Höstlistan 2018

Jag älskar hösten men den här veckan har jag av nån anledning känt mig lite nere. Helt utan orsak – allt är bra. Men som sagt, ibland är humöret mer dipp och depp än pepp och topp. Eftersom det inte finns någon orsak för den här dippen, förväntar jag mig att vara mitt glada jag så småningom igen. För att höja humöret tänkte jag att Ratatas höstlista passar perfekt. Grävde bland gamla bilder för att hitta några riktigt stämningsfulla bilder från ett höstigt Helsingfors (jag vet att det heter höstligt, men jag tycker det låter så konstigt?!).

hösthelsingfors.jpg

Vad är dina mål i höst?
Att hitta en vettig rutin med jobb, träning och vila. Jag ser också fram emot att jobba med Nationen (om mitt förlag är intresserat av att jobba vidare med manuset). Jag skulle också gärna peta i några andra manus. Just nu saknar jag skrivandet så otroligt mycket. Jag funderar om det kan vara orsaken till att jag känner mig lite nere – jag har inte skrivit nåt på 1,5 månad och det brukar sällan göra gott för mig. Men ja, mål skulle det handla om, här har jag listat tio målsättningar för hösten!

Vad ser du mest fram emot?
Att skriva, faktiskt (jag hade ingen aning att jag skulle svara så när jag läste frågan). Jag ser också mycket fram emot Köpenhamnsresan med mitt sushigäng nästa helg (!) och sparesa till Estland bara nån dag efter det. Jag ser också fram emot att mysa ner mig i soffan med te, en bra bok eller fint sällskap. Och jag ser också mycket fram emot att lära känna andra på mitt kontor bättre och allmänt bara att ha ett kontor att gå till. Så så så nöjd med det beslutet. Dessutom har vi planerat in ett blogathon med Jennifer, Malin och Corinne till oktober, yay! Jag funderar också på en eventuell helgresa i december, är lite sugen på Dublin! Det ska också bli roligt med lite nya utmaningar på jobbfronten.

höstlöv2.jpg

Känner du dig klar med sommaren?
Ja det gör jag faktiskt. Den här sommaren kändes evighetslång, på ett bra sätt! Fastän sommaren var underbar hade jag också väldigt tyst på jobbfronten och en del av min irritation/mitt depp beror nog på att jag längtar efter att göra nåt. Skapa, jobba, slita lite (obs, lite!).

Hur såg din höst ut för ett år sedan?
Det måste ha varit den galnaste hösten i mitt liv. Jag debuterade, jobbade som en galning, blev störtkär och hade ett komplicerat och stormigt förhållande. Jag vet inte om det här är en efterhandskonstruktion men jag tror nog jag var rätt nära den berömda väggen för ett år sen. Jag minns bara att jag konstant kände att jag aldrig hann tänka en enda tanke till slut. Samtidigt var det en av de bästa höstarna nånsin. Så många stora känslor som jag kanske aldrig får känna igen (vilket nog är främst positivt) men jag är tacksam för att den här hösten kommer att vara avsevärt mycket lugnare.

Hur såg din höst ut för fem år sedan?
Jag bodde i Berlin med min dåvarande kille och efter ett drygt halvår i staden började jag äntligen känna mig hemma där. Jag gick på kurs i tyska och spanska, fick nya vänner och skrev slut första versionen av min debutroman. Det känns som ett helt annat liv än det jag lever i dag – och det var det ju.

tölövikenhöst2.jpg

Vad var bäst och sämst med sommaren?
Bäst var att jag fick vara tre veckor i mitt älskade Berlin och sämst var att jag hade “för lite” jobb och oroade mig en hel del för ekonomin.

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?
En massa massa böcker – as usual! Just nu läser jag Mia Francks Bombträdgården (gillar mycket!). Det blir också många ljudböcker i och med samarbetet med Nextory. Gillade Fly me to the moon på Lillan och hoppas på att hinna med nån annan teater i höst eller kanske nån spelning? Har ju inte Netflix eller HBO Nordic eller nåt sånt så det blir väl mest böcker. Skulle också gärna lyssna mer på musik, men “glömmer” liksom bort det – så skicka gärna fantastiska spellistor på Spotify, tack!

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?
Jag älskar de ribbade polotröjorna jag köpte på Uniqlo i Berlin. Har en roströd och en blå och tror jag kommer att bo i dem. Så sköna! Överlag känner jag ett shoppingsug just nu vilket jag lite försöker stävja. Jag strävar efter att bara köpa kläder jag vet att jag kommer att använda länge. Många av de plagg jag använder flitigt är inhandlade för 3–6 år sedan.

tölövikenhöst.jpg

Har du fyllt i höstlistan? Eller har du tankar kring hösten? Just nu hoppas jag bara att jag ska känna mig lite gladare så småningom. Och så hoppas jag att jag ska överleva loppet i morgon. Känner mig extremt oförberedd, men har ändå sprungit en gång (haha) före så nog ska jag väl klara en tia?! Nej, jag känner mig nog inte alls självsäker. Målet är kort och gott att komma i mål. Det ska jag väl klara av?!

Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen

Vissa dagar känns bara fel från start. Jag har haft en liten irritation växande i mig i nån vecka nu. Det är inget stort (lyckligtvis) utan mindre grejer. Mest handlar det om att jag nu väntar på både det ena och det andra. Och att vänta måste vara det jobbigaste som finns. När mitt arbete hänger på andra och det inte finns så mycket jag kan göra åt det.

Förra veckan sneglade jag också lite på mitt hemliga skrivprojekt och tyckte texten var så otroligt dålig. Ugh! Men å andra sidan: vad förväntade jag mig? Jag har bara hamrat ur mig text utan desto större plan, så klart texten är dålig. För att nåt ska bli bra krävs ju faktiskt mycket tid och många varv. Men just nu känns det som att jag inte har tillräcklig koncentrationsförmåga för att ta itu med projektet – mest för att jag inte riktigt vet hur de närmaste veckorna kommer att se ut. Är så otroligt irriterande att sjunka in i ett projekt för att sen märka att det inte finns tid för det.

Men det händer grejer! I morgon ska jag skriva på ett kontrakt för ett lite större projektjobb i höst som ska hålla på i ungefär två månader. Det blir nåt helt nytt för mig så nya utmaningar är alltid välkomna.. Annat som händer är att jag har bestämt mig för att (än en gång, ehe) återuppliva mitt inspirationsbrev! Det blir mer som en sammanfattning av bloggen, men prenumererar du inte på det redan så får du gärna sign up! Det kanske låter knasigt, men varje gillning, kommentar, läsare och prenumerant är viktig för mig. Det är ju trots allt inte bara för mig själv jag bloggar. Samtidigt är det ju inte antalet följare eller gillningar som avgör – jag är glad om ens en människa känner att hen får ut nåt av min hörna på internet.

  En överredigerad och överdramatisk bild på kvällshimlen beskriver dagen rätt bra.

En överredigerad och överdramatisk bild på kvällshimlen beskriver dagen rätt bra.

Veckans bästa hittills har varit säsongens första handbollsträningar i måndags, så otroligt roligt fastän flåset inte riktigt hängde med än. Är lite orolig för söndagens tia, men vad är väl ett litet lopp? (Nej jag är inte så kaxig på riktigt.) En annan höjdpunkt är att jag för kanske tredje eller fjärde gången kollat på Jonas Gardells fantastiska tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Den finns igen på SVT Play och går också att se i Finland. Har du av nån anledning inte sett serien ska du definitivt göra det. Kan vara den bästa tv-serien nånsin? Gråter och skrattar så mycket när jag kollar.

Bloggrubriken är faktiskt ett citat ur serien och det finns så mycket fint, vackert och sorgligt i den serien. Vill du ha ännu mer rekommenderar jag bokserien som tv-serien baserar sig på. Alla tre böcker finns både som e-bok och ljudbok i Nextory som jag nu samarbetar med. Och med kampanjkoden kugge får du alltså en 30 dagars gratis testperiod!

Men ja ja, allt är bra. Vissa dagar bara känns extra störande av ingen orsak alls. Sånt är livet och så ska det väl vara. Dessutom har jag en massa roligt på kommande ännu i september. Som sagt nya utmaningar på jobbfronten, en kompisresa till Köpenhamn och en sparesa till Estland. Och i morgon ska jag få gå på teaterpremiär, mer om det sen!

Vad vill du gnälla om? Nu är det fritt fram i kommentarsfältet! Och åtminstone jag funkar så att så fort jag får gnälla högt för nån så känns allt liksom mycket lättare. Det mesta är ju inte så farligt, men vissa dagar kan ändå kändas skräp. Men, föra att citera Gardell: Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen. Och livet är både det bra och det mindre bra. H: livsfilosofen

Jobb & träning – den svåra rutinen

Jag tycker om rutiner. Smaka på de orden. Finns det nåt som låter tråkigare? Borde inte alla vilja eftersträva fart och flärd? Spänning? Vakna varje morgon med en kittlande känsla av att inte ha någon aning om vart livet är på väg? Nja, kanske. Men hur många klarar faktiskt av att leva så? Jag tror att det framförallt handlar om att hitta rätt sorts balans. Jag brukar faktiskt tjata om det rätt mycket, att inget är bra i längden om det blir för mycket. Gäller jobb, träning & mat (och allt annat för den delen).

