Saknar skrivarkurser

Under 2017 använde jag sammanlagt nio (!) helger på skrivarkurser. Sex helger Litterärt skapande utspritt över året, en helgkurs med Mia Franck på VNF, en skrivarkurskryssning till Stockholm med Henrika Andersson och så ytterligare en helgkurs med Hannele Mikaela Taivassalo (klickar du på länkarna kommer du åt korta texter som producerats under dessa kurser).

Rätt sjukt ändå med nio helger skrivarkurs av 52 möjliga helger?! I år har jag inte varit på en enda kurs utöver veckan på Biskops Arnö, som så klart var fantastisk men det känns också som en evighet sedan. Jag blev typ nostalgisk (?!) när jag gick igenom bilder för det här inlägget. Så här skrev jag på bloggen från debutantseminariet:

Saknad är hälsosamt sägs det. Att ibland ta en paus, liksom backa lite och betrakta allt lite längre ifrån. Vila hjärnan, vila hjärtat. Att hela tiden få något, göra något, skapa något. Det kan inte sluta bra. Utan pauser kan inget födas, utan saknad finns ingen riktig lust.

P1020351.jpg

Efter fjolåret var jag (föga överraskande) rätt trött på skrivarkurser men nu märker jag att suget växer fram. Jag längtar efter att få sitta i ett (ofta tråkigt) klassrum med andra, få en uppgift och så fem till tio minuter tid på mig. Att knacka på tangenterna och se vad som hinner hända på den korta tiden. Förr hatade jag verkligen snabba skrivövningar, nu älskar jag dem. Vad som helst kan hända och det är så häftigt!

En kunde tro att alla instruktioner och restriktioner skulle göra det svårt, men det är nåt med regler som väcker kreativiteten. Extremt fascinerande!

Det finns så klart en hel del övningar ute på internet, men det känns inte riktigt som samma grej att sitta ensam hemma och knacka ner ord. En del av det roliga är ju också att höra hur andra tolkat en uppgift. Under LittSkap skrattade jag flera gånger så att jag grät, speciellt till Annes historier. Jag saknar också det där skrivande sammanhanget. Att få prata skrivande och skrivardrömmar med andra likasinnade. Att få fundera på vad som är strålande i någon annans text och ge konstruktiv kritik på det som kunde bli bättre. Att själv höra vad folk fastnar för i mina texter och vad jag kunde utveckla.

P1020325.jpg

Skrivandet är ju i grunden ett rätt så ensamt jobb. Visst har jag hjälp av fantastiska testläsare och redigeringen med Vad heter ångest på spanska? tillsammans med min redaktör var så otroligt givande och rolig. Jag älskar också att diskutera med Charlotte, både hennes och mina manus, för att hon alltid har så bra poänger. Och i morgon ska jag faktiskt få göra det! Vi har bestämt Skypedejt och jag ser så otroligt mycket fram emot att prata med henne. Reda ut skrivtrasslet i hjärnan.

Det jag önskar mig nu är en inspirerande skrivkurshelg men har inte hittat en enda helgkurs här i Finland. Måste jag liksom ordna en själv för att det ska bli av, haha? Det skulle också vara kul att samla ett gäng skrivintresserade vänner, träffas hemma hos nån och så har alla ansvar för att ha med sig någon kort skrivövning. Kanske nåt jag borde fundera vidare på?

P1020394.jpg

Överlag saknar jag skrivandet just nu, det har inte funnits tid eller utrymme för det på sistone. Men den här veckan ska jag äntligen hugga tänderna i ett skrivprojekt! Det ska bli så roligt att sjunka in i den världen och säga ett hej åt mina karaktärer jag nästan glömt bort redan. Jag känner liksom hur pulsen stiger och hur ett leende sprids i ansiktet bara av tanken på att skriva igen. Ofta känner jag ett stort motstånd att sätta i gång, men sen när jag väl är det finns det inget bättre. Och nu längtar jag. Både efter det korta och snabba skrivet och det långsamma och fördjupande.

Har du gått på skrivarkurs? Vad tycker du är bäst/sämst? Och hojta till ifall du skulle vara intresserad av en helgkurs tillsammans med mig (och kanske nån annan). Det skulle vara sååå roligt. Både att leda och gå på kurs. Om du slänger in en skrivövning (eller två) i kommentarerna lovar jag att publicera resultatet här!

P1020287.jpg

Debutantseminariet på Biskops Arnö

P1020524.jpg

Jag måste erkänna att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig av debutantseminariet på Biskops Arnö, men det blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Innerst inne var jag faktiskt rädd för att det skulle vara jag och ett gäng finlitterära poeter som diskuterar kultur och konst med ord jag knappt förstår.

Så blev det verkligen inte. Den här veckan har jag skrattat så otroligt mycket. Men jag har också varit med om många intressanta samtal om litteratur och kultur och vad som är fint och fult och om det finns någon objektiv sanning om vad som är "bra" när det gäller kultur. Visst var vi ett brokigt gäng personer som skriver på väldigt olika sätt, men vi älskar alla text och det var också det som förenade oss.

  Bästa gänget! <3

Bästa gänget! <3

Jag är så otroligt tacksam över att jag fick ta del av den här över femtioåriga traditionen. Att jag i fem dagars tid fick hänga med sexton andra författare från hela Norden. Det allra bästa var faktiskt att höra folk läsa på sina egna språk. Jag tror inte jag någonsin hade hört färöiska till exempel men förälskade mig direkt i hur språket låter. Och isländska!

Överlag var det en vecka fylld av värme, glädje, många skratt och framförallt alla de intressanta samtalen. En 25-årig Kugge hade antagligen tyckt att vissa samtal var för flummiga, men den 31-åriga Kugge har lärt sig att uppskatta också flummiga och teoretiska samtal. Vi hade sammanlagt tre föreläsningar och den absolut bästa var med danska Kristian Vistrup Madsen som i 45 minuter läste ur utskrivna papper.

  Ett fint gäng debutantböcker.

Ett fint gäng debutantböcker.

Ja du läste rätt. I 45 minuter lyssnade vi på en person som läste rakt upp och ner från sina papper och jag har säkert aldrig varit lika fängslad av någon annan föreläsning. Han satte så många tankar i mitt huvud och var på alla sätt så otroligt inspirerande. Så här antecknade jag under föreläsningen:

Han pratar om Berghain, Grindr och hudhunger i en idyllisk miljö på en ö ute i Mälaren. Det går inte att komma längre ifrån den verklighet han pratar om än den här. Är den tid han pratar om en tid vi alla lever i, eller bara en del? Vad betyder verklighet och finns det något sådant?

  Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Nästan alla nordiska flaggor, alla rymdes inte i bild.

