Sameblod

I dag är det samernas nationaldag – en dag som gott kunde få mycket mer uppmärksamhet tycker jag. Jag har firat med att kolla på filmen Sameblod som dök upp på Arenan i dag. Jag har sett den en gång tidigare och blev otroligt berörd då och filmen var minst lika bra nu när jag såg den en andra gång.

Sameblod var så klart mycket maffigare på en stor screen, men vacker och berörande också på en mindre skärm. Den är vackert filman och skådisarna är otroligt bra. Blev också väldigt sugen på att åka till Lappland nästa sommar! Om du inte har sett filmen ska du passa på nu när den finns på Arenan!

Foto: Sophia Olsson.

Foto: Sophia Olsson.

Jag tycker att det är skamligt att vi knappt lärde oss nåt om samer och den samiska kulturen i skolan. Under de senaste åren har jag bland annat via jobb lärt mig mer om samer. Jag har mått illa av hur samerna har behandlats (och behandlas än i dag) och varit glad över att det samiska är något som lyfts fram allt mer. Det finns många unga samer som kämpar för att synliggöra sin kultur. För två år sedan skrev jag för Addeto om en nätbaserad ordbok för samiska. Ett otroligt intressant och viktigt projekt!

Hur mycket vet du om samer? Hur många samiska ord kan du? Helsingforsbon Katri Koivula insåg för några år sedan under ett samtal med Niillas Holmberg att hon inte visste så gott som något om samer.

– Jag visste verkligen noll och insåg att jag inte kan säga något på ett enda av de samiska språken. Så jag bad Niillas lära mig några fraser, berättar Koivula.

Sen är det ju också lite roligt att jag lärt mig massvis om samer tack vare en skåning – nämligen Charlotte som skrivit Idijärvitrilogin som baserar sig på samisk mytologi. Jag fick testläsa den första romanen före Charlotte ens hade kontrakt och är så glad över allt jag fått lära mig via att läsa romanerna. Jag vet att Charlotte gjort massvis med research och också haft en grupp unga samer som läst igenom böckerna och hjälpt med faktakollen. Jag kan verkligen rekommendera böckerna (Middagsmörker, Gryningsstjärna & Midnattsljus) ifall du inte läst dem ännu. Det är välskriven och medryckande fantasy!

Hur mycket vet du om samer och brukar du uppmärksamma dagen?

Jag shoppar ju så lite – eller?

Under helgen köpte jag ett par nya vinterskor. Inte för att jag hade jättemycket lust att göra det, utan för att jag helt enkelt behövde ett nytt par. Jag valde mellan två olika och valet föll på de lite dyrare skorna som var tillverkade i Portugal, i stället för de som var tillverkade i Kina. En klen tröst, men jag tänker att allt är hemåt. Dessutom vill jag inte vara tvungen att köpa ett par ny skor nästa vinter, utan hoppas kunna ha dessa i ett antal år framöver.

Egentligen gillar jag inte att shoppa. Det känns alltid så bökigt att prova kläder, skor, you name it. Speciellt under vintern med tusen lager kläder och urk. Men ibland behöver jag nya grejer och då “måste” jag shoppa. Partytopparnas och de oändliga cocktailklänningarnas tid är länge sedan förbi kan vi säga.

Så eftersom jag inte gillar att shoppa har jag en bild av mig själv som en människa som inte shoppar så mycket. Jag tror den bilden är ganska nära sanningen. Jag är rätt säker på att jag kan nämna allt jag shoppade i fjol men tänkte ändå att det skulle vara intressant att följa med hur mycket jag faktiskt shoppar under 2019. Så efter lördagens skouppköp skapade jag en anteckning i mobilen som jag ska fylla på varje gång jag köper nåt och sen se hur det ser ut i slutet av året. Hur mycket har jag egentligen shoppat? Ska givetvis rapportera här på bloggen.

Kanske rosa inte var så smart färgval på vinterskor i ett slaskigt Helsingfors, men älskar färgen!

Kanske rosa inte var så smart färgval på vinterskor i ett slaskigt Helsingfors, men älskar färgen!

