Min redigeringsprocess

I dag har jag alltså träffat min redaktör. Efter att i söndags ha läst igenom mitt manus och tyckt att det mesta var riktigt skit känner jag mig mycket mer upplyft nu. Precis som vilket annat projekt går det här är att fixa. Det är så klart en hel del arbete som ligger framför mig, men jag tänker att det är via det där arbetet, via mina misstag, via att göra som jag lär mig.

Jag fick följande fråga tidigare och tänkte att jag nu ska försöka svara på den: Är du nöjd med hur du jobbade med ditt förra manus vad gäller redigeringen eller är det något du tänker göra annorlunda denna gång?

Ända sedan jag läste Nationen nu i söndags har jag tänkt på vad det var som gick snett i den senaste redigeringen och jag har kommit fram till nån sorts teori om hur jag gjort. Jag gjorde mer eller mindre samma sak senast. Efter att jag fått kommentarer på manuset går jag in i nån sorts crazy mode och trycker in massvis med grejer i texten. Jag pladdrar på och förklarar och “fördjupar” och typ skriver sönder min historia. Antagligen för att jag fortfarande själv söker efter de pusselbitar som saknas och i stället för att i lugn och ro sätta mig ner och fundera börjar jag skriva på som en galning.

Det här resulterar i ordspya. Tomma ord, tomma kapitel som upprepar sig och gräver ner sig i samma saker om och om igen. Det blir tomgång i texten och inget berör. Det blir för mycket och för utskrivet. Det blir inte bra. Inte alls.

Foto:  Mel Poole /Unsplash.

Foto: Mel Poole/Unsplash.

Under nästan alla redigeringsrundor, både med Nationen och Vad heter ångest på spanska? har jag haft sjutusen andra projekt i gång samtidigt. Någon annan kanske klarar av att redigera i ett sånt kaos, men jag inser att jag behöver mer ro. Jag behöver ett lugn. Jag behöver en tillvaro där jag inte måste hoppa mellan femhundra olika tankar varje dag. Jag behöver fokus.

Så nu ska jag försöka lära mig av allt kaos jag skapat och försöka hitta ett lugn. I stället för att rusa in i texten ska jag suga på den. Kanske skriva ett synopsis, ta till post it-lappar, fundera och analysera. Vad är viktigt för berättelsen? Varför ska just den här scenen vara med? Det räcker inte med att något är träffsäkert och roligt, det måste också sitta in i historien och föra den framåt. Inget ska finnas med av lättja eller av en slump. Allt ska ha en betydelse.

När jag funderat klart ska jag börja med att stryka. Mycket. Av de 100 första sidorna kommer antagligen hälften att ryka. Kanske mer? Vi får se. Lyckligtvis är jag inte en som känner ångest för att slänga text. Är det dåligt kommer ju boken bara bli bättre av att jag slänger. Om det är bra kan jag spara det till senare. Eller publicera på bloggen som nåt sorts extra material, hah!

Men framförallt ska jag inte skriva något nytt. Min redaktör sa det säkert fem gånger i dag: skriv inget nytt. Så egentligen ska jag ju bara radera och komprimera lite. Hur svårt kan det liksom bli, hehe?

I stället för att känna hopplöshet försöker jag tänka att det är just så här det skulle gå. En liten omväg bara för att göra boken bättre. Foto:  Thiébaud Faix /UNSPLASH.

I stället för att känna hopplöshet försöker jag tänka att det är just så här det skulle gå. En liten omväg bara för att göra boken bättre. Foto: Thiébaud Faix/UNSPLASH.

Så i korthet: jag tror att jag har lärt mig rätt mycket om mig själv om min skrivprocess och nu ska jag försöka undvika de misstag jag gjort tidigare. Det är helt uppenbart att jag behöver mer fokuserad skrivtid för att det ska bli bra. I stället för att skynda fram ska jag fundera fram. I ett lugnare och mer eftertänksamt tempo. Så länge jag lyckas med det är jag helt säker på att den här romanen kommer att bli så himla bra.

