Releasesits, viktig research och annat som piggar upp redigeringen

Att skriva böcker är ofta en låååång process. Jättelång. Lite beroende så klart på vem en råkar vara och hur stort trycket är på att nästa roman ska komma nu nu nu. I mitt fall är trycket inte speciellt stort om vi säger som så, haha! Och det här romanmanuset har hängt med i ungefär fyra (!) år redan. För den som missat: jag skrev råmanus under NaNoWriMo 2014 och nu är jag inne i kanske sjätte eller sjunde redigeringsrundan. Redan tredje (!) gången jag redigerar i år.

Så ibland är det tröttsamt att skriva och stirra på samma ord om och om igen. Vissa dagar kan jag råka älska texten, andra dagar kan jag tycka att det är värsta skräpet som ingen vill läsa – med andra ord helt normala reaktioner hos en författare. Men oberoende så har mina båda två första manus krävt otroligt lång tid och långa processer och då är det ganska skönt att drömma om omslag, releasefester och annat som inte är det minsta relevant just nu.

I fredags spontanhängde jag med ett gäng på ölfestivalen Craft Beer Helsinki och passade på att fråga en som jobbar på Yle Sporten när morgonturen börjar på vardagar. En pytteliten detalj i mitt manus men eftersom jag råkar känna några på sporten kunde jag lika bra passa på att fråga. Hen jag frågade blev glad och ganska nyfiken. Är liksom Yle Sporten med i en roman?!

Det är inte bara Yle Sporten. Jag har med ett antal finlandssvenska stereotypier eller kännetecken – ett helt medvetet val. Jag vill delvis driva lite med oss finlandssvenskar och våra traditioner men också skapa igenkänning och en sorts (inside)humor. Jag berättade om några detaljer och mitt sällskap tyckte det lät kul och intressant, vilket så klart gav mig en boost.

  Dagens redigeringshörna. <3

Dagens redigeringshörna. <3

Det här ledde sedan till att jag outade min idé om att ordna releasefestsits. Jag skriver ju om en studentnation och då handlar det mycket om sitsar (alltså studentikosa middagar med mycket snaps), så varför inte göra en grej av det?! Åtminstone blev mitt (förfriskade) sällskap extremt taggade, så det kan hända att jag lovade ordna en releasefest i sitsformat?!

Överlag tycker jag att det är jättekul att drömma om releasefest och allt som hör till. Det är ju en evighetslång tid dit, men jaja, en författare får väl passa på att drömma om glamour då och då. (Haha, sits och glamour?!) Jag har också tänkt att jag så klart måste trycka upp halarmärken som jag delar ut till alla.

Vad tror du, är en releasefest i form av en sits ett framgångskoncept? Jag tänker att deltagarna betalar en trevlig summa, får boken, ett halarmärke och kanske ett litet sånghäfte med essentiella snapsvisor i en goodie bag. Och så klart en rolig kväll. Nu ska jag "bara" redigera klart och få manuset antaget då. Iiiiinga problem, ehhehehe.

Redigeringen har börjat

Jag tänkte skriva ett inlägg som heter "så här redigerar jag", men jag tror att min redigering fortfarande söker sin form så jag börjar med ett lite försiktigare inlägg innan jag skriver ut sanningar om hur en ska redigera bästsäljande romaner (nånejnå, såna sanningar kommer ni inte att få läsa här). Men nu har redigeringen i alla fall börjat och jag tror att just början är ett av de viktigaste stegen oberoende av vad en sysslar med.

För det finns ju alltid ett motstånd. Ett sånt himla motstånd. Jag har hittat på tusen andra (otroligt oviktiga) saker att göra i stället för att sätta mig ner med min text. Alltså prokrastinerat. Jag tror varje människa vet vad jag pratar om, men nu har jag i alla fall kommit ur den fasen på nåt plan och är i gång. Jag är i gång, hurra!

Under förra veckan läste jag igenom hela manuset. Jag hade inte rört det på två månader så det var faktiskt ganska roligt att plocka upp det. Det finns mycket som är bra men det är många saker som behöver bli bättre. Det hände en hel del under vårens redigering, men nu ska det hända ännu mer! Jag har fått kommentarer av några andra och det har hjälpt mig att se de största bristerna och samtidigt satt tankeverksamheten i gång. En redigering börjar nog alltid med att en tänker.

  Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Och tänkt, det har jag gjort. Både i går och i förrgår har jag faktiskt mest tänkt, tänkt, tänkt. Jag har suttit med mitt anteckningsblock och scrollat i manuset i skrivprogrammet Scrivener (ska blogga om fördelarna med det, I promise). Medan jag tänkt har jag raderat ett antal kapitel och flyttat runt på andra. Jag har funderat på dramaturgin, valt att radera en bifigur och överlag funderat så att det knakar: hur ska den här berättelsen bli så bra som möjligt?

Det känns som om jag knappt gjort nåt när jag mest suttit och tänkt och antecknat och inte skrivit nåt, men jag har lärt mig att jag först måste veta vad jag vill, före jag kan sätta i gång med att förverkliga det. Det är liksom ingen idé att pilla i detaljer om jag senare märker att jag nog måste stryka hela kapitlet. Jag är ju inte en person som har en tydlig synopsis när jag börjar skriva, så jag är tvungen att bearbeta texten och dramaturgin rätt mycket under mina redigeringsvarv.

Men nu börjar det äntligen kännas som att det här kommer att sitta. Jag har löst några knutar, andra kommer att jag lösa på vägen. Jag har en ännu tydligare bild av Astrid, Mikael och Saga och i dag har jag äntligen faktiskt börjat redigera. Hittills har jag avverkat 6 kapitel av sammanlagt 72 – ja det är många (!) men det är rätt korta kapitel. Men jag har också åtminstone fem helt nya kapitel jag borde skriva. Och garanterat blir det en hel del pill i de flesta.

  Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Före jag började redigera min debutroman förstod jag inte alls när folk på sina skrivbloggar skrev om att de raderat hela kapitel eller hejvilt flyttat runt på dem. Jag fattade liksom inte hur det fungerade och tänkte att det måste ju bli hål i berättelsen i så fall. Men så är det faktiskt inte alls. Det mesta går att flytta på eller radera och ofta krävs inte ens så stort arbete. Nu valde jag till exempel att flytta fram en stor händelse så att allt kring den händelsen skulle bli mer logiskt och samtidigt blir dramaturgin för hela boken bättre. Så smidigt, eller hur?

Ja ja, det här låter säkert inte helt klokt när jag inte kan berätta vad det handlar om men just nu är jag i alla fall försiktigt optimistisk och ganska ivrig på att göra det här till en förbannat bra bok. Men ni kan ju fråga om nån vecka hur jag känner mig, hehe. Och är det nåt ni funderar på kring redigering eller kanske just min redigering då är det så klart bara att ställa en fråga. Fyra veckor till min egen deadline, iih!

Varifrån kom idén till Nationen?

Nästa vecka ska jag börja redigera Nationen – alltså det som förhoppningsvis ska bli min andra roman. Jag tror det blir femte eller sjätte redigeringsrundan nu?! Och förhoppningsvis den sista riktigt "stora" redigeringen. I augusti ska min förläggare läsa och så får vi se vad som händer med Astrid, Mikael och Saga. Fastän jag blivit utgiven tidigare finns det som sagt ingen garanti på att mitt förlag vill ge ut det här manuset. Och även om manuset blir antaget vet jag att det kommer att krävas ytterligare redigering, men jag hoppas på att få de grövsta "missarna" åtgärdade nu.

Nationen är ett projekt som levt med mig i över fyra år. Våren 2014 skrev jag ner de första anteckningarna kring vad jag tänkte mig att det skulle bli och under NaNoWriMo i november 2014 skrev jag det första utkastet. Då var manuset drygt 50 000 ord, nu har det svällt till 75 000 ord och landar väl nånstans kring den här ordmängden i sin slutliga version.

Från början hade jag tänkt att Nationen skulle bli en "galen roman". Titeln hade till och med undertiteln "en akademisk fylla" (haha något oklart vad jag menar, antagligen bara fylla), men för varje redigeringsrunda smyger det in sig mer och mer allvar i texten. Alla karaktärer har drömmar de inte riktigt vet hur de ska uppfylla och problem som hindrar dem från att göra det de vill. Eller så vet de inte riktigt vad de vill. Alltså klassiska ingredienser för en (genre)roman.

P1020675.jpg

Eftersom jag jobbat så länge med projektet är det så självklart för mig vad det handlar om och framförallt varför jag valt att skriva just den här romanen. Jennifer påpekade i våras att jag borde skriva ett inlägg om varifrån idén kommer och nu är det äntligen dags. Så varifrån kommer egentligen idén till Nationen?

Jag har själv varit väldigt aktiv i studielivet – bland annat som ordförande i min studentförening StudOrg. Jag hängde också en del på Nylands nation och älskade överlag min galna studietid fylld av fester, knäppa händelser och framförallt alla fina vänner. Från början var tanken med Nationen att skriva en sorts hyllning till studieliv. Och nån sorts romantiserande hyllning är det väl fortfarande. En studiekompis som läste manuset (i ett ganska tidigt skede) sa att hen aldrig känt lika stor igenkänning med någon text – och det är precis det jag är ute efter.

Nationen utspelar sig i Helsingfors och det mesta finns "på riktigt", men själva nationen, Västra Nylands Nation, har jag hittat på för att kunna ta mig vissa skönlitterära friheter. Jag behöver inte förhålla mig till någon existerande nations traditioner, utan får fritt hitta på vilket har varit så otroligt skönt. Mycket av det jag skriver om baserar sig så klart på mina egna erfarenheter, men har blivit omskrivet i en skönlitterär form och det mesta är faktiskt helt hittepå.

I Nationen får läsaren följa med Astrid, Saga och Mikael som alla studerar olika ämnen och befinner sig på lite olika platser i livet men alla har någon anknytning till Västra Nylands Nation. I slutet av det här inlägget kan du läsa hur början på det första kapitlet ser ut (just nu). Antagligen kommer det att ändras en del, men så där på det stora hela börjar storyn sitta nu. Jag blev förresten intervjuad av Ratata om mitt skrivande och där berättar jag också lite om inspirationen till Nationen.

Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med manuset nu i sommar. Jag har 5,5 vecka tid på tills jag ska åka till Berlin och planen är att jag ska vara klar med redigeringen senast då. Den här veckan har jag känt ett nästan märkligt motstånd eller till och med vemod inför redigeringen. Kanske för att jag tror att det här blir den sista riktigt stora bearbetningen? Men på måndag ska jag läsa manuset från början till slut och sen är det redigering redigering redigering som gäller.

Hoppas det här klargjorde på ett ungefär varifrån idén kommer och vad det handlar om. Fråga gärna om nåt blev oklart så ska jag berätta mer! Och så får ni gärna skicka pepp och inspiration för min stundande redigering. Det känns alltid lika nervöst innan jag kommer i gång. Kan jag fixa det här? Kan det här faktiskt bli en bok? Iihh!

Missa egen deadline

För fyra veckor sedan läste jag igenom Nationen från början till slut för att ha koll på vad som egentligen står där. Den ambitiösa planen var att jag skulle ha blivit färdig med redigeringen nu till påsk. Jag visste ända från start att min deadline var extremt tight och gissade att det skulle dra ut på tiden – och så gick det.

Eftersom Nationen är skriven ur tre olika perspektiv, Astrids, Sagas och Mikaels, valde jag att redigera ett perspektiv åt gången. Jag började med Astrid eftersom hon var den som helt klart krävde mest arbete och många helt nyskrivna kapitel. Efter det gick jag över till Saga och är nu nästan klar med henne, medan stackars Mikael får vänta på sin tur.

  Den gröna texten är nyskriven – också Saga har fått en del nytt. I kväll kändes det som om jag lajvade Saga när jag satt med mitt manus, min deadline och ett glas rött.

