Mina bästa tips för att skriva bättre texter

Att skriva är i allra högsta grad mitt yrke – men också min hobby. Jag skriver något så gott som varje dag. Artiklar, översättningar, bokmanus, blogg, Instagraminlägg … När jag sökte in på journalistiken på Soc&kom vid Helsingfors universitet var det just för att jag gillade att skriva och ville skriva mer. Och skrivit, det har jag gjort.

Nu har jag jobbat som journalist i över tio år, översatt massvis med texter, blivit utgiven med en bok och har tre andra projekt i diverse stadier i min dator (och molnet, obs viktigt!!). Så text är något jag kan och därför tänkte jag att jag skulle bidra med några tips jag tycker är extrabra.

bättretexter.png

1. Börja inte alla meningar på samma sätt

Han gick ut ur rummet. Han satte sig ner på en stol och började läsa. Han lade ner boken och tittade ut genom fönstret. Han öppnade boken på nytt och fortsatte läsa … Ja du fattar galoppen, sjukt tråkigt att läsa en sådan här text (mitt exempel är inte heller speciellt spännande). När du skriver första version behöver du inte tänka så mycket på det här, men lägg märke till det när du redigerar och fundera på hur du kunde variera meningarna.

2. Hitta rätt ord

Ett av mina första tips jag fick som journalist var att jag inte ska skriva fordon om jag menar bil. Använd alltså det ord som beskriver det du vill beskriva på ett så exakt sätt som möjligt. Det är skillnad på att fnissa, skratta och flabba. Använd synonymordböcker som den här på nätet för att hjälpa till.

3. Tänk på rytmen

Undvik lika långa meningar och stycken. Blanda längre meningar med korta. Så här. För effektens skull. Texten får ett mycket bättre flyt och bättre rytm om den inte är så monoton. Själv letar jag efter textens "naturliga melodi". Det låter kanske lite flummigt, men den här bilden nedan med ett citat från Gary Provost förklarar det väldigt bra.

27205704856_a7040042ab_o.jpg

4. Säg inte samma sak på flera olika sätt

Detta är min akilleshäl! Eftersom mitt skrivande till stor del handlar om att "söka" eller vaska fram berättelsen tenderar jag att skriva samma sak på många olika sätt. Jag tror det handlar om att jag vill försäkra mig om att det är viktigt. Men när jag väl skrivit råmanus försöker jag putsa bort allt sådant. Läsare är faktiskt inte så dumma utan det räcker att du skriver nåt en gång.

5. Läs din text högt

Mitt favorittips! Om något i texten skaver eller känns fel brukar jag alltid läsa den högt för mig själv. Då märker jag också om rytmen är fel, om jag upprepat något eller om ordföljden är tokig. Ingen orkar naturligtvis läsa ett helt bokmanus högt på en gång, men speciellt när jag skriver nytt i ett redan redigerat manus testar jag det genom att läsa högt.

Jag tänker mig att det är många där ute i stugor och hus som har mer tid för att skriva under sommaren och jag hoppas verkligen att de här tipsen är till glädje. Vad tror du, kommer du att ha nytta av de här tipsen? Och skriv gärna fler tips i kommentarsfältet om du har nåt lysande på lager!

Skrivtips, inspirationsbrev & bloggenkät

Den här bloggen är och har varit mitt hobbyprojekt – jag har aldrig haft ambitioner på att börja tjäna pengar på bloggen eller att bli en storbloggare. Däremot tycker jag om att dela med mig av mitt skrivande och min vardag. Det är lika mycket för mitt framtida jag som det är för dig som läser just nu.

Sedan i går har Jennifer, Malin, Corinne och jag hängt på mitt lande för att ge våra bloggar lite extra kärlek. Liksom göra allt det som annars blir ogjort men som en ändå skulle vilja åtgärda. Lite som att rensa i mejlboxen eller vårstäda. För egen del hade jag tre viktiga punkter på min to do-lista.

Vilka tre grejer är det då?

1. Mina skrivtips samlade på ett ställe
Jag ville skapa en samlingssida för mina bästa skrivtips så att den som snabbt letar efter inspiration och tips ska kunna gå in på sidan och läsa de inläggen. Planen är att jag ska fylla på sidan när jag skriver nya inlägg.

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 11.37.20.png

2. Återuppta inspirationsbrevet
Förra våren startade jag upp ett inspirationsbrev som jag mejlade ut en gång i månaden. Men sen kom sommaren och en monumental ångest för boken som skulle gå i tryck plus en galen höst med massvis med jobb. Det här ledde till att inspirationsbrevet blev ogjort månad efter månad. Men nu är det tanken att brevet ska återuppstå. Jag blir jätteglad om du vill prenumerera på det. Jag skickar det första brevet i slutet av nästa vecka!

inspirationsbrev.png

3. Skapa en bloggenkät
Jag är så himla nyfiken på vem som läser den här bloggen så därför tänkte jag att det passar sig med en bloggenkät. Är naturligtvis rädd för att ingen ska svara, men tre svar är ju också mer än noll! Dessutom lottar jag ut ett signerat exemplar av Vad heter ångest på spanska? mellan alla som lämnar sin e-postadress, så om det är tre som svarar på enkäten har du en rätt så bra chans att vinna! Svara på enkäten och gör den här bloggaren extra glad.

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 13.03.21.png

Sånt alltså här på bloggen. Nu blev det många saker att klicka på men jag blir som sagt jätteglad om du vill prenumerera på inspirationsbrevet och svara på min enkät. Och så hoppas jag att de samlade skrivtipsen ska bidra med mycket glädje.

Vi ska jobba på här i några timmar till men sedan kör vi tillbaka mot Helsingfors och jag måste börja tänka på packningen inför Budapest. Jag åker på söndag morgon och är så glad över att jag bokade den här resan. Planen är som sagt följande: förflytta mig mellan olika kaféer och restauranger och skriva skriva skriva, dricka massvis med te, ett och annat glas vin och så bara promenera runt i staden och fotografera allt jag tycker är fint. Det blir väl bra?!

P.S. Klicka gärna på hjärtat om du gillar det jag har på gång här på bloggen!

Hur orka skriva en bok färdigt?

Den första mars började jag min hittills största och mest engagerade redigeringsrunda av Nationen och i går kväll skickade jag iväg manuset till min redaktör och några testläsare! Det kändes så klart otroligt skönt att nu ha blivit klar med den här redigeringen, men jag vet också hur mycket arbete som fortfarande väntar, så jag bävar lite inför det. Men ändå: jäääklar vad skönt att slippa manuset en stund nu.

För länge länge länge sen fick jag följande fråga av Anna: "Hur fan motiverar man sig till att göra det sista jobbet, när man är SÅ trött på sitt manus?" Och nu ska jag äntligen försöka svara på det.

Motivation går lite under samma kategori som inspiration. Sällan finns motivationen och inspirationen då när en behöver det allra mest, utan det hänger snarare på envishet. Att skriva en bok är ett jättelångt projekt och både motivationen och inspirationen kommer att lysa med sin frånvaro många gånger under processen. Därför är jag glad över att jag är en otroligt envis människa som vägrar ge upp.

Men när det känns riktigt skit brukar jag fråga mig själv: Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig själv för det här jävla bokskrivandet som tar en massa tid och energi men som inte ger något märkbart tillskott till min ekonomi? Svaret är enkelt: För att jag inte kan låta bli. För att jag bara måste få bli färdig.

