10 inspirerande inlägg om skrivande

I går kände jag mig lite sur och rastlös. Inte för att påsken skulle ha varit dålig eller jag inte skulle ha haft tid att vila, utan snarare tvärtom. Jag kände mig utvilad och taggad på att jobba igen men ändå lite rastlös. Efter ett antal år som skrivande människa har jag lärt mig att det är min kropp och hjärna som signalerar om skrivlängtan. Mitt Camp Nano-projekt kollapsade totalt efter en vecka och det har inte hänt nåt med min chicklit efter det, så ingen skrivenergi eller tid för det har synts här på länge.

Under våren har det överlag varit väldigt skralt med skrivande för min del och därför har också skrivinläggen lyst med sin frånvaro. Men misströsta ej! Lyckligtvis är internet fullt av bra och inspirerande inlägg om skrivande som jag läst och sparat för att kunna tipsa vidare om. Så här kommer en hel drös skrivinspiration till dig som behöver det just nu!

Foto: UNsplash

Foto: UNsplash

1. Vad är ett synopsis?
Rebecka Edgren Aldén har många bra tips på sin blogg och i det här inlägget skriver hon om synopsis. Hur ser ett synopsis ut? Vad ska vara med? Varför är det bra?

2. Regler?
Ytterligare ett inlägg av Edgren Aldén, den här gången om skrivregler. Det här med regler är en grej många tvistar om, det här inlägget listar ett antal klassiska skrivregler och tips.

3. Hur redigera enskilda scener?
Christin Ljungqvist skriver bra och tydliga skrivtipsinlägg. Det här handlar om scener och hur hon redigerar. Bra och konkreta tips för hur du ska tänka kring scener så att de fungerar i manuset!

4. Den dramaturgiska valen
Anna Ahlund brukar dela med sig av skrivtips på Instagram och inledde för ett tag sen en följetong om dramaturgi, det här är det första inlägget, men jag rekommenderar att du kollar in alla! Bonustips: Rebecka Edgren Aldéns inlägg om dramaturgiska kurvor.

5. Fem element i ett riktigt bra manus
John Häggblom från bokförlaget Forum berättar vilka fem element han ser på när han läser manus som skickas in till förlaget.

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

6. Att hitta sin berättarröst
Emelie Novotny som bloggade på Debutantbloggen i fjol skriver om hur hon lär känna karaktärerna och via den också rätt röst och ton för berättelsen som hon skriver. Många bra och konkreta tips här!

7. Så här redigerar jag En enda risk
Simona Arhnstedt skriver om sin redigeringsprocess. Älskade verkligen Simonas skrivtips (tyvärr bloggar hon inte längre). Alltid konkret och så att det satte mina tankar i gång!

8. Your 3-Step Plan for Outlining A Novel
Ytterligare ett inlägg om synopsis, den här gången på den engelskspråkiga bloggen Writers helping writers. Tydligt och enkelt förklarat så att till och med de värsta synopsishatarna kan gilla!

9. Three Ways Writers Tell, Not Show (And How You Can Fix Them)
Alla som skriver har hört mantrat: show, don’t tell! Alltså gestalta och visa det som händer i stället för att skriva ut “Lisa är rädd”. Jag brukar markera alla såna ställen i mina manus med SDT och cirka hundra utropstecken. I inlägget finns tips som kan vara till nytta när du kämpar med SDT.

10. Writing Memorable Characters, via Finding Nemo
Hur ska en skapa intressanta, bra och minnesvräda karaktärer? I det här inlägget får du läsa om karaktärer ur ett Finding Nemo-perspektiv som ger mycket att tugga på fastän du inte ska skriva en Disneyanimation.

***

Nu hoppas jag att jag laddat dig full med inspiration och energi att ta tag i ditt skrivprojekt. Själv får jag tyvärr låta chickliten vila lite till, för snart ska jag nämligen få tillbaka Nationen från min redaktör. Har inte kollat på manuset sen december och knappt tänkt på det sen dess, undrar liksom vad jag riktigt skrivit? Litar på att redaktören har många bra och skarpa kommentarer och antagligen kommer jag själv att ha en tanke eller två efter att jag läst igenom manuset. Ska bli riktigt kul faktiskt! Tror jag.

Men vad säger du? Blev du inspirerad? Extra sugen på att ta tag i skrivandet efter denna inläggsbonanza? Jag hoppas det!

