I den här staden kommer orden

P1030299.jpg

Det finns så mycket himmel över Berlin. Så mycket som växer och lockar. Så många sprickor i trottoaren, så många steg och historier som gömmer sig under mina fötter. Jag promenerar genom staden, över trädgrenar som pressar sig igenom asfalten och blir till bucklor som ropar efter luft och frihet.

Jag vill fotografera varje fasad, kliva in genom dörren på alla restauranger, kaféer, barer. Det finns så mycket jag kunde göra, så många glas att tömma. Stadens alla balkonger är mina att dricka vin på, bakom fönstren finns hem jag kunde bo i. Där jag kunde skriva.

I den här staden kommer orden. De rinner ut ur mina fingrar, blir anteckningar i mobilen eller klotter i ett häfte. I den här staden började jag skriva, drömde för första gången på riktigt. Sa det högt: jag skriver. Jag skriver mer än blogg och artiklar. Jag skriver.

husfasad-2.jpg

Men den här resan har inte gett någon rast eller ro. Jag har inte suttit ner och skrivit. Inte så. För att kunna skriva behöver jag tid, annorlunda tid än den jag haft nu. Då får jag inte vara så nyfiken på allt omkring mig, då måste jag vara mer nyfiken på allt inuti. Lyssna på orden, låta dem träda fram. Bli till meningar. Bli till något mer. Bli till en upptäcktsfärd.

Veckorna som gått har ändå fött en längtan. En längtan efter att skriva. Att sitta ner och bara skriva. Eller bara och bara. Sällan är det så, förutom i fantasin. Men just nu är skrivandet en fantasi, en dröm, en utopi. Orden lockar och drar, vill pusslas ihop till berättelser.

Och jag, jag längtar efter orden. Jag längtar efter att hitta rätt rytm och melodi. Jag längtar efter att treva mig fram bland något som ännu inte finns. Men något som kan bli.

planufer-2.jpg

Redigeringen har börjat

Jag tänkte skriva ett inlägg som heter "så här redigerar jag", men jag tror att min redigering fortfarande söker sin form så jag börjar med ett lite försiktigare inlägg innan jag skriver ut sanningar om hur en ska redigera bästsäljande romaner (nånejnå, såna sanningar kommer ni inte att få läsa här). Men nu har redigeringen i alla fall börjat och jag tror att just början är ett av de viktigaste stegen oberoende av vad en sysslar med.

För det finns ju alltid ett motstånd. Ett sånt himla motstånd. Jag har hittat på tusen andra (otroligt oviktiga) saker att göra i stället för att sätta mig ner med min text. Alltså prokrastinerat. Jag tror varje människa vet vad jag pratar om, men nu har jag i alla fall kommit ur den fasen på nåt plan och är i gång. Jag är i gång, hurra!

Under förra veckan läste jag igenom hela manuset. Jag hade inte rört det på två månader så det var faktiskt ganska roligt att plocka upp det. Det finns mycket som är bra men det är många saker som behöver bli bättre. Det hände en hel del under vårens redigering, men nu ska det hända ännu mer! Jag har fått kommentarer av några andra och det har hjälpt mig att se de största bristerna och samtidigt satt tankeverksamheten i gång. En redigering börjar nog alltid med att en tänker.

  Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Och tänkt, det har jag gjort. Både i går och i förrgår har jag faktiskt mest tänkt, tänkt, tänkt. Jag har suttit med mitt anteckningsblock och scrollat i manuset i skrivprogrammet Scrivener (ska blogga om fördelarna med det, I promise). Medan jag tänkt har jag raderat ett antal kapitel och flyttat runt på andra. Jag har funderat på dramaturgin, valt att radera en bifigur och överlag funderat så att det knakar: hur ska den här berättelsen bli så bra som möjligt?

Det känns som om jag knappt gjort nåt när jag mest suttit och tänkt och antecknat och inte skrivit nåt, men jag har lärt mig att jag först måste veta vad jag vill, före jag kan sätta i gång med att förverkliga det. Det är liksom ingen idé att pilla i detaljer om jag senare märker att jag nog måste stryka hela kapitlet. Jag är ju inte en person som har en tydlig synopsis när jag börjar skriva, så jag är tvungen att bearbeta texten och dramaturgin rätt mycket under mina redigeringsvarv.

Men nu börjar det äntligen kännas som att det här kommer att sitta. Jag har löst några knutar, andra kommer att jag lösa på vägen. Jag har en ännu tydligare bild av Astrid, Mikael och Saga och i dag har jag äntligen faktiskt börjat redigera. Hittills har jag avverkat 6 kapitel av sammanlagt 72 – ja det är många (!) men det är rätt korta kapitel. Men jag har också åtminstone fem helt nya kapitel jag borde skriva. Och garanterat blir det en hel del pill i de flesta.

  Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Före jag började redigera min debutroman förstod jag inte alls när folk på sina skrivbloggar skrev om att de raderat hela kapitel eller hejvilt flyttat runt på dem. Jag fattade liksom inte hur det fungerade och tänkte att det måste ju bli hål i berättelsen i så fall. Men så är det faktiskt inte alls. Det mesta går att flytta på eller radera och ofta krävs inte ens så stort arbete. Nu valde jag till exempel att flytta fram en stor händelse så att allt kring den händelsen skulle bli mer logiskt och samtidigt blir dramaturgin för hela boken bättre. Så smidigt, eller hur?

Ja ja, det här låter säkert inte helt klokt när jag inte kan berätta vad det handlar om men just nu är jag i alla fall försiktigt optimistisk och ganska ivrig på att göra det här till en förbannat bra bok. Men ni kan ju fråga om nån vecka hur jag känner mig, hehe. Och är det nåt ni funderar på kring redigering eller kanske just min redigering då är det så klart bara att ställa en fråga. Fyra veckor till min egen deadline, iih!

Royaltyn rasslar in på kontot – nu är jag rik! Eller?

Under min coachning ville min coach att jag skulle säga följande mening: "Jag älskar pengar." Jag skrattade lite och kände mig helt knasig när jag sa det, men jag gjorde det trots att jag egentligen ville avfärda meningen. Jag älskar pengar. Vem säger så? Åtminstone inte jag enligt mig själv. Som frilansare med ojämna inkomster tänker jag så klart en hel del på pengar (och att det finns tillräckligt av dem), men är lyckligt lottad och har aldrig på riktigt varit tvungen att tänka på om pengarna faktiskt räcker till.

Jag är absolut ingen miljonär, men jag är inte fattig heller, fastän jag ibland kallar mig fattig kulturarbetare. Men riktigt så är det ju inte. Jag tjänar tillräckligt på mitt riktiga jobb (inte jättemycket, men tillräckligt) så att jag kan skriva. Jag tror Peppe nån gång skrivit om det att det egentligen bara är folk som har tillräcklig ekonomisk trygghet som har tid att skriva skönlitterärt – eller åtminstone tillräckligt med tid fär det. Samtidigt som skrivandet är en extremt billig hobby, så det finns ju en viss dubbelhet här. Men för att kunna skriva bra och fokusera på det krävs pengar – eller åtminstone en möjlighet till pengar.

All tid jag lägger ner på mitt skönlitterära skrivande är nämligen bort från något jag faktiskt kunde få betalt för "på riktigt". Jag har nämligen nyligen fått min royaltyrapport som visar hur många böcker jag sålde i fjol och hur mycket jag nu får fakturera mitt förlag. Fastän summan är något högre än jag hade hoppats på är det ändå inte ens en hel månadslön. Inte ens nära en månadslön. Jag skrev om det här med författarskap och pengar på Debutantbloggen och tänkte att det är dags att ta upp ämnet här på egen blogg. Så här skrev jag i september 2017:

  En humorist skulle kanske skriva "Pengar växer inte på träd" men jag är ju inte sån.

En humorist skulle kanske skriva "Pengar växer inte på träd" men jag är ju inte sån.

Pengar, pengar, pengar

“Grattis till din debut! Är du författare på heltid nu?”

Den här frågan har vissa, med all välmening så klart, ställt mig under den senaste månaden. Jag har skakat på huvudet och kanske skrattat lite. Nej, jag är verkligen inte författare på heltid. I alla fall inte ur ett ekonomiskt perspektiv – att jag lägger ner massvis med tid och tankeverksamhet på att skriva och marknadsföra betyder inte automatiskt att jag skulle kunna glömma allt annat jobb och leva på min bok.

Det är faktiskt ytterst få författare i Sverige och Finland som lever på sitt författarskap – och det är väldigt få debutanter som lyckas med det. Om ens någon? Det förskott jag fått för min debut har gått åt till att trycka upp vykort, tygkassar och att ordna releasefest. Utöver det blev det inte många euro över. En kompis trodde en gång att förskottet skulle vara ungefär 20 000 euro, jag skrattade så mycket då. Med en sån summa kunde jag faktiskt nästan leva på en bok om året.

Men för att en författare ska få pengar måste en bok sälja. Mycket! Under 2015 såldes en finlandssvensk bok i medeltal i 682 exemplar enligt en utredning av tankesmedjan Magma. Alltså 682! Undersökningen omfattar alla utgivna böcker, allt från stort förlag till egenutgivning.

