Det här med semester

Från och med i dag har jag semester officiellt. Så officiellt som en företagare nu kan ha semester. Men jag har i alla fall meddelat mina uppdragsgivare om att jag kommer att vara ledig i tre veckor och jag har lagt ett automatiskt out of office-svar på mejlen. Men sen då? Hur funkar det här med semester egentligen? I fredags (eller egentligen redan tidigare förra veckan) när jag var färdig med allt så kände jag inte den där glada semesterkänslan, jag kände inget alls.

Jag har haft betald semester en (!) gång i mitt liv, för sju år sedan. Efter att jag slutade på det jobbet samma höst har jag inte haft en “vanlig” anställning. Det här är till 100 procent självvalt, så det här är absolut ingen klagovisa, främst ett konstaterande: jag vet inte riktigt hur jag ska ha semester? Eller kanske alla känner så första dagen av semestern? Jobbtankarna finns kvar i huvudet och så finns en liten röst som viskar i örat att en kanske borde göra något vettigt av sin tid. Som att rensa klädskåp eller storstäda.

processed_IMG_20190712_213853-01.jpeg

Nu har jag ju inte haft semester mer än i några timmar men jag tycker jag ändå börjat rätt bra. Cyklade hem från Markus i morse, lade mig på soffan och läste ut Folk med ångest av Fredrik Backman. Det blev så klart tårar, som alltid med Backman. Så här skrev jag om boken på Goodreads:

Jag började lyssna på den här som ljudbok men kände att det här är en bok jag vill läsa för att verkligen ta in allt. I början kändes läsningen ändå seg och det krävdes nästan 150 sidor in i boken för att jag verkligen skulle fastna. Men sen så! Jag skrattade och grät och förvånades än en gång över Fredrik Backmans persongalleri. Hur är det möjligt att beskriva människor med så mycket kärlek, humor och precision som han gör? Backman är en unik röst och jag hoppas på väldigt många fler böcker av honom.

Efter att jag läst ut boken åt jag mellanmål, lyssnade klart ett sommarprat och så somnade jag på soffan. Senare i dag ska jag träffa Anne för att skvallra och dricka vin.

processed_IMG_20190715_130907-01.jpeg

Och ändå känner jag en pickande oro i bröstkorgen. Det är alla borden och måsten som pickar på där. Pickar pickar pickar. För jag har ju ett stort måste: Nationen. I början av augusti ska den vara någorlunda färdig (igen!) och skickas in till redaktören. Det här är absolut inte bara ett måste, jag vill ju också, men så kommer den där oron och pickar på. Jag vet bara ett sätt att bli av med den: bara börja.

Så kanske har jag inte ens semester? Eller är det kanske livets bästa semester att få koncentrera sig på romanskrivandet i lugn och ro i tre veckor? För egentligen är det ju det. Att skriva brukar göra mig lugn och lycklig. Mest längtar jag efter att komma iväg till Markus lande för där vet jag att oron i bröstkorgen försvinner. Åtminstone till stor del. Eller det är i alla fall det jag hoppas på just nu.

P.S. Jag fick höra att mina blogginlägg inte längre dykt upp på Bloglovin, vet inte varför, men vi gör ett nytt försök!

Majsammanfattning

Maj, maj, maj. Månaden som skulle bli lugnare på jobbfronten, ha! I stället känns det som att det galna tempot som jag haft mer eller mindre sedan oktober har fortsatt. Den här månaden har jag skrivit artiklar för Y-Studio om bland annat rekrytering och intervjuat en affärsängel. För Folkhälsan skrev jag en artikel om en dagismormor. Utöver det har det blivit några artiklar som inte ännu är publicerade och så översatte jag en hel årsberättelse. Puh! Andra helgen i maj gick jag också en kurs i fotoredigering.