Den gröna texten är nyskriven – också Saga har fått en del nytt. I kväll kändes det som om jag lajvade Saga när jag satt med mitt manus, min deadline och ett glas rött.

Nu har det ändå redan gått fyra veckor sedan jag läste manuset och när jag kollar igenom mina "anteckningar" på Kindlen är jag lite konfunderade (läste alltså manuset på min Kindle, sjukt praktiskt och sparar papper!) Alltså jag har bara markerat textsjok utan att skriva någon kommentar – vet jag inte alltid vad exakt jag menat. Smart va? Oftast betyder det att texten ska bort eller är dålig, men när jag nu kollar på det förstår jag inte vad som är så dåligt. Håhå. Eller kanske haha.

Under de senaste veckorna har jag också pendlat mellan "det här kommer att bli så bra!" och "varför håller jag på och skriver sånhär skit", så allt är väl precis som vanligt. Jag hoppas på mycket skrivtid i påsk, men har också ett antal artiklar att skriva. Men hej, skriva = lifvet så jag klagar inte.

Brukar du ha egna deadlines och är du bra på att hålla dem? Själv tror jag som sagt på att ha en ganska hård deadline för det ser till att en börjar arbeta direkt och inte tänker att det är hundra år till deadline och således ingen panik.

Redigeringen har börjat

Jag har äntligen inlett redigeringen av Nationen och är både glad och lättad över att vara i gång. Samtidigt känner jag sån obeskrivlig ångest över det här manuset. Mitt förlag är väldigt ivriga på att läsa och det är väl där skon klämmer – jag tänker hela tiden på att de ju har all rätt att säga att de inte vill ge ut det.

Nu inbillar jag mig så klart inte att jag kommer att skicka in ett perfekt manus där min redaktör bara ska flytta på några kommatecken, men ändå är jag livrädd för responsen. Det är den konstanta tanken om att inte vara tillräckligt, inte skriva tillräckligt bra. Det kallas väl andraboksångesten har jag förstått.

Ändå vet jag att det finns så otroligt mycket potential i den här texten. Förra veckan hittade jag dessutom äntligen rätt med stackars Astrid som har bråkat med mig hur länge som helst. I samma veva skrev jag om hela första kapitlet med henne och det blev så mycket bättre – det fick jag också bekräftat av min kompis som läste det.

 När jag började skriva fick nationen underrubriken "en akademisk fylla – en galen roman av Michaela von Kügelgen. Nu blev det ju inte riktigt så och det säger ganska mycket om processen, haha. Det blir liksom aldrig som en tänkt sig. Varken i livet eller i böcker. H: filosofen

När jag började skriva fick nationen underrubriken "en akademisk fylla – en galen roman av Michaela von Kügelgen. Nu blev det ju inte riktigt så och det säger ganska mycket om processen, haha. Det blir liksom aldrig som en tänkt sig. Varken i livet eller i böcker. H: filosofen

För den som missat det så är Nationen ett projekt som funnits med mig i fyra (!!) år. Då skrev jag de första anteckningar i ett häfte och i november 2014 skrev jag råmanuset under NaNoWriMo. Så Astrid, Mikael och Saga har hängt med rätt länge redan och väntat på att jag ska ge dem lite tid och kärlek.

Men mitt skrivsätt är verkligen inte det mest "ekonomiska" eller smarta. Jag hackar ner en massa ord och kapitel för att sen först börja fundera på vad jag egentligen vill berätta och vem människorna jag skriver om egentligen är. Men å andra sidan tror jag att det är mitt sätt att hitta till historien – skriva om cirka tretusen gånger för att göra det bra.

Det kallas väl andraboksångesten har jag förstått.

Nu ligger siktet på att jag ska bli "färdig" till påsk – alltså så pass färdig att jag då kan skicka till min redaktör och några testläsare. Sen vet jag ju att det ännu återstår massvis med jobb men för att ens komma i gång behövs en deadline.

Har du förresten några frågor om Nationen eller min skrivprocess? Kanske det skulle kickstarta det här bloggandet som hamnat i skymundan på grund av diverse orsaker. Och så lovar jag (på hedersord) att jag äntligen (!) ska svara på de här två frågorna jag fick i november. Är ju kanske världshistoriens långsammaste svar, men bättre sent än aldrig, eller hur?

En kryssningsresenär rapporterar

I förrgår hoppade jag alltså ombord Sverigebåten för att få ensamtid med mitt manus. Jag skrev råmanus för Nationen under NaNoWriMo 2014 och har hela tiden tänkt att jag ska bli färdig "sen nångång". Nu inser jag att "sen nångång" är nu.

Det är roligt, men det är också så otroligt skrämmande. Så länge ett projekt inte håller på att bli färdigt är det en lek, ett experiment. Det är roligt och kravlöst. Nu känner jag pressen. Jag vill att det här manuset ska bli bra, för varje mening vill jag bli en bättre skribent.

nickveasey.jpg

I Stockholm passade jag på att gå till Fotografiska, utan att ha nån koll på vilka utställningar de hade. Som vanligt blev jag golvad, av alla tre. Gillade extramycket Nick Veaseys röntgenbilder – bilden ovan är ett fotografi av hans fotografi. Jag föll så totalt för den här blomman. Så otroligt vacker i all sin enkelhet!

I en video som snurrade på i utställningen sa han: "If everything is laid out in front of you and all easy you really don't appreciate the achievements either."


Det är inte lätt att skriva romaner. Det går inte snabbt. Det är en process som kunde hålla på i en evighet. Precis som Veasey vill utforska alla lager i objekten han fotograferar måste jag nu försöka utforska lagren i mina karaktärer. Vem är de? Vad vill de? Vad måste de få berätta?

Det hoppas jag kunna svara på. Gärna så fort som möjligt, men jag inser också att redigeringen måste få ta tid. Jag har inte bråttom, måste inte skynda.