Men hur ska en lyckas hitta balans? Hur ska en lyckas bolla vardagen med allt som den innebär och fortfarande må bra? Just balans var nåt vi fokuserade mycket på under min coaching i våras. Balans mellan jobb och fritid, att tillåta sig själv vara ledig när en är det och inte konstant stressa. För det är kanske inte alltid så att jag faktiskt gör så mycket, utan snarare så att jag går omkring och väntar på att nåt ska hända och stressar över att det inte händer. I perioder har jag så klart jättemycket jobb, men det är inte alltid nåt jag kan styra över som frilansare. Och därför är det viktigt att jag faktiskt är ledig när jag är det.

Samtidigt ställs det allt mer krav på människor i dag. Vissa skyller på sociala medier, andra på något annat. Men faktum är att många är stressade och känner sig otillräckliga. Antagligen bidrar sociala medier till det. Vi tror att alla i vår omgivning lagar en fantastisk middag från scratch varje dag, springer minst ett maratonlopp i veckan och har all tid i världen att mysa med partner och familj. Så är det ju inte riktigt och vi fattar det på en rationell nivå, ändå är det svårt att greppa.

  Dagens look. Var på ett intressant möte som kanske blir ett jobb, vi får se!

Dagens look. Var på ett intressant möte som kanske blir ett jobb, vi får se!

Därför ställer vi orimliga krav på oss själva. Det är så lätt att falla i fällan och tro att en ska hinna med precis allt. Och faktum är att ingen hinner med allt. Eftersom jag själv har ansvar för all min tidsanvändning (ingen chef som säger när jag ska jobba, inga fasta arbetstider) känns det ibland överväldigande att bara skapa en rutinmässig vardag. För jag har inga rutiner, sällan några tider att passa. Jag har bara ett virrvarr av olika saker att ta hand om. Ibland mer, ibland mindre.

Men ändå: jag mår bra av rutiner. Av att veta vad som händer under veckan, vad jag ska få ihop på jobbfronten, hur jag vill träna osv. När jag skaffade gymkort för nån vecka sen var jag så ivrig på att börja träna. Jag såg fram emot handbollsträningarna på måndagar och jobb-yogan på tisdagar. Jag var så taggad och redo att ta hand om både kropp och själ (hehe urk) genom lite hederligt svett.

Och så blev jag sjuk. Precis som många gånger tidigare. Startar du för ivrigt med träningen kan det hända att immunförsvaret sjunker under en stund och du blir mer mottaglig för bakterier och virus. Just exakt det här skriver Lina om på sin blogg. Det gäller att starta lugnt! I och för sig tycker jag att jag gjorde det, men kanske inte tillräckligt lugnt. Nu börjar jag vara på bättringsvägen men det blir nog ingen träning åtminstone på några dagar till. Jag är sur och irriterad men taggad på att komma i gång igen. Den här förkylningen ska inte få knäcka min iver!

  Viktig rutin: Frukost!

Viktig rutin: Frukost!

Men det händer alltid nåt. Du blir sjuk eller så är det nåt annat oväntat och allt du planerat måste på nåt sätt stuvas om. Just därför tror jag att det är viktigt att ha en rutin, nån sorts bas, att återvända till när "undantagstillståndet" är över. För mig har till exempel flytten till ett kontor gjort så otroligt mycket. Här sitter jag bara när jag vill och måste jobba och är faktiskt ledig resten av tiden. Känns nästan magiskt? Kan det faktiskt vara så här?

Träningen hoppas jag också få koll på så fort snoret slutar rinna. Om tio dagar ska jag faktiskt springa ett lopp och känner mig så extremt oförberedd, men jag ska göra mitt bästa. Siktet ligger på att komma i mål. Tiden är den här gången bara en bisak. Och sist och slutligen: vad spelar det för roll om jag springer tio kilometer under en timme? Eller om det tar en kvart längre? Nej exakt, det spelar ingen roll. Viktigast är väl ändå att jag springer.

Ställer du orimliga krav på dig själv? Känner du att du saknar rutin? Eller har du några sjukt bra tips på hur en ska organisera sig själv och sitt liv? Själv är jag beroende av ett antal appar som hjälper mig planera mitt liv och mitt jobb. Jag ska skriva mer om dem i ett skilt blogginlägg och förhoppningsvis kan jag komma med några bra tips till dig också!

Fyra månader med en tatuering

För fyra månader och två dagar sedan hände något jag länge trodde att aldrig skulle hända i mitt liv: mitt livs första tatuering. Jag har alltid varit fascinerad av tatueringar men varit osäker på vilket motiv jag skulle välja. Jag trodde helt enkelt att jag aldrig skulle hitta ett motiv som jag skulle vilja tatuera och eftersom tatueringar är eviga, är det inget beslut jag skulle fatta så där bara. Ska jag ha en tatuering måste jag vara säker på att jag verkligen gillar motivet.

Eftersom jag är en person som lätt blir kär och visar sina känslor hade jag redan länge tänkt på ett hjärta. Inte ett "romantiskt" hjärta, utan snarare kanske ett anatomiskt, men det kändes som ett för stort motiv. Jag ville ha något mindre och sirligare. Jag minns inte ens längre hur jag kom på idén, antagligen googlade jag runt, och hittade då hjärtkurvan och det kändes perfekt direkt.

P1010536.jpg

En hjärtkurva som går upp och ner, precis som den ska, och som visar att hjärtat slår. Jag har dessutom alltid älskat uttrycket "I wear my heart on my sleeve", alltså att jag öppet visar mina känslor och inte skäms för dem. Uttrycket lär komma från Shakespeare, men i den här artikeln finns några ytterligare förklaringar. Och nu kan jag visa det svart på vitt, att mitt hjärta finns där på ärmen. Alltid.

För mig symboliserar min tatuering många saker. Att jag visar mina känslor öppet och står för dem. Att livet går upp och ner, men så länge hjärtat slår är det ändå bra. Att det är okej att bli kär och falla för någon. Att det är okej att sörja ett förhållande som gått i kras. Ibland tänker jag dessutom att det är som ett bergslandskap (Anderna!).

Tatueringen har också blivit ett sorts ärr för alla hjärtesorger. När vi bryter benet läker det förr eller senare, men vi har ett ärr som påminner om det som hände. Så tänker jag med tatueringen. Den är ett synligt ärr för de alla gånger mitt hjärta brustit och jag inte trodde att livet någonsin skulle bli bra igen.

P1010535.jpg

Och inte en dag har jag ångrat mig, snarare känner jag mig lycklig varje gång jag tittar ner på tatueringen. Den blev verkligen så fin jag önskade mig, om inte finare! I dag hade jag "efterkoll" med tatueraren som också var nöjd. Överlag är jag så glad att jag valde just Sarppa eftersom hon var väldigt noga inför, vi gjorde ett "provtryck" med bläck några gånger före och under själva dagen tog vi det väldigt lugnt. Fastän tatueringen är rätt liten tog det ändå några timmar. Ibland tog hon en paus för att titta på nåt annat för att sedan kunna se på tatueringen med lite fräschare ögon igen.

Har du tatuering(ar) eller funderar du på en? Under de senaste åren har de blivit allt vanligare och attityderna håller också på att förändras, vilket är bra. Jag tycker alla ska få tatuera precis vad de vill, men jag tror så klart att det är bra att tänka igenom beslutet en extra gång. För säkerhets skull. För mig var det också viktigt att hitta en tatuerare som verkligen tar sig tiden, att det inte bara blir en slentriantatuering i mängden. Och precis det fick jag. Är så himla himla nöjd!

Till alla duktiga flickor

Augusti slutade både på topp och på botten. Förlagsfesten var (föga överraskande) sjukt rolig och slutade som senast med karaoke. Själv vrålade jag mer eller mindre begåvat till Spice Girls Wannabe med ett gäng härliga tjejer och vinglade in i en taxi vid klockan tre. Under torsdagen hade jag känt att en förkylning var på kommande och planen var att ta kål på den med lite vin och så, men den planen lyckades tyvärr inte. Nästa morgon vaknade jag helt täppt och däckad.

På fredag hade jag vid ett skede riktigt svårt att andas och har sedan dess knarkat diverse mediciner som stundvis fått mig att må helt okej, men största delen av helgen har jag legat i vågrätt läge. Jag sov typ tio timmar i natt, var vaken en stund, sov två timmar till, var vaken några timmar och sov en timme till. Nu mår jag igen helt okej, men brukar alltid må som bäst om kvällarna så får se hur det känns i morgon bitti. Förhoppningsvis bättre!