Mentoreringen avslutades och ungefär i samma veva öppnade Friday Lab Community, alltså ett nätverk för sådana som nu går eller tidigare gått Friday Lab. Vi har redan haft vår första träff och diskussionen har kommit i gång i vår Facebookgrupp. Jag tror att det här kommer att bli mycket bra. Nätverk och att kunna hjälpa och få hjälp av andra är bland det bästa jag vet. Jobbar vi ihop kan slutresultatet bli vad som helst, det bevisade ju herrlejonen för mindre än en vecka sen!

majlångabron-2.jpg

Maj innebär också slutet på handbollssäsongen. De första veckorna känns alltid lika konstiga. Annars spelar jag ju handboll minst en gång i veckan. En av de bästa grejerna den här månaden var definitivt vår landeretreat med Markus. Vi lyckades pricka in fantastiskt väder och det va så otroligt skönt att bara hänga några dagar. Är också väldigt stolt över att jag yogat alla dagar förutom tre den här månaden. Det är nåt jag verkligen vill fortsätta med! Annat kul som hände den här månaden var en blomsterleverans från Markus, att jag cyklat så mycket, Corinnes 25-årsbrunch förra helgen och så klart ESC!

Den här månaden har jag också träffat min redaktör för att snacka om Nationen. Min plan var ju att börja redigera redan nu i maj, men jag insåg att det är bäst att jag jobbar undan så mycket som möjligt före min interrail som börjar nästa vecka så att jag bättre kan fokusera på skrivandet i sommar.

Så god skagenröra i sviten (!) på Hanaholmen. De vet nog hur en fest ska ordnas!

Så god skagenröra i sviten (!) på Hanaholmen. De vet nog hur en fest ska ordnas!

Månaden avslutades med Hanaholmens sommarfest i onsdags, pizza, ett besök till Odes nyöppnade terrass och filmen Rocketman (om Elton John) med Markus i går och en jobbdejt med Corinne i dag. Jag har också hunnit med ett frissabesök och blivit sommarblond.

Maj var en bra månad, men också en månad jag inte vill göra om. Jag har igen (!) lärt mig så mycket om hur jag vill jobba, hur jag inte ska jobba och vad jag mår bra av. Eller jag har i alla fall försökt ta lärdom. Visst är det kul att tjäna pengar, men det var ju inte alls därför jag startade eget och valde att vara min egen chef. Sedan oktober har jag skickat ut en hel del feta fakturor, men sedan oktober har jag också känt att något skaver. Jag saknar skrivandet, jag saknar stillhet och tysthet. Jag saknar det liv jag trodde jag skulle leva.

I morgon är det juni och jag välkomnar sommarmånaden med öppna armar. Ännu har jag inte nått botten av min to do-lista, men nästan! Efter det vill jag skriva, tänka, läsa, inte göra något alls. Och så ska jag ju iväg för tre veckor för att hälsa på nära och kära i Sverige, Danmark och Tyskland. Men det ska jag skriva mer om en annan gång.

kuggemarkus-2.jpg

Så tack maj, nu säger jag hejdå till dig och hoppas verkligen på att jag lärt mig nåt. Alltså att mängden jobb inte minskar så länge jag tackar ja till allt. Egentligen kan jag tacka nej till (nya) arbetsuppdrag resten av året och undrar om jag kanske kan lyckas med det? Åtminstone ska jag bli väldigt selektiv (eller ta ännu bättre betalt). Wish me luck, hehe!

Hur var maj för dig? Vad var bäst? Vad var sämst?

Tre heldagar i paradiset

majlande-1.jpg

På torsdag kväll körde Markus och jag ut från Helsingfors och anlände en dryg timme senare på hans lande. Ett gulligt gammalt hus med skild bastu intill en sjö – perfektion! Eftersom mitt lande är ett “vanligt” hus som råkar vara mitt i skogen tycker jag att det alltid är exotiskt att åka till en “riktig” stuga med utedass. Att det dessutom ligger intill en sjö gör inget sämre precis.

De senaste dagarna har vi läst, tupplurat, kollat på Eurovision, rensat och räfsat på gården, badat bastu, doppat oss i sjön, ätit grillmat, druckit goda drinkar och helt enkelt gjort det vi haft lust på. Jag har fortsatt med min yogautmaning och yogade första dagen på gräsmattan men en myrinvasion gjorde inte det särskilt zen (jag ogillar verkligen myror). När jag flyttade ut på bryggan blev det mycket bättre. Kände mig som nån sorts superyogi?!

majlande-3.jpg
majlande-2.jpg

Jag borstade inte håret på flera dagar, såg mig själv knappt i spegeln och brydde mig verkligen inte om hur jag såg ut. Jag bryr mig inte jättemycket annars heller (ja ni har väl koll på mina skönhetstips?) men det är så otroligt befriande att bry sig ännu mindre.

