Plötsligt är jag en sån som yogar?

Yoga är inte min grej. Det trodde jag väldigt länge. Jag tyckte det verkade så otroligt tråkigt och faktiskt lite tramsigt. Jag gillar fart och fläng – handboll, BodyCombat osv. Men absolut inte yoga. Jag minns faktiskt inte när jag testade yoga för första gången, men jag gissar att min första kontakt med yogan blev på en BodyBalance-timme redan för ett antal år sen, men då tyckte jag inte så mycket om det för att vara ärlig. Jag höll fast vid åsikten: det är tråkigt.

Förra hösten gick jag en yogakurs som min kompis Amanda ordnade och före det hade jag testat på lite YouTube-yoga och börjat tycka att det kanske inte är en så dum grej. Ju äldre (och stelare) jag blivit, desto mer har jag börjat gilla yoga. På mitt kontor har vi faktiskt gratisyoga en gång i veckan och jag tycker det är bra! Det är faktiskt en av mina favoritgrejer på kontoret om jag ska vara ärlig.

Så plötsligt är jag en sån som yogar? Vad har hänt? Kanske mest att jag har gett yogan en ärlig chans. Det som förr verkade tråkigt är nu avslappnande plus otroligt bra för min rygg som konstant krånglar – mest antagligen för att mina höfter är extremt stela. Min kropp verkligen skriker på mig att jag måste ge den lite kärlek i andra idrottsformer än snabba. Veckans största katastrof var att jag missade tisdagens kontorsyoga på grund av resan till Pärnu. Jag har känt mig stelare än vanligt (om det nu ens är möjligt, ehe) och i går vaknade jag med stel och seg rygg. Allt kändes så mycket bättre efter att jag varit på BodyBalance. Aah!

  Yogarummet på kontoret. <3

Yogarummet på kontoret. <3

Jag är sämst i världen på att komma ihåg att tänja och borde överlag ta bättre hand om min kropp och framförallt min rygg. Och där har jag märkt att yogan verkligen hjälpt. Jag kan inte påstå att jag är helt yogafrälst och planerar en meditationsresa till Indien, men jag är väldigt glad över att jag gett yogan en chans. Jag märker vilka effekter den har och hur mycket bättre min rygg mår. Dessutom har jag börjat gilla lugnet yogan ger. För mig är det absolut ingen prestation, utan mest en tid för mig själv (haha, kanske jag ändå börjar låta som de där yogaflummarna jag inte kunde tåla tidigare?).

Har du börjat gilla nån träningsform som du absolut inte trodde att du skulle gilla? Och vad tycker du om yoga? Själv ska jag passa på att göra en liten kvällsyoga för att avsluta kvällen och veckan på bästa möjliga sätt – och för att förhoppningsvis vakna med en rygg som inte är jättesjuk. Bland YouTube-yogan har jag fastnat mest för Adriene (precis som alla andra, hehe). Men rekommenderar om du inte testat det än! Hon känns okonstlad och övningarna är väldigt tydliga.

Jobb & träning – den svåra rutinen

Jag tycker om rutiner. Smaka på de orden. Finns det nåt som låter tråkigare? Borde inte alla vilja eftersträva fart och flärd? Spänning? Vakna varje morgon med en kittlande känsla av att inte ha någon aning om vart livet är på väg? Nja, kanske. Men hur många klarar faktiskt av att leva så? Jag tror att det framförallt handlar om att hitta rätt sorts balans. Jag brukar faktiskt tjata om det rätt mycket, att inget är bra i längden om det blir för mycket. Gäller jobb, träning & mat (och allt annat för den delen).

Men hur ska en lyckas hitta balans? Hur ska en lyckas bolla vardagen med allt som den innebär och fortfarande må bra? Just balans var nåt vi fokuserade mycket på under min coaching i våras. Balans mellan jobb och fritid, att tillåta sig själv vara ledig när en är det och inte konstant stressa. För det är kanske inte alltid så att jag faktiskt gör så mycket, utan snarare så att jag går omkring och väntar på att nåt ska hända och stressar över att det inte händer. I perioder har jag så klart jättemycket jobb, men det är inte alltid nåt jag kan styra över som frilansare. Och därför är det viktigt att jag faktiskt är ledig när jag är det.