Om vi då räknar med att en författare får ungefär några euro eller några tiotals kronor per bok kan vem som helst räkna ut att ingen lever på 682 sålda böcker om året. Den finlandssvenska marknaden är naturligtvis mycket mindre än den svenska (jämför en population på cirka 290 000 med cirka 9 miljoner), men jag tror att det här inte är jättelångt ifrån den svenska sanningen.

Tyvärr hittade jag ingen liknande statistik för Sverige, men i en artikel i Tidningen Skriva (från 2012) uppskattar Svenska författarförbundets ordförande att bara cirka 100 av förbundets 2700 medlemmar kan leva uteslutande på sina böcker. Alltså knappt fyra procent!

Det här är ju inga nyheter för yrkesverksamma författare – de flesta är medvetna om de ekonomiska realiteterna. Väldigt få skriver för att bli rika, det finns nämligen väldigt många andra enklare och behändigare sätt att tjäna pengar på.

Med det sagt betyder det inte att man inte kan tjäna några pengar alls. Visst blir det några slantar för boken och det blir några slantar till för författaruppträdanden. I den bästa av världar lyckas man få arbetsstipendium och kanske bli översatt. Många bäckar små alltså ifall man inte råkar heta Camilla Läckberg eller Fredrik Backman.

Själv jobbar jag som frilansjournalist och företagare och min lön består redan av många små inkomster, så det här är nåt jag är van vid. Lite skämtsamt sa jag att jag inte skulle behöva oroa mig så mycket för min ekonomi om jag skulle sälja 10 000 ex av min bok, och så råkade jag hitta ett blogginlägg från Sölve Dahlgren där han räknat ut att det är ungefär så många böcker en författare borde sälja varje år för att kunna leva på det.

Men då gäller det att skriva en bok om året och också få den publicerad. Varje jävla år.

Så det här med pengar och författarskap hänger sällan ihop, men det är nog inte därför någon skriver heller. Eller åtminstone inte jag.

***

P1010883.jpg

Nu är jag ju inte riktigt uppe i 10 000 ex om året. Eller ens nära något sådant. Och jag kommer inte ut med en bok varje år, så det här att leva på skrivandet är nog något som inte kommer att ske på länge – egentligen drömmer jag inte ens om att leva helt heltid på mitt författarskap eftersom jag trivs så bra i min journalistroll. Eller kanske säger jag så för att gardera mig och avfärda drömmen om författarskap på heltid för att den känns så utopistisk? Vet inte.

Det som hjälper med ekonomin i år är ju mina två (!) stipendier i vår. Under coachingen skulle jag skriva ner vad drömscenariot inom olika livsområden såsom hälsa, kärlek och familj är och på pengar skrev jag "10 000 euro stipendiepengar om året" (plus en del egen fakturering då). I år har jag blivit tilldelad 7000 euro i stipendier – jag kan knappt tro det alltså! Jag är ju bara 3000 euro ifrån min dröm?! Så fastän jag inte ville ta coachens ord i munnen får jag väl bara lov att erkänna: jag älskar pengar. För utan pengar är det nämligen ganska svårt att leva. Eller skriva.

P.S. Köp min bok! Eller låna den på bibban! Eller rekommendera den till någon annan! Tack! Jag tackar dig i juni 2019 när royaltyn för 2018 rasslar in.

  Inte jätterik men glad ändå. Alla bilder i inlägget är från Lund. <3

Inte jätterik men glad ändå. Alla bilder i inlägget är från Lund. <3

Varifrån kom idén till Nationen?

Nästa vecka ska jag börja redigera Nationen – alltså det som förhoppningsvis ska bli min andra roman. Jag tror det blir femte eller sjätte redigeringsrundan nu?! Och förhoppningsvis den sista riktigt "stora" redigeringen. I augusti ska min förläggare läsa och så får vi se vad som händer med Astrid, Mikael och Saga. Fastän jag blivit utgiven tidigare finns det som sagt ingen garanti på att mitt förlag vill ge ut det här manuset. Och även om manuset blir antaget vet jag att det kommer att krävas ytterligare redigering, men jag hoppas på att få de grövsta "missarna" åtgärdade nu.

Nationen är ett projekt som levt med mig i över fyra år. Våren 2014 skrev jag ner de första anteckningarna kring vad jag tänkte mig att det skulle bli och under NaNoWriMo i november 2014 skrev jag det första utkastet. Då var manuset drygt 50 000 ord, nu har det svällt till 75 000 ord och landar väl nånstans kring den här ordmängden i sin slutliga version.

Från början hade jag tänkt att Nationen skulle bli en "galen roman". Titeln hade till och med undertiteln "en akademisk fylla" (haha något oklart vad jag menar, antagligen bara fylla), men för varje redigeringsrunda smyger det in sig mer och mer allvar i texten. Alla karaktärer har drömmar de inte riktigt vet hur de ska uppfylla och problem som hindrar dem från att göra det de vill. Eller så vet de inte riktigt vad de vill. Alltså klassiska ingredienser för en (genre)roman.

P1020675.jpg

Eftersom jag jobbat så länge med projektet är det så självklart för mig vad det handlar om och framförallt varför jag valt att skriva just den här romanen. Jennifer påpekade i våras att jag borde skriva ett inlägg om varifrån idén kommer och nu är det äntligen dags. Så varifrån kommer egentligen idén till Nationen?

Jag har själv varit väldigt aktiv i studielivet – bland annat som ordförande i min studentförening StudOrg. Jag hängde också en del på Nylands nation och älskade överlag min galna studietid fylld av fester, knäppa händelser och framförallt alla fina vänner. Från början var tanken med Nationen att skriva en sorts hyllning till studieliv. Och nån sorts romantiserande hyllning är det väl fortfarande. En studiekompis som läste manuset (i ett ganska tidigt skede) sa att hen aldrig känt lika stor igenkänning med någon text – och det är precis det jag är ute efter.

Nationen utspelar sig i Helsingfors och det mesta finns "på riktigt", men själva nationen, Västra Nylands Nation, har jag hittat på för att kunna ta mig vissa skönlitterära friheter. Jag behöver inte förhålla mig till någon existerande nations traditioner, utan får fritt hitta på vilket har varit så otroligt skönt. Mycket av det jag skriver om baserar sig så klart på mina egna erfarenheter, men har blivit omskrivet i en skönlitterär form och det mesta är faktiskt helt hittepå.

I Nationen får läsaren följa med Astrid, Saga och Mikael som alla studerar olika ämnen och befinner sig på lite olika platser i livet men alla har någon anknytning till Västra Nylands Nation. I slutet av det här inlägget kan du läsa hur början på det första kapitlet ser ut (just nu). Antagligen kommer det att ändras en del, men så där på det stora hela börjar storyn sitta nu. Jag blev förresten intervjuad av Ratata om mitt skrivande och där berättar jag också lite om inspirationen till Nationen.

Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med manuset nu i sommar. Jag har 5,5 vecka tid på tills jag ska åka till Berlin och planen är att jag ska vara klar med redigeringen senast då. Den här veckan har jag känt ett nästan märkligt motstånd eller till och med vemod inför redigeringen. Kanske för att jag tror att det här blir den sista riktigt stora bearbetningen? Men på måndag ska jag läsa manuset från början till slut och sen är det redigering redigering redigering som gäller.

Hoppas det här klargjorde på ett ungefär varifrån idén kommer och vad det handlar om. Fråga gärna om nåt blev oklart så ska jag berätta mer! Och så får ni gärna skicka pepp och inspiration för min stundande redigering. Det känns alltid lika nervöst innan jag kommer i gång. Kan jag fixa det här? Kan det här faktiskt bli en bok? Iihh!

När inget någonsin är tillräckligt

Den här våren har jag funderat på mig själv, min identitet, mitt skrivande, mina drömmar, min framtid och mitt författarjag mer än någonsin tidigare. Kanske inte så konstigt i och för sig med tanke på att jag debuterade i augusti och hela hösten blev en dimma av jobb, debutantliv och en komplicerad kärlekshistoria. Dessutom är det här frågor jag behandlat tillsammans med min coach och därför tänkt extra mycket på och också blivit utmanad att ifrågasätta mina tankemönster.

En sak har blivit tydlig för mig under den här våren. I min journalistroll tvivlar jag sällan på mig själv. Jag vet att jag skriver bra, sakliga och tydliga artiklar. Jag är en som många gärna anlitar för att jag gör ett gott jobb och för att jag är pålitlig. På sistone har jag fått jättemycket fin respons för mina texter, vilket så klart gläder mig. Jag bloggade om det här för en dryg månad sedan – om hur säker jag är i min journalistroll. Det är väldigt sällan (läs: typ aldrig) jag känner att jag inte får ihop en artikel. Och jag brukar aldrig stirra på en tom sida. Överlag är det min största styrka. Det ramlar alltid ord ur mina fingrar – oberoende av vad jag skriver.

