Öppna dörren till läsning

När en läsare plockar upp min bok vill jag att läsningen ska kännas lätt och lockande. Jag vill att läsaren glömmer bort tiden och känner suget att vända blad efter blad. Jag skriver inte krångligt, enligt vissa kanske jag till och med skriver för enkelt, men frågar ni mig så finns det inte något sådant som för enkelt. Ifall nu inte nån råkar skriva en roman endast bestående av treordsmeningar (och det gör väl ingen?).

En av de allra bästa kommentarerna jag fått på min debutroman lyder som följande: “Dessutom förde läsningen med sig en helt oväntad följd som jag skilt vill tacka för. Jag har ända sen barnen (alltså sen 2012) haft svårt att hitta ro att njuta av skönlitteratur, men den här boken återuppväckte min kärlek till att läsa och nu läser jag igen varje kväll innan läggdags. Tack för att din bok öppnade den dörren igen, jag har saknat läsning!!”

Jag har ibland skämtat att min debut kan vara en gateway drug för mycket hårdare substanser. Börja med att läsa min bok så kommer du garanterat att hitta läslusten. Eller ja, beror ju så klart på vem du är, enligt en recension så är min bok inte särskilt lockande alls: “Snabbläst har folk beskrivit den som. För mig tog det två dagar att läsa första 30, sidorna. Sen ville jag ge upp: varför öda tid på dålig litteratur när det finns så mycket bra?” Så ja, inte en bok för alla. Precis som ingen bok är det. Vill du läsa fler dåliga recensioner på min bok hittar du dem här, eller varför inte ta till dig några hyllningar också?

lyckligförfattare.jpg

Under min releasefest för Vad heter ångest på spanska? hade jag en frågesport där en av frågorna löd så här: Vad är bokens lix-index (läsbarhetsindex)? a) 29 = mycket lättläst, barnböcker, b) 36 = lättläst, skönlitteratur, populärtidningar, c) 43 = medelsvår, normal tidningstext. Den frågan hade ingen rätt svar på. Bokens lix-index är nämligen 29! Det fick jag reda på genom att klistra in hela romantexten i en Lix-räknare.

Någon som är ute efter att skapa stor romankonst skulle kanske bli förnärmad om den egna romanen skulle klassas lika lättläst som en barnbok, själv blev jag bara glad. Det betyder ju att boken är tillgänglig också för personer som inte har lika lätt att läsa som just jag.

Det bekräftades än en gång i dag. Jag blev nämligen taggad i ett Instagram-inlägg som ledde mig till den här recensionen. Utöver de superfina orden i bloggen hade läsaren skrivit följande på Instagram: “Detta är mitt personliga rekord. Jag har nog aldrig tidigare läst slut en bok på under två veckor.” Ja vet ni, det gjorde mig himla glad! Ännu gladare är jag att min bok som nu i dagarna fyller två år fortfarande hittar nya läsare!

Hurdan är du som läsare? Föredrar du lättläst eller mer litterära romaner?

Mitt nya skrivliv

När jag startade eget för snart fem år sedan var en av mina främsta tankar att jag ville skapa utrymme och ro för mitt skrivande. Hösten 2014 gjorde jag inhopp på radionyheterna och frilansade och det blev helt enkelt för mycket, så jag valde att sluta på nyheterna och helt satsa på frilansande och mitt skrivande. Att vara min egen.

Åren gick och för varje år gick också frilansandet bättre. Jag fick större kunder som betalade mer men också krävde mer. Mellan oktober i fjol och maj i år har jag jobbat som en dåre. Levererat till hundra olika håll, varit sur och stressad. Och det värsta? Jag har knappt haft någon tid för mitt skrivande.

processed_IMG_20190803_182848-01.jpeg

Mer än en gång under våren tänkte jag: det var ju inte alls så här det skulle gå. Jag blev min egen chef för att ha mer tid och energi för att skriva, inte mindre. Så nån gång i maj satte jag mig ner med penna och papper och skrev följande ord: Så här ser min drömhöst ut. Efter det följde en lista som ser ut så här:

  • yoga varje dag

  • firmajobb måndagar & tisdagar

  • skriva onsdag–fredag (med undantag för mejl varje dag)

  • två veckors skrivresa i oktober/november

  • säga nej till allt som känns fel i magen eller inte är tillräckligt välbetalt – fråga: vill jag verkligen lägga min tid på detta?

