, nära och kära. Det är en stor rikedom och jag vet det.

Ändå kan jag känna mig extremt ensam ibland. Som den där fredagen i juli för ett år sedan eller så en helt vanlig fredag när jag möglar ensam hemma och ser (på sociala medier) vad alla andra gör. Min ensamhet är ändå väldigt relativ och inte alls på någon extremt jobbig nivå, men visst är det ändå en riktigt känsla.

Ensamhetskänslor inte är något en behöver skämmas för. Som sagt, alla känner sig ensamma. Också de framgångsrika och utåt sett lyckliga människorna. Och det är helt okej att känna sig ensam då och då. Men så finns det massvis av människor som verkligen är ensamma. En äldre kvinna som ingen längre hälsar på eller så någon ung kille som inte har någon att prata med. Jag önskar så att alla de här personerna skulle hitta någon att prata med. Livet är ju trots allt mycket roligare om vi kan dela det med andra. <3

Tack vare internet, olika Facebookgrupper eller bloggar osv är det faktiskt lättare att hitta likasinnade och det tycker jag är så otroligt fint. Känner du dig ensam? Fundera på vad du gillar att göra och se om du kan hitta andra med samma intressen. Många av mina mest värdefulla relationer har på ett sätt eller annat börjat på internet, så underskatta inte alls det!

Brukar du känna dig ensam?

Vecka 42 eller “det löser sig”

Plötsligt är det redan den femtonde oktober?! Va? Hösten är verkligen min mest hektiska tid och nu har jag också insett att det är en tid då jag, trots allt som är på gång, suktar efter nåt nytt, känner mig rastlös, vill ha mer. Men mer av vad? Jag vet inte. Trots det fina höstvädret känner jag också en höstdipp, helt utan orsak. Så kanske det bara är höstmelankolin som sätter sina spår i min hjärna? Nån som känner igen sig?

Helgen gick i väldigt lugna tecken och det var precis det som behövdes. Jag har mest hängt för mig själv, lyssnat på ljudbok, läst både Ny tid och Image från pärm till pärm, läst igenom hälften av ett eget manus på bibliotek och kafé, städat, kokat äppelmos och kollat på broadcast-tv som vilken medelåldersmänniska som helst. Liksom älskar Tanssii tähtien kanssa (finska Let’s dance) för att jag blir på så gott humör av det. Är kanske innerst inne en mommo.

Den här veckan har jag också mycket på gång och känner hela tiden att jag borde göra nåt, fastän det där “nåt” är väldigt oklart för det mesta. Sandra Beijer skrev i dag på sin blogg: “Ändå är det som att jag inte hinner ikapp mig själv, det är en frustrerande känsla. […]Men allt löser sig ju! Det kan man alltid veta och det är det fina med att leva.” Blev så upplyft av det där. Allt löser sig. Alltid. Kanske inte som jag vill eller hade tänkt mig, men det löser sig. Onödigt att stressa upp sig så himla mycket på vägen.

  Berghälls bibliotek är en så otroligt vacker byggnad.

Berghälls bibliotek är en så otroligt vacker byggnad.

Nu tar vi en titt på vad som händer den här veckan då

Måndag: Frukost på kontoret, fix med projektjobbet, fortsätta läsa manus. Lunch med min kompis Hilla och efter jobbet kommer Kicka hem till mig. Jag ska bjuda på kantarellrisotto och pannkaka med äppelmos. På kvällen handboll.

Tisdag: Morgonyoga på kontoret och sen snabbt hem, duscha och åka iväg till Hanaholmen och Business Forum som jag ska skriva om för dem. Jag har också blivit ombedd att ge en kort kommentar/sammanfattning (på engelska!) i slutet av seminariet inför 250 extremt smarta personer. Är orimligt nervös och rädd för att jag ska nåt helt sjukt. Tror ändå det går bra. Om jag klarar av att skriva om det måste jag väl kunna klara av att säga nåt kort om det också?

Onsdag: Workshop och möte om mitt nya deltidsjobb (jag är osäker på om jag får säga vad det är, men berättar senare). Skriva klart artikel från seminariet dagen innan. BodyCombat på kvällen.

Torsdag: Hälsokontroll och två möten inom två olika projekt. Förhoppningsvis lite mer skriv- och redigeringstid.

Fredag: Skriva några texter och allmänt småfix. Skriva/redigera. Delta i kontorets afterwork där vi ska göra en egen blombukett. Älskar alla program som ordnas här!

Lördag: Säsongens första match, hjälp! Är nervös men ivrig, ska bli så kul!

Söndag: Yoga med laget och allmänt söndagsmys samt uppladdning för en jobbresa följande dag.

***

Så en lite lugnare vecka men ändå lämpligt med jobb och sånt. Allra mest hoppas jag på att jag skulle komma in i skrivprojektet. Det är lätt att falla ur, så jag hoppas jag hinner tänka på det nästan varje dag. I morgon går nog hela dagen åt till att vara på Hanaholmen, men alla andra dagar hoppas jag på minst en halv timme manustid. Det är viktigt för mig att jag inte tappar kontakten med texten.

Vad har du för planer för veckan?

Snällveckan eller måste vi jobba så mycket?

Förra veckan var minst sagt galen. Jag vet faktiskt inte om jag nånsin intervjuat så många människor under en vecka eller jobbat med så många olika uppdragsgivare och projekt på så kort tid. I dag när jag vaknade var min första tanke att jag skippar frukosten på kontoret. Det fanns liksom ingen chans att jag skulle orka ta mig dit (fastän jag går dit på några minuter) – eller att jag skulle orka börja jobba genast efter det. I stället bestämde jag mig för att förra veckans kaos måste kompenseras med en snällvecka.

Inget brinner i knutarna så jag behöver inte stressa ihjäl mig, jag hinner gott och väl ta några lugna andetag och sen ta itu med med to do-listan. Jag har på sistone läst flera artiklar som handlar om att väldigt många människor i arbetsför ålder inte återhämtar sig tillräckligt från jobbet – vi jobbar för mycket och vilar för lite och att hela tiden pressa på kommer aldrig att leda till något bra.

Själv är jag helt slut efter en galen vecka. Det blev inte mer än 34 arbetstimmar sammanlagt, men det kändes som minst 70. Jag kan inte låta bli att fundera på om jag är svagare och mer vek än alla andra när jag blir så här slut efter en vecka? Eller är jag bara uppmärksam på min egen ork? Oberoende så tror jag att vi borde fästa mer uppmärksamhet vid hur mycket vi faktiskt orkar med. Dessutom tror jag inte på att allt arbete kan mätas eller jämföras i timmar. Och framförallt tror jag att vi inte ska jämföra oss med andra. Själv råkar jag vara snabb och effektiv när jag jobbar (jag kan faktiskt inte jobba på nåt annat sätt), men det suger också musten ur mig totalt.

  Favoritfrukosten på Roots i Berghäll.

Favoritfrukosten på Roots i Berghäll.

“Du måste jobba hårt för att nå dina drömmar – hårdare än någon annan.” Jag har sett den här (ande)meningen rätt mycket de senaste veckorna. Grundtanken är det väl inget fel på, det är rätt så uppenbart att det krävs arbete för att nå något utöver “det vanliga”. Romaner skriver inte sig själva och ett företag blir inte framgångsrikt utan arbete, men: måste vi verkligen jobba så hårt hela tiden? Jag hör själv till dem som vill så otroligt mycket och skulle gärna ånga på i 100 km/h, men inser att min ork måste vinna över min otålighet. Jag har faktiskt inte så bråttom.

Så den här arbetsveckan inleddes i sängen med nyaste avsnittet av Vår tid är nu och så bjöd jag mig själv på frukost på favoritkaféet. Med lite snällhet i kroppen kändes det i alla fall lite lättare att börja med jobbet. Jag har fortfarande några oskrivna och/eller ofärdiga artiklar från förra veckan som ska bli färdiga plus att nu sätter höstens projektjobb i gång på allvar. Så många bollar i luften fortfarande, men veckan blir inte alls lika galen – tur det! Eftersom många verkade gilla redovisningen av min vecka tänkte jag att jag fortsätter med konceptet.