P1020346.jpg

Samtidigt är jag så otroligt osäker i min författarroll. Trots att jag fått många fina recensioner känns det ändå som om jag längtar efter nåt mer. Också det här har jag bloggat om för nån vecka sen, men det är som de här tankarna snurrar och cirklar runt i hjärnan på mig. Jag längtar efter någon sorts officiell bekräftelse för mitt skönlitterära skrivande, men jag är lite osäker på vem som ska ge den bekräftelsen?

De här tankarna dök också upp i och med att jag läste Ellens inlägg där hon skriver hur viktig en recension i en svensk dagstidning var för henne. Och det är stort! Ibland kommer jag på mig själv att avundas Ellens framgång – inte för att jag inte skulle unna henne det, verkligen inte, men ändå. Sen känner jag mig som en fjant. Hon förtjänar den framgången, alla gånger! Plus att: hennes eller någon annans framgång är inte bort från mig. Inte på något sätt. Men ändå finns den där jobbiga känslan av avundsjuka där. Jag skäms men det går ändå inte att släppa, ugh.

  Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Just nu känns det som om jag håller på att växa ifrån något gammalt och in i något nytt. Det är inte så himla mycket som händer på ytan, men det stormar inom mig av osäkerhet, hopp, irritation, glädje. Så många olika känslor som jag inte blir klok på. Jag ömsar skinn på så många plan samtidigt som jag känner att jag är samma gamla jag, men i en lite fräschare förpackning eller nåt (snygg metafor här va). Inför debutantseminariet på Biskops Arnö var jag som sagt mest rädd för att det jag skriver inte ska vara fint nog jämfört med resten av gänget. Att jag borde skriva något annorlunda, på ett annat sätt för att verkligen räknas.

Men räknas av vem? Jag vet faktiskt inte. Den där längtan av en yttre bekräftelse som sist och slutligen inte kan komma från någon annan än mig själv. En bloggare skrev till och med att min debut var den bästa boken hon läste i fjol – det om något borde väl vara tillräcklig bekräftelse? Att någon tycker det jag skrivit var det bästa hen läst det året. Varför känner jag ändå att jag vill ha mer? Varför är det alltid så att inget någonsin är tillräckligt?

Debutantseminariet på Biskops Arnö

P1020524.jpg

Jag måste erkänna att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig av debutantseminariet på Biskops Arnö, men det blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Innerst inne var jag faktiskt rädd för att det skulle vara jag och ett gäng finlitterära poeter som diskuterar kultur och konst med ord jag knappt förstår.

Så blev det verkligen inte. Den här veckan har jag skrattat så otroligt mycket. Men jag har också varit med om många intressanta samtal om litteratur och kultur och vad som är fint och fult och om det finns någon objektiv sanning om vad som är "bra" när det gäller kultur. Visst var vi ett brokigt gäng personer som skriver på väldigt olika sätt, men vi älskar alla text och det var också det som förenade oss.

  Bästa gänget! &lt;3

Bästa gänget! <3

Jag är så otroligt tacksam över att jag fick ta del av den här över femtioåriga traditionen. Att jag i fem dagars tid fick hänga med sexton andra författare från hela Norden. Det allra bästa var faktiskt att höra folk läsa på sina egna språk. Jag tror inte jag någonsin hade hört färöiska till exempel men förälskade mig direkt i hur språket låter. Och isländska!

Överlag var det en vecka fylld av värme, glädje, många skratt och framförallt alla de intressanta samtalen. En 25-årig Kugge hade antagligen tyckt att vissa samtal var för flummiga, men den 31-åriga Kugge har lärt sig att uppskatta också flummiga och teoretiska samtal. Vi hade sammanlagt tre föreläsningar och den absolut bästa var med danska Kristian Vistrup Madsen som i 45 minuter läste ur utskrivna papper.

  Ett fint gäng debutantböcker.

Ett fint gäng debutantböcker.

Ja du läste rätt. I 45 minuter lyssnade vi på en person som läste rakt upp och ner från sina papper och jag har säkert aldrig varit lika fängslad av någon annan föreläsning. Han satte så många tankar i mitt huvud och var på alla sätt så otroligt inspirerande. Så här antecknade jag under föreläsningen:

Han pratar om Berghain, Grindr och hudhunger i en idyllisk miljö på en ö ute i Mälaren. Det går inte att komma längre ifrån den verklighet han pratar om än den här. Är den tid han pratar om en tid vi alla lever i, eller bara en del? Vad betyder verklighet och finns det något sådant?

  Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Kanske jag själv håller på att förvandlas till en flummig kulturmänniska, men Vistrup Madsens föreläsning var så otroligt gripande och jag ville citera ungefär allt han sa. Två citat som jag fastnade extra mycket var: "If you start going on dates thinking that your'e going to write about it, it's going to change it. [...] What's the difference between research and something that becomes your life."

Alltså sååå bra. Vi pratade också om hur det egentligen är omöjligt att skapa något ur intet. Allt vi skapar finns någonstans inom oss i en form eller annan, men för vissa saker är det så klart svårare att hitta rätt ord och formuleringar. Men mitt liv är mitt största material. Eller som Vistrup Madsen sa: "You have a stupid one night stand and turn it into something beautiful." Känns ungefär som mitt skrivande i ett nötskal.

Vad väcker det här för tankar hos dig? Är det för flummigt eller sätter det i gång något i din hjärna? Obviously kan jag inte förmedla ens en bråkdel av det han sa, men det gjorde ett bestående intryck på mig. Själv är jag som sagt bara så otroligt glad och tacksam för att jag fått ta del av det här sammanhanget och träffat sexton fantastiska personer som förhoppningsvis är mina skrivande vänner för resten av livet. Så om den här texten är extra lyrisk är det nog bara för att jag är lite hög på livet just nu.

Snälla låt mig skriva

Saknad är hälsosamt sägs det. Att ibland ta en paus, liksom backa lite och betrakta allt lite längre ifrån. Vila hjärnan, vila hjärtat. Att hela tiden få något, göra något, skapa något. Det kan inte sluta bra. Utan pauser kan inget födas, utan saknad finns ingen riktig lust.

Jag tänker på det samtidigt som jag lyssnar på en föreläsning om tid och rum. Han pratar om att lyssna, tolka och ta in. Hans röst fyller rummet men mina tankar vandrar iväg, blicken letar sig ut genom fönstret. Träden svajar av och an, av och an i den hårda blåsten. Jag kan inte höra löven susa, men ändå gör jag det. När det är riktigt tyst i föreläsningssalen hör jag faktiskt hur vinden rasslar. Hur träden slits fram och tillbaka. Jag både ser och hör. Ser och hör.

P1020316.jpg

En annan sommar skulle det här vara en vacker sommardag, i dag är det något annat. Jag säger att det kyligare vädret hjälper mig att tänka, men jag undrar om det är en lögn. Jag undrar om något av det jag säger är sant eller om jag bara pratar för att fylla ut tomrummen. Babblar som vanligt. Babblar tills jag kommer ihåg att jag skulle vara tyst.

Men tystnad och jag existerar sällan på samma sida. Nu också sitter jag och skriver ner det här för att jag inte klarar av att sitta stilla och bara lyssna. Mina fingrar längtar efter text, saknar orden. Det är nästan så det värker, som om orden bara väntar på att få komma ut. Komma fram. När får de komma? Får de komma nu?

P1020313.jpg

En annan föreläsare säger: "Som konstnär är du fri, men du måste veta varför du gör dina val." Hon menar att vi är fria att göra vad som helst, men vi måste veta varför vi gör det vi gör. Hela våren har jag varit fri men först nu påminns jag verkligen om varför jag valt att leva så här. Och fastän jag varit fri, mer fri än någonsin, har någonting skavt den sista månaden. Något har fattats. Något: mina ord. En lust att skriva.

Saknad är hälsosamt sägs det. Men nu har jag saknat tillräckligt länge. Nu är jag redo. Nu måste jag få skriva. Snälla låt mig skriva. För jag mår inte bra när jag inte skriver. Inte längre. Snälla, bara låt mig skriva.

P1020324.jpg

Det här var ett lite annorlunda inlägg än vad jag brukar skriva. Vad tycker du, vill du läsa mer liknande i fortsättningen? Kommentera eller klicka på hjärtat så vet jag. Tack!

Poesitorsdag – 3 dikter om kärlek

Nu blir det poesitorsdag! Och inte bara i dag, utan också de följande fem veckorna här på bloggen. Och när poesitorsdag är slut är det redan dags för juli, hur sjukt?! Det har redan gått flera veckor sedan NaPoWriMo, alltså min poesiutmaning som gick ut på att skriva en dikt om dagen, tog slut. Planen var att publicera ett urval av de dikterna här på bloggen. Jag hade funderat på hur jag skulle lägga upp det och Jennifer föreslog att jag skulle välja ut de tre bästa, tre sämsta och så vidare.