Debutantbloggen

Året är redan inne på sin fjärde vecka och det betyder att jag i dag publicerat mitt fjärde inlägg på Debutantbloggen! I dag skriver jag om det där förbannade tvivlet – kan jag skriva?

Tidigare inlägg har handlat om hur skrämmande det är att det faktiskt blir en bok, fastän det så klart är sjukt roligt. Om poddar och om att ta sig tiden att skriva – om det är det en vill ägna sig åt.

Det roligaste med Debutantbloggen är att jag ju inte är ensam. I ett vips fick jag fyra nya skrivarkompisar och fastän vi bara träffats i en Facebookgrupp känns det redan som om jag lärt känna dem och det här året ska bli så roligt, så roligt.

Om en vecka kommer förresten mitt fjärde inspirationsbrev. Jag har fortfarande ingen aning om vad det ska innehålla, men pepp och inspiration i alla fall. Det har kommit några nya prenumeranter (som ska få de gamla breven så småningom, tyvärr är det inte automatiserat, utan jag får göra det manuellt för var och en). Men om du vill ha lite inspiration till din inbox tycker jag du ska prenumerera på brevet!

Nu säger jag glad onsdag och tar en titt på det där manuset jag bloggade om på Debutantbloggen i dag. Trots att det är bra är det lite grejer som behöver fixas.

Vad ska du göra i dag?

Det jag inte ser

I går skrev jag en Facebookuppdatering som löd så här: Lycka är att simma på ett nästan tomt simstadion en solig eftermiddag i september.

I dag kunde jag skriva följande uppdatering: Lycka är att ha en skrivarkompis som testläser ens manus och ringar in precis allt det jag försökt dölja eller inte kunnat se själv.

Världens bästa Charlotte har läst Nationen och kommit med just de kommentarer jag behövde. Lite stönar jag, för det är mycket jag behöver göra, men mest jublar jag. För det här kommer att bli så himla himla bra. Och lyckligtvis fick jag ju inte bara (konstruktiv!) kritik utan också en del beröm som gör att jag orkar vidare. Eller vad sägs om följande:

Du har ett jättefint flyt i ditt språk med många känsloyttringar och liknelser som är hur fina som helst. Jag blir faktiskt lite avis och hoppas att ditt språk ska smitta mitt skrivande nu när det är dags för min omskrivning!
Jag läste Nationen på bara fyra dagar, det kanske inte låter så snabbt men för en mamma på semester med sin 8 månaders son är det rekordfart och mycket snabbare än ngt jag läst i år. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå för karaktärerna, din text har fått mig att bry mig om dem och jag tänker fortfarande på dem trots att jag slutade läsa redan igår förmiddags.

Sedan följde en lång rad med idéer och kommentarer på just det jag behövde höra. Det är inte bara rosor och konfetti, men så är det med skrivandet. Det kräver sin tid och jag har en tendens att rusa fram utan någon plan vilket leder till att jag får fundera till efteråt i stället.

Så dagens tips: försök hitta en skrivarkompis som du kan dela din text med, för då blir du så mycket bättre än du är. I mitt fall väntar jag ännu på andra kommentarer och ska bli så spännande att höra vad de andra reagerat på. Sedan får jag göra upp en action plan för redigeringen. Och sen får jag försöka klämma in redigering bland allt annat jag tänkt göra i höst.

  Jag och Charlotte i Stockholm för ungefär ett år sedan.

Jag och Charlotte i Stockholm för ungefär ett år sedan.

Klar med redigeringen (for now)

Det är en så himla dubbel känsla det här med att göra något färdigt. Eller i det här fallet "färdigt". I dag hade jag bara några kapitel kvar av min snabbredigering av Nationen och hittade på tusen andra saker i stället för att redigera.

Dels handlade det om att slutet faktiskt är jobbigt och relativt halvfärdigt (ännu också!) men dels handlade det om den märkliga känslan av att släppa ett manus från sina händer. Speciellt ett manus som inte på långa vägar är färdigt. Nå till slut satte jag mig ner och fixade klart. Hett tips på att få något gjort: bara gör det.

Men nu när jag är klar med mitt behöver jag hjälp för att veta var jag ska lägga krutet. Vad fungerar, vad fungerar inte? Tur att jag har fyra snälla testläsare som lovat ta sig an texten. Så skönt att veta att jag kommer att få hjälp, nya idéer och förhoppningsvis också nya krafter.

I höst hoppas jag också ha tid för att börja skriva nytt, siktar på att börja med det i oktober, eller allra senast vid NaNoWriMo. Om jag börjar i oktober kör jag kanske ett fusknano, vi får se. Men vill så gärna skriva nytt, inte bara hänga med "gamla" karaktärer. Har dessutom en idé jag tror väldigt mycket på.

Men nu känns det skönt att manuset är i andras händer, bra start på veckan som faktiskt är min födelsedagsvecka (ja, det är en grej!). På fredag fyller jag trettio och på lördag blir det kalas. Himla pepp på det! Men mer om festen senare. För jag räknar med att ni är sjukt nyfikna på hur jag ska fira, eller hur?

Skriva med öl

Det finns ett känt citat av Hemingway som säger att en ska skriva i fyllan och redigera nykter. Speciellt om en har svårt med att släppa hämningar och tycker att all text blir skräp så kan det vara bra att dricka ett glas och låta orden flöda. Jag lovar att det funkar och för det mesta kan en hitta sånt en inte visste att fanns.

Nå. Nu gör jag ju tvärtom, typ. För här sitter jag på balkongen och dricker öl och redigerar. Men min redigering går oftast ut på att jag måste skriva mer, fylla på, kötta ut för att jag har en tendens att springa förbi alla scener där jag verkligen borde stanna. Så jag vet inte om jag ska kalla det redigering eller att skriva? Skridering? Eh? Kanske inte.

redigeringsöl.jpg

Min vanligaste kommentar i mina egna texter är MER och så ungefär tio utropstecken. Kanske har jag så bråttom när jag skriver att jag inte hinner stanna upp och tänka efter eller så får jag helt enkelt inte till djupet i första (eller andra) versionen. Måste gräva ner mig, lager för lager för att hitta till scenerna där det verkligen bränner till och där läsaren får vara med och uppleva och känna.