I går postade jag en bild på Instagram där jag visar upp dagens outfit och den har fått så otrolig mycket gillningar, blev helt överväldigad. Jag tror själv att det är otroligt viktigt att vi visar upp olika sorters kroppar (i mitt fall en extremt blek kropp då, det är ju som att jag lyser sönder hela bilden med min extrema vithet, haha). Dessutom det bästa med att gå runt med räfsa och gummistövlar är att det faktiskt inte alls handlar om hur jag ser ut, utan om det jag gör.

upload.jpg

I dag körde vi hem till verkligheten och jag saknar redan den lugna stämningen och känslan av att inte ha några måsten. Jag vet att jag tjatat en hel del om min arbetsmängd på sistone, men det har faktiskt varit för mycket. Nu ska jag försöka ta lärdom och bli bättre på att jobba mindre/ta emot färre uppdrag. För så här vill jag inte ha det. Lyckligtvis väntar sommaren runt hörnet och det brukar betyda att det blir betydligt tystare i mejlboxen!

Jag hade tänkt börja fundera mer aktivt på Nationen medan vi var på lande, men jag bestämde att det får vänta. Jag är ännu lite för splittrad i tankarna och vill inte skynda mig i onödan. Dessutom marinerar jag tankarna längst bak i huvudet hela tiden. Hellre göra något ordentligt och bra, i stället för att göra något hastigt och endast med halv uppmärksamhet. Snart har jag jobbat undan en stor del av mina andra jobb och då ska jag inleda en mer intensiv redigeringsperiod. Jag längtar redan efter det!

upload.jpg
upload.jpg

Varför skäms vi för att berätta om våra drömmar?

När jag började skriva det som skulle bli min debutroman berättade jag inte om det för nästan någon. Jag vet inte om jag egentligen skämdes, det kändes väl mest som att blotta en av mina största drömmar. Och den tanke de flesta tänker: tänk om det inte lyckas? Då är det ju sjukt pinsamt om jag gått omkring och berättat att jag skriver på den stora romanen och så blir det ingenting. Vad ska folk liksom tänka om mig i så fall?!

Men nej. Så är det inte alls. För min egen del blir mina drömmar och förhoppningar mycket verkligare och mer konkreta när jag säger dem högt för någon. Ingen behöver så klart dela med sig av sina allra innersta drömmar på till exempel en blogg, men då jag själv forfarande var aspirerande författare slukade jag alla blogginlägg om skrivande, att bli refuserad och sedan publicerad etc.

Jag tror vi människor helt enkelt vill höra hur andra gjort, fastän vi aldrig ändå kan kopiera just det sättet. Men många väljer att låta bli att berätta – och det är ju hur okej som helst! Det intressanta är att jag ofta uppfattas som modig för att jag berättat om refuseringar och hjärtesorger. Men det drabbar ju alla! Det är det som är grejen. Eller okej, refuseringar drabbar inte varje kvinna på gatan, men de allra flesta som försöker komma in på en skönlitterär bana.

Drömfångare i Buenos Aires.

Drömfångare i Buenos Aires.

Malin Kivelä tar fasta på det här i sitt tal till Arvid Mörne-vinnarna. Jag var inte själv på plats under festen, men Förlaget publicerade talet på sin webbsida och Kivelä uttrycker det så bra:

“Vem är jag som tror att det jag tänker, det jag skriver, kan intressera någon, kan vara lika viktigt eller viktigare än det någon annan skriver? Vem är jag som tar mig den här tiden, att sitta stilla och bara tänka, långsamt? Fila på ett kommatecken. För det andra: det man skriver, det är alltid länkat till skam. Dels handlar över hälften av alla texter om skamfyllda situationer eller känslor. Grovt beräknat.

Dels är skammen så närvarande i olika stadier av skrivprocessen: I att presentera det man skrivit, i att stå där och vara den person som har skrivit det här. Att få en text ratad är skamligt förstås.”