Jag tyckte det lät som en bra idé men när jag började gå igenom mina dikter insåg jag att alla vara så suveräna att det inte skulle gå att skrapa ihop tre dåliga. Haha nånejnå, men i stället kör jag sex olika teman. Vi börjar så klart med kärlek – vad är väl grunden till poesi och litteratur om inte (o)lycklig kärlek?

De fem följande veckorna blir det sen dikter som går under följande teman: väder (sexigt va?!), en ny början, rädslor, skrivandet och resor. Hoppas ni tycker det här ska bli kul för nu kör vi i gång. Tre dikter om kärlek av poet von Kügelgen, var så goda!

P1010544.jpg

7.4.2018

när jag kör följer jag regler
stannar för rött
glömmer aldrig säkerhetsbältet

när jag blir kär glömmer jag reglerna
kör hundra kilometer i timmen mot rött
glömmer alltid mig själv 

kör eller kär
bara en vokal som skiljer åt
bara en vokal som ser till att
mitt hjärta glömmer säkerhetsbältet
hur många gånger jag än kraschar

 

12.4.2018

vill du veta hur ditt liv
ser ut om ett år
vill du veta vem du möter
vem som kysser dig till näst? 

eller vill du låta livet
överraska dig
och kanske
ta en plötslig sväng?

 

27.4.2018

senast jag landade i Helsingfors
satt du bredvid mig
men ändå inte 

jag hade så ont i öronen att jag grät
men du lyssnade inte på mina tårar
du lyssnade på något annat

jag grät för att jag hade ont i öronen
och för att jag nog visste
hur det skulle gå 

två och en halv månad senare landar jag
utan tårar och utan dig
nu är det inget som gör ont

***

Jag publicerade också en bonusdikt som en bild på Instagram, lägger också med bilden här. Av nån anledning känns det extra sårbart och nästan pinsamt för mig att dela med mig av de här dikterna. Jag har ju nästan svårt att kalla dem för dikter. Och just därför delar jag dem och kallar dem för dikter. Jag tror det är bra att gå lite utanför sin bekvämlighetszon alltid då och då.

minafötterledermig.png

Sluta jämföra dig med andra

  Gårdagens solnedgång.

Gårdagens solnedgång.

Hej från Lund! Jag har haft det så otroligt bra här att jag knappt kommit ihåg resten av världen eller haft någon tid över för bloggen, men jag antar att ni alla är ute och njuter av det fantastiska vårvädret i stället för att refresha min blogg stup i kvarten. Åtminstone här har vi haft fantastiskt väder – är sommaren verkligen här för att stanna?!

Först måste jag ju börja med att konstatera hur magiskt internet är. Tänk att Charlotte och jag fått kontakt med varandra via våra bloggar under hösten 2014. Då läste jag också första gången ett utkast till det som till slut blev Middagsmörker och vi började höras då och då. Vi träffades första gången våren 2015 när jag var i Malmö och hälsade på en kompis. Sommaren 2016 åkte jag till Lund för att bo hos henne och hennes familj och nu är jag här igen! Vi har väl inte setts mer än tio gånger i "riktiga livet" men det spelar ingen roll. Att hänga med Charlotte är så himla roligt och enkelt och vi har inte haft en enda tråkig eller tyst stund.

Eftersom vi båda är författare och drömmer om att skriva många böcker fler är det naturligt att cirka 95 procent av vårt snack handlar om böcker, skrivandet och förlagsbranschen. Något vi snackat extra mycket om den här gången är känslan av att inte räcka till. Att inte få tillräckligt mycket uppmärksamhet eller recensioner, att det inte finns ett tillräckligt stort intresse för våra böcker. Att vi känner att vi står lite utanför.

  Charlotte och syrenerna.

Charlotte och syrenerna.

Med andra ord: vi jämför oss med andra författare och är nog lite avundsjuka på dem som det verkar gå så mycket bättre för. Författare vars romaner blir sålda till andra länder, som säljer skitmånga böcker, som uppmärksammas och recenseras gång på gång på gång. Det känns så otroligt småaktigt att vara avundsjuk, men jag antar att det är väldigt mänskligt.

Samtidigt så är det så lätt att bli blind för de egna framgångarna. Charlotte är ju lite längre på sin författarbana än jag med en färdigskriven & utgiven trilogi plus att hon debuterade som barnboksförfattare nu i vår. Fyra böcker alltså och fler på gång! Dessutom ska bilderboken översättas till danska. I mina ögon går det otroligt bra för henne och jag kan ibland känna mig avundsjuk på det. Samtidigt som jag är jätteglad och stolt över henne, hon förtjänar verkligen allt det fina hon fått vara med om och jag vill ju inte att hon ska ha "mindre" av något, men önskar att jag en dag kunde ha en lika fin meritlista.

Så under mina dagar här har vi pratat mycket om att vi måste sluta jämföra oss med författare som blir sålda till 29 länder eller som säljer 100 000 böcker. Vi måste sluta jämföra oss med andra för att inse hur mycket vi själva åstadkommit. Själv har jag ju "bara" gett ut en bok. Inte flera. Bara en. Den boken har inte blivit översatt eller såld någonstans. Den har inte sålt flera tusen. Jag har ingen agent eller någon som vill göra film på boken.

  Ibland tar det en stund för en del blommor att slå ut i blom. Det går inte att försnabba processen, så det gäller att njuta under resan.

Ibland tar det en stund för en del blommor att slå ut i blom. Det går inte att försnabba processen, så det gäller att njuta under resan.

Men. Jag har blivit utgiven. Och inte bara det. Det trycktes en andra upplaga bara någon månad efter att boken kom ut. Jag har fått massvis med fina recensioner. Det är många som har älskat min bok. Och det viktigaste av allt: jag själv älskar min bok och det kommer jag alltid att göra. Jag kanske en dag kan tycka att boken kunde ha varit mycket bättre, men jag kommer alltid att vara stolt över den. Dessutom inser jag att det garanterat finns en hel del människor som är avundsjuka på mig som klarat nålsögat och blivit utgiven.

Min författarkarriär blev väl ingen megasuccé efter första boken. Men det är helt okej. För om jag jämför mig själv med mig själv 2016 när jag senast besökte Charlotte så har det ju hänt en hel del. Liksom bara en sån sak som att min största dröm gick i uppfyllelse: att en bok skriven av mig blev utgiven. Jag måste nog säga det en gång till för att fatta: en bok skriven av mig blev utgiven.

  Självporträtt på en ändå nöjd författare bland skånska rapsfält.

Självporträtt på en ändå nöjd författare bland skånska rapsfält.

Det är så lätt att glömma allt en åstadkommit och fokusera på allt det en inte åstadkommit. På nästa mål och sen nästa och aldrig landa i det som finns. Därför ska jag nu försöka tagga ner lite och bara vara nöjd och glad över att jag kommit så här långt. Och så klart ge mitt allt för att Nationen ska bli så bra jag kan göra den. Mer än så kan jag faktiskt inte göra. Det enda jag verkligen kan påverka är min egen text. Allt annat är en bonus.

Har du nån strategi för att sluta jämföra dig själv med andra? Eller kanske du inte ens gör det? Jag tror ju att sociala medier gör att vi allt mer jämför oss själva med andra och glömmer att sociala medier bara visar en del av helheten. Det är lätt att visa upp framgångarna, mer sällan snackar vi om sånt som inte går så bra. Själv har jag ju ingen aning om Nationen kommer att bli antagen och utgiven. Jag kan ärligt säga att jag är livrädd för att bli refuserad, att inte räcka till. Därför påminner jag mig än en gång: det enda jag verkligen kan påverka är min egen text. Allt annat är en bonus.

Älskar jag uppmärksamheten eller skrivandet?

När jag inledde min coaching i mars trodde jag att den mest skulle handla om karriär och hur jag bättre ska kunna hitta fokus och energi för min ganska splittrade vardag. Visst har vi pratat om det, rätt mycket faktiskt, men mycket har också handlat om vem jag är, vad jag vill och varför (vilket naturligtvis hänger ihop med min karriär). Min coach har ställt knepiga frågor och dragit insikter och sanningar ur mig. Ibland är det sånt jag kanske inte riktigt skulle vilja erkänna, men jag är ju som jag är. Onödigt att försöka ändra på det, bättre att inse det.

Under den senaste träffen skulle jag nämna tillfällen i mitt liv då allt känns extrabra, stunder då jag upplevt nåt sorts flow eller bara känt mig lycklig. Det första jag tänkte på var min releasefest i augusti i fjol. Jag fick fira flera års arbete med så otroligt många vänner och bekanta och jag kände mig stolt, glad och lycklig. Andra tillfällen är de ensamresor jag gjort, med resan till Argentina i fjol i spetsen.

Min coach nickade och lyssnade och sa sedan: "Du tycker om att få uppmärksamhet av andra och att vara självständig." Jag vred på mig lite i stolen, det känns av nån anledning så fult att vara en som gillar uppmärksamhet. Men faktum är att jag ju faktiskt gör det. Jag älskar att stå i centrum och det bästa jag vet är att få folk att skratta. En orsak att jag gärna står i centrum är att jag vill "underlätta" för dem som absolut inte vill. Jag skämtar gärna om mig själv eller tar utrymme så att någon annan inte ska "behöva". Jag är clownen men det är helt okej.