  Veckans gulligaste intervjuobjekt.

Veckans gulligaste intervjuobjekt.

Vecka 41

Måndag: Skrev utkast till två artiklar, jobbade med en översättning och fixade med projektjobbet. Ser fram emot att nolla huvudet på kvällens handboll. Känns som om att både kropp och hjärna väger minst 500 kg, men det ska väl lite svett råda bot på.

Tisdag: Morgonyoga på kontoret. Läsa igenom artikelutkasten och skriva klart dem & skicka till intervjuobjekten/uppdragsgivare (är i lite olika faser). Börja gå igenom materialet i projektjobbet. Korrekturläsa översättningen.

Onsdag: Möte med projektet. Skriva ut förra veckans sista (och mysigaste!) intervju. Fixa med alla kvitton till min bokföringsbyrå för årets tredje kvartal. BodyCombat och BodyBalance på kvällen.

Torsdag: Layoutmöte om bilagorna/broschyrerna jag är redaktör för. Korrektur av artikeln jag skrev dagen innan. På eftermiddagen ska jag till frissan och är sugen på lite omväxling!

Fredag: Göra klart allt som blivit ogjort under veckan, förhoppningsvis fundera lite extra på bloggen. Eventuellt plocka upp ett skrivprojekt. Om jag orkar.

Lördag: Helsingforsmarthorna ordnar klädbytardag, vilket verkar skoj! Ska nu i veckan försöka samla ihop lite kläder jag inte längre använder och förhoppningsvis byta till mig nåt fint!

Söndag: Läsa bok, laga mat, sova länge. Inga måsten.

  Ett nyvärpt ägg – jag har nog aldrig hållit i ett så färskt ägg och hade lust att stjäla med det hem, men det kanske inte hade uppskattats. I stället fick jag med mig en påse äppel som jag ska koka sylt/mos på.

Ett nyvärpt ägg – jag har nog aldrig hållit i ett så färskt ägg och hade lust att stjäla med det hem, men det kanske inte hade uppskattats. I stället fick jag med mig en påse äppel som jag ska koka sylt/mos på.

Förhoppningen är att vara avsevärt mycket piggare nästa veckas måndag än i dag och känna att min hjärnverksamhet inte är så seg som nu. Dessutom är jag inte en speciellt trevlig människa när jag är trött och stressad (vem är nu det iofs?). När jag är trött har jag inte heller så mycket lust att göra nåt utan vill bara ligga i soffan och slökolla tv – vilket definitivt är bra mellan varven. Men det ska också göra riktigt gott att svettas bort lite trötthet och seghet på handbollsplan om en timme.

Känner du att du får tillräckligt mycket vila? Eller känner du en konstant press att prestera och visa att du är värd din lön/ditt jobb? För sanningen är ju att vi lever i ett sjukt prestationssamhälle och det kan vara så otroligt svårt att tagga ner – speciellt om en upplever att “alla andra” verkar ånga på utan några större problem och når dröm efter dröm. Men så är det så klart inte. Och kom ihåg: inget går sönder av att du vilar en dag. Däremot kan du gå sönder om du inte vilar. Och det vill du väl inte?

P.S. Du har väl inte missat min recension av debutromanen Bara lite till som handlar om just det här. Jennifer skrev också en jättebra recension på boken!

Framgång med måtta

Jag brukar skämtsamt säga att jag är glad över att min debutroman inte blev någon storsuccé. Visst fick jag många jättefina recensioner, det trycktes en andra upplaga och flera på mitt förlag har sagt att jag ska vara väldigt nöjd över hur bra boken sålt. Trots att allt gick “över förväntan” har jag inte känt någon press med Nationen. Jag har inte ett förlag som flåsar mig i nacken och undrar när nästa bok är klar. Jag får skriva i lugn och ro utan nån som helst press på mig. Ingen spekulerar om min kommande roman på kultursidor – för det finns helt enkelt ingen som “bryr sig” tillräckligt.

Och det kanske är där skon klämmer. Jag vill så mycket och mycket snabbare än det går nu. Jag vill ju att det ska finnas ett (större) intresse för mig och mitt skrivande (och tycker att det är lite pinsamt att erkänna det). Samtidigt inser jag vad priset för framgång är. Stressig tidtabell, alldeles för mycket jobb och en konstant känsla av att inte hinna med, inte räcka till. Hur mycket jag än hade önskat att Nationen skulle ha blivit utgiven i höst, så blev det inte så. Och det är jag tacksam för. Nu har jag inte behövt stressa och mår garanterat hundra gånger bättre så här.

Samtidigt sneglar jag avundsjukt på författarkolleger som utkommer med en bok (eller flera!) varje år, som verkar få mer uppmärksamhet än jag, som är mer framgångsrika, som får sommarprata och som intervjuas “överallt”. Lite dubbelt det här, eller hur? Jag vet hur tungt det är att pressa på i ett rasande tempo och vill inte ha ett sånt liv, men sen så vill jag ändå ha det?

  För mig är framgång att kunna åka iväg på en spasemester mitt i veckan.

För mig är framgång att kunna åka iväg på en spasemester mitt i veckan.

Rafael Donner skrev en kolumn i Hbl om framgång och fick ett motsvar av Helen Korpak. En intressant diskussion med två rätt så olika synvinklar. Donner drömmer i stället om framgång om att bli medelmåttig. Som han skriver: “Inom loppet av ett år har jag kommit ut med två böcker, blivit HBL:s kolumnist och Studentbladets chefredaktör, jag har sommarpratat och avslöjat min pinsamt dåliga allmänbildning i Duellen.” Det har verkligen hänt mycket fint och spännande i Donners liv, men också mycket som orsakat oro och en känsla av otillräcklighet. Så är den sortens framgång verkligen något att eftersträva?

Fastän jag kom ut med “bara” en bok förra hösten så var det tungt och påfrestande. Visserligen hade jag mycket annat på gång också, men Donners år har varit alldeles galet. Och fastän jag fattar det och egentligen inte vill ha det livet så kommer den där jävla avundsjukan krypande. Jag vill inte, men ändå vill jag. Så dubbelt det här.

Helen Korpak å sin sida skriver om hur det krävs en viss framgång för att överleva som kulturarbetare. “Frilansar man inom kulturen är framgång nödvändigt, i alla fall om man vill få betalt för vad man gör. Om man vill kunna leva ett skäligt liv.” Alla behöver vi pengar för att kunna överleva och att konstant leva med en ekonomisk oro är tungt. Att som frilansare konstant vara tvungen att förhandla arvoden uppåt eller påminna uppdragsgivare om betalningar är frustrerande. Jag har haft rätt så bra tur med detta, men vet hur det ser ut i branschen. Så kanske jag är tillräckligt framgångsrik med mitt frilansande, fastän det inte alltid känns så?

  Vi behöver inte följa i andras fotspår – om vi inte vill.

Vi behöver inte följa i andras fotspår – om vi inte vill.

Så hur mycket framgång vill en ha? Vad ska vi eftersträva?

För det första så tror jag inte det finns ett svar på det här, men jag är säker på att mycket framgång sällan betyder mycket lycka. I somras skrev den framgångsrika författaren Fredrik Backman ett långt inlägg på sin blogg om utmattningen, stressen och pressen han känt det senaste året:

“This is the fifth of my novels to make the New York Times Bestseller list. I remember when the first one did, I thought to myself: “I made it”. This time around, honestly, it’s more a feeling of “I made it…out”. Because this book took nearly everything for me to finish, and I ended up in a breakdown late last year.”

Liksom wow, fem romaner på New York Times bästsäljarlista, det måste väl vara den ultimata drömmen. Eller så inte. Därför tror jag att det här med framgång är så knepigt. Hur ska det gå att vara framgångsrik med måtta? Liksom känna sig lyckad och nöjd med det en åstadkommit utan att känna en konstant press att prestera mer? Att inte känna att det finns en armada som river och drar i en, ställer krav och förväntar sig mer? Själv tror jag att det är möjligt, men inte är det lätt.

