Releasesits, viktig research och annat som piggar upp redigeringen

Att skriva böcker är ofta en låååång process. Jättelång. Lite beroende så klart på vem en råkar vara och hur stort trycket är på att nästa roman ska komma nu nu nu. I mitt fall är trycket inte speciellt stort om vi säger som så, haha! Och det här romanmanuset har hängt med i ungefär fyra (!) år redan. För den som missat: jag skrev råmanus under NaNoWriMo 2014 och nu är jag inne i kanske sjätte eller sjunde redigeringsrundan. Redan tredje (!) gången jag redigerar i år.

Så ibland är det tröttsamt att skriva och stirra på samma ord om och om igen. Vissa dagar kan jag råka älska texten, andra dagar kan jag tycka att det är värsta skräpet som ingen vill läsa – med andra ord helt normala reaktioner hos en författare. Men oberoende så har mina båda två första manus krävt otroligt lång tid och långa processer och då är det ganska skönt att drömma om omslag, releasefester och annat som inte är det minsta relevant just nu.

I fredags spontanhängde jag med ett gäng på ölfestivalen Craft Beer Helsinki och passade på att fråga en som jobbar på Yle Sporten när morgonturen börjar på vardagar. En pytteliten detalj i mitt manus men eftersom jag råkar känna några på sporten kunde jag lika bra passa på att fråga. Hen jag frågade blev glad och ganska nyfiken. Är liksom Yle Sporten med i en roman?!

Det är inte bara Yle Sporten. Jag har med ett antal finlandssvenska stereotypier eller kännetecken – ett helt medvetet val. Jag vill delvis driva lite med oss finlandssvenskar och våra traditioner men också skapa igenkänning och en sorts (inside)humor. Jag berättade om några detaljer och mitt sällskap tyckte det lät kul och intressant, vilket så klart gav mig en boost.

  Dagens redigeringshörna. <3

Dagens redigeringshörna. <3

Det här ledde sedan till att jag outade min idé om att ordna releasefestsits. Jag skriver ju om en studentnation och då handlar det mycket om sitsar (alltså studentikosa middagar med mycket snaps), så varför inte göra en grej av det?! Åtminstone blev mitt (förfriskade) sällskap extremt taggade, så det kan hända att jag lovade ordna en releasefest i sitsformat?!

Överlag tycker jag att det är jättekul att drömma om releasefest och allt som hör till. Det är ju en evighetslång tid dit, men jaja, en författare får väl passa på att drömma om glamour då och då. (Haha, sits och glamour?!) Jag har också tänkt att jag så klart måste trycka upp halarmärken som jag delar ut till alla.

Vad tror du, är en releasefest i form av en sits ett framgångskoncept? Jag tänker att deltagarna betalar en trevlig summa, får boken, ett halarmärke och kanske ett litet sånghäfte med essentiella snapsvisor i en goodie bag. Och så klart en rolig kväll. Nu ska jag "bara" redigera klart och få manuset antaget då. Iiiiinga problem, ehhehehe.

Redigeringen har börjat

Jag tänkte skriva ett inlägg som heter "så här redigerar jag", men jag tror att min redigering fortfarande söker sin form så jag börjar med ett lite försiktigare inlägg innan jag skriver ut sanningar om hur en ska redigera bästsäljande romaner (nånejnå, såna sanningar kommer ni inte att få läsa här). Men nu har redigeringen i alla fall börjat och jag tror att just början är ett av de viktigaste stegen oberoende av vad en sysslar med.

För det finns ju alltid ett motstånd. Ett sånt himla motstånd. Jag har hittat på tusen andra (otroligt oviktiga) saker att göra i stället för att sätta mig ner med min text. Alltså prokrastinerat. Jag tror varje människa vet vad jag pratar om, men nu har jag i alla fall kommit ur den fasen på nåt plan och är i gång. Jag är i gång, hurra!

Under förra veckan läste jag igenom hela manuset. Jag hade inte rört det på två månader så det var faktiskt ganska roligt att plocka upp det. Det finns mycket som är bra men det är många saker som behöver bli bättre. Det hände en hel del under vårens redigering, men nu ska det hända ännu mer! Jag har fått kommentarer av några andra och det har hjälpt mig att se de största bristerna och samtidigt satt tankeverksamheten i gång. En redigering börjar nog alltid med att en tänker.

  Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).

Och tänkt, det har jag gjort. Både i går och i förrgår har jag faktiskt mest tänkt, tänkt, tänkt. Jag har suttit med mitt anteckningsblock och scrollat i manuset i skrivprogrammet Scrivener (ska blogga om fördelarna med det, I promise). Medan jag tänkt har jag raderat ett antal kapitel och flyttat runt på andra. Jag har funderat på dramaturgin, valt att radera en bifigur och överlag funderat så att det knakar: hur ska den här berättelsen bli så bra som möjligt?

Det känns som om jag knappt gjort nåt när jag mest suttit och tänkt och antecknat och inte skrivit nåt, men jag har lärt mig att jag först måste veta vad jag vill, före jag kan sätta i gång med att förverkliga det. Det är liksom ingen idé att pilla i detaljer om jag senare märker att jag nog måste stryka hela kapitlet. Jag är ju inte en person som har en tydlig synopsis när jag börjar skriva, så jag är tvungen att bearbeta texten och dramaturgin rätt mycket under mina redigeringsvarv.

Men nu börjar det äntligen kännas som att det här kommer att sitta. Jag har löst några knutar, andra kommer att jag lösa på vägen. Jag har en ännu tydligare bild av Astrid, Mikael och Saga och i dag har jag äntligen faktiskt börjat redigera. Hittills har jag avverkat 6 kapitel av sammanlagt 72 – ja det är många (!) men det är rätt korta kapitel. Men jag har också åtminstone fem helt nya kapitel jag borde skriva. Och garanterat blir det en hel del pill i de flesta.

  Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.