Så ni vet vad jag sysslar med den här lördagskvällen. Hoppas ni också har det bra ute på stugor och balkonger och i parker och på fester och i soffan. Eller vad ni nu än har för er den här vackra lördagen. Jag fortsätter med min text och min öl. Kanske finns det nån annan där ute som sysslar med samma metod?

Redigeringsknäppis

Tanken var att jag i dag skulle blogga om gårdagens föreläsning med Maria Turtschaninoff (hon sa många kloka och fina saker!) men jag har varit fullständigt uppslukad av mitt redigeringsarbete. Det bästa är att jag känner att det här faktiskt kan bli bra. Få se hur länge den känslan håller i sig, hehe.

Bild 08-06-2016 kl. 12.03Så här har jag sett ut hela dagen i dag. Med håret på ända.

I går kväll fick jag också nys om en novelltävling som jag för en gångs skull är sugen på att delta i. Jag antar att redaktionen kommer att översvämmas av bidrag men en vinner ju ingenting utan att försöka.

Mot alla odds kom jag också på en idé som jag tror kan fungera riktigt bra. Men hur i hela fridens namn ska en koka ner det till 12 000 tecken? Tycker alltid det är det svåraste med novellformatet – det är så himla kort!

Nån annan som tänkt delta i novelltävlingen?

Den stora omskrivningen

Jag behöver inte jobba så himla länge med en text innan jag blir blind för den. Jag intalar mig själv att storyn funkar och kör på. Sen får jag kommentarer av nån som påpekar att det inte funkar. Att det faktiskt behövs rätt mycket jobb för att det ska funka.

Charlotte skrev på Debutantbloggen om hur arbetet kring uppföljaren för Middagsmörker löper. Hon hade redan skrivit halva boken när hon insåg att storyn inte håller. En fegare människa skulle antagligen ha fortsatt banka huvudet i väggen och struntat i magkänslan. Charlotte är allt annat än feg – hon började om från början.

Själv är jag inte riktigt i samma situation, men har de senaste dagarna fått många insikter kring mitt manus. För att det verkligen ska bli bra behöver jag tänka om. Skriva om. Det konstigaste är att det inte känns det så tungt eller hemskt, snarare är jag ivrig över att texten nu ska bli rätt.

Skrivandet består så ofta av misstag, fel och snedsteg men det är just via dem som jag hela tiden utvecklas och blir lite bättre. Jag förstår min story bättre men kan också applicera det jag lär mig på andra historier. Nu ska jag "bara" kavla upp ärmarna och sätta i gång med skrivandet och så hoppas jag att det blir så bra som jag föreställer mig.

Lager på lager

Just nu sitter jag försjunken i mitt manus och laddar på med lager på lager. Det är nämligen så jag skriver (har jag kommit fram till). Mitt första utkast är ett skelett där de yttre skeendena finns uppräknade och kanske finns det nån liten beskrivning, men djupet får jag jobba in efteråt.

Jag tror alltid efter en vända att jag fixat tillräckligt med djup men när jag läser manuset nästa gång skriver jag MER!! ungefär med en halv sidas mellanrum och sen när jag går igenom manuset redigerar jag in mer känslor, beskrivning och tankar. Gräver mig djupare och djupare för varje gång för att eventuellt nå målet förr eller senare.

Det känns inte som världens smartaste sätt att skriva för att vara ärlig, men å andra sidan skriver jag råmanus rätt fort. Just nu sker redigeringen extremt långsamt men jag tänker att det är bra, att jag verkligen tänker till och att texten faktiskt blir bättre. Om den blir bättre känns svårare att avgöra. Men nåt händer i alla fall.

Hur brukar du skriva? Skelett eller rakt in på djupet från första början?

Krångliga kapitel

Jag redigerar. Igen. Jag stirrar på mina ord. Ömsom hatar, ömsom älskar. Jag har några krångliga kapitel som jag vet att jag måste jobba mycket med för att det ska lyfta och bli bättre.

Eller nej. Jag ljuger. Jag redigerar inte.

Jag städar. Jag jobbar (med sånt jag får betalt för). Jag skickar iväg ett antal mejl. Jag surfar på Facebook och internet. Jag lagar mat. Jag gör tusen andra saker i stället och nu nu nu måste jag tvinga mig själv att sätta mig ner framför min text och mina krångliga kapitel.

De lär ju inte bli bättre av att jag inte gör något åt dem. Men varför tar det emot så mycket?

Hur jag skriver

Som lovat ska jag blogga om min skrivprocess. I januari bloggade jag om hur ett manus blir till och det här hoppar väl in på lite samma tema, men jag tycker själv att det är fascinerande att höra hur andra gör så det kan väl inte finnas för många inlägg om processen. Och obs! Det här är mitt sätt att göra, men jag tror att det är viktigt att fundera över sin process. Vad funkar för mig? Vad funkar inte? Kan jag göra nåt annorlunda nästa gång?

Jag får en idé. I båda mina romanprojekt har idén funnits länge i huvudet innan jag började skriva. Med Vad heter ångest på spanska? var idén ändå väldigt luddig och jag har efteråt fått omarbeta texten massvis. Nationen och karaktärerna fanns i mitt huvud i ungefär ett år innan jag började skriva.

wpid-wp-1392417197692.jpegJag visste att jag ville skriva om Ecuador. Men inte vad det skulle bli.

Jag planerar. Lite. Lyssnade i går på senaste avsnittet av Skrivarpodden med Charlotte. Där pratar hon mycket om att hon alltid skriver utgående från ett synopsis. Det gör inte jag. Mitt sätt att jobba är mer som en upptäcktsresa. I slutet av ett manus måste jag gå tillbaka till början och rätta till karaktärsdrag, händelser och så vidare. Men mer om det i en senare punkt.