Dessutom är jag så otroligt tacksam för att jag har min proffsiga redaktör att bolla med. Planen är att jag ska skriva om (eller snarare banta ner) de första hundra sidorna, skicka den nya början till henne och sedan ska vi se vad som händer med resten. Men bok ska det bli! Jag vet egentligen om jag svarade på frågan om redigeringen, men kanske jag är lite klokare efter den här rundan och kan skriva ett nytt svar sen. Kanske.

Hur brukar du tänka när du ska redigera ett manus eller göra om ett större projekt? Var börjar du? Vad är din strategi?

Maj oh maj

Det har redan gått sju dagar av maj, men jag tänkte att det ändå är på sin plats att berätta lite om vad som ska hända den här ljusa vårmånaden. För det första kan jag ju börja med att säga att det inte alls blir så lugnt som jag hade trott att det skulle bli. Jag har fortfarande rätt mycket jobb, men jag ska verkligen inte klaga. Jag räknade i lördags att med det jag fakturerar under årets första fem månader plus den fakturering jag vet att jag kommer att ha i höst behöver jag inte tacka ja till ett enda jobb under resten av året för att klara mig. Jag gör till och med ett bättre resultat än i fjol? Så sjukt, så tryggt!

Vad jag jobbar jag med då? Jag har skrivit en artikel om en dagismormor, intervjuat en forskare som forskar om fotbollsklubbar (!), gjort en översättning för en webbsida och så har jag ett stort översättningsprojekt som ska vara klart om två veckor. Utöver det här ska jag skriva fyra artiklar och göra några översättningar för min fasta kund Y-Studio. Så kul att få skriva om företagande!

Foton från i fjol. Jag hoppas jag skulle hinna se körsbärsblomningen i Kasberget i Helsingfors.

Foton från i fjol. Jag hoppas jag skulle hinna se körsbärsblomningen i Kasberget i Helsingfors.

På fredag ska jag träffa min redaktör och se vad vi kan göra med kaoset jag skapat i Nationen. Vi ska båda fram till fredag fundera på vad som kan strykas och jag ska försöka komma med nåt mer konstruktivt än “allt”. Nä, det ska nog bli bra och jag är så glad över att få jobba med min proffsiga och klartänkta redaktör. Jag vet att hon kan styra mig i rätt riktning. <3

Utöver jobbet och skrivet händer en hel del. Det blir sista träffarna med mina adepter som jag mentorerat sedan november. Känns om att vi just kom i gång och nu ska vi sluta? Jag ska också gå en fotokurs och lära mig redigering i Lightroom, väldigt taggad! Eftersom jag ska resa en stor del av juni hoppas jag också på mycket kompishäng. I slutet av månaden ska jag gå på Hanaholmens sommarfest och ser redan fram emot alla goda snittar de bjuder på, mmm!

P1010512.jpg

På sportfronten är yogautmaningen från januari tillbaka. Jag yogar alltså varje dag och nu efter sex dagar (började andra maj) känns det redan så mycket lättare. De första dagarna märkte jag att jag hade svårt att koncentrera mig, att det kändes tungt och omotiverande men nu börjar jag hitta lugnet igen. Funderar faktiskt på att köra den här yogautmaningen varje månad resten av året, haha. Eller i alla fall se till att få in en yogarutin. Både min rygg och mitt huvud mår bättre av det. Sista helgen i maj blir det också Sjundeå cup, alltså en handbollsturnering som spelas utomhus och alltid är lika rolig!

Så ja, en hel del på gång den här månaden. Lite irriterande med tanke att jag hade tänkt att det skulle bli en lugnare månad. Jag insåg också just att jag är helt värdelös på stresshantering. Genast när jag har mycket jobb blir jag lite sur och jobbig (förlåt alla). Hoppas vårsolen och yogan fungerar som en motvikt till det. Och så gäller den gamla sanningen: så fort jag gnällt lite på internet känns allt bättre.