I april utmanar jag tiden

Tid är egentligen en ganska intressant grej. Alla människor har, som vi vet, 24 timmar om dygnet (förutom i går när vi missade en timme och äntligen bytte till sommartid – jag är en av dem som kommer att sakna den buhu), men det verkar som om att det går att göra väldigt olika saker med sina 24 timmar. Jag är, som ni kanske vet, en förespråkare av att jobba så effektivt och lite som möjligt, men ändå rinner dagens timmar ofta iväg nånstans.

En grej som jag haft svårt med de senaste åren är min skrivtid. Jag brukar så gott som alltid jobba mitt “riktiga” jobb först och mitt skrivjobb sen. Många gånger betyder det att när jag ska skriva är jag så trött att jag inte orkar. Men så har jag ändå klarat av NaNoWriMo två gånger i jobbigaste och mörkaste november. För grejen är ju att det visst finns tid för sånt en verkligen vill göra. Det gäller att skapa den tiden för en själv.

Under det senaste året har jag blivit bättre på att låta bli att prokrastinera när det gäller mitt “riktiga” jobb, men när det kommer till skrivandet kan jag skjuta upp det i all oändlighet. Jag skyller ifrån mig och hittar på dåliga ursäkter. Jag har försökt analysera vad det egentligen handlar om. En orsak är säkert att ett romanprojekt är så himla stort. Hur jag än spjälker upp det i mindre delar känns arbetsmängden enorm.

Men nu har jag inte ens gjort någon detaljerad plan. Jag har bara bestämt att jag ska redigera i april som en del av Camp NaNoWriMo. För uppenbarligen behöver jag en utmaning för att ta mig skrivtid. Ett sätt att lura hjärnan. Eller kanske bara bestämma mig. Jag vet inte?

EN fin gammal klocka på marknaden i San Telmo i Buenos Aires. På tal om tid undrar jag när jag ska tid att redigera alla bilder?

EN fin gammal klocka på marknaden i San Telmo i Buenos Aires. På tal om tid undrar jag när jag ska tid att redigera alla bilder?

Nu är klockan redan nästan tio på kvällen, jag är svettig och trött efter kvällens handboll och måste duscha. Men sen ska jag banne mig sätta mig vid datorn igen och ta en titt på mitt manus. Jag vet inte om jag är helt redo att börja redigera än, jag har ännu några luckor i mitt synopsis. Den här gången vill jag att storyn ska sitta ganska bra redan efter andra redigeringsrundan. Inte efter femte, sjunde eller tionde. Vi får se hur det går, men jag tänker mig att en bra plan knappast skadar.

Samtidigt som jag ska redigera för fullt kommer jag också att jobba för fullt. Den här månaden kommer jag att göra faktureringsrekord i mitt företag. Så otroligt häftigt men också lite skrämmande – har jag för mycket jobb? Eller har jag bara blivit jäkligt bra på att ta betalt? Jag tror att det är en kombination av både och.

Den här veckan innehåller mycket roligt. I dag deltog jag i Future Forum på Hanaholmen för att skriva en rapport från seminariet. Jag har flera andra texter att jobba med, på onsdag är det Waffle Wednesday på kontoret med temat investering. Vet typ noll om att investera så är ganska taggad! Eller jag köpte mina första aktier tidigare i år, men kan inte påstå att jag fattar nåt, hehe. I morgon är det Friday Lab-träff, på torsdag ska jag ha coachsamtal med Maja och på fredag ska jag föreläsa om att vara frilansjournalist för ett gäng journaliststuderande. Ska försöka peta ihop en presentation för det också.

Så väldigt mycket på gång samtidigt som jag då ska försöka redigera fram en sjukt bra roman som kommer att bli bästsäljare och översatt till minst sjutton språk. Ja ja, gäller att utmana tiden (eller kanske snarare planera den bättre). Om du tycker att det inte går att klämma in så mycket tycker jag att du ska titta på den här videon. Allt handlar nämligen om perspektiv. Vi har väl just så mycket tid vi väljer att ge för olika projekt? (Eller åtminstone jag som inte har några barn att ta hand om.)

Vad är din största tidsslukare?