Före jag började redigera min debutroman förstod jag inte alls när folk på sina skrivbloggar skrev om att de raderat hela kapitel eller hejvilt flyttat runt på dem. Jag fattade liksom inte hur det fungerade och tänkte att det måste ju bli hål i berättelsen i så fall. Men så är det faktiskt inte alls. Det mesta går att flytta på eller radera och ofta krävs inte ens så stort arbete. Nu valde jag till exempel att flytta fram en stor händelse så att allt kring den händelsen skulle bli mer logiskt och samtidigt blir dramaturgin för hela boken bättre. Så smidigt, eller hur?

Ja ja, det här låter säkert inte helt klokt när jag inte kan berätta vad det handlar om men just nu är jag i alla fall försiktigt optimistisk och ganska ivrig på att göra det här till en förbannat bra bok. Men ni kan ju fråga om nån vecka hur jag känner mig, hehe. Och är det nåt ni funderar på kring redigering eller kanske just min redigering då är det så klart bara att ställa en fråga. Fyra veckor till min egen deadline, iih!

Varifrån kom idén till Nationen?

Nästa vecka ska jag börja redigera Nationen – alltså det som förhoppningsvis ska bli min andra roman. Jag tror det blir femte eller sjätte redigeringsrundan nu?! Och förhoppningsvis den sista riktigt "stora" redigeringen. I augusti ska min förläggare läsa och så får vi se vad som händer med Astrid, Mikael och Saga. Fastän jag blivit utgiven tidigare finns det som sagt ingen garanti på att mitt förlag vill ge ut det här manuset. Och även om manuset blir antaget vet jag att det kommer att krävas ytterligare redigering, men jag hoppas på att få de grövsta "missarna" åtgärdade nu.

Nationen är ett projekt som levt med mig i över fyra år. Våren 2014 skrev jag ner de första anteckningarna kring vad jag tänkte mig att det skulle bli och under NaNoWriMo i november 2014 skrev jag det första utkastet. Då var manuset drygt 50 000 ord, nu har det svällt till 75 000 ord och landar väl nånstans kring den här ordmängden i sin slutliga version.

Från början hade jag tänkt att Nationen skulle bli en "galen roman". Titeln hade till och med undertiteln "en akademisk fylla" (haha något oklart vad jag menar, antagligen bara fylla), men för varje redigeringsrunda smyger det in sig mer och mer allvar i texten. Alla karaktärer har drömmar de inte riktigt vet hur de ska uppfylla och problem som hindrar dem från att göra det de vill. Eller så vet de inte riktigt vad de vill. Alltså klassiska ingredienser för en (genre)roman.

P1020675.jpg

Eftersom jag jobbat så länge med projektet är det så självklart för mig vad det handlar om och framförallt varför jag valt att skriva just den här romanen. Jennifer påpekade i våras att jag borde skriva ett inlägg om varifrån idén kommer och nu är det äntligen dags. Så varifrån kommer egentligen idén till Nationen?

Jag har själv varit väldigt aktiv i studielivet – bland annat som ordförande i min studentförening StudOrg. Jag hängde också en del på Nylands nation och älskade överlag min galna studietid fylld av fester, knäppa händelser och framförallt alla fina vänner. Från början var tanken med Nationen att skriva en sorts hyllning till studieliv. Och nån sorts romantiserande hyllning är det väl fortfarande. En studiekompis som läste manuset (i ett ganska tidigt skede) sa att hen aldrig känt lika stor igenkänning med någon text – och det är precis det jag är ute efter.

Nationen utspelar sig i Helsingfors och det mesta finns "på riktigt", men själva nationen, Västra Nylands Nation, har jag hittat på för att kunna ta mig vissa skönlitterära friheter. Jag behöver inte förhålla mig till någon existerande nations traditioner, utan får fritt hitta på vilket har varit så otroligt skönt. Mycket av det jag skriver om baserar sig så klart på mina egna erfarenheter, men har blivit omskrivet i en skönlitterär form och det mesta är faktiskt helt hittepå.

I Nationen får läsaren följa med Astrid, Saga och Mikael som alla studerar olika ämnen och befinner sig på lite olika platser i livet men alla har någon anknytning till Västra Nylands Nation. I slutet av det här inlägget kan du läsa hur början på det första kapitlet ser ut (just nu). Antagligen kommer det att ändras en del, men så där på det stora hela börjar storyn sitta nu. Jag blev förresten intervjuad av Ratata om mitt skrivande och där berättar jag också lite om inspirationen till Nationen.

Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med manuset nu i sommar. Jag har 5,5 vecka tid på tills jag ska åka till Berlin och planen är att jag ska vara klar med redigeringen senast då. Den här veckan har jag känt ett nästan märkligt motstånd eller till och med vemod inför redigeringen. Kanske för att jag tror att det här blir den sista riktigt stora bearbetningen? Men på måndag ska jag läsa manuset från början till slut och sen är det redigering redigering redigering som gäller.

Hoppas det här klargjorde på ett ungefär varifrån idén kommer och vad det handlar om. Fråga gärna om nåt blev oklart så ska jag berätta mer! Och så får ni gärna skicka pepp och inspiration för min stundande redigering. Det känns alltid lika nervöst innan jag kommer i gång. Kan jag fixa det här? Kan det här faktiskt bli en bok? Iihh!

Hur orka skriva en bok färdigt?

Den första mars började jag min hittills största och mest engagerade redigeringsrunda av Nationen och i går kväll skickade jag iväg manuset till min redaktör och några testläsare! Det kändes så klart otroligt skönt att nu ha blivit klar med den här redigeringen, men jag vet också hur mycket arbete som fortfarande väntar, så jag bävar lite inför det. Men ändå: jäääklar vad skönt att slippa manuset en stund nu.

För länge länge länge sen fick jag följande fråga av Anna: "Hur fan motiverar man sig till att göra det sista jobbet, när man är SÅ trött på sitt manus?" Och nu ska jag äntligen försöka svara på det.

Motivation går lite under samma kategori som inspiration. Sällan finns motivationen och inspirationen då när en behöver det allra mest, utan det hänger snarare på envishet. Att skriva en bok är ett jättelångt projekt och både motivationen och inspirationen kommer att lysa med sin frånvaro många gånger under processen. Därför är jag glad över att jag är en otroligt envis människa som vägrar ge upp.

