Ansökningar, redigering och kompishäng

Förra veckan bestämde jag mig för att åka och hälsa på min LittSkap-kompis Christa i Åbo och är så himla nöjd med det beslutet! Jag har blivit behandlad som en prinsessa och verkligen kunnat koncentrera mig på att jobba. Sedan tisdagen har redigeringen tagit stora kliv framåt så slutet hägra. Äntligen!

Enligt min ursprungliga plan hade jag tänkt vara klar med redigeringen före slutet av november, men det är inte riktigt realistiskt. Viktigt är ändå att det skett mycket i texten och att det blir bättre. Men varje gång jag närmar mig slutet av nåt projekt känner ju hur motståndet växer. Den där tillfälliga självsäkerheten jag känt brukar försvinna och jag har bara lust att ge upp.

Men det gör jag så klart inte.

Ändå är känslorna lika jobbiga att hantera varje gång. Egentligen älskar jag ju att avsluta projekt och kunna kryssa av dem från to do-listan, men sen känner jag mig ändå kluven och tänker att jag kanske borde fila på texten lite till och … Men som sagt: almost there och den här lilla skrivretreaten gjorde verkligen gott. Prio ett just nu är att bli färdig med redigeringen. Sååå lite kvar nu.

upload.jpg

Dessutom har jag skrivit mina Kulturfonden-ansökningar, det enda som kvarstår är att jag ska läsa igenom dem en sista gång i morgon och sedan skicka in. Vi har också hunnit med promenader och pladder. I går kväll kom en annan kurskompis, Lotta, och hälsade på så vi drack vin och pratade om skrivet och livet till midnatt. Jag har många gånger tänkt att just Litterärt skapande egentligen inte var rätt kurs för mig (jag hade gärna gått en kurs med mer fokus på att producera text), men jag är så otroligt glad över alla jag lärt känna under kursen och att det nu är möjligt att spontanåka till Åbo för två nätter. <3

Sen när jag är klar med min redigering ska jag försöka samla ihop lite tankar och tips kring det här på bloggen. Är det nåt speciellt du funderar på?

Releasesits, viktig research och annat som piggar upp redigeringen

Att skriva böcker är ofta en låååång process. Jättelång. Lite beroende så klart på vem en råkar vara och hur stort trycket är på att nästa roman ska komma nu nu nu. I mitt fall är trycket inte speciellt stort om vi säger som så, haha! Och det här romanmanuset har hängt med i ungefär fyra (!) år redan. För den som missat: jag skrev råmanus under NaNoWriMo 2014 och nu är jag inne i kanske sjätte eller sjunde redigeringsrundan. Redan tredje (!) gången jag redigerar i år.

Så ibland är det tröttsamt att skriva och stirra på samma ord om och om igen. Vissa dagar kan jag råka älska texten, andra dagar kan jag tycka att det är värsta skräpet som ingen vill läsa – med andra ord helt normala reaktioner hos en författare. Men oberoende så har mina båda två första manus krävt otroligt lång tid och långa processer och då är det ganska skönt att drömma om omslag, releasefester och annat som inte är det minsta relevant just nu.

I fredags spontanhängde jag med ett gäng på ölfestivalen Craft Beer Helsinki och passade på att fråga en som jobbar på Yle Sporten när morgonturen börjar på vardagar. En pytteliten detalj i mitt manus men eftersom jag råkar känna några på sporten kunde jag lika bra passa på att fråga. Hen jag frågade blev glad och ganska nyfiken. Är liksom Yle Sporten med i en roman?!

Det är inte bara Yle Sporten. Jag har med ett antal finlandssvenska stereotypier eller kännetecken – ett helt medvetet val. Jag vill delvis driva lite med oss finlandssvenskar och våra traditioner men också skapa igenkänning och en sorts (inside)humor. Jag berättade om några detaljer och mitt sällskap tyckte det lät kul och intressant, vilket så klart gav mig en boost.