  Himlen var minst sagt dramatisk när jag skulle åka hem från festen i torsdags.

Himlen var minst sagt dramatisk när jag skulle åka hem från festen i torsdags.

I går kväll när jag låg och snorade i soffan var resten av mitt handbollslag (och hela föreningen faktiskt) och fixade på löpevenemanget Midnight run. Jag borde också ha varit där och i går morse trodde jag att jag nog klarar av att gå dit men fick inse faktum: jag var inte i skick att fixa eller ordna nåt. Jag var tvungen att skicka ett meddelande och säga att jag inte orkar komma.

Skulle det ha gällt någon annan hade jag utan tvekan sagt att personen bara ska vila och absolut inte åka iväg nånstans, men när det gäller mig själv kommer det dåliga samvetet krypande. Jag vet hur värdefulla ett par extra händer är och jag hade ju lovat ställa upp. Att svika andra känns alltid lika dålig. Speciellt om en är van vid att vara en duktig flicka, en som alltid ställer upp.

Men är jag sjuk så är jag. Hundra gånger hellre hade jag varit på Midnight run och hjälpt till än legat seg och sjuk på soffan, men ändå känner jag mig skit. Och jag vet att jag inte är den enda som känner sig så här vid liknande situationer. Har en vant sig vid att vara den som är duktig är det värsta som finns att vara oduktig.

Som tur är läste jag i går ut Heidi Hakalas debutroman Bara lite till. Romanen utkommer officiellt nu i september men jag fick ett recensionsex från Förlaget under konstens natt så. Återkommer med recension senare, men kan säga så här mycket: det här är en roman för alla duktiga flickor (och pojkar och ickebinära). Alltså alla som inte vet hur en ska säga nej. Alla som tänker att jag orkar lite till. Om du blev nyfiken så går romanen att köpa på till exempel Adlibris till det ytterst facila priset 16,70 euro!

  Nöjd, nervös och förväntansfull debutant på höstfesten. <3

Nöjd, nervös och förväntansfull debutant på höstfesten. <3

Vad försöker säga med allt det här? Att det är okej att tänka på sig själv, sin egen ork och sin egen hälsa. Livet ska och kan inte vara en tävling i vem som orkar mest, eller vem som "klarar sig" oberoende av vad som händer. Ibland mår vi alla dåligt, antingen fysiskt eller psykiskt, och det finns inget pinsamt med att inte orka, att be om hjälp eller avboka något. Däremot önskar jag att vi alla skulle bli bättre på det och också påminna varandra om det. Ibland är vila det enda som hjälper och det är hur okej som helst. Det är otroligt viktigt lyssna på kroppen fastän det ibland känns nästan omöjligt när kroppen säger nåt annat än det en själv vill.

Nu hoppas jag att den här förkylningen lämnar min kropp så fort som möjligt så att den kommande veckan blir nåt mer än sjukstuga. Lyckligtvis har jag inte så mycket jobb nu. Och den bästa nyheten: jag har fått min dator tillbaka! Lyckan är verkligen obeskrivlig! När jag lämnade in datorn sa de att det skulle ta minst tio arbetsdagar, men det gick på en dryg vecka! Och så hoppas jag verkligen att du haft en bättre helg än jag!

När jag fyllde 32 år och ordnade kräftskiva

upload.jpg

Måndag, ny vecka och framförallt: ny ålder för mig! I går fyllde jag 32 år. Känns på ett sätt som jättemycket, eller kanske snarare att jag (som mycket yngre) hade en föreställning om hur livet skulle vara när jag är 32 men nu är det inte alls så. Däremot är det riktigt riktigt bra!

I lördags firade jag mina 32 första år i livet med ett gäng härliga människor genom att ordna balkongkräftis! Fastän dukningen var redo redan på fredag så blev det ändå kaos under lördagen. Kräftorna hade så klar inte tinat i kylen utan fick bada i kallt vatten för att vara i ätbart skick till kvällen. Två olika butiker hade ingen kronärtskocka för vegetarianen i sällskapet men det löste sig. Jag ringde en grönsaksförsäljare i Hagnäs hall och reserverade en kronärtskocka som jag plockade upp en stund senare. Hur många andra kan säga att de reserverat en grönsak?!

  Foto:  Jennifer .

Foto: Jennifer.

upload.jpg

Men allt slutade ju bra. Kräftorna hann tina, min västerbottenspaj var god fastän jag mina vana trogen inte kunde följa ett recept till punkt och pricka utan freestylade och undrade vad det skulle bli. Men pajen och allt det andra fick mer än godkänt och sällskapet likaså. Vi var en härlig mix av människor jag lärt känna under olika skeden i livet och kvällen blev just så bra som jag hade önskat mig. Om inte till och med bättre.

Roliga kvällar brukar ändå betyda att det inte blir så många knäppta bilder. Därför är det guld värt att ha en kompis som förutom att vara en av de härligaste människorna jag känner också en otroligt bra fotograf. Tack Jennifer för att du förevigade kalaset och för att du är min vän. <3 Jag måste så klart sno några bilder till bloggen, men tycker så klart att ni ska läsa Jennifers jättefina inlägg om kräftskivan.

upload.jpg

Och nu är jag då 32 år. Som 20-nånting kändes 30-nånting som lastgammalt, men vet ni vad? Jag känner mig faktiskt inte alls gammal. 32 är ju ingenting! Jag kommer att hinna med så mycket roligt i livet. Just nu är faktiskt allt så bra som det kan vara, förutom min söndriga dator då, men det är bara söndrig teknik och allt löser sig. Är väldigt förväntansfull inför det trettiotredje levnadsåret. För varje år som går blir allt bara roligare och det kommer det garanterat att bli nu också.

När datorn går sönder

I går morse gick jag lycklig och nöjd till mitt nya kontor och kände mig extremt stolt över att jag var där redan klockan nio på morgonen (jag vet, det låter inte så hujsigt, men jag är rätt så seg på morgonen). Jag gjorde klart ett översättningsjobb och tanken var att jag skulle göra upp en plan för hösten, typ ett tidschema eller en läseordning, i enlighet med målsättningar och planer jag lagt upp kvällen innan tillsammans med tjejerna.

Nå, det gick ju inte alls som jag tänkte mig. Efter ett tag märkte jag att min dator inte laddar. Jag testade ungefär alla uttag på hela kontoret men inget hände, jag ringde till servicen och frågade vad som kunde vara felet och de gav några tips men inget funkade. Min dator vägrade ta emot el.

Snabbt som fan packade jag ihop mig och promenerade de några hundra metrarna hem medan tårarna brände bakom ögonlocken. När jag kom in genom dörren kunde jag inte längre hålla mig. Min dator, mitt viktigaste arbetsredskap, var sönder och på servicen hade de sagt att det kommer att ta minst tio arbetsdagar för dem att kolla vad felet beror på (på grund av lång kö). Jag grät och var i panik, hur ska jag klara mig i flera veckor utan datorn??

Efter ett tag lugnade jag ner mig och förde datorn på service. I dag har jag fått en lånedator av en snäll människa så att jag i alla fall kan jobba. Mobilen i all ära, men att översätta eller skriva artiklar på en telefon är inget jag precis vill göra. Alla har frågat "du har väl back ups" och jo det har jag så klart (det har du väl också?!). Mina manus finns i Dropbox och allt som sparas på desktopen på min dator finns automatiskt i iCloud, men det tar inte bort det faktum att det är otroligt irriterande att vara utan sin egen dator.

  Lånedator och gratis fredagsöl på kontoret. Ja ja, sämre kunde jag ha det.&nbsp;

Lånedator och gratis fredagsöl på kontoret. Ja ja, sämre kunde jag ha det. 

Meeeeen jag försöker tänka positivt. Det är bara en dator. Hellre en söndrig dator än ett brustet hjärta eller brutet ben. Dessutom har jag inte totalpanik med jobb just nu så det gör inget att jag måste vänja mig vid en ny maskin. Och allt löser ju sig alltid. Men visst fan är det störande när tekniken inte fungerar.

Nu är det som tur är fredag och i morgon är det lördag och det innebär att det blir kräftskiva! Jag fyller år på söndagen så i morgon ska vi sörpla i oss snaps och kräftor och fira ytterligare ett år i mitt liv. Vad är nu väl lite teknikstrul när jag har en drös fantastiska människor runt omkring mig? Dessutom tror jag att universum med datorstrulet sände en riktigt stor mindfulnessövning till mig. Att öva upp tålamodet är alltid bra för mig, hehe. 

Hoppas du får en underbar helg och att du slipper teknikstrul och annat strul. Men som med allt annat: this too shall pass. Om några dagar kommer jag inte ens märka att jag inte har min egen dator, eller det hoppas jag i alla fall. Men nu: helg!