  Inget slår känslan av att få hålla sin egen bok i Handen!

Inget slår känslan av att få hålla sin egen bok i Handen!

Därför tror jag att motivationen hänger starkt ihop med att en verkligen vill skriva. När allt känns riktigt hopplöst brukar jag drömma om hur Nationens omslag ska bli, hur det kommer att kännas att få hålla boken i handen och hur jäkla rolig releasefest jag ska ordna. Allt det här känns fortfarande låååångt borta, men det är det som delvis motiverar mig.

Och så klart att jag verkligen verkligen verkligen vill skriva den här berättelsen. Sedan jag började planera Nationen för fyra (!!) år sedan har det hänt mycket på vägen och storyn är inte alls som jag tänkte mig, men jag känner att jag är skyldig Mikael, Astrid och Saga att skriva den här romanen färdig. Jag kommer att tröttna på dem hundra gånger om, men jag vill ju att det här också ska bli en riktig bok. Jag har redan gett Nationen så mycket tid, så lite till skadar väl inte, hehe!

Hur motiverar du dig själv med långa projekt? Försöker du också visualisera hur det ska bli eller har du nåt annat knep?

3 x skrivinspiration

Skrivinspiration.png

Som jag skrev i torsdags har skrivenergin och ivern för Nationen lyst med sin frånvaro i och med att all kreativ kapacitet gått åt till att skriva artiklar. Därför känner jag mig inte speciellt inspirerande i andras ögon, men som tur är finns det ju andra som kan fixa den biten.

Tips 1: Monika Fagerholms föreläsning på Umeå littfest är så otroligt bra. Jag såg videon för en vecka sen men känner att jag kunde se den igen och igen. Hon säger så mycket smarta grejer. "Det finns inget rätt och fel."

Tips 2: Rebecka Edgren Aldén skrev ett superbra blogginlägg om de regler som gäller och kanske inte gäller vid skrivande. "Vi tar det från början. Regler är egentligen hjälpmedel. Det är väldigt svårt att skriva."

Tips 3: Podcasten Bakom bokens avsnitt med förläggaren Håkans Bravingers dramaturgiskola. En massa "självklarheter" för mig, men som jag absolut behövde höra. Till exempel att det är bra att ett kapitel börjar och slutar i olika sinnesstämning – det är också ett bra sätt att för sig själva reda ut om det verkligen händer nåt i texten. Och om det inte händer så kan en lika bra stryka hela kapitlet.

Och lite kreativitet har jag ju också hunnit med, har hittills skrivit en dikt om dagen, så NaPoWriMo är fortfarande i gång. Du hittar mina dikter på Insta stories, jag heter kuggekugge på Instagram om du inte redan följer mig. Den här utmaningen gör så otroligt gott. Kanske jag äntligen kan släppa hämningarna kring poesi? Tror jag ska skriva ett inlägg om det här när utmaningen närmar sig sitt slut.

Har du läst/lyssnat på nåt inspirerande skrivrelaterat? Länka gärna i kommentarerna, så delar vi glädjen med andra. Skrivtips hör ju till de bästa grejerna tänker jag.

Hur hitta testläsare eller lektör?

Alltså det är så himla bra att ni ställer frågor här på bloggen. Ganska mycket är ju mer eller mindre självklart för en själv och det är ofta de mest självklara grejerna som är intressanta. Till exempel sa Jennifer förra veckan att jag borde skriva ett inlägg om hur jag fick idén till Nationen. Eh, ja så klart! Varför tänkte jag inte på det själv? Så keep them questions coming! 

Johan frågade: 
Hur hittar man testläsare? Jag menar jag tänker på att låta några testläsare läsa igenom mitt manuskript, men problemet är att de flesta jag kommer på antingen är redan upptagna med sina liv eller så är de den sortens personer som är för snälla och säger till mig att det är underbart oberoende vad de tycker. Var hittar man en lektör? Har förlagen sådana?

Först tänker jag att det är bra att klargöra skillnaden mellan en testläsare och en lektör. En testläsare är (ofta) en kompis/bekant som läser ditt manus gratis. På engelska kallas de ofta för beta reader. En lektör är däremot ett proffs du anlitar och betalar hen för att läsa och kommentera ditt manus. Själv har jag använt mig av både testläsare och lektör och rekommenderar bägge.

Hur hitta testläsare?

Mina testläsare har jag hittat på många olika sätt. Det har varit skrivande bloggkompisar, läsvana kompisar och kurskompisar från skrivarkurser. Om det är någon som skriver själv brukar vi "utbyta tjänster" – alltså läser vi varandras manus. Det behöver absolut inte ske samtidigt, utan en kan "betala tillbaka" en annan gång.

Jag brukar ha med ett antal frågor till testläsarna. De här har jag använt för Nationen, så välj de som känns att funkar bäst för dig och den respons du förväntar dig för just din text. Fritt fram att kopiera frågorna/omarbeta dem för eget behov. Antagligen har jag kopierat en del av frågorna själv.

  1. Fångas du av inledningen? Blir du nyfiken på att läsa vidare?
  2. Blir du engagerad av karaktärerna? Gillar du dem?
  3. Känns någon av huvudkaraktärerna luddigare än de övriga, mindre trovärdig? Funkar det med tre växlande perspektiv.
  4. Är miljöerna tillräckligt väl beskrivna också för den oinvigde?
  5. Vad tycker du om handlingen – händer det för lite/tillräckligt/för mycket?
  6. Blir det tråkigt i mitten?
  7. Är slutet för abrupt?
  8. Saknar du något?
  9. Tycker du att något är överflödigt?
  10. Vad är största problemet med texten?
  11. Vad gillar du mest?

Har du ingen kompis du tror att kan ge det du behöver (och obs! helt okej att också få lite uppmuntran och inte så mycket kritik) lönar det sig att kolla i diverse Facebookgrupper. Gå till exempel med i Författare söker testläsare eller i andra skrivar/författargrupper. Fråga modigt, att få ett nej är inte så farligt.

  När jag gick Litterärt skapande ingick handledarträffar då jag fick personlig respons på min text. Så viktigt!

När jag gick Litterärt skapande ingick handledarträffar då jag fick personlig respons på min text. Så viktigt!

Hur anlita lektör?

Det kryllar av lektörer och det ploppar upp nya hela tiden. Under de senaste åren har det bland annat startarts en lektörsutbildning i Sverige. Det här betyder att det finns otroligt många att välja mellan och alla håller så klart inte samma nivå. Om du skriver i en specifik genre är det bra om du hittar en lektör som har koll på den genren. Skriver du poesi ska du kanske inte anlita en lektör som specialiserat sig på fantasy eller tvärtom.

Det är en kostnad att be om proffshjälp, men själv anser jag att de pengar jag lade på Jenny Bäfving var så otroligt viktiga för mitt skrivande. Hon var den första som pekade på det som inte funkade på ett tydligt och rakt sätt. Fastän det kan kännas som en stor summa kan det ge otroligt mycket i längden. Skrivarkurser är jättebra, men jag tror att om en hunnit skriva en längre tid kan respons av en lektör ge mer än en regelbunden kurs – men det beror ju så klart också på vad du vill ha och hur den eventuella kursen är uppbygd. 