Eftersom jag nu har ett medlemskap i Vaaterekki och alltså får låna kläder känner jag inte heller nåt speciellt stort behov att köpa så mycket själv. Jag brukar ha låneplaggen två eller tre veckor. Det känns alltid lika svårt att skiljas från dem, men sen hittar jag nåt som är minst lika fint, snyggt och bekvämt så jag sörjer inte plaggen jag lämnar in, utan gläds i stället för de nya plaggen jag får använda. Fattar ni hur mycket jag älskar det konceptet?!

Men konsumtion är nog nåt de flesta vuxit upp med. Vi slentrianshoppar grejer för att vi vill eller har lust. Eller kanske för att pigga upp oss själva. Jag skrev faktiskt en artikel om just det här för Martha där jag bland annat intervjuade stilcoachen Hanna från Voga Styling. Jag blev så otroligt glad när hon berättade om Vogas filosofi:

Stylisten Hanna Paajanen arbetar som stilcoach för ett företag som hjälper kunder att hitta sin egen stil. Företaget erbjuder tjänster som bland annat garderobsrensning, men också shopping med stylist.

– Många tror att de därmed måste köpa mycket nytt, men det är inte alls det som är meningen, förklarar Paajanen. Enligt henne hör storshopping inte ihop med företagets filosofi.

Läs hela artikeln!

Bor i denna supersköna ylleklänning just nu. Känns väldigt jag.

Bor i denna supersköna ylleklänning just nu. Känns väldigt jag.

Hur mycket shoppar du?

Har du nån ungefärlig koll på hur mycket grejer du shoppar? Själv blev jag helt chockad när en kompis berättade om hur mycket hon nätshoppade ett tag. Det kunde handla om hundratals euro varje månad. Själv blir jag helt matt av tanken, skulle aldrig orka beställa hem så mycket plagg och sen skicka tillbaka det jag inte gillat. Plus att om en ska shoppa (och inte behålla allt en shoppat) så är nätshopping extra dåligt med tanke på alla transporter etc. Men det här är absolut ingen tävling i vem som är bäst, jag blev bara genuint överraskad när jag hörde om detta. Hade liksom ingen aning att folk gör så, haha. Känner mig rätt naiv måste jag säga.

Det jag allra mest hoppas på är att vi alla skulle se över vår konsumtion. Behöver vi verkligen nåt nytt eller klarar vi oss med det vi har? Och en grej jag definitivt borde bli bättre på är att hitta kläder second hand, men jag är såååå dålig på det. Ska försöka bli bättre på det. Linnea skrev en alldeles utmärkt loppisguide för ett tag sen. Jag tror det viktigaste med second hand är att vara minst lika kritisk till plagget – om det inte är nåt en behöver är det knappast nödvändigt att köpa det.

Vad tänker du kring det här? Hur mycket shoppar du? Ska du ha köpstopp i år eller tänka mer på din konsumtion?

Min tvåspråkighet är min största rikedom

Det är få saker jag är lika glad för som min tvåspråkighet. Jag är flytande på både svenska och finska (och en del andra språk också, men det kan vi ta en annan gång). Tack vare att min mamma valde att prata svenska med mig har jag vuxit upp i ett tvåspråkigt hem och växlar utan några problem alls mellan finska och svenska.

Eftersom jag gått i dagis och skola på svenska och dessutom studerat på svenska och spelar handboll (den mest finlandssvenska sporten efter segling?) går en stor del av mitt liv på just svenska. Svenskan är mitt “första” modersmål och mitt känslospråk, men jag älskar också finskan. Extra mycket älskar jag hur otroligt olika de två språken är. Tänk att kunna två så diametralt olika språk?

Jag översätter en hel del texter och det är alltid sjukt knepigt att formulera det som skrivits på svenska på ett snyggt sätt på finska eller tvärtom. När jag översätter mellan de här språken kan jag inte ens översätta ordagrant, eller visst kan jag men då blir det dåligt. Det brukar jag också förklara för kunder. Att jag översätter innehåll, inte ord för ord.

Nästan varje dag tänker jag på vilken enorm rikedom det är att kunna vara så flytande på två språk och att kunna jobba på båda språken. Många av mina jobb skulle jag aldrig ha fått utan just de här språkkunskaperna. Samtidigt känner jag att jag kan ta del både av den finskspråkiga och svenskspråkiga kulturen i Finland plus så klart svensk, norsk och dansk kultur (de två sista lite knaggligt).