Utomhusbio, hamburgare och kompishäng

raw3-2.jpg

Ytterligare en bra Berlinhelg har passerat. Jag hade inga andra planer än middag med mina kompisar på söndag och funderade varje dag vad som skulle vara kul. Samtidigt kände jag också en sorts press, jag måste ju "passa på" nu när jag är här. Försökte ändå inte låta stressen ta över utan göra sånt som kändes kul. Och som vanligt med min rastlöshet: den släpper så fort jag tar mig ut ur dörren. Så också denna helg.

I fredags hängde jag först på ett kafé nära mig och åt en gigantisk bit cheesecake och senare på kvällen gick till Flammkuchen-restaurangen Hugo Ball. Flammkuchen är alltså en sorts tysk/fransk pizza men i stället för tomatsås så är det créme fraiche. Sjukt gott och jättemysig stämning på restaurangen.

hugoball-2.jpg

På lördag satt jag några timmar på ett annat kafé och fixade och trixade med bloggen. Efter det kände jag mig igen lite rastlös och osäker på vad jag skulle göra. Jag bestämde mig för att jag skulle cykla till Burgermeister och äta en hamburgare men när jag kom fram så var kön så lång att jag valde att cykla vidare till Markthalle neun. Där finns ett antal försäljare – en del säljer mat, en del dryck och en del produkter du kan köpa med dig hem.

Eftersom jag hade siktet inställt på en hamburgare blev jag jätteglad när jag hittade ett hamburgarställe där. Och vilken hamburgare! Kan ha varit det godaste jag ätit under hela resan?! Drack också ett jättegott rödvin till = perfektion. Därifrån cyklade jag vidare till ett annat ställe, drack en rhaberberschorle och funderade på livet. Så här skrev jag i mitt anteckningsblock:

"De sista dagarna i Berlin kommer rastlösheten krypande. Jag känner mig redo. Redo för hösten och allt nytt. Samtidigt känner jag mig ängslig. Vad ska förlaget tycka om Nationen? Kommer jag att ha tillräckligt med jobb? Och jag undrar – när ska jag slippa gå omkring och vänta och fundera på vad som kommer att hända? Blir det nånsin stabilt? Antagligen inte. Och kanske vill jag inte ens ha det så. Skulle antagligen bli uttråkad. Kanske jag jagar utmaningar, spänning, nåt nytt."

markthalleneunhamburgare-2.jpg
  Bilden föreställer en extremt nöjd kvinna.

Bilden föreställer en extremt nöjd kvinna.

Efter det här kan det hända att jag klämde i mig en gigantisk och god våffla, men ingen vet. Sedan var det dags för dagens höjdpunkt: utomhusbio! Efter väldigt varma dagar i Berlin kändes det konstigt med en kyligare kväll och jag fick nästan kallt, men det löste sig med några värmande slurkar rödvin ur biografens kiosk. Jag såg Three billboards outside Ebbing Missouri och jestas så den var bra! En av de bästa filmerna jag sett på länge!

På söndag morgon, eventuellt lätt bakis efter det värmande vinet under filmen, cyklade jag iväg till mina gamla hoods i Friedrichshain och åt brunch på en gammal klassiker (för mig). El Fida var väl ungefär som jag mindes. Helt okej, men inte sjukt mind blowing. Sedan traskade jag omkring på loppiset vid Boxhagener Platz. Efter det skulle jag bara gå en kort sväng ner till Raw-området. Det är Deutsche Bahns tidigare banområde, numer fyllt av loppis, restauranger, barer och konst. Väldigt Berlin if you ask me. Hängde där några timmar tills det var dags att cykla iväg på middag till mina kompisar.

 Galleriet Urban Spree.

Galleriet Urban Spree.

raw4-2.jpg
  Den här bilden är en sammanfattning av Berlin: gatukonst, graffiti, en vägg gjord av gamla sprayflaskor, en sprayflaska, en lastpall, en cykel och en bortglömd vinflaska.

Den här bilden är en sammanfattning av Berlin: gatukonst, graffiti, en vägg gjord av gamla sprayflaskor, en sprayflaska, en lastpall, en cykel och en bortglömd vinflaska.

"The last supper", sa jag skämtsamt när vi högg in i efterrätten. På onsdag åker jag hem till Helsingfors och kommer inte att se Berlinkompisarna på länge. Blev tårögd när jag skulle vinka hejdå, samtidigt som jag är glad över att ha kompisar utspridda i världens olika hörn. Dessutom är det inte alls osannolikt att jag en dag bor en längre period i Berlin. Vi får se vad som händer.

Men för just den här resan var tre veckor perfekt. Jag har hunnit äta på mina favoritställen, jag har hunnit hänga med mina kompisar och släktingar, jag har hunnit upptäcka nytt. Och jag har nästan haft lite tråkigt mellan varven. Det är väl tecknet på en bra semester – att en haft det jättebra men också längtar efter att komma hem. Så nyfiken på vad allt hösten för med sig.

  När jag redan var på väg snubblade jag in på det här stället och var "tvungen" att gå och dricka en öl.&nbsp;

När jag redan var på väg snubblade jag in på det här stället och var "tvungen" att gå och dricka en öl. 

Ett år efter debuten – ett år av känslostormar

“It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of light, it was the season of darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair.”

Det här inlägget har jag funderat på länge länge. Ruvat på det i min hjärna och funderat på hur jag ska skriva så att det inte låter helt fel, men nu är det dags. Nu har det snart gått ett år sen jag första gången höll min bok i handen och jag vill skriva ner hur det var. Citatet i början är från Charles Dickens bok A tale of two cities (var tvungen att googla det), men meningen "it was the best of times, it was the worst of times" har känts som den perfekta beskrivningen av förra hösten.

Att skriva och ge ut böcker kunde vara vilket yrke som helst men ändå är det inte riktigt det. Jag vill absolut inte låta märkvärdig eller bättre än någon annan, men jag vill skriva om hur det har känts att debutera. I juli i fjol skickades min debutroman till tryckeriet och i några veckor väntade jag febrigt på att den skulle anlända. Då borde jag ha passat på att andas och klappa mig själv på axeln – min stora dröm gick äntligen i uppfyllelse.

I stället kände jag mig så otroligt nere. "Förlossningsdepression" sa jag skämtsamt men så kändes det. Jag höll på att göra en av de häftigaste grejerna i mitt liv och allt kändes bara mörkt och jobbigt. Ugh.

kartklänning2.jpg

Sen kom boken från tryckeriet och jag var överlycklig men samtidigt skräckslagen. Nu fanns boken på riktigt, snart skulle den finnas i händerna på läsare, på folk som får tycka till. Det är en sån otrolig paradox det här skrivandet: jag vill mer än gärna att andra ska läsa det jag skriver, samtidigt som det ger så enormt mycket ångest.

Augusti, september, oktober blev ett enda stort bokparty. Jag hade en fantastisk releasefest med ungefär 100 (!) deltagare, jag deltog i konstens natt hos mitt förlag, gick på förlagsfest, vi ordnade releasefest för antologin Människohundarna, jag uppträdde på bokmässan i Göteborg och Helsingfors, det var bloggbrunch, intervjuer för tidning och tv, uppträdanden lite här och där, det trycktes en andra upplaga fort efter att första kom ut och tusen andra saker.

Tusen fantastiska saker. Förra hösten var magisk på många många sätt. Så otroligt häftigt att få se min bok skyltas på Akademen bredvid idolen Kjell Westö, så häftigt att se hur många som kom och firade min bok, så häftigt att höra vad folk tyckt om boken, att de tillsammans med Erika fått åka en sväng till Ecuador.

Jag är ju en som älskar uppmärksamhet så jag njöt verkligen av allt det där. Samtidigt kände jag mig trött, det kändes som om boken inte sålde tillräckligt bra, inte blev tillräckligt uppmärksammad. Allt kan alltid bli bättre, större, mer lyckat. Jag fastnade vid de förvånansvärt (!) få dåliga recensionerna, samtidigt som jag kände enorm glädje för de bra. Sög i mig vartenda ord. Både de fina och de mindre fina.

westöochjag.jpg

Släng ännu in alldeles för mycket "riktigt" jobb, en himlastormande och extremt komplicerad förälskelse för att göra allt ännu rörigare i skallen. Det är ett under att jag kom ut ur hösten som en hel människa. Eller kanske jag inte gjorde det, för jag kraschlandade i februari i en tomhet som just då kändes omöjlig att komma ur.

Att debutera var verkligen den bästa av tider, men också den värsta av tider. Ändå skulle jag inte byta bort en sekund. Men kanske jag försöker säga att saker och ting inte alltid behöver vara antingen eller. Något kan vara alldeles underbart och samtidigt så otroligt skrämmande.

I går fick jag frågan hur det kändes att skicka in Nationen till mitt förlag. Min kompis som frågade tyckte att jag kanske hade verkat lite likgiltig inför det. Och ja, det hade jag väl kanske. Just för att jag vet hur mycket känslor det ryms i en bok och allt som berör den. Jag är livrädd för att mitt förlag tycker det är skräp (fastän jag VET att det är rätt bra) och jag är livrädd för allt som följer med en eventuell publicering. Under diskussionen med min kompis brast jag i gråt för att jag inte längre kunde trycka ner allt jag kände.

