Det blir en bok!

Den här hösten har jag varit lite kryptisk kring vad det är för redigering jag hållit på med. Eller jag antar att de flesta har räknat ut att jag redigerat Nationen, men jag har inte skrivit ut det någonstans. Men nu tänkte jag äntligen dela med mig av en rolig nyhet! Under hösten har det nämligen blivit klart att Nationen faktiskt ska bli en roman!

Så under november och december har jag slitit med redigeringen och har i dag överräckt en 300 sidor tjock papperslunta till min redaktör. Boken är ingalunda färdig och det dröjer ett tag innan den finns i bokhandlarna. Som det ser ut nu blir det under 2020, men exakt när är fortfarande oklart. Men den som väntar på något gott – ja ni vet.

En del av mig känner att det är jättelång tid till 2020, en annan del tänker “hjälp, det är ju snart” – för jag vet hur fort tiden går. I dag har jag alltså överlämnat manuset åt min redaktör och så fortsätter arbetet under nästa år. Det känns egentligen rätt skönt att inte behöva skynda, utan att det finns tid att göra Nationen så bra som möjligt.

upload.jpg

Som jag skrivit flera gånger tidigare så är bokbranschen ofta långsam. Det är inte alls ovanligt att författare väntar ett eller till och med två år på att få se sina ord i bokformat. Arbetet med en bok innefattar många olika personers insatser och för att det ska bli bra krävs faktiskt tid. Fastän jag själv jobbat med Nationen sedan 2014 (om än väldigt sporadiskt) är det en “ny” bok för mitt förlag.

Under nästa år väntar mer redigering efter kommentarer från min redaktör, omslagsprocess, korrekturläsning, språkgranskning och layout. För mig är det den enda boken som har “betydelse”, men ett förlag kan ju aldrig ge all sin uppmärksamhet åt en författare eftersom utgivningen är omfattande, processen är tidskrävande och måste också bakas in i all annan verksamhet på förlaget. Fastän jag ibland önskar att allt skulle gå att göra lite snabbare påminner jag mig själv om det viktigaste: att Nationen blir en riktig bok – då spelar det ingen roll hur lång tid det tar. För drömmen har ju ändå handlat om att få den utgiven och det kommer att ske! Hurra!

Jag ska försöka få till ett utförligare inlägg om redigeringsprocessen ännu före jul och så ska ni så klart få hänga med i svängarna under nästa år. Jag vill ge en så bra “behind the scenes”-rapportering som möjligt. Vad allt händer mellan att en författare skrivit en bok och att den finns i butikshyllorna? Om du har frågor eller funderingar kring det får du jättegärna ställa dem i kommentarsfältet.

Att bli refuserad

Det här är ingen nyhet, men ett flertal av de riktigt kända författarna har blivit refuserade. Många gånger. Astrid Lindgren, JK Rowling, Stieg Larsson, Stephen King och många fler. Att bli refuserad är nästan en del av skrivprocessen men det betyder inte att det inte är mindre jobbigt för det.

När jag fick min första refusering i februari 2015 blev jag så otroligt knäckt. Men jag blev också arg och besviken. Fattar de inte hur bra jag är?! Att jag är ett skrivande geni?! Eeh. Nu kan jag ju konstatera att jag var långt ifrån ett geni då (och är väl inte så himla mycket närmare ett skrivgeni nu heller, men liiite i alla fall). Men just i den stunden var jag besviken och kände mig missförstådd. Jag läste just igenom min refusering och måste erkänna att det inte var så farlig som jag kom ihåg att de var – men just då var det ju det värsta som kunde ha hänt mig och mitt skrivande.

Men hur ska en hantera en refusering? Hur ska en orka jobba vidare? Jag tänker att en refusering kan leda till två saker: att en ger upp eller att en kämpar vidare. De flesta som verkligen vill skriva tänker inte ens tanken på att ge upp. Själv deppade jag några dagar då våren 2015 men kontaktade sedan en lektör och arbetade vidare. 2,5 år efter min första refusering kom äntligen min debut, så det var ingen snabb och enkel väg, men jag visste att jag vill ta mig hela vägen.

 Många som blivit refuserade har nog haft lust att slänga manuset i soporna. Foto: Unsplash.

Många som blivit refuserade har nog haft lust att slänga manuset i soporna. Foto: Unsplash.

Men är alla refuseringar verkligen “berättigade”? En svensk avhandling bestående av 80 intervjuer visar att det här med refuseringar inte är så enkelt. Det finns inga fasta kriterier för ett antaget manus. Trots att det finns många former av litteratur och en del böcker kan anses vara mer “konstnärliga” än andra så handlar det ju ändå om konst.

“Både författare och förlagsanställda i min studie skulle ibland önska någon form av på förhand given måttstock eller mall för ett bra manus. Men ingen har kunnat ge svar på vilka kriterier det är som gäller, och de erkänner sin okunskap.”

Så här kommenterar Henrik Fürst som skrivit avhandlingen och jag tycker de här två meningarna ringar in allt så bra. Det finns inget rätt och fel, men det finns ändå nån sorts riktlinjer och magkänsla för vad som är rätt och bra. Men tyvärr är det inte så att det går att skriva någon modell eller instruktion.

Nina De Geer från podden Debutera eller dö laddade tidigare i höst upp en refuseringsbingo på poddens Facebooksida och jag tyckte den var så genial att jag frågade om jag får posta den här (klicka på bilden nedan om du vill se den större). Nina sa att så klart och berättade sedan att det är hon personligen som fått alla de här refuseringarna. Hjälp! Men jag tycker det är så fint att hon delar med sig, för det här händer nästan alla författare.

Förlagsvärlden är tyvärr inte så enkel att förstå sig på alla gånger och mycket handlar om timing och tur. Ditt manus ska landa framför rätt redaktör vid rätt tidpunkt. Eller så ska det vara helt otroligt fantastiskt och omöjligt att refusera. Men om inte heller Harry Potter och Pippi Långstrump dög första gången så är det kanske inte så konstigt om inte ditt manus heller gör det.

Refuseringar är aldrig roliga och det är okej att bli ledsen och knäckt. Men om din största dröm verkligen är att bli utgiven ska du aldrig ge upp. Skrivprocessen är lång och snårig men också lärorik och spännande. I dag är jag tacksam för de refuseringar jag fått, hur jobbiga de än var just då. Utan refuseringarna skulle jag inte vara den författare och skribent jag är i dag.

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och vad gjorde du sen?

Allt jag skriver är sant

När jag började skriva det som skulle bli min debutroman skrev jag mer eller mindre om hur det var när jag själv åkte till Ecuador i februari 2009. Jag skrev om händelser och delvis människor som fanns på riktigt. Jag skyller det här på att jag är utbildad journalist och van vid att skriva sanning. Som journalist hittar jag ju inte på något.

Men tyvärr funkar det här inte så bra när en försöker skriva en roman, resultatet blev faktiskt ganska skit. Framförallt var det ganska tråkigt. För varje redigering kom jag längre och längre bort från mig själv och närmare det som är sant i just den roman jag skriver. Och det blev bättre. När Erika fick bli sig själv, inte någon halv kopia av mig, blev det också roligare att skriva.

Att hitta på är sjukt kul! Tänk att jag inte fattade det genast?

 På 4800 meters höjd på vulkanen Cotopaxi. Den här lill-Kugge var inspirationen för min debut.

På 4800 meters höjd på vulkanen Cotopaxi. Den här lill-Kugge var inspirationen för min debut.

I lördags när jag intervjuade Elin Willows och Ellen Strömberg på Bokkalaset i Ekenäs kom vi in på temat att många läser romaner (framförallt kvinnors) som om de rakt upp och ner skulle handla om författaren själv. Vi var alla tre överens om att vi så klart lånar tankar, händelser, karaktärer och känslor från riktiga livet, men en roman är ändå en roman. Fiktion. Ellen kommenterade faktiskt nåt i stil med att “allt det tråkiga är sant”. Själv försöker jag låna ut mina allra sämsta sidor till mina karaktärer, tycker det är ganska roligt att se hur jävla irriterande jag kan vara, hehe.

Men det som var sjukt intressant var när Elin berättade att efter att hennes pappa hade läst Inlandet sa han “jag visste inte att din hyresvärd hette Mona”. Men hon hette ju inte det! Och fastän det var Elins pappa det handlade om fick hon övertyga honom i tio minuter tills han skulle förstå att det namnet var påhittat. Om inte ens pappa förstår att det är påhittat hur ska andra göra det då?

 Det här sunkiga hotellrummet i Machala har faktiskt varit inspiration för ett ställe Erika besöker.

Det här sunkiga hotellrummet i Machala har faktiskt varit inspiration för ett ställe Erika besöker.

Ofta är det också bättre att faktiskt hitta på än att låna rakt av. På en skrivarkurs för ett antal år sedan kommenterade andra i gruppen att en text inte kändes trovärdig och då invände skribenten med att “det här har faktiskt hänt på riktigt”. Men att något har hänt på riktigt behöver inte alls betyda att det fungerar i en roman. Det riktiga är livet många gånger galnare och sjukare än fiktionen.

Att hitta på kräver också så klart att det känns logiskt och trovärdigt. Mer än en gång har jag velat att det ska vara på ett visst sätt och fått kommentarer om att det inte funkar. Ändå har jag envisats med att det kvar. Jag har ju bestämt att hon ska bli kär i honom eller att det ska gå si eller så, så då ska det också ske. Men om en person (eller i värsta fall flera) kommenterar att något inte fungerar så lönar det sig att lyssna på dem. Ibland kan det handla om bristande gestaltning eller så kan det vara nåt som helt enkelt inte fungerar.

Då spelar det ingen roll om det hänt på riktigt eller om det skulle passa så bra i dramaturgin. För att en text ska vara bra måste den vara så sann som möjligt – mot sig själv. Jag brukar därför säga att allt jag skriver är sant. Det behöver inte betyda att det faktiskt har hänt (mig), det kan ändå vara sant för just berättelsen i fråga.

