Kugge + bingo = kuggingo!

Det är onsdag och egentligen hade jag tänkt gå på combat men jag känner mig otroligt trött och hängig och vill absolut inte bli sjuk nu före resan (trötthet kan innebär sämre immunförsvar och risken att bli sjuk är således större) så jag stannar hellre hemma i soffan och vilar. Är nog också lite stressad över att få allt klart före resan – det mesta är sånt jag kunde göra klart från Sydamerika också, men jag vill verkligen verkligen försöka vara ledig där. Känner att min hjärna behöver en ordentlig paus och omladdning.

Medan jag scrollade runt på internet såg jag att Sandra Beijer hade gjort en bingo med sig själv (hon hade lånat idén av Julia). Jag tycker det var så roligt + att jag älskar bingo så jag passade på att göra en egen bingo, eller Kuggingo då för det är ju uppenbart att Kugge + bingo blir just det. Så nu kan du kolla om du är som jag.

Text placeholder.png

Blev det nån bingorad? Om ja, så lovar jag skriva en liten dikt om dig! Bara skriv en kommentar. Och var det nåt som överraskade dig? Glad onsdag!

En kylskåpsdörr – ett liv

upload.jpg

Allt oftare slänger jag ett öga på mitt kylskåp och tänker att jag kanske borde “snygga” upp det. Under de sju år jag bott här i min lilla etta har det ena och det andra hittat sin väg till kylskåpsdörren. Vi kan kalla det för ett kreativt kaos. Vissa dagar tycker jag det är charmigt, andra dagar tycker jag att det är fult. Men i och med att kylskåpet står mitt i “vardagsrummet” vill jag gärna kamouflera in det så bra det går.

I stället för att städa upp allt som samlats på kylskåpet under de senaste åren tänkte jag att det skulle vara kul att visa er allt som gömmer sig där. Jag tänker mig att sånt som en klipper ut och väljer att klistra på kylskåpet ändå säger en hel del om en själv som människa. Så var så god: här kommer min kylskåpsdörr i hela sin fula härlighet!

upload.jpg

Så här ser övre delen av dörren ut. Magneter från Chile, Argentina, Estland och Australien. En receptmagnet med recept för makaronilåda som jag fått av mamma, en Muminmagnet med snorkfröken jag fick av en studiekompis i present, Nalle Puh jag inte minns vem jag fått det av, ett foto från ett bröllop sommaren 2017. I högra nedre hörnet skymtar också en bröllopsinbjudan från samma år.

Tidningsutklippen består av en kärleksdikt av Claes Andersson jag tyckte så mycket om att jag klippte ut den. En gullig och peppig första sida från Hbl från kanske tio år sedan? Rubriken “En liten kugges klagan” av förklarliga skäl. Och så tre serier: Kalle & Hobbe, Nemi och Mumin. Och ett klistermärke för bokpodden Hietanen & Henrikson jag fick på poddens releasefest.

upload.jpg
upload.jpg

Lite längre ner på dörren finns en hel del kylskåpspoesi skriven av någon annan än mig. Gillar speciellt dikten i högra övre hörnet där ett “mer” får agera “men” (min kompis Minna hittade inget men när hon skrev dikten).

över eller under
lätt är inte rätt
men du är fri
ha lite tro

Faktiskt mer än en gång har jag läst dikten och den har på ett märkligt sätt spridit hopp i mig. Ha lite tro! Sedan några urklipp på finska. En kolumn i Helsingin Sanomat med allmänna livsråd jag tyckte om och så ett klipp ur Image och en intervju med bland annat Aleksi Salmenperä där han säger att jobbets kärna inte handlar om framgång och priser, utan av glädjen av att få göra och skapa. En bra påminnelse!

upload.jpg

Till höger om de här utklippen finns några foton från bröllop, mer kylskåpspoesi, ett litet reklamkort för en bok om Håkan Hellströms låtar, en magnet från Berlin och så en mycket förvånad von Kügelgen när jag åkte fast för fortkörning i Tyskland 2014. Det har skrattats väldigt mycket åt den bilden kan jag säga!

Det finns också en hel del grejer på båda sidorna om kylskåpet, men eftersom det mesta är foton på personer jag inte är säker på att vill figurera i bloggen låter jag det vara ofotograferat. Men serien med Nemi om vilket efternamn barnet ska få har fått hänga med länge. “Om han föder blir det hans namn. Om jag måste föda blir det mitt.” Bra regel tycker jag! Och ytterligare en receptmagnet, den här gången för pannkakor, eller plättar då som jag skulle säga.

upload.jpg
upload.jpg

Längst ner, egentligen på frysdörren, finns ett antal Pikku Kakkonen-magneter som jag köpte på ett loppis för flera år sedan. Magneterna bildar alltså loggan för programmet, en tvåa. Det är också två inbjudningar till Förlagets höstfest, en bröllopsinbjudan och ett foto från StudOrgs årsfest från 2009 kanske?

upload.jpg

Ja, det var mitt kaotiska kylskåp. På utsidan då. På insidan är det oftast rätt tomt. Jag har sällan massvis med mat i kylen i och med att min närmaste affär ligger ungefär 100 meter från min ytterdörr och har de flesta dagar öppet från sju på morgonen till midnatt.