Vem är jag som tror att det jag skriver ska intressera någon? Jag tror att det är en rätt så vanlig tanke. I vissa fall är den till och med helt hälsosam. Att ha total hybris och tro att det en producerar är det bästa någonsin är kanske inte en speciellt bra taktik. Men att inte tro på sig själv alls är en lika dålig taktik.

Drömmarna då?

Att dela med sig eller inte och skammen som kopplas ihop med det och sedan skammen kring skammen – liksom varför skäms jag för att drömma högt?

Tidigare i vår skulle vi göra en vision board i Friday Lab. Alltså bläddra i tidningar för att hitta bilder och texter som tilltalar oss och klistra ihop det hela till en drömtavla. Med limkladdiga fingrar visualisera det vi drömmer om, det vi vill nå.

Jag funderade länge om jag ska publicera min vision board och blotta vad jag drömmer om. Jennifer bloggade nyligen om sina tidigare och berättade hur det gått med de drömmarna, men lämnade (klokt nog?) de nuvarande drömmarna ute från bloggen. Jag har inga gamla vision boards, utan bara den här nya som blickar framåt. Ska jag verkligen publicera detta? Och varför egentligen? Är det ens nån som bryr sig? Eller tänker folk att jag skryter (hur det är möjligt att skryta med drömmar är dock lite oklart) eller helt enkelt har fått storhetsvansinne? Men jag tror att jag skulle må bra av lite storhetsvansinne. Jag är en extremt rationell människa som borde bli bättre på att drömma stort och öppna upp för nytt i stället för att rata det som omöjligt. Drömmar och rationalitet är inte en jättekonstruktiv kombination om en verkligen vill nå något utöver det vanliga. Eller så tror jag i alla fall.

Så här kommer de – mina innersta drömmar och förhoppningar. Eller åtminstone lite klipp och klistra med sånt jag råkade hitta i de tidningar jag bläddrade i. Vad tror ni, kommer jag att uppnå mina mål?

upload.jpg

Tänk att den här tjockisen också hittade kärlek eller varför jag är nöjd över att inte längre nätdejta

Okej oj, blev lite väl lång rubrik på det här inlägget men vi kör! Facebook påminde mig i dag (ÄLSKAR den funktionen) om kanske den mest underhållande och störande snubben jag stött på under mina tidvis väldigt utdragna nätdejtingperioder. Jag skrev ett inlägg för två år sedan där jag beskriver vad vår konversation gick ut på (lönar sig att klicka, lovar!). I korthet skrev den här snubben ett första meddelande där han var neggig och jävlades med mig och när jag påpekade det för honom kontrade han med att kalla mig tjockare än medeltalet. Ah, so classy!

Och ja – nätdejtingvärlden är full av tölpar och idioter. Speciellt om en själv råkar vara ute efter att hitta kärlek och ett förhållande är Tinder och alla dess appkompisar ett minfält redo att spränga sönder ditt hjärta för varje gång du lyckas högerswipa på nån som inte har riktigt, eh, samma intressen som du. Fastän jag själv tydligt skrev att jag var ute efter nåt äkta var det både en och annan som inledde med “hej, ska vi knulla?”.

mmbariloche.jpeg

Men så finns det undantag. Fantastiska undantag. De är inte många, de gömmer sig bland all skit, de är tidvis totalt försvunna från radarn, men sen ibland så kommer det en typ du vill högerswipa på riktigt. Inte på grund av slentrian eller för att han kanske är okej trots att han poserar halvnaken på gym på alla sina bilder. Utan på grund av att han har en snäll blick och en fin presentation som får magen att göra volter.

Så ni som kämpar med tölpar och idioter som han från två år sen: håll ut, det kommer nåt bra, jag lovar! Men jag ger tyvärr ingen garanti för hur många idioter du måste få meddelanden av eller dejta före det händer. Ibland känns det som om en miljon dejter minst, ibland kanske du träffar drömpersonen direkt. Men ett är säkert: du kommer inte att träffa någon om du inte vågar chansa det minsta lilla. <3

Gör det som känns obekvämt – gå utanför bekvämlighetszonen

För ungefär en månad sedan när jag var på gymmet orkade jag inte köra uppvärmning på löpmattan utan tänkte att jag ska göra nåt roligare. På mitt gym är det möjligt att göra virtuell träning, alltså träningspass från video. Jag hade lust att dansa så jag satte i gång ett dansprogram.