P1030201.jpg

Svenska dagen betyder tvåspråkighet för mig

Jag älskar finskspråkig musik såsom Egotrippi eller Maija Vilkkumaa men lika mycket älskar jag Veronica Maggio, Håkan Hellström eller finlandssvenska humorgruppen Kaj. Speciellt humor är ju ofta bundet till din kulturella förståelse, vilket handlar om mycket mer än språkkunskaper. Tack vare min levande tvåspråkighet kan jag ta del av olika sorters humor och innehåll, flytande på två språk.

I dag firar vi Svenska dagen här i Finland och därför babblar jag nu på om detta. För mig är Svenska dagen en dag då vi firar just vår finländska tvåspråkighet. Jag vet hur lyckligt lottad jag är eftersom jag har vuxit upp med två språk och är flytande på bägge. Jag önskar att vi skulle få en mer avslappnad inställning till språk och språkinlärning. Det måste inte alltid bli rätt, det viktigaste är att vi att kommunicerar med varandra.

Därför skrev jag på kontorets slack i dag att alla gärna får prata svenska med mig om de vill öva. Genast dök en "kollega" upp och vi hade ett bra samtal – på svenska så klart. Språk är en så otrolig rikedom som vi bör ta vara på. Så prata prata prata – på alla språk du kan eller vill kunna – det är nämligen enda sättet att verkligen lära sig. Och strunta i om det blir fel, det viktigaste är att vi pratar!

Vad har du för relation till språk?

Jakten på enkla sanningar och snabba lösningar

Tidigare i veckan var det många bekanta som delade Filters artikel Omgiven av idioti på Facebook. Eftersom artikeln är rätt lång sparade jag den tills i dag och började dagen med att läsa den i sängen. Själv har jag inte läst Thomas Eriksons bok Omgiven av idioter men jag har sett den flimra förbi i flödet. Speciellt det här med vilken färg en är – uppenbarligen går det att kategorisera “alla” människor i rött, blått, grönt och gult.

Jag har inte tänkt desto mer på det, men kanske ändå känt att nåt skaver. Att alla människor på jorden kunde kategoriseras in under fyra olika kategorier är en grov förenkling (och jag fattar ju nog att författaren till boken antagligen beskriver det som mer komplext, men ändå). Det finns också en reklam för bindor som i korthet handlar om att “eftersom det finns massvis med olika kvinnor, kan vi inte anta att en och samma binda passar dem alla”. Och så finns det väl kanske fyra eller fem alternativ att välja mellan. Eh?

“Det är lätt att framstå som von oben och som att man tycker att folk är puckade som köper det här. Men det är inte alls konstigt att många tycker att det är bra. Det är enkla sanningar om sådant som människor vill förstå. Och det är svårt att se igenom.” – Magnus Lindwall i Filter

Eftersom Filters artikel är hundra gånger bättre än vad jag kommer att skriva i ett blogginlägg tycker jag att du ska läsa den. Själv tänker jag fundera vidare på själva fenomenet. Människan är en lat jävel och att jaga enkla sanningar och snabba lösningar är så klart mycket “roligare” än att försöka hitta något djupare än så.

P1030424.jpg

Det finns massvis med folk som vill veta hur de ska gå ner tio kilo på en vecka. Eller hur de ska skriva romanen på en månad, hitta kärlek utan behöva anstränga sig så mycket, få relationen att fungera med några enkla knep och vardagen att rulla på. I en kolumn i senaste numret av tidskriften Image skriver Reetta Räty om hur journalistiken allt mer börjat handla om just experter som “tipsar” om hur det ena och det andra i vardagen ska löpa smidigare. Det är som om många letar efter någon sorts helig sanning eller fem tips för att bli en bättre människa.

I går kväll lyssnade jag slut Nina Lykkes roman Nej och åter nej. I romanen finns en scen där en av huvudpersonerna klantat till sitt liv ordentligt och bokar en tid hos psykologen. Väl på plats vill han att psykologen ska berätta för honom hur han borde göra. Mannen klarar inte av att fatta ett beslut och vill att någon ska säga vad som är rätt. Han är ute efter en enkel lösning, något som ska ta honom vidare i livet. Men det finns ju inget som rätt eller fel i en sådan situation och en psykolog kan definitivt inte berätta för någon hur hen ska agera. Det måste en liksom komma underfund med själv.