Brukar du tänka att romaner du läser handlar om författaren om de utspelar sig i nutid? Själv har jag faktiskt inte fått frågan så mycket (eller så har jag bara förträngt den). Men nej, min debutroman handlar inte om mig och det jag skriver om har inte hänt. Men det betyder inte att det inte är sant.

Första meningen – är den så viktig?

 Foto: Fabiola Peñalba/Unsplash.

Foto: Fabiola Peñalba/Unsplash.

En del hävdar att de inte läser vidare i en bok om första meningen inte är bra. Själv tror jag inte riktigt på det och har faktiskt aldrig vurmat speciellt mycket för första meningar. Jag tänker att det är första stycket, första sidan och hela första kapitlet som avgör om jag vill läsa vidare. Mycket handlar om ton och stil. Visst går det att fånga redan i första meningen, men jag tror det växer fram så småningom.

Själv har jag aldrig känt stor panik för just första meningen, men visst försöker jag ju få till en så snygg mening som möjligt. Jag låter det ändå inte ta över eftersom jag tänker att det ändå bara är en mening och har någon plockat upp min bok kommer hen att läsa vidare fastän första meningen inte orsakar hjärnorgasmer.

Nu tänkte jag ändå att vi skulle göra en djupdykning i ett antal meningar som fått agera första mening i mina utkast till Vad heter ångest på spanska?

  • Erika vet inte hur höjdsjuka känns, men hon känner inget konstigt då hon stiger av planet.

  • Bagagebandet rullade i gång med en liten knyck.

  • Erika tänjde nacken och kände efter.

  • ”Första gången i Ecuador?”

  • Kön till passkontrollen hasade fram, varje litet steg framåt kändes som tre bakåt.

Skärmavbild 2018-11-14 kl. 11.30.23.png

I bilden ser du hur meningen till slut blev. Jag lär knappast vinna något pris för mest originella första mening, men jag är ändå nöjd med den. Och alltså ananasen, så nöjd att den är med i början av varje kapitel! <3

Men hur ser en fantastisk första mening ut då? Jag var tvungen att googla och hittade bland annat följande klassiker:

  • Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.  Anna Karenina (1877) av Leo Tolstoj

  • I dag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte. – Främlingen (1942) av Albert Camus

  • It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife. – Pride and prejudice (1813) av Jane Austen

Och så några favoriter ur min egen bokhylla:

  • Mr. and Mrs. Dursley of number four, Privet Drive, were proud to say that they were perfectly normal, thank you very much. – Harry Potter and the Philosopher’s Stone (1997) av J.K. Rowling 

  • Det finns inte många jag älskat under mitt alltför långa liv. – Naondel (2016) av Maria Turtschaninoff

  • Den som har sett förändringen i ett landskap när en båt kommer in i synfältet kan aldrig hålla med om att ett enskilt människoliv saknar betydelse. – Is (2012) av Ulla-Lena Lundberg

  • Samma morgon som Mumintrollets pappa fick bron över floden färdig gjorde det lilla djuret Sniff en upptäckt. – Kometen kommer (1946) av Tove Jansson

  • Jag landar i istiden. – Middagsmörker (2016) av Charlotte Cederlund

Du är tio minuter försenad i en stad som inte är din. Jag slutar frysa när jag möter din blick. Sedan frågar jag dig om du gillar hamburgare. Du säger ja. Så klart..png

Jag plockade också fram Där vi en gång gått av Kjell Westö som hör till en av mina absoluta favoritböcker. Jag har inte läst den på säkert tio år och var nyfiken på hur den första meningen är – Westö är ändå en av mina stora idoler. Det är en bra, om än lite krånglig, mening:

Vivan Fallenius första dag som hembiträde hos herrskapet Gylfe i åttarumslägenheten på Boulevardsgatan råkade infalla på den första årsdagen av den ensamma och halvdöva tjänstemannen Eugen Schaumans mord på den ryska generalguvernören Bobrikoff.

Lärdomen? Första meningen är viktig, men knappast stjälper en dålig första mening hela din bok. Första meningen kan vara mindre bra och boken kan ändå vara fantastisk. Eller första meningen kan vara magi och så är resten av boken inte alls det. Med andra ord lönar det sig att lägga mer krut på alla resterande meningar i boken för att få ett så bra slutresultat som möjligt.

Hur viktig är första meningen för dig? Är det olika när du läser och skriver? Och vilken är din bästa första mening?

Scrivener – ett organiserat skrivprogram

När jag började skriva min första roman gjorde jag som många andra: jag öppnade ett nytt dokument i Word. Efter ett tag började jag ha så mycket text att det blev tungt att scrolla i Word och jag började leta efter alternativ. Jag minns inte längre hur, men på nåt sätt ramlade jag över skrivprogrammet Scrivener och är nu både en trogen och nöjd användare. Därför tänkte jag dela med mig om varför jag använder Scrivener och vilka fördelar jag ser med programmet.

Scrivener är alltså ett skrivprogram utvecklat uttryckligen för att skriva romaner eller andra längre texter. Tanken är att du med hjälp av de olika verktygen ska få en så bra struktur och överblick som möjligt. När sidantalet börjar stiga över 100 börjar åtminstone jag längta efter mer än ett långt dokument. Jag har fått en hel del frågor på Scrivener så nu tänkte jag äntligen skriva ett inlägg om hur jag gör.

  Foto: Rawpixel/Unsplash.

Foto: Rawpixel/Unsplash.

Binder, synopsisläge och post-it-lappar ger struktur

Med hjälp av bindern till vänster får jag lätt en överblick över hela mitt manus (kolla bilderna nedan så får du se hur det ser ut). Till exempel Nationen som är ca 75 000 ord, har tre olika perspektivkaraktärer, utspelar sig under perioden september–maj och har massa trådar som skulle vara svåra att överblicka i Word (om en inte använder kapitelrubriker etc som också går).

I bindern för just Nationen är varje månad en egen mapp och varje kapitel en egen fil/rad i mappen. Jag använder mig också av kapitelrubriker som gör det lätt för mig att veta vad det handlar om (nej, jag kommer inte ihåg allt utantill) och bokstäverna M, S och A indikerar om kapitlet är skrivet ur Mikaels, Sagas eller Astrids perspektiv. Jag vill inte att det ska vara två kapitel med Mikael efter varandra så då har jag ibland fått pussla en hel del för att kronologin ska bli rätt. Men då är det bara att dra i en fil och släppa den på ett annat ställe.

Via post-it-lapparna eller synopsisformatet går det också snabbt att få en överblick av projektet. I synopsisformatet ser jag också hur många ord ett kapitel har, vilket jag tycker är bra för att se att det är nån sorts balans. Just i det här manuset vill jag inte att ett kapitel är 600 ord och så nästa 3000, utan de flesta brukar landa på ungefär 1000 ord (med en del undantag).

 Post-it-lapparna.

Post-it-lapparna.

 Synopsisvisning .

Synopsisvisning.

Omarbetningsläge underlättar redigering

Min favoritfunktion i Scrivener är ändå att jag kan slå på ett omarbetningsläge och via det helt konkret se vad som händer i texten. Första versionen är svart, nästa röd, andra blå osv. Ibland känns det som om inget har hänt i texten, men när jag ser alla färger har jag ju bevis svart på vitt (eller grönt, rött, blått på vitt) att jag har redigerat.

När den nyskrivna texten är i annan färg är det också lätt att korrläsa bara de partierna när jag är klar med en redigeringsrunda. Jag kan ju lita på att resten är i ganska bra skick i och med att jag inte rört just den texten. Dessutom är jag så enkel att jag blir glad av att se den färgglada texten, haha. Nyligen lärde jag mig också att det går att få bort en viss omarbetningsfärg genom att välja “ta bort aktuell omarbetningsfärg”, vilket kan vara praktiskt om en börjar ha en massa olika färger i texten och vill se bara den senaste redigeringen.

 
Skärmavbild 2018-10-25 kl. 12.41.05.png
 
 Exempel på hur texten kan se ut.

Exempel på hur texten kan se ut.

Exportera till Word eller pdf när andra ska läsa

Jag arbetar i Scrivener i princip ända fram tills att boken ska ombrytas. Det här innebär att jag alltid exporterar texten till Word om någon annan ska läsa mellan varven. Det är ett litet extra jobb, men inte så farligt med tanke på att jag i Scrivener har en mycket bättre överblick, kan flytta runt på kapitel hur som helst eller kanske till och med radera hela kapitel (händer förvånansvärt ofta).

Det går alltså att exportera till både Word och pdf så det är inget problem. Ibland gör jag också en Kindle-fil av manuset och läser på Kindlen för att slippa skriva ut 200 sidor. Det känns också ganska häftigt att läsa manuset i e-boksläsaren för det ger en känsla av “riktig” bok.

Fastän jag använt Scrivener i fem (!) år är jag fortfarande ingen guru och det finns många funktioner jag inte kan och jag har ännu heller inte lärt mig hur jag ska ställa in en font för ett helt manus så jag gör det manuellt i varje kapitel/fil (ja jättedumt). Men å andra sidan funkar det bra så här. Dessutom finns det massvis med information om jag vill lära mig använda programmet på ett djupare plan, men hittills klarar jag mig med de skrala kunskaper jag har. Och när det dyker upp nåt problem brukar jag googla och det mesta går att få svar på.

Testa gratis

Vilket program skriver du i? Själv skulle jag inte längre kunna eller vilja skriva ett manus i Word. Word ger också såna otroliga jobb-vibbar för mig och jag vill helst inte tänka på jobb när jag skriver skönlitterärt. Dessutom kommer en aldrig att tappa text om en inte kommer ihåg att spara, Scrivener sparar nämligen automatiskt med några sekunders mellanrum! Jag har också alla mina manus i molnet så fastän datorn skulle krascha finns texten kvar. Viktigt!! Vet inte hur många gånger jag hört om manus som försvunnit när hårdskivan sagt hejdå. Får ångest av bara tanken alltså.