Men hur ska en hitta rätt lektör då? Googla, fråga andra och jämför. Rätt lektör för mig är kanske inte rätt lektör för dig. I Sverige finns en uppsjö av lektörer men de finlandssvenska litteraturföreningarna erbjuder också lektörstjänster och så vet jag att ett antal finlandssvenska författare också läser manus mot betalning.

Varför låta någon annan läsa?

Nu kanske någon läser det här och funderar om det nu egentligen är värt att betala en lektör för läsning eller om det är nån poäng i att kompisar läser. JA! Utan hjälp av andra skulle mitt skrivande vara miljoner gånger tråkigare och mina texter skulle vara mycket sämre. 

Det är otroligt skrämmande att låta någon annan läsa, men om en siktar på att bli publicerad kommer det att ske förr eller senare och då kan det vara bra att få hjälp på vägen. Viktigt är ändå att komma ihåg att varken lektörens eller testläsarens kommentarer är någon absolut sanning. Begrunda responsen och ta med dig det du anser är viktigast.

Ibland måste också en viss sorts respons få mogna till sig. Ibland har jag tyckt att den som läst haft helt fel eller varit orättvis, men efter ett tag har jag insett att personen ändå har en poäng. Sen behöver en ju aldrig göra exakt som den andra föreslår, utan kan hitta ett eget sätt att göra texten bättre.

***

Hoppas det här ger en lite tydligare bild av lektörer och testläsare och hjälper dig vidare med ditt skrivande!

Dos and don'ts i slutskedet av skrivprocessen

Jag fortsätter att svara på frågorna från november. Den här gången är det Annas frågor som står i turen.

Själv kämpar jag själv med att bolla allt som pågår i livet och försöker färdigställa ett manus som jag skrivit på i två och ett halvt år. Därför skulle jag gärna vilja att du skriver om:
- Do's and don'ts... när man skriver/färdigställer/skickar in sin bok.
- Hur fan motiverar man sig till att göra det sista jobbet, när man är SÅ trött på sitt manus?

Okej. Det här är ju inte precis frågor i kategorin "vad är din favoritfärg" och det finns nog inga enkla eller entydiga svar, men jag ska göra mitt bästa.

skrivprocess.jpg

Dos and don'ts

Låt texten leva
När du skriver: tänk inte på mottagaren. Bara skriv. Allt allt allt. Det får vara hur dåligt som helst men skriv. När du är inne i skrivprocessen är det viktigt att utesluta allt annat och bara lyssna på texten. Du kan redigera det senare. I slutskedet av skrivandet är det däremot bra att vara kritisk, men kom ihåg att din inre kritiker ibland vill radera allt. Andas några varv och tänk på vad som är bäst för texten.

Ha inte så bråttom
När du tror att du är färdig: du är inte det. Verkligen inte. Långt ifrån. Låt texten vila och ta dig tid. Jag fattar inte varför jag med våld skulle skicka in manuset till debuten så tidigt som jag gjorde (efter drygt 1,5 år). Jag var definitivt inte klar men jag hoppades så mycket på att vara ett underbarn som skrev guld från början. Det var jag då inte och blev så klart refuserad.

Ta hjälp
Anlita en lektör om du har råd (rekommenderar varmt) eller skicka manuset till testläsare. Ställ frågor till dem – vad är bra, vad funkar mindre bra, är något överflödigt, saknas nåt? Och obs, det här ska inte vara en korrekturläsning utan du vill veta hur din berättelse fungerar. Ställ följdfrågor om du tycker att testläsarna inte levererat det du behöver. Och så klart handlar det här också om bekräftelse, men i första hand vill du veta vad som inte är bra.

Tänk ett varv till
När du nästa gång tror att du är färdig: du är inte det. Andas några gånger och tänk om det finns ytterligare något du kan beakta. Själv är jag mästare på att "gömma" saker i manus och hoppas att redaktören eller förläggaren inte "ska märka dem". Newsflash: de gör alltid det. Alltså: känner du att något skaver så gör det antagligen det. Vet du inte riktigt vad som skaver, men kanske har dina aningar, kan du bolla tankar med testläsarna som läst.

Skicka in
I något skede är ju en ändå tvungen att släppa manuset ifrån sig. Oftast vet du när det är dags – när du på riktigt inte har nåt mer att ge. Skriv ett bra följebrev och skicka in manuset enligt förlagets instruktioner (alla förlag skriver ut hur de vill ha sina manus, gör som de önskar). Sen när du skickat in ska du skåla och fira och gratulera dig själv. Och sen: glöm det! Du kommer antagligen att få vänta på svar rätt länge, så gå inte omkring och tänk på manuset hela tiden. Börja kanske skriva nåt nytt, träffa dina vänner, träna. Hur mycket du än tänker på ditt manus kommer det inte att hjälpa dig att bli antagen.

***

Ja, här var mina tips. Hoppas det hjälper dig på vägen? Eftersom svaret blev så långt så tror jag att det här med motivationen får bli ett skilt inlägg. Jag gissar att jag har ganska mycket att säga om den saken, hehe.

Förresten så är det så otroligt roligt att svara på de här frågorna. Är väl ganska långt ifrån en allvetande författarguru (och såna finns nog inte heller), men vet själv hur jag suktade efter information om att skriva när jag själv kämpade med debuten. Vet seriöst inte hur många gånger jag googlat "hur lång ska en bok vara". Svar: just så lång som din berättelse behöver.

Men har du nån fråga eller fundering så lönar det sig att ställa den nu! Den här bloggen lever ju i nån sorts renässanstid med ovanligt aktiv uppdatering. Fråga om skrivandet, min process, mina manus. Vad som helst. 

Hur skriva ett följebrev?

 Foto: Kelly Sikkema/Unsplash.

Foto: Kelly Sikkema/Unsplash.

En av de skrivrelaterade frågorna jag fick för cirka hundra år sedan här på bloggen handlade om följebrev. Så här löd Lille Johns fråga:

Säg att jag har ett klart manuskript och jag tänker skicka det till något förlag. (Och jag känner ingen alls där, jag har inte varit aktiv på kurser, bokmässor eller något annat, är inte från Helsingfors, så ingen därifrån känner säkert mig.)

Det hör visst till att man bifogar ett slags brev när man postar det? "Hej, jag har skrivit detta, jag heter bla bla bla, jag bor i bla bla bla, tack för att ni läser!"
Hur formulerar man det ordentligt? Liksom vad måste finnas med och vad kan man lämna bort?

På många skrivbloggar läser jag att följebrevet är jätteviktigt. Jag känner mig liiite tveksam till det, men ett som är säkert: ett bra följebrev minskar i alla fall inte dina chanser att bli antagen. Men vad ska ett följebrev innehålla då? Bland annat följande (enligt mig):

  • En presentation av ditt manus. Vad handlar storyn om i stora drag? Vem skriver du om?
  • Vad är den tilltänkta målgruppen? Varför sticker din berättelse ut?
  • Vem är du? Varför skriver du?

En tumregel är att följebrevet ska vara kort, max en sida. Du ska inte berätta allt utan snarare locka mottagaren till att läsa ditt manus. Med andra ord ska du väcka nyfikenhet. Jag tror det också är lite av ett test för författaren – vet hen vad hen skriver om? Alltså klarar du av att sammanfatta din story och dig själv på ett kort och slagkraftigt sätt?