Därför tycker jag också att följande fråga jag fick via enkäten var så intressant: "Ibland känns det som om du drömmer mer om författarlivet än om att skriva. Vad är det som driver ditt skrivande egentligen: att du vill vill vill skriva, eller releasefesten? (Sätter inget värde i någotdera, men jag bara undrar.)"

Jag har drömt om att bli författare ända sedan jag var fem år gammal. Att skriva hör till det absolut bästa jag vet och är också orsaken till att jag utbildat mig till journalist. Jag vill förmedla information och text till andra och tycker helt enkelt att det är roligt att skriva. Faktum är att i de perioder jag inte skrivit så mycket har jag mått mycket sämre. Skrivandet är mitt sätt att leva.

Men visst älskar jag ju tanken på releasefester och uppmärksamhet, men det är nog inte orsaken att jag valt att skriva romaner. Skulle jag endast vara ute efter uppmärksamhet skulle det garanterat finnas enklare vägar till framgång på den punkten. För mig är releasefesten och allt det andra roliga i författarlivet priset för det hårda arbete jag lagt ner under flera år på att skriva en roman. Dessutom vet jag faktiskt inte om jag är så jättesugen på att bli en megakänd författare. Vi hade besök av Kjell Westö under Litterärt skapande och hans tidtabell lät helt galen och det enda han vill göra är att få skrivro – men när en ny bok kommer är det omöjligt.

  Min bästa kväll i livet hittills och också min mest gillade Instagrambild någonsin. Ibland går de två hand i hand. Ibland går de inte alls det och det är okej.

Min bästa kväll i livet hittills och också min mest gillade Instagrambild någonsin. Ibland går de två hand i hand. Ibland går de inte alls det och det är okej.

Just nu har jag ingen aning om när nästa releasefest blir, men när jag är nere i en motivationssvacka visualiserar jag festen, alla människor och kramar och skumpan. Det är inte en orsak att skriva men det är ett fantastiskt roligt sätt att fira att jag blivit färdig med något som är viktigt för mig.

Jag vet att det kommer att ta länge innan jag kommer att få ett besked gällande utgivning av Nationen och ibland undrar jag nog vad poängen med allt detta konstanta strävande är. Jennifer skrev ett så otroligt bra inlägg om att inte låta styras av algoritmer eller andras åsikter. Citatet från Ebba von Sydow får mig nästan att må lite illa. Det är lätt att som författare också börja jämföra sig med andra och fundera på varför jag inte fått/nått det som de andra gjort.

Men i slutändan handlar det ju inte alls om det. Så klart jag vill sälja många böcker, bli översatt, ge ut en massa massa romaner och bli "framgångsrik". Men i grund och botten skriver jag ändå för att jag vill och helt enkelt inte kan låta bli. Jag skriver för att skriva är att vara jag.

Om jag säger att jag inte bryr mig, ljuger jag

Jag har egentligen ett ganska bra självförtroende. Antagligen ett mycket bättre självförtroende än många andra. Men att skriva och låta världen tycka exakt vad den vill av det jag skrivit – nog fan är det svårt.

Alla människor älskar positiv respons och de flesta ogillar väl negativ respons. Däremot kan det ju också finnas konstruktiv respons – och det är väl den allra bästa sortens respons (förutom den positiva då, hehe).

I min journalistroll är jag 99 gånger av 100 säker på att jag levererar en bra text, men ibland är också jag nervös och vet inte inte riktigt hur texten kommer att tas emot. Oftast är det om jag intervjuat någon högt uppskattad person eller om jag skriver för en ny uppdragsgivare. Förra veckan fick jag ändå följande mejl av en ny uppdragsgivare:

"Först vill jag passa på att berätta att en av våra redaktörer rusade in på mitt rum och skrek HERREGUD VILKA BRA TEXTER DEN DÄR KUGGE SKRIVER!”

Ja det är ju inte precis varje dag en får sån respons. Att den dessutom kom för texter som jag känt varit knepiga och som jag varit nervös för gör allt så klart mycket bättre. Eftersom många tyckte att det var en bra idé att ompublicera en del Debutantbloggen-inlägg tänkte jag därför nu ha med mitt inlägg om respons, eller framförallt recensioner, och hur en ska förhålla sig till dem. Så här skrev jag i september i fjol:

  Jag önskar att jag alltid kunde förhålla mig så här avslappnat och glatt till alla recensioner och all respons.

Jag önskar att jag alltid kunde förhålla mig så här avslappnat och glatt till alla recensioner och all respons.

Hur förhålla sig till recensioner?

Att skriva en bok och få den utgiven betyder att boken också i de flesta fall blir recenserad. Kanske inte alltid i den stora dagstidningen, men det finns allt fler bloggare och instagrammare som skriver om böcker – och vad är väl bättre än det! Mer boksnack, tack!

Recensioner är alltså en del av processen. I bästa fall kan en recension göra författaren överlycklig och i värsta fall kan samma författare känna sig riktigt, riktigt skit. Och jag tror att så gott som alla författare fått vara med om bägge situationerna.

Men hur ska man då förhålla sig till recensionerna? Både till de bra och till de dåliga? Bra recensioner är kanske ändå lite lättare, de kan man gladeligen dela vidare på sociala medier och glädja sig över att läsaren gillat det man skrivit. Målgruppen har läst och gillat, hurra! Men jag har också hört om att riktigt bra recensioner kan leda till panik. Kan jag göra om det här? Tänk om jag aldrig skriver en lika bra bok? Ändå ett sorts lyxproblem tänker jag mig.

En sämre recension då? Hur ska man komma över att det finns läsare som inte alls gillat, eller kanske ens förstått vad man försökt åstadkomma? Hur ska man förhålla sig till dem som kanske inte alls förstår genren i sig? Jag har läst om romancerecensioner som kritiserat att storyn är för förutsägbar – måste paret verkligen bli ihop på slutet? (Ja, de måste det, det hör till genren på samma sätt som att vi får veta mördaren i slutet av en deckare.)

Men som författare, eller vilken kreativ skapande person som helst, måste man ju kanske också inse att alla inte kommer att gilla det man skapat. Och allt annat vore väl galet. Kanske romanceboken var helt fel för Tanja, 37 år, medan Gösta, 62, älskade den. Alla gillar inte allt och så ska det också vara.

P1000009.jpg

När jag läst en sämre recension av min debut har jag velat argumentera och förklara. Säga att “det är inte alls så jag menat”. Men var och en har naturligtvis rätt till sin tolkning och jag har med stor fascination läst både bättre och sämre recensioner om min debut. Den konstruktiva kritiken försöker jag ta till mig, lära mig och göra bättre nästa gång. I vissa fall har jag hållit med recensenten till hundra procent, i andra fall har jag skakat på huvudet och skrikit “du förstååååår inte!”.

Och här kommer vi in på smak och tycke igen. Samma sak som en läsare ansett är riktigt skräp, har någon annan tyckt att är fantastiskt. Jag har fått läsa att jag skriver flyhänt och jag har fått läsa att jag skriver platt. Jag har fått läsa att miljöbeskrivningarna inte är tillräckliga och jag har fått läsa att boken tar läsaren med sig till Ecuador.

Jag har tjutit av glädje när någon tyckt att min bok är den “bästa boken som jag läst i år” och jag har fällt några tårar när jag läst recensioner som inte sparat på orden gällande kritiken. Jag tänker mig att bägge reaktioner är rätt naturliga. En författare är bara en människa och att inte känna något alls skulle vara märkligt. Som debutant är man kanske extra känslig och debutanthjärtat är skört.

Ändå gläds jag över varje person som läst min bok och som tyckt till, analyserat och kommenterat. Vissa kommentarer har jag kanske avfärdat, medan andra har jag tagit till mig och reflekterat över. Och de riktigt riktigt fina recensionerna sparar jag i mitt hjärta (och på datorn) och plockar fram en dålig dag. Det finns folk som tycker att min bok är den värsta dyngan nånsin, men det finns också folk som älskar den. Och det är ju för dem jag skriver.

***

Med de recensioner jag fått, borde jag verkligen inte klaga, för de flesta recensioner har faktiskt varit fantastiska. Jag har samlat några favoriter här. Och tänk på det: en recension kan betyda otroligt mycket för författaren. Det spelar ingen roll om en blir hyllad i dagstidningen eller på Instagram – all kärlek (och konstruktiv kritik!) är välkommen för sköra författarhjärtan.

Hur brukar du förhålla dig till respons? Och när har du senast fått riktigt fin respons?

En dikt om dagen – hur gick det?

Under april antog jag utmaningen att skriva en dikt om dagen genom att delta i NaPoWriMo, alltså National Poetry Writing Month. Nu när april är slut tänkte jag göra en liten utvärdering av projektet. Lärde jag mig något och hur gick det?