Men när det känns riktigt skit brukar jag fråga mig själv: Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig själv för det här jävla bokskrivandet som tar en massa tid och energi men som inte ger något märkbart tillskott till min ekonomi? Svaret är enkelt: För att jag inte kan låta bli. För att jag bara måste få bli färdig.

  Inget slår känslan av att få hålla sin egen bok i Handen!

Inget slår känslan av att få hålla sin egen bok i Handen!

Därför tror jag att motivationen hänger starkt ihop med att en verkligen vill skriva. När allt känns riktigt hopplöst brukar jag drömma om hur Nationens omslag ska bli, hur det kommer att kännas att få hålla boken i handen och hur jäkla rolig releasefest jag ska ordna. Allt det här känns fortfarande låååångt borta, men det är det som delvis motiverar mig.

Och så klart att jag verkligen verkligen verkligen vill skriva den här berättelsen. Sedan jag började planera Nationen för fyra (!!) år sedan har det hänt mycket på vägen och storyn är inte alls som jag tänkte mig, men jag känner att jag är skyldig Mikael, Astrid och Saga att skriva den här romanen färdig. Jag kommer att tröttna på dem hundra gånger om, men jag vill ju att det här också ska bli en riktig bok. Jag har redan gett Nationen så mycket tid, så lite till skadar väl inte, hehe!

Hur motiverar du dig själv med långa projekt? Försöker du också visualisera hur det ska bli eller har du nåt annat knep?

Missa egen deadline

För fyra veckor sedan läste jag igenom Nationen från början till slut för att ha koll på vad som egentligen står där. Den ambitiösa planen var att jag skulle ha blivit färdig med redigeringen nu till påsk. Jag visste ända från start att min deadline var extremt tight och gissade att det skulle dra ut på tiden – och så gick det.

Eftersom Nationen är skriven ur tre olika perspektiv, Astrids, Sagas och Mikaels, valde jag att redigera ett perspektiv åt gången. Jag började med Astrid eftersom hon var den som helt klart krävde mest arbete och många helt nyskrivna kapitel. Efter det gick jag över till Saga och är nu nästan klar med henne, medan stackars Mikael får vänta på sin tur.

  Den gröna texten är nyskriven – också Saga har fått en del nytt. I kväll kändes det som om jag lajvade Saga när jag satt med mitt manus, min deadline och ett glas rött.

Den gröna texten är nyskriven – också Saga har fått en del nytt. I kväll kändes det som om jag lajvade Saga när jag satt med mitt manus, min deadline och ett glas rött.

Nu har det ändå redan gått fyra veckor sedan jag läste manuset och när jag kollar igenom mina "anteckningar" på Kindlen är jag lite konfunderade (läste alltså manuset på min Kindle, sjukt praktiskt och sparar papper!) Alltså jag har bara markerat textsjok utan att skriva någon kommentar – vet jag inte alltid vad exakt jag menat. Smart va? Oftast betyder det att texten ska bort eller är dålig, men när jag nu kollar på det förstår jag inte vad som är så dåligt. Håhå. Eller kanske haha.

Under de senaste veckorna har jag också pendlat mellan "det här kommer att bli så bra!" och "varför håller jag på och skriver sånhär skit", så allt är väl precis som vanligt. Jag hoppas på mycket skrivtid i påsk, men har också ett antal artiklar att skriva. Men hej, skriva = lifvet så jag klagar inte.

Brukar du ha egna deadlines och är du bra på att hålla dem? Själv tror jag som sagt på att ha en ganska hård deadline för det ser till att en börjar arbeta direkt och inte tänker att det är hundra år till deadline och således ingen panik.

Tack Svenska Kulturfonden!

Tre gånger tidigare har jag fått negativa besked. Och det förstår jag. En opublicerad författare har så klart mycket sämre chanser till att få ett bidrag för sitt skrivande men visst har det känts surt ändå.

I dag när jag kollade mejlen såg jag att jag hade fått två mejl av Kulturfonden. Det stod faktiskt redan i rubriken "Ansökan behandlad" och "Ansökan beviljad" men jag fattade typ ingenting. Ni vet den där stunden när en plötsligt ska försöka ta in information men fattar inget av orden en läser?

Men efter tre (svåra, ehe) år var det min tur att få ett stipendium. Svenska Kulturfonden har beviljat mig 3000 euro för att skriva klart Nationen!!! Jag blev så lättad att jag började gråta. Jag är så otroligt tacksam över detta, 3000 euro är en enorm summa pengar för mig. Men mer än pengarna är jag stolt och glad över att de tycker att det är värt att satsa på mig och mitt skrivande.

Och du som inte fick pengar – jag vet exakt hur det känns. Det är jävligt och störande att ingen förstår vilken fantastisk idé en har på gång. Själv fick jag söka fyra gånger för att få ett stipendium, men nu var det min tur. Nästa gång är det kanske din!

 Foto: Courtney Hedger/Unsplash.

Foto: Courtney Hedger/Unsplash.

För att jag är så euforisk just nu tänkte jag att jag skulle bjuda på en liten karamell. Den pinfärska inledningen till Nationen. Jag har inte hunnit redigera texten så mycket än, men så här ser det ut för tillfället. Läsglädje!

ASTRID

”Nej helvete”, mumlar Astrid när hon öppnar dörren till toaletten. Hon vänder om mitt i steget och tränger sig fram i den smala korridoren mellan fylleglada gulisar som står i täta klungor. På en av sofforna sitter en tjej med rödgråtna ögon och mascaran utsmetad överallt. Den svarta cocktailklänningen i tubmodell har hasat ner så att bh:n syns och hennes vänner tvingar vatten i henne.

”Sandra det är okej, det kan hända vem som helst”, säger en av tjejerna och stryker den gråtande över håret. ”Du drack ändå ganska många snapsar.”

”Men jag är så pinsam”, hulkar tjejen och drar i klänningen som inte rör sig en millimeter uppåt.