Men vad skrev jag då? Det är svårt att bedöma sig själv objektivt, men så här såg mitt följebrev ut i januari 2016.

följebrev012016.png

Är det lysande? Nja. Kunde det bli bättre? Absolut. Var följebrevet avgörande för att jag blev antagen? Det tror jag inte, var ju ändå manuset i sig de föll för. Men gällande följebrev så tror jag att det viktigaste är att skriva ett ärligt, tydligt och kort brev som visar vad du skriver, för vem du skriver och också hur du skriver. Och kom ihåg att be någon annan att läsa igenom ditt brev, du vill inte ha stavfel eller tankemissar i det!

Hoppas det här gav lite klarhet. Ni får gärna fylla på med fler tips eller frågor i kommentarsfältet!

Bara börja & prioritera

I dag lunchade jag med en kompis som redan en längre tid har funderat på att skriva en roman. Hen frågade mig om jag kunde tipsa om någon bra skrivkurs (på distans) eller om jag hade andra råd att ge.

Det hela slutade med att jag höll ett brandtal om att en bara ska börja, liksom sätta i gång och sen prioritera det där skrivandet också. Det är lite som träning – har du inte planerat in det i kalendern är det inte så troligt att du sätter dig vid datorn en tisdag kväll klockan sju. Lika lite som du tar dig ut på löprundan om du inte planerat in det. Så: planera & prioritera!

Kompisen sa också att inspirationen alltid brukar komma när det inte passar. Kanske mitt i en arbetsdag eller under ett träningspass. Men så är det ju. Jag tror väldigt få författare sätter sig för att skriva och direkt känner inspirationen flöda. Att skriva är ett jobb, som vilket annat. Det är inte alltid kul när en gör det, men ändå är det kul för det mesta.

 Så hrä önskar jag att mitt skrivande alltid skulle se ut. ganska sällan det ändå är så.

Så hrä önskar jag att mitt skrivande alltid skulle se ut. ganska sällan det ändå är så.

Sen finns det så klart olika metoder att börja. Mitt råd är att inte ens tänka på att det ska bli en roman. Utan bara skriv för att det gör dig glad. Skriv en dialogscen med två av dina karaktärer. Hur reagerar de på vad den andra säger? Vad händer? Vad tänker de? Skriv scener som kanske inte ens ska med i boken – men skriv för att hitta rätt ton. Det går liksom inte att planera fram det.

Efter att ha viftat med händerna och högtidligt förkunnat allt detta insåg jag att jag pratade minst lika mycket för mig själv. Jag måste bara börja och sen faktiskt också prioritera mitt skrivande. Skrivandet hamnar tyvärr väldigt ofta längst ner på min lista över saker jag ska göra, för att allt det andra (det "riktiga" jobbbet) är viktigare. Och det är ju det också – nåt måste jag leva på.

Så vad ska jag göra nu då för att föregå som gott exempel? Den här veckan är lite splittrad med några artiklar som ska skrivas, möten och kompisdejter samt lite småfix med webbsidan så jag tror inte jag orkar sätta in mig i manuset – det kräver nämligen enhetligare tid av mig än jag har.

 Så här såg det ut senast jag var på kryssning för att skriva. Massa papper & massa skriv.

Så här såg det ut senast jag var på kryssning för att skriva. Massa papper & massa skriv.

Men jag kan i alla fall göra en plan. Skriva in i kalendern när jag ska skriva de följande veckorna (ska faktiskt på en kryssning nästa vecka igen!). Och så ska jag testa ett nygammalt verktyg jag blev tipsad om i en skrivgrupp. Tror faktiskt att det är exakt vad jag behöver. Men ska skriva ett inlägg om det sen när jag kommit i gång. Jag förstår att alla är otroligt nyfikna på detta!

För övrigt tror jag också att ju mer jag skriver här på bloggen, desto mer skriver jag. Va? tänker du kanske nu. Men alltså så här: När jag bloggar aktivt (och påminner mig om den där romanen som väntar på att skrivas) blir jag också inspirerad att skriva. Tror alltså inte alls att bloggandet är dåligt, snarare tvärtom. Mer skriv är alltså det som gäller framöver! Nu när jag sagt det offentligt måste jag också hålla det.

P.S. Blir jättejätteglad när du som läser trycker på det lilla hjärtat (om du gillar mina inlägg). Varje litet hjärta ger extra energi, tack!

En härlig skrivhelg

Under lördag och söndag har jag skrivit och ätit, skrivit och ätit. Nylands litteraturförening där jag är sekreterare ordnade en helgkurs med Hannele Mikaela Taivassalo (som också är min handledare) och det var så bra, så bra.

Under två dagar gjorde vi massa roliga, spännande och krävande skrivövningar. Själv försökte jag plocka upp tråden med Astrid (min krångliga karaktär i Nationen) och känner faktiskt att jag kommit lite närmare henne, så det känns bra. Men det blev också många andra korta små texter.

Helgen var precis vad jag behövde, en kreativitetskick och överlag fint häng. Bland annat Jennifer var med på kursen och det var lika roligt som alltid att få umgås med henne. Kolla hennes blogg för många fina bilder från Gustavelund där vi höll till. Ett gammalt konferenshotell vid Tusbysjön, både vackert och inspirerande.

häfte och löv.jpg

En av de svåraste uppgifterna under helgen var att skriva en dikt. Jag vet inte varför, men jag känner mig alltid lika pretentiös när jag skriver poesi. Liksom "vem tror hon att hon är"? Mikaela tyckte att det är bra att gå ut ur bekvämlighetszonen och föreslog att jag ska börja med typ torsdagsdikt här på bloggen – få se!

Men för att lite testa på hur det känns får ni läsa dikten jag skrev. Uppgiften var att först hitta en plats och sitta där i cirka tio minuter med slutna ögon och tänka på hur det känns i kroppen. Sedan fick vi en (frivillig) rubrik och åtta minuter tid på oss att skriva! Så här blev det oredigerade resultatet.

Det här är ett annat ställe
Solen smeker min kind,
säger: allt blir bra
Värmen försvinner inte,
men byter form

Golvet bär dig, säger hon
du får släppa ut allt
Golvet bär mig,
och jag gråter

Vinden viskar och lockar, 
säger: släpp taget
Du finns kvar,
fastän du vågar

Golvet bär mig,
fångar om jag faller
Golvet bär mig,
när jag vågar

Nu ska jag försöka greppa vardagen i några dagar och på torsdag åker jag till Göteborg för bokmässan. Ser så himla mycket fram emot den! Ska skriva mer om mitt program och mina förväntningar i morgon.

Glöm inte Debutantbloggen

DEBUTANTBLOGGEN (1).jpg

Alltså jävlar, när blev det sista maj? Är det verkligen sista maj? Sjukt! Nåja kalendern påstår det och kalendern påstår också att det är vecka 22, vilket betyder att jag i dag levererat mitt tjugoandra inlägg på Debutantbloggen.

Får jag säga det själv så tycker jag att årets inlägg överlag varit otroligt intressanta. Jag och mina fina debutantbloggskolleger bjuder på många olika synvinklar på skrivandet. Jag lär mig själv också massvis.