Fastän jag är en person som vill att saker ska hända fort fort och jag är otålig som fan är jag ändå otroligt tacksam för att det inte kommer nån bok av mig i höst. Jag tror min hjärna behöver vila lite och så är jag förhoppningsvis lite mer redo för runda två – om och när Nationen äntligen kommer. 

Huh, det här var svårt att skriva. Nästan svårare än att skriva om brustet hjärta, haha. Men jag ville dokumentera det här. Om inte för nån annan, så för mig själv. Och så vill jag påminna mig själv om allt häftigt jag varit med om när jag fick uppfylla min största dröm. Jag hoppas också att du som läser får uppfylla dina drömmar, men var förberedd på att det inte endast känns bra och att det i så fall inte är något fel på dig. Jag tror snarare det är normalt att känna allt på en och samma gång.

Sällan är jag så lycklig som på en cykel i Berlin

Jag cyklar fram på gator som en gång varit mina, kanske är de fortfarande det. Jag cyklar i gassande solsken, i solnedgången, genom natten. Den här staden är fylld av tidigare hemadresser, platser där så mycket hänt. Jag har kanske inte förstått det just då, men nu efteråt kan jag rita min egen Berlinkarta. Fylla i luckor med minnen jag nästan glömt bort. Jag minns sånt som inte längre finns och som inte heller går att få tillbaka. Och inte vill jag heller ha det.

upload.jpg

De tre första nätterna bor jag hos mina släktingar. I samma lägenhet jag och min dåvarande pojkvän flyttade till i januari 2013 för några veckor före vi fick vår första egna lägenhet. I mina släktingars lägenhet började jag skriva min debutroman. Jag minns att jag sa det åt min kille som kom hem från träningar en måndag kväll: "Vet du vad jag just gjorde? Jag tror jag började skriva en roman."

Det är över fem år sedan jag flyttade till den här staden. Mycket har ändrats. Jag har ändrats. Den där trevande drömmen om att bli publicerad författare har blivit verklighet. Jag har fått mitt hjärta krossat mer än en gång och jag har hittat mig själv gång på gång. Fem år så mycket, jag var en annan då. 

upload.jpg

Jag cyklar på de här gatorna. Under fem dagar har det blivit närmare 100 kilometer. Men Berlin är platt, det finns knappt uppförsbackar. Eller nerförsbackar för den delen. Jag trampar och trampar och trampar. Tar mig fram överallt med cykel, låter vinden svalka mig under resan men anländer med svetten rinnande från pannan ner i ögonen. Är glad över att jag inte lyckades köpa ett månadskort på flygplatsen. Vem vill åka U-Bahn om det går att susa fram på en cykel? 

Den här staden har gett mig så mycket och för varje gång jag återvänder minns jag varför jag gör det. Här känner jag mig fri, här kan jag andas, här får jag vara precis vem jag vill. "Det är lättare att vara tre veckor ensam i Berlin, än tre veckor ensam i Helsingfors", motiverade jag för en kompis. Och det är sant. Här är jag aldrig ensam. Här har jag alltid staden och massvis med nya möjligheter. Här hör jag hemma.

upload.jpg

Semestra på jobbet eller jobba på semestern

Jag är säker på att många jobbar alldeles för mycket. Det har funnits perioder när jag jobbat alldeles för mycket. Därför är det otroligt viktigt att det finns perioder av vila. Ingen kan jobba hela tiden. Ingen. Eller okej, visst går det, men efter intensiva perioder känns det som om jag inte kan tänka en enda klar tanke och då går det knappast jättebra att vara speciellt kreativ? Och jag tror de flesta funkar på någorlunda samma sätt. Alla behöver vila och ladda om ibland.

I går landade jag i Berlin för att ha semester. Planen var att jag skulle vara klar med redigeringen av Nationen och bara ta det lugnt här i tre veckor. Nå nu gick det inte riktigt så. Den sista veckan i Finland valde jag att hänga med typer jag tycker om (och att stressa upp mig inför resan) så jag hade helt enkelt inte ro att sitta ner och skriva.

Men vet ni vad? Det gör faktiskt inte så mycket. Nu är jag i Berlin och har all i tid i världen. Det var ju till och med i den här stan jag började min författarresa. Så att sitta med datorn och manuset i några dagar är absolut inget problem. Att försöka bli klar med redigeringen före resan hade stressat mig mer än tanken på att redigera klart här i Berlin. Jag har också haft en del jobbgrejer. Lite översättning, en artikel, smått och gott. När juli byts till augusti är det inte heller otänkbart att mejlboxen plingar till lite oftare – eller så inte. Frilansarens ständiga ovetskap om vad som komma skall (fast nu har jag faktiskt ett lite större projekt som borde kicka i gång på allvar nångång under augusti).

  Att jobba lite är väl inte så farligt när en får vandra på gatorna i favoritstaden?!

Att jobba lite är väl inte så farligt när en får vandra på gatorna i favoritstaden?!

Tanken var som sagt att semestra i Berlin, men om min semester betyder att jag måste (eller kanske får?) jobba varje dag i någon timme så stör det mig inte alls. Jag tror egentligen att det är mitt ultimata tillstånd. Att åka bort för någon vecka eller tre och i princip vara ledig, men samtidigt ta hand om det som behöver tas hand om. För någon annan är det här säkert en mardröm men jag trivs så evinnerligt bra. Om jag jobbar en eller tre timmar, har jag ändå oändligt många lediga timmar kvar varje dag. Min skrivresa till Budapest var därför helt fantastisk – skriva och turista i ett = perfektion.

Samtidigt vet jag hur otroligt viktigt det är att verkligen ladda hjärnan. Ta en ordentlig paus. Men jag har fått göra det rätt så mycket i år så jag har inget emot det här upplägget nu i Berlin. Jag vet inte om jag semestrar på jobbet eller jobbar på semestern men det spelar inte så stor roll. Det viktigaste är att jag trivs och mår bra.

Hur funkar du? Kunde du tänka dig några timmar jobb också under semestern om det betyder att du skulle ha ett lite lugnare tempo resten av året? Nu garanterar ju inte det här upplägget inte att det blir stressigt nån annan gång för mig, men en kan ju alltid drömma, hehe.

En ständig längtan

Ibland undrar jag om alla är som jag. Med en ständig längtan efter något nytt, ett nytt äventyr, samtidigt som jag inte vill att något ska ändras. Jag är en sån enorm paradox. När jag är hemma i Finland drömmer jag mig bort till Sydamerika och Berlin, när jag åker dit kryper det liksom om i kroppen av förväntningar och förhoppningar om hur det borde bli.

Om bara tre dagar åker jag till Berlin – livets stad if you ask me och är så sjukt pepp på det. Äntligen! Jag var där tre (!) gånger i fjol men har inte varit där en enda gång i år. Och nu blir det pang på tre veckor på en gång. Jag ser så otroligt mycket fram emot det, att bara få koppla bort vardagen här hemma och hänga där. Jag ska vara "ledig" men tror bestämt att jag ska jobba lite med mitt hemliga skrivprojekt för att jag vill. Inte för att jag måste.

upload.jpg

Samtidigt som jag verkligen är glad över att åka till Berlin känner jag att jag "missar sommaren" för att jag är borta i tre veckor. Håhå – varför göra det så svårt för sig själv? Och jag vet ju att det blir bra och att jag kommer att älska skiten ur Berlin. Men som jag skrev i Argentina i fjol:

Att det alltid finns något att sakna, något att se fram emot och något att längta efter. Det är väl därför jag packar ryggsäcken om och om igen. För att jag inte kan låta bli. För att jag helt enkelt måste få något nytt att längta efter. För att det är så jag är.

Snälla säg att jag inte är den enda som går omkring med en ständig längtan? Ofta går det ju inte ens riktigt att greppa vad jag längtar efter, bara nåt annat liksom. Just nu har jag det dessutom så otroligt bra så det finns inte ens en "orsak" att längta bort och ändå gör jag det? 

Sommaren smyger fram och blir till minnen jag inte vill glömma

Heta sommardagar avlöser varandra, blir till ett liv. Jag susar fram i linbanor fastspända i träd i närheten av mitt barndomshem, cyklar igenom ett somrigt Helsingfors och går på sommarteater. Jag bakar kardemummakaka, dricker iskall öl och läser en bok alla journalister och alla andra borde läsa.

En programfri fredag målar jag balkonghyllan med rosa färg som heter karamell och dricker spontanskumpa med en kompis på balkongen. Nästa dag åker jag ut till ön Rönnskär utanför Helsingfors och tror att jag ska smälta till en svettig hög men vill inte simma på grund av alla alger.

balkonghylla.jpg

Frankrike vinner 4-2 över Kroatien i VM-finalen i herrarnas fotboll och jag somnar i slutet av matchen, totaldäckad av värmen. Under nätterna sover jag med kylklampar och öppen balkongdörr för att temperaturen i min lägenhet vägrar sjunka under 27 grader. Fyllon och byggarbetare väcker mig i tid och otid men jag somnar om och vaknar sent.