Om du inte har testat Scrivener rekommenderar jag varmt att testa gratis i 30 dagar. Det fina med den testperioden är att du faktiskt har 30 dagar som du kan använda till exempel under tre månader, testdagarna räknas alltså enligt hur många dagar du har öppnat programmet. Sen om du vill köpa programmet kostar det 45 dollar och det tycker jag är mer än värt. Och nej: det här inlägget är inte i samarbete med programmet, men jag gillar verkligen det och vill därför gärna rekommendera det!

Det tar en stund att sätta sig in i Scrivener men som sagt, nu skulle jag längre inte vilja vara utan. Blev du nyfiken och undrar över nåt? Jag svarar gärna på alla frågor enligt bästa förmåga!

Fem tips för stipendieansökningar

Kalendern visar november och här i Svenskfinland är november en synonym för stipendieansökningarnas högtid. Svenska Kulturfondens ansökningsperiod har nu öppnat och under månaden skickas flera tusen hoppfulla ansökningar in. Rätt imponerande ändå hur mycket Svenskfinland skapar och vill skapa. Romaner, poesi, musik, teater, dans, bildkonst och mycket mer! Älskar att vi har ett så levande kulturfält trots att vi bara är 5 procent av den finska befolkningen.

De finlandssvenska stugorna fylls alltså som bäst av hoppfulla konstnärer som skulle bli glada för lite extra pengar som möjliggör skapande. Själv sökte jag tre (!) gånger utan att få en enda euro, men i våras fick jag äntligen mina första stipendiepengar och blev överlycklig. Dessutom har de pengarna varit otroligt viktiga för mig för att kunna skriva. Med tanke på att väldigt få författare kan leva på sålda böcker är stipendierna nästan en nödvändighet (om vi då vill att folk ska kunna leva på sin konst alltså).

För min egen del tror jag att de negativa beskeden inte handlade så mycket om att mina ansökningar skulle ha varit dåliga, utan att det helt enkelt är enklare att bli beviljad pengar om en blivit utgiven/fått något annat erkännande som konstnär. Men en bra ansökan lär väl inte precis försämra dina chanser, så därför tänkte jag komma med fem tips för hur du ska skriva en så bra stipendieansökan som möjligt! Och så hoppas vi att pengarna rasslar in i vår.

 Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

1. Hitta rätt stipendium/stiftelse
Vill du ha ett projektstipendium finns det en uppsjö av möjligheter, det gäller att tänka på det ur flera synvinklar. Finns det en stiftelse i din hemby och finns det kanske en anknytning till det du skriver? Vilka allmänna allmänna fonder kan vara aktuella för dig? Googla och kolla Fyrk.fi! Och kom ihåg att alla stipendium inte är rätt för dig – läs kriterierna noga och kom också ihåg att bifoga alla dokument de ber om. Onödigt att skicka in en slarvig/felaktig ansökan.

2. Var tydlig och koncis
Beskriv ditt projekt i så få och tydliga meningar som möjligt. Vad skriver du? För vem? Hur ser tidsplanen ut? Vad har du redan gjort och vad måste du göra? Berätta också vad du ska använda stipendiepengarna till. Är det för research? För att skriva råmanus? För att redigera? För att anlita en lektör? Var så tydlig som möjligt.

3. Bifoga ett utdrag/arbetsprov
Oberoende av vad du skriver vill stipendiefonden se ett arbetsprov. Om du redan inlett arbetet kan du saxa med ett utdrag, men kom ihåg att det inte ska vara för långt (gärna kring 3 sidor, tänk på hur många ansökningar de ska behandla!). Men vad ska du välja till din ansökan? Tänk på att du vill kroka läsaren på direkten. Välj det bästa du har och redigera det avsnittet noga. Läs din text högt. Du vill inte ha tryck- och slarvfel här!

4. Kom ihåg meriter & referenser
Har du blivit utgiven tidigare? Kanske medverkat i en antologi? Har du gått någon skrivarutbildning? Finns det någon lektör/författarcoach/förläggare som kan vara din referens? Via dina meriter och referenser visar du att du är en som ska tas på allvar.

5. Låt en kompis läsa
Man blir blind för sin text – också i en stipendieansökan. Låt din kompis läsa och kommentera. Fråga om ansökan och idén är tillräckligt tydligt formulerade? Saknas något? Är något överflödigt? Samtidigt kan du be kompisen hitta onödiga slarvfel. I bästa fall hjälper kompisen med att göra din ansökan ännu bättre! Hen kanske är mycket bättre på att lyfta ditt kunnande än du själv är?

+1 Våga skryta
Du måste sälja din idé till stipendiefonden och det gör du bäst genom att visa att du själv tror på din idé och på dig själv. Det gäller alltså att våga skryta – det gör dina konkurrenter garanterat i sina ansökningar, så du ska också passa på. Varför är din idé unik? Varför måste du få skriva just den här berättelsen? Skräd inte orden!

 Utan stipendiepengar hade jag inte kunnat vara tre veckor i Berlin i somras och hade inte heller kunnat fokusera på skrivandet på samma sätt. Så otroligt tacksam alltså!

Utan stipendiepengar hade jag inte kunnat vara tre veckor i Berlin i somras och hade inte heller kunnat fokusera på skrivandet på samma sätt. Så otroligt tacksam alltså!

Själv ska jag så klart skicka in en ansökan (eller kanske flera) och hoppas på positivt besked. De stipendier jag fått i år har möjliggjort att jag kunnat fokusera på mitt skrivande och inte behövt stressa så mycket för ekonomin. Det är guld värt.

Ska du skicka in en ansökan? Lycka till och kom ihåg att det kan vara helt smart att börja med ansökan i god tid, eller kanske i alla fall inte tre timmar före deadline.

Hur många ord har en roman?

Fastän litteratur inte räknas i ord är det här en ständigt återkommande fråga – hur många ord ska en roman ha för att räknas som roman? När jag började skriva skönlitterärt googlade jag frenetiskt på det här men problemet är att det inte finns något svar på det. Det är ungefär som att fråga “hur långt är ett snöre?” Jadu, det beror på snöret!

Men finns det ens några riktlinjer kring ordmängd? Ja, det finns det väl. Till exempel ser många 50 000 ord som en viss gräns för en roman, antagligen på grund av att ordmängden som en ska försöka uppnå under NaNoWriMo är just 50 000. Men det är en riktlinje, inget mer! Vad heter ångest på spanska? är knappt 48 000 ord medan Nationen för tillfället ligger på ungefär 75 000 ord.

  Foto: Patrick Tomasso/Unsplash.

Foto: Patrick Tomasso/Unsplash.

När en börjar skriva kan det ju vara helt bra att ha nån sorts målsättning och i genrelitteratur kan det kanske gå att räkna ut på ett ungefär om en någorlunda vet vad som händer i storyn. Tänk så här: hur många kapitel behövs för att romanen ska få en bra struktur och ungefär hur långa kapitel skriver du? Som nybörjare kan det så klart vara svårt att veta, men det kanske är en sorts riktlinje.

Eller så struntar du i ordmängden. Det är ju ändå själva storyn som är viktigast. Sen om det är 30 000 eller 100 000 ord spelar egentligen ingen roll, så länge själva berättelsen i sig är bra. Och det beror ju så mycket på berättelse. Min debut och Nationen skiljer sig med över 25 000 ord! Debuten kunde inte ha varit mycket längre och Nationen kan inte heller vara mycket kortare/längre.

  Så här såg (en del) av Nationen ut när jag skickade in manuset.

Så här såg (en del) av Nationen ut när jag skickade in manuset.

Samtidigt förstår jag att det här är ett frustrerande tips. För en vill ju liksom veta hur många ord den där romanjäveln ska ha för att den ska räknas som riktig roman. Jag googlade nog mig tokig i jakten på ett “rätt” svar. Men som sagt: tänk inte så mycket på ordmängden som på vilka ord du väljer att använda dig av.

Är du en sån som tänker mycket på ord och andra yttre omständigheter eller en som bara skriver på och ser hur det blir? Själv har jag ofta nån sorts uppfattning om hur lång storyn kommer att bli/hur mycket utrymme den kräver. Men jag fäster mig inte vid att något ska vara just exakt si och så många ord.

Sugen på att skriva en roman? Om två veckor börjar NaNoWriMo!

November är kanske ingen favoritmånad för folk. Det är mörkt och grått, men det är också årets mest aktiva skrivmånad – åtminstone globalt. I november är det nämligen så att människor runtom i världen vässar sina pennor, eller kanske snarare putsar sina tangentbord, och skriver. De skriver skriver skriver. Närmare sagt skriver de i snitt 1667 ord per dag för att under månaden skriva ett romanutkast på 50 000 ord i utmaningen National Novel Writing Month, alltså NaNoWriMo.

Det här är en galen utmaning. Galen, men extremt rolig! Själv har jag deltagit 2014 och 2016, så egentligen skulle det ju vara dags nu i år igen om jag skulle följa mitt eget mönster, men jag tror inte det blir av. Just nu ligger fokus på att redigera redan existerande/påbörjade projekt. Min virtuella skrivbordslåda behöver inte flera manus som står på kö. 2014 skrev jag alltså en första version av Nationen och 2016 skrev jag min chicklit (som ännu också väntar på min uppmärksamhet, eeh).

Men kanske du ska delta? Försöka dig på att få ihop ett romanutkast på en månad? Tvinga dig själv att skriva fastän det inte alls känns lockande just dag 11 och 27? Efter att ha varit med två gånger vet jag att det inte är lätt. Vissa dagar är det omöjligt att hinna eller så finns det ingen lust, men det är just det som är grejen med hela utmaningen. Jag har klarat det båda gångerna. Inte för att jag skulle vara nån sorts övermänniska, utan för att jag verkligen ville komma i mål.