  • läsa varje dag/minst en bok i veckan

  • fria skrivövningar

  • gå på museum 1–3 gånger per månad

Det jag längtade efter var att få tänka fritt, att få vara kreativ, att skapa något i lugn och ro, att skapa något som inte behöver bli något. Leka, testa, undersöka. Helt enkelt hitta nån sorts skrivglädje igen. Så som jag jobbat på sistone har jag inte haft någon kapacitet att skriva. Skrivandet har hamnat längst ner på listan och när jag avklarat allt annat på to do-listan orkar jag inte vara kreativ, så jag skippar skrivandet, vilket å sin sida leder till att jag är sur och tvär för att jag inte hinner/får/kan skriva. En klassisk ond cirkel.

processed_IMG_20190802_222123-01.jpeg

Så nu, i dag faktiskt, har jag börjat mitt nya skrivliv. Det började mer än väl. Jag skickade in den redigerade versionen av Nationen till min redaktör och en testläsare. Jag vet att mycket arbete ännu återstår, men nu känns den faktiskt mycket bättre och rätt så färdig (men vi får säga vad jag får för kommentarer). I dag är det också faktiskt exakt två år sedan Vad heter ångest på spanska? kom från tryckeriet, så det blev en fin symbolik. Som ni kanske vet älskar jag sånt, att hitta symmetri och likheter i tillvaron. Det ramar in livet på nåt sätt.

Efter att jag hade skickat in manuset kände jag mig nöjd och glad och sedan … Lite vilsen. Vad är det liksom meningen att jag ska göra under alla dessa kreativa dagar? Och är det verkligen tillåtet att göra så här? Att inte “jobba”? Sedan påminde jag mig själv om att jag faktiskt jobbat svinhårt första halvan av året och att jag har en väldigt snäll chef som inte bryr sig om traditionella arbetstider och lutherska värderingar. Att jobba måndag till fredag, nio till fem är så himla 1990-tal.

För att råda bot på min ångest skrev jag en lång lista på saker som jag kan göra under mina kreativa dagar. Hittills har jag kommit på 23 grejer, antagligen kommer jag på många fler. Men som exempel kan jag göra till exempel följande: göra skrivövningar, läsa en bok, ta en tupplur, yoga, läsa igenom gamla texter och se om det finns nåt i dem, cykla eller åka buss till random stadsdelar, gå på gator jag aldrig gått på, anteckna allt, skriva poesi, se inspirerande Ted talks, tjuvlyssna på folk.

Alltså helt enkelt försöka skapa utrymme för nya tankar, lite luft i tillvaron.

processed_IMG_20190806_083038-01.jpeg

Jag är så otroligt nervös för att jag inte kommer att lyckas med det här, att jag liksom glider in i jobb-jobbet och tackar ja till sånt jag inte vill, orkar eller hinner med. Att mitt “riktiga” jobb äter upp av min kreativa tid. (När ska jag lära mig att mitt kreativa jobb också är riktigt jobb?)

Det kommer att bli en utmaning att hålla sig ifrån att skriva artiklar eller boka intervjuer om jag inte har nåt annat än tupplurar och tjuvlyssning på dagens agenda. Men jag lovar att jag ska göra mitt bästa! Jag ska också försöka göra upp nåt sorts regler, typ att jag får jobba en timme varje dag om det känns värt att göra det. Men max en timme och inget mer. Sen är det museum, okända gator och poesi på listan.

Vad tror du, kommer jag att lyckas? Jag är också nyfiken på om du gjort något liknande och har tips. Överlag vill jag höra vad du tycker om mitt experiment. Är det liksom okej att göra så här? Eller va fan, klart det är okej! Jag behöver ingens tillstånd.