Dagens redigeringshörna. &lt;3

Dagens redigeringshörna. <3

Det här ledde sedan till att jag outade min idé om att ordna releasefestsits. Jag skriver ju om en studentnation och då handlar det mycket om sitsar (alltså studentikosa middagar med mycket snaps), så varför inte göra en grej av det?! Åtminstone blev mitt (förfriskade) sällskap extremt taggade, så det kan hända att jag lovade ordna en releasefest i sitsformat?!

Överlag tycker jag att det är jättekul att drömma om releasefest och allt som hör till. Det är ju en evighetslång tid dit, men jaja, en författare får väl passa på att drömma om glamour då och då. (Haha, sits och glamour?!) Jag har också tänkt att jag så klart måste trycka upp halarmärken som jag delar ut till alla.

Vad tror du, är en releasefest i form av en sits ett framgångskoncept? Jag tänker att deltagarna betalar en trevlig summa, får boken, ett halarmärke och kanske ett litet sånghäfte med essentiella snapsvisor i en goodie bag. Och så klart en rolig kväll. Nu ska jag "bara" redigera klart och få manuset antaget då. Iiiiinga problem, ehhehehe.

Redigeringen har börjat

Jag tänkte skriva ett inlägg som heter "så här redigerar jag", men jag tror att min redigering fortfarande söker sin form så jag börjar med ett lite försiktigare inlägg innan jag skriver ut sanningar om hur en ska redigera bästsäljande romaner (nånejnå, såna sanningar kommer ni inte att få läsa här). Men nu har redigeringen i alla fall börjat och jag tror att just början är ett av de viktigaste stegen oberoende av vad en sysslar med.

För det finns ju alltid ett motstånd. Ett sånt himla motstånd. Jag har hittat på tusen andra (otroligt oviktiga) saker att göra i stället för att sätta mig ner med min text. Alltså prokrastinerat. Jag tror varje människa vet vad jag pratar om, men nu har jag i alla fall kommit ur den fasen på nåt plan och är i gång. Jag är i gång, hurra!

Under förra veckan läste jag igenom hela manuset. Jag hade inte rört det på två månader så det var faktiskt ganska roligt att plocka upp det. Det finns mycket som är bra men det är många saker som behöver bli bättre. Det hände en hel del under vårens redigering, men nu ska det hända ännu mer! Jag har fått kommentarer av några andra och det har hjälpt mig att se de största bristerna och samtidigt satt tankeverksamheten i gång. En redigering börjar nog alltid med att en tänker.

Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Och tänkt, det har jag gjort. Både i går och i förrgår har jag faktiskt mest tänkt, tänkt, tänkt. Jag har suttit med mitt anteckningsblock och scrollat i manuset i skrivprogrammet Scrivener (ska blogga om fördelarna med det, I promise). Medan jag tänkt har jag raderat ett antal kapitel och flyttat runt på andra. Jag har funderat på dramaturgin, valt att radera en bifigur och överlag funderat så att det knakar: hur ska den här berättelsen bli så bra som möjligt?

Det känns som om jag knappt gjort nåt när jag mest suttit och tänkt och antecknat och inte skrivit nåt, men jag har lärt mig att jag först måste veta vad jag vill, före jag kan sätta i gång med att förverkliga det. Det är liksom ingen idé att pilla i detaljer om jag senare märker att jag nog måste stryka hela kapitlet. Jag är ju inte en person som har en tydlig synopsis när jag börjar skriva, så jag är tvungen att bearbeta texten och dramaturgin rätt mycket under mina redigeringsvarv.

Men nu börjar det äntligen kännas som att det här kommer att sitta. Jag har löst några knutar, andra kommer att jag lösa på vägen. Jag har en ännu tydligare bild av Astrid, Mikael och Saga och i dag har jag äntligen faktiskt börjat redigera. Hittills har jag avverkat 6 kapitel av sammanlagt 72 – ja det är många (!) men det är rätt korta kapitel. Men jag har också åtminstone fem helt nya kapitel jag borde skriva. Och garanterat blir det en hel del pill i de flesta.

Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Före jag började redigera min debutroman förstod jag inte alls när folk på sina skrivbloggar skrev om att de raderat hela kapitel eller hejvilt flyttat runt på dem. Jag fattade liksom inte hur det fungerade och tänkte att det måste ju bli hål i berättelsen i så fall. Men så är det faktiskt inte alls. Det mesta går att flytta på eller radera och ofta krävs inte ens så stort arbete. Nu valde jag till exempel att flytta fram en stor händelse så att allt kring den händelsen skulle bli mer logiskt och samtidigt blir dramaturgin för hela boken bättre. Så smidigt, eller hur?

Ja ja, det här låter säkert inte helt klokt när jag inte kan berätta vad det handlar om men just nu är jag i alla fall försiktigt optimistisk och ganska ivrig på att göra det här till en förbannat bra bok. Men ni kan ju fråga om nån vecka hur jag känner mig, hehe. Och är det nåt ni funderar på kring redigering eller kanske just min redigering då är det så klart bara att ställa en fråga. Fyra veckor till min egen deadline, iih!

Varifrån kom idén till Nationen?

Nästa vecka ska jag börja redigera Nationen – alltså det som förhoppningsvis ska bli min andra roman. Jag tror det blir femte eller sjätte redigeringsrundan nu?! Och förhoppningsvis den sista riktigt "stora" redigeringen. I augusti ska min förläggare läsa och så får vi se vad som händer med Astrid, Mikael och Saga. Fastän jag blivit utgiven tidigare finns det som sagt ingen garanti på att mitt förlag vill ge ut det här manuset. Och även om manuset blir antaget vet jag att det kommer att krävas ytterligare redigering, men jag hoppas på att få de grövsta "missarna" åtgärdade nu.

Nationen är ett projekt som levt med mig i över fyra år. Våren 2014 skrev jag ner de första anteckningarna kring vad jag tänkte mig att det skulle bli och under NaNoWriMo i november 2014 skrev jag det första utkastet. Då var manuset drygt 50 000 ord, nu har det svällt till 75 000 ord och landar väl nånstans kring den här ordmängden i sin slutliga version.

Från början hade jag tänkt att Nationen skulle bli en "galen roman". Titeln hade till och med undertiteln "en akademisk fylla" (haha något oklart vad jag menar, antagligen bara fylla), men för varje redigeringsrunda smyger det in sig mer och mer allvar i texten. Alla karaktärer har drömmar de inte riktigt vet hur de ska uppfylla och problem som hindrar dem från att göra det de vill. Eller så vet de inte riktigt vad de vill. Alltså klassiska ingredienser för en (genre)roman.

P1020675.jpg

Eftersom jag jobbat så länge med projektet är det så självklart för mig vad det handlar om och framförallt varför jag valt att skriva just den här romanen. Jennifer påpekade i våras att jag borde skriva ett inlägg om varifrån idén kommer och nu är det äntligen dags. Så varifrån kommer egentligen idén till Nationen?

Jag har själv varit väldigt aktiv i studielivet – bland annat som ordförande i min studentförening StudOrg. Jag hängde också en del på Nylands nation och älskade överlag min galna studietid fylld av fester, knäppa händelser och framförallt alla fina vänner. Från början var tanken med Nationen att skriva en sorts hyllning till studieliv. Och nån sorts romantiserande hyllning är det väl fortfarande. En studiekompis som läste manuset (i ett ganska tidigt skede) sa att hen aldrig känt lika stor igenkänning med någon text – och det är precis det jag är ute efter.

Nationen utspelar sig i Helsingfors och det mesta finns "på riktigt", men själva nationen, Västra Nylands Nation, har jag hittat på för att kunna ta mig vissa skönlitterära friheter. Jag behöver inte förhålla mig till någon existerande nations traditioner, utan får fritt hitta på vilket har varit så otroligt skönt. Mycket av det jag skriver om baserar sig så klart på mina egna erfarenheter, men har blivit omskrivet i en skönlitterär form och det mesta är faktiskt helt hittepå.