Mina bästa inlägg hittills om ni frågar mig är:

Alla mina inlägg finns samlade här. Och på tal om det. Har du nån specifik skrivrelaterad fråga jag kunde blogga om antingen här eller på Debutantbloggen? Känner mig alltid blank i huvudet på tisdagar när det är dags att sätta sig ner och skriva veckans inlägg så tar tacksamt emot förslag!

Nu ska jag i väg på releasefest för tre reseböcker. Känner exakt en person så får väl ta på mig mingeloutfiten och vara redo att snacka i väg. Ska också göra empiriska studier inför min egen releasefest, extremt pepp på den. Jag kan redan säga så mycket att den blir i mitten av augusti i Helsingfors, men mer info följer!

Havet har inga återvändsgränder

Hej från ett tåg på väg från Åbo till Helsingfors. Ytterligare en helg av litterärt skapande har passerat. Vi har talat om texter och vi har skrivit och så har vi talat lite till. Det är en sann lycka att jag får vara en del av det här sammanhanget, men nu ser jag fram emot att komma hem.

I dag gjorde vi en intressant skrivövning som jag inte tänker berätta desto mer om, men publicerar resultatet här. Glad söndag!

  Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

Morgonen är gråare än i går. Dimman sluter sig kring byggnaderna och lägger sig över ån. Jag blundar. Havet brusar och saltdoften sticker i näsan. En mås skränar.

När jag öppnar ögonen är de enorma lyftkranarna allt jag ser. De ser ut som giraffer på en tom savann där färgerna tagit slut.

Jag tänker på allt de livlösa girafferna lyft och sänkt, lyft och sänkt. De har lastat fartyg som begett sig ut på långa resor över Atlanten. När de startar från Finland lastas de fulla med Fazers blå och på vägen tillbaka är lastutrymmena fulla med bananer. Först är de gröna men ju längre resan lider så börjar de så småningom gulna, som de gamla tidningsarken Pär och hans kompisar samlade in.

I stället för att gå till Litterärt skapande vill jag hissas upp i en av lyftkranarna och sänkas ner på första bästa fartyg som passerar. Jag struntar i att inga fartyg passerar här, just nu öppnar sig havet och det fina med hav är att det finns oändligt med riktningar.

På havet går det aldrig att komma till en vägs slut. Havet har inga återvändsgränder utan vågorna svallar vidare och vidare och vidare och plötsligt har fartyget enorma segel och vinden blåser alltid åt rätt håll, för det spelar ingen roll med vad som är rätt eller fel. Ute på havet glömmer jag liksom bort att jag har ett jobb och ett liv och ett Tinderkonto att ta hand om.

Jag känner hur marken gungar under mina fötter och jag är redan ombord, på väg mot något där jag inte behöver ha exakta svar.

Precis som Pär drömmer jag om något större, något som varar längre än alla de små stunder som livet sägs bestå av. Jag har två utbildningar men undrar vad poängen med dem är om jag i stället kunde kliva ombord och komma iväg. Havet har inga utbildningskrav, det lägger inga deadlines.

Dimman tätnar och jag hör hur havet ropar mitt namn och vill att jag ska ta det där klivet. Bara åka. Inte göra det svårare än så.

”Ville.”

Nu är jag säker på att havet säger mitt namn.

”Ville”, säger havet igen.

Jag blundar och hör hur ett fartyg närmar sig.

”Ville”, ropar rösten. ”Nu måste vi åka.”

Terhi har vevat ner fönstret i sin bil, motorn är i gång. Dimman skingras en smula och jag ser att det bara är Aura å. Havet är längre borta.

Jag sätter mig i bilen och slänger en sista blick mot ån.

”Alla vattendrag leder till slut ut i havet”, säger jag medan Terhi lägger i ettans växel.

”Va?” säger hon och accelererar.

”Nä inget”, säger jag och blundar.

Motorljudet vaggar mig tillbaka till havet. Det finns fortfarande kvar, försvinner ingenstans.

Bästa sortens helg

upload.jpg

Alltså vilken helg! Så mycket nyskriven text. Närmare 32 000 tecken på 11 sidor. Det är mycket. Jättemycket faktiskt. Helgens huvuduppgift bestod av en femdelad historia (se bilden längre ner). Inför varje del fick vi cirka 15–20 minuter tid och en del instruktioner.

Bland annat skulle texten börja med en viss mening eller sluta med en viss mening och innehålla vissa ingredienser som vi samlat ihop innan vi började med uppgiften. En kunde tro att alla instruktioner och restriktioner skulle göra det svårt, men det är nåt med regler som väcker kreativiteten. Extremt fascinerande!

Själv började jag skriva om ett gammalt trähus som heter Äppelgården. Jag blev inspirerad av alla fina trähus i Karis och berättelsen utspelade sig automatiskt i en mindre stad. Nu är jag väldigt sugen på att fortsätta arbeta med texten men jag vet inte när jag ska hinna med det, haha. Här ett litet smakprov:

”Ja förlåt, vi kan så klart sätta oss, vill du ha en kaffe?”
”Nej tack, det är bara en snabb fråga”, säger mannen och sätter sig vid bordet som Tove pekar på.
Han ser vagt bekant ut men hon kan inte komma på vem det är.
”Ja mitt namn är Rolf Andersin, jag förstod att Äppelgården är till salu.”
Tove som stått sätter sig också. De har inte gjort något avtal med mäklaren och nu finns här redan någon som är intresserad. Rykten sprider sig verkligen fort här.
”Ursäkta, känner vi varandra?” säger Tove för att vinna lite tid.
”Jag brukade jobba för din pappa i gården när jag var ung, du var väl så liten då så du kommer inte ihåg mig. Och nu när jag hörde att Äppelgården ska säljas …”
”Det är inte bestämt än”, avbryter Tove.
”Men jag förstod att …”
”Ja du kanske har förstått fel. Nu hinner jag tyvärr inte prata mer med dig, jag har en restaurang att få i skick.”
Mannen plockar upp sin portfölj från golvet.
”Jag trodde restaurangen var din mans …”
”Ja men jag hjälper till här under somrarna när jag är ledig från mitt jobb”, säger hon och visar med armen ut mot dörren. ”Det kan hända att Äppelgården kommer att säljas men det kommer att finnas annonser sedan. Nu måste jag jobba vidare.”
Mannen går med långsamma steg över golvet. Det skarpa sommarljuset avslöjar alla skavanker och allt smuts. Tove gör en mental anteckning om att hon måste dra ett varv med moppen.
I dörröppningen vänder sig mannen ännu om, gräver efter något ur en sliten läderplånbok.
”Jag är alltså väldigt intresserad av Äppelgården”, säger han och sträcker fram ett litet kort till Tove. ”Där är mina kontaktuppgifter, hör av dig när ni vill sälja.”
Tove nickar och stänger sedan dörren bakom honom. Hon sjunker ner på golvet och läser texten på kortet.
Rolf Andersin, revisor på Andersin AB.

upload.jpg

Men nu får jag lämna Äppelgården och fokusera på sånt som är viktigare. Jag finslipar Vad heter ångest på spanska? och när jag är klar med det är det dags att ta tag i Nationen och så börjar deadlinen för antologitexterna närma sig. Efter att ha slitit och tvivlat kring dem börjar det kännas bättre, men mer om det i ett annat inlägg.

Kanske jag kan plocka fram Äppelgården senare och se om det kunde bli nåt mer om jag fortfarande är lika förtjust i texten då som nu. Så märkligt ändå. Nån ger direktiv och så skriver jag och så händer det saker. Väldigt spännande och framförallt roligt.