Fem frågor om egenutgivning

När jag kämpade med att få Vad heter ångest på spanska? antagen funderade jag på att ge ut boken själv. För att jag trodde på den och verkligen ville att det skulle bli bok. Nu blev det ju så att jag blev antagen av Förlaget och kunde glömma tankarna på egenutgivning, men jag följer med stort intresse med författare som publicerar sina egna böcker.

För det första är det en stor ekonomisk satsning – kommer boken att sälja? För det andra finns det (tyvärr!!) en hel del fördomar när det gäller att ge ut själv, fastän många egenutgivare är minst lika proffsiga som traditionella förlag. En av dem är Anna Jakobsson Lund som driver förlaget Annorlunda förlag. Jag har följt med Annas författarresa med stort intresse och också läst fyra av hennes hittills utkomna fantasyromaner (den femte väntar på mig på mitt nattduksbord). Anna är en fantastisk författare och jag imponeras så otroligt mycket av henne och hennes kärlek för skrivandet och böcker.

Annas sjätte (!) egenutgivna fantasyroman Blynätter utkommer den 26 augusti (på min födelsedag! ser det som en personlig present till mig, hehe) och därför tänkte jag passa på att ha en kort intervju med Anna på bloggen. Hon svarar på fem frågor om egenutgivning! Men före vi börjar med intervjun måste ni ta en titt på omslaget. Hur fint?! Blev så sugen att läsa!

 
Framsida slutversion 1.png
 

Hej Anna, varför valde du att ge ut dina böcker själv?

Jag sökte först traditionellt förlag för Tredje principen, och var nära med ett av Sveriges största. Men när de drog väldigt mycket ut med att ge definitivt besked kände jag att de nog inte var så intresserade. Samtidigt blev jag mer och mer inställd på plan B, och hade börjat förbereda för egenutgivning. Till slut hörde av mig till förlaget och sa att de inte behövde fundera längre. Sedan har jag fortsatt att ge ut på egen hand för att jag tycker om den frihet det ger.

Jag kan bestämma utgivningstakt, format och marknadsföring själv. Jag har dessutom svårt att se hur vissa av mina böcker skulle passa i svensk traditionell utgivning. Den fantastik de traditionella förlagen ger ut är nästan alltid förankrad i vår verklighet, speciellt om den vänder sig till unga vuxna eller vuxna. Och jag vill ju skriva om helt egna världar.

Hur har människors inställning till egenutgivning ändrats sedan du började?

Inom fantastiken känns det som om fler väljer att ge ut på egen hand som första alternativ. Det finns också en grupp läsare som är intresserad av den utgivningen. Bland traditionell media och gemene man tror jag dock att det finns ganska många fördomar, till exempel att det enbart är de traditionella förlagen som kan ge ut bra litteratur.

Hur går egenutgivning till i praktiken – vad allt gör du som ett förlag annars skulle göra?

Min målsättning är att det inte ska gå att se skillnad på en av mina böcker och en bok utgiven på ett traditionellt förlag, varken gällande kvalitet på innehåll eller utseende. Eftersom jag inte har någon redaktör arbetar jag med testläsare för att göra boken så bra som möjligt. Vi är några författare som byter texter med varandra, och jag har också flera andra testläsare som är väldigt bra på att se problem och utvecklingsområden. Jag lejer personer som är duktiga på att sätta själva inlagan (dvs hur boken ser ut på insidan) och göra omslaget, och samarbetar med dem så att det blir som jag har tänkt, fast bättre. Det är en lite nervös del av processen, eftersom det innebär att jag måste släppa kontrollen, vilket inte är min favoritsysselsättning. Men oftast blir det fantastiskt resultat!