"Allt det som är trasigt mig blir helt när jag skriver"

Jag inser att jag är rätt dålig på en grej, nämligen dela artiklar jag skrivit. För jag skriver ju en hel massa artiklar hela tiden och får intervjua intressanta och inspirerande personer. Att intervjua en människa om hens yrke eller drömmar kan vara det bästa jag vet. Eller att få åka hem till någon och kika hur hen bor. Eller besöka ett ställe som “vanliga” människor vanligtvis inte har tillträde till. Jag älskar verkligen att få höra hur folk tänker och gör och vad som driver någon framåt. Det är nog en orsak till att jag aldrig kommer att vilja sluta skriva artiklar, fastän jag skulle kunna leva på mitt författarskap (en dröm väääldigt långt i framtiden om vi säger som så).

Men trots att jag har den här bloggen är jag som sagt urusel på att dela artiklar jag skrivit. Jag insåg just att jag väldigt sällan skriver något om journalistik eller mitt frilansande ur ett innehållsperspektiv. Mina skrivinlägg handlar ju nästan alltid om att skriva roman, inte artiklar. Hojta till om du vill läsa mer om hur jag jobbar som journalist så kan jag försöka bli bättre på den fronten. Att länka till mina artiklar är ju kanske inte helt samma sak, men nu blir det ett helt paket med intressanta och tankeväckande texter jag skrivit på sistone.

Inläggets rubrik är faktiskt ett citat av författaren Karin Erlandsson som jag intervjuade för SLS årsredovisning. Direkt när hon sa de där orden visste jag att det var ett fantastiskt citat som absolut måste komma med i artikeln. Det gjorde det och blev faktiskt rubriken för texten eftersom jag tycker det beskriver Erlandsson så bra. Överlag säger hon en massa inspirerande grejer i artikeln, du hittar den i SLS årsredovisning och så måste du bara bläddra fram ett antal sidor (som faktiskt är fyllda med fler texter av mig, skrev sammanlagt sju, heh!)

Skärmavbild 2019-03-27 kl. 19.45.51.png

Andra intressanta texter jag tycker du ska läsa är:

En intervju med Barnavårdsföreningens verksamhetsledare Pia Sundell
”Det är inte så lätt att som ung kvinna börja jobba som verksamhetsledare. Jag har fått stå ut med mycket kritik och det har krävt mycket.”

Mentorn hjälper men ger inte rätt svar – en artikel om mentorering
”Det är svåra fall om företaget körts i väggen och affärsidén inte bär. Företagarna är i allmänhet ganska ensamma – speciellt när det går dåligt.”

En intervju med företagaren Michael Paqvalén
”Tillåt dig själv att ta stryk. Allt snurrar så fort och det går inte att planera sig till en förändring. Man måste känna det och det kommer med erfarenhet.”

Skärmavbild 2019-03-27 kl. 21.09.31.png

En hel broschyr om hönsägg
Jag var producent för den här tvåspråkiga broschyren som de svensk- och finskspråkiga marthorna ger ut i samband med jubileumsåret. Tycker det blev väldigt fint. Där finns bland annat ett reportage om att ha egna höns när jag hälsade på hos Lotta förra hösten!

En intervju med svenska internetforskaren Elza Dunkels
”Det går så klart inte att mäta mängden hat och kärlek, men det går att göra kvalitativa antaganden. Varför skulle vår nätanvänding öka om det skulle göra mer skada än nytta? Det finns en hel del hat på nätet, men jag tycker att den allmänna bilden som målas upp är alltför dyster. Det positiva väger tyngre än det negativa.”

En intervju med kocken Henri Alén om att odla vertikalt inomhus
”Restaurangen skiljer sig helt från alla mina tidigare krogar. Det är mycket teknologi och teknik att beakta. Vi har också varit tvungna att kartlägga vilka råvaror vi kan odla själva.”
(Tyvärr kan jag inte länka direkt till texten, du får bläddra nästan halvvägs.)

Ja det här blev ju ett ganska digert paket, men nu kanske ni i alla fall får en uppfattning om vilken typ av texter jag skriver och framförallt hur jag skriver. Jag känner ändå att jag har en ganska tydlig mall i huvudet som jag följer, men försöker så klart variera mig. Är ju ändå bara människa så många texter påminner säkert om varann. Men älskar verkligen att få arbeta som journalist!

Vilken artikel blev du mest sugen att läsa?

En lördag med vän och ett manus

Det är helt tyst i huset när jag vaknar. Jag har sovit gott, som jag alltid gör när jag är här. Det är något med att vara mitt ute i skogen, i tystnad, långt borta från stad och allt larm. Mina steg till toaletten väcker Jennifer och strax är vi i full färd med att laga frukost. Det blir äggröra med lök, vitlök, tomat, grönkål och fetaost. Plus lite frukter och kaffe och te. Vi pladdrar bort en timme och sätter oss sedan med varsitt projekt.