Är du med i NaNoWriMo kommer du dagligen att bli påmind (av ditt dåliga samvete som knackar på) om att du ska skriva och vad är väl bättre än det? Så klart ska det inte kännas som ett tvång eller en belastning, men rätt så ofta behöver vi ju lite press utifrån för att komma nån vart. Jag vet att många människor drömmer om att skriva den där romanen, så gör det nu! Bara gör det! Du kommer inte att ångra dig. Eller jo, antagligen nånstans där vid dag 11 eller 27 ångrar du dig, men du ångrar dig inte på riktigt.

nanowrimo.png

Tre tips för att lyckas med NaNoWriMo

1. Skriv världens sämsta råmanus
För att klara NaNoWriMo måste du skippa självkritiken och bara skriva på. Skriv skriv skriv. Hur dåligt, banalt eller dumt det än låter. Själv skrev jag för två år sen en sexscen som började med att de grillade korv. Eh, va? Ja inte speciellt bra, men det behöver det inte vara. Det viktigaste är att du skriver, du kan rensa i det sen.

2. Skissa upp en ungefärlig plan
Själv föredrar jag att skriva dit texten tar mig, men det är avsevärt mycket lättare om du har nån sorts aning om vem och vad du skriver om. Vad heter karaktärerna? Vad hittar du i deras kylskåp? Har de ens ett kylskåp? Vad är deras största dröm? Hur ser omgivningen ut? Om du tänker ut några grundpelare är det lättare för dig att sätta dig ner och skriva.

3. Ge skrivandet en ärlig chans
Du vill så gärna skriva, men hittar aldrig tid. Låter det bekant? NaNoWriMo är ett fantastiskt tillfälle att prioritera skrivandet och se om det verkligen är något du vill satsa på. Dessutom är det bara en månad, så ge det (och dig!) en ärlig chans! Tänk om du om en månad sitter med något som kan vara början på något fantastiskt?! Alla romaner har faktiskt börjat med en mening.

***

För någon kan det här kännas helgalet och jag förstår det mer än väl. Varför hasta fram (dåligt) text? Och nej, det här passar inte alls för alla. En utmaning som NaNoWriMo är inte heller riktigt optimal (50 000 ord är verkligen jättemycket), men när jag har deltagit har jag bevisat för mig själv att jag visst har tid för skrivandet om jag vill. Hela den här hösten har jag kommit med dåliga ursäkter (igen!). Sagt att jag inte har tid, att mitt jobb tar för mycket tid och att nästa vecka ska jag redigera. Men sen gör jag ändå inte det. Hur mycket jag än påstår att jag ska göra det.

NaNoWriMo är verkligen inte för alla, men jag skulle ändå rekommendera också den mest skeptiska att ge det en chans. Vad har du att förlora? I värsta fall skriver du inte varje dag och når inte 50 000 ord, i bästa fall röjer du skrivtid i kalendern och avslutar månaden med tusentals eller kanske tiotusentals ord på plus. Det är knappast jättebra, men det är en början.

Det är också det som är lite grejen med Nano – att våga släppa taget om den perfekta texten och bara skriva. Det är fullständigt galet men samtidigt är det rätt så häftigt att se att ord blir till meningar som blir till sidor som blir till kapitel och “plötsligt” sitter en med 50 000 ord text.

Så vad väntar du på? Börja skissa på den där romanen nu! Ja nu genast! Nu!

P.S. Här finns en intervju med Maria Turtschaninoff och mig som Svenska Yle gjorde i fjol om just NaNoWriMo!

Chick lit, romance och feelgood

En underhållande och lättläst roman skriven av en kvinna, med en kvinnlig huvudkaraktär och ett lyckligt slut kallas ofta för chick lit eller romance. Själv har jag fått svara ett antal gånger på frågor om min bok är chick lit – och inte alltid så att den som ställt frågan skulle anse att det är en bra sak. En bok skriven av en kvinna som handlar om en kvinna kan ju liksom inte vara intressant för nån annan än en kvinna. Eller?

Genren feelgood känns lite bredare och termen känns inte lika “dissad” som chick lit och romance. Men speciellt i Svenskfinland känner jag att den här typen av genrelitteratur är rätt ovanlig och osynlig. I en recension av Vad heter ångest på spanska? skrev recensenten att det är “lite av underhållningsroman faktiskt”. Eh, det är ju underhållning?

Facebook påminde mig i dag om en meme som Malin postade för ett år sen på min sida. Visst är det jobbigt med all denna dick lit. Alla dessa män som skriver böcker om män. Men så klart är en berättelse om en man, oberoende av om det handlar om kärlek eller nåt annat, mer intressant än samma historia med en kvinna i huvudroll. Ugh!

dicklit.jpg

I Sverige är feelgood en stor genre som bara växer och växer. Jag är inte alls förvånad över att feelgoodförlaget Printz Publishing köptes upp av förlagsjätten Norstedts. Underhållande, mysiga och varma romaner med lyckligt slut säljer bra – men kommer definitivt inte in i finrummen. Och romance är faktiskt en av världens mest sålda bokgenrer. Många älskar helt enkelt att mysa ner sig med böcker som inte handlar om våld och mord, utan om kärlek och fina möten människor emellan. En sorts verklighetsflykt med lyckliga slut.

En vanlig kritik mot de lyckliga sluten är att det är så förutsägbart. Varför läsa en roman om det går att räkna ut hur det slutar? Ändå har jag aldrig hört någon framföra den här kritiken mot deckare. Där vet ju läsaren också hur det slutar: fallet blir löst, tadaa! Själva spänningen ligger ju i att få veta hur allt går till och samtidigt kunna förvissa sig om att slutet blir på ett visst sätt. Det är en sorts trygghet som åtminstone jag trivs med.

Men vad är skillnaden mellan dessa genrer? För mig är chick lit roligt, underhållande, stundvis pinsamma situationer och mycket värme. Den ultimata chickliten måste väl vara Bridget Jones (som jag faktiskt bara sett på film, inte läst). Storstäder eller gulliga orter på landsbygden, män och krånglig kärlek.

  Hemsnickrat omslag till mitt chick lit-manus som stått mer eller mindre orört sen november 2016.

Hemsnickrat omslag till mitt chick lit-manus som stått mer eller mindre orört sen november 2016.

Och skillnaden till romance? Jag vet faktiskt inte. När nån säger romance tänker jag automatiskt sex och många kopplar till harlequinromaner – vilket bidrar till att “ryktet” kanske inte är speciellt gott. Men i grund och botten handlar det ju om kärlek, lycklig sådan dessutom. Jane Austens Stolthet och fördom anses vara en av de första romanceromanerna och det är väl inte så många som rynkar på näsan till den? I korthet: de två som historien kretsar kring ska få varandra på slutet.

En feelgood behöver däremot inte alls handla om kärlek utan där är spektret lite bredare. Det kan vara vänskap och familjerelationer, men ofta brukar ett litet kärleksspår smyga sig in. Wikipedia definierar det i all sin enkelhet så här: “Feelgood är en genre med syftet att få mottagaren att må bra”.

Vad tycker du om romance, chick lit och feelgood? Själv tänker jag att både min debut och Nationen är underhållning, men kunde säkert klassas in under chick lit. Sen har jag ju också ett helt renodlat chick lit-manus som väntar i datorn på min uppmärksamhet. Jag kallar det för en finlandssvensk Bridget Jones men för att vara helt ärlig minns jag knappt vad min huvudperson heter eller vad som händer, det är ju faktiskt två år sen jag skrev manuset. Men jag ser väldigt mycket fram emot att jobba med det.

Saknar skrivarkurser

Under 2017 använde jag sammanlagt nio (!) helger på skrivarkurser. Sex helger Litterärt skapande utspritt över året, en helgkurs med Mia Franck på VNF, en skrivarkurskryssning till Stockholm med Henrika Andersson och så ytterligare en helgkurs med Hannele Mikaela Taivassalo (klickar du på länkarna kommer du åt korta texter som producerats under dessa kurser).

Rätt sjukt ändå med nio helger skrivarkurs av 52 möjliga helger?! I år har jag inte varit på en enda kurs utöver veckan på Biskops Arnö, som så klart var fantastisk men det känns också som en evighet sedan. Jag blev typ nostalgisk (?!) när jag gick igenom bilder för det här inlägget. Så här skrev jag på bloggen från debutantseminariet:

Saknad är hälsosamt sägs det. Att ibland ta en paus, liksom backa lite och betrakta allt lite längre ifrån. Vila hjärnan, vila hjärtat. Att hela tiden få något, göra något, skapa något. Det kan inte sluta bra. Utan pauser kan inget födas, utan saknad finns ingen riktig lust.

P1020351.jpg

Efter fjolåret var jag (föga överraskande) rätt trött på skrivarkurser men nu märker jag att suget växer fram. Jag längtar efter att få sitta i ett (ofta tråkigt) klassrum med andra, få en uppgift och så fem till tio minuter tid på mig. Att knacka på tangenterna och se vad som hinner hända på den korta tiden. Förr hatade jag verkligen snabba skrivövningar, nu älskar jag dem. Vad som helst kan hända och det är så häftigt!

En kunde tro att alla instruktioner och restriktioner skulle göra det svårt, men det är nåt med regler som väcker kreativiteten. Extremt fascinerande!

Det finns så klart en hel del övningar ute på internet, men det känns inte riktigt som samma grej att sitta ensam hemma och knacka ner ord. En del av det roliga är ju också att höra hur andra tolkat en uppgift. Under LittSkap skrattade jag flera gånger så att jag grät, speciellt till Annes historier. Jag saknar också det där skrivande sammanhanget. Att få prata skrivande och skrivardrömmar med andra likasinnade. Att få fundera på vad som är strålande i någon annans text och ge konstruktiv kritik på det som kunde bli bättre. Att själv höra vad folk fastnar för i mina texter och vad jag kunde utveckla.

P1020325.jpg

Skrivandet är ju i grunden ett rätt så ensamt jobb. Visst har jag hjälp av fantastiska testläsare och redigeringen med Vad heter ångest på spanska? tillsammans med min redaktör var så otroligt givande och rolig. Jag älskar också att diskutera med Charlotte, både hennes och mina manus, för att hon alltid har så bra poänger. Och i morgon ska jag faktiskt få göra det! Vi har bestämt Skypedejt och jag ser så otroligt mycket fram emot att prata med henne. Reda ut skrivtrasslet i hjärnan.

