Bankrån och resenedräkning

Sista hela arbetsveckan före årets första (och antagligen största) resa är här. Jag inledde dagen med att vakna på lande klockan 6.18, tio minuter före väckarklockan. Nästan alltid så. Har typ aldrig försovit mig. Inte ens till en enda morgontur på radion. Pappa skjutsade mig till bussen och strax efter nio var jag på kontoret efter en snabb sväng hemma. Jag hade tänkt yoga med mina kontorskolleger men huvudet och kroppen känns extra tungt i dag och jag hoppas att jag inte ska bli sjuk just nu före resan.

I dag ringde jag till Forex och reserverade argentinska pesos och jag lär ha haft tur. Det är tydligen svårt att få tag på den valutan men nu hade det just kommit in en leverans (ganska spännande bransch ändå, pengar och valuta). Jag skrev faktiskt en fri skrivövning förra veckan som började med orden: “Har vi rånat den här banken förut? Det känns som så?” Det blev en dystopisk kort text som påminde mig om hur mycket jag saknar att få en skrivövning och ungefär tio minuter tid på mig. De där övningarna kan verkligen resultera i vad som helst. Men inte riktigt samma att sitta ensam hemma. :(

Jag gestikulerar åt Johannes att han ska stå kvar där han är och rusar inåt i bankvalvet som är fyllt av disketter. Jag minns knappt papperspengarna från min barndom, har inte sett en riktig sedel på flera år. Ingen jag känner har längre pengar, bara de fattigaste som har några papperslappar kvar som inte längre har något värde. När disketterna kom hade de ingen chans att lösa ut dem och nu är det för sent. Ändå ser jag hur många försöker köpa mjöl och ägg med sedlarna i ett sista desperat försök att få mat.

Disketterna är försedda med ytterligare ett kodlås för att de inte ska hamna i fel händer men jag vet att Alva kommer att lösa det. Hon kan koda om vad som helst. Däremot har jag ingen aning om vilka summor disketterna innehåller. Enligt ryktet har allt fler banker börjat ha fejkade disketter i valven för att det sker så många rån. De kan inte längre kontrollera koderna, vi är mycket snabbare på att hacka in oss än de är på att skapa skydd.

INTE dagens väder. Nu går Helsingfors i en sorglig gråskala.

INTE dagens väder. Nu går Helsingfors i en sorglig gråskala.

Fastän det är måndag är det ingen handboll i kväll. Känns så märkligt. Nästan kriminellt att ha en hel måndag kväll i soffan? Så inrutad är den där träningen. Undrar vad jag ska hitta på? Kanske lyssna på ljudbok, läsa fysisk bok och äta choklad. Det låter väl bra?

Den här veckan ska jag göra ett antal intervjuer (bland annat i Karis och på det nya barnsjukhuset i Helsingfors), skriva tre artiklar, korra översättningar jag gjort, ha mentorträff med mina adepter, träffa en hel massa vänner och släcka alla bränder före resan. Jag skrev det faktiskt in i min Todoist för fredag: släck alla bränder. Bara to do tycker jag.

Jag ska också jobba med en text som jag delvis hade gett upp på men som jag ändå bestämt mig att skriva. Ska för en gångs skull inte säga så mycket mer. Eller jag kan säga att det är svårt och besvärligt att skriva i en genre och stil som jag inte är van vid. Men jag tänker mig att det är bra att utsätta sig och testa. Tänk om det ändå är min grej? Jag brukade ju fnysa åt alla som yogade och nu älskar jag det.

Det är liksom aldrig för sent att ändra sig (hej dagens största kliché). Så kanske jag en dag ger ut både poesi och novellsamlingar. Eller så inte. Nej huhhu nu svamlar jag. Min hjärna funkar inte riktigt i dag. Bara 5,5 arbetsdagar kvar nu. Sen väntar äventyr i min absoluta favoritvärldsdel.

Kan du inte berätta nåt roligt/härligt/knasigt som hänt dig den senaste veckan för att pigga upp mig?

Sagosöndag: Ett äventyr

När jag var fem år gammal skrev jag min första berättelse. Eller jag dikterade sagan för min dagistant (antar att det inte längre är okej att säga dagistant, men för mig är och förblir mina dagistanter dagistanter) som skrev ner den och så illustrerade jag själv. Eftersom jag tycker att den är rätt gullig tänkte jag att jag skulle dela med mig av den. Författare von Kügelgens första verk!

upload.jpg

Ett äventyr

Det var en gång en kapten och sjöman. Och en skeppspojke. En dag fick de lust att fara ut på havet. Sagt och gjort. De packade sina saker, tog sin skeppskatt och sitt munspel och steg ombord.