Jag hänger sju timmar på simstadion med mitt manus och gillar för det mesta det jag läser. Jag kommer halvvägs i texten och bävar för andra hälften, osäker på vad jag egentligen skrivit där i slutet av redigeringen. Om det alls håller ihop. Nästa vecka ska jag skicka in det här manuset för att utvärderas. Är det tillräckligt bra? Kommer det att bli en bok?

Sommardagarna smyger fram, blir till ett enda virrvarr. Vad hände när? Jag samlar och sparar minnen, rädd för att glömma men säker på att jag kommer att göra det. Jag har inte rört kameran på länge men knäpper bilder med min mobil. Försöker konservera ens bitar av sommaren för kalla vinterdagar.

cykeltur.jpg

Den här sommaren går samtidigt så långsamt och så fort. Det händer så mycket eller så händer det ingenting. Varför är det så svårt att veta? Om bara nio dagar ska jag stiga ombord ett flygplan som transporterar mig till Berlin där jag stannar i tre veckor. Tre veckor i min favoritstad! Före det ska jag åka ut till mitt lande, till min systers lande, kanske något annat lande.

Den här sommaren har redan varit hundra gånger bättre än förra och förrförra. Varmare än på mångamånga år. 

Min hjärna smälter men mitt hjärta bultar för fullt.

simstadion.jpg

P.S. Sommarvärmen leder till lite mer sporadisk uppdatering här på bloggen. Men ska försöka knåpa ihop minst två inlägg per vecka. Bättre uppdateringar på Instagram som vanligt, heter kuggekugge. Jag tänker mig också att ni där ute har bättre saker för er än att läsa blogg. Typ läsa böcker, simma, sola, äta jordgubbar, prata sent in på nätterna, dricka skumpa och annat viktigt som hör sommaren till. <3

75 kg kärlek

För tretton år sedan i februari firade jag och mina klasskompisar att vi klarat av alla gymnasiekurser, då väntade "bara" själva studentskrivningarna. I vår skola hade vi abi-halare (overaller) som tradition och jag hade så klart också en. Jag spraymålade min rosa och på ryggen skrev jag "75 kg kärlek". Som 18-åring skrev jag alltså ut min vikt på en overall jag skulle hänga runt i en hel dag tillsammans med alla mina klasskompisar.

Än i dag förstår jag inte att jag "vågade" göra det. Tänk att jag inte brydde mig om att jag inte var normsmal, utan till och med lite tjock (om en ser till BMI – som för övrigt är en riktigt skräpig skala). I dag tycker jag att det var så otroligt modigt av mig. Jag ägde min kropp med den texten.

Jag har aldrig varit smal, men jag har aldrig varit jättetjock heller. I dag väger jag över 80 kg och "borde" väl gå ner i vikt enligt någon allmän hälsorekommendation. Men vet ni vad: jag bryr mig faktiskt inte så mycket. Jag är absolut inte smal, men min kropp funkar för det mesta finfint. Så länge jag orkar spela en handbollsmatch och springa en löprunda är jag nöjd och glad.

  Jag brukar HATA att köpa jeans, men dessa med hög midja älskar jag. Mina första riktiga jeans sedan 2014!

Jag brukar HATA att köpa jeans, men dessa med hög midja älskar jag. Mina första riktiga jeans sedan 2014!

På sistone har jag ändå funderat väldigt mycket på kroppspositivitet. Jag har velat skriva något om det på bloggen men funderat väldigt mycket på om jag är "tillräckligt" tjock och varje gång känt att det här inte är min fight att fightas. Fastän jag inte har en normsmal kropp kan jag ändå köpa alla kläder i vanliga klädaffärer, jag ryms bra i ett flygplanssäte och jag tror de flesta faktiskt inte ens ser mig som tjock. När jag tänker på mig själv är inte heller tjock alls det första jag tänker på.

Varför skriver jag om det här nu då? Jo, för att Ellen skrev ett så himla fint och bra inlägg om just det här. Hon har hittat de orden jag aldrig hade hittat, så tack för det Ellen. <3 Alla har vi kroppsnojor – också jag, men kroppspositivitet ska handla om det här Ellen skriver om:

"Gradvis blir #bodypositivity lite smalare, lite vitare, lite mer normativ, lite mer lik precis vilken reklam som helst. Och plötsligt är min kropp precis lika freakshow där som över allt annars. Det som skulle va min trygga zon."

  Nöjd och glad i min nya bikini.

Nöjd och glad i min nya bikini.

Samtidigt uppmanar jag just dig och alla andra att älska din kropp. Jag lovar: du blir inte lyckligare av att gå ner fem kilo, men du blir garanterat lyckligare om du äter din bulle eller kakbit utan att känna dåligt samvete. Vill du däremot absolut inte äta bulle, gör inte det. Men låt inte bli på grund av bikini 2019 eller något annat lika utseendefixerat. Jag tänker så här: livet är till för att levas och så länge min kropp hänger med är allt bra. Eller som jag skrev i april:

Jag laddar upp en bild på Insta stories där jag skriver "här jobbar vi inte för beach 2018 utan beer 2018". På bilden syns magkorvarna mer än tydligt. Jag älskar min kropp och allt den klarar av men samtidigt är det otroligt ångestladdat att ladda upp en sådan bild. Ska jag verkligen tvinga mina magkorvar på folk? Alla kommentarer jag får bevisar att vi behöver visa upp alla sorters kroppar.

Precis som på ett ungerskt badhus. Här ryms kroppar i alla storlekar, former och färger. En kropp är en kropp är en kropp. Det finns varken bra eller dåliga kroppar. Det finns bara kroppar.

beer2018.jpg

Ett halvår senare är jag en annan människa

P1020025.jpg

Första halvan av 2018 har gått och jag kan inte låta bli att förundras över hur mycket som hänt. När det här året andades sina första andetag klamrade jag mig fast i en man jag var nästan panikartat förälskad i. Vi planerade en gemensam framtid, ville så mycket men klarade inte av att leva i den fantasi vi ville leva i.

I januari drunknade jag i stress och jobb under de första veckorna, men skickade några riktigt feta fakturor till kunder. Sen åkte mannen och jag på vad som skulle bli en romantisk resa till Mexiko. Det var det väl kanske, men också början på vårt slut. Jag förälskade mig i landet men undrar om jag någonsin vill åka dit igen.

  Lyckligt ovetande om alla kommande hjärtesorger.

Lyckligt ovetande om alla kommande hjärtesorger.

I februari var jag mer ledsen än på länge. Förhållandet gick i kras, mitt hjärta likaså. Jag kände mig totalt borttappad och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville bara snabbspola några månader fram. Jag hade ingen lust att skriva, jag hade knappt jobb och undrade mer än en gång "vad fan håller jag på med" utan att hitta något svar. Efter en hektisk höst dippade jag totalt. Nyhetens begär av min debut hade försvunnit och jag längtade samtidigt efter både uppmärksamhet och lugn. Jag föreläste om företagande men kände mig mest som en bluff.

  Jag var så himla himla ledsen i februari, en skugga av mig själv. Men försökte rycka upp mig med promenader under härliga vinterdagar.

Jag var så himla himla ledsen i februari, en skugga av mig själv. Men försökte rycka upp mig med promenader under härliga vinterdagar.

I mars började jag med min coaching och grät nästan varje gång. Det som jag trodde skulle bli en karriärcoaching grävde djupt i mitt hjärta och mina drömmar. Jag lärde mig mycket om mig själv och blev kanske en aning starkare.Jag föreläste på Åland och kände mig hög på livet för att dippa totalt nästa dag igen. Jag fick ett stipendium från Kulturfonden och kände lättnaden i mitt hjärta. Inte bara pengarna, utan att någon tror på mig och mitt skrivande.

  Den här kvinnan,  Jennifer , har piggat upp mig mer än en gång under våren. Tack för det! &lt;3

Den här kvinnan, Jennifer, har piggat upp mig mer än en gång under våren. Tack för det! <3

I april redigerade jag Nationen som en tok och började känna mig som mig själv igen. Ett ytterligare stipendium stillade mina ekonomiska nerver men gav samtidigt komplex – är jag verkligen värd det här? Jag skrev en dikt varje dag förutom en och köpte en kamera. Jag åkte för sex dagar till Budapest för att inleda mitt hemliga skrivprojekt som jag knappt rört sen dess. Jag vet fortfarande inte vad det blir och om det blir, men jag tänker på det nästan varje dag. Blir säker på att det är något jag vill och måste göra.

  Jag verkligen älskade min skrivsemester i Budapest.

Jag verkligen älskade min skrivsemester i Budapest.