För det första måste jag säga att det var otroligt svårt att klämma ur sig en dikt varje dag. Vissa dagar kändes det väldigt krystat men jag skrev faktiskt en dikt varje dag förutom en då jag helt enkelt glömde utmaningen i och med vårt blogathon med Jennifer, Malin och Corinne (som jag ska blogga mer om asap). 

  En vacker kväll i Budapest.

En vacker kväll i Budapest.

I början kändes det väldigt pretentiöst att posta dikter varje dag men i något skede tänkte jag inte så mycket på det utan tänkte mest att det är nu bara nåt jag gör. Det absolut roligaste var att det var så otroligt många som hörde av sig – det hade jag faktiskt inte väntat mig. Det var till och med några som hoppades att jag ska fortsätta. Kanske en dikt i veckan då? Men en varje dag är nog för mycket tror jag.

Fastän det vissa dagar kändes mer eller mindre hopplöst att skriva något så är jag ändå glad över att jag gjorde det här. För det mesta skrev jag dikterna på ungefär fem minuter, men jag försökte ändå få rytmen och språket att fungera så bra som möjligt. Dessutom blev det nästan som en dagbok i poesiform och det känns också ganska fint.

Nu funderar jag på vad jag borde göra med alla dikter. Kanske jag kunde publicera mina favoriter här på bloggen? Kommentera gärna eller tryck på hjärtat om du tycker det är en bra idé. Och du får jättegärna svara på min bloggenkät om du inte redan gjort det. Har redan fått massvis med intressanta och fina svar på enkäten, men säger så klart inte nej till fler. Och tack till dig som redan svarat! <3

Att åka bort för att skriva – hur funkar det?

Jag tror det finns två sorters skribenter – de som kan skriva var som helst bara de har sin dator med sig och de som behöver en lugn skrivvrå med alla viktiga papper och häften. Själv hör jag till de förstnämnda. Så länge jag har min dator skriver jag (nästan) var som helst och väldigt gärna på kaféer. Därför kändes sex dagar i Budapest som en perfekt omgivning att vräka ur mig ett antal ord.

Det är framförallt två orsaker som gör att skrivresa som koncept fungerar för mig. För det första sitter jag väldigt sällan och stirrar på en tom sida. Texten brukar nästan alltid komma och om den inte gör det just då stiger jag upp och gör något annat emellan. Därför är mitt skrivande inte speciellt bundet till någon plats eller viss ritual. Och för det andra är jag snabb.

  Skriv med rosévin &amp; cake på en flodbåtsrestaurang vid Donau är ett koncept jag borde köra oftare på.

Skriv med rosévin & cake på en flodbåtsrestaurang vid Donau är ett koncept jag borde köra oftare på.

I Budapest skrev jag på en del på mitt gulliga Airbnb, men oftast tog jag sikte på något mysigt kafé och satt där sedan i någon timme. Under dagens lopp förflyttade jag mig från plats till plats och skrev antingen i två eller tre pass. Som längst satt jag kanske en dryg timme med datorn framme innan jag gick vidare.

Jag kan heller aldrig sitta en hel dag och skriva. Att skriva i mer än tre–fyra timmar under en dag känns mer eller mindre som en omöjlighet och jag skulle knappast klara av att skriva tre timmar i ett sträck utan bli galen. Jag behöver variation för att orka skriva vidare och därför funkar det bra att dela upp dagen i flera skrivpass.

Men sen när jag skriver så brukar texten för det mesta flöda ur mina fingrar – så har det alltid varit för mig. Jag har skrivit otaliga artiklar under min journalistkarriär och nästan aldrig haft svårt att börja med en text eller att avsluta den. Klart det känns motigt ibland, men för det mesta sätter jag mig "bara" ner och skriver och gör det snabbt. Sån har jag alltid varit. Det finns inget fint eller bra att vara snabb, men jag råkar nu vara det.

Därför funkar det så otroligt bra för mig att åka bort för att skriva. Under resan skrev jag sammanlagt knappt tolv timmar (visar Toggl som jag använder för att tracka min tid) – alltså i medeltal ungefär två timmar per dag. Under de här tolv timmarna lyckades jag skriva ungefär 12–13 000 ord och kom väldigt långt i mitt projekt.

  Efter mitt första skrivpass på en uteservering. Extremt nöjd as you can see.

Efter mitt första skrivpass på en uteservering. Extremt nöjd as you can see.

Mycket mer än så hade jag nog inte heller klarat av. Varken per dag eller sammanlagt under resan. Eller visst, kanske jag hade gjort det, men jag kände mig nöjd och glad med det jag åstadkom. Nu har jag drygt 16 000 ord på mitt nya projekt (jag hade tjuvstartat lite före resan) och det är så mycket enklare att gå vidare med existerande text än med blanka sidor.

Två timmar av en dag är ju ingenting och resten av tiden kunde jag alltså lägga på att upptäcka Budapest. Dessutom upptäckte jag ju medan jag skrev också. Jag satt nämligen och skrev på nästan varje ställe jag satte mig ner på. Efter frukost, med en tekopp, ett glas vin eller en öl. Precis som jag gör hemma också, kafésurfar. Enda stället där jag nog inte skulle ha plockat fram datorn var i badhuset. Men annars så spelar det faktiskt ingen roll var jag sitter. Så länge datorn har batteriet laddat och jag har nåt att äta eller dricka så är jag good to go.

  När jag tröttnade på att skriva kunde jag upptäcka staden. Här är jag uppe vid Budaslottet och det blåste "lite".

När jag tröttnade på att skriva kunde jag upptäcka staden. Här är jag uppe vid Budaslottet och det blåste "lite".

Så för mig är en skrivsemester alldeles ultimat. När jag har skrivit "klart" för dagen kan jag lägga min energi på att upptäcka stället jag befinner mig på. Skulle jag ha tagit en likadan skrivvecka hemma skulle jag ha känt mig så otroligt rastlös och som en slacker. Då skulle det inte spela någon roll om jag skrivit över 3000 ord på två timmar, för en kan väl inte slappa resten av dagen om en bara jobbat två timmar under en dag?

Jag inser ju så klart att det här också är en låsning i min hjärna, ett sorts prestationskrav som inte är så hälsosamt och något jag ska försöka jobba bort. Men det är också en orsak till att jag får ångest av tanken på att vara författare på heltid. Jag kan ju verkligen inte sitta en hel dag och skriva. Däremot kommer jag garanterat att åka på fler skrivresor för det här var ju verkligen ett lysande koncept som funkade urbra för mig. Semester och skriva – en fantastisk kombination!

Har du varit på en skrivresa eller blev du sugen på det nu? Jag kan åtminstone varmt rekommendera Budapest en vecka i april! Jag blev ju som sagt väldigt kär i staden och i morgon tänkte jag faktiskt bjuda på tio orsaker att åka dit.

P.S. I morgon tänkte jag också skicka ut mitt inspirationsbrev, så om du inte redan prenumererar på det får du gärna göra det!

Jag skrivsemestrar vidare

Dag fyra i Budapest har varit minst lika bra som alla tidigare dagar. Den här resan känns som ett sånt genidrag. Tänk att jag har ett sånt liv och ett sånt jobb att jag kan åka på en sådan här resa? Dessutom har det varit extremt tomt i mejlboxen hela veckan. Inte ett enda (!) jobbrelaterat mejl har jag fått. Skulle jag vara i Helsingfors skulle jag antagligen ha panik och vara rastlös, men nu är jag lyckligtvis här och känner bara att universum har ordnat det här bra för mig.

  Dagens look. Nån hade skrivit i  enkäten  att hen gillar mina outfits. Mina outfits?! Jag tycker det här är så underhållande.&nbsp;Jag har ju aldrig outfits på bloggen??? Eller nudå okej, men annars?!&nbsp;

Dagens look. Nån hade skrivit i enkäten att hen gillar mina outfits. Mina outfits?! Jag tycker det här är så underhållande. Jag har ju aldrig outfits på bloggen??? Eller nudå okej, men annars?! 

I går fick jag ett meddelande av en kompis som skrev: "Kugge du är en inspiration. Hela konceptet! Din semester med dig själv, skrivandet, resan, allt. Njutandet framförallt! Mycket bra gjort!" Jag svarade henne att jag "bara" gör det som känns rätt för mig men inser sedan att det som är naturligt för mig knappast är det för någon annan.

Det känns som om det finns så otroligt mycket jag kunde skriva om den här resan så det kommer nog att bli en hel del inlägg. Jag tänker mig bland annat följande rubriker:

  • För- & nackdelar med att resa ensam.
  • Åka bort för att skriva
  • En kontorsplats eller några skrivresor?
  Dagens första office. Här kunde jag sitta varje dag.

Dagens första office. Här kunde jag sitta varje dag.

Finns det något annat du är nyfiken på och vill veta mer om gällande just den här resan och konceptet att åka bort föra att skriva? Jag märker att mycket är så självklart för mig att det lätt blir obloggat därför. Jag ska också absolut skriva ett inlägg om mitt fantastiska Airbnb-boende. Och tack förresten alla som svarat på enkäten, blir så lycklig av alla svar. Om du inte ännu svarat på den får du väldigt gärna göra det.