Båten seglade iväg på böljan den blå och det var solsken ibland och då simmade de. Hajar måste de vara rädda för. Ibland stormade det väldeliga.

upload.jpg

Båten var trevlig med kaj och kabyss och skeppspojken kokade god mat. Båtens namn var Blåblå.

En vacker dag kom de till en ö som de trodde var öde. De steg i land och upptäckte en stig. Stigen ledde in i djungeln. Plötsligt kom kaptenen med besättning till ett hus. Runt om var många indiantält.

I huset bodde indianernas kung. Kaptenen knackade på dörren och indiankungen bad dem alla att stiga på. Han undrade storligen över att de kommit så långa vägar.

upload.jpg

Kaptenen med besättning frågade kungen om de fick bosätta sig i indianbyn och bo där i hela sitt liv. Kungen sade ja och frågade om han fick visa dem omkring.

Kaptenen, sjömannen, skeppspojken och katten fick varsitt indiantält. På kvällen var det stor fest i indianbyn med dans och lägereldar och munspelsmusik.

Båten Blåblå användes härefter till att göra utfärder med och det var alla indianerna glada över. Så levde de alla lyckliga på ön i hela sitt liv.

Slut

upload.jpg

Ändå en ganska fin historia, jag är så glad att den sparats. Extra glad över att min dagistant faktiskt tog sig tiden att skriva ner berättelsen. <3 Och så gillar jag berättelsens kärna. Tänk om vi kunde förhålla oss till alla som vill komma hit på samma sätt? Säga så klart ni ska bo här med oss och sen ordna fest!

Vem är jag när jag inte skriver?

Jag har velat bli författare ända sen jag var fem år gammal. Jag började studera journalistik “för att jag tycker om att skriva”. Jag skriver artiklar och översätter varje dag men det senaste året har jag känt mig väldigt borttappad i mitt eget skrivande. Jag har fastnat i tanken om att jag måste producera och leverera. Jag har lagt fokus på slutprodukten – en utgiven bok – i stället för att skriva bara för att.

Jag valde rätt spontant att gå med i Friday lab för att jag helt enkelt kände att jag måste få nån sorts yttre push åt nåt håll. Inte nödvändigtvis rätt håll. Bara nåt håll. Så de senaste veckorna har jag verkligen försökt gå till botten med mitt eget skrivande och framförallt mina egna spärrar. Jag insåg att alltför mycket av mitt skrivande handlar om just slutprodukten, fastän det egentligen är en väldigt liten del av själva skrivprocessen. Jag har saknat min skrivglädje. Jag har saknat inspiration. Jag har helt enkelt saknat en skrivrutin.

Därför försöker jag nu svänga tanken. I stället för att skriva med nån sorts slutprodukt i åtanke ska jag skriva bara för att. För att det är roligt. För att jag mår bättre när jag skriver. För vem är jag när jag inte skriver? Den här tanken har gått så långt att jag funderar på om min författardröm är en lögn. Det är den ju inte, men ibland känner jag mig som en sån enorm bluff.

Om jag verkligen älskar att skriva, varför gör jag inte det då?

Färgade håret och köpte ny skrivbok. Allt för inspirationen.

Färgade håret och köpte ny skrivbok. Allt för inspirationen.

Förra veckan intervjuade Karin Erlandsson för SLS årsbok och blev så otroligt inspirerad av vårt samtal. Hon har utkommit med åtta (!!) böcker på sex (!!) år och det var så befriande att tala med henne. Det är faktiskt jätteokej att vara produktiv. Jag har så många gånger fått höra att en bra bok ska tid, att en inte ska utkomma med böcker för ofta osv osv. Det finns så många oskrivna regler som jag har svårt att förhålla mig till. Jag är produktiv och har flera olika projekt på gång och det känns som att det inte är “fint”. Men följande mening Karin sa under intervjun fick mig verkligen att stanna upp: “Jag tänker inte på status, jag tänker inte på något annat än att skriva.”

Resten av artikeln måste jag tyvärr panta på tills den är utgiven. Men jag lovar att du vill läsa den. Karin säger så mycket klokt och bra! Jag var faktiskt rätt nervös för att skicka den färdiga texten till henne men fick världens snällaste och finaste respons av henne. Förra våren intervjuade jag en annan författare, Ulla-Lena Lundberg, för SLS tidning Källan, och grävde i dag fram artikeln. Här ett kort utdrag ur texten:

Att hitta skrivtid handlar ändå om ett allvar och ett behov som ibland är omöjligt att tillfredsställa.
– Det är lätt att plottra bort sig. Man tänker att först gör jag det, sen det och sen det. Och sen kan jag kanske skriva. Det är ett motstånd mot att göra det man helst vill göra.

