... och nu då?

Vilken märklig känsla det här. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag behöver inte skriva i kväll. Jag har fått upprepa det några gånger för mig själv i dag.

Just nu är jag faktiskt så trött att det inte skulle bli speciellt bra, men skulle det fortfarande vara november och NaNoWriMo skulle jag skrapa ihop ett antal ord. Väldigt många dagar i november hade jag noll lust, men jag skrev ändå. För innerst inne vill jag ju också de dagar då det smakar trä. Det om något är väl det ultimata beviset på att en hittat rätt grej?

Egentligen viskar en liten röst nu också att jag borde skriva. Inte så att jag skulle vara tvungen att göra det, utan just för att jag vill. Det spännande är att ju mer en skriver, desto fler idéer och tankar dyker upp. I går när jag skrev den sista scenen (en prolog, what?!) fick jag en idé för en uppföljare till Allt jag (inte) ångrar.

Men men, nu ska jag nu ta en litenliten skrivpaus och ladda batterierna. Redan nästa helg är det Litterärt skapande igen och jag ser fram emot det! Har saknat mina LittSkap-vänner. Dessutom ska vi diskutera min antologitext (det är min tur att ha textsamtal) och jag ser fram emot skarpa blickar på det jag skrivit.

Nåja, jag ska sluta svamla här och njuta av min lediga kväll. Om jag längre vet hur en gör? Tips? #miljöskadad

Jag gjorde det!

Med nästan tre timmars marginal passerade jag 50 000 ord i kväll. Jag gjorde verkligen det. Jag har skrivit ett råmanus på en månad. En enda dag av trettio skrev jag inte, alla andra dagar gjorde jag det. Är texten lysande? Nej så klart inte, men det är lättare att redigera dålig text än ingen text alls.

Jag blev faktiskt så rörd av att jag började gråta. Så många gånger under den senaste månaden som jag har tvivlat och undrat vad jag sysslar med egentligen. Men aldrig har jag tänkt tanken på att ge upp. För jag är ju inte en sån. Jag skriver och skriver och skriver tills andra ska få läsa.

Jag har ännu massvis arbete kvar med det här manuset, men just nu tänker jag bara vara jävligt stolt över att jag faktiskt gjorde det här. För andra gången skrev jag 50 000 ord på en månad. Det är ju nog lite sjukt. Landade slutligen på 50 075 ord (enligt NaNoWriMo:s officiella räkning 50 122, hmm?).

Men nu tar jag paus från Stella och de andra karaktärerna. Ska också bli riktigt skönt att säga hejdå till november. Den här månaden har verkligen bjudit på både toppar och dalar. Men nu: blicken stadigt riktad framåt. En månad kvar av de här (skit)året och så dags för 2017. Jag är så redo!

Halvvägs med min finlandssvenska Bridget

25 247 ord. Så långt har jag kommit i mitt NaNoWriMo-manus. Alltså exakt halvvägs in i den här knäppa utmaningen som går ut på att skriva 50 000 ord under november. Jag har fått några frågor utanför bloggen gällande Nano och mitt manus så jag tänkte att det skulle vara bra att klargöra vissa grejer.

Vad är det där chicklit?
En direktöversättning skulle ju vara litteratur för kvinnor (och ofta av kvinnor). En term som en del anser vara nedvärderande, själv har jag inga problem med att kalla det här chicklit. Mina tänkta läsare är ju främst kvinnor och min huvudperson är en kvinna, så ja, det är chicklit. Inte konstigare än så. Eller den korta beskrivningen: jag skriver om en finlandssvensk Bridget Jones.

Får vem som helst läsa?
Nej. Helt som vilken annan text som jag skulle skriva väljer jag själv vem som får läsa vad och när. Under själva tävlingen fyller jag själv i ordmängden (så det går ju att fuska om en är lagd åt det hållet) och i slutet ska jag ännu bekräfta ordantalet genom att copypastea in hela texten på NaNoWriMo-sidan, men efter ordräkningen sparas inte texten någonstans.

Varför göra det här?
Varför inte? Vissa dagar har jag verkligen noll lust att skriva men (med undantag för en dag, post-bröllop) har jag skrivit varje dag. Ofta skriver jag min dagsranson på en timme, ibland på 45 minuter. Blir allt jag skriver guld? Nej så klart inte. Men det skulle det knappast bli fastän jag skulle sitta tre timmar åt gången kanske två gånger i veckan. Och skulle jag jobba enligt den metoden skulle jag definitivt inte ha kommit upp till över 25 000 ord.

Vad händer efteråt?
Jag tar en paus från texten och vilar hjärnan. Efter en månad eller två plockar jag upp texten och läser den från början till slut och försöker klura ut vad jag behöver ändra – antagligen är det massvis. Men då har jag i alla fall en text att jobba med. Tusen gånger lättare än att stirra på en blank sida.

I väll ska jag fira med ett glas vin att jag kommit halvvägs och i morgon ska jag göra något extra roligt – jag ska nämligen på en staycation. Men mer om det i morgon!

Det finns inga ursäkter

Det har varit en lång dag i dag. Jag började dagen med att skicka mitt andra inspirationsbrev, sedan gjorde jag en intervju och efter det satt jag sju timmar på ett seminarium på Yle som jag skriva om för Nordvision.