Jag lägger mig i soffan med min Kindle: planen är att läsa igenom hela manuset för Allt jag (inte) ångrar och se vad som måste hända med det. Jag börjar med läsa igenom min planering jag gjorde inför NaNoWriMo och konstaterar att jag har en ganska bra grundtanke och är ivrig över att läsa igenom texten. Jennifer sätter sig vid bordet, utrustad med dator och post it-lappar som hon limmar på det stora fönstret. Ibland säger vi något till varandra eller slänger ut en fråga, sedan fortsätter vi med vår egen grej.

upload.jpg

Timmarna går, vi äter mellanmål, pratar och funderar. En timme före vi ska äta middag med mamma och pappa (väldigt lyxigt med matservice en sådan här helg!) går vi ut på en promenad och jag känner hur en del av rastlösheten av att bara sitta inne och fundera rinner av. Vi snackar hela tiden, tänker vidare kring våra projekt, hjälper varandra och ställer frågor.

Efter middagen tar vi itu med Friday Lab-uppgifter och funderar på våra etiketter. Vi sammanfattar den otroligt fina respons vi fått av andra, funderar på vilka etiketter vi vill slippa, vilka vi önskar oss. Det är så mycket mer givande att diskutera tillsammans, säga saker högt. På många sätt är vi väldigt lika, på många sätt inte alls vilket gör att diskussionen aldrig blir tråkig och att vi alltid har nån bra poäng som den andra kan ta till sig.

upload.jpg

Vi fortsätter diskussionen i köket, steker plättar och vispar grädde. När vi ätit plättarna lägger sig Jennifer i soffan och jobbar med sitt, jag skriver på mitt inlägg för valskolan som publiceras i morgon. Nu är klockan halv elva och vi sitter fortfarande med datorerna framför oss men ska nog snart krypa ner i varsin säng och sova riktigt gott.

I morgon fortsätter vi på samma sätt som i dag och åker hem till Helsingfors på eftermiddagen. Båda mycket klokare än tidigare, båda tagit itu med sånt som sällan blir av utan enhetlig tid eller lugn och ro. Guld värt är det, att kunna åka iväg och jobba med sin egen grej men ändå ha någon att bolla med. Jag hoppas vi gör det här snart igen! <3

Min finlandssvenska Bridget

Förra veckan blev det alltså klart att jag får ett stipendium på 3000 euro från Kulturfonden för att redigera det jag hoppas ska bli min tredje roman. En tvättäkta chicklit som för tillfället heter Allt jag (inte) ångrar, men få se om den titeln håller i sig. Eftersom jag skrivit texten i november 2016 kan jag inte påstå att jag kommer ihåg så mycket utöver att min huvudkaraktär heter Stella. Nu under helgen ska jag läsa manuset och se hur mycket jag måste stryka och hur mycket som får vara kvar. Jag har på känn att jag får skriva om 90 procent, men är faktiskt otroligt taggad. Ett helt nytt projekt, wow!

För att peppa mig själv – och kanske för att tigga efter lite kärlek och pepp från dig som läser – kommer här nu det som kanske blir första kapitlet i den boken. Det var också det här utdraget som jag bifogade till min ansökan som jag skickade till Kulturfonden. Jag har redigerat Nano-manuset en del, men inte jättemycket. Så var så god, säg hej till Stella, hoppas du gillar henne och blir nyfiken på att läsa mer!

alltjaginteångrar.jpeg

Gästerna trängs längs med väggarna vid det nybyggda dansgolvet i Malins farfars gamla lada. Jag kramar en ölburk och försöker tränga undan känslorna jag inte släppt fram på hela dagen. Den här dagen handlar inte om mig, påminner jag mig själv för hundrade gången. Jag tar en klunk av min öl som om det skulle hjälpa mig att hålla tankarna i styr.

Johannes viskar något i Malins öra, ger ett tecken åt bandet. När de första tonerna ekar ut över det trånga dansgolvet glider Johannes och Malin fram. Jag skrattar när jag hör låtvalet. 

Ingen annan som kan göra det du gör med mig, kommer alltid att vara vi mot världen.