Vad har du för planer i maj?

Den jobbiga kreativa processen

“Min roman är nästan färdig, det är inte så mycket arbete kvar förrän den kan gå i tryck.”

Eh, nej. I dag har jag läst igenom en pappershög på 300 sidor och känt mest att vad fan håller jag på med och vad är det för fel på mitt förlag som vill ge ut en sånhär skithög? Jag fick också kommentarer av redaktören och vi kan väl säga så här: det bästa är att vi är eniga. Jag protesterade inte mot (nästan) något hon skrev i sin respons. Hon uttryckte sig ändå väldigt mycket snällare än jag om min egen text. Ja, alltså lite mer konstruktivt än “Kugge det här är fruktansvärt dåligt och du kanske ska fundera på att byta bransch, kanske bli elmontör eller vildmarksguide”.

I korthet: De första 100 sidorna saknar tempo och driv. Jag pladdrar på som fan. Visst finns det en del roliga och träffsäkra scener, men grejen är att de flesta inte hör hemma i den här boken. Ugh! Så min tanke om att det blir en lätt och mysig redigeringsrunda i sommar stämmer ju inte riktigt.

Vad kul att jag tyckte att det jag skrev i november var bra. Nu tycker jag det är skit. Grattis!

Vad kul att jag tyckte att det jag skrev i november var bra. Nu tycker jag det är skit. Grattis!

Jag blev faktiskt väldigt modfälld av att läsa min egen text. Hur kan den vara så dålig? Hur kan jag vara så dålig? Ska det här verkligen bli en bok?

Men, det här är inte enbart negativt. För det första tycker jag att det är bra att jag ser bristerna i min text. Jag går liksom inte runt och tror att jag skrivit världshistoriens bästa roman, utan jag vet att den måste bearbetas. Mycket. För det andra så är det ju grejen med redigering, att det blir bättre, att det som inte fungerar kan raderas eller utvecklas. Det här är ju trots allt bara min andra roman. Med min första hade jag ingen aning om vad jag sysslade med. Nu kanske jag har lite bättre koll. Åtminstone i teorin, haha.

Det största problemet är nog att jag skrivit det första utkastet till den här romanjäveln i november 2014. Det är för snart fem (!) år sedan. Jag har utvecklats otroligt mycket efter det och romanen kanske hade mått bra om jag helt enkelt hade skrivit om den från början till slut i stället för att peta och peta och göra den sämre. För det är liksom det som händer med mina texter, ju längre jag petar på dem, desto sämre och babbligare blir de tills en redaktör kommer och styr upp kaoset snällt men bestämt.

Och det är ju en sån enorm lyx att ha en redaktör. Jag ser fram emot att snacka igenom manuset med henne och få nån ordning på det. Vad kan jag stryka? Vad måste jag förstärka? Jag tror att det blir rätt mycket kill my darlings, men vet ni vad, det kommer nog bara att göra den här romanen bättre trots att min första tanke (som vanligt) var att slänga hela skiten, men jag är ju inte en sån som ger upp.

Så en roman ska det bli. En bra sådan dessutom. Synd bara att jag är så trögfattad och kräver tremiljoner redigeringsrundor för att få det rätt. Men sen, sen blir det bra. Det är den här romanjäveln värd!

P.S. Snälla sänd kärlek och tröst. Det behövs! H: nedstämd_författare86

Det blir en bok!

Den här hösten har jag varit lite kryptisk kring vad det är för redigering jag hållit på med. Eller jag antar att de flesta har räknat ut att jag redigerat Nationen, men jag har inte skrivit ut det någonstans. Men nu tänkte jag äntligen dela med mig av en rolig nyhet! Under hösten har det nämligen blivit klart att Nationen faktiskt ska bli en roman!

Så under november och december har jag slitit med redigeringen och har i dag överräckt en 300 sidor tjock papperslunta till min redaktör. Boken är ingalunda färdig och det dröjer ett tag innan den finns i bokhandlarna. Som det ser ut nu blir det under 2020, men exakt när är fortfarande oklart. Men den som väntar på något gott – ja ni vet.