Jag skriver, ofta som en tok. Jag börjar inse att jag funkar allra allra bäst om jag får skriva minst en halv timme åt gången ungefär varje dag när jag håller på med ett nytt projekt. NaNoWriMo är egentligen det perfekta sättet för mig att jobba. Jag känner press och har en deadline och jag bara skriver. Jag pillar inte på texten jag skrev dagen innan, jag bara skriver vidare. Men det här kräver att jag är inne i storyn och har tid att avsätta för skrivandet (eller då jag skrev Nationens råmanus under NaNoWriMo hade jag inte så mycket tid, men desto mer vilja). Den snabba processen innebär att scenerna är mer som skelett, allt kött och ben saknas. Det är mest dialog och ytliga beskrivningar.

Jag låter texten ligga. Minst i en månad, gärna två. Jag vill få distans till mina meningar och ha möjlighet att läsa dem med någorlunda fräscha ögon. Den första läsningen är också viktig tycker jag, för då har jag inte hunnit läsa "sönder" min text. Första gången känns manuset fortfarande nytt och fräscht.

Jag redigerar varv ett. Här har det varit väldigt olika mellan mina två manus. Då för två år sen när jag redigerade fokuserade jag alldeles för mycket på små grejer i stället för att se på helheten. Nu med Nationen har jag försökt jobba med att få det stora paketet att fungera. Men också den här processen har haft sina brister. Jag visste till exempel att slutet inte var bra, men jag hade helt enkelt inte tid för att göra det bättre innan jag skulle lämna in texten till handledaren. Nu när jag redigerade jobbade jag också en del med att fördjupa karaktärerna och förstärka det inre. Alltså ge texten mer kött på benen i stället för att låta det vara ett råmanus-skelett. Tog hjälp av post-it-lappar.

Jag får kommentarer. Det har varit testläsare, lektörer och handledare som fått titta på mina texter de senaste åren. Nu har jag ju den otroliga lyxen till en handledare via Litterärt Skapande. Hennes kommentarer har hjälpt mig otroligt mycket. Jag får hela tiden nya insikter och läser min text med nya ögon tack vare hennes kloka poänger. Jag har också fattat grejer jag inte alls kunde se tidigare i min text.

wp-1460566050874.jpgIbland får jag peppiga kommentarer i min text.

Jag redigerar vidare. Fokus ligger ännu mer på att fördjupa fördjupa fördjupa. Sånt jag ofta missar är reaktioner. Karaktärerna kan inte bara agera, de måste också reagera på det som sker runt dem. Karaktärerna måste också bete sig logiskt och alla scener måste föra texten framåt. Det får inte heller bli för pladdrigt med dialog på dialog så jag jobbar mycket med att stryka och fördjupa.

Redigerar, redigerar, redigerar. Många tänker sig säkert att en sätter sig ner och skriver och så är det klart, men för mig känns det som om skrivprocessen sätter i gång ordentligt när jag börjar redigera. Då börjar det hända saker i texten och mina karaktärer väcks till liv. Redigering är jobbigt, tidskrävande och efter ett tag oerhört tråkigt för en har sett samma gamla meningar tusen gånger. Ändå är redigeringen otroligt rolig. Och vilken tur att jag tycker det, för annars skulle det nog aldrig bli nåt mer än extremt dåliga råmanus.

Ja ungefär så här jobbar jag, i stora drag. Har redan skrivit mycket men kunde ha skrivit hur mycket som helst. Lite lustigt också att jag valde att lämna processen där, kanske för att jag just nu är i den andra redigeringsfasen. Efter det kommer mycket till. Men en viktig del i alla skeden är att en ska komma ihåg att fira och vara stolt över sig själv.

manus

Några frågor på det här? Eller kommentarer? Har varit så tyst i kommentarsfältet att jag börjar tro att ni alla slutat läsa min blogg!

Färdig!

Jag är färdig med första redigeringsrundan av Nationen. Färdig! Känns så otroligt bra fastän jag vet att jag har mångamånga rundor framför mig. På fredag ska jag överräcka den här imponerande bunten till min handledare på Litterärt skapande.

https://www.instagram.com/p/BDBNYCSlkjQ/

Jag var tvungen att få allt klart i dag så att mamma och pappa kunde printa ut det på lande (där de har sin office nuförtiden) när de var en sväng där i dag. Jag har nämligen ingen printer eller ett jobb där jag kunde printa. Vaaar printar man ut i så fall utan att betala helt löjliga summor?? I Berlin fanns en Kopierladen i varje gathörn. Jag skrattade åt det då, nu saknar jag dem.

Men manuset då? Just nu är jag mest trött och har inte riktigt hunnit processa alla känslor och tankar kring projektet. Tror inte jag  själv heller  riktigt har koll på allt som har hänt i texten fastän jag på söndag och måndag läste igenom hela manuset från början till slut och sedan fixade lite smågrejer.

Tror förresten inte att jag någonsin skulle ha redigerat lika snabbt som nu om jag inte hade haft en deadline och en handledare som väntar på texten. De två senaste veckorna har jag varit riktigt stressad, men så är det alltid – oberoende av hur mycket eller lite tid en ger åt sig själv. När deadline närmar sig finns det alltid för lite tid. Lika bra att köra på en tight deadline då.

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 10.40.25

Men det som har hänt är att manuset har svällt med ca 15 000 ord och är nu 65 000 ord (367 000 tecken) som jag hade siktat på. I och med att jag har tre berättarperspektiv känns det fortfarande lite tunt, men det kan ju inte bli huuur långt som helst. Samtidigt vill jag ändå att läsaren ska komma mina karaktärer på djupet. Ska bli intressant att höra andras kommentarer kring det här (sen när jag skickar ut till testläsare, än så länge är det bara min handledare som utsätts för texten).

Inför redigeringen hade jag förväntat mig att jag skulle bli tvungen att stryka fler kapitel än jag till slut gjorde, tror jag strök två? Jag trodde också att jag skulle skriva många helt nya kapitel – vilket jag inte har gjort. Spännande.