Kanske jag själv håller på att förvandlas till en flummig kulturmänniska, men Vistrup Madsens föreläsning var så otroligt gripande och jag ville citera ungefär allt han sa. Två citat som jag fastnade extra mycket var: "If you start going on dates thinking that your'e going to write about it, it's going to change it. [...] What's the difference between research and something that becomes your life."

Alltså sååå bra. Vi pratade också om hur det egentligen är omöjligt att skapa något ur intet. Allt vi skapar finns någonstans inom oss i en form eller annan, men för vissa saker är det så klart svårare att hitta rätt ord och formuleringar. Men mitt liv är mitt största material. Eller som Vistrup Madsen sa: "You have a stupid one night stand and turn it into something beautiful." Känns ungefär som mitt skrivande i ett nötskal.

Vad väcker det här för tankar hos dig? Är det för flummigt eller sätter det i gång något i din hjärna? Obviously kan jag inte förmedla ens en bråkdel av det han sa, men det gjorde ett bestående intryck på mig. Själv är jag som sagt bara så otroligt glad och tacksam för att jag fått ta del av det här sammanhanget och träffat sexton fantastiska personer som förhoppningsvis är mina skrivande vänner för resten av livet. Så om den här texten är extra lyrisk är det nog bara för att jag är lite hög på livet just nu.

Hej från Biskops-Arnö!

  Jag är helt kär i min nya gröna jumpsuit från Monki. Har redan använt den tre gånger!

Jag är helt kär i min nya gröna jumpsuit från Monki. Har redan använt den tre gånger!

Ojoj vilken helg det var! Jag är fortfarande lite trött efter att ha spontanfestat i samband med Hanaholmens sommarfest i fredags. Efter några glas gratisvin och massa snack på själva festen var vi ett gäng som åkte till den relativt nya vegetariska restaurangen Yes Yes Yes på middag och sen dansade vi loss till nittiotalshits på Rymy-Eetu. Att vakna klockan sju imorse för att ta mig till Sverige och Biskops-Arnö var minst sagt tungt.

Fastän jag är en extrovert människa märker jag också att för varje år som går behöver jag mer egentid. Jag har träffat en massa folk under hela helgen och att nu hänga i nästan fem dagar med personer jag inte känner känns ganska extremt. Det är jätteroligt så klart, men jag blir trött på ett helt annat sätt än tidigare. Med tanke på att jag alltid älskat att hänga med folk är det här lite svårt att vänja sig vid. Nån annan extrovert som märker att det blir tyngre och tyngre för varje år?

P1020188.jpg

Men nu är jag här och tänker nog ta ut allt av veckan och vårt debutantseminarium.  Fram till fredag blir det en massa snack om skrivandet – och säkert en del snack om livet också. Vi är sjutton författare från olika håll i Norden: Finland, Sverige, Norge, Danmark, Island, Färöarna och Sápmi. I dag har vi än så länge bara nosat lite på varandra men jag har på känn att det ska bli en riktigt intressant och givande vecka. Dagens diskussioner har i alla fall varit väldigt bra.

Varje kväll blir det också läsningar. I dag fick vi höra texter på nordsamiska, danska, norska och finlandssvenska. Den finlandssvenska biten stod jag för. Jag tänkte att det är lika bra att få läsningen undanstökad så kan jag chilla resten av veckan. Jag läste första kapitlet i Vad heter ångest på spanska? och en av mina kortnoveller i Människohundarna. Lite otaktiskt har jag också en del jobb jag borde få gjort under den här veckan, men nog ska det gå ihop tänker jag. Hoppas du får en fin vecka!

Ett avslut, en början?

Just nu sitter jag på tåget från Åbo mot Helsingfors en sista gång. Eller ja, jag kommer ju garanterat att besöka Åbo nångång senare också, men inte för att åka på Litterärt skapande. I dag har vi nämligen haft vår sista kursdag nånsin, vilket så klart betyder att kursen nu är avslutad.

I ärlighetens namn känner jag mest lättnad. Kursen har ätit mycket av min tid och många gånger har jag tänkt att det kanske var fel kurs för mig. Ändå är jag otroligt tacksam över alla de människor jag träffat och alla texter som blivit till.

Jag har under helgen tänkt på hur mycket som hänt de senaste två åren. Två år känns som en evinnerligt lång tid, samtidigt som det ju kanske inte är det. Men när jag börjar rabbla upp för mig själv allt som hänt sedan kursstart känns det som om att det är en annan version av mig själv som nu sitter på tåget än den där januarifredagen i fjol på väg mot Åbo. Då hade jag några dagar tidigare skickat in manuset för Vad heter ångest på spanska? till förlag, jag bodde ihop med en man och var rätt så nöjd med livet. 

De två senaste åren känns det som om allt ändrats. Jag har gått från aspirerande författare till publicerad författare. Jag har blivit en bättre skribent, skrivit ett råmanus och redigerat otaliga timmar. Jag har blivit dumpad och levt delvis ofrivilligt singelliv, gått på otaliga dejter, blivit dumpad och har dumpat, blivit kär.

Jag har vuxit åt alla möjliga håll, jobbat som en galning, känt mig ensam och känt mig lyckligt lottad bland nära och kära. Jag har rest – massvis. Jag har längtat till Berlin, längtat till något annat, längtat bort och känt mig nöjd med tillvaron. Ibland har jag längtat efter något jag inte riktigt vetat vad det är.

  I går hade vi avslutningsfest och jag klädde mig i glitterklänning och  Hanna  fotade.

I går hade vi avslutningsfest och jag klädde mig i glitterklänning och Hanna fotade.

När Litterärt skapande nu är slut är jag en annan människa. Jag tror jag är gladare samtidigt som jag har hittat en mörkare sida jag inte trodde fanns hos mig. Det här avslutet gör det också klart och tydligt för mig att jag vill skriva, att jag måste få skriva, att det inte finns något annat som är lika viktigt som skrivandet. Att skriva är mitt sätt att vara, förstå och utvecklas. Att skriva är mitt sätt att vara jag.

Jag vill skriva underhållande bladvändare, lättlästa romaner som får läsaren att släppa taget om vardagen. Romaner som inte vinner fina pris, men som gör mig lycklig. Men en dag vill jag kanske skriva den där stora finlandssvenska romanen, jag vill släppa tankarna om att det är pretentiöst med poesi och ge ut en diktsamling. Jag vill skriva i nya genrer, tillsammans med andra.

Bara jag får skriva. Det är faktiskt det enda som har någon betydelse. Mina fingrar längtar efter att få skriva kreativt, min hjärna längtar efter att få ladda om, låta tankarna flöda. Inte bara prestera, utan också skriva för att jag inte kan låta bli.