När boken väl finns är det marknadsföring som gäller, och det kan vara en utmaning. Jag har en grupp kärnläsare som hjälper till att tipsa andra om mina böcker. De är väldigt hängivna och jag är så tacksam för dem. Jag upplever att det är väldigt svårt att tränga utanför denna grupp. Kanske handlar det om gemene mans syn på egenutgivna böcker, eller på fantastik som genre. Eller så är konkurrensen från andra svenska och engelska böcker för stor. Jag har börjat finna mig i att det är så, och är väldigt glad för varje ny läsare, eller en gammal läsare som hör av sig och tycker om den senaste boken. Det är trots allt för de mötena jag skriver. Jag älskar verkligen att diskutera en ny bok med läsare. Att veta att alla delar av den på något sätt kommer från mina idéer känns extra stort.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Anna Jakobsson Lund. Foto: Petra Berggren.

Vad är det svåraste med egenutgivning?

Förutom marknadsföringsbiten kan det vara tufft att vara den som tar alla slutgiltiga beslut, även inom områden där jag inte har mina styrkor. Det hjälper att arbeta med proffs, men också att omge sig med författare, både traditionellt utgivna och egenutgivna som kan ge stöd och komma med input. Sedan är det inte alltid jättekul att betala fakturan för trycket, och hoppas att boken ska sälja så att den går runt. Det är en av de lite jobbigare sakerna med att ge ut på egen hand, att alla pengar måste läggas ut innan boken börjar sälja. Men lite spänning behöver man kanske i vardagen?

Vad är det bästa med egenutgivning?

Att kunna säga till förläggaren "du, jag skulle vilja följa upp min fantasyroman om den icke-binära kemisten med en rymdopera om kriminella genier, och sedan vill jag köra sågverksfantasyserien parallellt med rymdoperan" och förläggaren säger "okej, kör i vind, vi fixar marknadsföringen när vi kommer dit". Trots att det kan vara kämpigt att ha alla hattarna på förlaget, så uppskattar jag verkligen friheten det ger.

***

Tack Anna för intervjun och ett stort lycka till med din bok! Om du som läser bloggen blev sugen på att läsa Annas böcker hittar du mer info om dem alla på Goodreads. Jag kan verkligen rekommendera trilogin om Systemet, gillade de böckerna jättemycket. Och om du har fler frågor om egenutgivning kan jag säkert be Anna svara på dem. Men först tycker jag att vi en gång för alla ska strunta i den tröttsamma tanken om att egenutgivna böcker skulle vara sämre! Anna är ett jättefint exempel på att det går att göra så himla bra utan ett traditionellt förlag!

Berlin – blixtar och dunder, inga redigeringsunder

Hallo! Som tysken säger. Sedan tisdag kväll har jag alltså befunnit mig i Berlin. Jag bor i en lägenhet utan wifi och där en googlesökning med roaming tar cirka trehundra år så den här stackars bloggen har blivit lämnad vind för våg. Den senaste veckan har jag faktiskt knappt haft datorn framme. Markus kom hit på onsdag kväll och sedan dess har det varit intensivt häng när jag försökt visa honom allt jag gillar i den här staden.

I dag är faktiskt första dagen på hela resan sedan onsdag för 1,5 vecka sedan som jag är helt ensam. Inga planer, inga dejter inplanerade. Herregud vad skönt! Jag hade ju liksom tänkt att jag skulle åka iväg för tre veckor, vara för mig själv och skriva. Ahahaha. Det gick ju jättebra! Funkar ju inte helt så när jag samtidigt bokar in en massa människor och träffar – men det är ju också precis det jag ville. Att få umgås med alla kära människor som bor på annat håll än jag. Jag stannar här i Berlin fram till fredag morgon och åker sedan iväg till Köpenhamn, så nu har jag i alla fall några dagar av lite mer lugn.

berlinerdom.jpg
alibaba.jpg

Vad har jag gjort då? Första kvällen här hamnade jag mitt i ett ösregn. Vi gick på en sen drink med min kompis Minna och när vi skulle ta oss hem från vårt Biergarten öste det ner och stormade något otroligt. Lägenheten jag bor i var knappt 500 meter bort, men jag blev genomblöt och vid ett skede fanns det så mycket vatten på stigen att skorna och byxbuntarna blev helt blöta. Vi skrattade så mycket när vi sprang (jag) och cyklade (Minna) iväg mitt i stormen. Inte helt optimalt att bli så blöt, men överraskande kul.