Ser jättemycket fram emot att få höra handledarens kommentarer om några veckor, hon tyckte det skulle bli kul med 200 sidor på direkten, haha. Själv tycker jag att det ska bli kul att låta mina karaktärer andas ut en stund utan att jag är där och pillar och fixar hela tiden. Har ändå inte hunnit tröttna på dem just för att redigeringsprocessen var så pass tight och kanske för att de ändå är tre stycken. Om jag tröttnar på en finns ju två till att jobba med.

Håhå, trodde att  det skulle bli ett kort inlägg för att jag var så trött, men ni vet, korta inlägg är inte min grej. Har i dag firat det "färdiga" manuset genom att äta sushilunch med Jon, köpa nyaste numret av Tidningen Skriva och hann också ut på en löprunda innan solen gick ner. På fredag är det dags för andra helgen av LittSkap, är vääääldigt taggad!

konnichiwaKan verkligen rekommendera Konnichiwas sushibuffet!

Inspiration, schminspiration

Spegel spegel på väggen där, säg mig vem som mest inspirerad i landet är? Nja, inte jag i alla fall de senaste veckorna. Jag hade några lugna veckor i början av min redigering, sedan exploderade kalendern och mitt huvud med den. Samtidigt försvann en gnutta av inspirationen. Men så är det oftast, ingen klarar av att hålla upp inspirationen hela tiden. Oberoende av hur mycket en vill jobba med något.

Jag älskar ju verkligen att skriva och brukar till och med tycka om redigeringsprocessen, nu har jag insett att det var ett övermäktigt arbete att redigera ett NaNoWriMo-manus på en månad. Men något har det hänt åt texten och den har blivit bättre. Men inte riktigt så bra som jag hade hoppats på.

Men men, ni får höra mer om redigeringen i ett annat inlägg när jag är klar (siktar på onsdag!!). Fram tills det kan ni gå in och lyssna på vårt senaste avsnitt av Projekt framgång. I avsnitt elva talar vi just om inspiration och vad som inspirerar oss. Försöker också tvinga Malin att konkretisera sin inspiration.

[soundcloud url="https://api.soundcloud.com/tracks/251774850" params="auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&visual=true" width="100%" height="450" iframe="true" /]

Och du har väl inte missat att vi har en tävling i podden för att fira att vi redan gjort tio (eller ja, nu elva) avsnitt! Vi lottar ut ett paket bestående av Malins kokbok och mina örhängen. Instruktioner finns både på Facebook-sidan och i podden. Happy lyssning!

Men inspirationen då. Vad blir du inspirerad av? Vill jättegärna höra!

Redigering, redigering, prokrastinering

Här sitter jag igen och redigerar. Fast just nu sitter jag och gör tusen andra saker för jag känner att det går så trögt med redigeringen. Strök i dag ytterligare ett kapitel och skrev nytt i stället. Det blev inte så bra. GAAH att det ska vara svårt ibland. Tydligen ligger jag ändå på +36 ord i dag trots att jag raderade ett helt kapitel. Så vi kan väl säga att det går framåt.

Skärmavbild 2016-03-04 kl. 13.12.28

Samtidigt är jag fullt medveten om att det inte är så där bara att skriva en bok. Ingen (allra minst jag) kan väl förvänta sig att jag skulle skriva utkastet under en månad och sedan redigera till något fantastiskt och färdigt under en månad till. Men det går så långsamt. Jag försöker ändå tänka att långsamhet är bra. Då hinner jag tänka, då hinner jag processa grejer i huvudet. Men ändå, vill bara bli klar.

Paradoxen där? Sitter och skriver blogginlägg, läser blogginlägg, kollar Facebook, Instagram och allt annat viktigt i stället för att redigera. Jag vet att jag kan bättre. Ingen idé att sitta och låtsasjobba (något vi kommer att tala om i nästa avsnitt av podden).

Så vad jag försöker säga är väl att jag borde fortsätta redigera. Det blir inte gjort om jag inte gör det. Vill ni läsa mer om redigering och processen kan jag varmt rekommendera Simona Ahrnstedts inlägg (överlag är hennes blogg guld när det kommer till skrivtips) och Marias inlägg.

I dag är det dessutom fredag och i morgon ska vi åka till min systers lande nära Kotka. Så då blir det automatiskt paus i redigeringen. Bara att bita ihop nu och verkligen redigera, inte snacka så mycket om att göra det. Jag börjar riktigt snart, bara jag … Äh!

Post-it-redigeringen

I måndags satt jag flera timmar och funderade på min roman. På struktur och dramaturgi och hur det hela hänger ihop. När jag jobbade med ettan förra sommaren tog jag hjälp av post-it:s och tyckte att det fungerade så bra att jag körde samma metod nu också.

Det jobbiga var att jag har nästan 60 kapitel (de är rätt korta i och med det konstanta perspektivbytet mellan tre huvudkaraktärer), så det tog rätt länge att skriva en post-it för varje kapitel. Men medan jag gjorde det upptäckte jag vissa problem/frågor som jag måste lyckas lösa och få svar på. Att få stirra på post-it:sen gjorde också historien mycket konkretare för mig.

postit1

I Scrivener har mina karaktärer alla en egen färg, så det fick de också på post-it:sen. Jag valde också att rada en karaktär enskilt för att få bättre uppfattning om utvecklingen hos hen. I vilken intern ordning kapitlen kommer spelar inte alltid så stor roll och jag har faktiskt flyttat runt rätt många kapitel – något som jag tidigare inte alls förstod att kunde fungera, men uppenbarligen så går det att göra så.

I det här fallet har jag flyttat på kapitlen för att få dramaturgin att fungera bättre. Det fanns logiska luckor i karaktärernas beteende och också i historien. Eftersom jag redan om två veckor ska lämna in min text till min LittSkap-handledare kommer jag inte hinna att åtgärda alla problem med texten, men jag skulle vilja få den övergripande handlingen i skick.