En del av mig känner att det är jättelång tid till 2020, en annan del tänker “hjälp, det är ju snart” – för jag vet hur fort tiden går. I dag har jag alltså överlämnat manuset åt min redaktör och så fortsätter arbetet under nästa år. Det känns egentligen rätt skönt att inte behöva skynda, utan att det finns tid att göra Nationen så bra som möjligt.

upload.jpg

Som jag skrivit flera gånger tidigare så är bokbranschen ofta långsam. Det är inte alls ovanligt att författare väntar ett eller till och med två år på att få se sina ord i bokformat. Arbetet med en bok innefattar många olika personers insatser och för att det ska bli bra krävs faktiskt tid. Fastän jag själv jobbat med Nationen sedan 2014 (om än väldigt sporadiskt) är det en “ny” bok för mitt förlag.

Under nästa år väntar mer redigering efter kommentarer från min redaktör, omslagsprocess, korrekturläsning, språkgranskning och layout. För mig är det den enda boken som har “betydelse”, men ett förlag kan ju aldrig ge all sin uppmärksamhet åt en författare eftersom utgivningen är omfattande, processen är tidskrävande och måste också bakas in i all annan verksamhet på förlaget. Fastän jag ibland önskar att allt skulle gå att göra lite snabbare påminner jag mig själv om det viktigaste: att Nationen blir en riktig bok – då spelar det ingen roll hur lång tid det tar. För drömmen har ju ändå handlat om att få den utgiven och det kommer att ske! Hurra!

Jag ska försöka få till ett utförligare inlägg om redigeringsprocessen ännu före jul och så ska ni så klart få hänga med i svängarna under nästa år. Jag vill ge en så bra “behind the scenes”-rapportering som möjligt. Vad allt händer mellan att en författare skrivit en bok och att den finns i butikshyllorna? Om du har frågor eller funderingar kring det får du jättegärna ställa dem i kommentarsfältet.

Jag älskar ju att baka – eller?

upload.jpg

Jag har alltid tyckt om att baka, men numer bakar jag rätt sällan. Det är inte så att jag bakar en tårta bara för mig själv, känns ju rätt pointless? Men när jag blev ombedd att baka en rainbow cake till konfirmationsfesten för min systers äldsta barn tackade jag så klart ja. Dels för att jag tycker att det är kul, men också för att jag så klart vill hjälpa till. Jag tycker nästan att det är oartigt att gå på fest utan att ha nåt med sig, haha. Eller beror så klart på festen, men så där överlag brukar jag nästan alltid fråga om jag kan bidra med nåt.

I går när jag inledde bakprojektet ångrade jag mig nog lite. Jag visste att det skulle ta hela dagen och att jag skulle hinna svära ett antal gånger. Jag tappade nerverna och var osäker på om det alls skulle bli bra, men till slut blev det ju det. Men visst är det stressigt – jag vill ju att det ska bli så fint och perfekt som möjligt. Jag stressar nästan mer över vad folk ska tycka än vad jag själv tycker. Speciellt när det är en "beställning". När jag var mitt i bakandet kom jag att tänka på det här stycket ur Nationen när Saga går på sin kompis babyshower.

upload.jpg
upload.jpg

“Hon står kvar vid bordet som dignar av mat så att det skulle räcka till en hel by. En av Johannas kompisar har bakat den mest invecklade tårtan hon någonsin sett. Lager på lager, klädd med sockermassa och en liten marsipanfamilj på toppen. Saga har aldrig förstått sig på människor som tycker att det är roligt att hålla på med bakprojekt som leder till att hela köket ser ut som en kokainhåla med mjöl och pudersocker överallt. Varje gång hon sett en kompis stå och baka har det sett ut som om att de kommer att få ett nervsammanbrott vilken sekund som helst. De påstår att det är kul men är mer stressade än Saga med sina skrumpnande äggstockar.” 