Ingen annan än Malin och Johannes kan komma på att dansa bröllopsvals till Veronica Maggio, tänker jag. Ingen annan skulle heller få för sig att upprusta en nedgången lada som inte längre används för något, ändå har de fixat till sig Österbottens vackraste festlokal. I takt till Maggios ord svirar brudparet över den omsorgsfullt monterade parketten och jag känner hur klänningen spänner över mitt bröst och det blir svårt att andas. Jag ställer ner ölburken på golvet och lutar mig mot väggen.

Jag blundar för att hålla borta tårarna som ändå kommer. Ur fickan fiskar jag fram en näsduk. Malins mamma tittar på mig med en varm blick och jag ler mot henne i något jag hoppas ser ut som samförstånd. Jag vet faktiskt inte om det är glädjetårar eller något annat. Ända sedan Johannes berättade att Malin hade friat har jag inte kunnat låta bli att tänka på mitt miserabla liv.

När tonerna av Maggiolåten ebbat ut kysser Johannes Malin och alla applåderar. Malins pappa går fram till henne och Johannes styr rakt mot mig.

”Du känner väl till traditionen med att brudgummen och bestwoman tar andra dansen”, säger han och sträcker fram sin hand.

Jag skrattar och tar tag i handen och låter Johannes leda mig.

”Är allt okej”, viskar han när han drar mig närmare honom. ”Du brukar inte bli så där rörd.”

”Jag brukar inte heller gå på min bästa väns bröllop så ofta.”

Speciellt inte det året jag fyller trettio och alla runt omkring mig väljer att gifta sig, föröka sig eller på något annat sätt glida allt längre in i ett vuxenliv där jag mest ramlar omkring i fyllan.

”Jag är ledsen att jag kom till den här punkten före dig”, säger Johannes. ”Men du vet väl att det en dag kommer att vara ombytta roller.”

”Så du menar att när jag gifter mig är du en desperat singelkvinna med ruttnande livmoder?”

”Exakt så”, säger han och snurrar runt på mig. ”Men du vet vad jag menar. Du kommer ännu att hitta nån. Jag lovar.”

Jag nickar mot Johannes men vet inte vad jag ska svara. Visst, kanske om tio år när alla män är inne på andra rundan och kommer med tre barn i släptåg. Johannes fångar min blick när jag inte säger något.

”Ja ja, sluta tjata om mig hela tiden. Jag vet att det löser sig.”

Innerst inne är jag inte alls så säker. Men det vågar jag knappt erkänna för mig själv, än mindre för honom.

När bröllopsvalsen och de obligatoriska påföljande danserna är avklarade går jag över gården till baren.

”En öl tack”, säger jag och lutar mig mot bardisken som byggts av staplade björkklabbar och några tunga brädskivor. Inte heller här har Johannes och Malin sparat på varken idéer eller energi. De har satsat mer på inredningen i sin bröllopslokal än vad jag gjort i mitt hem.

En av de unga killarna i baren från någon av de lokala föreningarna nickar mot mig och går fram till kylen för att plocka ut en öl.

”Blev det för mycket?”

Jag vänder mig om, killen bredvid mig är minst 190 centimeter lång med mörkt vågigt hår. Kostymen sitter perfekt och jag känner hur det fladdrar till i maggropen.

”Vad menar du?” säger jag och vänder mig bort från Malins bror Mattias.

”Med all kärlek och så där?”

Jag himlar med ögonen men brister sedan ut i skratt. ”Jag är bara lite allergisk.”

”För kärlek?” 

”Kanske det”, säger jag och tonen går automatiskt på flörtpilot fastän jag vet att jag inte borde. ”Eller så är det bara pollen.”

Barkillen räcker fram min öl.

”Ska du Matte också ha en?”

Mattias nickar och jag biter mig på läppen och försöker låta bli att titta på honom. Jag måste sluta flörta. Genast. Bara vara normal och tråkig som jag brukar. Men han är den enda snygga killen på festen och också den enda jag inte borde stå och flörta med. Dessutom har jag inte hånglat på evigheter. För att inte tala om ett ligg.

”Hur länge ska du stanna i Österbotten?”

Mattias ord rycker mig tillbaka till verkligheten. Jag trycker ner fladdret och försöker inbilla mig att han är ful. Ful och tråkig. Sedan lutar han sig mot mig och jag känner hur han doftar. Jag försöker låtsas att han också luktar illa. Jätteilla.