I maj kom sommaren och jag tatuerade mig. Jag hälsade på Charlotte i Lund och författarlivssnack i flera dagar gjorde gott för mig. Alla tvivlar vi någon gång och alla sneglar vi på varandras framgångar och förminskar våra egna. Jag hade knappt något jobb och väntade på kommentarer på Nationen. Jag njöt av sommaren, tillät mig själv att njuta. Skrattade mycket och drack många glas skumpa.

  I wear my heart on my sleeve. Nu kan alla se det.

I wear my heart on my sleeve. Nu kan alla se det.

I juni åkte jag till Biskops Arnö med ett gäng debutanter. Så otroligt osäker och rädd för att alla i hemlighet skulle dissa mig och mitt skrivande för att jag skriver underhållning. Två andra finlandssvenskar och jag delade taxi från Arlanda med en fjärde person. Jag babblade hela taxiresan fastän jag inför hade sagt åt mig själv "kom ihåg att hålla käften Kugge". Jag trodde den fjärde personen tyckte jag var otroligt irriterande, två dagar senare sa hen "jag tyckte så mycket om dig redan i taxin." Efter mycket inre motstånd plockade jag upp Nationen och började redigera. Gjorde en ny plan, kände en förhoppning om att det här kan bli riktigt jävla bra.

Ett halvår senare är jag en annan människa. Jag undrar om en människa egentligen kan förändras så mycket på ett halvår, men den Kugge som skålade in det nya året till takten av fyrverkerier hade nog ingen aning om hur det här året skulle bli. Det här halvåret har gått så otroligt långsamt och så otroligt snabbt. Det här halvåret har bjudit på händelser för en hel livstid. Jag är nästan lite rädd, men väldigt nyfiken på, vad resten av året ska föra med sig.

När inget någonsin är tillräckligt

Den här våren har jag funderat på mig själv, min identitet, mitt skrivande, mina drömmar, min framtid och mitt författarjag mer än någonsin tidigare. Kanske inte så konstigt i och för sig med tanke på att jag debuterade i augusti och hela hösten blev en dimma av jobb, debutantliv och en komplicerad kärlekshistoria. Dessutom är det här frågor jag behandlat tillsammans med min coach och därför tänkt extra mycket på och också blivit utmanad att ifrågasätta mina tankemönster.

En sak har blivit tydlig för mig under den här våren. I min journalistroll tvivlar jag sällan på mig själv. Jag vet att jag skriver bra, sakliga och tydliga artiklar. Jag är en som många gärna anlitar för att jag gör ett gott jobb och för att jag är pålitlig. På sistone har jag fått jättemycket fin respons för mina texter, vilket så klart gläder mig. Jag bloggade om det här för en dryg månad sedan – om hur säker jag är i min journalistroll. Det är väldigt sällan (läs: typ aldrig) jag känner att jag inte får ihop en artikel. Och jag brukar aldrig stirra på en tom sida. Överlag är det min största styrka. Det ramlar alltid ord ur mina fingrar – oberoende av vad jag skriver.

P1020346.jpg

Samtidigt är jag så otroligt osäker i min författarroll. Trots att jag fått många fina recensioner känns det ändå som om jag längtar efter nåt mer. Också det här har jag bloggat om för nån vecka sen, men det är som de här tankarna snurrar och cirklar runt i hjärnan på mig. Jag längtar efter någon sorts officiell bekräftelse för mitt skönlitterära skrivande, men jag är lite osäker på vem som ska ge den bekräftelsen?

De här tankarna dök också upp i och med att jag läste Ellens inlägg där hon skriver hur viktig en recension i en svensk dagstidning var för henne. Och det är stort! Ibland kommer jag på mig själv att avundas Ellens framgång – inte för att jag inte skulle unna henne det, verkligen inte, men ändå. Sen känner jag mig som en fjant. Hon förtjänar den framgången, alla gånger! Plus att: hennes eller någon annans framgång är inte bort från mig. Inte på något sätt. Men ändå finns den där jobbiga känslan av avundsjuka där. Jag skäms men det går ändå inte att släppa, ugh.

  Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Just nu känns det som om jag håller på att växa ifrån något gammalt och in i något nytt. Det är inte så himla mycket som händer på ytan, men det stormar inom mig av osäkerhet, hopp, irritation, glädje. Så många olika känslor som jag inte blir klok på. Jag ömsar skinn på så många plan samtidigt som jag känner att jag är samma gamla jag, men i en lite fräschare förpackning eller nåt (snygg metafor här va). Inför debutantseminariet på Biskops Arnö var jag som sagt mest rädd för att det jag skriver inte ska vara fint nog jämfört med resten av gänget. Att jag borde skriva något annorlunda, på ett annat sätt för att verkligen räknas.

Men räknas av vem? Jag vet faktiskt inte. Den där längtan av en yttre bekräftelse som sist och slutligen inte kan komma från någon annan än mig själv. En bloggare skrev till och med att min debut var den bästa boken hon läste i fjol – det om något borde väl vara tillräcklig bekräftelse? Att någon tycker det jag skrivit var det bästa hen läst det året. Varför känner jag ändå att jag vill ha mer? Varför är det alltid så att inget någonsin är tillräckligt?

Det är först nu den börjar, sommaren

I morgon är det skolavslutning här i Finland. Det har gått tretton (!) år sedan jag skrev studenten och fick min vita mössa. Sju (!) år sedan jag blev politices magister och gick omkring hela sommaren och kallade mig själv Maisteri von Kügelgen (av nån anledning var det otroligt roligt).

Mina vänner gillade framförallt när jag sa "maisteri maksaa", alltså magistern betalar. Roligaste var ni vi ramlade in på en hamburgerrestaurang cirka fyra på natten efter min fantastiska examensfest och högt förkunnade att "MAISTERI MAKSAA" och vi beställde massor franskisar (pommes). Nåjo, det här var ett sidospår, bara började tänka på det nu. Men alltså sju år sen?!! Fattar inte.

aperolspritz.jpg

I dag är det den första juni 2018. Den första dagen av sommaren men i år har min sommar börjat redan sista veckan i april i Budapest, så det känns som om den redan hållit på i en evighet. I går kväll när jag cyklade genom ett tyst Helsingfors och luften var sval på ett sätt jag nästan glömt bort att den kan vara kändes det mer som den sista augusti än sista maj. Jag fylldes av melankoli och längtan efter fler ljusa kvällar och varma dagar. En känsla av att jag inte ännu hunnit med allt jag vill. Att sommaren runnit som sand genom mina fingrar och jag bara tittat på, inte varit med.

Både min kropp och hjärna verkar tro att sommaren redan håller på att ta slut men det är ju först nu den börjar! Jag har så otroligt svårt att greppa det. Att vi ännu har tre sommarmånader som väntar på oss. Otaliga dagar att fylla med cykelturer, picknickfiltar, solnedgångar, simturer, hångel, fräscha drinkar, kall öl och bastubad. Jag vet det här men det är som om jag ändå inte förstår. Är det den första juni eller första september?

tölöviken-2.jpg

Efter två ganska skräpiga somrar – både vädermässigt och på det personliga planet förhåller jag mig lite skeptiskt till den här sommaren. Men jag har bestämt att sommaren tjugohundraarton ska bli en bra sommar. Jag vill inte vara stressad, ledsen eller oförmögen att koppla av. Jag vill ha en sommar som är värd sitt namn. En sommar som är en sommar med allt som hör till. Men om det blir ens bråkdel så bra som det var i maj så kommer det att bli fantastiskt. Det är jag säker på.

För ja, det är först nu den börjar, sommaren.

Två år är en livstid för ett brustet hjärta

Ganska exakt den här stunden för två år sedan slogs nästan allt jag trott och hoppats på sönder. Killen jag trodde jag skulle vara med resten av mitt liv sa att han inte längre vill vara ihop med mig och så var det plötsligt bara över. Slut. Jag var trasig, ledsen och vilsen. Det var ju inte alls så här det skulle gå. För ett år sedan skrev jag om hur det kändes då för två år sedan. Det är faktiskt ett av mina mest lästa blogginlägg någonsin. Ett brustet hjärta är alltid en bra historia, eftersom alla vet exakt hur det känns.

Men vet ni vad? Två år är en livstid för ett brustet hjärta. Eller åtminstone en sorts evighet. Visst kan jag fortfarande komma ihåg hur det kändes då, hur jag inte kunde sova och hur jag med hela kroppen önskade att det hela var ett misstag. Att allt skulle bli bra och det skulle bli vi två igen. Men det blev det inte och i dag, två år senare, är jag glad och tacksam för att det inte gick så. Och ännu gladare för all den tid vi fick tillsammans.

  En perfekt lördagskväll förgylldes av två svanar som dök upp i precis rätt ögonblick. Nästan magiskt.

En perfekt lördagskväll förgylldes av två svanar som dök upp i precis rätt ögonblick. Nästan magiskt.