Känns ändå trösterikt att en så erfaren författare som Lundberg beskriver de känslor jag går omkring med. Det är en så universell känsla. Alla fastnar i sina texter och tankar men när en har svårt att komma i gång känns det mörkt. Så otroligt mörkt. Men i dag hade jag skrivdejt med Anne som tvingade mig att skriva och peppade och hejade. Hon påminde om att det är okej att ta pauser i skrivandet och det vet jag ju. Men jag vill skriva. Jag vill hitta en skrivrutin.

Jag vill skriva för att det är det jag allra helst gör. För vem är jag när jag inte skriver? Och vad ska jag göra för att riva ner alla dessa spärrar? Jag tror att jag är en god bit på vägen men det känns som att jag måste ändra hela mitt mindset och sånt gör en inte i en handvändning. Men jag vill ju skriva.

Vad gör du när du fastnar i ditt skrivande eller nåt annat kreativt projekt?

En januarirapport

Jag såg nyligen ett Ted Talk om att prokrastinera, alltså att skjuta upp grejer tills en absolut måste göra något. Ett roligt men också tankeväckande snack. Det som fick mig att stanna upp var det talaren kallade en livskalender. Ett vitt papper med svarta rutor. En ruta för varje vecka i ett nittioårigt liv. När jag såg alla veckor framställda så där så såg det inte ut som så mycket (kolla klippet!). Därför känns de helt galet att årets första månad redan gått. En tolftedel av 2019. Liksom när hände det?

För mig var januari en intensiv månad. Jag skrev 11 artiklar, översatte 14 artiklar, jobbade en del för utbildningsstyrelsen, hade mentorträff med mina adepter, deltog själv i Friday Lab och gjorde uppgifter som hör till labbet, gick en intensiv fotokurs och deltog i Mediespråkskryssningen. Och så har jag yogat varje dag, gått en gång i veckan på combat plus en hel del handboll.

Jag besökte Amos Rex och Allas Sea Pool för första gången. Såg Mary Poppins på bio, besökte Fotografiska, lånade många härliga plagg, drack många koppar av mitt favoritte, köpte ett par vinterskor. Kollade många handbollsmatcher, fixade med företagets byråkrati och tog i bruk ett nytt system som jag knappt hunnit bekanta mig med.

upload.jpg

I går kväll när jag kom hem till Markus var jag trött och sur och i ett skede av kvällen började jag bara gråta. Utan nån orsak alls. Eller kanske då för att jag är trött. Eller för att månadens slut blev ett sorts avslut, en tomhet. Det känns som att jag gett så mycket av mig själv under januari. Att det satts så mycket i rörelse i mitt huvud som jag försöker greppa och bli klok på. Att jag är otroligt glad över att tre så gott som lediga veckor snart väntar på mig.

Det jag är allra stoltast över är yogandet. Tänk ändå att jag yogat varje dag. Och att jag alltid mått bättre efter ett yogapass. Nu vill jag verkligen fortsätta med yogan. Kanske inte varje dag, men nästan. Jag är också stolt över hur jag strukturerat upp mitt jobb och hur bra det går just nu. Jag tror jag slog rekord i fakturering den här månaden. Hur häftigt? Jag är också stolt för att jag ätit kött bara tre dagar under hela månaden och inte köpt en enda frukostost, utan kört på veganska röror på brödet på morgonen.

Det jag önskar att jag skulle bli bättre på är mitt skrivande. I januari skyllde jag på jobbet och många andra saker för att jag inte skrev och jag längtar efter att hitta en skrivglädje. Skriva för att det är kul, inte för att det nån dag kanske ska publiceras. Skriva som om jag inte skulle vara utgiven ännu, utan fortfarande kämpa för det. Skriva bara för skrivandets skull. Skriva för att jag vill. Vart har viljan försvunnit? Eller har jag bara varit trött?