Jag drömmer om “större” framgångar samtidigt som jag inte alls vill utsättas för allt det innebär. Det är en nästan ofrånkomlig paradox. Jag vill så mycket mer, men jag vill inte må dåligt på grund av det. Visst, min debut kunde ha sålt ännu mer, fått mer uppmärksamhet och mer lyriska recensioner. För det finns alltid en nivå högre att jobba mot och det är det som tar kål på oss. Eller: om vi inte är nöjda med det vi redan har uppnått och åstadkommit kommer vi aldrig att vara lyckliga.

P1040008.jpg

Och för att vara helt ärlig känner jag mig så otroligt nöjd med allt just nu. Jag får syssla med det jag allra helst vill göra plus att jag lever på det. Jag badar inte i pengar, men jag har det så otroligt bra. Och jag vet det. Det betyder ändå inte att jag inte kan känna avundsjuka gentemot andra som det går “bättre” för. Men: jag försöker fokus fokusera mer på det jag har åstadkommit och på hur mitt liv ser ut just nu. Och så gnäller jag här på bloggen som om allt skulle vara riktigt skit, haha. Nä, men jag vill liksom lyfta hur dubbelt det här kan kännas. Att vilja och ändå inte vilja något.

Nu känner jag att jag lite svävat iväg från ämnet och trasslat in mig i rätt så egocentriska tankegångar, men jag tycker att du ska läsa Donners och Korpaks kolumner och sen fundera på vad framgång innebär för just dig. Det behöver inte alls vara samma sak som för grannen, kompisen eller någon annan i samma bransch som du. Dessutom är det sällan speciellt roligt att vara otroligt framgångsrik, känd och eftertraktad. Det visar till exempel Fredrik Backmans blogginlägg eller Aviciis sorgliga livsöde.

Hur känner du? Hur mycket är det värt att kämpa för framgång? Eller vad räknar du ens som framgång? Finns det ett drömscenario du skulle känna dig nöjd med?

Höstlistan 2018

Jag älskar hösten men den här veckan har jag av nån anledning känt mig lite nere. Helt utan orsak – allt är bra. Men som sagt, ibland är humöret mer dipp och depp än pepp och topp. Eftersom det inte finns någon orsak för den här dippen, förväntar jag mig att vara mitt glada jag så småningom igen. För att höja humöret tänkte jag att Ratatas höstlista passar perfekt. Grävde bland gamla bilder för att hitta några riktigt stämningsfulla bilder från ett höstigt Helsingfors (jag vet att det heter höstligt, men jag tycker det låter så konstigt?!).

hösthelsingfors.jpg

Vad är dina mål i höst?
Att hitta en vettig rutin med jobb, träning och vila. Jag ser också fram emot att jobba med Nationen (om mitt förlag är intresserat av att jobba vidare med manuset). Jag skulle också gärna peta i några andra manus. Just nu saknar jag skrivandet så otroligt mycket. Jag funderar om det kan vara orsaken till att jag känner mig lite nere – jag har inte skrivit nåt på 1,5 månad och det brukar sällan göra gott för mig. Men ja, mål skulle det handla om, här har jag listat tio målsättningar för hösten!

Vad ser du mest fram emot?
Att skriva, faktiskt (jag hade ingen aning att jag skulle svara så när jag läste frågan). Jag ser också mycket fram emot Köpenhamnsresan med mitt sushigäng nästa helg (!) och sparesa till Estland bara nån dag efter det. Jag ser också fram emot att mysa ner mig i soffan med te, en bra bok eller fint sällskap. Och jag ser också mycket fram emot att lära känna andra på mitt kontor bättre och allmänt bara att ha ett kontor att gå till. Så så så nöjd med det beslutet. Dessutom har vi planerat in ett blogathon med Jennifer, Malin och Corinne till oktober, yay! Jag funderar också på en eventuell helgresa i december, är lite sugen på Dublin! Det ska också bli roligt med lite nya utmaningar på jobbfronten.

höstlöv2.jpg

Känner du dig klar med sommaren?
Ja det gör jag faktiskt. Den här sommaren kändes evighetslång, på ett bra sätt! Fastän sommaren var underbar hade jag också väldigt tyst på jobbfronten och en del av min irritation/mitt depp beror nog på att jag längtar efter att göra nåt. Skapa, jobba, slita lite (obs, lite!).

Hur såg din höst ut för ett år sedan?
Det måste ha varit den galnaste hösten i mitt liv. Jag debuterade, jobbade som en galning, blev störtkär och hade ett komplicerat och stormigt förhållande. Jag vet inte om det här är en efterhandskonstruktion men jag tror nog jag var rätt nära den berömda väggen för ett år sen. Jag minns bara att jag konstant kände att jag aldrig hann tänka en enda tanke till slut. Samtidigt var det en av de bästa höstarna nånsin. Så många stora känslor som jag kanske aldrig får känna igen (vilket nog är främst positivt) men jag är tacksam för att den här hösten kommer att vara avsevärt mycket lugnare.

Hur såg din höst ut för fem år sedan?
Jag bodde i Berlin med min dåvarande kille och efter ett drygt halvår i staden började jag äntligen känna mig hemma där. Jag gick på kurs i tyska och spanska, fick nya vänner och skrev slut första versionen av min debutroman. Det känns som ett helt annat liv än det jag lever i dag – och det var det ju.

tölövikenhöst2.jpg

Vad var bäst och sämst med sommaren?
Bäst var att jag fick vara tre veckor i mitt älskade Berlin och sämst var att jag hade “för lite” jobb och oroade mig en hel del för ekonomin.

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?
En massa massa böcker – as usual! Just nu läser jag Mia Francks Bombträdgården (gillar mycket!). Det blir också många ljudböcker i och med samarbetet med Nextory. Gillade Fly me to the moon på Lillan och hoppas på att hinna med nån annan teater i höst eller kanske nån spelning? Har ju inte Netflix eller HBO Nordic eller nåt sånt så det blir väl mest böcker. Skulle också gärna lyssna mer på musik, men “glömmer” liksom bort det – så skicka gärna fantastiska spellistor på Spotify, tack!

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?
Jag älskar de ribbade polotröjorna jag köpte på Uniqlo i Berlin. Har en roströd och en blå och tror jag kommer att bo i dem. Så sköna! Överlag känner jag ett shoppingsug just nu vilket jag lite försöker stävja. Jag strävar efter att bara köpa kläder jag vet att jag kommer att använda länge. Många av de plagg jag använder flitigt är inhandlade för 3–6 år sedan.

tölövikenhöst.jpg

Har du fyllt i höstlistan? Eller har du tankar kring hösten? Just nu hoppas jag bara att jag ska känna mig lite gladare så småningom. Och så hoppas jag att jag ska överleva loppet i morgon. Känner mig extremt oförberedd, men har ändå sprungit en gång (haha) före så nog ska jag väl klara en tia?! Nej, jag känner mig nog inte alls självsäker. Målet är kort och gott att komma i mål. Det ska jag väl klara av?!

Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen

Vissa dagar känns bara fel från start. Jag har haft en liten irritation växande i mig i nån vecka nu. Det är inget stort (lyckligtvis) utan mindre grejer. Mest handlar det om att jag nu väntar på både det ena och det andra. Och att vänta måste vara det jobbigaste som finns. När mitt arbete hänger på andra och det inte finns så mycket jag kan göra åt det.

Förra veckan sneglade jag också lite på mitt hemliga skrivprojekt och tyckte texten var så otroligt dålig. Ugh! Men å andra sidan: vad förväntade jag mig? Jag har bara hamrat ur mig text utan desto större plan, så klart texten är dålig. För att nåt ska bli bra krävs ju faktiskt mycket tid och många varv. Men just nu känns det som att jag inte har tillräcklig koncentrationsförmåga för att ta itu med projektet – mest för att jag inte riktigt vet hur de närmaste veckorna kommer att se ut. Är så otroligt irriterande att sjunka in i ett projekt för att sen märka att det inte finns tid för det.