Det jag önskar mig nu är en inspirerande skrivkurshelg men har inte hittat en enda helgkurs här i Finland. Måste jag liksom ordna en själv för att det ska bli av, haha? Det skulle också vara kul att samla ett gäng skrivintresserade vänner, träffas hemma hos nån och så har alla ansvar för att ha med sig någon kort skrivövning. Kanske nåt jag borde fundera vidare på?

P1020394.jpg

Överlag saknar jag skrivandet just nu, det har inte funnits tid eller utrymme för det på sistone. Men den här veckan ska jag äntligen hugga tänderna i ett skrivprojekt! Det ska bli så roligt att sjunka in i den världen och säga ett hej åt mina karaktärer jag nästan glömt bort redan. Jag känner liksom hur pulsen stiger och hur ett leende sprids i ansiktet bara av tanken på att skriva igen. Ofta känner jag ett stort motstånd att sätta i gång, men sen när jag väl är det finns det inget bättre. Och nu längtar jag. Både efter det korta och snabba skrivet och det långsamma och fördjupande.

Har du gått på skrivarkurs? Vad tycker du är bäst/sämst? Och hojta till ifall du skulle vara intresserad av en helgkurs tillsammans med mig (och kanske nån annan). Det skulle vara sååå roligt. Både att leda och gå på kurs. Om du slänger in en skrivövning (eller två) i kommentarerna lovar jag att publicera resultatet här!

P1020287.jpg

Nio tips för dig som ska gå på releasefest

Hösten är som känt böckernas högtid. De första böckerna trillar in i affärerna redan i augusti och så är det högtryck fram till bokmässorna. Det här betyder att det också ordnas både en och annan releasefest. Inför min egen releasefest i fjol fick jag en hel del frågor om hur det egentligen går till. Finns det mat? Ska en ta på sig en balklänning eller jeans? Så du som aldrig varit på en releasefest men alltid varit sugen på att gå: här kommer nio tips!

upload.jpg

1. Får jag verkligen gå på festen fastän jag inte känner författaren?
Om det är en öppen tillställning så är det en öppen tillställning. Ibland krävs en förhandsanmälan så att arrangörerna vet ungefär hur många som är på väg, men annars är det bara att dyka upp! Räkna ändå inte med att ha djuplodande diskussioner med författaren, hen är antagligen rätt så upptagen!

2. Festen börjar klockan 17, men jag hinner inte komma då. Är det okej att komma senare?
Releasefester brukar vara avslappnade tillställningar. Det är mycket mingel och allmänt häng. Missar du en programpunkt är det inte hela världen! Författaren är glad om du hinner komma och säga hej (och ja, mycket mer än så kommer ni knappast hinna konversera).

3. Bjuds det på något?
Det här varierar väldigt mycket, jag har varit på releasefester där jag inte fått något och fester där jag fått bubbel och pizza. Men jag skulle kanske inte räkna med att bli proppmätt.

upload.jpg

4. Vad ska jag ha på mig?
Det är typiskt att releasefester ordnas under en vardagskväll som en after work-tillställning och då finns det ingen som kräver att du ska ha på dig långklänning, vara sminkad till tänderna och redo att festa natten lång. Med andra ord: Kom som du är. Vissa kan ha ett tema men de flesta önskar nog bara att du har kläder på dig.

5. Måste jag ha med mig en present till författaren?
Nej. Författaren blir glad om du kommer och delar den stora dagen med hen. Jag har ändå aldrig hört om nån som blivit sur på grund av en present. Bra presenttips: en god choklad, ett presentkort för till exempel massage, en flaska gott bubbel (om författaren dricker alkohol), ett fint anteckningsblock, te eller kaffe. Den bästa presenten du kan ge är så klart att köpa boken.

6. Finns boken till salu?
Ja! På releasefester vill arrangörerna så klart sälja böcker. I och med att författaren är på plats kan du dessutom få den signerad. Oftast funkar det med både kort- och kontantbetalningar (eller Swish i Sverige).

  Foton från min releasefest som laddats upp på Instagram. &lt;3

Foton från min releasefest som laddats upp på Instagram. <3

7. Måste jag köpa boken?
Nej. Författaren blir så klart glad om du vill köpa boken men det är absolut inget måste. Men så klart du vill eller hur? Eller så lovar du att du lånar den på bibban om du inte har råd att köpa en bok just då.

8. Ordnas det program?
Det brukar vara en kort intervju med författaren, lite högläsning och så allmänt skålande och mingel. Jag har hört om releasefester med lekar och frågesporter – så i princip är allt möjligt!

9. Får jag posta bilder på sociala medier?
Ja! En författare blir glad för all synlighet. Tagga gärna författaren eller använd en eventuell hashtag (till exempel bokens namn) så hittar författaren bilderna efteråt.

***

Är det några andra frågor eller funderingar är det bara att slänga in dem i kommentarsfältet. Jag förstår att det kan kännas nervöst om du aldrig varit på en releasefest förr, men du kan ju alltid smita iväg om du inte tycker det är så kul. Jag hoppas ändå att du tack vare de här tipsen vågar och får gå på många roliga releasefester i höst. Skål!

I den här staden kommer orden

P1030299.jpg

Det finns så mycket himmel över Berlin. Så mycket som växer och lockar. Så många sprickor i trottoaren, så många steg och historier som gömmer sig under mina fötter. Jag promenerar genom staden, över trädgrenar som pressar sig igenom asfalten och blir till bucklor som ropar efter luft och frihet.

Jag vill fotografera varje fasad, kliva in genom dörren på alla restauranger, kaféer, barer. Det finns så mycket jag kunde göra, så många glas att tömma. Stadens alla balkonger är mina att dricka vin på, bakom fönstren finns hem jag kunde bo i. Där jag kunde skriva.

I den här staden kommer orden. De rinner ut ur mina fingrar, blir anteckningar i mobilen eller klotter i ett häfte. I den här staden började jag skriva, drömde för första gången på riktigt. Sa det högt: jag skriver. Jag skriver mer än blogg och artiklar. Jag skriver.

husfasad-2.jpg

Men den här resan har inte gett någon rast eller ro. Jag har inte suttit ner och skrivit. Inte så. För att kunna skriva behöver jag tid, annorlunda tid än den jag haft nu. Då får jag inte vara så nyfiken på allt omkring mig, då måste jag vara mer nyfiken på allt inuti. Lyssna på orden, låta dem träda fram. Bli till meningar. Bli till något mer. Bli till en upptäcktsfärd.

Veckorna som gått har ändå fött en längtan. En längtan efter att skriva. Att sitta ner och bara skriva. Eller bara och bara. Sällan är det så, förutom i fantasin. Men just nu är skrivandet en fantasi, en dröm, en utopi. Orden lockar och drar, vill pusslas ihop till berättelser.

Och jag, jag längtar efter orden. Jag längtar efter att hitta rätt rytm och melodi. Jag längtar efter att treva mig fram bland något som ännu inte finns. Men något som kan bli.

planufer-2.jpg

Redigeringen har börjat

Jag tänkte skriva ett inlägg som heter "så här redigerar jag", men jag tror att min redigering fortfarande söker sin form så jag börjar med ett lite försiktigare inlägg innan jag skriver ut sanningar om hur en ska redigera bästsäljande romaner (nånejnå, såna sanningar kommer ni inte att få läsa här). Men nu har redigeringen i alla fall börjat och jag tror att just början är ett av de viktigaste stegen oberoende av vad en sysslar med.

För det finns ju alltid ett motstånd. Ett sånt himla motstånd. Jag har hittat på tusen andra (otroligt oviktiga) saker att göra i stället för att sätta mig ner med min text. Alltså prokrastinerat. Jag tror varje människa vet vad jag pratar om, men nu har jag i alla fall kommit ur den fasen på nåt plan och är i gång. Jag är i gång, hurra!

Under förra veckan läste jag igenom hela manuset. Jag hade inte rört det på två månader så det var faktiskt ganska roligt att plocka upp det. Det finns mycket som är bra men det är många saker som behöver bli bättre. Det hände en hel del under vårens redigering, men nu ska det hända ännu mer! Jag har fått kommentarer av några andra och det har hjälpt mig att se de största bristerna och samtidigt satt tankeverksamheten i gång. En redigering börjar nog alltid med att en tänker.

  Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Och tänkt, det har jag gjort. Både i går och i förrgår har jag faktiskt mest tänkt, tänkt, tänkt. Jag har suttit med mitt anteckningsblock och scrollat i manuset i skrivprogrammet Scrivener (ska blogga om fördelarna med det, I promise). Medan jag tänkt har jag raderat ett antal kapitel och flyttat runt på andra. Jag har funderat på dramaturgin, valt att radera en bifigur och överlag funderat så att det knakar: hur ska den här berättelsen bli så bra som möjligt?

Det känns som om jag knappt gjort nåt när jag mest suttit och tänkt och antecknat och inte skrivit nåt, men jag har lärt mig att jag först måste veta vad jag vill, före jag kan sätta i gång med att förverkliga det. Det är liksom ingen idé att pilla i detaljer om jag senare märker att jag nog måste stryka hela kapitlet. Jag är ju inte en person som har en tydlig synopsis när jag börjar skriva, så jag är tvungen att bearbeta texten och dramaturgin rätt mycket under mina redigeringsvarv.

Men nu börjar det äntligen kännas som att det här kommer att sitta. Jag har löst några knutar, andra kommer att jag lösa på vägen. Jag har en ännu tydligare bild av Astrid, Mikael och Saga och i dag har jag äntligen faktiskt börjat redigera. Hittills har jag avverkat 6 kapitel av sammanlagt 72 – ja det är många (!) men det är rätt korta kapitel. Men jag har också åtminstone fem helt nya kapitel jag borde skriva. Och garanterat blir det en hel del pill i de flesta.

  Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Före jag började redigera min debutroman förstod jag inte alls när folk på sina skrivbloggar skrev om att de raderat hela kapitel eller hejvilt flyttat runt på dem. Jag fattade liksom inte hur det fungerade och tänkte att det måste ju bli hål i berättelsen i så fall. Men så är det faktiskt inte alls. Det mesta går att flytta på eller radera och ofta krävs inte ens så stort arbete. Nu valde jag till exempel att flytta fram en stor händelse så att allt kring den händelsen skulle bli mer logiskt och samtidigt blir dramaturgin för hela boken bättre. Så smidigt, eller hur?

Ja ja, det här låter säkert inte helt klokt när jag inte kan berätta vad det handlar om men just nu är jag i alla fall försiktigt optimistisk och ganska ivrig på att göra det här till en förbannat bra bok. Men ni kan ju fråga om nån vecka hur jag känner mig, hehe. Och är det nåt ni funderar på kring redigering eller kanske just min redigering då är det så klart bara att ställa en fråga. Fyra veckor till min egen deadline, iih!

Royaltyn rasslar in på kontot – nu är jag rik! Eller?

Under min coachning ville min coach att jag skulle säga följande mening: "Jag älskar pengar." Jag skrattade lite och kände mig helt knasig när jag sa det, men jag gjorde det trots att jag egentligen ville avfärda meningen. Jag älskar pengar. Vem säger så? Åtminstone inte jag enligt mig själv. Som frilansare med ojämna inkomster tänker jag så klart en hel del på pengar (och att det finns tillräckligt av dem), men är lyckligt lottad och har aldrig på riktigt varit tvungen att tänka på om pengarna faktiskt räcker till.

Jag är absolut ingen miljonär, men jag är inte fattig heller, fastän jag ibland kallar mig fattig kulturarbetare. Men riktigt så är det ju inte. Jag tjänar tillräckligt på mitt riktiga jobb (inte jättemycket, men tillräckligt) så att jag kan skriva. Jag tror Peppe nån gång skrivit om det att det egentligen bara är folk som har tillräcklig ekonomisk trygghet som har tid att skriva skönlitterärt – eller åtminstone tillräckligt med tid fär det. Samtidigt som skrivandet är en extremt billig hobby, så det finns ju en viss dubbelhet här. Men för att kunna skriva bra och fokusera på det krävs pengar – eller åtminstone en möjlighet till pengar.

All tid jag lägger ner på mitt skönlitterära skrivande är nämligen bort från något jag faktiskt kunde få betalt för "på riktigt". Jag har nämligen nyligen fått min royaltyrapport som visar hur många böcker jag sålde i fjol och hur mycket jag nu får fakturera mitt förlag. Fastän summan är något högre än jag hade hoppats på är det ändå inte ens en hel månadslön. Inte ens nära en månadslön. Jag skrev om det här med författarskap och pengar på Debutantbloggen och tänkte att det är dags att ta upp ämnet här på egen blogg. Så här skrev jag i september 2017:

  En humorist skulle kanske skriva "Pengar växer inte på träd" men jag är ju inte sån.

En humorist skulle kanske skriva "Pengar växer inte på träd" men jag är ju inte sån.

Pengar, pengar, pengar

“Grattis till din debut! Är du författare på heltid nu?”

Den här frågan har vissa, med all välmening så klart, ställt mig under den senaste månaden. Jag har skakat på huvudet och kanske skrattat lite. Nej, jag är verkligen inte författare på heltid. I alla fall inte ur ett ekonomiskt perspektiv – att jag lägger ner massvis med tid och tankeverksamhet på att skriva och marknadsföra betyder inte automatiskt att jag skulle kunna glömma allt annat jobb och leva på min bok.

Det är faktiskt ytterst få författare i Sverige och Finland som lever på sitt författarskap – och det är väldigt få debutanter som lyckas med det. Om ens någon? Det förskott jag fått för min debut har gått åt till att trycka upp vykort, tygkassar och att ordna releasefest. Utöver det blev det inte många euro över. En kompis trodde en gång att förskottet skulle vara ungefär 20 000 euro, jag skrattade så mycket då. Med en sån summa kunde jag faktiskt nästan leva på en bok om året.

Men för att en författare ska få pengar måste en bok sälja. Mycket! Under 2015 såldes en finlandssvensk bok i medeltal i 682 exemplar enligt en utredning av tankesmedjan Magma. Alltså 682! Undersökningen omfattar alla utgivna böcker, allt från stort förlag till egenutgivning.

Om vi då räknar med att en författare får ungefär några euro eller några tiotals kronor per bok kan vem som helst räkna ut att ingen lever på 682 sålda böcker om året. Den finlandssvenska marknaden är naturligtvis mycket mindre än den svenska (jämför en population på cirka 290 000 med cirka 9 miljoner), men jag tror att det här inte är jättelångt ifrån den svenska sanningen.

Tyvärr hittade jag ingen liknande statistik för Sverige, men i en artikel i Tidningen Skriva (från 2012) uppskattar Svenska författarförbundets ordförande att bara cirka 100 av förbundets 2700 medlemmar kan leva uteslutande på sina böcker. Alltså knappt fyra procent!

Det här är ju inga nyheter för yrkesverksamma författare – de flesta är medvetna om de ekonomiska realiteterna. Väldigt få skriver för att bli rika, det finns nämligen väldigt många andra enklare och behändigare sätt att tjäna pengar på.

Med det sagt betyder det inte att man inte kan tjäna några pengar alls. Visst blir det några slantar för boken och det blir några slantar till för författaruppträdanden. I den bästa av världar lyckas man få arbetsstipendium och kanske bli översatt. Många bäckar små alltså ifall man inte råkar heta Camilla Läckberg eller Fredrik Backman.

Själv jobbar jag som frilansjournalist och företagare och min lön består redan av många små inkomster, så det här är nåt jag är van vid. Lite skämtsamt sa jag att jag inte skulle behöva oroa mig så mycket för min ekonomi om jag skulle sälja 10 000 ex av min bok, och så råkade jag hitta ett blogginlägg från Sölve Dahlgren där han räknat ut att det är ungefär så många böcker en författare borde sälja varje år för att kunna leva på det.

Men då gäller det att skriva en bok om året och också få den publicerad. Varje jävla år.

Så det här med pengar och författarskap hänger sällan ihop, men det är nog inte därför någon skriver heller. Eller åtminstone inte jag.

***

P1010883.jpg

Nu är jag ju inte riktigt uppe i 10 000 ex om året. Eller ens nära något sådant. Och jag kommer inte ut med en bok varje år, så det här att leva på skrivandet är nog något som inte kommer att ske på länge – egentligen drömmer jag inte ens om att leva helt heltid på mitt författarskap eftersom jag trivs så bra i min journalistroll. Eller kanske säger jag så för att gardera mig och avfärda drömmen om författarskap på heltid för att den känns så utopistisk? Vet inte.

Det som hjälper med ekonomin i år är ju mina två (!) stipendier i vår. Under coachingen skulle jag skriva ner vad drömscenariot inom olika livsområden såsom hälsa, kärlek och familj är och på pengar skrev jag "10 000 euro stipendiepengar om året" (plus en del egen fakturering då). I år har jag blivit tilldelad 7000 euro i stipendier – jag kan knappt tro det alltså! Jag är ju bara 3000 euro ifrån min dröm?! Så fastän jag inte ville ta coachens ord i munnen får jag väl bara lov att erkänna: jag älskar pengar. För utan pengar är det nämligen ganska svårt att leva. Eller skriva.

P.S. Köp min bok! Eller låna den på bibban! Eller rekommendera den till någon annan! Tack! Jag tackar dig i juni 2019 när royaltyn för 2018 rasslar in.

  Inte jätterik men glad ändå. Alla bilder i inlägget är från Lund. &lt;3

Inte jätterik men glad ändå. Alla bilder i inlägget är från Lund. <3

Varifrån kom idén till Nationen?

Nästa vecka ska jag börja redigera Nationen – alltså det som förhoppningsvis ska bli min andra roman. Jag tror det blir femte eller sjätte redigeringsrundan nu?! Och förhoppningsvis den sista riktigt "stora" redigeringen. I augusti ska min förläggare läsa och så får vi se vad som händer med Astrid, Mikael och Saga. Fastän jag blivit utgiven tidigare finns det som sagt ingen garanti på att mitt förlag vill ge ut det här manuset. Och även om manuset blir antaget vet jag att det kommer att krävas ytterligare redigering, men jag hoppas på att få de grövsta "missarna" åtgärdade nu.

Nationen är ett projekt som levt med mig i över fyra år. Våren 2014 skrev jag ner de första anteckningarna kring vad jag tänkte mig att det skulle bli och under NaNoWriMo i november 2014 skrev jag det första utkastet. Då var manuset drygt 50 000 ord, nu har det svällt till 75 000 ord och landar väl nånstans kring den här ordmängden i sin slutliga version.

Från början hade jag tänkt att Nationen skulle bli en "galen roman". Titeln hade till och med undertiteln "en akademisk fylla" (haha något oklart vad jag menar, antagligen bara fylla), men för varje redigeringsrunda smyger det in sig mer och mer allvar i texten. Alla karaktärer har drömmar de inte riktigt vet hur de ska uppfylla och problem som hindrar dem från att göra det de vill. Eller så vet de inte riktigt vad de vill. Alltså klassiska ingredienser för en (genre)roman.

P1020675.jpg

Eftersom jag jobbat så länge med projektet är det så självklart för mig vad det handlar om och framförallt varför jag valt att skriva just den här romanen. Jennifer påpekade i våras att jag borde skriva ett inlägg om varifrån idén kommer och nu är det äntligen dags. Så varifrån kommer egentligen idén till Nationen?

