Svetten = min bästa terapi

Kanske jag ska skylla på måndag, att jag inte har så mycket jobb just nu och har svårt att koncentrera mig på något (så ironiskt alltså, antingen för mycket eller för lite, aldrig är det liksom bra, haha), eller så bara mitt humör i allmänhet som åkt berg-och-dalbana en tid nu.

Oberoende så har jag känt mig sur och tvär nästan hela dagen. Helt utan någon egentlig orsak. I nåt skede av dagen blev jag nog också sur för att jag inte åstadkommit så mycket i dag. Blev ändå piggare av att träffa Jennifer, Malin och Corinne för att smida roliga planer men när jag kom hem kände jag mig helt överkörd och somnade på soffan och kände cirka noll procent livslust (för att överdriva bara liiiite).

 Svettig och glad.

Svettig och glad.

Som många andra måndagar släpade jag mig till handbollsträningarna vi har varje måndag kväll. Jag var så trött inför och hade noll lust men jag visste att jag skulle må så mycket bättre efteråt. Och så var det ju. Det bästa med just handbollen är att jag då verkligen glömmer allt annat. Ingen annan idrottsform funkar lika bra som meditation och avkoppling som just handisen.

Det senaste halvåret har min träning överlag varit allt annat än regelbunden och nu försöker jag hitta en rutin igen. Jag mår så himla mycket bättre av att svettas. Men vad är grejen med att känna ett sånt enormt motstånd inför ett träningspass? Jag menar, jag tycker ju om att träna? Nån som känner igen sig?

P.S. Haha att jag har en kategori här på bloggen som heter träning?! Hade definitivt glömt bort den om vi säger som så.

Hej 2016!

Det nya året dansades och skålades in under festlig stämning på Biancas och Johans bröllop. Vilket himla roligt kalas som gick alldeles för fort. Jag var så taggad för bröllopsfesten att jag nästan glömde bort att det var nyår. Jag hade också så kul att jag för det mesta glömde att fotografera.

Vi stod nog ute vid midnatt och räknade ner vid tolvslaget och hade sprakastickor (tomtebloss) men ändå har jag lite svårt att förstå att året faktiskt bytt. Däremot välkomnar jag det nya året med öppna armar, jag tror nämligen att det kommer att bli fantastiskt. Bland annat ska jag fylla 30 år (ja, jag har redan börjat planera festen) och det känns som att det är många bra grejer i görning.

Linda hade en kort och enkel lista på sin blogg med målsättningar för det nya året och jag tänkte fylla i den, med ett litet tillägg om mina skrivmål.

Årets jobbmål: Bygga ut mitt företag och mina tjänster. Jag gör ju mycket annat än skumpaörhängen. Jag frilansskriver texter och skulle gärna vilja hitta nya uppdragsgivare. Behöver du nån som skriver/korrläser/översätter texter får du gärna höra av dig till mig. Sen hoppas jag också att Malins och min podd blir en storsuccé.

Årets skrivmål: Skicka in Vad heter ångest på spanska? till förlag inom januari. Är det ingen som vill ge ut boken har jag bestämt att jag gör det själv. Om några veckor kickar Litterärt skapande i gång och jag ser fram emot att lära mig mycket och utvecklas som skribent. I år ska jag också (äntligen!) redigera klart mitt nano-manus från 2014 och förhoppningsvis delta i nano på nytt.

Årets personliga mål: Att fortsätta träna lika ivrigt som under hösten och framför allt fortsätta springa. Kan inte påstå att jag blivit frälst av löpning, men jag har börjat förstå varför folk gillar det. Speciellt intervallpass är otroligt roliga (och tunga).

En resa jag vill och SKA göra: Oj, det blir nog en hel del resor i år. Kan inte bara nämna en. I februari ska jag en vecka till Berlin (jaaa!), senare under våren förhoppningsvis en sväng till Barcelona för att hälsa på Elisa och under sommaren har jag tänkt hälsa på Charlotte och Steffi. Och så ska vi åka till Norge med Jon (fick resan i födelsedagspresent, men vi vet inte ännu när och vart).

En önskning inför det kommande året: Ett bokkontrakt och mycket hälsa (både för mig och alla nära och kära).

Detta vill jag utmana mig själv att göra: Lära mig att ta det lugnt. Allt måste inte vara en prestation. Fortsätter också med läsutmaningen. 2015 blev det 50 lästa böcker (precis som 2014), men jag hoppas att jag i år klarar 52.

tölövikenSå här otroligt fint var det vid Tölöviken tidigare i veckan. Och nej, bilden har inget med inlägget att göra, men försöker vara en god bloggare och illustrera inlägg med bilder.