Hur ser det ut på din kylskåpsdörr?

The yoga challenge made me do it

Jag har yogat varje dag sedan den 2 januari. Det betyder att jag har yogat 24 dagar i sträck. Hade nån sagt det här för fem år sedan skulle jag antagligen ha skrattat och sagt att yoga inte är min grej. Men som jag skrev redan i höstas så har jag plötsligt blivit en sån som yogar. Jag har fortfarande ingen aning om vad skillnaden på flow, vinyasa eller hatha är. Men jag yogar. För mig är yoga bara yoga och plötsligt har det blivit något jag verkligen gillar.

Det här året (ja det låter ju maffigare än den här månaden, hehe) har jag yogat tack vare Adriene. Kanske den mest kända yogaläraren på Youtube? Jag deltar i hennes Dedicate-utmaning precis som hundratusentals andra människor runt om i världen. Varje dag i januari har det trillat in ett mejl i inboxen som påmint mig om yogan. När jag bestämde mig för utmaningen tänkte jag inte desto mer på vad det skulle leda till, men tänkte att det säkert är bra för mig.

Nu, efter 24 yogade dagar, kan jag säga att det verkligen är bra för mig. Jag kan vara trött, sur eller irriterad när jag klickar i gång ett klipp och är glad och harmonisk 20 minuter senare. Det är nästan löjligt hur zen och bra jag mår efteråt. Känner mig typ hjärntvättad, haha.

upload.jpg

Men eftersom jag är en som gillar utmaningar så har jag verkligen bestämt mig för att klara denna. Det har betytt att jag yogat på lite märkliga ställen. Som förra veckan när jag yogade i min hytt på båten under Mediespråk. Och just yogade här i yogarummet på kontoret. Kanske inte ett så konstigt ställe att yoga på, men jag hade inga byteskläder så jag körde yoga i dagens outfit (en låneklänning, what else). För att balansera upp yogan tänkte jag nu går ner på after work, pladdra bort nån timme och sen ta helg. Jag har varit galet produktiv hela veckan och känner att hjärnkapaciteten håller på att ta slut. Extremt värd både AW och ledighet.

Namaste!

10 tecken på att det gått 10 år

Studentorganisationens ordförande 2008.

Studentorganisationens ordförande 2008.

Om du följt med Facebook eller Instagram de senaste dagarna kan du inte ha missat 10 year challenge. Alltså att folk postar bilder från tio år tillbaka eller sin första profilbild och sedan en ny bild. Redan innan jag såg den här grejen hade jag tänkt rätt mycket på att jag verkligen inte är 22 år gammal längre och hur mycket som har ändrats under de senaste tio åren. För att glädja er har jag nu samlat ihop 10 tecken på att 10 år gått. Varsågoda!

1. Du föredrar att lyssna på Vega framom X3M, fastän Vega för 10 år sedan kändes otroligt mossigt. Men nu tycker du att de skriker så mycket på X3M. Och har dåligt språk. Du har nästan lust att skriva en insändare till Husis och beklaga dig över detta.

2. Du blir extremt ivrig och exalterad över att husbolaget äntligen ska få ett plastinsamlingskärl. Det är månadens höjdpunkt!

3. Du bor inte längre hemma hos dina föräldrar utan har i ganska exakt sju år bott i egen lägenhet och har mindre än 2/3 kvar av bostadslånet.

Första maj 2008.

Första maj 2008.

Ylonz 2010.

Ylonz 2010.

4. Du gör inte inhopparjobb på radion utan driver eget företag sedan fyra år tillbaka och är din egen chef.

5. Du har ett medlemskap i ett klädbibliotek i stället för att köpa nya partytoppar och klänningar inför varje sitz.

6. Ja, du går inte så mycket på sitz eller använder din halare. Fastän du aldrig trodde att du skulle sluta med det. (I stället har du skrivit en roman om det.)

En kugge i Maj 2014 i Berlin. Kolla så liten?! Ser så himla oskyldig ut, haha!

En kugge i Maj 2014 i Berlin. Kolla så liten?! Ser så himla oskyldig ut, haha!