Samtidigt ställs det allt mer krav på människor i dag. Vissa skyller på sociala medier, andra på något annat. Men faktum är att många är stressade och känner sig otillräckliga. Antagligen bidrar sociala medier till det. Vi tror att alla i vår omgivning lagar en fantastisk middag från scratch varje dag, springer minst ett maratonlopp i veckan och har all tid i världen att mysa med partner och familj. Så är det ju inte riktigt och vi fattar det på en rationell nivå, ändå är det svårt att greppa.

  Dagens look. Var på ett intressant möte som kanske blir ett jobb, vi får se!

Dagens look. Var på ett intressant möte som kanske blir ett jobb, vi får se!

Därför ställer vi orimliga krav på oss själva. Det är så lätt att falla i fällan och tro att en ska hinna med precis allt. Och faktum är att ingen hinner med allt. Eftersom jag själv har ansvar för all min tidsanvändning (ingen chef som säger när jag ska jobba, inga fasta arbetstider) känns det ibland överväldigande att bara skapa en rutinmässig vardag. För jag har inga rutiner, sällan några tider att passa. Jag har bara ett virrvarr av olika saker att ta hand om. Ibland mer, ibland mindre.

Men ändå: jag mår bra av rutiner. Av att veta vad som händer under veckan, vad jag ska få ihop på jobbfronten, hur jag vill träna osv. När jag skaffade gymkort för nån vecka sen var jag så ivrig på att börja träna. Jag såg fram emot handbollsträningarna på måndagar och jobb-yogan på tisdagar. Jag var så taggad och redo att ta hand om både kropp och själ (hehe urk) genom lite hederligt svett.

Och så blev jag sjuk. Precis som många gånger tidigare. Startar du för ivrigt med träningen kan det hända att immunförsvaret sjunker under en stund och du blir mer mottaglig för bakterier och virus. Just exakt det här skriver Lina om på sin blogg. Det gäller att starta lugnt! I och för sig tycker jag att jag gjorde det, men kanske inte tillräckligt lugnt. Nu börjar jag vara på bättringsvägen men det blir nog ingen träning åtminstone på några dagar till. Jag är sur och irriterad men taggad på att komma i gång igen. Den här förkylningen ska inte få knäcka min iver!

  Viktig rutin: Frukost!

Viktig rutin: Frukost!

Men det händer alltid nåt. Du blir sjuk eller så är det nåt annat oväntat och allt du planerat måste på nåt sätt stuvas om. Just därför tror jag att det är viktigt att ha en rutin, nån sorts bas, att återvända till när "undantagstillståndet" är över. För mig har till exempel flytten till ett kontor gjort så otroligt mycket. Här sitter jag bara när jag vill och måste jobba och är faktiskt ledig resten av tiden. Känns nästan magiskt? Kan det faktiskt vara så här?

Träningen hoppas jag också få koll på så fort snoret slutar rinna. Om tio dagar ska jag faktiskt springa ett lopp och känner mig så extremt oförberedd, men jag ska göra mitt bästa. Siktet ligger på att komma i mål. Tiden är den här gången bara en bisak. Och sist och slutligen: vad spelar det för roll om jag springer tio kilometer under en timme? Eller om det tar en kvart längre? Nej exakt, det spelar ingen roll. Viktigast är väl ändå att jag springer.

Ställer du orimliga krav på dig själv? Känner du att du saknar rutin? Eller har du några sjukt bra tips på hur en ska organisera sig själv och sitt liv? Själv är jag beroende av ett antal appar som hjälper mig planera mitt liv och mitt jobb. Jag ska skriva mer om dem i ett skilt blogginlägg och förhoppningsvis kan jag komma med några bra tips till dig också!

Svetten = min bästa terapi

Kanske jag ska skylla på måndag, att jag inte har så mycket jobb just nu och har svårt att koncentrera mig på något (så ironiskt alltså, antingen för mycket eller för lite, aldrig är det liksom bra, haha), eller så bara mitt humör i allmänhet som åkt berg-och-dalbana en tid nu.

Oberoende så har jag känt mig sur och tvär nästan hela dagen. Helt utan någon egentlig orsak. I nåt skede av dagen blev jag nog också sur för att jag inte åstadkommit så mycket i dag. Blev ändå piggare av att träffa Jennifer, Malin och Corinne för att smida roliga planer men när jag kom hem kände jag mig helt överkörd och somnade på soffan och kände cirka noll procent livslust (för att överdriva bara liiiite).