Efter det har det varit mest hett här och svetten rinner. Markus och jag har cyklat runt på elcyklar (som funkar lite som stadscyklarna i Helsingfors, betalning sker per åktur), ätit massvis med god mat, festat till sent på natten, träffat både mina och hans kompisar, hängt på flygplatsen Tempelhof, varit på escape room och mycket mer. I går kväll åkte han hem. Känns redan tomt, men nu hoppas jag på att jag ska få lite skrivro. Satte mig på ett kafé för några timmar sen och började med att läsa ikapp e-posten, jobba undan några små grejer och så hade jag ju tänkt skriva – men gissa om jag glömde manusbunten i lägenheten?

Så nu är planen att plocka upp manuset, (el)cykla till en annan stadsdel och ett annat kafé och sedan sätta mig ner med min text. Nu kan jag faktiskt inte skjuta upp det längre.

Härliga dagar i Lund

upload.jpg

Hösten 2014 skickade jag iväg ett mejl till Charlotte och frågade om hon behövde en testläsare. Jag hade läst på hennes (numera begravda) blogg att hon skulle skicka Middagsmörker till en lektör och tänkte att jag också gärna läser manuset och det fick jag! Direkt när jag läst de första kapitlen visste jag att det skulle bli succé.

Det blev inte bara litterär succé i och med Charlottes debut i början av 2016, utan tack vare mitt mejl började nåt magiskt som jag är så otroligt glad för. Jag fick en vän! Vi träffades för första gången på en glassdejt i Malmö när jag hälsade på en kompis som bodde där då och efter det har vi setts minst en gång om året. Det här är tredje gången jag hälsar på hos henne och resten av familjen i Lund. Nästa gång ska vi ses i Helsingfors, det har hon lovat!

Skrivandet är ofta otroligt ensamt och att då ha en skrivkompis som Charlotte är guld värt. Varje gång hon läst mina manus har hon kommit med massvis av bra kommentarer. Hon peppar och hejar, men ifrågasätter också det som inte fungerar. Efter varje gång hon läst mina texter har de blivit så mycket bättre. Mitt skrivande har blivit bättre.

På den fina innergården till charlottes frilanskontor inne i Lund.

På den fina innergården till charlottes frilanskontor inne i Lund.

De senaste dagarna här i Lund har varit precis vad jag längtat efter. Vi har pratat typ nonstop om skrivandet, om bokbranschen, om drömmar, om tvivel, om att hitta en bra skrivrutin. Vi har diskuterat hennes skrivprojekt, vi har pratat om Nationen och allt annat jag vill skriva. Vi har snackat om hur det ska gå till om en vill sälja fler böcker – kanske till och med leva på sitt författarskap. Om vi säger som så här: Charlotte är ju mycket närmare det än jag. Därför är hon också en så bra kompis och förebild.

Jag kan faktiskt inte tänka mig en bättre boost inför min stundande redigering än de här dagarna i Lund. I dag jobbade vi ihop på hennes frilanskontor – Charlotte skrev på ett manus medan jag jobbade med de sista artiklarna och översättningarna jag ska fixa under den här resan. Snart snart snart är to do-listan avverkad. Åtminstone för en stund.

I morgon hoppar jag på tåget mot Berlin och kan knappt förstå att det är där jag somnar i morgon kväll. I min favoritstad? Vill äta frukost på alla favoritkaféer, cykla runt stan, dricka öl och prata tyska. Och så klart hänga med både mina släktingar och vänner som bor där. Men det bästa är nog att en viss härlig kille dyker upp i Berlin på onsdag kväll. Ser fram emot att visa honom det bästa av det bästa. Pussas på uteserveringar och cykla tillsammans genom Berlinnatten. Det blir så bra, så bra. <3

Stockholm, Stockholm och alla dessa känslor

Utsikt från hotellrumsfönstret via spegel. För annars skulle det ju inte vara någon utsikt alls.

Utsikt från hotellrumsfönstret via spegel. För annars skulle det ju inte vara någon utsikt alls.