Astrid har lust att gå fram till henne och säga att allt blir bra, att hon vet hur det känns. I stället fortsätter hon mot städskåpet och nappar med sig en trasa, ett par diskhandskar och en flaska mr muscle och tränger sig sedan tillbaka igenom festen. Hon stannar en stund vid målningen av mommo. Tavlan hänger bland alla andra kuratorsporträtt, men mommo är den första kvinnan i raden. Hon är klädd i en mörkblå sammetsklänning, på det grönvita nationsbandet hänger nationens ordnar på rad. Mommo ser lugn och självsäker ut.

Astrid fortsätter mot toaletten och funderar på om mommo också brukade städa på nationen. När de pratar om nationsliv är det mest fester, vänner och möten mommo berättar om. Inte så mycket städturer och fix. Först flera år senare har Astrid förstått hur censurerade berättelserna var, men för henne blev nationen något magiskt. Urgamla traditioner, vackra klänningar och roliga fester. Inte så mycket nerspydda toaletter och klibbiga golv.

***

Det här kommer antagligen att ändras cirka hundra gånger om, men just nu börjar romanen så här. Jag hoppas du blir sugen på att läsa mer! 

Redigeringen har börjat

Jag har äntligen inlett redigeringen av Nationen och är både glad och lättad över att vara i gång. Samtidigt känner jag sån obeskrivlig ångest över det här manuset. Mitt förlag är väldigt ivriga på att läsa och det är väl där skon klämmer – jag tänker hela tiden på att de ju har all rätt att säga att de inte vill ge ut det.

Nu inbillar jag mig så klart inte att jag kommer att skicka in ett perfekt manus där min redaktör bara ska flytta på några kommatecken, men ändå är jag livrädd för responsen. Det är den konstanta tanken om att inte vara tillräckligt, inte skriva tillräckligt bra. Det kallas väl andraboksångesten har jag förstått.

Ändå vet jag att det finns så otroligt mycket potential i den här texten. Förra veckan hittade jag dessutom äntligen rätt med stackars Astrid som har bråkat med mig hur länge som helst. I samma veva skrev jag om hela första kapitlet med henne och det blev så mycket bättre – det fick jag också bekräftat av min kompis som läste det.

 När jag började skriva fick nationen underrubriken "en akademisk fylla – en galen roman av Michaela von Kügelgen. Nu blev det ju inte riktigt så och det säger ganska mycket om processen, haha. Det blir liksom aldrig som en tänkt sig. Varken i livet eller i böcker. H: filosofen

När jag började skriva fick nationen underrubriken "en akademisk fylla – en galen roman av Michaela von Kügelgen. Nu blev det ju inte riktigt så och det säger ganska mycket om processen, haha. Det blir liksom aldrig som en tänkt sig. Varken i livet eller i böcker. H: filosofen

För den som missat det så är Nationen ett projekt som funnits med mig i fyra (!!) år. Då skrev jag de första anteckningar i ett häfte och i november 2014 skrev jag råmanuset under NaNoWriMo. Så Astrid, Mikael och Saga har hängt med rätt länge redan och väntat på att jag ska ge dem lite tid och kärlek.

Men mitt skrivsätt är verkligen inte det mest "ekonomiska" eller smarta. Jag hackar ner en massa ord och kapitel för att sen först börja fundera på vad jag egentligen vill berätta och vem människorna jag skriver om egentligen är. Men å andra sidan tror jag att det är mitt sätt att hitta till historien – skriva om cirka tretusen gånger för att göra det bra.

Det kallas väl andraboksångesten har jag förstått.

Nu ligger siktet på att jag ska bli "färdig" till påsk – alltså så pass färdig att jag då kan skicka till min redaktör och några testläsare. Sen vet jag ju att det ännu återstår massvis med jobb men för att ens komma i gång behövs en deadline.

Har du förresten några frågor om Nationen eller min skrivprocess? Kanske det skulle kickstarta det här bloggandet som hamnat i skymundan på grund av diverse orsaker. Och så lovar jag (på hedersord) att jag äntligen (!) ska svara på de här två frågorna jag fick i november. Är ju kanske världshistoriens långsammaste svar, men bättre sent än aldrig, eller hur?

Bara börja & prioritera

I dag lunchade jag med en kompis som redan en längre tid har funderat på att skriva en roman. Hen frågade mig om jag kunde tipsa om någon bra skrivkurs (på distans) eller om jag hade andra råd att ge.

Det hela slutade med att jag höll ett brandtal om att en bara ska börja, liksom sätta i gång och sen prioritera det där skrivandet också. Det är lite som träning – har du inte planerat in det i kalendern är det inte så troligt att du sätter dig vid datorn en tisdag kväll klockan sju. Lika lite som du tar dig ut på löprundan om du inte planerat in det. Så: planera & prioritera!

Kompisen sa också att inspirationen alltid brukar komma när det inte passar. Kanske mitt i en arbetsdag eller under ett träningspass. Men så är det ju. Jag tror väldigt få författare sätter sig för att skriva och direkt känner inspirationen flöda. Att skriva är ett jobb, som vilket annat. Det är inte alltid kul när en gör det, men ändå är det kul för det mesta.

 Så hrä önskar jag att mitt skrivande alltid skulle se ut. ganska sällan det ändå är så.

Så hrä önskar jag att mitt skrivande alltid skulle se ut. ganska sällan det ändå är så.

Sen finns det så klart olika metoder att börja. Mitt råd är att inte ens tänka på att det ska bli en roman. Utan bara skriv för att det gör dig glad. Skriv en dialogscen med två av dina karaktärer. Hur reagerar de på vad den andra säger? Vad händer? Vad tänker de? Skriv scener som kanske inte ens ska med i boken – men skriv för att hitta rätt ton. Det går liksom inte att planera fram det.

Efter att ha viftat med händerna och högtidligt förkunnat allt detta insåg jag att jag pratade minst lika mycket för mig själv. Jag måste bara börja och sen faktiskt också prioritera mitt skrivande. Skrivandet hamnar tyvärr väldigt ofta längst ner på min lista över saker jag ska göra, för att allt det andra (det "riktiga" jobbbet) är viktigare. Och det är ju det också – nåt måste jag leva på.