Ensam i den enorma salen började jag sedan dansa. Eller “dansa”. Jag rörde armar och ben åt diverse håll, snurrade och hoppade och kände mig så otroligt obekväm. Det är stora fönster in i salen och alla som tränade utanför såg exakt hur hopplöst dålig jag var på dansandet. Halvvägs in i programmet kom en tjej in i salen för att göra magmuskler. Jag sa nåt i stil med “jag ber om ursäkt för mina otroligt dåliga dance moves” och hon sa “ingen fara, jag skulle aldrig våga göra det där, jag skulle skämmas så mycket” (i vänlig ton obs!) och så svarade jag: “hördu, jag skäms nog jag också” men fortsatte sen att dansa.

Var det obekvämt? Utanför min bekvämlighetszon? Ja. Verkligen! Vad hände? Jag skämdes lite, fortsatte dansa och skrattade rätt mycket åt min uselhet på dansgolvet. Tjejen som gjort magmusklerna och jag råkades senare under gymbesöket och hon log stort och uppmuntrande mot mig. Jag överlevde! Det var ingen fara! Allt var okej! Till och med skammen avtog lite.

Lika obekvämt som en orytmisk von Kügelgen på dansgolvet kändes det att publicera gårdagens inlägg om pengar och hur mycket jag tjänar. Men jag hade bestämt att jag skulle göra det. Utmana mig själv och se vad som händer. Nå vad hände? Jag fick massvis med positiv respons och direkt när jag hade klickat publicera kändes allt okej.

Ni vet den där känslan när en borde ta ett snack med en kompis eller partner eller chef och det känns helt omöjligt att få allt ur sig? Det är skrämmande och obehagligt och jobbigt och hemskt. Men sen efteråt känns det alltid bättre. Alltid! Den känslan kanske inte kommer direkt, men den kommer. Att våga säga eller göra något som känns obekvämt brukar i de allra flesta fall leda till något ännu bättre. Därför tycker jag att vi alla borde bli bättre på att gå utanför vår bekvämlighetszon.

Till exempel så tyckte jag att mina veckoplaner här på bloggen kändes lite obekväma. Jag tänkte “vem bryr sig” och skämdes lite. Men sen publicerade jag veckans planer, fick bra respons och fortsatte med det. Ibland är det faktiskt inte svårare än så.

Foto av ett foto från Fotografiska. Jag tänker att det här är en bra påminnelse för alla som funderar på att gå utanför sin bekvämlighetszon. Du har bara tristessen att förlora!

Foto av ett foto från Fotografiska. Jag tänker att det här är en bra påminnelse för alla som funderar på att gå utanför sin bekvämlighetszon. Du har bara tristessen att förlora!

VECKANS PLANER

Måndag: Frukost på kontoret, sprang akut hem får att ta emot gubbar som fixade min söndriga persienn, skrev klart några artiklar och skickade till uppdragsgivaren, gjorde en översättning för Utbildningsstyrelsen och under eftermiddagen jobbade med andra översättningar. På kvällen är det bloggisträff och handboll.

Tisdag: Jag ska göra en intervju, jobba med översättningar och andra texter. På eftermiddagen har jag bokat frissatid och ska sedan på en tidig middag till Kicka & Jon (barnfamiljstider). På kvällen är det dags för modul 2 i Friday Lab med fokus på målsättningar.

Onsdag: Jag börjar dagen med seminariet När business möter konst på Sveriges ambassad i Helsingfors. Jag tror det blir sjukt intressant! Efter det vanligt jobb och på kvällen BodyCombat.

Torsdag: Jobb, skrivdejt med Anne (som har en ny webbsida!) och träningsdejt med min syster Anna.

Fredag: Jobb, fixa undan allt som hänger löst och göra mig redo för helgen. Efter jobbet tänkte jag delta i releasefesten för Min lilla gröna. Det ska bland annat bli klädutbyte!

Lördag & söndag: Match i karis på lördag och så förhoppningsvis allmänt chill. Har också en del att fixa inför resan.