Jag kan inte påstå att jag är oskyldig, inte alls. Så klart jag vill höra om hur min vardag kunde fungera bättre eller hur jag ska få ett lyckligt kärleksliv utan att behöva kompromissa. När jag började skriva skönlitterärt läste jag allt om hur en ska skriva böcker i hopp om att bli bra på det. Under min coaching i våras hoppades jag nästan att min coach skulle säga åt mig hur jag ska göra för att lösa ett problem.

Men grejen är ju att det inte finns några snabba lösningar och enkla sanningar som håller i längden. Det mesta kräver arbete och det är väl nånstans där människans lathet kickar in.

P1030425.jpg

Varför läsa en hel utbildning om du kan googla fram en artikel med de tio viktigaste punkterna? Varför jobba för något om det finns en färdig modell som kan användas rakt av? Varför använda flera år på att skriva romanen om det går att göra på en månad? Det är så mycket bekvämare att förlita sig på snabba lösningar i stället för att försöka förstå något på djupet.

Nu skulle jag vilja avsluta med någon snygg poäng men jag vet inte riktigt vad jag vill komma till. Kanske till att vi borde vara mer aktsamma på de enkla sanningarna och ifrågasätta mer. Däremot har jag inget emot att någon vill läsa tips om hur hen ska skriva romanen på en månad eller om hen vill veta ifall hen är gul, blå, röd eller grön. Men det är viktigt att komma ihåg att inget någonsin är så enkelt och att en inte ska bygga sin hela världsbild kring ett personlighetstest (det tror jag iofs inte att folk gör) eller verkligen tro att enmånadsromanen ska bli en bästsäljare utan bearbetning.

Vad tycker du? Jag vill gärna höra tankar och åsikter! Det känns inte heller att ett blogginlägg kan ge rättvisa åt ett så här brett tema, så vi får börja med den här snabba lösningen och förenklingen och jobba vidare med fördjupningen.

75 kg kärlek

För tretton år sedan i februari firade jag och mina klasskompisar att vi klarat av alla gymnasiekurser, då väntade "bara" själva studentskrivningarna. I vår skola hade vi abi-halare (overaller) som tradition och jag hade så klart också en. Jag spraymålade min rosa och på ryggen skrev jag "75 kg kärlek". Som 18-åring skrev jag alltså ut min vikt på en overall jag skulle hänga runt i en hel dag tillsammans med alla mina klasskompisar.

Än i dag förstår jag inte att jag "vågade" göra det. Tänk att jag inte brydde mig om att jag inte var normsmal, utan till och med lite tjock (om en ser till BMI – som för övrigt är en riktigt skräpig skala). I dag tycker jag att det var så otroligt modigt av mig. Jag ägde min kropp med den texten.

Jag har aldrig varit smal, men jag har aldrig varit jättetjock heller. I dag väger jag över 80 kg och "borde" väl gå ner i vikt enligt någon allmän hälsorekommendation. Men vet ni vad: jag bryr mig faktiskt inte så mycket. Jag är absolut inte smal, men min kropp funkar för det mesta finfint. Så länge jag orkar spela en handbollsmatch och springa en löprunda är jag nöjd och glad.

Jag brukar HATA att köpa jeans, men dessa med hög midja älskar jag. Mina första riktiga jeans sedan 2014!

Jag brukar HATA att köpa jeans, men dessa med hög midja älskar jag. Mina första riktiga jeans sedan 2014!

På sistone har jag ändå funderat väldigt mycket på kroppspositivitet. Jag har velat skriva något om det på bloggen men funderat väldigt mycket på om jag är "tillräckligt" tjock och varje gång känt att det här inte är min fight att fightas. Fastän jag inte har en normsmal kropp kan jag ändå köpa alla kläder i vanliga klädaffärer, jag ryms bra i ett flygplanssäte och jag tror de flesta faktiskt inte ens ser mig som tjock. När jag tänker på mig själv är inte heller tjock alls det första jag tänker på.