Jag har själv varit väldigt aktiv i studielivet – bland annat som ordförande i min studentförening StudOrg. Jag hängde också en del på Nylands nation och älskade överlag min galna studietid fylld av fester, knäppa händelser och framförallt alla fina vänner. Från början var tanken med Nationen att skriva en sorts hyllning till studieliv. Och nån sorts romantiserande hyllning är det väl fortfarande. En studiekompis som läste manuset (i ett ganska tidigt skede) sa att hen aldrig känt lika stor igenkänning med någon text – och det är precis det jag är ute efter.

Nationen utspelar sig i Helsingfors och det mesta finns "på riktigt", men själva nationen, Västra Nylands Nation, har jag hittat på för att kunna ta mig vissa skönlitterära friheter. Jag behöver inte förhålla mig till någon existerande nations traditioner, utan får fritt hitta på vilket har varit så otroligt skönt. Mycket av det jag skriver om baserar sig så klart på mina egna erfarenheter, men har blivit omskrivet i en skönlitterär form och det mesta är faktiskt helt hittepå.

I Nationen får läsaren följa med Astrid, Saga och Mikael som alla studerar olika ämnen och befinner sig på lite olika platser i livet men alla har någon anknytning till Västra Nylands Nation. I slutet av det här inlägget kan du läsa hur början på det första kapitlet ser ut (just nu). Antagligen kommer det att ändras en del, men så där på det stora hela börjar storyn sitta nu. Jag blev förresten intervjuad av Ratata om mitt skrivande och där berättar jag också lite om inspirationen till Nationen.

Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med manuset nu i sommar. Jag har 5,5 vecka tid på tills jag ska åka till Berlin och planen är att jag ska vara klar med redigeringen senast då. Den här veckan har jag känt ett nästan märkligt motstånd eller till och med vemod inför redigeringen. Kanske för att jag tror att det här blir den sista riktigt stora bearbetningen? Men på måndag ska jag läsa manuset från början till slut och sen är det redigering redigering redigering som gäller.

Hoppas det här klargjorde på ett ungefär varifrån idén kommer och vad det handlar om. Fråga gärna om nåt blev oklart så ska jag berätta mer! Och så får ni gärna skicka pepp och inspiration för min stundande redigering. Det känns alltid lika nervöst innan jag kommer i gång. Kan jag fixa det här? Kan det här faktiskt bli en bok? Iihh!

När inget någonsin är tillräckligt

Den här våren har jag funderat på mig själv, min identitet, mitt skrivande, mina drömmar, min framtid och mitt författarjag mer än någonsin tidigare. Kanske inte så konstigt i och för sig med tanke på att jag debuterade i augusti och hela hösten blev en dimma av jobb, debutantliv och en komplicerad kärlekshistoria. Dessutom är det här frågor jag behandlat tillsammans med min coach och därför tänkt extra mycket på och också blivit utmanad att ifrågasätta mina tankemönster.

En sak har blivit tydlig för mig under den här våren. I min journalistroll tvivlar jag sällan på mig själv. Jag vet att jag skriver bra, sakliga och tydliga artiklar. Jag är en som många gärna anlitar för att jag gör ett gott jobb och för att jag är pålitlig. På sistone har jag fått jättemycket fin respons för mina texter, vilket så klart gläder mig. Jag bloggade om det här för en dryg månad sedan – om hur säker jag är i min journalistroll. Det är väldigt sällan (läs: typ aldrig) jag känner att jag inte får ihop en artikel. Och jag brukar aldrig stirra på en tom sida. Överlag är det min största styrka. Det ramlar alltid ord ur mina fingrar – oberoende av vad jag skriver.

P1020346.jpg

Samtidigt är jag så otroligt osäker i min författarroll. Trots att jag fått många fina recensioner känns det ändå som om jag längtar efter nåt mer. Också det här har jag bloggat om för nån vecka sen, men det är som de här tankarna snurrar och cirklar runt i hjärnan på mig. Jag längtar efter någon sorts officiell bekräftelse för mitt skönlitterära skrivande, men jag är lite osäker på vem som ska ge den bekräftelsen?

De här tankarna dök också upp i och med att jag läste Ellens inlägg där hon skriver hur viktig en recension i en svensk dagstidning var för henne. Och det är stort! Ibland kommer jag på mig själv att avundas Ellens framgång – inte för att jag inte skulle unna henne det, verkligen inte, men ändå. Sen känner jag mig som en fjant. Hon förtjänar den framgången, alla gånger! Plus att: hennes eller någon annans framgång är inte bort från mig. Inte på något sätt. Men ändå finns den där jobbiga känslan av avundsjuka där. Jag skäms men det går ändå inte att släppa, ugh.

  Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Ett leende på ytan, en storm inormbords.

Just nu känns det som om jag håller på att växa ifrån något gammalt och in i något nytt. Det är inte så himla mycket som händer på ytan, men det stormar inom mig av osäkerhet, hopp, irritation, glädje. Så många olika känslor som jag inte blir klok på. Jag ömsar skinn på så många plan samtidigt som jag känner att jag är samma gamla jag, men i en lite fräschare förpackning eller nåt (snygg metafor här va). Inför debutantseminariet på Biskops Arnö var jag som sagt mest rädd för att det jag skriver inte ska vara fint nog jämfört med resten av gänget. Att jag borde skriva något annorlunda, på ett annat sätt för att verkligen räknas.

Men räknas av vem? Jag vet faktiskt inte. Den där längtan av en yttre bekräftelse som sist och slutligen inte kan komma från någon annan än mig själv. En bloggare skrev till och med att min debut var den bästa boken hon läste i fjol – det om något borde väl vara tillräcklig bekräftelse? Att någon tycker det jag skrivit var det bästa hen läst det året. Varför känner jag ändå att jag vill ha mer? Varför är det alltid så att inget någonsin är tillräckligt?

Debutantseminariet på Biskops Arnö

P1020524.jpg

Jag måste erkänna att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig av debutantseminariet på Biskops Arnö, men det blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Innerst inne var jag faktiskt rädd för att det skulle vara jag och ett gäng finlitterära poeter som diskuterar kultur och konst med ord jag knappt förstår.

Så blev det verkligen inte. Den här veckan har jag skrattat så otroligt mycket. Men jag har också varit med om många intressanta samtal om litteratur och kultur och vad som är fint och fult och om det finns någon objektiv sanning om vad som är "bra" när det gäller kultur. Visst var vi ett brokigt gäng personer som skriver på väldigt olika sätt, men vi älskar alla text och det var också det som förenade oss.

  Bästa gänget! &lt;3

Bästa gänget! <3

Jag är så otroligt tacksam över att jag fick ta del av den här över femtioåriga traditionen. Att jag i fem dagars tid fick hänga med sexton andra författare från hela Norden. Det allra bästa var faktiskt att höra folk läsa på sina egna språk. Jag tror inte jag någonsin hade hört färöiska till exempel men förälskade mig direkt i hur språket låter. Och isländska!

Överlag var det en vecka fylld av värme, glädje, många skratt och framförallt alla de intressanta samtalen. En 25-årig Kugge hade antagligen tyckt att vissa samtal var för flummiga, men den 31-åriga Kugge har lärt sig att uppskatta också flummiga och teoretiska samtal. Vi hade sammanlagt tre föreläsningar och den absolut bästa var med danska Kristian Vistrup Madsen som i 45 minuter läste ur utskrivna papper.

  Ett fint gäng debutantböcker.

Ett fint gäng debutantböcker.

Ja du läste rätt. I 45 minuter lyssnade vi på en person som läste rakt upp och ner från sina papper och jag har säkert aldrig varit lika fängslad av någon annan föreläsning. Han satte så många tankar i mitt huvud och var på alla sätt så otroligt inspirerande. Så här antecknade jag under föreläsningen:

Han pratar om Berghain, Grindr och hudhunger i en idyllisk miljö på en ö ute i Mälaren. Det går inte att komma längre ifrån den verklighet han pratar om än den här. Är den tid han pratar om en tid vi alla lever i, eller bara en del? Vad betyder verklighet och finns det något sådant?

  Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Kanske jag själv håller på att förvandlas till en flummig kulturmänniska, men Vistrup Madsens föreläsning var så otroligt gripande och jag ville citera ungefär allt han sa. Två citat som jag fastnade extra mycket var: "If you start going on dates thinking that your'e going to write about it, it's going to change it. [...] What's the difference between research and something that becomes your life."

Alltså sååå bra. Vi pratade också om hur det egentligen är omöjligt att skapa något ur intet. Allt vi skapar finns någonstans inom oss i en form eller annan, men för vissa saker är det så klart svårare att hitta rätt ord och formuleringar. Men mitt liv är mitt största material. Eller som Vistrup Madsen sa: "You have a stupid one night stand and turn it into something beautiful." Känns ungefär som mitt skrivande i ett nötskal.

Vad väcker det här för tankar hos dig? Är det för flummigt eller sätter det i gång något i din hjärna? Obviously kan jag inte förmedla ens en bråkdel av det han sa, men det gjorde ett bestående intryck på mig. Själv är jag som sagt bara så otroligt glad och tacksam för att jag fått ta del av det här sammanhanget och träffat sexton fantastiska personer som förhoppningsvis är mina skrivande vänner för resten av livet. Så om den här texten är extra lyrisk är det nog bara för att jag är lite hög på livet just nu.

Snälla låt mig skriva

Saknad är hälsosamt sägs det. Att ibland ta en paus, liksom backa lite och betrakta allt lite längre ifrån. Vila hjärnan, vila hjärtat. Att hela tiden få något, göra något, skapa något. Det kan inte sluta bra. Utan pauser kan inget födas, utan saknad finns ingen riktig lust.

Jag tänker på det samtidigt som jag lyssnar på en föreläsning om tid och rum. Han pratar om att lyssna, tolka och ta in. Hans röst fyller rummet men mina tankar vandrar iväg, blicken letar sig ut genom fönstret. Träden svajar av och an, av och an i den hårda blåsten. Jag kan inte höra löven susa, men ändå gör jag det. När det är riktigt tyst i föreläsningssalen hör jag faktiskt hur vinden rasslar. Hur träden slits fram och tillbaka. Jag både ser och hör. Ser och hör.