Nu ska jag dricka lite vin på balkongen och kolla på herrsemifinal i handboll från YouTube (ja, jag är nog lite skadad), sen hitta nåt mysigt middagsställe och faktiskt lämna datorn här "hemma". Jag tycker jag förtjänar en ledig kväll.

Budapest – kärlek vid första ögonkastet

God kväll från Budapest! Mina två första dagar här har överträffat alla mina förväntningar. Redan från flygplansfönstret kunde jag se staden som delas av floden Donau och kände direkt att det här blir bra. Efter det har jag varit idel leenden. Mitt första intryck av Budapest är att det är som en mix av mina två favoritstäder Berlin och Buenos Aires med ett litet stänk av Prag.

Varför har jag aldrig tidigare varit här?

  En stad med spårvagnar är automatiskt en lite bättre stad.

En stad med spårvagnar är automatiskt en lite bättre stad.

Jag går omkring på gatorna och beundrar arkitekturen, blir glad över spårvagnarna som skramlar förbi, svettas i mängder och spontanshoppar sandaler så jag kan befria mina fötter från mina sneakers, jag dricker vin och öl på diverse uteserveringar, fotograferar det mesta jag ser och skriver skriver skriver. I dag har jag faktiskt skrivit 2600 ord.

I början av ett nytt skrivprojekt finns det en sorts nervös spänning. Idén till det här har jag fått redan för över ett år sedan. Jag har velat och funderat, kan det här bli något? Jag pitchade idén till min redaktör som ställde sig lite tveksam, men alla andra tycker att idén för det här (än så länge hemliga) projektet är bra. Det här är så väldigt annorlunda än något jag gjort hittills och mycket personligare, men desto viktigare känner jag.

  Dagens första skrivpass i en fejkad körsbärsträdgård. Jag trodde först det var riktiga körsbärsblommor, men de var plast. Sån besvikelse alltså, men vackert ändå.&nbsp;

Dagens första skrivpass i en fejkad körsbärsträdgård. Jag trodde först det var riktiga körsbärsblommor, men de var plast. Sån besvikelse alltså, men vackert ändå. 

Så jag skriver, famlar nånstans mellan tankar, ord och skriven text svart på vitt. Samtidigt passar jag på att njuta av Budapest och funderar redan på när jag ska få komma tillbaka hit. Och hittills har jag bara sett en bråkdel! Jag ser fram emot att fortsätta upptäcka staden de kommande dagarna.

Fastän jag aldrig varit här förr trivs jag direkt och det känns som att de här gatorna är mina, det är här jag hör hemma. Visst är det magiskt när något sånt händer? Om du vet om något finsk-ungerskt samarbete som gynnar författare för du mer än gärna tipsa mig om det. Och om ingen annan finansierar min resa hit blir det garanterat fler med egna pengar.

Det finns bara ett "problem" här. Min ungerska är obefintlig. Jag förstår inte vad det står på skyltarna, jag lyckas inte hittar bubbelvatten i affären och när jag frågar en som jobbar där om flaskan jag håller i är "sparkling water" svarar hon bara "no English". Det slutar med att jag köper ett vatten som inte är bubbligt, men det är en ganska liten motgång känner jag.

  Min nyaste kompis som blev sjukt ivrig över att agera modell.

Min nyaste kompis som blev sjukt ivrig över att agera modell.

I övrigt tycker jag faktiskt att det inte är några som helst problem att klara sig med engelska här. Och fastän jag blev varnad om att betjäningen kan vara lite trumpen (visst har det ordet fått en helt ny betydelse efter Trump förresten?) har jag för det mesta fått ett fint bemötande. Och egentligen är det rätt skönt att inte förstå precis all text runtomkring.

Mitt Airbnb är också precis så ljuvligt som jag föreställt mig, men det får bli ett helt skilt inlägg. Nu ska jag nog kliva upp till loftet där jag sover, läsa en stund och sedan somna nöjd och glad efter ytterligare en härlig dag i min nya favoritstad. Har du varit i Budapest? Blev du lika förälskad som jag?

Hur orka skriva en bok färdigt?

Den första mars började jag min hittills största och mest engagerade redigeringsrunda av Nationen och i går kväll skickade jag iväg manuset till min redaktör och några testläsare! Det kändes så klart otroligt skönt att nu ha blivit klar med den här redigeringen, men jag vet också hur mycket arbete som fortfarande väntar, så jag bävar lite inför det. Men ändå: jäääklar vad skönt att slippa manuset en stund nu.

För länge länge länge sen fick jag följande fråga av Anna: "Hur fan motiverar man sig till att göra det sista jobbet, när man är SÅ trött på sitt manus?" Och nu ska jag äntligen försöka svara på det.

Motivation går lite under samma kategori som inspiration. Sällan finns motivationen och inspirationen då när en behöver det allra mest, utan det hänger snarare på envishet. Att skriva en bok är ett jättelångt projekt och både motivationen och inspirationen kommer att lysa med sin frånvaro många gånger under processen. Därför är jag glad över att jag är en otroligt envis människa som vägrar ge upp.

Men när det känns riktigt skit brukar jag fråga mig själv: Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig själv för det här jävla bokskrivandet som tar en massa tid och energi men som inte ger något märkbart tillskott till min ekonomi? Svaret är enkelt: För att jag inte kan låta bli. För att jag bara måste få bli färdig.

  Inget slår känslan av att få hålla sin egen bok i Handen!

Inget slår känslan av att få hålla sin egen bok i Handen!

Därför tror jag att motivationen hänger starkt ihop med att en verkligen vill skriva. När allt känns riktigt hopplöst brukar jag drömma om hur Nationens omslag ska bli, hur det kommer att kännas att få hålla boken i handen och hur jäkla rolig releasefest jag ska ordna. Allt det här känns fortfarande låååångt borta, men det är det som delvis motiverar mig.

Och så klart att jag verkligen verkligen verkligen vill skriva den här berättelsen. Sedan jag började planera Nationen för fyra (!!) år sedan har det hänt mycket på vägen och storyn är inte alls som jag tänkte mig, men jag känner att jag är skyldig Mikael, Astrid och Saga att skriva den här romanen färdig. Jag kommer att tröttna på dem hundra gånger om, men jag vill ju att det här också ska bli en riktig bok. Jag har redan gett Nationen så mycket tid, så lite till skadar väl inte, hehe!

Hur motiverar du dig själv med långa projekt? Försöker du också visualisera hur det ska bli eller har du nåt annat knep?

3 x skrivinspiration

Skrivinspiration.png

Som jag skrev i torsdags har skrivenergin och ivern för Nationen lyst med sin frånvaro i och med att all kreativ kapacitet gått åt till att skriva artiklar. Därför känner jag mig inte speciellt inspirerande i andras ögon, men som tur är finns det ju andra som kan fixa den biten.

Tips 1: Monika Fagerholms föreläsning på Umeå littfest är så otroligt bra. Jag såg videon för en vecka sen men känner att jag kunde se den igen och igen. Hon säger så mycket smarta grejer. "Det finns inget rätt och fel."

Tips 2: Rebecka Edgren Aldén skrev ett superbra blogginlägg om de regler som gäller och kanske inte gäller vid skrivande. "Vi tar det från början. Regler är egentligen hjälpmedel. Det är väldigt svårt att skriva."

Tips 3: Podcasten Bakom bokens avsnitt med förläggaren Håkans Bravingers dramaturgiskola. En massa "självklarheter" för mig, men som jag absolut behövde höra. Till exempel att det är bra att ett kapitel börjar och slutar i olika sinnesstämning – det är också ett bra sätt att för sig själva reda ut om det verkligen händer nåt i texten. Och om det inte händer så kan en lika bra stryka hela kapitlet.

Och lite kreativitet har jag ju också hunnit med, har hittills skrivit en dikt om dagen, så NaPoWriMo är fortfarande i gång. Du hittar mina dikter på Insta stories, jag heter kuggekugge på Instagram om du inte redan följer mig. Den här utmaningen gör så otroligt gott. Kanske jag äntligen kan släppa hämningarna kring poesi? Tror jag ska skriva ett inlägg om det här när utmaningen närmar sig sitt slut.

Har du läst/lyssnat på nåt inspirerande skrivrelaterat? Länka gärna i kommentarerna, så delar vi glädjen med andra. Skrivtips hör ju till de bästa grejerna tänker jag.

Missa egen deadline

För fyra veckor sedan läste jag igenom Nationen från början till slut för att ha koll på vad som egentligen står där. Den ambitiösa planen var att jag skulle ha blivit färdig med redigeringen nu till påsk. Jag visste ända från start att min deadline var extremt tight och gissade att det skulle dra ut på tiden – och så gick det.

Eftersom Nationen är skriven ur tre olika perspektiv, Astrids, Sagas och Mikaels, valde jag att redigera ett perspektiv åt gången. Jag började med Astrid eftersom hon var den som helt klart krävde mest arbete och många helt nyskrivna kapitel. Efter det gick jag över till Saga och är nu nästan klar med henne, medan stackars Mikael får vänta på sin tur.