Men det händer grejer! I morgon ska jag skriva på ett kontrakt för ett lite större projektjobb i höst som ska hålla på i ungefär två månader. Det blir nåt helt nytt för mig så nya utmaningar är alltid välkomna.. Annat som händer är att jag har bestämt mig för att (än en gång, ehe) återuppliva mitt inspirationsbrev! Det blir mer som en sammanfattning av bloggen, men prenumererar du inte på det redan så får du gärna sign up! Det kanske låter knasigt, men varje gillning, kommentar, läsare och prenumerant är viktig för mig. Det är ju trots allt inte bara för mig själv jag bloggar. Samtidigt är det ju inte antalet följare eller gillningar som avgör – jag är glad om ens en människa känner att hen får ut nåt av min hörna på internet.

  En överredigerad och överdramatisk bild på kvällshimlen beskriver dagen rätt bra.

En överredigerad och överdramatisk bild på kvällshimlen beskriver dagen rätt bra.

Veckans bästa hittills har varit säsongens första handbollsträningar i måndags, så otroligt roligt fastän flåset inte riktigt hängde med än. Är lite orolig för söndagens tia, men vad är väl ett litet lopp? (Nej jag är inte så kaxig på riktigt.) En annan höjdpunkt är att jag för kanske tredje eller fjärde gången kollat på Jonas Gardells fantastiska tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Den finns igen på SVT Play och går också att se i Finland. Har du av nån anledning inte sett serien ska du definitivt göra det. Kan vara den bästa tv-serien nånsin? Gråter och skrattar så mycket när jag kollar.

Bloggrubriken är faktiskt ett citat ur serien och det finns så mycket fint, vackert och sorgligt i den serien. Vill du ha ännu mer rekommenderar jag bokserien som tv-serien baserar sig på. Alla tre böcker finns både som e-bok och ljudbok i Nextory som jag nu samarbetar med. Och med kampanjkoden kugge får du alltså en 30 dagars gratis testperiod!

Men ja ja, allt är bra. Vissa dagar bara känns extra störande av ingen orsak alls. Sånt är livet och så ska det väl vara. Dessutom har jag en massa roligt på kommande ännu i september. Som sagt nya utmaningar på jobbfronten, en kompisresa till Köpenhamn och en sparesa till Estland. Och i morgon ska jag få gå på teaterpremiär, mer om det sen!

Vad vill du gnälla om? Nu är det fritt fram i kommentarsfältet! Och åtminstone jag funkar så att så fort jag får gnälla högt för nån så känns allt liksom mycket lättare. Det mesta är ju inte så farligt, men vissa dagar kan ändå kändas skräp. Men, föra att citera Gardell: Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen. Och livet är både det bra och det mindre bra. H: livsfilosofen

Jobb & träning – den svåra rutinen

Jag tycker om rutiner. Smaka på de orden. Finns det nåt som låter tråkigare? Borde inte alla vilja eftersträva fart och flärd? Spänning? Vakna varje morgon med en kittlande känsla av att inte ha någon aning om vart livet är på väg? Nja, kanske. Men hur många klarar faktiskt av att leva så? Jag tror att det framförallt handlar om att hitta rätt sorts balans. Jag brukar faktiskt tjata om det rätt mycket, att inget är bra i längden om det blir för mycket. Gäller jobb, träning & mat (och allt annat för den delen).

Men hur ska en lyckas hitta balans? Hur ska en lyckas bolla vardagen med allt som den innebär och fortfarande må bra? Just balans var nåt vi fokuserade mycket på under min coaching i våras. Balans mellan jobb och fritid, att tillåta sig själv vara ledig när en är det och inte konstant stressa. För det är kanske inte alltid så att jag faktiskt gör så mycket, utan snarare så att jag går omkring och väntar på att nåt ska hända och stressar över att det inte händer. I perioder har jag så klart jättemycket jobb, men det är inte alltid nåt jag kan styra över som frilansare. Och därför är det viktigt att jag faktiskt är ledig när jag är det.

Samtidigt ställs det allt mer krav på människor i dag. Vissa skyller på sociala medier, andra på något annat. Men faktum är att många är stressade och känner sig otillräckliga. Antagligen bidrar sociala medier till det. Vi tror att alla i vår omgivning lagar en fantastisk middag från scratch varje dag, springer minst ett maratonlopp i veckan och har all tid i världen att mysa med partner och familj. Så är det ju inte riktigt och vi fattar det på en rationell nivå, ändå är det svårt att greppa.

  Dagens look. Var på ett intressant möte som kanske blir ett jobb, vi får se!

Dagens look. Var på ett intressant möte som kanske blir ett jobb, vi får se!

Därför ställer vi orimliga krav på oss själva. Det är så lätt att falla i fällan och tro att en ska hinna med precis allt. Och faktum är att ingen hinner med allt. Eftersom jag själv har ansvar för all min tidsanvändning (ingen chef som säger när jag ska jobba, inga fasta arbetstider) känns det ibland överväldigande att bara skapa en rutinmässig vardag. För jag har inga rutiner, sällan några tider att passa. Jag har bara ett virrvarr av olika saker att ta hand om. Ibland mer, ibland mindre.

Men ändå: jag mår bra av rutiner. Av att veta vad som händer under veckan, vad jag ska få ihop på jobbfronten, hur jag vill träna osv. När jag skaffade gymkort för nån vecka sen var jag så ivrig på att börja träna. Jag såg fram emot handbollsträningarna på måndagar och jobb-yogan på tisdagar. Jag var så taggad och redo att ta hand om både kropp och själ (hehe urk) genom lite hederligt svett.

Och så blev jag sjuk. Precis som många gånger tidigare. Startar du för ivrigt med träningen kan det hända att immunförsvaret sjunker under en stund och du blir mer mottaglig för bakterier och virus. Just exakt det här skriver Lina om på sin blogg. Det gäller att starta lugnt! I och för sig tycker jag att jag gjorde det, men kanske inte tillräckligt lugnt. Nu börjar jag vara på bättringsvägen men det blir nog ingen träning åtminstone på några dagar till. Jag är sur och irriterad men taggad på att komma i gång igen. Den här förkylningen ska inte få knäcka min iver!

  Viktig rutin: Frukost!

Viktig rutin: Frukost!

Men det händer alltid nåt. Du blir sjuk eller så är det nåt annat oväntat och allt du planerat måste på nåt sätt stuvas om. Just därför tror jag att det är viktigt att ha en rutin, nån sorts bas, att återvända till när "undantagstillståndet" är över. För mig har till exempel flytten till ett kontor gjort så otroligt mycket. Här sitter jag bara när jag vill och måste jobba och är faktiskt ledig resten av tiden. Känns nästan magiskt? Kan det faktiskt vara så här?

Träningen hoppas jag också få koll på så fort snoret slutar rinna. Om tio dagar ska jag faktiskt springa ett lopp och känner mig så extremt oförberedd, men jag ska göra mitt bästa. Siktet ligger på att komma i mål. Tiden är den här gången bara en bisak. Och sist och slutligen: vad spelar det för roll om jag springer tio kilometer under en timme? Eller om det tar en kvart längre? Nej exakt, det spelar ingen roll. Viktigast är väl ändå att jag springer.

Ställer du orimliga krav på dig själv? Känner du att du saknar rutin? Eller har du några sjukt bra tips på hur en ska organisera sig själv och sitt liv? Själv är jag beroende av ett antal appar som hjälper mig planera mitt liv och mitt jobb. Jag ska skriva mer om dem i ett skilt blogginlägg och förhoppningsvis kan jag komma med några bra tips till dig också!

Fyra månader med en tatuering

För fyra månader och två dagar sedan hände något jag länge trodde att aldrig skulle hända i mitt liv: mitt livs första tatuering. Jag har alltid varit fascinerad av tatueringar men varit osäker på vilket motiv jag skulle välja. Jag trodde helt enkelt att jag aldrig skulle hitta ett motiv som jag skulle vilja tatuera och eftersom tatueringar är eviga, är det inget beslut jag skulle fatta så där bara. Ska jag ha en tatuering måste jag vara säker på att jag verkligen gillar motivet.