Som sista hemuppgift på kursen skulle vi skriva en scen ur Litterärt skapande och jag tänkte att ni också ska få läsa vad jag skrev.

skriv en scen, lyder instruktionen
en scen! 

det är som att försöka sammanfatta hela livet i ett ord
ett enda jävla ord

som om livet
eller något någonsin
bara kunde vara en eller ett

skriv en scen, säger de
men jag vägrar
jag vill skriva tusen
om allt som hände
och inte hände

det finns så många möjligheter
det fanns så många möjligheter

vi har skrivit scener
skapat scener
lyssnat, analyserat
scen på scen på scen
alltid en ny idé
eller så ingen idé

en scen!

det är omöjligt
så jag skriver ingen
för ingenting är oftast lättare
än allting

jag önskar att jag kunde välja
men jag kan inte
så ni får nöja er med en icke-scen
en tom scen
en scen som alla kan fylla ut
en scen som alla minns
en scen som är vår
en scen som är alla scener på en gång

en scen!

En härlig skrivhelg

Under lördag och söndag har jag skrivit och ätit, skrivit och ätit. Nylands litteraturförening där jag är sekreterare ordnade en helgkurs med Hannele Mikaela Taivassalo (som också är min handledare) och det var så bra, så bra.

Under två dagar gjorde vi massa roliga, spännande och krävande skrivövningar. Själv försökte jag plocka upp tråden med Astrid (min krångliga karaktär i Nationen) och känner faktiskt att jag kommit lite närmare henne, så det känns bra. Men det blev också många andra korta små texter.

Helgen var precis vad jag behövde, en kreativitetskick och överlag fint häng. Bland annat Jennifer var med på kursen och det var lika roligt som alltid att få umgås med henne. Kolla hennes blogg för många fina bilder från Gustavelund där vi höll till. Ett gammalt konferenshotell vid Tusbysjön, både vackert och inspirerande.

häfte och löv.jpg

En av de svåraste uppgifterna under helgen var att skriva en dikt. Jag vet inte varför, men jag känner mig alltid lika pretentiös när jag skriver poesi. Liksom "vem tror hon att hon är"? Mikaela tyckte att det är bra att gå ut ur bekvämlighetszonen och föreslog att jag ska börja med typ torsdagsdikt här på bloggen – få se!

Men för att lite testa på hur det känns får ni läsa dikten jag skrev. Uppgiften var att först hitta en plats och sitta där i cirka tio minuter med slutna ögon och tänka på hur det känns i kroppen. Sedan fick vi en (frivillig) rubrik och åtta minuter tid på oss att skriva! Så här blev det oredigerade resultatet.

Det här är ett annat ställe
Solen smeker min kind,
säger: allt blir bra
Värmen försvinner inte,
men byter form

Golvet bär dig, säger hon
du får släppa ut allt
Golvet bär mig,
och jag gråter

Vinden viskar och lockar, 
säger: släpp taget
Du finns kvar,
fastän du vågar

Golvet bär mig,
fångar om jag faller
Golvet bär mig,
när jag vågar

Nu ska jag försöka greppa vardagen i några dagar och på torsdag åker jag till Göteborg för bokmässan. Ser så himla mycket fram emot den! Ska skriva mer om mitt program och mina förväntningar i morgon.

Ett skrivande sammanhang

Under helgen var det dags för vår nionde helg av Litterärt skapande. Nio helger har redan gått och det är bara tre som kvarstår. Nästa gång när vi träffas med hela gänget är det september och vi har utkommit med vår gemensamma antologi Människohundarna. Kan knappt förstå det just nu!

Att få vara en del av det här skrivande sammanhanget är det absolut bästa med kursen. Jag har lärt känna så många smarta, fina, roliga, härliga och begåvade människor varav många förhoppningsvis kommer att hänga med i livet länge efter avslutad kurs. Jag kan faktiskt inte ens föreställa mig livet utan alla finingar jag träffat.

   Hanna  jag och tog glasspaus på lördagen.

Hanna jag och tog glasspaus på lördagen.

Det jobbigaste när jag började skriva då för fyra år sen var nämligen att inte ha någon att snacka skrivande med. Det kändes ensamt och jag skulle ha behövt några skrivarkompisar och just ett sammanhang.

Däremot kan jag ibland tycka att just Litterärt skapande inte kanske är helt rätt för mig. Ibland snackar vi mycket och jag skulle hellre vilja skriva mer. Med jämna mellanrum känner jag mig också otroligt olitterär och dum, många av de andra har läst litteratur eller har allmänt mer koll. Jag har inget emot att inte ha koll, men vissa diskussioner går helt över huvudet på mig, hehe.

  Lördagslunchen åtnjöts i solen på en picknickfilt vid ingången till kurslokalen.

Lördagslunchen åtnjöts i solen på en picknickfilt vid ingången till kurslokalen.

Med det sagt är jag otroligt glad över kursen, möjligheten att medverka i en antologi och alla nya människor jag lärt känna. Men om du funderar på en skrivarkurs som fokuserar på det praktiska och på mycket skriv kan jag rekommendera den nya författarskolan vid Västra Nylands folkhögskola som startar i höst.

Det är Mia Franck och Monika Fagerholm som håller i trådarna. I mars gick jag på en helgkurs med Mia och hon är också en av handledarna på Litterärt skapande och jag kan lova att den planerade Författarskolan kommer att bli magiskt bra, så är du nyfiken på att jobba stenhårt med ett manus är det rätt kurs för dig!

Hur är det med dig, har du gått någon skrivarutbildning eller skulle du gärna gå en? Finns det i så fall någon speciell du tänker på? Det ska ju också börja en utbildning i Vörå, så roligt att det händer så mycket på skrivarfronten i Svenskfinland!

  På lördag firade vi vårfest hos Christa där hennes man fixade välkomstdrinkar till oss alla.  Lotta  och jag var extremt glada över det! Sjukt god var drinken dessutom!

På lördag firade vi vårfest hos Christa där hennes man fixade välkomstdrinkar till oss alla. Lotta och jag var extremt glada över det! Sjukt god var drinken dessutom!

Havet har inga återvändsgränder

Hej från ett tåg på väg från Åbo till Helsingfors. Ytterligare en helg av litterärt skapande har passerat. Vi har talat om texter och vi har skrivit och så har vi talat lite till. Det är en sann lycka att jag får vara en del av det här sammanhanget, men nu ser jag fram emot att komma hem.

I dag gjorde vi en intressant skrivövning som jag inte tänker berätta desto mer om, men publicerar resultatet här. Glad söndag!

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Morgonen är gråare än i går. Dimman sluter sig kring byggnaderna och lägger sig över ån. Jag blundar. Havet brusar och saltdoften sticker i näsan. En mås skränar.

När jag öppnar ögonen är de enorma lyftkranarna allt jag ser. De ser ut som giraffer på en tom savann där färgerna tagit slut.