”Inte så länge då?” säger han och slår sedan ihop sin ölburk med min och dricker en stor klunk.

”Nä eller jo. Jag vet inte”, stammar jag fram och försöker göra rösten så neutral som möjligt. Med tanke på vilken stor hit jag är på Tinder kan det hända att jag faktiskt borde stanna här. Jag har aldrig fått lika många super likes på så kort tid. ”Eller alltså jag har jobb på måndag.”

”Synd”, säger han och drar ut på ordet. ”Men vi kanske tar en dans senare? Det lär bli mindre romantiskt på dansgolvet framöver. Åtminstone när jag hoppar in.”

Han är redan på väg tillbaka mot den uppiffade ladan när jag får ur mig ett ja. Jag tittar efter hans ryggtavla, doften av honom hänger kvar i luften.

Om det blir en dans kan jag inte stå för konsekvenserna, tänker jag och dricker hälften av min öl i en klunk och beställer direkt en till. För säkerhets skull.

***

Hoppas du blev nyfiken på att läsa mer om Stella, själv ser jag fram emot att djupdyka in i hennes värld!

Att vänta på stipendiebesked – och sedan få ett ja

I dag är en del av det finlandssvenska kulturfolket jätteglada, andra jätteledsna. Det är naturligtvis Årets Stora Stipendiedag när Kulturfonden meddelar vem som får stipendium. Jag har suttit och uppdaterat mejlen säkert en miljon gånger i dag. Nu i skrivande stund har det gått 37 minuter sedan jag fick första mejlet – ett nej på ett ettårigt arbetsstipendium. Det är självklart att det hade varit otroligt häftigt med ett så stort stipendium men det är ingen överraskning att jag inte fick det.

Men jag har också skickat in två projektansökningar och uppdaterar mejlen som en galning medan jag väntar på besked. Några tusenlappar skulle verkligen vara välkomna – och ett fint erkännande för att Kulturfonden tror på mig som skribent. Också här är jag helt inställd på ett nej i och med att jag fick ett stipendium på 3000 euro i fjol (och ytterligare ett från Taike på 4000 euro), så jag har verkligen inget att klaga på.

Glad på vingård, minst lika glad i dag.

Glad på vingård, minst lika glad i dag.

Men visst visst visst hoppas jag. Jättemycket. Å andra sidan går det rätt bra med mitt företag just nu så det är ingen direkt katastrof att …

Och just mitt i den här meningen såg jag att jag fått två mejl varav rubriken i det ena var: Ansökan nr 150427 beviljad. HURRAAAH! Jag fick 3000 euro för att skriva min chicklit! Kan knappt tro det alltså?! Minns ni den? Jag skrev råmanus under NaNoWriMo 2016 och efter det har det stackars manuset legat och väntat på min uppmärksamhet. Så här beskrev jag romanen i min ansökan:

Allt jag (inte) ångrar är en tvättäkta finlandssvensk chick lit/romance – en genre som knappt existerar i Svenskfinland. Romanen är en finlandssvensk Bridget Jones och läsaren får följa med på ett äventyr i Helsingfors och Österbotten. Boken handlar om jakten på kärlek samt om drömmar och missförstånd. Med mitt skrivande vill jag fylla ett hål i den finlandssvenska litteraturen och ge en röst för dagens unga kvinnor på ett underhållande och medryckande sätt. Det är en varm och humoristisk berättelse med det finlandssvenska perspektivet i fokus. Och med ett lyckligt slut – som sig bör inom genren.”

Mitt hemsnickrade manus, hehe.

Mitt hemsnickrade manus, hehe.

Sedan hösten 2016 har jag knappt tänkt på manuset så jag har faktiskt inte nån aning om vad jag skrivit. Antagligen är det mesta riktigt skräp, men hej, jag har 50 000 ord att utgå ifrån. Redan före stipendiebeslutet hade jag ju bestämt mig för att bearbeta romanen medan jag väntar på kommentarer på Nationen. Så det första jag ska göra är att läsa igenom hela manuset och se vad som kan vara kvar (knappast så mycket) och vad jag måste göra för texten. Så otroligt spännande att läsa en text jag själv skrivit men inte minns? Är ni nyfikna på att läsa ett litet utdrag? Klicka på hjärtat eller hojta till så ska jag publicera här.