Eftersom jag är en person som lätt blir kär och visar sina känslor hade jag redan länge tänkt på ett hjärta. Inte ett "romantiskt" hjärta, utan snarare kanske ett anatomiskt, men det kändes som ett för stort motiv. Jag ville ha något mindre och sirligare. Jag minns inte ens längre hur jag kom på idén, antagligen googlade jag runt, och hittade då hjärtkurvan och det kändes perfekt direkt.

P1010536.jpg

En hjärtkurva som går upp och ner, precis som den ska, och som visar att hjärtat slår. Jag har dessutom alltid älskat uttrycket "I wear my heart on my sleeve", alltså att jag öppet visar mina känslor och inte skäms för dem. Uttrycket lär komma från Shakespeare, men i den här artikeln finns några ytterligare förklaringar. Och nu kan jag visa det svart på vitt, att mitt hjärta finns där på ärmen. Alltid.

För mig symboliserar min tatuering många saker. Att jag visar mina känslor öppet och står för dem. Att livet går upp och ner, men så länge hjärtat slår är det ändå bra. Att det är okej att bli kär och falla för någon. Att det är okej att sörja ett förhållande som gått i kras. Ibland tänker jag dessutom att det är som ett bergslandskap (Anderna!).

Tatueringen har också blivit ett sorts ärr för alla hjärtesorger. När vi bryter benet läker det förr eller senare, men vi har ett ärr som påminner om det som hände. Så tänker jag med tatueringen. Den är ett synligt ärr för de alla gånger mitt hjärta brustit och jag inte trodde att livet någonsin skulle bli bra igen.

P1010535.jpg

Och inte en dag har jag ångrat mig, snarare känner jag mig lycklig varje gång jag tittar ner på tatueringen. Den blev verkligen så fin jag önskade mig, om inte finare! I dag hade jag "efterkoll" med tatueraren som också var nöjd. Överlag är jag så glad att jag valde just Sarppa eftersom hon var väldigt noga inför, vi gjorde ett "provtryck" med bläck några gånger före och under själva dagen tog vi det väldigt lugnt. Fastän tatueringen är rätt liten tog det ändå några timmar. Ibland tog hon en paus för att titta på nåt annat för att sedan kunna se på tatueringen med lite fräschare ögon igen.

Har du tatuering(ar) eller funderar du på en? Under de senaste åren har de blivit allt vanligare och attityderna håller också på att förändras, vilket är bra. Jag tycker alla ska få tatuera precis vad de vill, men jag tror så klart att det är bra att tänka igenom beslutet en extra gång. För säkerhets skull. För mig var det också viktigt att hitta en tatuerare som verkligen tar sig tiden, att det inte bara blir en slentriantatuering i mängden. Och precis det fick jag. Är så himla himla nöjd!

Till alla duktiga flickor

Augusti slutade både på topp och på botten. Förlagsfesten var (föga överraskande) sjukt rolig och slutade som senast med karaoke. Själv vrålade jag mer eller mindre begåvat till Spice Girls Wannabe med ett gäng härliga tjejer och vinglade in i en taxi vid klockan tre. Under torsdagen hade jag känt att en förkylning var på kommande och planen var att ta kål på den med lite vin och så, men den planen lyckades tyvärr inte. Nästa morgon vaknade jag helt täppt och däckad.

På fredag hade jag vid ett skede riktigt svårt att andas och har sedan dess knarkat diverse mediciner som stundvis fått mig att må helt okej, men största delen av helgen har jag legat i vågrätt läge. Jag sov typ tio timmar i natt, var vaken en stund, sov två timmar till, var vaken några timmar och sov en timme till. Nu mår jag igen helt okej, men brukar alltid må som bäst om kvällarna så får se hur det känns i morgon bitti. Förhoppningsvis bättre!

  Himlen var minst sagt dramatisk när jag skulle åka hem från festen i torsdags.

Himlen var minst sagt dramatisk när jag skulle åka hem från festen i torsdags.

I går kväll när jag låg och snorade i soffan var resten av mitt handbollslag (och hela föreningen faktiskt) och fixade på löpevenemanget Midnight run. Jag borde också ha varit där och i går morse trodde jag att jag nog klarar av att gå dit men fick inse faktum: jag var inte i skick att fixa eller ordna nåt. Jag var tvungen att skicka ett meddelande och säga att jag inte orkar komma.

Skulle det ha gällt någon annan hade jag utan tvekan sagt att personen bara ska vila och absolut inte åka iväg nånstans, men när det gäller mig själv kommer det dåliga samvetet krypande. Jag vet hur värdefulla ett par extra händer är och jag hade ju lovat ställa upp. Att svika andra känns alltid lika dålig. Speciellt om en är van vid att vara en duktig flicka, en som alltid ställer upp.

Men är jag sjuk så är jag. Hundra gånger hellre hade jag varit på Midnight run och hjälpt till än legat seg och sjuk på soffan, men ändå känner jag mig skit. Och jag vet att jag inte är den enda som känner sig så här vid liknande situationer. Har en vant sig vid att vara den som är duktig är det värsta som finns att vara oduktig.

Som tur är läste jag i går ut Heidi Hakalas debutroman Bara lite till. Romanen utkommer officiellt nu i september men jag fick ett recensionsex från Förlaget under konstens natt så. Återkommer med recension senare, men kan säga så här mycket: det här är en roman för alla duktiga flickor (och pojkar och ickebinära). Alltså alla som inte vet hur en ska säga nej. Alla som tänker att jag orkar lite till. Om du blev nyfiken så går romanen att köpa på till exempel Adlibris till det ytterst facila priset 16,70 euro!

  Nöjd, nervös och förväntansfull debutant på höstfesten. &lt;3

Nöjd, nervös och förväntansfull debutant på höstfesten. <3

Vad försöker säga med allt det här? Att det är okej att tänka på sig själv, sin egen ork och sin egen hälsa. Livet ska och kan inte vara en tävling i vem som orkar mest, eller vem som "klarar sig" oberoende av vad som händer. Ibland mår vi alla dåligt, antingen fysiskt eller psykiskt, och det finns inget pinsamt med att inte orka, att be om hjälp eller avboka något. Däremot önskar jag att vi alla skulle bli bättre på det och också påminna varandra om det. Ibland är vila det enda som hjälper och det är hur okej som helst. Det är otroligt viktigt lyssna på kroppen fastän det ibland känns nästan omöjligt när kroppen säger nåt annat än det en själv vill.

Nu hoppas jag att den här förkylningen lämnar min kropp så fort som möjligt så att den kommande veckan blir nåt mer än sjukstuga. Lyckligtvis har jag inte så mycket jobb nu. Och den bästa nyheten: jag har fått min dator tillbaka! Lyckan är verkligen obeskrivlig! När jag lämnade in datorn sa de att det skulle ta minst tio arbetsdagar, men det gick på en dryg vecka! Och så hoppas jag verkligen att du haft en bättre helg än jag!

När jag fyllde 32 år och ordnade kräftskiva

upload.jpg

Måndag, ny vecka och framförallt: ny ålder för mig! I går fyllde jag 32 år. Känns på ett sätt som jättemycket, eller kanske snarare att jag (som mycket yngre) hade en föreställning om hur livet skulle vara när jag är 32 men nu är det inte alls så. Däremot är det riktigt riktigt bra!

I lördags firade jag mina 32 första år i livet med ett gäng härliga människor genom att ordna balkongkräftis! Fastän dukningen var redo redan på fredag så blev det ändå kaos under lördagen. Kräftorna hade så klar inte tinat i kylen utan fick bada i kallt vatten för att vara i ätbart skick till kvällen. Två olika butiker hade ingen kronärtskocka för vegetarianen i sällskapet men det löste sig. Jag ringde en grönsaksförsäljare i Hagnäs hall och reserverade en kronärtskocka som jag plockade upp en stund senare. Hur många andra kan säga att de reserverat en grönsak?!

  Foto:  Jennifer .

Foto: Jennifer.

upload.jpg

Men allt slutade ju bra. Kräftorna hann tina, min västerbottenspaj var god fastän jag mina vana trogen inte kunde följa ett recept till punkt och pricka utan freestylade och undrade vad det skulle bli. Men pajen och allt det andra fick mer än godkänt och sällskapet likaså. Vi var en härlig mix av människor jag lärt känna under olika skeden i livet och kvällen blev just så bra som jag hade önskat mig. Om inte till och med bättre.