Jag tänker på allt de livlösa girafferna lyft och sänkt, lyft och sänkt. De har lastat fartyg som begett sig ut på långa resor över Atlanten. När de startar från Finland lastas de fulla med Fazers blå och på vägen tillbaka är lastutrymmena fulla med bananer. Först är de gröna men ju längre resan lider så börjar de så småningom gulna, som de gamla tidningsarken Pär och hans kompisar samlade in.

I stället för att gå till Litterärt skapande vill jag hissas upp i en av lyftkranarna och sänkas ner på första bästa fartyg som passerar. Jag struntar i att inga fartyg passerar här, just nu öppnar sig havet och det fina med hav är att det finns oändligt med riktningar.

På havet går det aldrig att komma till en vägs slut. Havet har inga återvändsgränder utan vågorna svallar vidare och vidare och vidare och plötsligt har fartyget enorma segel och vinden blåser alltid åt rätt håll, för det spelar ingen roll med vad som är rätt eller fel. Ute på havet glömmer jag liksom bort att jag har ett jobb och ett liv och ett Tinderkonto att ta hand om.

Jag känner hur marken gungar under mina fötter och jag är redan ombord, på väg mot något där jag inte behöver ha exakta svar.

Precis som Pär drömmer jag om något större, något som varar längre än alla de små stunder som livet sägs bestå av. Jag har två utbildningar men undrar vad poängen med dem är om jag i stället kunde kliva ombord och komma iväg. Havet har inga utbildningskrav, det lägger inga deadlines.

Dimman tätnar och jag hör hur havet ropar mitt namn och vill att jag ska ta det där klivet. Bara åka. Inte göra det svårare än så.

”Ville.”

Nu är jag säker på att havet säger mitt namn.

”Ville”, säger havet igen.

Jag blundar och hör hur ett fartyg närmar sig.

”Ville”, ropar rösten. ”Nu måste vi åka.”

Terhi har vevat ner fönstret i sin bil, motorn är i gång. Dimman skingras en smula och jag ser att det bara är Aura å. Havet är längre borta.

Jag sätter mig i bilen och slänger en sista blick mot ån.

”Alla vattendrag leder till slut ut i havet”, säger jag medan Terhi lägger i ettans växel.

”Va?” säger hon och accelererar.

”Nä inget”, säger jag och blundar.

Motorljudet vaggar mig tillbaka till havet. Det finns fortfarande kvar, försvinner ingenstans.

Bästa sortens helg

upload.jpg

Alltså vilken helg! Så mycket nyskriven text. Närmare 32 000 tecken på 11 sidor. Det är mycket. Jättemycket faktiskt. Helgens huvuduppgift bestod av en femdelad historia (se bilden längre ner). Inför varje del fick vi cirka 15–20 minuter tid och en del instruktioner.

Bland annat skulle texten börja med en viss mening eller sluta med en viss mening och innehålla vissa ingredienser som vi samlat ihop innan vi började med uppgiften. En kunde tro att alla instruktioner och restriktioner skulle göra det svårt, men det är nåt med regler som väcker kreativiteten. Extremt fascinerande!

Själv började jag skriva om ett gammalt trähus som heter Äppelgården. Jag blev inspirerad av alla fina trähus i Karis och berättelsen utspelade sig automatiskt i en mindre stad. Nu är jag väldigt sugen på att fortsätta arbeta med texten men jag vet inte när jag ska hinna med det, haha. Här ett litet smakprov:

”Ja förlåt, vi kan så klart sätta oss, vill du ha en kaffe?”
”Nej tack, det är bara en snabb fråga”, säger mannen och sätter sig vid bordet som Tove pekar på.
Han ser vagt bekant ut men hon kan inte komma på vem det är.
”Ja mitt namn är Rolf Andersin, jag förstod att Äppelgården är till salu.”
Tove som stått sätter sig också. De har inte gjort något avtal med mäklaren och nu finns här redan någon som är intresserad. Rykten sprider sig verkligen fort här.
”Ursäkta, känner vi varandra?” säger Tove för att vinna lite tid.
”Jag brukade jobba för din pappa i gården när jag var ung, du var väl så liten då så du kommer inte ihåg mig. Och nu när jag hörde att Äppelgården ska säljas …”
”Det är inte bestämt än”, avbryter Tove.
”Men jag förstod att …”
”Ja du kanske har förstått fel. Nu hinner jag tyvärr inte prata mer med dig, jag har en restaurang att få i skick.”
Mannen plockar upp sin portfölj från golvet.
”Jag trodde restaurangen var din mans …”
”Ja men jag hjälper till här under somrarna när jag är ledig från mitt jobb”, säger hon och visar med armen ut mot dörren. ”Det kan hända att Äppelgården kommer att säljas men det kommer att finnas annonser sedan. Nu måste jag jobba vidare.”
Mannen går med långsamma steg över golvet. Det skarpa sommarljuset avslöjar alla skavanker och allt smuts. Tove gör en mental anteckning om att hon måste dra ett varv med moppen.
I dörröppningen vänder sig mannen ännu om, gräver efter något ur en sliten läderplånbok.
”Jag är alltså väldigt intresserad av Äppelgården”, säger han och sträcker fram ett litet kort till Tove. ”Där är mina kontaktuppgifter, hör av dig när ni vill sälja.”
Tove nickar och stänger sedan dörren bakom honom. Hon sjunker ner på golvet och läser texten på kortet.
Rolf Andersin, revisor på Andersin AB.

upload.jpg

Men nu får jag lämna Äppelgården och fokusera på sånt som är viktigare. Jag finslipar Vad heter ångest på spanska? och när jag är klar med det är det dags att ta tag i Nationen och så börjar deadlinen för antologitexterna närma sig. Efter att ha slitit och tvivlat kring dem börjar det kännas bättre, men mer om det i ett annat inlägg.

Kanske jag kan plocka fram Äppelgården senare och se om det kunde bli nåt mer om jag fortfarande är lika förtjust i texten då som nu. Så märkligt ändå. Nån ger direktiv och så skriver jag och så händer det saker. Väldigt spännande och framförallt roligt.

Jag kan varmt rekommendera Mias kurser, nästa ordnas i juni. Gå den! Jag lovar att du kommer att komma hem med datorn eller anteckningsblocket fullt av nya idéer och berättelser.

Tyvärr fick helgen ett lite snöpligt slut. Jag glömde min ryggsäck på tåget (som tur är innehåller den mest smutsiga underkläder). Men jag hoppas jag kan återförenas med den i morgon. Det är min superfina från Ecuador som jag inte vill skiljas från.

Brukar du glömma saker efter dig? Jag inledde helgen med att glömma tandborsten i Helsingfors och avslutade med att glömma väskan på tåget. Inte är det lätt alltid. Kanske jag kan skylla på att jag är en lite virrig konstnär, hehe.