Jag vill också läsa mer. Den här månaden har jag mest lyssnat på Harry Potter inläst av Stephen Fry, låtit mig själv sjunka in i den magiska världen som jag så älskar och trivs i. Inte orkat ta tag i något svårt. Eller jag läste också Karolina Ramqvists essä "Det är natten” och tänkte mycket på vad ett författarskap är. Vad det innebär. I början av månaden lyssnade jag på två böcker om vanor och rutiner på finska. Om att hitta träningsglädje och motivation i vardagen. Praktiska handböcker som inte gav så mycket nytt. Nu längtar jag efter att läsa en riktigt bra roman, nåt som griper tag i mig.

Januari kändes evighetslångt men passerade ändå fort. En sån paradox. Och nu är det februari. Liksom så där bara. Åtminstone börjar månaden på bästa möjliga sätt. Både Markus och jag är lediga i dag och vi ska ha en riktig drömdag. Men den tänker jag berätta mer om en annan gång, för nu ska jag njuta av min välförtjänta lediga dag!

Hur var januari för dig? Bra, dåligt eller nåt mittemellan?

Är du klar med ditt manus? Tänk en gång till!

Vi människor gillar oftast tydliga och mätbara resultat. Vill vi ha något vill vi oftast ha det genast. Inte nästa vecka eller nästa månad eller i värsta fall nästa år. Ni kanske minns Agnes i filmen Fucking Åmål som säger “jag är hellre glad nu än om 25 år”. I avsnitt sju av podden Dumma människor pratar det exakt om det här – att de flesta nog vill ha grejer nu, inte sen. Vi är helt enkelt otåliga jävlar.

När det kommer till skrivandet är otålighet ungefär det värsta. För allt tar tid. Mycket mer tid än du någonsin kunde tro. De flesta som inte börjat skriva än eller inte skrivit så länge tänker kanske att det bara är att sätta sig ner, skriva ett bokmanus, skicka till förlag, bli antagen och tadaa publicerad!

Men ett av de bästa skrivråden är (i de allra flesta fall): vänta lite till med att skicka in ditt manus. Du tror att du är färdig, men du är inte färdig. Nu kanske du sitter där med ett typ färdigt manus och tänker men jag är ju färdig, vad vet Kugge om nåt?!

Så ifall du sitter lite trotsigt och tänker att du är färdig och kan skicka in till förlag tänkte jag komma med en liten lista du kan ha nytta av. En av de viktigaste insikterna är att en (nästan) aldrig är färdig när en tror det.

Foto: Elijah O’Donnell/Unsplash.

Foto: Elijah O’Donnell/Unsplash.

Här kommer fem tips till dig som tror att du är färdig med manus!

  1. Låt manuset vila. Efter att du skrivit klart ett råmanus ska du låta texten vila. Försök låta bli att tänka på den och gör nåt annat. Gärna i några veckor eller en månad. Nästan så att du glömt vad du skrivit. Då kan du se på texten med någorlunda fräscha ögon.

  2. Läs igenom. Fokusera på stora linjer. Funkar dramaturgin, knyter du ihop berättelsen på slutet, är det någon stor bit som saknas? Strunta i små skrivfel och grammatik, se till att berättelsen funkar som helhet.

  3. Redigera. Släng sånt som är dåligt (eller spara i ett slaskdokument för säkerhets skull om det känns för skrämmande att radera helt). Fördjupa och skriva nya scener där det behövs. Gör texten så bra du kan.

  4. Skicka till testläsare eller lektör. Att låta någon utomstående ta en titt på ditt manus kan vara det smartaste du gör. Men tänk noga på vem som får läsa – du vill ha konstruktiv kritik som hjälper dig vidare. Här kan du läsa lite mer om hur du kan hitta en testläsare/lektör! Ta till dig det du får höra om ditt manus och redigera enligt de kommentarer som känns mest relevanta för just dig.

  5. Skicka till förlag. Har du låtit manuset vila? Har du redigerat? Har du låtit någon annan läsa? Grattis! Skicka ditt manus till förlag som ger ut böcker i den stil du skrivit, skåla med någon du tycker om och håll tummarna! I bästa fall blir du antagen, i värsta fall blir du refuserad och då gäller det att börja om från början.

Om någon i januari 2013, när jag började skriva det som blev Vad heter ångest på spanska?, hade berättat att romanen kommer ut 4,5 år senare finns det nog en chans att jag hade gett upp. Eller kanske jag inte hade gjort det, för att jag är envis och jag verkligen ville att det skulle bli en bok. Men ifall du inte är ett geni kommer det att ta tid. Lång tid. Att skriva är verkligen inget sprintlopp, utan ett himla jävla maraton i de allra flesta fall. Men har du någonsin hört om nån som klarat av ett maraton och tänkt “äh, det var nog inte värt det”? Nä, de allra flesta är nog lyckliga, nöjda och stolta över att de tog sig i mål.