Jag kan varmt rekommendera Mias kurser, nästa ordnas i juni. Gå den! Jag lovar att du kommer att komma hem med datorn eller anteckningsblocket fullt av nya idéer och berättelser.

Tyvärr fick helgen ett lite snöpligt slut. Jag glömde min ryggsäck på tåget (som tur är innehåller den mest smutsiga underkläder). Men jag hoppas jag kan återförenas med den i morgon. Det är min superfina från Ecuador som jag inte vill skiljas från.

Brukar du glömma saker efter dig? Jag inledde helgen med att glömma tandborsten i Helsingfors och avslutade med att glömma väskan på tåget. Inte är det lätt alltid. Kanske jag kan skylla på att jag är en lite virrig konstnär, hehe.

Det spontana skrivet

Förr hatade jag spontana skrivövningar. Jag förstod inte poängen. Varför ska jag skriva nåt kort som inte leder till nåt längre? Så himla onödigt.

Nu älskar jag spontana skrivövningar. Jag vet aldrig var jag hamnar, vart texten är på väg. Jag skriver ner historier jag inte visste att fanns inom mig och öppnar upp för nya världar och berättelser som kan ha potential att bli nåt mer.

Den här helgen är jag som sagt i Karis på skrivarkurs. Vi skriver. Mycket. Korta övningar som varvas med en längre sammanhängande övning i fem delar (en berättelse jag är överraskande förtjust i). Det bästa jag vet är att få höra direktiv. Nån som säger: ha med det här och det där. Och skriv. Tolv minuter!

En av mina favoritövningar i dag var att vi alla skulle välja en bild och sedan skriva utgående från det. För att jag (uppenbarligen) älskar att blotta mig själv ska jag dela med mig av den oredigerade texten. Bilden nedan fungerade alltså som min inspirationskälla.

 Ett foto av ett foto. Originalet står  Sally Mann  för. Mer information och verk av henne finns på  Artsy .

Ett foto av ett foto. Originalet står Sally Mann för. Mer information och verk av henne finns på Artsy.

En text på tolv minuter

Den här sommaren ska jag fylla sexton. Jag har hört att franska barn får börja dricka vin när de är tolv. Inga stora glas eller så, men vin utspätt med vatten. Jag har ibland fått smaka på skumpa. På nyår och vappen. Och när kusin Sebastian tog studenten förra månaden.

När mamma och pappa ordnar fest brukar jag hjälpa till. Föra tomma burkar och glas in i köket. Om det ligger kvar något i burkarna brukar jag hälla i mig det. Oftast är det varma ölslattar i bottnen på burkar som är prydda av läppstiftsmärken och luktar cigaretter. Alltid cigaretter. Det smakar inte gott men jag tror att det är hela grejen med alkohol. Det ska inte smaka gott.

När pappa häller upp snaps till kompisarna ser de alla först glada ut men sen grimaserar de. Om det inte är gott måste det finnas andra skäl att dricka, tänker jag.

Nu är gräset är fuktigt mot mina bara fötter. Pappas och mammas vänner sitter ute i trädgården och skålar och sjunger. Det håller på att mörkna men snart blir det ljust igen. Det går så fort att jag nästan glömmer bort nätterna. De är så korta att de knappt finns. Och för varje kort natt är jag ett dygn närmare min sextonårsdag. Nu är det bara trettiotvå nätter kvar.

Jag fyller år då sommaren brukar vara som bäst. Het men med svarta nätter då stjärnorna kommer fram. Augustidagar då man kan tro att man inte längre är i Finland utan nånstans i Sydeuropa. På dagarna väller hettan emot en, på nätterna döljer mörkret det man inte vill att alla ska se.

Händer som trevar sig under kjolkanten, läppar som söker sig fram, trädstammar som skaver mot ryggen.

Jag plockar upp några burkar från bordet, pappas kompis ger mig en klapp på rumpan. Alla skrattar. Jag går in och ställer ner burkarna på den överfulla köksbänken. Sedan skakar jag dem, två åt gången. Det finns ännu några klunkar kvar i en av ölburkarna. Jag häller det i mig och grimaserar.

Den här sommaren ska jag fylla sexton och bli vuxen. Det säger alla släktingar. Vid sexton är man inte längre något barn.


I morgon ska vi skriva mer och det ser jag verkligen fram emot! Nu lajvar jag Karisbo och hänger på Serendi och senare ikväll blir det middag med några av kurskompisarna. En väldigt bra helg på många sätt alltså!

Sandra Beijer

upload.jpg

Jag minns inte längre när jag började läsa Sandra Beijers blogg men sedan dess har jag knappt missat ett inlägg. Jag gillar hennes ärliga stil, att hon är så gullig mot sina läsare och att hon har många liknande värderingar som jag. Inget är ju heller precis sämre för att hon gillar att skriva.

upload.jpg

Våren 2013 när Sandra skrev på sin blogg att hennes debutroman skulle komma samma höst skrev jag åt min kompis Frida på Facebookchatten: "Kan Sandra Beijer, så kan jag." Då hade jag nån månad innan börjat skriva på det som i höst kommer att tryckas upp som bok och bara drömde om att det en dag kommer att ske.

Förra hösten fick jag träffa Sandra Beijer för första gången under bokmässan i Göteborg och hon var precis så underbar som en kan föreställa sig. I går besökte Sandra Helsingfors och Finland för första gången och jag lyckades tack vare att Jennifer uppmärksammade mig på evenemanget köpa en biljett innan de såldes slut.

  Jag har läst båda Sandras böcker och gillar dem!

Jag har läst båda Sandras böcker och gillar dem!

Jennifer och jag möttes upp innan evenemanget för en jobbdejt. Hon fick agera konsult för mig och hjälpa mig att lösa några knutar (mer om det senare) och så där överlag är det ju kul att ha sällskap en arbetsdag. När vi gick till evenemanget sa jag till Jennifer att det skulle vara drömmen om Sandra skulle läsa min bok, men tänkte att det kommer väl inte att ske.

När vi kom till eventet såg jag Sandra stå ensam längst fram och då tänkte jag att jag skulle passa på att säga hej igen. Hon kramade mig, kom ihåg mig (!) och var precis lika härlig som senast. När hon frågade hur det går sa jag att min debutroman ska komma i höst och då sa hon att hon hade läst det på Debutantbloggen (!) och jag bara oj, wow.

  Jag vet inte riktigt vad jag sysslar med här, men lite gulligt ändå. Foto: Jennifer.

Jag vet inte riktigt vad jag sysslar med här, men lite gulligt ändå. Foto: Jennifer.

Jag berättar lite om boken och så säger Sandra plötsligt: "Men kan du inte skicka din bok så läser jag den sen". Alltså herregud. Visste inte riktigt hur jag skulle vara. Fatta, Sandra Beijer kommer att läsa min bok! #starstruck

Under föreläsningen pratade Sandra om att skriva. Hennes viktigaste och bästa råd var att vara uthållig – det är de som orkar kämpa vidare med sin text som blir publicerade. Är ju mer eller mindre ett levande exempel på det själv. Många gånger har jag tänkt att jag ska ge upp och ibland har nån försökt säga att jag kanske ska lämna det första manuset och gå vidare. Men jag har envist kämpat på.

upload.jpg

Annat smart Sandra var att det är otroligt bra att göra en struktur eller ett skelett för sin roman innan en börjar skriva. Själv är jag ju urdålig på det här, jag måste skriva mig fram till historien och skriva ett synopsis efteråt, men det är ju ett bra utgångsläge om en fixar det! Hon sa mycket annat smart, men jag tror jag var så start struck över att hon vill läsa min bok att jag nu inte klarar av att summera på bättre sätt.