 Svettig och glad.

Svettig och glad.

Som många andra måndagar släpade jag mig till handbollsträningarna vi har varje måndag kväll. Jag var så trött inför och hade noll lust men jag visste att jag skulle må så mycket bättre efteråt. Och så var det ju. Det bästa med just handbollen är att jag då verkligen glömmer allt annat. Ingen annan idrottsform funkar lika bra som meditation och avkoppling som just handisen.

Det senaste halvåret har min träning överlag varit allt annat än regelbunden och nu försöker jag hitta en rutin igen. Jag mår så himla mycket bättre av att svettas. Men vad är grejen med att känna ett sånt enormt motstånd inför ett träningspass? Jag menar, jag tycker ju om att träna? Nån som känner igen sig?

P.S. Haha att jag har en kategori här på bloggen som heter träning?! Hade definitivt glömt bort den om vi säger som så.

Hej 2016!

Det nya året dansades och skålades in under festlig stämning på Biancas och Johans bröllop. Vilket himla roligt kalas som gick alldeles för fort. Jag var så taggad för bröllopsfesten att jag nästan glömde bort att det var nyår. Jag hade också så kul att jag för det mesta glömde att fotografera.

Vi stod nog ute vid midnatt och räknade ner vid tolvslaget och hade sprakastickor (tomtebloss) men ändå har jag lite svårt att förstå att året faktiskt bytt. Däremot välkomnar jag det nya året med öppna armar, jag tror nämligen att det kommer att bli fantastiskt. Bland annat ska jag fylla 30 år (ja, jag har redan börjat planera festen) och det känns som att det är många bra grejer i görning.

Linda hade en kort och enkel lista på sin blogg med målsättningar för det nya året och jag tänkte fylla i den, med ett litet tillägg om mina skrivmål.

Årets jobbmål: Bygga ut mitt företag och mina tjänster. Jag gör ju mycket annat än skumpaörhängen. Jag frilansskriver texter och skulle gärna vilja hitta nya uppdragsgivare. Behöver du nån som skriver/korrläser/översätter texter får du gärna höra av dig till mig. Sen hoppas jag också att Malins och min podd blir en storsuccé.

Årets skrivmål: Skicka in Vad heter ångest på spanska? till förlag inom januari. Är det ingen som vill ge ut boken har jag bestämt att jag gör det själv. Om några veckor kickar Litterärt skapande i gång och jag ser fram emot att lära mig mycket och utvecklas som skribent. I år ska jag också (äntligen!) redigera klart mitt nano-manus från 2014 och förhoppningsvis delta i nano på nytt.

Årets personliga mål: Att fortsätta träna lika ivrigt som under hösten och framför allt fortsätta springa. Kan inte påstå att jag blivit frälst av löpning, men jag har börjat förstå varför folk gillar det. Speciellt intervallpass är otroligt roliga (och tunga).

En resa jag vill och SKA göra: Oj, det blir nog en hel del resor i år. Kan inte bara nämna en. I februari ska jag en vecka till Berlin (jaaa!), senare under våren förhoppningsvis en sväng till Barcelona för att hälsa på Elisa och under sommaren har jag tänkt hälsa på Charlotte och Steffi. Och så ska vi åka till Norge med Jon (fick resan i födelsedagspresent, men vi vet inte ännu när och vart).

En önskning inför det kommande året: Ett bokkontrakt och mycket hälsa (både för mig och alla nära och kära).

Detta vill jag utmana mig själv att göra: Lära mig att ta det lugnt. Allt måste inte vara en prestation. Fortsätter också med läsutmaningen. 2015 blev det 50 lästa böcker (precis som 2014), men jag hoppas att jag i år klarar 52.

tölövikenSå här otroligt fint var det vid Tölöviken tidigare i veckan. Och nej, bilden har inget med inlägget att göra, men försöker vara en god bloggare och illustrera inlägg med bilder.

Jakten på endorfiner

Den här hösten har diskussionen om träning, hälsa, mat och hetsandet kring det gått het i den finlandssvenska bloggosfären. Jag brukar oftast ställa mig åt sidan vid sådan diskussioner för det enda jag tror på är att det är bra att röra på sig då och då och att äta så att man blir mätt. Den ytterst tråkiga men välfungerande "måtta med allt"-filosofin.