7. Du tycker att det roligare att vakna tidigt en lördag utan att ha druckit något kvällen innan – också fastän du inte har match (och varit nykter på grund av det). Med andra ord du föredrar en kväll ensam hemma framom att hänga på Nylle till halv fem på morgonen.

8. Du har krukväxter du köpt själv. Som fortfarande lever.

9. Du betalar 30 euro för att få se herrarnas handbolls-VM i stället för att försöka hitta en massa gratisstreamar.

10. Du är lite säkrare på allt du vill, men fortfarande lika nyfiken och ivrig som för 10 år sedan.

Och med du menar jag givetvis jag. Någon som känner igen sig?

En Kugge i januari 2019.

En Kugge i januari 2019.

Amos Rex eller köandets olidlighet

upload.jpg

I går kväll köade Markus och jag i över två timmar för att se teamLab-utställningen på Amos Rex. Ja, vi var inte de enda som ville se utställningen som stänger nu på söndag. Det nya konstmuseet öppnade i augusti och både då i början och nu på slutet har det ofta varit kö. Vi kanske borde ha besökt utställningen nån gång i oktober, men väntade med besöket eftersom Markus önskade sig ett museikort i julklapp och inträdet är 18 euro (gratis med museikortet). Själv får jag gå gratis i och med att jag är medlem i Journalistförbundet.

Så i går kväll, lite efter sju på kvällen ställde vi oss i kön. Först kändes vädret inte så kallt men så småningom började min tår frysa. Kön var lång men tog ibland stora steg framåt – åtminstone i början. Men i ett skede kändes det som om kön stod helt stilla. Jag gick ibland in i museishopen för att värma mig, köade 20 (!) minuter inne på Cafe Java för två dyra och inte alls goda kakao, sprang till matbutiken för att köpa karelska piroger när jag blev hungrig och ändå kändes väntan olidlig.

I går kväll skrev faktiskt en finlandssvensk kompis som bor i Sverige till mig och frågade: “Alltså av ren nyfikenhet. Vad är det alla köar till? Jag googlade och fick fram en utställning på Amos Rex som startade redan i augusti … Kan det verkligen vara denna?” Haha jepp! Hon tyckte vi var knäppisar hela högen och jag är väl kanske lite benägen att hålla med. Men när en köat i 1,5 timme är det inte läge att ge upp!

upload.jpg

Däremot är köer och jag ingen speciellt bra kombination. När jag står i en kö är det lite som när jag är hungrig. Jag kan inte koncentrera mig på nåt annat än på att jag ska få mat eller att kön ska ta slut och jag irriterar mig på allt. När vi köat i närmare två timmar ser vi skylten “keep calm an queue on” och jag blev mest arg. Jag tänkte flera gånger på att nån borde vara smart nog att sälja varma drycker till folk som står i kön. Där kunde denna nån verkligen casha in. Efter ett tag började jag tänka på att museet borde bjuda alla i kön på varm saft som lite tröst eller ens ordna lite tåaktiverande pausjumppa. Det borde finnas uppskattningar på hur lång tid det tar att köa, typ “står du här kan du räkna med att det tar 1 h att komma in”. När klockan närmar sig 21 och museet ska stänga klockan 23 (och biljettförsäljningen 45 minuter före det) borde någon gå och säga till människorna längst bak i kön att det är lönlöst att köa för att det inte finns någon chans att de ska komma in. Och så vidare.

Det fanns så många saker jag tycker att museet borde ha gjort bättre och helt enkelt informerat mer. På sociala medier har jag sett att folk önskat sig att det skulle gå att köpa biljetter på förhand (som det går att göra på flera ställen utomlands) och det lär de nu fundera på. Köerna har så klart skapat en massa “gratis” reklam, men också massvis med irritation och köldbesvär. Samtidigt fattar jag att det här är en ny situation och att de redan förlängde öppethållningstiderna var ju en bra sak, men uppenbarligen är det många som skulle vilja se utställningen som inte har nån chans till det. Utställningen kan inte heller förlängas i och med att nästa utställning redan är på gång. Men å andra sidan är det ju häftigt att ett museum lockar så många besökare. Få se om det håller i sig också under nästa utställning.

upload.jpg

När vi äntligen kom in på museet kände jag knappt av mina tår och var mest irriterad, men ändå nöjd för att vi faktiskt kom in. Själva utställningen var väl cool men när en känner sig genomfrusen efter två timmar i kö känns inget speciellt inspirerande längre. Visst var själva tekniken otroligt häftig och det var kul att jaga ödlor och fjärilar i det mest instagrammade rummet, men jag kände ändå lite att “jaha, var detta det vi köade för?”. Men kanske det mest faktiskt beror på att jag blev så irriterad i kön och fick så kallt. Jag hade antagligen uppskattat utställningen mer utan så lång kö och med lite färre människor där inne.