Och tack tack tack Svenska Kulturfonden! Jag är så otroligt glad och tacksam för att ni vill stöda mitt skrivande, det betyder jättemycket för mig. Och du som inte fick bidrag: sök nästa år igen! Själv sökte jag stipendium i fyra (!) år tills jag fick mitt första i fjol. Och skriv skriv skriv. Eller måla, musicera, vad det än är du gör. En gammal sanning är att de som når sina mål är de som inte ger upp. Så var inte en av dem som ger upp. <3

Bankrån och resenedräkning

Sista hela arbetsveckan före årets första (och antagligen största) resa är här. Jag inledde dagen med att vakna på lande klockan 6.18, tio minuter före väckarklockan. Nästan alltid så. Har typ aldrig försovit mig. Inte ens till en enda morgontur på radion. Pappa skjutsade mig till bussen och strax efter nio var jag på kontoret efter en snabb sväng hemma. Jag hade tänkt yoga med mina kontorskolleger men huvudet och kroppen känns extra tungt i dag och jag hoppas att jag inte ska bli sjuk just nu före resan.

I dag ringde jag till Forex och reserverade argentinska pesos och jag lär ha haft tur. Det är tydligen svårt att få tag på den valutan men nu hade det just kommit in en leverans (ganska spännande bransch ändå, pengar och valuta). Jag skrev faktiskt en fri skrivövning förra veckan som började med orden: “Har vi rånat den här banken förut? Det känns som så?” Det blev en dystopisk kort text som påminde mig om hur mycket jag saknar att få en skrivövning och ungefär tio minuter tid på mig. De där övningarna kan verkligen resultera i vad som helst. Men inte riktigt samma att sitta ensam hemma. :(

Jag gestikulerar åt Johannes att han ska stå kvar där han är och rusar inåt i bankvalvet som är fyllt av disketter. Jag minns knappt papperspengarna från min barndom, har inte sett en riktig sedel på flera år. Ingen jag känner har längre pengar, bara de fattigaste som har några papperslappar kvar som inte längre har något värde. När disketterna kom hade de ingen chans att lösa ut dem och nu är det för sent. Ändå ser jag hur många försöker köpa mjöl och ägg med sedlarna i ett sista desperat försök att få mat.

Disketterna är försedda med ytterligare ett kodlås för att de inte ska hamna i fel händer men jag vet att Alva kommer att lösa det. Hon kan koda om vad som helst. Däremot har jag ingen aning om vilka summor disketterna innehåller. Enligt ryktet har allt fler banker börjat ha fejkade disketter i valven för att det sker så många rån. De kan inte längre kontrollera koderna, vi är mycket snabbare på att hacka in oss än de är på att skapa skydd.

INTE dagens väder. Nu går Helsingfors i en sorglig gråskala.

INTE dagens väder. Nu går Helsingfors i en sorglig gråskala.

Fastän det är måndag är det ingen handboll i kväll. Känns så märkligt. Nästan kriminellt att ha en hel måndag kväll i soffan? Så inrutad är den där träningen. Undrar vad jag ska hitta på? Kanske lyssna på ljudbok, läsa fysisk bok och äta choklad. Det låter väl bra?

Den här veckan ska jag göra ett antal intervjuer (bland annat i Karis och på det nya barnsjukhuset i Helsingfors), skriva tre artiklar, korra översättningar jag gjort, ha mentorträff med mina adepter, träffa en hel massa vänner och släcka alla bränder före resan. Jag skrev det faktiskt in i min Todoist för fredag: släck alla bränder. Bara to do tycker jag.

Jag ska också jobba med en text som jag delvis hade gett upp på men som jag ändå bestämt mig att skriva. Ska för en gångs skull inte säga så mycket mer. Eller jag kan säga att det är svårt och besvärligt att skriva i en genre och stil som jag inte är van vid. Men jag tänker mig att det är bra att utsätta sig och testa. Tänk om det ändå är min grej? Jag brukade ju fnysa åt alla som yogade och nu älskar jag det.

Det är liksom aldrig för sent att ändra sig (hej dagens största kliché). Så kanske jag en dag ger ut både poesi och novellsamlingar. Eller så inte. Nej huhhu nu svamlar jag. Min hjärna funkar inte riktigt i dag. Bara 5,5 arbetsdagar kvar nu. Sen väntar äventyr i min absoluta favoritvärldsdel.

Kan du inte berätta nåt roligt/härligt/knasigt som hänt dig den senaste veckan för att pigga upp mig?