Lycka till med ditt skrivande! Och berätta gärna vilken utmaning du kämpar med i ditt skrivande just nu så lovar jag heja på dig framåt.

LÄS ALLA MINA SKRIVTIPS

Sugen på en skrivtävling?

Egentligen tycker jag det är knasigt att det går att tävla i litteratur – för det finns ju inga exakta regler för vad bra litteratur är – men likväl finns det tävlingar i just litteratur. Därför tänkte jag tipsa om två tävlingar jag tycker du som bor i Finland ska kolla in. Den ena har deadline redan om 11 dagar, den andra har du tid på dig till maj. Så både snabba och mindre snabba ryck gäller!

Foto: rawpixel/Unsplash.

Foto: rawpixel/Unsplash.

Schildts & Söderströms debutanttävling Läs mig!

Det här är en tävling för alla med adress i Finland som inte publicerats i bokform (det räknas inte om du deltagit i en antologi). Så nu om någonsin är det dags att damma av romanmanuset och skicka in till tävlingen. I juryn sitter bland annat Ellen.

Om du vill delta skickar du alltså ditt romanmanus senast den 7 maj till Sets. Alla som deltar får skicka ett bidrag och alla bidrag bedöms anonymt. Vinnaren belönas med 5000 euro, vilket är mer än de flesta debutanter får för sin första roman, så passa på. Vilken chans alltså! Läs mer om tävlingen.

Arvid Mörne-novelltävlingen

Vartannat år handlar det om noveller, vartannat om dikter. Den här gången är det dags för noveller men deadline är redan den 15 januari så det gäller att vara snabb eller kanske gräva i lådorna efter någon bortglömd guldklimp. Du måste vara finländsk medborgare, under 30 år och hittills opublicerad i bokform för att få delta. Senare i vår utlyses Solveig von Schoultz-tävlingen som gäller alla över 30 som inte blivit publicerade tidigare. Läs mer om tävlingen.

***

Vad säger du? Nåt du kunde tänka dig att chansa på? Själv har jag deltagit två gånger i Arvid Mörne-tävlingen, en gång med en novell och en gång med poesi. Needless to say att jag inte klarade mig nåndera gången. Men vet ni vad? Jag överlevde ändå. Det värsta som kan hända att ingenting händer. Så klart suger det om någon inte ser vilken storartad författare en är, men det kommer alltid nya chanser.

Oberoende av om du tänker delta i någon av tävlingarna eller ej önskar jag dig ett stort lycka till med ditt skrivande. Och jag vill så klart gärna veta, vad skriver du på just nu?

Det skrivna året 2018

2015 skrev jag för första gången en sammanfattning om hur mitt skrivår hade varit. Jag motiverade det då med att jag har så dåligt minne och att jag kanske vill läsa om detta när jag är gammal och gaggig, men visst känns det kul att summera det skrivna året.

Om du är nyfiken så kan du kika på rapporterna från 2016 och 2015, men tyvärr finns det ingen för 2017. Jag orkade helt enkelt inte, vilket jag ångrar lite nu, men å andra sidan bloggade jag en gång i veckan på Debutantbloggen då, så på ett sätt har jag dokumenterat det året också. Och på tal om Debutantbloggen så har jag skrivit ett gästinlägg om vad som hänt sedan mitt sista inlägg för ett år sedan. Hoppas du vill läsa det också.

Men nu ska vi ta en titt på vad jag skrivit under 2018!

Ibland har jag bläddrat i häftet där jag skrivit första anteckningarna om Nationen. Då kallade jag projektet för: Nationen – En akademisk fylla. En galen roman av Michaela von Kügelgen. Haha alltså.

Ibland har jag bläddrat i häftet där jag skrivit första anteckningarna om Nationen. Då kallade jag projektet för: Nationen – En akademisk fylla. En galen roman av Michaela von Kügelgen. Haha alltså.

JANUARI
Jag redigerade första tredjedelen av Nationen för att skicka in det en sista gång till min LittSkap-handledare. Fastän kursen tagit slut skulle vi ha ytterligare en träff som vi inte hade hunnit med. Jag minns att jag var stressad och kände att jag inte kunde ge manuset den tid och kärlek som behövdes, men en deadline är en deadline. Jag åkte på en kryssning till Stockholm för att skriva ombord på båten, det funkade rätt bra.