Det finns ändå några problem som jag känner att jag inte hinner åtgärda innan handledaren läser. Jag har bland annat på känn att jag måste lägga till fler kapitel i nästa redigering för att ge lite fler glimtar av varje karaktär. En annan grej är fördjupningen som nog är mitt största problem. Jag rusar förbi vissa grejer och så återkommer jag aldrig till dem senare i manuset.

postit2

Den här redigeringen skiljer sig rätt mycket från min förra i och med att jag nu har tre karaktärer som jag måste ha koll på, tre karaktärer att fördjupa mig i. Jag vill inte att den framtida läsaren ska hoppa över någon karaktär för att hen inte blivit lika djup som de andra. Tidigare övervägde jag att skippa någon av karaktärerna om det behövs, men nu vill jag inte längre göra det. Allas historia är värd att berättas och de har alla olika perspektiv på studielivet och livet i allmänhet.

Oberoende så vet jag att det finns mycket jobb kvar. Jag har faktiskt dragit mig för att redigera den sista tredjedelen, eftersom där finns mest problem. Att skriva ett manus under NaNoWriMo var jätteroligt och lärorikt, men den sista tredjedelen är rätt kass. I dag fick jag slänga 1200 ord (ett helt kapitel) och antagligen får jag ta fram yxan senare också.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När jag redigerade ettan låg väldigt mycket av mitt fokus på små grejer, nu försöker jag verkligen tänka mer på helheten. Finslipningen (bland annat gestaltningen) kommer att komma sen när jag vet vad som händer mellan början och slut, hehe. Det är också med stor bävan och mycket ångest som jag kommer att räcka över mitt manus till min handledare. I normalfall skulle jag knappast lämna ifrån mig ett så här "ofärdigt" manus till ett proffs, men samtidigt känns det jättefint att få hjälp så tidigt in i processen.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, men tror det får räcka för den här gången. Fråga gärna om det är nåt du undrar över eller inte fattar. Har på känn att det kanske blev lite väl mycket information för komprimerat. Ni som skrivit med flera perspektiv, tyckte ni det var svårt att hålla koll på de olika karaktärerna?

Okej tvåan, nu kör vi!

I dag inledde jag äntligen redigeringen av tvåan som tills vidare går under namnet Nationen. Det här manuset har jag alltså skrivit under NaNoWriMo i november 2014 (!), läst igenom en gång ungefär för ett år sedan, lite bearbetat under en av skrivkurserna förra hösten men aldrig riktigt tagit tag i texten som helhet. Mest på grund av tidsbrist.

författardrömmen

I Berlin började jag med att läsa igenom manuset från början till slut på min Kindle. Jag bänkade mig på en av mina favoritbarer Blechbilderbar och läste läste läste (och drack lite vin). Två tredjedelar av manuset är helt okej, den sista tredjedelen totalt usel. Bland annat så här kommenterade jag en del i slutet av manuset för ett år sedan: 

hallåsåbajs

Det finns alltså mycket jobb kvar och eftersom jag vetat det har jag bävat för jobbet. Hur ska jag orka jobba mig igenom speciellt slutet? Samtidigt är jag rädd för att jag koncentrerar mig för mycket på detaljer och för lite på helheten – det här är nog mitt största problem. Fastän jag vet att det är helheten det brister i pillar jag kanske i för små grejer. Men jag försöker verkligen jobba med att fördjupa texten och tänka på de olika scenerna och varför jag har dem med och vad jag egentligen säger i en scen. I slutet kommer jag vara tvungen att stryka rätt mycket och skriva mycket nytt, fastän det blir jobbigt ser jag ändå fram emot det.

Oberoende så kan en ju konstatera att det inte blir något jobb gjort om en inte sätter sig ner och verkligen jobbar. Jag har en tight deadline, om en månad ska jag lämna över manuset till min handledare på Litterärt skapande. Texten behöver naturligtvis inte vara perfekt (därför får vi ju handledarhjälp), men jag vill täta till de luckor jag vet att finns och de brister jag redan ser. Har också otroligt mycket nytta av min handledare på höstkursen som läste ca 30 sidor av manuset och kom med mycket konstruktiva kommentarer och bra frågor.

redigering.jpg

I dag satte jag mig då med Kindlen, min anteckningsbok, handledarens kommentarer och mina egna kommentarer. Hade en rätt bra redigeringssession, så i kväll är jag nöjd. Jag gick igenom 9 av nuvarande 57 kapitel, eller ungefär 10 000 ord. Jag har både pillat i små grejer och försökt skriva in fördjupning där det behövs.

Jag hoppas kunna fortsätta i samma effektiva takt så att jag kan läsa igenom manuset en gång till och verkligen koncentrera mig på dramaturgin, fördjupningen och helheten. Men få se hur det går med den planen, hehe. Mest önskar jag att jag kunde se förbi pillet och bara tänka på helheten, men kanske jag ändå delvis lyckats med det med tanke på hur snabb dagens process var?

Mest glad är jag över att den här berättelsen känns bra och att jag verkligen tycker om mina karaktärer och vill jobba vidare med dem. Det var också med en snutt från det här manuset som jag sökte in till LittSkap och Peter Sandström sa över en öl att han verkligen gillade texten, jag satt (för en gångs skull) bara stum och tog emot berömmet. Min handledare från höstkursen skrev också ett jättefint utlåtande till mig (för en stipendieansökan):

Texten är stilsäker, underhållande och lättläst, har framåtdriv och stark nukänsla och den målar med osviklig precision upp träffande scener ur tre olika personers kamp med tillvaron och sig själva. Här fångas ambitioner och studieleda, studentlivets frestelser och framtidsdrömmar, livslust och ångest på ett trovärdigt sätt. Karaktärerna är intressanta men behöver ännu fördjupas.

Så det ska nog bli en bok av det här ännu. Nu gäller det bara att fortsätta jobba! Hur brukar du tänka kring stora projekt? Eller ni som skriver, hur ser er redigeringsprocess ut?

P.S. Vill du läsa om hur det går till att få ett manus antaget som etablerad författare rekommenderar jag Christin Ljungqvists blogginlägg från i dag!