Så vad ska jag göra nu då för att föregå som gott exempel? Den här veckan är lite splittrad med några artiklar som ska skrivas, möten och kompisdejter samt lite småfix med webbsidan så jag tror inte jag orkar sätta in mig i manuset – det kräver nämligen enhetligare tid av mig än jag har.

 Så här såg det ut senast jag var på kryssning för att skriva. Massa papper &amp; massa skriv.

Så här såg det ut senast jag var på kryssning för att skriva. Massa papper & massa skriv.

Men jag kan i alla fall göra en plan. Skriva in i kalendern när jag ska skriva de följande veckorna (ska faktiskt på en kryssning nästa vecka igen!). Och så ska jag testa ett nygammalt verktyg jag blev tipsad om i en skrivgrupp. Tror faktiskt att det är exakt vad jag behöver. Men ska skriva ett inlägg om det sen när jag kommit i gång. Jag förstår att alla är otroligt nyfikna på detta!

För övrigt tror jag också att ju mer jag skriver här på bloggen, desto mer skriver jag. Va? tänker du kanske nu. Men alltså så här: När jag bloggar aktivt (och påminner mig om den där romanen som väntar på att skrivas) blir jag också inspirerad att skriva. Tror alltså inte alls att bloggandet är dåligt, snarare tvärtom. Mer skriv är alltså det som gäller framöver! Nu när jag sagt det offentligt måste jag också hålla det.

P.S. Blir jättejätteglad när du som läser trycker på det lilla hjärtat (om du gillar mina inlägg). Varje litet hjärta ger extra energi, tack!

En kryssningsresenär rapporterar

I förrgår hoppade jag alltså ombord Sverigebåten för att få ensamtid med mitt manus. Jag skrev råmanus för Nationen under NaNoWriMo 2014 och har hela tiden tänkt att jag ska bli färdig "sen nångång". Nu inser jag att "sen nångång" är nu.

Det är roligt, men det är också så otroligt skrämmande. Så länge ett projekt inte håller på att bli färdigt är det en lek, ett experiment. Det är roligt och kravlöst. Nu känner jag pressen. Jag vill att det här manuset ska bli bra, för varje mening vill jag bli en bättre skribent.

nickveasey.jpg

I Stockholm passade jag på att gå till Fotografiska, utan att ha nån koll på vilka utställningar de hade. Som vanligt blev jag golvad, av alla tre. Gillade extramycket Nick Veaseys röntgenbilder – bilden ovan är ett fotografi av hans fotografi. Jag föll så totalt för den här blomman. Så otroligt vacker i all sin enkelhet!

I en video som snurrade på i utställningen sa han: "If everything is laid out in front of you and all easy you really don't appreciate the achievements either."


Det är inte lätt att skriva romaner. Det går inte snabbt. Det är en process som kunde hålla på i en evighet. Precis som Veasey vill utforska alla lager i objekten han fotograferar måste jag nu försöka utforska lagren i mina karaktärer. Vem är de? Vad vill de? Vad måste de få berätta?

Det hoppas jag kunna svara på. Gärna så fort som möjligt, men jag inser också att redigeringen måste få ta tid. Jag har inte bråttom, måste inte skynda.

När ska jag skriva?

Förra veckan skrev jag här på bloggen att en hektisk jobbhöst nu byts ut mot en betydligt lugnare vår. En vecka senare får jag väl säga att jag hade ganska fel. Jättejättefel. Jag har nämligen massvis med jobb. Missförstå mig rätt nu: som frilans är det livsviktigt att få nya uppdrag och jag är jätteglad över att många kontaktar mig (och de får gärna fortsätta med det). Men …

… jag undrar när jag ska hinna skriva?

Hela hösten var jag tvungen att lägga Nationen längst ner på to do-listan för att mitt riktiga jobb måste gå först. Det är ju en av fällorna och baksidorna av att vara frilans – en vet aldrig när jobben plötsligt slutar komma. Just nu ser det visserligen ut som om att jag får jobb på löpande band och inget har hittills varit sådant jag ens skulle vilja tacka nej till. Det är roliga uppdrag och bra betalt.

Så vad gnäller jag då?

Nå för att jag längtar efter att få skriva ostört, att få fördjupa mig i min text. Redigera, tänka om, stryka, skriva nytt. Jag har inte varit i en "skön" skrivfas på så otroligt länge. Visst jobbade jag med "Vad heter ångest på spanska?" ända fram till att boken gick i tryck i juli men det var ju mest finlir. Och nu längtar jag  efter att ha tid för att skriva. Att få skriva ostört, att bara få hänga med min text.

  Att jobba är också kul, men helst vill jag ju hänga i Karis bollhall med handisstjärnan Micke!

Att jobba är också kul, men helst vill jag ju hänga i Karis bollhall med handisstjärnan Micke!

Just nu är jag otroligt glad över att jag spontanbokade min Stockholmskryssning. Åker alltså i morgon och är tillbaka på fredag morgon. I dag har jag därför jobbat så effektivt som möjligt för att på båten ha tid för de personerna jag hittills varit tvungen att ignorera, nämligen Mikael, Astrid och Saga.

I morgon på morgonen är jag ännu journalist von Kügelgen, men från och med eftermiddagen planerar jag vara författare von Kügelgen i stället. Okej? Hör du det universum? Ge mig skrivro! Snälla!

P.S. Kulturfonden & co: snälla skicka lite stiependiepengar senare i vår. Pliis?

Årets första vecka

Årets första vecka är nästan förbi och jag måste säga att det faktiskt blev en riktigt bra vecka, trots lite tvivel och ångest kring redigeringen av Nationen. Men i fredags stod jag och diskade och plötsligt visste jag äntligen vem Astrid är och vad som ska hända i romanen. En kunde ju tro att denna insikt hade kommit lite tidigare – skrev råmanus november 2014 och har grubblat i cirka två år över Astrid – meeen bättre sent än aldrig?

Jag har alltså deadline om två veckor och eftersom jag känner att det är mer eller mindre omöjligt för mig att koncentrera mig hemma just nu spontanbokade jag en kryssning till Stockholm på onsdag för 27 (!!) euro. Planerar att skriva, skriva, skriva. Och eftersom jag åker med Viking Line funderar jag på att gå på inspirationslunch på Fotografiska. Nog ska det bli roman av det här manuset också.