Roliga kvällar brukar ändå betyda att det inte blir så många knäppta bilder. Därför är det guld värt att ha en kompis som förutom att vara en av de härligaste människorna jag känner också en otroligt bra fotograf. Tack Jennifer för att du förevigade kalaset och för att du är min vän. <3 Jag måste så klart sno några bilder till bloggen, men tycker så klart att ni ska läsa Jennifers jättefina inlägg om kräftskivan.

upload.jpg

Och nu är jag då 32 år. Som 20-nånting kändes 30-nånting som lastgammalt, men vet ni vad? Jag känner mig faktiskt inte alls gammal. 32 är ju ingenting! Jag kommer att hinna med så mycket roligt i livet. Just nu är faktiskt allt så bra som det kan vara, förutom min söndriga dator då, men det är bara söndrig teknik och allt löser sig. Är väldigt förväntansfull inför det trettiotredje levnadsåret. För varje år som går blir allt bara roligare och det kommer det garanterat att bli nu också.

När datorn går sönder

I går morse gick jag lycklig och nöjd till mitt nya kontor och kände mig extremt stolt över att jag var där redan klockan nio på morgonen (jag vet, det låter inte så hujsigt, men jag är rätt så seg på morgonen). Jag gjorde klart ett översättningsjobb och tanken var att jag skulle göra upp en plan för hösten, typ ett tidschema eller en läseordning, i enlighet med målsättningar och planer jag lagt upp kvällen innan tillsammans med tjejerna.

Nå, det gick ju inte alls som jag tänkte mig. Efter ett tag märkte jag att min dator inte laddar. Jag testade ungefär alla uttag på hela kontoret men inget hände, jag ringde till servicen och frågade vad som kunde vara felet och de gav några tips men inget funkade. Min dator vägrade ta emot el.

Snabbt som fan packade jag ihop mig och promenerade de några hundra metrarna hem medan tårarna brände bakom ögonlocken. När jag kom in genom dörren kunde jag inte längre hålla mig. Min dator, mitt viktigaste arbetsredskap, var sönder och på servicen hade de sagt att det kommer att ta minst tio arbetsdagar för dem att kolla vad felet beror på (på grund av lång kö). Jag grät och var i panik, hur ska jag klara mig i flera veckor utan datorn??

Efter ett tag lugnade jag ner mig och förde datorn på service. I dag har jag fått en lånedator av en snäll människa så att jag i alla fall kan jobba. Mobilen i all ära, men att översätta eller skriva artiklar på en telefon är inget jag precis vill göra. Alla har frågat "du har väl back ups" och jo det har jag så klart (det har du väl också?!). Mina manus finns i Dropbox och allt som sparas på desktopen på min dator finns automatiskt i iCloud, men det tar inte bort det faktum att det är otroligt irriterande att vara utan sin egen dator.

  Lånedator och gratis fredagsöl på kontoret. Ja ja, sämre kunde jag ha det.&nbsp;

Lånedator och gratis fredagsöl på kontoret. Ja ja, sämre kunde jag ha det. 

Meeeeen jag försöker tänka positivt. Det är bara en dator. Hellre en söndrig dator än ett brustet hjärta eller brutet ben. Dessutom har jag inte totalpanik med jobb just nu så det gör inget att jag måste vänja mig vid en ny maskin. Och allt löser ju sig alltid. Men visst fan är det störande när tekniken inte fungerar.

Nu är det som tur är fredag och i morgon är det lördag och det innebär att det blir kräftskiva! Jag fyller år på söndagen så i morgon ska vi sörpla i oss snaps och kräftor och fira ytterligare ett år i mitt liv. Vad är nu väl lite teknikstrul när jag har en drös fantastiska människor runt omkring mig? Dessutom tror jag att universum med datorstrulet sände en riktigt stor mindfulnessövning till mig. Att öva upp tålamodet är alltid bra för mig, hehe. 

Hoppas du får en underbar helg och att du slipper teknikstrul och annat strul. Men som med allt annat: this too shall pass. Om några dagar kommer jag inte ens märka att jag inte har min egen dator, eller det hoppas jag i alla fall. Men nu: helg!

Utomhusbio, hamburgare och kompishäng

raw3-2.jpg

Ytterligare en bra Berlinhelg har passerat. Jag hade inga andra planer än middag med mina kompisar på söndag och funderade varje dag vad som skulle vara kul. Samtidigt kände jag också en sorts press, jag måste ju "passa på" nu när jag är här. Försökte ändå inte låta stressen ta över utan göra sånt som kändes kul. Och som vanligt med min rastlöshet: den släpper så fort jag tar mig ut ur dörren. Så också denna helg.

I fredags hängde jag först på ett kafé nära mig och åt en gigantisk bit cheesecake och senare på kvällen gick till Flammkuchen-restaurangen Hugo Ball. Flammkuchen är alltså en sorts tysk/fransk pizza men i stället för tomatsås så är det créme fraiche. Sjukt gott och jättemysig stämning på restaurangen.

hugoball-2.jpg

På lördag satt jag några timmar på ett annat kafé och fixade och trixade med bloggen. Efter det kände jag mig igen lite rastlös och osäker på vad jag skulle göra. Jag bestämde mig för att jag skulle cykla till Burgermeister och äta en hamburgare men när jag kom fram så var kön så lång att jag valde att cykla vidare till Markthalle neun. Där finns ett antal försäljare – en del säljer mat, en del dryck och en del produkter du kan köpa med dig hem.

Eftersom jag hade siktet inställt på en hamburgare blev jag jätteglad när jag hittade ett hamburgarställe där. Och vilken hamburgare! Kan ha varit det godaste jag ätit under hela resan?! Drack också ett jättegott rödvin till = perfektion. Därifrån cyklade jag vidare till ett annat ställe, drack en rhaberberschorle och funderade på livet. Så här skrev jag i mitt anteckningsblock:

"De sista dagarna i Berlin kommer rastlösheten krypande. Jag känner mig redo. Redo för hösten och allt nytt. Samtidigt känner jag mig ängslig. Vad ska förlaget tycka om Nationen? Kommer jag att ha tillräckligt med jobb? Och jag undrar – när ska jag slippa gå omkring och vänta och fundera på vad som kommer att hända? Blir det nånsin stabilt? Antagligen inte. Och kanske vill jag inte ens ha det så. Skulle antagligen bli uttråkad. Kanske jag jagar utmaningar, spänning, nåt nytt."

markthalleneunhamburgare-2.jpg
  Bilden föreställer en extremt nöjd kvinna.

Bilden föreställer en extremt nöjd kvinna.

Efter det här kan det hända att jag klämde i mig en gigantisk och god våffla, men ingen vet. Sedan var det dags för dagens höjdpunkt: utomhusbio! Efter väldigt varma dagar i Berlin kändes det konstigt med en kyligare kväll och jag fick nästan kallt, men det löste sig med några värmande slurkar rödvin ur biografens kiosk. Jag såg Three billboards outside Ebbing Missouri och jestas så den var bra! En av de bästa filmerna jag sett på länge!

På söndag morgon, eventuellt lätt bakis efter det värmande vinet under filmen, cyklade jag iväg till mina gamla hoods i Friedrichshain och åt brunch på en gammal klassiker (för mig). El Fida var väl ungefär som jag mindes. Helt okej, men inte sjukt mind blowing. Sedan traskade jag omkring på loppiset vid Boxhagener Platz. Efter det skulle jag bara gå en kort sväng ner till Raw-området. Det är Deutsche Bahns tidigare banområde, numer fyllt av loppis, restauranger, barer och konst. Väldigt Berlin if you ask me. Hängde där några timmar tills det var dags att cykla iväg på middag till mina kompisar.

 Galleriet Urban Spree.

Galleriet Urban Spree.

raw4-2.jpg
  Den här bilden är en sammanfattning av Berlin: gatukonst, graffiti, en vägg gjord av gamla sprayflaskor, en sprayflaska, en lastpall, en cykel och en bortglömd vinflaska.