Jag går över 15 000 steg. De flesta är i början åt fel håll. Det här är ingen dålig metafor, jag hittar helt enkelt inte i Stockholm. Jag har ingen egen karta i mitt huvud. Det slår tomt när någon säger Östermalm eller Norrmalm eller Gamla stan. Jag vet att alla dessa platser finns, men jag har ingen aning i vilken riktning. Också med Google Maps går jag fel. Efter några hundra meter inser jag att pluppen rört sig åt fel håll. Igen. Det här händer sällan någon annanstans än i Stockholm och jag undrar varför? Kanske det inte finns någon förklaring. Jag skämtar att jag hittar bättre i Buenos Aires än i Stockholm.

Jag äter lunch med Corinne, hänger med henne för tredje dagen i rad. Nu ses vi antagligen inte på flera veckor. Vi är väldigt olika. På många plan. Och just därför älskar jag att prata med henne. Höra hur hon tänker. För ett drygt år sedan visste jag knappt vem hon är, nu vet jag mycket mer. Från lunchen skyndar jag i väg för nästa träff med Johanna som jag lärt känna via Friday Lab. Fastän vi bara setts på internet är det som om vi känner varandra. Genast från första Zoom-träffen kände jag att hon är en människa jag kommer att tycka om.

Elin, jag och champagnen.

Elin, jag och champagnen.

Det är andra dagen i rad jag träffar en internetkompis. I går kväll har vi suttit i tre timmar med Elin och pratat om böcker, skrivande, bokbranschen, dialekter. Ja allt. Före gårdagen hade vi träffats som allra hastigast på bokmässan i Göteborg 2017. Vi dricker champagne, goda drinkar och bara pratar pratar pratar. Också det här är en människa jag visste att jag kommer att tycka om.

Nu är klockan bara halv tio en fredag kväll i centrala Stockholm och jag bloggar från sängen i mitt hotellrum. Jag är trött. Jag har verkligen maxat i att träffa människor de senaste dagarna. En massa fina i Vasa, alla i Stockholm. I dag hann jag också med promenad- och glassdejt med Madde. Och under förmiddagen jobbade jag några timmar. Då kunde jag inte hålla tillbaka frustrationstårarna. Den här resan är ingen semester, jag har hela tiden vetat det, men jag vill bli färdig med mina artiklar. Med mitt “riktiga” jobb. Fortfarande två kvar att skriva från scratch, två som jag ska översätta till finska. Och så en annan översättning. Sen får jag vara ledig.

En otroligt god öl, Omipollos Raspberry Aniara. Som godis.

En otroligt god öl, Omipollos Raspberry Aniara. Som godis.

Eller nej. Sen ska jag redigera. Försöka få nån ordning på de första hundra sidorna i Nationen som jag babblade sönder under förra redigeringsrundan. Det finns så mycket av mig i det där manuset samtidigt som jag är så trött på det. Och rädd. Jag har för fan skrivit råmanus i november 2014. Det kommer att ha gått över fem år från första ordet till att den kommer ut. Alltför ofta tänker jag att folk som läser den kommer att tänka “hur kan Kugge ha jobbat med det här i fem år när det är så skit som det är”.

Jag varvar den här resan med att läsa Karin Erlandssons nya bok Alla orden i mig. En bok om att skriva. En bok om att leva. En bok om att försöka få de två bitarna att gå ihop. Hon skriver naket och ärligt. Mycket håller jag med om och känner igen mig i, en del är helt främmande. Jag imponeras av hennes skrivlust och rasande skrivtempo. Skäms för att jag knappt skrivit i år. Funderar på varför jag skriver. Vad är det som driver mig? Egentligen.

Jättegod risotto på hotellbaren i kväll, njöt av varje tugga.

Jättegod risotto på hotellbaren i kväll, njöt av varje tugga.

Den här veckan har jag slutligen blivit säker på att jag inte kommer att vinna något pris i Hans Ruin-essätävlingen. Priserna delas ut om mindre än två veckor och vinnarna lär väl ha fått besked. Jag får inte heller ett stipendium jag sökt. Jag undrar vad jag ska göra med essän nu. Den är ju faktiskt bra. Tycker jag. Inte tävlingsjuryn. Jag undrar också vad jag ska göra med min idé som inte är värd ett stipendium. Mitt hemliga skrivprojekt som jag kanske bara borde begrava. Jag vet inte?