Kakan blev riktigt lyckad fastän jag freestylade fyllningen och var osäker på hur det hela skulle sluta. God var den också! Tyvärr blev bilderna inte så fina i och med att det var full rulle på festen i dag, men viktigast är väl att det var gott och alla nöjda! Omöjligt också att få en snygg bild när de olika färgerna blandas ihop och frostingen smetas ut. Men kanske det ändå går att se hur det blev. Hur är du, en som älskar att baka eller hellre köper en färdig tårta?  

upload.jpg

Ett år efter debuten – ett år av känslostormar

“It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of light, it was the season of darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair.”

Det här inlägget har jag funderat på länge länge. Ruvat på det i min hjärna och funderat på hur jag ska skriva så att det inte låter helt fel, men nu är det dags. Nu har det snart gått ett år sen jag första gången höll min bok i handen och jag vill skriva ner hur det var. Citatet i början är från Charles Dickens bok A tale of two cities (var tvungen att googla det), men meningen "it was the best of times, it was the worst of times" har känts som den perfekta beskrivningen av förra hösten.

Att skriva och ge ut böcker kunde vara vilket yrke som helst men ändå är det inte riktigt det. Jag vill absolut inte låta märkvärdig eller bättre än någon annan, men jag vill skriva om hur det har känts att debutera. I juli i fjol skickades min debutroman till tryckeriet och i några veckor väntade jag febrigt på att den skulle anlända. Då borde jag ha passat på att andas och klappa mig själv på axeln – min stora dröm gick äntligen i uppfyllelse.

I stället kände jag mig så otroligt nere. "Förlossningsdepression" sa jag skämtsamt men så kändes det. Jag höll på att göra en av de häftigaste grejerna i mitt liv och allt kändes bara mörkt och jobbigt. Ugh.

kartklänning2.jpg

Sen kom boken från tryckeriet och jag var överlycklig men samtidigt skräckslagen. Nu fanns boken på riktigt, snart skulle den finnas i händerna på läsare, på folk som får tycka till. Det är en sån otrolig paradox det här skrivandet: jag vill mer än gärna att andra ska läsa det jag skriver, samtidigt som det ger så enormt mycket ångest.

Augusti, september, oktober blev ett enda stort bokparty. Jag hade en fantastisk releasefest med ungefär 100 (!) deltagare, jag deltog i konstens natt hos mitt förlag, gick på förlagsfest, vi ordnade releasefest för antologin Människohundarna, jag uppträdde på bokmässan i Göteborg och Helsingfors, det var bloggbrunch, intervjuer för tidning och tv, uppträdanden lite här och där, det trycktes en andra upplaga fort efter att första kom ut och tusen andra saker.

Tusen fantastiska saker. Förra hösten var magisk på många många sätt. Så otroligt häftigt att få se min bok skyltas på Akademen bredvid idolen Kjell Westö, så häftigt att se hur många som kom och firade min bok, så häftigt att höra vad folk tyckt om boken, att de tillsammans med Erika fått åka en sväng till Ecuador.

Jag är ju en som älskar uppmärksamhet så jag njöt verkligen av allt det där. Samtidigt kände jag mig trött, det kändes som om boken inte sålde tillräckligt bra, inte blev tillräckligt uppmärksammad. Allt kan alltid bli bättre, större, mer lyckat. Jag fastnade vid de förvånansvärt (!) få dåliga recensionerna, samtidigt som jag kände enorm glädje för de bra. Sög i mig vartenda ord. Både de fina och de mindre fina.

westöochjag.jpg

Släng ännu in alldeles för mycket "riktigt" jobb, en himlastormande och extremt komplicerad förälskelse för att göra allt ännu rörigare i skallen. Det är ett under att jag kom ut ur hösten som en hel människa. Eller kanske jag inte gjorde det, för jag kraschlandade i februari i en tomhet som just då kändes omöjlig att komma ur.