Men alltså Sandra Beijer. Vilken kvinna. Så mycket värme och klokskap i den människan. Det går ju inte annat att älska en som skriver en hångelguide och som träffar mitt i prick när det gäller kärlek och att våga älska någon också efter att ens hjärta har brustit.

  En screenshot från Sandras blogg jag lade upp på Instagram.

En screenshot från Sandras blogg jag lade upp på Instagram.

En text om tid

Hej från tåget, här sitter jag trött och sliten och luktar eventuellt gårdagens roliga julfest. Den här Litterärt skapande-helgen har varit extra bra känner jag. Många roliga skrivövningar, julfest och allmänt bra stämning. Det blir bara bättre och bättre hela tiden.

Helgens största nyhet är att Hanna tog initiativ till att skapa ett Instagram-konto för vår kurs. Den får du jättegärna följa! Tanken är att vi ska bjuda på skrivpepp och presentationer om oss själva och annat skoj.

Men eftersom jag just nu knappt kan tänka en klar tanke ska ni få läsa en text jag skrev i går under en av skrivövningarna. Alla skulle säga ett klockslag och sedan skriva en text där allas klockslag ingår. Ganska kul uppgift och blev (än en gång) många bra texter. Så här blev min, 10 minuter tid, ingen redigering:

upload.jpg

Om bra tider

Inget bra händer efter klockan två påstås det. Men minns du den där gången när vi stod i taxikön 3:23 och sjöng Bryan Adams Summer of ´69.

Och liksom när tar ”efter två” slut? Sju på morgonen? Kvart över åtta? Jag tycker att också de är ganska dåliga tider. Liksom vem vill ens existera den tiden? Och då kan väl något knappast bra hända. Efter två måste väl ändå vara bättre än sju på morgonen.

Men vad är då en bra tid? Det beror ju så mycket på vad man vill göra. Lunch tjugo över tolv är ju egentligen perfekt. Den värsta lunchrusningen är över men det är inte för sent, utan man är så där lämpligt hungrig.

Eftermiddagar är värst. Efter tre, antingen fem över eller kvart över, då kommer tröttheten och drar ner en. Men sen när en ska lägga sig, just har stängt av tians nyheter och kryper ner i sängen, 22:22, då är man ju inte det minsta trött. Det är som om det är något fel i systemet.

I stället ligger man vaken. Vrider och vänder sig och plötsligt är klockan James Bond som pappa brukar säga. Alltså 0:07. Varje gång jag ser just det klockslaget tänker jag på James Bond och funderar på att det måste vara det sämsta skämtet någonsin. Jag tycker ju inte ens om James Bond. Inte om Roger Moore, Sean Connery eller ens Daniel Craig. Nej nej nej.

Men om det är fest så då är ju det nästan som roligast just där vid James Bond, eller möjligtvis är det ännu roligare sjutton över ett när man just har druckit kvällens andra tequilashot och dansgolvet är lika packat som en själv.

Sen blir ju klockan plötsligt över två och så börjar allt om från början. Men jag tror ju nog inte riktigt på att inget bra händer efter två. Det beror ju så mycket på vad man vill göra. Vill man hångla är allt efter två rätt bra. Då är det inte så noga.

Kursledare von Kügelgen

  Bilden har absolut inget med inlägget att göra. Men jag tycker den är fin och jag har hört att bilder är viktiga på bloggar, ehe.

Bilden har absolut inget med inlägget att göra. Men jag tycker den är fin och jag har hört att bilder är viktiga på bloggar, ehe.

I dag har jag gjort något för första gången någonsin: jag har hållit en kurs i kreativt skrivande och det var så himla roligt! Jag var lite nervös inför. Om inte huvudet erkänner nervositeten gör magen det, det är som om jag skulle ha en påse med stenar i magen som snurrar runt där.

Så fort kursen kom i gång försvann nervositeten och jag hade jätteroligt. Av sex anmälda avbokade två kursen i dag och en var sjuk så jag satt där med tre kursdeltagare, men det var absolut inget problem. I stället blev det en fin stämning och alla skrev så bra, så bra.

Finns liksom inget bättre än att se folk skapa något och sedan dela med sig av det. Alla var väl lite nervösa för att läsa sina texter, men det gick hur bra som helst. Jag började faktiskt kursen med att säga att jag brukade hata skrivövningar men nu älskar jag dem – för att en aldrig vet var en hamnar. 

Nästa gång är det "tyvärr" en annan som håller i kursen – det är en stafettkurs – men jag hoppas att jag någon dag ska kunna ordna egna skrivarkurser, det målet finns faktiskt på listan över mina 100 mål. Trivdes verkligen med uppgiften och det bästa är ju att få ta del av andra människors världar.

En av dagens uppgifter gick ut på att jag spelade Veronica Maggios Välkommen in och så skulle de skriva en text baserad på någon stämning eller tanke som låten väckte. Gör uppgiften själv om du vill!

Alla tre kursdeltagare verkade nöjda och glada så jag tror jag skötte mitt uppdrag med hedern i behåll. Nu ska jag börja smida planer för att ordna en helt egen kurs – en vacker dag. Just nu har jag fullt upp med annat, men kul att sväva iväg en stund och tänka på hur det kan vara en dag.

Vad skulle du ordna för kurs?

Vad fan ska jag skriva?

Det här brukar jag tänka inför så gott som varje skrivövning vi gör under litterärt skapande. Vi får en uppgift och oftast 10–15 minuter tid på oss. I början en svag panik och det känns som att alla idéer i mitt huvud är dumma och dåliga men ändå skriver jag ner nåt. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra.

Den här helgen har vi mest diskuterat poesi (och jag har varit som ett trotsårigt barn som skrikit att jag inte fattar) men några skrivövningar blev det så klart också.

  Zlatan, nötter och annat nödvändigt som behövs för att åstadkomma stor litterär konst.

Zlatan, nötter och annat nödvändigt som behövs för att åstadkomma stor litterär konst.

Vi avslutade kursen med att skriva haiku som är överraskande roligt, kanske för att åtminstone jag känner att det är så kravlöst. Haiku är japansk dikt på tre rader. Den första raden ska ha fem stavelser, andra raden sju stavelser och den tredje raden fem stavelser. Diktens innehåll ska gärna ha en antydan till årstid. Jag skrev fyra varav ni ska få läsa två.

simstadion stängt
måste hitta nytt vatten
att dyka ner i
svep höger, vänster
finn kärleken, eller möt
vintern utan hen

Antologi?

Mest huvudbry kring mitt skrivande vållar vår planerade antologi. Tanken är då alltså att vi tolv som går kursen tillsammans ska ge ut en antologi med våra texter. Vi har inte kunnat enas om något tema, så jag tror att alla bara skriver det som faller dem in och det blir säkert bäst så.