Det finns antagligen massvis som hade blivit ogjort för min del om det förhållandet inte hade tagit slut då. Massvis av möten som aldrig hade blivit av, människor jag inte hade träffat. De två senaste åren i mitt liv har krävt hela mitt känsloregister. Jag tror jag aldrig tidigare varit lika lycklig och lika ledsen som under den här perioden. Så otroligt höga toppar och så himla djupa dalar.

Ett liv helt enkelt. Det går inte att leva ett helt liv utan stunder som gör mer ont än vad en någonsin hade kunnat ana. Den goda nyheten är att det ofta också kommer stunder av lycka en aldrig hade kunnat föreställa sig. Allt i en salig röra, precis som det ska vara.

P1010526.jpg

I dag mår jag bra. Bättre än på länge. Jag har hittat en balans som jag hoppas kunna hålla fast vid. Jag har än en gång insett vad som är viktigt för mig och vad som är mindre viktigt. Och framförallt låter jag mig vara både på topp och på botten, jag skyfflar inte längre undan det som känns dåligt bara för att vara "stark". Jag försöker vara modig och ärlig. Och mest av allt försöker jag vara öppen för allt som kan hända. För är det en sak jag lärt mig, så är det verkligen att vad som helst kan hända.

Och kanske den viktigaste lärdomen av alla: det som gör ont just nu, så ont att du knappt orkar stiga upp ur sängen, det kommer att blekna bort. Ibland går det snabbt, ibland går det långsamt. Men så kommer det en dag två år senare och du känner dig bara lycklig och glad. Jag lovar.

Vänner runtom i världen

Tidigare i vår skrev jag ett inlägg om vänskap och framförallt bästisar – och att jag inte har någon bästis. Däremot har jag en hel del vänner och många av dem är utspridda lite överallt. En av fördelarna av att jag rest mycket ensam är ju att jag har träffat en massa härliga människor jag kanske inte annars hade mött.

Och det bästa med vänner här och där är att en kan åka för att besöka dem. Som jag redan skrev så var det så otroligt kul att bara få prata prata prata skrivande med Charlotte när jag hälsade på i Lund. Och inte bara kul, utan också otroligt värdefullt att ha någon att prata om skrivandet med. Någon som vet hur allt fungerar och som framförallt orkar älta allt med mig, haha. Plus att hon alltid peppar mig och kommer otroligt bra kommentarer på mina manus.

  Jag och Charlotte på Lundakarnevalen.

Jag och Charlotte på Lundakarnevalen.

Samma kväll som jag flög hem från Lund fick jag ett meddelande av min kompis Ari i Buenos Aires att han är färdig med sin film. När jag var där i fjol och hälsade på hemma hos honom och hans tjej Ailin (två dagar efter att vi av en slump hade träffats på en bar för att jag råkade beställa in en väldigt stor potatistportion som jag gärna delade med mig av) hade han nämligen filmat mig under kvällen. För nån månad sen bad han mig banda in snack på svenska och nu var då filmen klar.

Det kändes extremt dumt att babbla in något för mig själv på ett språk Ari inte förstår men jag pratade om hur jag saknar dem, vill hälsa på dem och hur jag känner dåligt samvete över att jag reser så mycket som jag gör. Det har han sedan klippt ihop till en liten filmsnutt. När jag klickade upp den och kollade filmen började jag nästan gråta för att jag blev så berörd. Jag frågade om jag fick ladda upp den på YouTube för att den är så fin, och det fick jag! Tänk vilken lyx, att bara få en film skickad till sig?!

I ljudklippet säger jag att jag kanske ska hälsa på dem nästa år men just nu planerar jag faktiskt att åka till Argentina för hela november. De fyra senaste höstarna har jag haft så otroligt stressigt och förra hösten var jag nog inte långt ifrån att gå in i väggen. Det här vill jag försöka undvika i år genom att va borta den gråaste och jobbigaste månaden. Tanken är att jag ska åka dit för att skrivsemestra. Antingen kommer jag att jobba med Nationen eller så något annat projekt, men poängen är främst att åka bort. Och att få hänga med kompisar så klart.

Jag har inte ännu köpt någon flygbiljett eller så (försöker hitta en bra deal), men känner jag mig själv rätt kommer jag snart att ha en flygbiljett i mejlboxen. Har jag bestämt något så har jag bestämt det. Jag älskar verkligen Argentina och i november borde det vara vår där – alltså perfekt klimat för mig. När jag var där i januari ifjol var det nästan för varmt för min nordiska kropp och själ. Jag är nog inte gjord för +30 grader.

  Jag, Ari och Ailin på en takterassfest i Buenos Aires.

Jag, Ari och Ailin på en takterassfest i Buenos Aires.

Det känns som en otrolig rikedom att ha vänner på många håll i världen och det är också en fantastisk orsak att packa väskan och dra iväg än en gång. Som sagt har jag konstant dåligt klimatsamvete för alla flyg jag hoppar på men ur mitt lilla egoistiska perspektiv känns det som en omöjlighet att sluta resa helt och hållet?! Mina resor, och framförallt mina ensamresor, har mer eller mindre format mig som person. Jag har fått så otroligt mycket och lärt mig ännu mer. Dessutom andas jag lite lättare på resor än vanligt.

Hur är du som resenär? Känner du dåligt samvete för att du reser? Om ja, har du i så fall medvetet dragit ner på dina resor för att minska på klimatångesten? Och hur gör en? För jag vet faktiskt inte hur jag skulle fixa att inte resa alls. Jag skulle väldigt gärna resa mer klimatsmart, men att resa klimatsmart till Argentina känns ju inte riktigt som ett alternativ.

Kulturfonden, smörgåsar och vänskap

P1010606.jpg

I går deltog jag i Kulturfondens vårfest som ordnades för alla som fått stipendier – och alla som ville gå på fest här i Helsingfors. Eftersom det här var första gången jag fick ett stipendium ville jag delta. Att det finns en institution som Kulturfonden är så otroligt viktig för många kulturarbetare. Själv fick jag 3000 euro i år och visserligen är det ingen jättesumma jag lever ett helt år på, men däremot är det mycket pengar för mig. Så tack, än en gång för stipendiet!

Själva tillställningen var riktigt kul. Huvudshowen bestod av fyra korta föredrag/tal av Ted Forsström, Lotta Lundgren, Philip Teir och Maria Sundblom Lindberg. Alla talade om språk ur olika perspektiv och hur de ord vi väljer att använda påverkar hur vi uppfattar världen runtomkring oss. En så liten grej som ett ordval kan ha en stor effekt för hur vi upplever något. 

  Maria, Philip,&nbsp;Lotta och Ted underhöll publiken.

Maria, Philip, Lotta och Ted underhöll publiken.

Maria som arbetar som psykoterapeut och träffar många par i sitt jobb pratade mycket om de små viktiga grejerna i ett parförhållande. Häller du upp kaffe, häll då upp två koppar. Gör du en smörgås, gör två smörgåsar. Och så vidare. Lina skrev i går en bra lista att ha i minnet i ett förhållande. Det kändes nästan som en liten terapisession med några hundra andra finlandssvenskar, fint!

Just smörgåsen blev sedan ett samtalsämne alla på scen diskuterade och det är faktiskt ett av mina favoritämnen. För inget smakar lika gott som en smörgås gjord av någon annan (gärna med kärlek). Efter att mitt förhållande tog slut för två år sedan bröt jag ihop en av de första dagarna när jag skulle laga frukost åt mig själv, eftersom mitt ex ofta var den som stod för smörgåsarna på morgonen. En smörgås är en så liten grej, men ändå så stor.

  Lina i kvällssolen. &lt;3

Lina i kvällssolen. <3

Jag avslutade kvällen med min kompis Lina (en annan Lina, hehe). Vi hade tänkt gå till Allas, men där stängde baren redan 20.30?! Så i stället gick vi till min gamla Alepa i Kronohagen, köpte varsin öl och satte oss sedan på berget vid Uspenskijkatedralen. Vi pratade jobb, liv, kärlek och njöt av solnedgången. Jag älskar att det är varmt och ljust och att en faktiskt orkar göra något efter åtta en vardagskväll.

Och tänk: det är först nu det börjar! Så många härliga sommarmånader att se fram emot. Jag hoppas på mycket kompishäng, kallt vin, många skratt, sena kvällar, långa diskussioner. Jag väntar på att simstadion ska öppna, på att åka ut till eget och kompisars landeställen och på Berlin. Jag bokade nämligen just flygbiljetter. I tre veckor i juli/augusti ska jag cykla mellan olika parker i Berlin, äta sjukt mycket falafel, dricka en och annan öl och bara andas i min favoritstad. Det här blir min första "riktiga" sommarsemester på flera år. Efter två ganska skräpiga somrar är jag fast besluten för att den här sommaren blir guld.

Vad har du för sommarplaner? Vill så gärna höra vad alla tänker hitta på!

  Ljuset, LJUSET!

Ljuset, LJUSET!