Kylan har hängt med hela dagen i dag. Jag känner mig fortfarande frusen och hoppas att det inte utvecklas till en förkylning. Egentligen hade jag tänkt gå på BodyCombat men jag orkar inte och det känns som att kroppen inte har nån extra energi för ett så hårt pass just i dag. I stället ska jag köra dag två av Dedicate med Adriene (som Malin tipsade om på sin blogg). Alltså en 30 dagars yogautmaning. Ja ja, jag är en kliché men allt för att min arma rygg skulle börja må lite bättre. Så nu ska jag byta om till träningskläder och fixa undan dagens yogapass och så hoppas vi att jag slutar frysa.

Har du varit på Amos Rex? Vad tyckte du?

Glider in i 2019

2019, nu är du äntligen här! Jess! Inte för att det var något fel på 2018 heller men årets sista dagar hasade jag mest runt hemma och gjorde ingenting och det betyder att jag nu är mer än taggad på det nya året. I motsats till tidigare år har jag faktiskt någorlunda bra koll på jobbläget och vet ungefär hur mycket jag kommer att fakturera de kommande månaderna. Känns jätteskönt eftersom jag oftast inte har nån aning.

I dag sitter jag första gången på kontoret på över två veckor och det kändes nästan pirrigt att komma hit. Som om jag skulle gå till ett “riktigt” jobb där en chef väntar på att jag dyker upp. Men den enda chefen som förväntar sig nåt av mig är jag själv och jag är så glad att det är så. Nu i januari fyller mitt företag faktiskt fyra år och det betyder att min företagarpensionsavgift snart höjs (de första fyra åren är det rabatt). Så att dra in pengar är verkligen viktigt.

upload.jpg

Jag har en hel del planer för bloggen, livet och skrivet som jag skriva om den kommande veckan. Jag har faktiskt just printat ut Sandramarias ursnygga kalender och jag tänkte att det ska bli min bloggkalender – alltså att jag har nån sorts plan om vad jag ska blogga om och när. Har oftast tusen idéer men sen blir det inte av, så nu tänkte jag att jag ska försöka få nån ordning på det. Känns också bra att ha en pappersplanering för nåt så digitalt som en blogg.

För första gången på nåt år har jag också en fysisk papperskalender som jag köpte av en kontorskollega. Har ivrigt fyllt i den och älskar överlag att se och planera hur det här året kommer att bli. En av årets höjdpunkter kommer redan nästa månad när Markus och jag ska iväg på resa. Kanske du kan gissa vartåt det bär?

Jag hoppas du har haft en fin start på det nya året och att du också under 2019 vill fortsätta att hänga på min blogg. Gott nytt år!

En magisk jul

upload.jpg

Åh vilken jul! Jag kan inte minnas när det senast varit så här vintrigt och vackert under julen? På julafton kändes det som om vi var en del av en idyllisk och vintrig reklam för Finland. Träden var täckta av gnistrande snö och solen lyste. Det var kallt men magiskt. Markus och jag gick på en promenad och efter det var det dags att ta in granen. Vi lade inte alltför mycket tid på att välja en skönhet (och enligt mamma växer det bara fula granar i vår skog), men det blev en gran ändå. Och att fira jul på lande hör till, där har jag firat varje jul sedan 1988 där. Tänk!

Men vad har vi gjort under julen då? Jag har tupplurat, läst, badat bast, fått två julklappar (en mer än jag önskade mig), spelat brädspel, ätit god mat och druckit vin, hängt med familjen, svischat ner för pulkabacken med systers barn (okej, i ärlighetens namn var vi fler vuxna än barn i backen) och njutit av att inte ha ett enda måste. Så med andra ord var julen precis det jag önskade mig. Eller jag skulle gärna haft liiiite mer tid att läsa, men med en massa bra sällskap är det ju roligare att spela och umgås än att ha näsan i en bok.

P1040714.jpg
P1040718.jpg

Julen har verkligen varit avkopplande – och precis det jag behövde just nu. Redan på söndag kväll kände jag hur hela höstens stress rann av axlarna och nu känner jag mig ganska redo för att inleda ett nytt år. I dag kom vi tillbaka till Helsingfors och jag känner ivern och energin krypa runt i min kropp. Det är bara några dagar kvar av 2018 och de följande dagarna fylls den här bloggen av diverse summeringar av det gångna året. Det har varit ett år fyllt av kontraster och mycket nytt. Men mer om det i morgon.

Hoppas du haft en skön jul! Och om du inte haft det så kan vi nu hurra för att den är över och att ett nytt år med förhoppningsvis nya möjligheter väntar runt hörnet. Så mycket som hänt i mitt liv under ett år kan jag lova att nästan vad som helst är möjligt!

P1040710.jpg