Mitt problem är att jag inte har någon jävla aning. Jag tycker det korta formatet är så otroligt jobbigt och för varje idé jag kommer på vill jag helst skriva en hel roman, ehehehe. Grubblar också väldigt mycket på en hurdan text jag vill skriva, jag vill ju att det ska låta som jag.

Jag har tjatat på att jag vill ha en skrivövning eller nån annan impuls som jag kan utgå ifrån. Något som kan hjälpa mig att börja. Helst en uppgift då jag först tänker vad fan ska jag skriva men så att det ändå blir nåt så där som det alltid blir. I dag kollade jag faktiskt på texter från tidigare övningar för att se om där skulle finnas något jag kunde ta fasta på, men fastnade inte riktigt för något.

Mitt tjat har tyvärr inte genererat nån ordinerad skrivövning men i dag visade en kurskompis illustrationer som hon gjort med tanke på omslaget för antologin. Hon hade gjort många jättefina bilder. Bland dem fanns en som jag föll extra mycket för och bilden har fastnat på min näthinna.

Medan jag traskade omkring i ett regnigt Åbo efter att vi avslutat kursen för den här helgen kom jag faktiskt på vad jag kunde skriva om. Jag såg en scen framför mig, ord började dyka upp i mitt huvud. Ingen aning om det verkligen blir just den texten som blir min antologitext, men nu har jag åtminstone en startpunkt.

Men om du mot för modan har en skrivövning du vill slänga på mig eller en önskan om vad jag kunde skriva om så får du supergärna skriva det i kommentarerna så jag sen kan fundera vad fan ska jag skriva om.

Förresten så känner jag alltid en märklig blandning av vemod och inspiration efter kurshelgerna. Det är så många tankar och idéer som trängs i huvudet och tävlar om min uppmärksamhet. Så mycket jag vill skriva ner innan det flyger iväg. Lite så där som livet, så många chanser och möjligheter men det gäller att vara snabb för att hinna gripa tag i dem. Hälsn: söndagsfilosofen som väntar på bussen

  Jag gick förbi något som kanske hade varit ett roligt kalas om det inte hade regnat. 

Jag gick förbi något som kanske hade varit ett roligt kalas om det inte hade regnat. 

Om förändring

De senaste dagarna har jag försökt klura ut vad som inte funkar i mitt manus. Förra veckan skrev jag om hinder och riktning, nu funderar jag på förändring. Utöver att karaktären ska ha utvecklats under romanen krävs också förändring inom ett kapitel. Det är inte bra om ett kapitel börjar och slutar i samma sinnesstämning. Det kan funka ibland, men oftast känns sådana kapitel som utfyllnad. Och utfyllnad är oftast sådant som kan strykas.

Simona Ahrnstedt har skrivit mycket om det här på sin blogg. Ett av mina favoritinlägg handlar just om förändringen inom ett kapitel. Utöver förändringen är det viktigt att kapitlen har en funktion. De ska inte finnas där bara för att författaren velat skriva in en viss miljö eller händelse (ähum, mycket skyldig här hej) utan för att kapitlet har en funktion i själva berättelsen och också för händelserna framåt.

Mest skriver jag ner det här för mig själv. Att jag än en gång ska komma ihåg att det här med förändring och funktion. Att allt måste ha ett syfte. Åtminstone i den genre jag skriver. Hur mycket tänker du på förändring i sinnesstämning inom kapitlen? Och om du inte skriver själv – är det här något du fäst uppmärksamhet vid när du läser?

wp-1461747136317.jpg

Det oväntade skrivet

I lördags där vid femtiden på eftermiddagen var jag otroligt trött. När en av kursledarna öppnade munnen och började prata hoppades jag på att vi nu skulle få höra att det blir en paus. I stället fick vi en skrivuppgift och tio minuter på oss. Just då hade jag lust att inte skriva ett enda ord. Jag stirrade på pappret (datorskärmen) och hjärnan vägrade fungera.

Det gick väl ungefär en minut och så var jag i gång och lyckades haspla ur mig ett antal ord på den angivna tiden. Uppgiften var att skriva en dialog där meningen ”Det är nånting jag måste berätta för dig” skulle ingå.

Eftersom min hjärna var väldigt trögstartad fick jag nöja mig med första bästa idé som kom i huvudet. Själv tyckte jag att det inte blev så fantastiskt, snarare rätt banalt och töntigt, men jag fick ändå fina kommentarer. Dessutom är det begränsat hur mycket en klarar av att komma på under tio minuter. Men att skriva prisvinnande alster är inte precis poängen med skrivövningar.

Poängen är att en ska komma i gång, skriva något och ganska ofta medför det skrivandet oväntade grejer (åtminstone för mig). Ibland har jag inte lust att skriva ett endaste ord, men när jag väl sätter ner mig och börjar skriva så händer det grejer jag aldrig kunde förutse.

Visst är det magiskt att texten bara kommer någonstansifrån? Ord efter ord dyker upp i huvudet och jag fungerar mer som en sekreterare än en skribent. Känslan är lika häftig varje gång.

Förr tyckte jag att skrivuppgifter var rätt störande och onödiga, nu tycker jag att det är spännande att se vart texten tar mig. Ofta skriver om jag sånt jag inte ens visste att fanns "inom" mig. Tänk att en liten övning kan bidra med så mycket. Vad tycker du om skrivövningar?

En text utan a

Just nu står det nästan stilla i huvudet. Det har varit två väldigt intensiva dagar här i Åbo under Litterärt skapande. I går lärde vi känna varandra, fick träffa våra personliga handledare (Hannele Mikaela Taivassalo är min handledare) och sedan blev det mat och vin på restaurang. Jag gillar redan vår grupp. Vi är alla olika men alla tycker vi om att skriva, det kan inte bli dåligt. Jag ser fram emot långa och många diskussioner om skrivandet.

I dag blev det en lååång dag. Vi pratade i över två timmar om allas skrivprojekt, så himla intressant att få höra vad alla har på gång eller vad de planerar. Det blev också en del skrivövningar. Dagens sista var svårast, men roligast. Vi skulle skriva en text helt utan bokstaven a och vi fick 7 minuter på oss. Jag tänkte att ni skulle få läsa min text, så här blev den:

Nej men hej, du står där så fin och snygg och go. Hej men nej, du står där med dräglet som bränner och händer som klämmer.

Nej men hej, du måste förstå, dig ges himmel, stränder och juveler i mängd vid tillfälle. Hej men nej, stick iväg med händer och juveler, ett nej är ett nej. Tror du inte mig?

Nej men hej, du försvinner väl inte? Hej men nej, du går väl inte själv ändå? Du tycks ju inget förstå.

Idén fick jag av Jan Stenmarks lysande bild (bildkälla). Jag har det här kortet på dörren till toaletten och tycker det är så himla mitt i prick.

hej24x30

Testa själv att skriva en text utan att använda a – otroligt svårt! Men utmanande och roligt. Just så tror jag också att de två följande åren kommer att vara. Utmanande och roliga. Och tänk att det här bara är början? Jag fattar inte ännu heller att jag verkligen får gå den här kursen. Väldigt lycklig nu, men också väldigt trött. Så om det känns som om att jag bara svamlar på här i bloggen så är det för att jag knappt kan tänka klart.

En mer sammanhängande och heltäckande rapport är alltså på kommande. Men ville bara säga hej och berätta att det går bra. Hoppas ni har en fin helg!