Jakten på endorfiner

Den här hösten har diskussionen om träning, hälsa, mat och hetsandet kring det gått het i den finlandssvenska bloggosfären. Jag brukar oftast ställa mig åt sidan vid sådan diskussioner för det enda jag tror på är att det är bra att röra på sig då och då och att äta så att man blir mätt. Den ytterst tråkiga men välfungerande "måtta med allt"-filosofin.

Jag har alltid tränat och rört på mig. Som 6-åring började jag spela handboll och har ännu inte klarat av att sluta (det är ju så rooooligt!). Jag har gått på diverse grupptimmar – allt från BodyPump till Sh'Bam. I år har jag börjat löpa och faktiskt utvecklats en hel del vilket jag som älskar utmaningar tycker är extra kul.

Ibland blir det mer träning, ibland mindre. Men träningen har alltid funnits där som en viktig grej för mig. När jag tränar tänker jag inte på att jag ska vara snabbare eller starkare än grannen, jag tänker på att jag själv utvecklas vid varje pass. Jag vill också att träningen ska vara en del av min vardag utan desto större konstigheter.

De senaste åren har min träningsmotivation gått väldigt mycket upp och ner. Delvis på grund av att jag varit sjuk otroligt mycket (minst 30 dagar per år under 2013 och 2014 då jag inte kunnat träna). I höst har det här äntligen svängt och jag har hållits relativt frisk och kunnat träna regelbundet, vilket i mitt fall betyder ungefär tre till fem pass i veckan. Det kanske låter mycket i nåns öron eller lite i nån annans. Men grejen är den att det inte spelar nån roll, för min träning är ju bara min. Din träning är din och vi mår inte bättre av att jämföra oss med varandra.

Motivationen har naturligtvis kommit från mig själv, men min externa motivationsfaktor i form av PT-Lina har fått mig igång de där extra mörka höstkvällarna när jag helst hade legat på soffan. Jag vill ju, men ofta glömmer jag bort hur roligt det är och då krävs en extra push. I mitt fall räcker det med att jag rapporterar min träning till Lina. Att hon lite håller koll på mig är den där extra kicken som jag behöver.

Och endorfinerna! De underbara endorfinerna. Jag mår ju så himla mycket bättre när jag rör på mig. Så om du som jag behöver en extra kick kan jag verkligen rekommendera Lina, eller så gör du bara själv upp ett (realistiskt!) schema för dig själv. Det här är alltså inte ett samarbete med Lina (hehe, I wish!), men eftersom jag tränat med hennes onlinehjälp och verkligen gillat vill jag passa på att rekommendera henne. Kanske som en julklapp till dig själv?

Det här ämnet känns ju lite utanför mitt bloggtema som handlar mest om att skriva, men faktum är att ska jag verkligen bli författare och sitta och skriva dagarna i ända är det extraviktigt att komma ihåg att ta hand om kroppen också. Hur mycket funderar du på din träning?

kuggetränarSå här glad blir jag av träning hur jobbigt det än känns före.

Inte snabb men uthållig

I början av sommaren började jag springa för att jag skulle delta i ett 10 kilometers lopp i Berlin. Jag har tidigare hatat löpning och har med jämna mellanrum sprungit några kilometer för att konstatera att löpning fortfarande suger. Men i sommar hände nåt och jag började springa. Jag har fortsatt springa efter loppet och alltid känns det kanske inte jättebra, men jag känner att jag utvecklas. Under hösten har jag haft hjälp av online-PT:n Lina som gjort upp (bland annat) ett löpschema för mig. I går var det dags för ett långpass i behagligt tempo. Mitt sikte låg på 10 km, men till slut blev det 12 (!!) km. Jag har aldrig sprungit så långt och fattar verkligen inte vad som hände. Vid 4 km kändes det tungt och jag siktade på 7 km, men sen bara sprang jag vidare som värsta Forrest Gump. Däremot kan jag inte påstå att jag skulle vara snabb. Mina 12 km tog 1 timme och 24 minuter. Antagligen kunde jag springa snabbare, men just i går var det här perfekt tempo.

Såg lite skeptisk ut innan gårdagens löpning.

Och nu (förlåt) ska jag dra till med den mest använda klyschan inom skrivarvärlden och jämföra löpning med skrivandet. Hur många har inte påpekat att romanskrivning inte är ett hundrameterslopp utan ett marathon? Men det är ju så, skriker jag inombords. Att tro att man ska klara av ett marathon (eller 12 km) första gången man försöker sig på den sträckan är ju bara dumt. Samma gäller skrivandet. Sällan blir det rätt första gången och man får fortsätta träna, träna, träna.

Om ett år springer jag kanske 12 km utan att tänka desto mer på det. Om ett år är jag kanske utgiven. Obereonde så ska jag fortsätta träna. Uthållighet vinner i längden över snabbhet.