Det spontana skrivet

Förr hatade jag spontana skrivövningar. Jag förstod inte poängen. Varför ska jag skriva nåt kort som inte leder till nåt längre? Så himla onödigt.

Nu älskar jag spontana skrivövningar. Jag vet aldrig var jag hamnar, vart texten är på väg. Jag skriver ner historier jag inte visste att fanns inom mig och öppnar upp för nya världar och berättelser som kan ha potential att bli nåt mer.

Den här helgen är jag som sagt i Karis på skrivarkurs. Vi skriver. Mycket. Korta övningar som varvas med en längre sammanhängande övning i fem delar (en berättelse jag är överraskande förtjust i). Det bästa jag vet är att få höra direktiv. Nån som säger: ha med det här och det där. Och skriv. Tolv minuter!

En av mina favoritövningar i dag var att vi alla skulle välja en bild och sedan skriva utgående från det. För att jag (uppenbarligen) älskar att blotta mig själv ska jag dela med mig av den oredigerade texten. Bilden nedan fungerade alltså som min inspirationskälla.

 Ett foto av ett foto. Originalet står  Sally Mann  för. Mer information och verk av henne finns på  Artsy .

Ett foto av ett foto. Originalet står Sally Mann för. Mer information och verk av henne finns på Artsy.

En text på tolv minuter

Den här sommaren ska jag fylla sexton. Jag har hört att franska barn får börja dricka vin när de är tolv. Inga stora glas eller så, men vin utspätt med vatten. Jag har ibland fått smaka på skumpa. På nyår och vappen. Och när kusin Sebastian tog studenten förra månaden.

När mamma och pappa ordnar fest brukar jag hjälpa till. Föra tomma burkar och glas in i köket. Om det ligger kvar något i burkarna brukar jag hälla i mig det. Oftast är det varma ölslattar i bottnen på burkar som är prydda av läppstiftsmärken och luktar cigaretter. Alltid cigaretter. Det smakar inte gott men jag tror att det är hela grejen med alkohol. Det ska inte smaka gott.

När pappa häller upp snaps till kompisarna ser de alla först glada ut men sen grimaserar de. Om det inte är gott måste det finnas andra skäl att dricka, tänker jag.

Nu är gräset är fuktigt mot mina bara fötter. Pappas och mammas vänner sitter ute i trädgården och skålar och sjunger. Det håller på att mörkna men snart blir det ljust igen. Det går så fort att jag nästan glömmer bort nätterna. De är så korta att de knappt finns. Och för varje kort natt är jag ett dygn närmare min sextonårsdag. Nu är det bara trettiotvå nätter kvar.

Jag fyller år då sommaren brukar vara som bäst. Het men med svarta nätter då stjärnorna kommer fram. Augustidagar då man kan tro att man inte längre är i Finland utan nånstans i Sydeuropa. På dagarna väller hettan emot en, på nätterna döljer mörkret det man inte vill att alla ska se.

Händer som trevar sig under kjolkanten, läppar som söker sig fram, trädstammar som skaver mot ryggen.

Jag plockar upp några burkar från bordet, pappas kompis ger mig en klapp på rumpan. Alla skrattar. Jag går in och ställer ner burkarna på den överfulla köksbänken. Sedan skakar jag dem, två åt gången. Det finns ännu några klunkar kvar i en av ölburkarna. Jag häller det i mig och grimaserar.

Den här sommaren ska jag fylla sexton och bli vuxen. Det säger alla släktingar. Vid sexton är man inte längre något barn.


I morgon ska vi skriva mer och det ser jag verkligen fram emot! Nu lajvar jag Karisbo och hänger på Serendi och senare ikväll blir det middag med några av kurskompisarna. En väldigt bra helg på många sätt alltså!

En ljus framtid som kursledare

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Åtminstone om vi ska tro Jennifer som bloggat om gårdagens skrivarkurs! Det är så klart alltid jätteroligt med beröm, men det viktigaste handlar ju inte egentligen om hur någon annan uppfattar något en gör, utan hur en själv uppfattar det.

Och jag tyckte ju verkligen att det var roligt i går. Inför kursen ifrågasatte jag min auktoritet och "kunskap" som kursledare för en skrivarkurs men när vi väl var i gång kändes det bara så rätt, så rätt.

Jag har naturligtvis massvis att lära mig om skrivandet, men en behöver inte vara fullärd för att kunna dela med sig av det redan lärda till andra. Dessutom tror jag inte att en nånsin ens kan vara fullärd när det gäller något kreativt. Det finns alltid något nytt att lära sig!

Men kanske ordnar jag helt egna skrivarkurser en dag. Fram tills det ska jag skriva så mycket jag kan och försöka suga i mig så mycket kunskap och idéer som möjligt. Och förstås ha väldigt roligt på vägen.

Kursledare von Kügelgen

  Bilden har absolut inget med inlägget att göra. Men jag tycker den är fin och jag har hört att bilder är viktiga på bloggar, ehe.

Bilden har absolut inget med inlägget att göra. Men jag tycker den är fin och jag har hört att bilder är viktiga på bloggar, ehe.

I dag har jag gjort något för första gången någonsin: jag har hållit en kurs i kreativt skrivande och det var så himla roligt! Jag var lite nervös inför. Om inte huvudet erkänner nervositeten gör magen det, det är som om jag skulle ha en påse med stenar i magen som snurrar runt där.

Så fort kursen kom i gång försvann nervositeten och jag hade jätteroligt. Av sex anmälda avbokade två kursen i dag och en var sjuk så jag satt där med tre kursdeltagare, men det var absolut inget problem. I stället blev det en fin stämning och alla skrev så bra, så bra.

Finns liksom inget bättre än att se folk skapa något och sedan dela med sig av det. Alla var väl lite nervösa för att läsa sina texter, men det gick hur bra som helst. Jag började faktiskt kursen med att säga att jag brukade hata skrivövningar men nu älskar jag dem – för att en aldrig vet var en hamnar. 

Nästa gång är det "tyvärr" en annan som håller i kursen – det är en stafettkurs – men jag hoppas att jag någon dag ska kunna ordna egna skrivarkurser, det målet finns faktiskt på listan över mina 100 mål. Trivdes verkligen med uppgiften och det bästa är ju att få ta del av andra människors världar.

En av dagens uppgifter gick ut på att jag spelade Veronica Maggios Välkommen in och så skulle de skriva en text baserad på någon stämning eller tanke som låten väckte. Gör uppgiften själv om du vill!