Jag har alltid tränat och rört på mig. Som 6-åring började jag spela handboll och har ännu inte klarat av att sluta (det är ju så rooooligt!). Jag har gått på diverse grupptimmar – allt från BodyPump till Sh'Bam. I år har jag börjat löpa och faktiskt utvecklats en hel del vilket jag som älskar utmaningar tycker är extra kul.

Ibland blir det mer träning, ibland mindre. Men träningen har alltid funnits där som en viktig grej för mig. När jag tränar tänker jag inte på att jag ska vara snabbare eller starkare än grannen, jag tänker på att jag själv utvecklas vid varje pass. Jag vill också att träningen ska vara en del av min vardag utan desto större konstigheter.

De senaste åren har min träningsmotivation gått väldigt mycket upp och ner. Delvis på grund av att jag varit sjuk otroligt mycket (minst 30 dagar per år under 2013 och 2014 då jag inte kunnat träna). I höst har det här äntligen svängt och jag har hållits relativt frisk och kunnat träna regelbundet, vilket i mitt fall betyder ungefär tre till fem pass i veckan. Det kanske låter mycket i nåns öron eller lite i nån annans. Men grejen är den att det inte spelar nån roll, för min träning är ju bara min. Din träning är din och vi mår inte bättre av att jämföra oss med varandra.

Motivationen har naturligtvis kommit från mig själv, men min externa motivationsfaktor i form av PT-Lina har fått mig igång de där extra mörka höstkvällarna när jag helst hade legat på soffan. Jag vill ju, men ofta glömmer jag bort hur roligt det är och då krävs en extra push. I mitt fall räcker det med att jag rapporterar min träning till Lina. Att hon lite håller koll på mig är den där extra kicken som jag behöver.

Och endorfinerna! De underbara endorfinerna. Jag mår ju så himla mycket bättre när jag rör på mig. Så om du som jag behöver en extra kick kan jag verkligen rekommendera Lina, eller så gör du bara själv upp ett (realistiskt!) schema för dig själv. Det här är alltså inte ett samarbete med Lina (hehe, I wish!), men eftersom jag tränat med hennes onlinehjälp och verkligen gillat vill jag passa på att rekommendera henne. Kanske som en julklapp till dig själv?

Det här ämnet känns ju lite utanför mitt bloggtema som handlar mest om att skriva, men faktum är att ska jag verkligen bli författare och sitta och skriva dagarna i ända är det extraviktigt att komma ihåg att ta hand om kroppen också. Hur mycket funderar du på din träning?

kuggetränarSå här glad blir jag av träning hur jobbigt det än känns före.

Inte snabb men uthållig

I början av sommaren började jag springa för att jag skulle delta i ett 10 kilometers lopp i Berlin. Jag har tidigare hatat löpning och har med jämna mellanrum sprungit några kilometer för att konstatera att löpning fortfarande suger. Men i sommar hände nåt och jag började springa. Jag har fortsatt springa efter loppet och alltid känns det kanske inte jättebra, men jag känner att jag utvecklas. Under hösten har jag haft hjälp av online-PT:n Lina som gjort upp (bland annat) ett löpschema för mig. I går var det dags för ett långpass i behagligt tempo. Mitt sikte låg på 10 km, men till slut blev det 12 (!!) km. Jag har aldrig sprungit så långt och fattar verkligen inte vad som hände. Vid 4 km kändes det tungt och jag siktade på 7 km, men sen bara sprang jag vidare som värsta Forrest Gump. Däremot kan jag inte påstå att jag skulle vara snabb. Mina 12 km tog 1 timme och 24 minuter. Antagligen kunde jag springa snabbare, men just i går var det här perfekt tempo.

Såg lite skeptisk ut innan gårdagens löpning.

Och nu (förlåt) ska jag dra till med den mest använda klyschan inom skrivarvärlden och jämföra löpning med skrivandet. Hur många har inte påpekat att romanskrivning inte är ett hundrameterslopp utan ett marathon? Men det är ju så, skriker jag inombords. Att tro att man ska klara av ett marathon (eller 12 km) första gången man försöker sig på den sträckan är ju bara dumt. Samma gäller skrivandet. Sällan blir det rätt första gången och man får fortsätta träna, träna, träna.

Om ett år springer jag kanske 12 km utan att tänka desto mer på det. Om ett år är jag kanske utgiven. Obereonde så ska jag fortsätta träna. Uthållighet vinner i längden över snabbhet.