P1020316.jpg

En annan sommar skulle det här vara en vacker sommardag, i dag är det något annat. Jag säger att det kyligare vädret hjälper mig att tänka, men jag undrar om det är en lögn. Jag undrar om något av det jag säger är sant eller om jag bara pratar för att fylla ut tomrummen. Babblar som vanligt. Babblar tills jag kommer ihåg att jag skulle vara tyst.

Men tystnad och jag existerar sällan på samma sida. Nu också sitter jag och skriver ner det här för att jag inte klarar av att sitta stilla och bara lyssna. Mina fingrar längtar efter text, saknar orden. Det är nästan så det värker, som om orden bara väntar på att få komma ut. Komma fram. När får de komma? Får de komma nu?

P1020313.jpg

En annan föreläsare säger: "Som konstnär är du fri, men du måste veta varför du gör dina val." Hon menar att vi är fria att göra vad som helst, men vi måste veta varför vi gör det vi gör. Hela våren har jag varit fri men först nu påminns jag verkligen om varför jag valt att leva så här. Och fastän jag varit fri, mer fri än någonsin, har någonting skavt den sista månaden. Något har fattats. Något: mina ord. En lust att skriva.

Saknad är hälsosamt sägs det. Men nu har jag saknat tillräckligt länge. Nu är jag redo. Nu måste jag få skriva. Snälla låt mig skriva. För jag mår inte bra när jag inte skriver. Inte längre. Snälla, bara låt mig skriva.

P1020324.jpg

Det här var ett lite annorlunda inlägg än vad jag brukar skriva. Vad tycker du, vill du läsa mer liknande i fortsättningen? Kommentera eller klicka på hjärtat så vet jag. Tack!

Poesitorsdag – 3 dikter om kärlek

Nu blir det poesitorsdag! Och inte bara i dag, utan också de följande fem veckorna här på bloggen. Och när poesitorsdag är slut är det redan dags för juli, hur sjukt?! Det har redan gått flera veckor sedan NaPoWriMo, alltså min poesiutmaning som gick ut på att skriva en dikt om dagen, tog slut. Planen var att publicera ett urval av de dikterna här på bloggen. Jag hade funderat på hur jag skulle lägga upp det och Jennifer föreslog att jag skulle välja ut de tre bästa, tre sämsta och så vidare.

Jag tyckte det lät som en bra idé men när jag började gå igenom mina dikter insåg jag att alla vara så suveräna att det inte skulle gå att skrapa ihop tre dåliga. Haha nånejnå, men i stället kör jag sex olika teman. Vi börjar så klart med kärlek – vad är väl grunden till poesi och litteratur om inte (o)lycklig kärlek?

De fem följande veckorna blir det sen dikter som går under följande teman: väder (sexigt va?!), en ny början, rädslor, skrivandet och resor. Hoppas ni tycker det här ska bli kul för nu kör vi i gång. Tre dikter om kärlek av poet von Kügelgen, var så goda!

P1010544.jpg

7.4.2018

när jag kör följer jag regler
stannar för rött
glömmer aldrig säkerhetsbältet

när jag blir kär glömmer jag reglerna
kör hundra kilometer i timmen mot rött
glömmer alltid mig själv 

kör eller kär
bara en vokal som skiljer åt
bara en vokal som ser till att
mitt hjärta glömmer säkerhetsbältet
hur många gånger jag än kraschar

 

12.4.2018

vill du veta hur ditt liv
ser ut om ett år
vill du veta vem du möter
vem som kysser dig till näst? 

eller vill du låta livet
överraska dig
och kanske
ta en plötslig sväng?

 

27.4.2018

senast jag landade i Helsingfors
satt du bredvid mig
men ändå inte 

jag hade så ont i öronen att jag grät
men du lyssnade inte på mina tårar
du lyssnade på något annat

jag grät för att jag hade ont i öronen
och för att jag nog visste
hur det skulle gå 

två och en halv månad senare landar jag
utan tårar och utan dig
nu är det inget som gör ont

***

Jag publicerade också en bonusdikt som en bild på Instagram, lägger också med bilden här. Av nån anledning känns det extra sårbart och nästan pinsamt för mig att dela med mig av de här dikterna. Jag har ju nästan svårt att kalla dem för dikter. Och just därför delar jag dem och kallar dem för dikter. Jag tror det är bra att gå lite utanför sin bekvämlighetszon alltid då och då.

minafötterledermig.png

Sluta jämföra dig med andra

  Gårdagens solnedgång.

Gårdagens solnedgång.

Hej från Lund! Jag har haft det så otroligt bra här att jag knappt kommit ihåg resten av världen eller haft någon tid över för bloggen, men jag antar att ni alla är ute och njuter av det fantastiska vårvädret i stället för att refresha min blogg stup i kvarten. Åtminstone här har vi haft fantastiskt väder – är sommaren verkligen här för att stanna?!

Först måste jag ju börja med att konstatera hur magiskt internet är. Tänk att Charlotte och jag fått kontakt med varandra via våra bloggar under hösten 2014. Då läste jag också första gången ett utkast till det som till slut blev Middagsmörker och vi började höras då och då. Vi träffades första gången våren 2015 när jag var i Malmö och hälsade på en kompis. Sommaren 2016 åkte jag till Lund för att bo hos henne och hennes familj och nu är jag här igen! Vi har väl inte setts mer än tio gånger i "riktiga livet" men det spelar ingen roll. Att hänga med Charlotte är så himla roligt och enkelt och vi har inte haft en enda tråkig eller tyst stund.

Eftersom vi båda är författare och drömmer om att skriva många böcker fler är det naturligt att cirka 95 procent av vårt snack handlar om böcker, skrivandet och förlagsbranschen. Något vi snackat extra mycket om den här gången är känslan av att inte räcka till. Att inte få tillräckligt mycket uppmärksamhet eller recensioner, att det inte finns ett tillräckligt stort intresse för våra böcker. Att vi känner att vi står lite utanför.

  Charlotte och syrenerna.

Charlotte och syrenerna.

Med andra ord: vi jämför oss med andra författare och är nog lite avundsjuka på dem som det verkar gå så mycket bättre för. Författare vars romaner blir sålda till andra länder, som säljer skitmånga böcker, som uppmärksammas och recenseras gång på gång på gång. Det känns så otroligt småaktigt att vara avundsjuk, men jag antar att det är väldigt mänskligt.

Samtidigt så är det så lätt att bli blind för de egna framgångarna. Charlotte är ju lite längre på sin författarbana än jag med en färdigskriven & utgiven trilogi plus att hon debuterade som barnboksförfattare nu i vår. Fyra böcker alltså och fler på gång! Dessutom ska bilderboken översättas till danska. I mina ögon går det otroligt bra för henne och jag kan ibland känna mig avundsjuk på det. Samtidigt som jag är jätteglad och stolt över henne, hon förtjänar verkligen allt det fina hon fått vara med om och jag vill ju inte att hon ska ha "mindre" av något, men önskar att jag en dag kunde ha en lika fin meritlista.

Så under mina dagar här har vi pratat mycket om att vi måste sluta jämföra oss med författare som blir sålda till 29 länder eller som säljer 100 000 böcker. Vi måste sluta jämföra oss med andra för att inse hur mycket vi själva åstadkommit. Själv har jag ju "bara" gett ut en bok. Inte flera. Bara en. Den boken har inte blivit översatt eller såld någonstans. Den har inte sålt flera tusen. Jag har ingen agent eller någon som vill göra film på boken.

  Ibland tar det en stund för en del blommor att slå ut i blom. Det går inte att försnabba processen, så det gäller att njuta under resan.

Ibland tar det en stund för en del blommor att slå ut i blom. Det går inte att försnabba processen, så det gäller att njuta under resan.

Men. Jag har blivit utgiven. Och inte bara det. Det trycktes en andra upplaga bara någon månad efter att boken kom ut. Jag har fått massvis med fina recensioner. Det är många som har älskat min bok. Och det viktigaste av allt: jag själv älskar min bok och det kommer jag alltid att göra. Jag kanske en dag kan tycka att boken kunde ha varit mycket bättre, men jag kommer alltid att vara stolt över den. Dessutom inser jag att det garanterat finns en hel del människor som är avundsjuka på mig som klarat nålsögat och blivit utgiven.

Min författarkarriär blev väl ingen megasuccé efter första boken. Men det är helt okej. För om jag jämför mig själv med mig själv 2016 när jag senast besökte Charlotte så har det ju hänt en hel del. Liksom bara en sån sak som att min största dröm gick i uppfyllelse: att en bok skriven av mig blev utgiven. Jag måste nog säga det en gång till för att fatta: en bok skriven av mig blev utgiven.

  Självporträtt på en ändå nöjd författare bland skånska rapsfält.

Självporträtt på en ändå nöjd författare bland skånska rapsfält.

Det är så lätt att glömma allt en åstadkommit och fokusera på allt det en inte åstadkommit. På nästa mål och sen nästa och aldrig landa i det som finns. Därför ska jag nu försöka tagga ner lite och bara vara nöjd och glad över att jag kommit så här långt. Och så klart ge mitt allt för att Nationen ska bli så bra jag kan göra den. Mer än så kan jag faktiskt inte göra. Det enda jag verkligen kan påverka är min egen text. Allt annat är en bonus.

Har du nån strategi för att sluta jämföra dig själv med andra? Eller kanske du inte ens gör det? Jag tror ju att sociala medier gör att vi allt mer jämför oss själva med andra och glömmer att sociala medier bara visar en del av helheten. Det är lätt att visa upp framgångarna, mer sällan snackar vi om sånt som inte går så bra. Själv har jag ju ingen aning om Nationen kommer att bli antagen och utgiven. Jag kan ärligt säga att jag är livrädd för att bli refuserad, att inte räcka till. Därför påminner jag mig än en gång: det enda jag verkligen kan påverka är min egen text. Allt annat är en bonus.