Alla tre kursdeltagare verkade nöjda och glada så jag tror jag skötte mitt uppdrag med hedern i behåll. Nu ska jag börja smida planer för att ordna en helt egen kurs – en vacker dag. Just nu har jag fullt upp med annat, men kul att sväva iväg en stund och tänka på hur det kan vara en dag.

Vad skulle du ordna för kurs?

Vad har jag lärt mig?

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Jag fick en fråga här på bloggen som handlade om vad jag lärt mig under Litterärt skapande hittills. Och när ni frågar svarar jag så klart – bara att ösa på med frågor i kommentarsfältet om du undrar nåt. Nu dags för den här frågan.

Ofta sägs det att skrivarkurser och författarutbildningar leder till en likriktning, att alla på kursen börjar skriva på samma sätt. Den myten tycker jag vi direkt kan ta kål på, för så är det verkligen inte. Alla vi som går kursen har våra egna sätt att uttrycka oss och det bästa med kursen är att försöka bli bättre på just det egna uttrycket.

En sak jag klagade på för min handledare var att det kändes som om att jag skrev samma text. Om och om igen. Det är liknande situationer och dialoger och jag kände mig så otroligt fantasilös. Sedan sa hon det bästa jag nånsin fått höra om just mitt skrivande.

Det är bra att skriva "samma text" flera gånger – för det är då jag skärper till mitt eget sätt att skriva. Inför kursen hade jag rätt mycket ångest för att just mitt sätt att skriva inte är tillräckligt fint. Jag skriver ingen stor prosa, absolut inget som kan anses vara finlitteratur. Men jag har lärt mig att mitt sätt att skriva är precis lika viktigt som alla andra sätt.

Skriver jag bättre nu?

Men vad har jag då konkret lärt mig? Det är så otroligt svårt att säga. Jag tror att nästan alla kreativa studier sker lite i skymundan, det är svårt att greppa och peka på vad som lett till vad.

Har jag blivit en bättre skribent under kursen? Säkert, men det är inget jag kan bevisa. Men jag har lärt mig att tackla olika sorters uppgifter och tvingat mig själv att tänka i andra banor och fått många insikter om både min egen text och andras. Det viktigaste är kanske att jag lärt mig läsa olika sorters texter. Jag har också blivit bättre på att förstå texter som jag egentligen inte alls förstår – om ni alls fattar vad jag nu menar.

Jag har inte planer på att börja skriva som någon annan, men det finns alltid något i andras uttryckssätt som sätter i gång min egen kreativitet. Och det är kanske just det mycket handlar om – att lära sig att se möjligheter och mönster. Både i egen text och andras. Liksom öppna ögonen på nåt sätt.

Det här är något jag tänkte fundera vidare på i inspirationsbrevet – skickar ut det första i morgon (iih så spännande!) så ännu hinner du haka på. Fyll i namn och e-postadress så lägger jag dig på listan. Som sagt är det absolut ingen spam utan en kreativitetskick i mejlformat.

Utöver mer tankar kring kreativitet och möjligheter ska de som beställer brevet få läsa om Raimo som älskar simhopp. Och det vill ni väl alla, eller hur? Skrev texten rätt fort och vet inte riktigt vad jag ska göra med Raimo, så de som prenumererar får en chans att hänga med honom i stället för att han ska behöva hänga på min dator i all ensamhet.

Och på tal om skrivarkurser – vill du gå en kurs i höst hinner du ännu haka påNylands litteraturförenings kurs som går måndagar varannan vecka klockan 18–20 på Richardsgatans bibliotek i Helsingfors, första träffen är om en vecka. Mejla mig på michaela.vonkugelgen@gmail.com för mer information.

Vet nu förresten inte alls om jag svarade så tillfredsställande på frågan om LittSkap men fråga vidare om det är nåt du undrar över! Eller fråga om nåt annat. Som sagt, frågor är alltid välkomna här!

Uppträder på Helsingfors bokmässa!

  Bokmässelook från Göteborg i fjol. Muminklänning,&nbsp;Tove-tygkasse och bokörhängen (så klart!).

Bokmässelook från Göteborg i fjol. Muminklänning, Tove-tygkasse och bokörhängen (så klart!).

I går publicerades det svenska programmet för Helsingfors bokmässa och vet ni vad – jag är med på två program! Känns helt knäppt men också jätteroligt. På listan med 100 mål var ett av mina mål att få uppträda på bokmässan, men i Göteborg, så dit är det ännu en liten bit, men ska bli så häftigt att få vara med i Helsingfors.

På torsdag klockan 15 kommer jag (och någon till) att diskutera skrivarkurser med Jolin Slotte som höll i skrivarkursen på Arbis som jag gick förra läsåret. Jolin frågade mig om jag ville vara med och jag sa självfallet ja. Vi kommer att hänga vid Tottiscenen.

Skriv för livet!
Deltagare i Helsingfors arbis skrivkurs samtalar om hur det är att skriva i grupp och hur det känns att blotta sig själv genom text. Och hur gör man om man vill ge ut sina texter i bokform? Författare och skrivkursledare Jolin Slotte och några kursdeltagare. Arr: Helsingfors arbis

På söndag klockan 16.30 blir det extra spännande (på Tottiscenen igen). Då ska jag nämligen tillsammans med två andra få prata om mitt skrivande och om jag förstått allt rätt är tanken att jag också får läsa upp någon text – iiih så spännande! Alla måste komma.

Vi skriver för att utforska världen och oss själva
Tre av Nylands litteraturförenings yngre medlemmar presenterar sig, Michaela von Kügelgen, Sanna Vuori och Vilhelmina Öhman. Intervjuare: Janina orlov Arr: Nylands litteraturförening


Nu gäller det bara att veta vad jag ska ha på mig (ja! det är viktigt). Men Mia tipsade under LittSkap-helgen i Åbo att det smartaste är att ha kläder som en känner sig bekväm i och det tycker jag var ett bra råd. Är väl tillräckligt nervös som det är, behöver inte bli extra pirrig på grund av obekväma kläder.


Skrivarkurs i Helsingfors

Det andra programmet ordnas alltså av Nylands litteraturförening där jag nu sitter som sekreterare. Och på tal om det! NyLitt kommer att ordna en skrivarkurs i höst som är gratis för alla medlemmar (men det är superlätt att bli medlem).

Det är vi som är aktiva i föreningen som kommer att hålla i kursen och jag kommer faktiskt att inleda kursen, ska bli så sjukt roligt. Så om du är det minsta nyfiken på att testa kreativt skrivande ska du absolut komma med! Om inte annat så för att se när jag gör bort mig som kursledare, haha.

Kursen går varannan måndag med start den 19 september, klockan 18–20 på Richardsgatans bibliotek i Helsingfors. Vi har bara åtta platser, så gäller att vara snabb om du vill vara med. Och känn absolut ingen press för att du måste prestera nåt på kursen, tanken är att det ska vara roligt, inte en prestationsgrej.