FEBRUARI
Handledarträff. Jag var flunsig under träffen och kände mig allmänt opepp på allt. Minns att jag kände att Nationen mest var skit och att jag inte hade så mycket lust att ta tag i det. Jag fick avslag på ett vistelsestipendium jag sökt, men fick också veta att jag får åka på debutantseminariet till Biskops Arnö.

instastoryapril.jpg
skickatilltestläsare.jpg

MARS
Jag läste igenom hela manuset från början till slut och började redigera. Jag strök en del och skrev mycket nytt. Jag fick mitt första stipendium från Kulturfonden och blev så lycklig att jag började gråta.

APRIL
Jag redigerade klart Nationen och skickade till min redaktör och min trognaste testläsare Charlotte. Deltog i NaPoWriMo, alltså skrev en dikt om dagen som jag publicerade på Instagram och några favoriter på bloggen. Jag åkte till Budapest och började med mitt hemliga skrivprojekt. I mitten av april fick jag årets andra stipendium av Centret för konstfrämjande. Jag blev så otroligt glad och häpen och lycklig för pengarna. Under Blogathon skapade jag en samlingssida för mina skrivtips (som borde uppdateras med några nya inlägg inser jag nu, ehe).

Skrev på gulligt kafé i Budapest.

Skrev på gulligt kafé i Budapest.

MAJ
Jag tror faktiskt inte att jag skrev nåt i maj? Hade nog allmän identitetskris då. Hade lite jobb, väntade på kommentarer på Nationen och visste inte riktigt vad jag skulle ta tag i? Hälsade på Charlotte i Lund och snackade så klart skrivande och bokbransch.

JUNI
Jag fick kommentarerna på manuset och började redigera än en gång för att kunna skicka manuset till mitt förlag “på riktigt” – alltså min förläggare skulle läsa och fatta beslut om det blir en bok. Jag deltog i debutantseminariet på Biskops Arnö, en härlig vecka med författare från hela Norden. I juni fick jag också min första författarroyalty någonsin.

P1020445.jpg

JULI
Jag redigerade klart Nationen i Berlin och skickade in det den sista juli. Jag minns att det kändes märkligt att skicka in manuset till förlaget. Det var ju trots allt bara tredje gången jag gjorde det.

AUGUSTI
Skrev inget alls. Var upptagen av att vara ledig, njuta av Berlin och kärleken. Plus att en paus gjorde gott.

skrivapåtorre.jpg

SEPTEMBER
Fick ett mejl av min förläggare som ville träffas. Jag gick dit nervös men glad. Efter ett långt samtal fick jag veta att Nationen skulle bli bok! <3 Det fanns ändå en del grejer som jag behövde jobba med som vi pratade om med min förläggare. Många bra poänger och lärdomar. Han är ju ett proffs liksom.

OKTOBER
Jag hade inte läst igenom manuset sen jag skickade in det i juli så jag skrev ut det och läste igenom och började sen redigera. Jag hade ändå så mycket “riktigt” jobb att jag knappt hade tid att jobba med redigeringen.

manusläsning.jpg

NOVEMBER
Jag körde med NaNoWriMo-taktik med redigeringen och redigerade varje (var)dag. Funkade rätt bra och jag kom in i ett bra flow trots mycket jobb. Jag hade lovat skicka manuset till min redaktör redan i november men var tvungen att skjuta upp det till december. Skrev också ett inlägg om mitt älskade Scrivener och hur jag använder programmet. I slutet av månaden åkte jag två nätter till Åbo för att hälsa på Christa och ha skrivretreat!

DECEMBER
Jag redigerade klart Nationen och överräckte manuset till min redaktör över en lunch. Kändes så himla skönt. Det hände rätt så mycket under den senaste redigeringsrundan. Jag strök mycket och skrev mycket nytt. Manuset börjar vara rätt bra, men är långt ifrån färdigt. Jag ser fram emot min redaktörs kommentarer som jag kommer att få i vår. I slutet av månaden har jag börjat med ett essäprojekt, få se vad det blir. I början av december fick jag också min första biblioteksersättning, kändes stort!

***

Som jag skrivit tidigare så har det här året känns som ett sorts mellanår i mitt skrivande när det inte hänt så mycket. Nu när jag är färdig med den här listan inser jag att det ju hänt massor. I maj och augusti skrev jag inget men annars har jag skrivit nästan hela tiden eller jobbat med nåt. Jag hoppas ändå på att skrivandet ska få en ny sorts regelbundenhet under det kommande året.

Skrev du något i år? Vad i så fall? Berätta gärna!