I Nationen får läsaren följa med Astrid, Saga och Mikael som alla studerar olika ämnen och befinner sig på lite olika platser i livet men alla har någon anknytning till Västra Nylands Nation. I slutet av det här inlägget kan du läsa hur början på det första kapitlet ser ut (just nu). Antagligen kommer det att ändras en del, men så där på det stora hela börjar storyn sitta nu. Jag blev förresten intervjuad av Ratata om mitt skrivande och där berättar jag också lite om inspirationen till Nationen.

Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med manuset nu i sommar. Jag har 5,5 vecka tid på tills jag ska åka till Berlin och planen är att jag ska vara klar med redigeringen senast då. Den här veckan har jag känt ett nästan märkligt motstånd eller till och med vemod inför redigeringen. Kanske för att jag tror att det här blir den sista riktigt stora bearbetningen? Men på måndag ska jag läsa manuset från början till slut och sen är det redigering redigering redigering som gäller.

Hoppas det här klargjorde på ett ungefär varifrån idén kommer och vad det handlar om. Fråga gärna om nåt blev oklart så ska jag berätta mer! Och så får ni gärna skicka pepp och inspiration för min stundande redigering. Det känns alltid lika nervöst innan jag kommer i gång. Kan jag fixa det här? Kan det här faktiskt bli en bok? Iihh!

Missa egen deadline

För fyra veckor sedan läste jag igenom Nationen från början till slut för att ha koll på vad som egentligen står där. Den ambitiösa planen var att jag skulle ha blivit färdig med redigeringen nu till påsk. Jag visste ända från start att min deadline var extremt tight och gissade att det skulle dra ut på tiden – och så gick det.

Eftersom Nationen är skriven ur tre olika perspektiv, Astrids, Sagas och Mikaels, valde jag att redigera ett perspektiv åt gången. Jag började med Astrid eftersom hon var den som helt klart krävde mest arbete och många helt nyskrivna kapitel. Efter det gick jag över till Saga och är nu nästan klar med henne, medan stackars Mikael får vänta på sin tur.

Den gröna texten är nyskriven – också Saga har fått en del nytt. I kväll kändes det som om jag lajvade Saga när jag satt med mitt manus, min deadline och ett glas rött.

Den gröna texten är nyskriven – också Saga har fått en del nytt. I kväll kändes det som om jag lajvade Saga när jag satt med mitt manus, min deadline och ett glas rött.

Nu har det ändå redan gått fyra veckor sedan jag läste manuset och när jag kollar igenom mina "anteckningar" på Kindlen är jag lite konfunderade (läste alltså manuset på min Kindle, sjukt praktiskt och sparar papper!) Alltså jag har bara markerat textsjok utan att skriva någon kommentar – vet jag inte alltid vad exakt jag menat. Smart va? Oftast betyder det att texten ska bort eller är dålig, men när jag nu kollar på det förstår jag inte vad som är så dåligt. Håhå. Eller kanske haha.

Under de senaste veckorna har jag också pendlat mellan "det här kommer att bli så bra!" och "varför håller jag på och skriver sånhär skit", så allt är väl precis som vanligt. Jag hoppas på mycket skrivtid i påsk, men har också ett antal artiklar att skriva. Men hej, skriva = lifvet så jag klagar inte.

Brukar du ha egna deadlines och är du bra på att hålla dem? Själv tror jag som sagt på att ha en ganska hård deadline för det ser till att en börjar arbeta direkt och inte tänker att det är hundra år till deadline och således ingen panik.

Redigeringen har börjat

Jag har äntligen inlett redigeringen av Nationen och är både glad och lättad över att vara i gång. Samtidigt känner jag sån obeskrivlig ångest över det här manuset. Mitt förlag är väldigt ivriga på att läsa och det är väl där skon klämmer – jag tänker hela tiden på att de ju har all rätt att säga att de inte vill ge ut det.

Nu inbillar jag mig så klart inte att jag kommer att skicka in ett perfekt manus där min redaktör bara ska flytta på några kommatecken, men ändå är jag livrädd för responsen. Det är den konstanta tanken om att inte vara tillräckligt, inte skriva tillräckligt bra. Det kallas väl andraboksångesten har jag förstått.