När jag själv började skriva tycker jag det var otroligt svårt att hitta någon kurs i Helsingfors (utöver Arbiskursen som då gick mitt på dagen) så jag kan gissa att det finns fler där ute som skulle behöva en kreativitetskick.

Visst kommer du? Både på bokmässan och på skrivarkurs? Jo jo jo, ska du svara nu (men du är ursäktad om du bor långa vägar bort).

Avslutad skrivarkurs

I dag avslutades skrivarkursen på Arbis för det här läsåret. Vi hade en lite annorlunda sista session när vi läste upp några kortare texter och sedan största delen av tiden diskuterade vi och åt choklad som vår kurslärare hade med sig. Mycket av diskussionen handlade om egenutgivning, många som gått kursen har nämligen gett ut böcker själva och en kommer att ge ut sin bok i höst.

De flesta på kursen är redan pensionerade och har konstaterat att ska det bli några böcker utgivna får de göra det själva. Själv är jag inte riktigt i pensionsålder (okej, långt ifrån) men också för mig börjar egenutgivning kännas som ett reellt alternativ. Allt beror ju så klart på förlagsbesked som jag fortfarande väntar på, men OM det blir en refusering ska jag verkligen ta tag i planerna på att ge ut själv. Har mycket tankar kring det här så det får bli ett inlägg senare i veckan om det.

Men det jag skulle skriva om var den här underbara skrivarkursen. För det mesta var det jag och ett gäng äldre damer (och en herre!) och vår härliga kursledare Jolin. Jag har fått ta del av så många fina texter och alla de här damerna är såna förebilder för mig. Powerkvinnor som gör det de brinner för och skriver så himla himla bra och har massvis med historier på lager. Nästa läsår kommer Arbis att vara några hundra meter ifrån var jag bor så jag måste väl fortsätta minst ett år till.

I dag var inte bara en sorgens dag (för att kursen slutade) utan också en glädjens dag – det blev nämligen cykelpremiär för min del. Powerjackan har också fått komma ut. Mycket har känts tungt i vår men jag känner på mig att bra saker är på väg. Krävs bara lite tålamod från min sida. Tror inte heller stans coolaste jacka skadar på något sätt – till och med vaktmästaren på Arbis gav mig en komplimang för den!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Textrespons

I dag kickade vårterminen av Arbis skrivkurs i gång. Vi diskuterade tre texter varav en var min. Den här gången var det en fullständigt annorlunda text än jag brukar skriva – nämligen poesi. Fast jag har svårt att kalla det för poesi, det känns som om att ord bara ramlat ur mig. Det är nästan en slump att texten har råkat få just den här formen, men poesi är väl den närmaste beskrivningen.

Tur det, eftersom just den här texten ska jag skicka in till Arvid Mörne-tävlingen. Det är sista gången för mig som jag kan delta i just den (på grund av att jag fyller 30 i år och där går åldersgränsen) och vill absolut skicka in ett bidrag fastän jag känner mig osäker.

arbistrappaTrappan i Arbis var lika peppig som kursdeltagarna.

Efter dagens respons känns det ändå bättre. Fick jättefina, snälla och konstruktiva kommentarer. De flesta gillade och en sa att hen kände sig drabbad (på ett bra sätt). Överlag blev jag överrumplad över hur många som gillade dikterna. Nu ska jag finslipa texten innan jag skickar in, sen får jag väl vara nervös fram till mitten av april ungefär.

Tävlade i fjol också, då med en novell, men blev utan någon placering (och tydligen förkunnade jag i våras att jag inte skulle skicka in nån dikt nu, haha, så kan det gå). Klart det skulle vara kul att vinna, men ser det här mest som en övning för mig själv. Dessutom är just den här texten otroligt personlig och något jag helt enkelt var tvungen att skriva. Egentligen hade jag tänkt skriva något helt annat för tävlingen, men sen kom den här texten till mig. Blir det ingen vinst lovar jag att publicera dikterna här på bloggen.

Brukar du delta i skrivtävlingar eller andra tävlingar?

Avslutad skrivarkurs

I går och i dag var det dags för vår andra träff i skrivarkursen som har bestått av två plus två dagar och en handledarträff. Jag valde nu på grund av Litterärt skapande att inte fortsätta med kursen under våren och det känns vemodigt. Det är nästan konstigt hur "nära" man hinner komma varandra på en så kort tid. Det måste ha att göra med att vi har läst varandras texter och sedan analyserat dem tillsammans.

Det blev flera intressanta samtal under våra kursdagar och det tar säkert en stund innan allt har lagt sig till rätta i huvudet på mig. Det mest fascinerande var att än en gång se hur olika vi alla skriver och just där tycker jag  styrkan i texter finns. Man kan lätt påstå att allt redan har skrivits – flera gånger om – men ingen har kanske skrivit det just som jag eller just som du.

IMG_20151123_125439 Vi fick diskutera text i kristallkronans sken. Kändes extra festligt!

Under kursen läste de andra snuttar från mitt andra manus och jag ser redan fram emot att få börja jobba med det på allvar. Jag hade hoppats att jag skulle ha haft mer tid för tvåan under hösten, men jobbet med ettan har dragit ut på tiden samtidigt som jag haft massvis med annat jobb. Jag har ändå fått överväldigande positiva kommentarer av gruppen och också en hel del insikter. Dessutom fick jag en hel del frågor jag inte kunde svara på, manuset kräver verkligen hela min uppmärksamhet och den hoppas jag kunna ge från och med januari.

Ska bli spännande att se om jag kan fortsätta jobbet med tvåan under Litterärt Skapande. Jag vet inte ännu riktigt hur handledningen och kursupplägget ser ut, men jag är fortfarande helt i extas över att ha blivit antagen. Nu om någonsin är min skrivmotivation på topp! Der är nästan så jag glömmer att det är november.

Antagen till litterärt skapande!

I dag fick jag höstens bästa nyhet – jag har blivit antagen till författarutbildningen litterärt skapande! Ni förstår inte hur glad och ärad jag känner mig just nu. Skulle kunna förpesta det här inlägget med utropstecken men försöker låta bli.

Gladast är jag för erkännandet. De som har hand om utbildningen tror på mig och mitt skrivande och ser potential.  De vill hjälpa mig att utvecklas och bli en bättre skribent och jag är mer än redo att få all den hjälp jag erbjuds.

Programmet är tvåårigt och startar redan sista helgen i januari. Det blir tre träffar på våren och tre på hösten. Utöver det så ingår tre (!!) handledarträffar. Alltså vilken lyx! Jag ser så himla mycket fram emot det här. Att få ett skrivsammanhang och nya skrivkompisar (vill veta NU vem annan som ska gå kursen, sign. lätt nyfiken). Mest ser jag ändå fram emot att få skriva och bli bättre på det. Ojoj, jag är så taggad!