Den här bilden är en sammanfattning av Berlin: gatukonst, graffiti, en vägg gjord av gamla sprayflaskor, en sprayflaska, en lastpall, en cykel och en bortglömd vinflaska.

"The last supper", sa jag skämtsamt när vi högg in i efterrätten. På onsdag åker jag hem till Helsingfors och kommer inte att se Berlinkompisarna på länge. Blev tårögd när jag skulle vinka hejdå, samtidigt som jag är glad över att ha kompisar utspridda i världens olika hörn. Dessutom är det inte alls osannolikt att jag en dag bor en längre period i Berlin. Vi får se vad som händer.

Men för just den här resan var tre veckor perfekt. Jag har hunnit äta på mina favoritställen, jag har hunnit hänga med mina kompisar och släktingar, jag har hunnit upptäcka nytt. Och jag har nästan haft lite tråkigt mellan varven. Det är väl tecknet på en bra semester – att en haft det jättebra men också längtar efter att komma hem. Så nyfiken på vad allt hösten för med sig.

  När jag redan var på väg snubblade jag in på det här stället och var "tvungen" att gå och dricka en öl.&nbsp;

När jag redan var på väg snubblade jag in på det här stället och var "tvungen" att gå och dricka en öl. 

Ett år efter debuten – ett år av känslostormar

“It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of light, it was the season of darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair.”

Det här inlägget har jag funderat på länge länge. Ruvat på det i min hjärna och funderat på hur jag ska skriva så att det inte låter helt fel, men nu är det dags. Nu har det snart gått ett år sen jag första gången höll min bok i handen och jag vill skriva ner hur det var. Citatet i början är från Charles Dickens bok A tale of two cities (var tvungen att googla det), men meningen "it was the best of times, it was the worst of times" har känts som den perfekta beskrivningen av förra hösten.

Att skriva och ge ut böcker kunde vara vilket yrke som helst men ändå är det inte riktigt det. Jag vill absolut inte låta märkvärdig eller bättre än någon annan, men jag vill skriva om hur det har känts att debutera. I juli i fjol skickades min debutroman till tryckeriet och i några veckor väntade jag febrigt på att den skulle anlända. Då borde jag ha passat på att andas och klappa mig själv på axeln – min stora dröm gick äntligen i uppfyllelse.

I stället kände jag mig så otroligt nere. "Förlossningsdepression" sa jag skämtsamt men så kändes det. Jag höll på att göra en av de häftigaste grejerna i mitt liv och allt kändes bara mörkt och jobbigt. Ugh.

kartklänning2.jpg

Sen kom boken från tryckeriet och jag var överlycklig men samtidigt skräckslagen. Nu fanns boken på riktigt, snart skulle den finnas i händerna på läsare, på folk som får tycka till. Det är en sån otrolig paradox det här skrivandet: jag vill mer än gärna att andra ska läsa det jag skriver, samtidigt som det ger så enormt mycket ångest.

Augusti, september, oktober blev ett enda stort bokparty. Jag hade en fantastisk releasefest med ungefär 100 (!) deltagare, jag deltog i konstens natt hos mitt förlag, gick på förlagsfest, vi ordnade releasefest för antologin Människohundarna, jag uppträdde på bokmässan i Göteborg och Helsingfors, det var bloggbrunch, intervjuer för tidning och tv, uppträdanden lite här och där, det trycktes en andra upplaga fort efter att första kom ut och tusen andra saker.

Tusen fantastiska saker. Förra hösten var magisk på många många sätt. Så otroligt häftigt att få se min bok skyltas på Akademen bredvid idolen Kjell Westö, så häftigt att se hur många som kom och firade min bok, så häftigt att höra vad folk tyckt om boken, att de tillsammans med Erika fått åka en sväng till Ecuador.

Jag är ju en som älskar uppmärksamhet så jag njöt verkligen av allt det där. Samtidigt kände jag mig trött, det kändes som om boken inte sålde tillräckligt bra, inte blev tillräckligt uppmärksammad. Allt kan alltid bli bättre, större, mer lyckat. Jag fastnade vid de förvånansvärt (!) få dåliga recensionerna, samtidigt som jag kände enorm glädje för de bra. Sög i mig vartenda ord. Både de fina och de mindre fina.

westöochjag.jpg

Släng ännu in alldeles för mycket "riktigt" jobb, en himlastormande och extremt komplicerad förälskelse för att göra allt ännu rörigare i skallen. Det är ett under att jag kom ut ur hösten som en hel människa. Eller kanske jag inte gjorde det, för jag kraschlandade i februari i en tomhet som just då kändes omöjlig att komma ur.

Att debutera var verkligen den bästa av tider, men också den värsta av tider. Ändå skulle jag inte byta bort en sekund. Men kanske jag försöker säga att saker och ting inte alltid behöver vara antingen eller. Något kan vara alldeles underbart och samtidigt så otroligt skrämmande.

I går fick jag frågan hur det kändes att skicka in Nationen till mitt förlag. Min kompis som frågade tyckte att jag kanske hade verkat lite likgiltig inför det. Och ja, det hade jag väl kanske. Just för att jag vet hur mycket känslor det ryms i en bok och allt som berör den. Jag är livrädd för att mitt förlag tycker det är skräp (fastän jag VET att det är rätt bra) och jag är livrädd för allt som följer med en eventuell publicering. Under diskussionen med min kompis brast jag i gråt för att jag inte längre kunde trycka ner allt jag kände.

Fastän jag är en person som vill att saker ska hända fort fort och jag är otålig som fan är jag ändå otroligt tacksam för att det inte kommer nån bok av mig i höst. Jag tror min hjärna behöver vila lite och så är jag förhoppningsvis lite mer redo för runda två – om och när Nationen äntligen kommer. 

Huh, det här var svårt att skriva. Nästan svårare än att skriva om brustet hjärta, haha. Men jag ville dokumentera det här. Om inte för nån annan, så för mig själv. Och så vill jag påminna mig själv om allt häftigt jag varit med om när jag fick uppfylla min största dröm. Jag hoppas också att du som läser får uppfylla dina drömmar, men var förberedd på att det inte endast känns bra och att det i så fall inte är något fel på dig. Jag tror snarare det är normalt att känna allt på en och samma gång.

Sällan är jag så lycklig som på en cykel i Berlin

Jag cyklar fram på gator som en gång varit mina, kanske är de fortfarande det. Jag cyklar i gassande solsken, i solnedgången, genom natten. Den här staden är fylld av tidigare hemadresser, platser där så mycket hänt. Jag har kanske inte förstått det just då, men nu efteråt kan jag rita min egen Berlinkarta. Fylla i luckor med minnen jag nästan glömt bort. Jag minns sånt som inte längre finns och som inte heller går att få tillbaka. Och inte vill jag heller ha det.

upload.jpg

De tre första nätterna bor jag hos mina släktingar. I samma lägenhet jag och min dåvarande pojkvän flyttade till i januari 2013 för några veckor före vi fick vår första egna lägenhet. I mina släktingars lägenhet började jag skriva min debutroman. Jag minns att jag sa det åt min kille som kom hem från träningar en måndag kväll: "Vet du vad jag just gjorde? Jag tror jag började skriva en roman."

Det är över fem år sedan jag flyttade till den här staden. Mycket har ändrats. Jag har ändrats. Den där trevande drömmen om att bli publicerad författare har blivit verklighet. Jag har fått mitt hjärta krossat mer än en gång och jag har hittat mig själv gång på gång. Fem år så mycket, jag var en annan då. 

upload.jpg

Jag cyklar på de här gatorna. Under fem dagar har det blivit närmare 100 kilometer. Men Berlin är platt, det finns knappt uppförsbackar. Eller nerförsbackar för den delen. Jag trampar och trampar och trampar. Tar mig fram överallt med cykel, låter vinden svalka mig under resan men anländer med svetten rinnande från pannan ner i ögonen. Är glad över att jag inte lyckades köpa ett månadskort på flygplatsen. Vem vill åka U-Bahn om det går att susa fram på en cykel? 