Varför skriver jag om det här nu då? Jo, för att Ellen skrev ett så himla fint och bra inlägg om just det här. Hon har hittat de orden jag aldrig hade hittat, så tack för det Ellen. <3 Alla har vi kroppsnojor – också jag, men kroppspositivitet ska handla om det här Ellen skriver om:

"Gradvis blir #bodypositivity lite smalare, lite vitare, lite mer normativ, lite mer lik precis vilken reklam som helst. Och plötsligt är min kropp precis lika freakshow där som över allt annars. Det som skulle va min trygga zon."

Nöjd och glad i min nya bikini.

Nöjd och glad i min nya bikini.

Samtidigt uppmanar jag just dig och alla andra att älska din kropp. Jag lovar: du blir inte lyckligare av att gå ner fem kilo, men du blir garanterat lyckligare om du äter din bulle eller kakbit utan att känna dåligt samvete. Vill du däremot absolut inte äta bulle, gör inte det. Men låt inte bli på grund av bikini 2019 eller något annat lika utseendefixerat. Jag tänker så här: livet är till för att levas och så länge min kropp hänger med är allt bra. Eller som jag skrev i april:

Jag laddar upp en bild på Insta stories där jag skriver "här jobbar vi inte för beach 2018 utan beer 2018". På bilden syns magkorvarna mer än tydligt. Jag älskar min kropp och allt den klarar av men samtidigt är det otroligt ångestladdat att ladda upp en sådan bild. Ska jag verkligen tvinga mina magkorvar på folk? Alla kommentarer jag får bevisar att vi behöver visa upp alla sorters kroppar.

Precis som på ett ungerskt badhus. Här ryms kroppar i alla storlekar, former och färger. En kropp är en kropp är en kropp. Det finns varken bra eller dåliga kroppar. Det finns bara kroppar.

beer2018.jpg

Det är bara fotboll eller det negativa med sport

Fotboll är roligt. Det är roligt att spela fotboll (även om jag inte är speciellt bra). Det är ännu roligare att titta på fotboll. Som bäst är det en underhållande idrottsgren som fängslar miljontals människor världen över. Fotboll är ett språk de flesta kan prata – åtminstone på någon nivå. Oberoende av om en råkar vara vit, svart, brun eller någon annan färg. Han, hon, hen. Fotboll är för alla.

Herrarnas fotbolls-VM som pågår just nu har varit en riktigt underhållande turnering. Många bra matcher och snygga mål. Jag har vrålat en hel del av glädje och förtvivlan framför tv:n. För grejen med VM och sport i allmänhet är att nån (oftast) måste förlora. I går råkade det vara Sveriges tur. Efter en miss av svenska spelaren Jimmy Durmaz fick Tyskland en frispark som ledde till att Tyskland vann.

Vad hände sen? Jo, Jimmy Durmaz har fått tusentals hatmeddelanden via sociala medier. Rasistiska hatmeddelanden för att hans miss ledde till Tysklands vinst – en miss som vem som helst hade kunnat göra. Han ville ju bara göra allt för att hindra Tyskland att komma till ett bra läge.

Så jag frågar: Har vi verkligen inte kommit längre än så här? Att skicka hatmeddelanden till en spelare som representerar sitt land i VM?

#backadurmaz på Instagram.

#backadurmaz på Instagram.

Fotboll är inte bara roligt. Det kan också vara skadligt. Före VM började såg jag en grej skymta förbi på Facebook: när England förlorar en match i VM går våldet i hemmen upp. Alltså männen börjar puckla på sina kvinnor för att England förlorar.

Jag fattar verkligen inte. Det är bara fotboll. Fotboll. Ibland vinner ett lag, ibland ett annat. Att slå sin fru på grund av en dålig match eller skicka hat till en spelare på sociala medier har absolut inget att göra med den fotboll jag gillar. Lyckligtvis har svenska folket börjat #backadurmaz och sagt ifrån. Nu hoppas jag att de engelska kvinnorna skulle få en likadan uppbackning. För så här ska det verkligen inte se ut.

Säg ifrån när nån är rasistisk och säg ifrån när du ser nån agera hotfullt eller trakasserande mot nån annan. Backa Durmaz – och alla andra. Visa att fotboll bara ska handla om fotboll. Och att det ska vara roligt. För annars tycker jag vi kan lägga av med hela grejen. Klarar vi inte av att leka så kan vi lika bra sluta helt och hållet.