Att debutera var verkligen den bästa av tider, men också den värsta av tider. Ändå skulle jag inte byta bort en sekund. Men kanske jag försöker säga att saker och ting inte alltid behöver vara antingen eller. Något kan vara alldeles underbart och samtidigt så otroligt skrämmande.

I går fick jag frågan hur det kändes att skicka in Nationen till mitt förlag. Min kompis som frågade tyckte att jag kanske hade verkat lite likgiltig inför det. Och ja, det hade jag väl kanske. Just för att jag vet hur mycket känslor det ryms i en bok och allt som berör den. Jag är livrädd för att mitt förlag tycker det är skräp (fastän jag VET att det är rätt bra) och jag är livrädd för allt som följer med en eventuell publicering. Under diskussionen med min kompis brast jag i gråt för att jag inte längre kunde trycka ner allt jag kände.

Fastän jag är en person som vill att saker ska hända fort fort och jag är otålig som fan är jag ändå otroligt tacksam för att det inte kommer nån bok av mig i höst. Jag tror min hjärna behöver vila lite och så är jag förhoppningsvis lite mer redo för runda två – om och när Nationen äntligen kommer. 

Huh, det här var svårt att skriva. Nästan svårare än att skriva om brustet hjärta, haha. Men jag ville dokumentera det här. Om inte för nån annan, så för mig själv. Och så vill jag påminna mig själv om allt häftigt jag varit med om när jag fick uppfylla min största dröm. Jag hoppas också att du som läser får uppfylla dina drömmar, men var förberedd på att det inte endast känns bra och att det i så fall inte är något fel på dig. Jag tror snarare det är normalt att känna allt på en och samma gång.

Jag har skickat in Nationen!

Det är en märklig känsla att släppa ifrån sig ett manus. Jag har varit nästan färdig med Nationen i flera dagar men inte riktigt klarat av att konvertera Scrivener-filen till ett Word-dokument. Det känns så slutgiltigt. Baserat på det jag skickar in kommer mitt förlag att fatta ett beslut om de vill ge ut romanen eller ej. De har all rätt att säga nej. Bara för att jag blivit publicerad en gång tidigare är absolut ingen garanti för att det här manuset blir antaget.

På det här gulliga kaféet,  No milk today , gjorde jag sista stavningskontrollen etc.&nbsp;

På det här gulliga kaféet, No milk today, gjorde jag sista stavningskontrollen etc. 

Men nu är manuset inskickat och jag kan inte göra något mer åt det – åtminstone inte just nu. Jag tror ingalunda att texten är färdig eller perfekt utan ser fram emot kommentarerna som kommer att komma. Jag vet att jag inte kommer att hålla med om allt, men bara jag mjuknat lite så kommer jag att inse att vad det än är för en kommentar så finns det en poäng. Det finns alltid en poäng bakom en kommentar av någon annan, hur fel jag än tycker att hen först har.

Jag fick ett önskemål om att jag skulle blogga om hur en ska tackla respons (till exempel från lektör eller redaktör) – och jag ska skriva ett skilt inlägg om det. Jag planerar också att skriva ett inlägg om hur min redigeringsprocess sett ut och så ett inlägg om Scrivener som jag anser vara ett fantastiskt skrivverktyg – åtminstone fungerar det väldigt bra för mig. Så mycket skrivrelaterade inlägg på kommande här!

Nästan hela manuset. Sjukt hur mycket text?! Drygt 76 000 ord eller 430 000 tecken. Aldrig skrivit så långt förr!

Nästan hela manuset. Sjukt hur mycket text?! Drygt 76 000 ord eller 430 000 tecken. Aldrig skrivit så långt förr!

Fram tills det ska jag fortsätta svettas här i Berlinvärmen, sätta mig med en tidskrift nånstans utomhus tillsammans med en kall öl och bara vara stolt över mig själv. Jag har fasen skickat in mitt andra romanmanus till förlag. Rätt stort ändå?! Nu ska jag hålla tummar och tår att mitt förlag gillar det de läser och vill ge ut!