Hur ser dina planer ut för veckan? Och tror du att du skulle kunna klämma in ett litet besök utanför bekvämlighetszonen?

En januarirapport

Jag såg nyligen ett Ted Talk om att prokrastinera, alltså att skjuta upp grejer tills en absolut måste göra något. Ett roligt men också tankeväckande snack. Det som fick mig att stanna upp var det talaren kallade en livskalender. Ett vitt papper med svarta rutor. En ruta för varje vecka i ett nittioårigt liv. När jag såg alla veckor framställda så där så såg det inte ut som så mycket (kolla klippet!). Därför känns de helt galet att årets första månad redan gått. En tolftedel av 2019. Liksom när hände det?

För mig var januari en intensiv månad. Jag skrev 11 artiklar, översatte 14 artiklar, jobbade en del för utbildningsstyrelsen, hade mentorträff med mina adepter, deltog själv i Friday Lab och gjorde uppgifter som hör till labbet, gick en intensiv fotokurs och deltog i Mediespråkskryssningen. Och så har jag yogat varje dag, gått en gång i veckan på combat plus en hel del handboll.

Jag besökte Amos Rex och Allas Sea Pool för första gången. Såg Mary Poppins på bio, besökte Fotografiska, lånade många härliga plagg, drack många koppar av mitt favoritte, köpte ett par vinterskor. Kollade många handbollsmatcher, fixade med företagets byråkrati och tog i bruk ett nytt system som jag knappt hunnit bekanta mig med.

upload.jpg

I går kväll när jag kom hem till Markus var jag trött och sur och i ett skede av kvällen började jag bara gråta. Utan nån orsak alls. Eller kanske då för att jag är trött. Eller för att månadens slut blev ett sorts avslut, en tomhet. Det känns som att jag gett så mycket av mig själv under januari. Att det satts så mycket i rörelse i mitt huvud som jag försöker greppa och bli klok på. Att jag är otroligt glad över att tre så gott som lediga veckor snart väntar på mig.

Det jag är allra stoltast över är yogandet. Tänk ändå att jag yogat varje dag. Och att jag alltid mått bättre efter ett yogapass. Nu vill jag verkligen fortsätta med yogan. Kanske inte varje dag, men nästan. Jag är också stolt över hur jag strukturerat upp mitt jobb och hur bra det går just nu. Jag tror jag slog rekord i fakturering den här månaden. Hur häftigt? Jag är också stolt för att jag ätit kött bara tre dagar under hela månaden och inte köpt en enda frukostost, utan kört på veganska röror på brödet på morgonen.

Det jag önskar att jag skulle bli bättre på är mitt skrivande. I januari skyllde jag på jobbet och många andra saker för att jag inte skrev och jag längtar efter att hitta en skrivglädje. Skriva för att det är kul, inte för att det nån dag kanske ska publiceras. Skriva som om jag inte skulle vara utgiven ännu, utan fortfarande kämpa för det. Skriva bara för skrivandets skull. Skriva för att jag vill. Vart har viljan försvunnit? Eller har jag bara varit trött?

Jag vill också läsa mer. Den här månaden har jag mest lyssnat på Harry Potter inläst av Stephen Fry, låtit mig själv sjunka in i den magiska världen som jag så älskar och trivs i. Inte orkat ta tag i något svårt. Eller jag läste också Karolina Ramqvists essä "Det är natten” och tänkte mycket på vad ett författarskap är. Vad det innebär. I början av månaden lyssnade jag på två böcker om vanor och rutiner på finska. Om att hitta träningsglädje och motivation i vardagen. Praktiska handböcker som inte gav så mycket nytt. Nu längtar jag efter att läsa en riktigt bra roman, nåt som griper tag i mig.

Januari kändes evighetslångt men passerade ändå fort. En sån paradox. Och nu är det februari. Liksom så där bara. Åtminstone börjar månaden på bästa möjliga sätt. Både Markus och jag är lediga i dag och vi ska ha en riktig drömdag. Men den tänker jag berätta mer om en annan gång, för nu ska jag njuta av min välförtjänta lediga dag!

Hur var januari för dig? Bra, dåligt eller nåt mittemellan?