I övrigt har veckan var lämpligt lugn men ändå innehållit många positiva små överraskningar. Det började strålande på årets första dag med blinier och skumpa, jag har simmat, promenerat och sprungit och bestämde på dagens löprunda att jag ska försöka springa minst en gång i veckan i år, det blir väl bra? Jag har också läst årets första bok, Vi mot er av Fredrik Backman. Jag grät och skrattade och älskade boken. Kan varmt rekommendera.

blinier.jpg

Jag har också en del jobb på gång vilket är förvånande. Alltså inte att jag har jobb på gång, utan att det händer något i jobbväg nu i januari. Jag tror nämligen inte jag fick ett enda jobbrelaterat mejl under hela januari i fjol? Jag var lite stressad att jag skulle behöva tacka nej till jobb när jag var i Argentina, men liksom noll panik på den fronten. Så en positiv överraskning att det nu händer grejer!

Vi har också gjort upp vår plan för Mexiko och hittat boende för alla ställen och jestas så jag är pepp på den resan. Allt vi bokat verkar vara ljuvligare än ljuvligt och jag ser så mycket fram emot sol och värme (och kall öl så klart). Avfärd om två veckor. TVÅ VECKOR!

Jag är ju inte den som tycker att mitt liv annars heller är skit, men just nu har jag verkligen inget att klaga på. Allt känns perfekt just som det är. Skulle någon stipendiefond ännu vilja slänga lite pengar mot mitt håll (ja jag har ansökt och ska ansöka om mer pengar) skulle allt bli snäppet bättre.

Det värsta med att ha det så bra är att en automatiskt börjar tänka på att det inte kommer att hålla i sig. Men jag ska strunta i den tanken och njuta av att det är så bra som det är. Just nu, den här stunden.

Hello tvivel, my old friend

Jaha, så är jag där igen. Mitt i tvivlet. I dag har jag läst ungefär en tredjedel av Nationen och känner mest att det jag skrivit är skräp. Skräp, skräp, skräp. Vad har jag riktigt tänkt när jag skrivit? Är jag inte riktigt klok?

Oberoende av vad jag skrivit hittills borde jag skriva något bättre – och det inom de kommande två veckorna. Jag har nämligen fortfarande en handledarträff kvar från Litterärt skapande och min handledare ska läsa den första tredjedelen av Nationen.

Vi hade handledarträff för exakt en månad sedan. Jag som hela tiden trodde att det är mest i slutet som det brister fick en ögonöppnare: det funkar inte så bra i början heller. Det är liksom nåt som saknas i storyn och karaktärerna. Dels handlar det om djup, dels handlar det om att jag måste veta mer om dem – eller egentligen är det väl samma sak.

nationen040118.jpg

Mitt stackars problembarn Astrid fortsätter att vålla problem. Jag har hittat någorlunda rätt med henne, men det är fortfarande bitar som inte sitter. Jag har försökt fundera på vad hon egentligen vill och om hon alls ska få det hon tror att hon vill ha. Men för varje varv blir det i alla fall liiiite bättre.

Sen tror jag att jag är extra kritisk nu mot min text för att jag verkligen vill och vet att det kommer att bli bra. Det kräver massvis med jobb, men aj jestas vad jag älskar den här bokidén och mina karaktärer.

Nåja, inget funkar ju så bra som en deadline så nu är det "bara" att börja redigera. Det är oftast när jag sätter mig med texten som det händer saker. Att planera och fundera alltför mycket funkar helt enkelt inte för mig. Jag måste skriva ner det. Och så hoppas jag skriver iväg tvivlet. För den här gången.

För den som missat/glömt vad Nationen handlar om:
Nationen är en underhållande roman om en fiktiv studentnation i Helsingfors. I den följer vi Astrid, Saga och Mikael under ett läsår. De är i olika skeden av sina studier och med olika målsättningar och drömmar. Romanen bjuder på hög igenkänning och möjligheten att återuppleva studietiden.

Glasögon & wikipedia

I somras insåg jag att min syn inte är riktigt som den borde vara. Det andra såg tydligt var bara sudd för mig. Jag har faktiskt ingen aning när min syn försämrats, men efter ett besök hos ögonläkaren (kiitos Pekka!) kunde jag konstatera att glasögon skulle vara en helt bra grej.

Förra veckan beställde jag mina glasögon, valde två par på en gång, och fick dem i förrgår. Nu gäller det att vänja sig vid att ha nåt på näsan, men jag är faktiskt ganska ivrig på mina nya glasögon. Minus allt illamående nu i början när jag är ovan. Får ibland ta av mig glasögonen för att "normalisera" läget i hjärnan.

glasögon1.jpg

Jag tycker lika mycket om båda paren, och det är ju bra. Men blir riktigt förvånad varje gång jag ser mig själv i spegeln. En kompis frågade faktiskt om jag nu har riktiga glasögon, eller om det är en imagegrej, haha. 

I dag upptäckte jag också (efter att ha googlat mig själv, vilket jag gör rätt ofta nuförtiden) att jag finns på Wikipedia! Någon har tagit sig tiden att skriva en Wikipedia-artikel om mig. Känns ju rätt stort ändå. Enligt en kompis är jag nu officiellt en internetkändis, haha!

glasögon2.jpg

Nu borde den här internetkändisen sätta sig ner och arbeta med Nationen. Har segat som fan med att sätta i gång, men nu har jag lovat leverera att sammanhängande manus till min handledare om fem (!) veckor så det gäller att sätta i gång! Håller som bäst på att läsa igenom texten igen från början till slut. Jag har flera gånger förvånats över att det faktiskt är rätt okej, samtidigt som det finns grejer som inte alls funkar. Med andra ord: mycket arbete kvarstår.

Flera gånger önskar jag att jag kunde skriva på ett lite vettigare och effektivare sätt, men gäller väl bara att acceptera att jag måste redigera cirka tusen varv för att det ska bli nåt bra alls. För bra kommer den här Nationen att bli, bara jag ger den lite tid och kärlek.