Bild lånad från  Pathway Projects  Facebooksida.

Bild lånad från Pathway Projects Facebooksida.

#dammenbrister

Förra helgen stod jag vid bardisken på en nattklubb. Lamporna hade tänts, festen var slut. Jag väntade på en kompis som hade gått på toa. När jag stod där, och antagligen pillade på min mobil och var allmänt ointresserad av min omgivning, kom en man fram till mig och frågade om jag ville åka hem med honom. Jag sa nej. Han frågade en gång till. Jag sa nej.

Var jag rädd? Nej. Men så otroligt trött. Jag hade inte sett mannen i fråga under hela kvällen, inte pratat ett ord med honom och så kommer han fram och frågar om jag kanske vill åka hem med honom. Eh, nej.

Det här är ändå inget i jämförelse med de tiotals och hundratals historier jag läst i samband med #dammenbrister. Kvinnor som har blivit våldtagna och sexuellt ytnyttjade och sedan själva känt skam efteråt – de borde väl ha vetat bättre. Att skammen så länge funnits hos kvinnorna är fel. Så otroligt fel.

Och nu är det slut på det. Ingen ska någonsin röra en annan människa utan att vara säker på att det är okej. Och ifall en gör det och den andra personen säger nej, ska en förstå att backa. Jag kan erkänna att jag själv också varit för närgången ibland, men jag hoppas och tror att jag åtminstone förstått att ett nej betyder nej.

När jag läst de vidriga historierna har jag känt sorg, ilska och varit besviken på mina medmänniskor. Klarar vi verkligen inte av att respektera varandras kroppar och integritet? Hur svårt kan det vara? Och nu snackar jag inte "lite överdrivet flörtande" (vilket så klart inte heller är okej).

Mitt hjärta brister för varje hemsk historia, du kan själv gå och läsa dem på Astras #dammenbrister-sajt. Det handlar inte om engångsföreteelser, det handlar om makt och strukturer och nu måste vi få ett slut på det här. Många vänner har också berättat historier som fått mig att bli otroligt arg och ledsen för deras skull. Det ska inte vara så här!

dammenbrister.jpg

Därför är jag glad över att vi i Finland äntligen vaknar och diskuterar de här frågorna, i Sverige har flera yrkeskårer redan gått ihop och skrivit upprop. I dag kom uppropet från kulturbranschens kvinnor i Finland. Ytterligare vidriga historier som gör mig så otroligt arg. När jag läste följande (fri översättning) i Helsingin Sanomats artikel blev jag rasande:

"Jag förstod för första gången att 'så här går det helt enkelt till', när jag som 14-åring var på amatörteaterns premiärfest. Regissören var cirka 45 år. Efter förslag av honom satte vi oss alla i ett bubbelbad där han tafsade på oss under vattnet och 'på skämt' försökte gissa vems fitta det var han tog på. Senare på natten vaknade jag till att regissören kom naken till sovrummet. Han var täckt av tvål och började kliva på mig. Han var ändå så full att jag lyckades komma undan och låste in mig i garderoben. Senare blev regissören teaterchef."

Jag kunde nu fylla blogginlägget med svordomar men jag låter bli. Jag skriver bara att jag är arg. Jävligt arg. En kompis frågade en gång om det är nån poäng att vara så arg (på patriarkatet) – är inte ilska liksom fel väg. Nej, det tycker jag inte. Ur ilska växer en kraft så att en orkar reagera och agera. En kraft som i dylika situationer kan vara svår att frammana.

Att 6111 finlandssvenska kvinnor skrev på uppropet för #dammenbrister är en enorm styrka. En styrka och kraft som inte längre kan stoppas. Och något som föddes ur ett ilsket "nu räcker det". Ibland måste en helt enkelt bli arg för att orka.

Och nu hoppas jag på att den här ilskan och alla upprop leder till att var och en funderar över sina beteendemönster och tänker en gång till före en rör en annan person eller ens uttalar sig om någons utseende. Andras kroppar är inte våra att ta på eller att kommentera. Dammen har brustit och nu förväntar jag mig förändring och revolution. Vi kan så mycket bättre. Det är jag säker på.

P.S. Du som vill skriva "men männen då, de blir ju också trakasserade": läs Linns inlägg och tänk efter en gång till.