IMG_20150827_122755I augusti när jag postade brevet var det fortfarande en dröm. Nu är det verklighet!

Om att gå på djupet

Det är rätt lätt för mig att skapa text. När jag skriver skriver jag så att tangenterna glöder under mina fingrar. Jag använder kanske inte tiofingerssystemet, men kanske sju? Hur som helst så går det undan. Det är ju en fördel i ett yrke där jag för det mesta jobbar med ett skriva och ett fritidsintresse som jag hoppas blir ett framtida yrke.

Men, för det finns ju alltid ett men, så har jag nu lärt mig att när jag skriver skönlitterärt hinner jag inte få med djupet i mina texter. Jag skriver i en sån rasande fart att jag helt enkelt inte hinner göra mycket annat än konstruera ramarna för scenerna och berätta vad som faktiskt händer – men inte berätta det som egentligen händer. Alltså det som berör karaktären och händer hos hen. Det som gör en roman till en roman.

Det här blev jag påmind om i dag när jag hade min handledarträff för ena skrivarkursen. Där ingår lyxen av textgenomläsning. Min kurslärare läste de trettio första sidorna i mitt studielivsmanus. Responsen var positiv och hon hade verkligen tagit till sig mina karaktärer och pratade om dem som kompisar (tips: ungefär det finaste sättet att prata om en bok med en författare, beskriva karaktärerna som riktiga människor som har kommit in i ens liv).

Samtidigt frågade hon vad kärnan i storyn är? Vad är mina karaktärers problem? HUR SKA DET GÅ? Det här är det absolut svåraste för mig. Att fördjupa berättelsen och karaktärerna. Fördjupa deras motiv, drömmar och ambitioner.

Så det är det här jag får jobba med när jag så småningom sätter i gång med redigeringen på allvar. Grunderna finns där, men nu måste jag mejsla ut det viktigaste. Se till att när läsarna får boken i handen verkligen lever ihop med Saga, Astrid och Mikael. Jag kunde känna lätt ångest, men just nu är jag bara så otroligt pepp. Jag har fått bekräftelse för att mina karaktärer är intressanta och mitt tema välvalt och att jag skriver bra. Nu ska jag bara skriva ännu bättre.

katt Min systers söta katt får ta hand om det visuella i det här inlägget.

Bildinspiration

På dagens skrivarkurs på Arbis fick vi en kort skrivövning – vi skulle skriva utgående från en bild. Alla fick en egen bild och så här såg min bild ut:

kaffedamer

Jag älskar skrivarkurser just för att jag får skriva sånt som jag annars inte skulle skriva. Tidigare kunde jag bli irriterad på "onödiga uppgifter", men nu älskar jag dem. Just för att det antagligen aldrig blir något mer än en kort uppgift, MEN däremot sätter det fantasin i gång.

Under en skrivövning blir jag tvungen att fundera ur nya perspektiv och skriva om något som jag inte planerat. Jag kan upptäcka karaktärer och historier jag inte visste att fanns. Jag kan upptäcka nya sätt att skriva.

Vi diskuterade faktiskt det här på dagens kurs. Största delen av vår tid går åt till att diskutera varandras texter – vilket naturligtvis är bra, men jag önskade inför kursen att vi skulle få skriva mer. Nu ska det bli en ändring till våren vilket jag tycker är bra, men det var många som inte tyckte om det. Helst skulle de bara diskutera text hela tiden (vi har alltså skickat in texter på förhand).

Visst gillar jag också textsamtalen – varje gång lär jag mig något nytt, men samtidigt tycker jag det är jättebra med skrivövningar. Just för att det är möjligt att upptäcka sådant som kanske annars inte skulle låta sig upptäckas. Eftersom jag är en uppmärksamhetsjunkie bjuder jag på det jag lyckades skriva ner under fem minuter. Uppgiften var att skriva om vad som hände fem minuter efter att bilden tagits.

Mjölkkaffet var urdrucket och glasen stod kvar på de små assietterna. Jag hörde inte allt damerna sa, men tillräckligt. Det enda jag egentligen behövde höra var det. Namnet. De skrattade och skämtade, hade ingen aning om allvaret i situationen. Visste nog inte vem jag var eller att jag ens lyssnade. Deras klackar klapprade längre bortåt längs de stenbelagda små gränderna. Jag reste mig halvvägs, satte mig ner igen. Reste mig lika hastigt och grävde fram sedlar ur plånboken i jackfickan och lämnade dem på bordet. Klackarnas klapper blandades ihop med deras ljusa skratt, de pratade fortfarande om samma sak. Upprepade namnet flera gånger, som om det inte hade någon betydelse. Som om det var en bagatell. Men de visste inte det jag vet.

Ett litet textprov

Igår och idag är det premiär för höstens andra skrivarkurs som består av 2 + 2 dagar och en handledarträff. Det är otroligt intressant och givande att ta del av andras texter. När jag ska kommentera vad andra skrivit funderar jag automatiskt på min egen text och mitt egna skrivande. Min text diskuterades igår och fick väldigt positivt bemötande – vilket naturligtvis gör mig jätteglad. Textsnutten var från manus nummer två som tyvärr legat i träda medan jag kämpat med ettan som nu är hos lektören (ska få respons den här veckan!). Jag hoppas hoppas hoppas att de kommentarer jag får av lektören mest innebär finslipning så att jag kan skicka in manuset till förlaget i höst så att jag sedan kunde koncentrera mig på tvåan ett tag.

Är så ivrig för det projektet, det är nåt jag verkligen tror på. Det handlar alltså om studielivet i Helsingfors på en fiktiv studentnation. Berättelsen skiftar mellan tre perspektiv för att belysa olika stadier av studierna. Här ett litet smakprov från texten som inte avslöjar alltför mycket. Kommentera gärna!

Stanken av utspilld öl slår emot när hon kommer in i trappan. Hon kliver två trappsteg åt gången uppför de nötta trapporna som leder till fjärde våningen och Västra Nylands Nations anrika festlokal. När hon skjuter upp dörren känner hon ölstanken starkare, den blandas ihop med lukten från fimpade cigaretter och en speciell odör som etsat sig fast i väggarna. Inte ens stans bästa städfirma hade lyckats göra något åt saken. Många tycker dessutom att det vore synd om nationen skulle dofta gott. Det ska lukta öl, snapsvisor och alltför starka drinkar. Cigaretter, hårspray och hångel. Ett rent studieliv är inget studieliv. Det uttrycket myntades av en för länge sedan avgången kurator men upprepas fortfarande frekvent. Frasen har till och med tryckts på första sidan i den nyaste upplagan av nationens gröna sångbok.