Nationen och nattliga infall

Egentligen hade jag tänkt blogga om frilansarens ekonomi men det känns som ett alldeles för tråkigt ämne en fredag så det får vänta till nästa vecka. I stället kan jag berätta att det går bra med Nationen.

Som jag skrev tidigare har jag tvekat att ta i projektet för att jag vet hur mycket som behöver göras, men nu är jag sjukt pepp. Det finns massvis med jobb kvar, men jag tror så himla mycket på den här idén och på mina karaktärer. De behöver bara lite mer kärlek så kommer det att bli hur bra som helst. 

Tidigare har jag redigerat alla karaktärer turvis, men nu tänker jag koncentrera mig på en åt gången för att få de dramaturgiska bågarna rätt. I går kväll när jag inte kunde somna ploppade det upp en massa idéer som jag så klart måste anteckna. Jag bestämde mig för att testa på röstmemo, men tja, det funkade inte riktigt som jag trodde i Keep-appen (laddade ner en ny app sen).

I dag har jag suttit i mitt nya favoritvardagsrum Tenho. De har mjuka soffor, spansk musik och sinnessjukt goda pizzor. Killen som jobbar i baren sa att han sett att jag postat bilder på Instagram och gav mig ett presentkort för två pizzor och två öl/vinglas som tack. Blev jätteglad – ger nån mig pizza och öl kommer jag naturligtvis att älska hen.

De mjuka sofforna och atmosfären har bidragit positivt – jag har nämligen skrivit ungefär 1000 ord och är lite nyförälskad i mitt manus. Jag vet att jag antagligen kommer att hata det om någon vecka, men just nu är det skoj, så skoj. Skönt också med såna skrivstunder.

Glad fredag! Vad ska du hitta på? För mig blir det mycket kompishäng, bland annat med Minna som jag inte sett sedan nyåret. Yay!

En torsdag i livet/skrivet

Sen i går jobbar jag äntligen med Nationen igen. Jag har satt en inofficiell deadline för redigeringen den 5 maj. Då åker jag nämligen på en 11-dagar lång Europaturné för att hälsa på kompisar i Amsterdam, Hamburg och Berlin (megayay!) och tror jag vill ha en skrivpaus då.

I går började jag redigeringen med Mikael (en av tre huvudkaraktärer i romanen). Tanken är att mina kurskompisar på Litterärt skapande ska få kommentera några kapitel med honom under nästa kurshelg då det är min tur att ha textsamtal. Fastän det är tre veckor till kurshelgen måste jag skicka in texten i morgon så det var väl dags att börja då. There's nothing like a deadline!

Jag har lite tvekat med att ta i projektet eftersom jag vet hur mycket jag behöver göra. Jag har ca 70 000 ord men mycket arbete kvarstår och jag har bävat inför det men det jag nyskrev/redigerade i går gav mig massvis med energi. Det kommer att bli så bra så bra. Nu är det "bara" att redigera alla resterande kapitel, hehe. I dag har jag mest flyttat runt på kapitel och funderat på hur det blir bäst.

I dag hade jag också handledarträff för att en sista gång tala om mina antologitexter med min handledare. I stället för att ha en längre text har jag valt att ha tre kortare och en av de texterna har jag bråkat med sedan september.

Men vet ni. Nu är texterna klara! Och det känns så himla skönt. Alltså verkligen jätteskönt. Min handledare sa att jag ska vara stolt över mig själv för allt arbete jag gjort med den jobbiga texten och att jag också valt en form som passar mig. Vi har nämligen konstaterat att noveller på 10–15 sidor inte alls är min grej. 

Däremot verkar jag vara rätt bra på kortare texter enligt handledaren som överlag gillade mina texter, vilket kändes skönt. Det är också några kompisar som läst texterna och fått kommentarer som "Lite du e queen of texts." eller "Alltså, så bra de är! Det märks att du är författare!". Nu hoppas vi att läsarna tycker det samma!

Vår antologi för Litterärt skapande kommer alltså i höst så då får jag ställa två egna böcker i bokhyllan. Rätt stort ändå. Jättejättestort.

P.S. Har inte glömt frågorna jag fick i förrgår, svar är på kommande!

Brasan och jag

upload.jpg

Efter den fantastiska kvällen med Sandra Beijer i onsdags packade jag min lilla bil och körde iväg till lande. Mamma och pappa är på resa så jag tänkte passa på att för en gångs skull få vara ensam här. Vi har ett stort hus med högt i tak och det känns som att det är lite lättare att tänka här.

Jag har eldat i brasan under båda kvällarna och försökt lajva författarliv så bra som möjligt. Det enda som saknades var rödvinet som jag ersatte med en öl i går kväll medan jag satt och klurade på Astrid, Saga och Mikael och varför de gör som de gör i Nationen (och vad de kanske borde göra i stället). Men jag ska skriva mer om det här i mitt nästa inlägg för Debutantbloggen.

upload.jpg

Jag har känt mig lite konstig hela veckan, lite nere. Jag vet inte om det är det gråa vädret, post rese-depression, mens, alla jobbiga snubbar på Tinder eller något annat men det har varit skönt att vara bara för mig själv här.

Och i dag är det fredag (yay!) och jag får äntligen flytta hem-hem. Några kompisar bodde hos mig under resan + lite till på grund av renovering hemma hos dem, men från och med i kväll är jag hemma på riktigt. Jag firar med att ordna Runebergsfest i morgon!

  Dator, anteckningsböcker, kalender och te är viktiga ingredienser under mina arbetsdagar.

Dator, anteckningsböcker, kalender och te är viktiga ingredienser under mina arbetsdagar.

Så snart är det dags att lämna landelivet och styra mot Helsingfors och mitt älskade Berghäll. Kommer att kännas som att flytta till ett helt nytt område samtidigt som det är bekant. Kan verkligen inte tänka mig att bo nån annanstans just nu. Mina hoods är de bästa (för mig)! Dessutom ska det öppnas/har det öppnats en Levant på Vasagatan. Lyckan är total!

Vad ska du göra under helgen? Blir det några runebergstårtor?