När jag kom hem var jag ganska trött – har skrivit sex sidor anteckningar för hand (mitt första intervjuobjekt kommenterade att jag är old school som forfarande antecknar och inte bara bandar mina intervjuer) och sju sidor anteckningar på datorn.

Men är det NaNoWriMo finns det inga ursäkter. Jag är inte för trött, jag är inte för slut, jag ska skriva. Och det gjorde jag. På 1 h 10 minuter fyllde jag dagens kvot och nu är jag i gång, jaaa! Bara 48 310 ord kvar då. Iiiiinga problem.

Om konceptet NaNoWriMo fortfarande känns obekant kan du läsa mitt inlägg om ämnet från två år tillbaka. Nu ska jag slänga mig i soffan och ladda inför mitt favoritprogram på tv – Ensitreffit alttarilla (finska versionen av Gift vid första ögonkastet).

Mindre än två timmar till Nano-start

Nu senast inser jag det. De kommande 30 dagarna ska jag försöka skriva ett romanmanus på (minst) 50 000 ord. Det är sjukt och det är sjukt roligt. Däremot har jag inte planerat alls så mycket jag tänkt mig, men i princip är allt bara som vanligt då.

Innerst inne är jag ju ändå lite av en pantser – alltså planerar jag inte så mycket utan skriver det som faller in. Men nu vet jag i alla fall i stora drag hur det går och hur det slutar. Det är mer än jag vetat med de två tidigare så i mina mått har jag ju planerat hur mycket som helst, hehe.

Men i morgon börjar det då och jag kommer att få hänga med Stella (ja, hon har fått ett namn!) tills jag antagligen tröttnar på henne. Än så länge är jag pepp, ska äntligen äntligen få skriva nåt nytt. Om du också deltar i Nano får du gärna lägga till mig som kompis, kuggekugge heter jag där (precis som på Instagram).

Nå, vad tror du? Kommer jag att klara det? Skulle ju vara roligt med en gissningslek, hur många ord skriver jag i år? För två år sedan skrev jag 50 090. Alltså 90 ord över gränsen för vinst. Gissa hur det går i år så får jag ännu mer pepp!

Rapport från en kurshelg

upload.jpg

Ytterligare en Åbohelg avklarad. Nu sitter jag på tåget och börjar känna lått ångest över att halva kursen snart gått. Hur är det möjligt? Den började ju just.

Den här gången handlade mycket av kursen om att uppträda och läsa på scen. Jag har inget emot att stå i rampljuset eller att läsa mina texter, men visst blir också jag nervös när jag ska läsa. Dessutom var min text extremt personlig.

Men precis som med allt gäller det att öva, öva, öva och så blir det helt okej. Själv hade jag övat på min text säkert tjugo gånger, men det är ju lite annat att göra det hemma i soffan än att göra det framför ett gäng andra. Och om exakt två veckor ska jag dessutom läsa egen text på bokmässan, huh! Inte samma text dock.

upload.jpg

Eftersom mycket av kurstiden gick åt till att öva oss på att stå på scen hann vi inte med så många skrivövningar, vilket jag tycker är synd. Jag hade nämligen tänkt att jag skulle få chansen att testköra min nanokaraktär för att få ett lite bättre grepp om henne. Nå jag gjorde ju det ändå i de uppgifter vi hade, men kände mig inte riktigt nöjd med nåndera texten. Här ett litet utdrag av den ena (som alltså knappast kommer att komma med i själva manuset).

När jag trycker på publicera blundar jag och tänker att jag i stället för Åbo är i Berlin och i stället för Aura å är det Spree. Jag är så trött på snubbar, på mitt liv, på allt. Jag inbillar mig att en flytt till Berlin skulle ge ett ansiktslyft, att jag skulle träffa mannen i mitt liv, lära mig flytande tyska och få dricka god och billig hantverksöl till frukost. I stället åker jag till Åbo och konsulterar gubbar som låtsas lyssna på mig. Jag öppnar ögonen och det är Aura å jag tittar på. Vattnet flyter inte åt något håll. Ån står lika stilla som mitt liv.

I kväll ska jag till mamma och pappa (lyxen att få mat jag inte behöver laga själv!) och i morgon tänker jag vara (nästan) ledig. Behövs efter den här helgen. Vad har du pysslat med under helgen?

Te eller öl?

I kväll skulle det äntligen ske – min första dejt med min synopsisplanering. Efter att jag hade kollat veckans Lasso (kolla du också, jättebra!) satte jag mig vid mitt skrivbord (eh okej, matbord) för att inviga mitt nya manusplaneringshäfte.

Innan jag kunde göra det måste jag ändå avgöra frågan om jag skulle dricka te eller öl medan jag satte i gång planeringen. Jag funderade länge … Äh, nä det är lögn. Jag funderade ungefär en halv sekund och bestämde mig för en öl och sedan började jag skriva ner idéer.

Och åh, jag är så kär. I min idé, i mina (tills vidare namnlösa!!) karaktärer och hela tanken på att få skriva något nytt och att få testa på att skriva tvättäkta chicklit (som jag alltså kallar genren med stolthet). Hoppas hoppas det här håller i sig. Jag vill verkligen att det här ska bli bra. Är så orimligt pepp på det här projektet.

Vilka är din favorit chicklits? Och så en viktig fråga: finns det finlandssvensk chicklit sedan tidigare? Pliis tipsa mig!