Den här staden har gett mig så mycket och för varje gång jag återvänder minns jag varför jag gör det. Här känner jag mig fri, här kan jag andas, här får jag vara precis vem jag vill. "Det är lättare att vara tre veckor ensam i Berlin, än tre veckor ensam i Helsingfors", motiverade jag för en kompis. Och det är sant. Här är jag aldrig ensam. Här har jag alltid staden och massvis med nya möjligheter. Här hör jag hemma.

upload.jpg

Semestra på jobbet eller jobba på semestern

Jag är säker på att många jobbar alldeles för mycket. Det har funnits perioder när jag jobbat alldeles för mycket. Därför är det otroligt viktigt att det finns perioder av vila. Ingen kan jobba hela tiden. Ingen. Eller okej, visst går det, men efter intensiva perioder känns det som om jag inte kan tänka en enda klar tanke och då går det knappast jättebra att vara speciellt kreativ? Och jag tror de flesta funkar på någorlunda samma sätt. Alla behöver vila och ladda om ibland.

I går landade jag i Berlin för att ha semester. Planen var att jag skulle vara klar med redigeringen av Nationen och bara ta det lugnt här i tre veckor. Nå nu gick det inte riktigt så. Den sista veckan i Finland valde jag att hänga med typer jag tycker om (och att stressa upp mig inför resan) så jag hade helt enkelt inte ro att sitta ner och skriva.

Men vet ni vad? Det gör faktiskt inte så mycket. Nu är jag i Berlin och har all i tid i världen. Det var ju till och med i den här stan jag började min författarresa. Så att sitta med datorn och manuset i några dagar är absolut inget problem. Att försöka bli klar med redigeringen före resan hade stressat mig mer än tanken på att redigera klart här i Berlin. Jag har också haft en del jobbgrejer. Lite översättning, en artikel, smått och gott. När juli byts till augusti är det inte heller otänkbart att mejlboxen plingar till lite oftare – eller så inte. Frilansarens ständiga ovetskap om vad som komma skall (fast nu har jag faktiskt ett lite större projekt som borde kicka i gång på allvar nångång under augusti).

  Att jobba lite är väl inte så farligt när en får vandra på gatorna i favoritstaden?!

Att jobba lite är väl inte så farligt när en får vandra på gatorna i favoritstaden?!

Tanken var som sagt att semestra i Berlin, men om min semester betyder att jag måste (eller kanske får?) jobba varje dag i någon timme så stör det mig inte alls. Jag tror egentligen att det är mitt ultimata tillstånd. Att åka bort för någon vecka eller tre och i princip vara ledig, men samtidigt ta hand om det som behöver tas hand om. För någon annan är det här säkert en mardröm men jag trivs så evinnerligt bra. Om jag jobbar en eller tre timmar, har jag ändå oändligt många lediga timmar kvar varje dag. Min skrivresa till Budapest var därför helt fantastisk – skriva och turista i ett = perfektion.

Samtidigt vet jag hur otroligt viktigt det är att verkligen ladda hjärnan. Ta en ordentlig paus. Men jag har fått göra det rätt så mycket i år så jag har inget emot det här upplägget nu i Berlin. Jag vet inte om jag semestrar på jobbet eller jobbar på semestern men det spelar inte så stor roll. Det viktigaste är att jag trivs och mår bra.

Hur funkar du? Kunde du tänka dig några timmar jobb också under semestern om det betyder att du skulle ha ett lite lugnare tempo resten av året? Nu garanterar ju inte det här upplägget inte att det blir stressigt nån annan gång för mig, men en kan ju alltid drömma, hehe.

En ständig längtan

Ibland undrar jag om alla är som jag. Med en ständig längtan efter något nytt, ett nytt äventyr, samtidigt som jag inte vill att något ska ändras. Jag är en sån enorm paradox. När jag är hemma i Finland drömmer jag mig bort till Sydamerika och Berlin, när jag åker dit kryper det liksom om i kroppen av förväntningar och förhoppningar om hur det borde bli.

Om bara tre dagar åker jag till Berlin – livets stad if you ask me och är så sjukt pepp på det. Äntligen! Jag var där tre (!) gånger i fjol men har inte varit där en enda gång i år. Och nu blir det pang på tre veckor på en gång. Jag ser så otroligt mycket fram emot det, att bara få koppla bort vardagen här hemma och hänga där. Jag ska vara "ledig" men tror bestämt att jag ska jobba lite med mitt hemliga skrivprojekt för att jag vill. Inte för att jag måste.

upload.jpg

Samtidigt som jag verkligen är glad över att åka till Berlin känner jag att jag "missar sommaren" för att jag är borta i tre veckor. Håhå – varför göra det så svårt för sig själv? Och jag vet ju att det blir bra och att jag kommer att älska skiten ur Berlin. Men som jag skrev i Argentina i fjol:

Att det alltid finns något att sakna, något att se fram emot och något att längta efter. Det är väl därför jag packar ryggsäcken om och om igen. För att jag inte kan låta bli. För att jag helt enkelt måste få något nytt att längta efter. För att det är så jag är.

Snälla säg att jag inte är den enda som går omkring med en ständig längtan? Ofta går det ju inte ens riktigt att greppa vad jag längtar efter, bara nåt annat liksom. Just nu har jag det dessutom så otroligt bra så det finns inte ens en "orsak" att längta bort och ändå gör jag det? 

Sommaren smyger fram och blir till minnen jag inte vill glömma

Heta sommardagar avlöser varandra, blir till ett liv. Jag susar fram i linbanor fastspända i träd i närheten av mitt barndomshem, cyklar igenom ett somrigt Helsingfors och går på sommarteater. Jag bakar kardemummakaka, dricker iskall öl och läser en bok alla journalister och alla andra borde läsa.

En programfri fredag målar jag balkonghyllan med rosa färg som heter karamell och dricker spontanskumpa med en kompis på balkongen. Nästa dag åker jag ut till ön Rönnskär utanför Helsingfors och tror att jag ska smälta till en svettig hög men vill inte simma på grund av alla alger.

balkonghylla.jpg

Frankrike vinner 4-2 över Kroatien i VM-finalen i herrarnas fotboll och jag somnar i slutet av matchen, totaldäckad av värmen. Under nätterna sover jag med kylklampar och öppen balkongdörr för att temperaturen i min lägenhet vägrar sjunka under 27 grader. Fyllon och byggarbetare väcker mig i tid och otid men jag somnar om och vaknar sent.

Jag hänger sju timmar på simstadion med mitt manus och gillar för det mesta det jag läser. Jag kommer halvvägs i texten och bävar för andra hälften, osäker på vad jag egentligen skrivit där i slutet av redigeringen. Om det alls håller ihop. Nästa vecka ska jag skicka in det här manuset för att utvärderas. Är det tillräckligt bra? Kommer det att bli en bok?

Sommardagarna smyger fram, blir till ett enda virrvarr. Vad hände när? Jag samlar och sparar minnen, rädd för att glömma men säker på att jag kommer att göra det. Jag har inte rört kameran på länge men knäpper bilder med min mobil. Försöker konservera ens bitar av sommaren för kalla vinterdagar.

cykeltur.jpg

Den här sommaren går samtidigt så långsamt och så fort. Det händer så mycket eller så händer det ingenting. Varför är det så svårt att veta? Om bara nio dagar ska jag stiga ombord ett flygplan som transporterar mig till Berlin där jag stannar i tre veckor. Tre veckor i min favoritstad! Före det ska jag åka ut till mitt lande, till min systers lande, kanske något annat lande.

Den här sommaren har redan varit hundra gånger bättre än förra och förrförra. Varmare än på mångamånga år. 

Min hjärna smälter men mitt hjärta bultar för fullt.

simstadion.jpg

P.S. Sommarvärmen leder till lite mer sporadisk uppdatering här på bloggen. Men ska försöka knåpa ihop minst två inlägg per vecka. Bättre uppdateringar på Instagram som vanligt, heter kuggekugge. Jag tänker mig också att ni där ute har bättre saker för er än att läsa blogg. Typ läsa böcker, simma, sola, äta jordgubbar, prata sent in på nätterna, dricka skumpa och annat viktigt som hör sommaren till. <3