  Den gröna texten är nyskriven – också Saga har fått en del nytt. I kväll kändes det som om jag lajvade Saga när jag satt med mitt manus, min deadline och ett glas rött.

Den gröna texten är nyskriven – också Saga har fått en del nytt. I kväll kändes det som om jag lajvade Saga när jag satt med mitt manus, min deadline och ett glas rött.

Nu har det ändå redan gått fyra veckor sedan jag läste manuset och när jag kollar igenom mina "anteckningar" på Kindlen är jag lite konfunderade (läste alltså manuset på min Kindle, sjukt praktiskt och sparar papper!) Alltså jag har bara markerat textsjok utan att skriva någon kommentar – vet jag inte alltid vad exakt jag menat. Smart va? Oftast betyder det att texten ska bort eller är dålig, men när jag nu kollar på det förstår jag inte vad som är så dåligt. Håhå. Eller kanske haha.

Under de senaste veckorna har jag också pendlat mellan "det här kommer att bli så bra!" och "varför håller jag på och skriver sånhär skit", så allt är väl precis som vanligt. Jag hoppas på mycket skrivtid i påsk, men har också ett antal artiklar att skriva. Men hej, skriva = lifvet så jag klagar inte.

Brukar du ha egna deadlines och är du bra på att hålla dem? Själv tror jag som sagt på att ha en ganska hård deadline för det ser till att en börjar arbeta direkt och inte tänker att det är hundra år till deadline och således ingen panik.

En månad till Budapest & skrivresa

I dag vaknar jag till ett grått Helsingfors som nog blir ljusare för varje dag men våren verkar vänta på sig. Och det är väl kanske helt okej, är ju fortfarande mars, men snart tycker jag faktiskt att vi skulle förtjäna lite vår.

Om våren inte så småningom hittar till Helsingfors så hoppas jag verkligen att den hittat till Budapest om en månad. Då ska jag nämligen åka dit för sex dagar! Jag spontanbokade en skrivresa åt mig själv för några veckor sedan när jag hittade världens gulligaste AirBnb.

  Här ska jag sitta och skriva, måste ju bli fantastisk text i den här miljön?!

Här ska jag sitta och skriva, måste ju bli fantastisk text i den här miljön?!

För det första heter stället Rooftop atelier – bara det är underbart. För det andra verkar det så otroligt inspirerande. Jag kände liksom direkt när jag såg bilderna att här, här kan jag skriva. Jag kollade inte ens (!) var i Budapest lägenheten finns, jag blev så kär i inredningen och balkongen och beskrivningen att jag tänkte att läget inte spelar nån roll. Sen visade det sig att det ligger väldigt centralt så det är ju bra.

Nu är ju förväntningarna rätt så höga, men jag tror att att det här kommer att bli så bra, så bra. Målet är att bli någorlunda klar med Nationen (för den här rundan) ungefär till påsk, men det kan hända det drar ut med nån vecka. I Budapest ska jag däremot skriva på nåt helt nytt. Mitt hemliga projekt. Ja tänk! Till och med jag har hemliga skrivprojekt, would you believe it?

Har du varit i Budapest? Nåt jag absolut inte får missa? Själv tänker jag mig skriv på balkongen, skriv på stämningsfulla kaféer, ett (eller flera) besök i badhus, dricka ungerskt vin och öl, äta flottig mat och bara betrakta människor, promenera längs gatorna, beundra byggnaderna och vid sidan om allt detta låta texten bli till utan större krav eller ångest.

Hur hitta testläsare eller lektör?

Alltså det är så himla bra att ni ställer frågor här på bloggen. Ganska mycket är ju mer eller mindre självklart för en själv och det är ofta de mest självklara grejerna som är intressanta. Till exempel sa Jennifer förra veckan att jag borde skriva ett inlägg om hur jag fick idén till Nationen. Eh, ja så klart! Varför tänkte jag inte på det själv? Så keep them questions coming! 

Johan frågade: 
Hur hittar man testläsare? Jag menar jag tänker på att låta några testläsare läsa igenom mitt manuskript, men problemet är att de flesta jag kommer på antingen är redan upptagna med sina liv eller så är de den sortens personer som är för snälla och säger till mig att det är underbart oberoende vad de tycker. Var hittar man en lektör? Har förlagen sådana?

Först tänker jag att det är bra att klargöra skillnaden mellan en testläsare och en lektör. En testläsare är (ofta) en kompis/bekant som läser ditt manus gratis. På engelska kallas de ofta för beta reader. En lektör är däremot ett proffs du anlitar och betalar hen för att läsa och kommentera ditt manus. Själv har jag använt mig av både testläsare och lektör och rekommenderar bägge.

Hur hitta testläsare?

Mina testläsare har jag hittat på många olika sätt. Det har varit skrivande bloggkompisar, läsvana kompisar och kurskompisar från skrivarkurser. Om det är någon som skriver själv brukar vi "utbyta tjänster" – alltså läser vi varandras manus. Det behöver absolut inte ske samtidigt, utan en kan "betala tillbaka" en annan gång.

Jag brukar ha med ett antal frågor till testläsarna. De här har jag använt för Nationen, så välj de som känns att funkar bäst för dig och den respons du förväntar dig för just din text. Fritt fram att kopiera frågorna/omarbeta dem för eget behov. Antagligen har jag kopierat en del av frågorna själv.

  1. Fångas du av inledningen? Blir du nyfiken på att läsa vidare?
  2. Blir du engagerad av karaktärerna? Gillar du dem?
  3. Känns någon av huvudkaraktärerna luddigare än de övriga, mindre trovärdig? Funkar det med tre växlande perspektiv.
  4. Är miljöerna tillräckligt väl beskrivna också för den oinvigde?
  5. Vad tycker du om handlingen – händer det för lite/tillräckligt/för mycket?
  6. Blir det tråkigt i mitten?
  7. Är slutet för abrupt?
  8. Saknar du något?
  9. Tycker du att något är överflödigt?
  10. Vad är största problemet med texten?
  11. Vad gillar du mest?

Har du ingen kompis du tror att kan ge det du behöver (och obs! helt okej att också få lite uppmuntran och inte så mycket kritik) lönar det sig att kolla i diverse Facebookgrupper. Gå till exempel med i Författare söker testläsare eller i andra skrivar/författargrupper. Fråga modigt, att få ett nej är inte så farligt.

  När jag gick Litterärt skapande ingick handledarträffar då jag fick personlig respons på min text. Så viktigt!

När jag gick Litterärt skapande ingick handledarträffar då jag fick personlig respons på min text. Så viktigt!

Hur anlita lektör?

Det kryllar av lektörer och det ploppar upp nya hela tiden. Under de senaste åren har det bland annat startarts en lektörsutbildning i Sverige. Det här betyder att det finns otroligt många att välja mellan och alla håller så klart inte samma nivå. Om du skriver i en specifik genre är det bra om du hittar en lektör som har koll på den genren. Skriver du poesi ska du kanske inte anlita en lektör som specialiserat sig på fantasy eller tvärtom.

Det är en kostnad att be om proffshjälp, men själv anser jag att de pengar jag lade på Jenny Bäfving var så otroligt viktiga för mitt skrivande. Hon var den första som pekade på det som inte funkade på ett tydligt och rakt sätt. Fastän det kan kännas som en stor summa kan det ge otroligt mycket i längden. Skrivarkurser är jättebra, men jag tror att om en hunnit skriva en längre tid kan respons av en lektör ge mer än en regelbunden kurs – men det beror ju så klart också på vad du vill ha och hur den eventuella kursen är uppbygd. 

Men hur ska en hitta rätt lektör då? Googla, fråga andra och jämför. Rätt lektör för mig är kanske inte rätt lektör för dig. I Sverige finns en uppsjö av lektörer men de finlandssvenska litteraturföreningarna erbjuder också lektörstjänster och så vet jag att ett antal finlandssvenska författare också läser manus mot betalning.

Varför låta någon annan läsa?

Nu kanske någon läser det här och funderar om det nu egentligen är värt att betala en lektör för läsning eller om det är nån poäng i att kompisar läser. JA! Utan hjälp av andra skulle mitt skrivande vara miljoner gånger tråkigare och mina texter skulle vara mycket sämre. 

Det är otroligt skrämmande att låta någon annan läsa, men om en siktar på att bli publicerad kommer det att ske förr eller senare och då kan det vara bra att få hjälp på vägen. Viktigt är ändå att komma ihåg att varken lektörens eller testläsarens kommentarer är någon absolut sanning. Begrunda responsen och ta med dig det du anser är viktigast.

Ibland måste också en viss sorts respons få mogna till sig. Ibland har jag tyckt att den som läst haft helt fel eller varit orättvis, men efter ett tag har jag insett att personen ändå har en poäng. Sen behöver en ju aldrig göra exakt som den andra föreslår, utan kan hitta ett eget sätt att göra texten bättre.

***

Hoppas det här ger en lite tydligare bild av lektörer och testläsare och hjälper dig vidare med ditt skrivande!