Ändå vet jag att det finns så otroligt mycket potential i den här texten. Förra veckan hittade jag dessutom äntligen rätt med stackars Astrid som har bråkat med mig hur länge som helst. I samma veva skrev jag om hela första kapitlet med henne och det blev så mycket bättre – det fick jag också bekräftat av min kompis som läste det.

När jag började skriva fick nationen underrubriken "en akademisk fylla – en galen roman av Michaela von Kügelgen. Nu blev det ju inte riktigt så och det säger ganska mycket om processen, haha. Det blir liksom aldrig som en tänkt sig. Varken i livet eller i böcker. H: filosofen

När jag började skriva fick nationen underrubriken "en akademisk fylla – en galen roman av Michaela von Kügelgen. Nu blev det ju inte riktigt så och det säger ganska mycket om processen, haha. Det blir liksom aldrig som en tänkt sig. Varken i livet eller i böcker. H: filosofen

För den som missat det så är Nationen ett projekt som funnits med mig i fyra (!!) år. Då skrev jag de första anteckningar i ett häfte och i november 2014 skrev jag råmanuset under NaNoWriMo. Så Astrid, Mikael och Saga har hängt med rätt länge redan och väntat på att jag ska ge dem lite tid och kärlek.

Men mitt skrivsätt är verkligen inte det mest "ekonomiska" eller smarta. Jag hackar ner en massa ord och kapitel för att sen först börja fundera på vad jag egentligen vill berätta och vem människorna jag skriver om egentligen är. Men å andra sidan tror jag att det är mitt sätt att hitta till historien – skriva om cirka tretusen gånger för att göra det bra.

Det kallas väl andraboksångesten har jag förstått.

Nu ligger siktet på att jag ska bli "färdig" till påsk – alltså så pass färdig att jag då kan skicka till min redaktör och några testläsare. Sen vet jag ju att det ännu återstår massvis med jobb men för att ens komma i gång behövs en deadline.

Har du förresten några frågor om Nationen eller min skrivprocess? Kanske det skulle kickstarta det här bloggandet som hamnat i skymundan på grund av diverse orsaker. Och så lovar jag (på hedersord) att jag äntligen (!) ska svara på de här två frågorna jag fick i november. Är ju kanske världshistoriens långsammaste svar, men bättre sent än aldrig, eller hur?

En kryssningsresenär rapporterar

I förrgår hoppade jag alltså ombord Sverigebåten för att få ensamtid med mitt manus. Jag skrev råmanus för Nationen under NaNoWriMo 2014 och har hela tiden tänkt att jag ska bli färdig "sen nångång". Nu inser jag att "sen nångång" är nu.

Det är roligt, men det är också så otroligt skrämmande. Så länge ett projekt inte håller på att bli färdigt är det en lek, ett experiment. Det är roligt och kravlöst. Nu känner jag pressen. Jag vill att det här manuset ska bli bra, för varje mening vill jag bli en bättre skribent.

nickveasey.jpg

I Stockholm passade jag på att gå till Fotografiska, utan att ha nån koll på vilka utställningar de hade. Som vanligt blev jag golvad, av alla tre. Gillade extramycket Nick Veaseys röntgenbilder – bilden ovan är ett fotografi av hans fotografi. Jag föll så totalt för den här blomman. Så otroligt vacker i all sin enkelhet!

I en video som snurrade på i utställningen sa han: "If everything is laid out in front of you and all easy you really don't appreciate the achievements either."


Det är inte lätt att skriva romaner. Det går inte snabbt. Det är en process som kunde hålla på i en evighet. Precis som Veasey vill utforska alla lager i objekten han fotograferar måste jag nu försöka utforska lagren i mina karaktärer. Vem är de? Vad vill de? Vad måste de få berätta?

Det hoppas jag kunna svara på. Gärna så fort som möjligt, men jag inser också att redigeringen måste få ta tid. Jag har inte bråttom, måste inte skynda.