Varför alla dessa känslor och tankar, just nu? Kanske för att jag längtat efter den här resan. Markus frågade tidigare i vår vad jag mest ser fram emot. Att tänka fritt svarade jag. Jag har jobbat så mycket det här året så det känts som om jag inte orkat tänka – det har inte funnits utrymme för det. Jag saknar tomhet och tristess. Jag saknar skrivandet.

Kanske kanske får jag skriva den här resan. Kanske jag äntligen kommer lite till ro. Jag hoppas verkligen det.

Den jobbiga kreativa processen

“Min roman är nästan färdig, det är inte så mycket arbete kvar förrän den kan gå i tryck.”

Eh, nej. I dag har jag läst igenom en pappershög på 300 sidor och känt mest att vad fan håller jag på med och vad är det för fel på mitt förlag som vill ge ut en sånhär skithög? Jag fick också kommentarer av redaktören och vi kan väl säga så här: det bästa är att vi är eniga. Jag protesterade inte mot (nästan) något hon skrev i sin respons. Hon uttryckte sig ändå väldigt mycket snällare än jag om min egen text. Ja, alltså lite mer konstruktivt än “Kugge det här är fruktansvärt dåligt och du kanske ska fundera på att byta bransch, kanske bli elmontör eller vildmarksguide”.

I korthet: De första 100 sidorna saknar tempo och driv. Jag pladdrar på som fan. Visst finns det en del roliga och träffsäkra scener, men grejen är att de flesta inte hör hemma i den här boken. Ugh! Så min tanke om att det blir en lätt och mysig redigeringsrunda i sommar stämmer ju inte riktigt.

Vad kul att jag tyckte att det jag skrev i november var bra. Nu tycker jag det är skit. Grattis!

Vad kul att jag tyckte att det jag skrev i november var bra. Nu tycker jag det är skit. Grattis!

Jag blev faktiskt väldigt modfälld av att läsa min egen text. Hur kan den vara så dålig? Hur kan jag vara så dålig? Ska det här verkligen bli en bok?

Men, det här är inte enbart negativt. För det första tycker jag att det är bra att jag ser bristerna i min text. Jag går liksom inte runt och tror att jag skrivit världshistoriens bästa roman, utan jag vet att den måste bearbetas. Mycket. För det andra så är det ju grejen med redigering, att det blir bättre, att det som inte fungerar kan raderas eller utvecklas. Det här är ju trots allt bara min andra roman. Med min första hade jag ingen aning om vad jag sysslade med. Nu kanske jag har lite bättre koll. Åtminstone i teorin, haha.

Det största problemet är nog att jag skrivit det första utkastet till den här romanjäveln i november 2014. Det är för snart fem (!) år sedan. Jag har utvecklats otroligt mycket efter det och romanen kanske hade mått bra om jag helt enkelt hade skrivit om den från början till slut i stället för att peta och peta och göra den sämre. För det är liksom det som händer med mina texter, ju längre jag petar på dem, desto sämre och babbligare blir de tills en redaktör kommer och styr upp kaoset snällt men bestämt.

Och det är ju en sån enorm lyx att ha en redaktör. Jag ser fram emot att snacka igenom manuset med henne och få nån ordning på det. Vad kan jag stryka? Vad måste jag förstärka? Jag tror att det blir rätt mycket kill my darlings, men vet ni vad, det kommer nog bara att göra den här romanen bättre trots att min första tanke (som vanligt) var att slänga hela skiten, men jag är ju inte en sån som ger upp.

Så en roman ska det bli. En bra sådan dessutom. Synd bara att jag är så trögfattad och kräver tremiljoner redigeringsrundor för att få det rätt. Men sen, sen blir det bra. Det är den här romanjäveln värd!

P.S. Snälla sänd kärlek och tröst. Det behövs! H: nedstämd_författare86