Trött men lycklig författaraspirant

Nu är bokmässan över och jag har fått debutera med att läsa egen text (ur Nationen) på bokmässescen och längtar så efter att ha en riktig bok att läsa ifrån. Nu läste jag texten från mobilen, haha!

Tycker själv det gick bra och det var så roligt! Janina Orlov som intervjuade frågade om jag tänkt på att jag har mycket tidsmarkörer i texten - Tinder, Instagram och så vidare. Jag är medveten om det och säkert kan det kännas gammalt och inaktuellt i något skede, men själva historien är ju ändå tidlös.

Det bevisades också av en äldre dam som kom och sa efteråt att hon kände igen sig i texten, fastän hon själv studerat för femtio år sen. Det var så fint att höra och gjorde mig så glad. Nu ska jag slänga mig i soffan och samla krafter för nästa vecka! Det blir ju nano-start på tisdag!   

upload.jpg

Hur allt började

  Hejhej från Galápagosöarna 2009. Då visste jag nog inte att det skulle bli en bok som utspelar sig i Ecuador.

Hejhej från Galápagosöarna 2009. Då visste jag nog inte att det skulle bli en bok som utspelar sig i Ecuador.

Frågor, jag älskar frågor. Att ställa dem och att själv få frågor. Frågor är ungefär det bästa som finns för att det alltid öppnar upp för något nytt, något frågaren inte vet sedan tidigare. Och när jag får en fråga svarar jag mer än gärna. Fick nyligen följande fråga av Hara här på bloggen: 

Från det ena till det andra alltså blev lite nyfiken på hur dina "två stora" (om jag har förstått rätt?) bokprojekt fick sin början? Ex. en händelse, upplevelse, person, känsla, ljud, färg, missförhållande, dröm mm. ?

Ja, Hara, du har förstått rätt. Jag har två projekt på gång. Det första projektet heter Vad heter ångest på spanska? och det andra projektet heter Nationen. Jag kallar dem ettan och tvåan i fortsättningen (mest för att titeln på ettan är så himla lång).

Vad heter ångest på spanska?

Med ettan hade jag verkligen noll aning om vad jag sysslade med, men vi flyttade till Berlin i januari 2013 med mitt ex och jag skulle jobba 40 procent under tiden där, vilket betydde att jag hade 60 procent "ledigt". Jag har alltid drömt om att skriva och tänkte att jag då skulle ta chansen att verkligen göra nåt med drömmen. Men jag kunde ju ha planerat lite mer.

Jag satte mig bara framför datorn och började skriva. Jag skrev och skrev och skrev och hade fortfarande inte så bra koll på vad jag gjorde. Under skrivandet växte nya karaktärer och händelser fram och ungefär ett år senare hade jag ett råmanus. Men det var nog inte speciellt bra. Eller: inte alls bra.

Inför skrivandet hade jag en luddig vision om att händelserna skulle utspela sig i Ecuador och i det första utkastet handlade nästan allt om mig och mina upplevelser. Sen efter det har jag för varje redigering kommit längre och längre ifrån mig själv och skulle säga att ungefär 10 procent (om ens så mycket) är sånt som hänt mig, resten har jag hittat på efteråt.

Med andra ord har jag fått efterkonstruera texten ungefär hundra gånger. Är inte precis något jag kan rekommendera för någon som vill skriva en roman. Jättejättedumt men jättejättelärorikt så klart. Inte speciellt tidseffektivt däremot.

  Alltså jag ser helt miniliten ut, men här poserar jag med panamahatt i Cuenca, Ecuador.

Alltså jag ser helt miniliten ut, men här poserar jag med panamahatt i Cuenca, Ecuador.

Nationen

Med tvåan fick jag idén ungefär ett år innan jag började skriva. Jag visste att jag ville skriva en roman som skulle utspela sig i Helsingfors studieliv. Det är en tid fylld av massa galenskaper, nya vänner, hjärtesorger, ångest och ungefär tusen saker till. Men det är ändå ett tema som inte är speciellt synligt i litteraturen.

Själv hör jag till studielivsivrarna som sprang på alla fester (ordnade ungefär 90 procent av dem) och drog alltid halaren (overallen) mer än gärna på mig. Mina studieår är nog det roligaste jag varit med om och jag ville återuppleva dem via fiktionen – och samtidigt ge chansen till andra att återuppleva den tiden (utan att behöva dricka så våldsamt mycket snaps).

Eftersom alla upplever studierna olika, har olika inriktningar etc, ville jag ha flera olika huvudkaraktärer som turvis skulle få berätta sin historia (perspektivet på alla är ändå tredje person). Först hade jag tänkt fyra karaktärer, men bestämde mig sedan för tre.

I Nationen får läsaren följa med Saga som studerar historia, Astrid som går på Hanken och Mikael som studerar journalistik. Det som knyter ihop dem är den fiktiva studentnationen Västra Nylands Nation (ville inte välja en riktig nation eftersom jag ville ha konstnärens frihet i att hitta på traditioner och fester etc).

  Den här bilden är från 2008. En av mina favoritbilder med halare (här ser jag ju anständig ut i motsats till de flesta andra bilder, haha).

Den här bilden är från 2008. En av mina favoritbilder med halare (här ser jag ju anständig ut i motsats till de flesta andra bilder, haha).

Så för att sammanfatta: Ettan handlade mer om en dröm att skriva en bok (och planen var att den skulle utspela sig i Ecuador) och tvåan handlade om en vilja att beskriva studielivet. Det är alltså inga enskilda händelser eller tankar som lett till att det blev just de här berättelserna, snarare är båda ämnena väldigt starkt förankrade i mig som person och i mina upplevelser. Har liksom verkligen grävt där jag stått.

Hoppas det var ett någorlunda bra svar, men svarar så klart på följdfrågor. Som sagt: jag älskar frågor! Keep them coming!

Det jag inte ser

I går skrev jag en Facebookuppdatering som löd så här: Lycka är att simma på ett nästan tomt simstadion en solig eftermiddag i september.

I dag kunde jag skriva följande uppdatering: Lycka är att ha en skrivarkompis som testläser ens manus och ringar in precis allt det jag försökt dölja eller inte kunnat se själv.

Världens bästa Charlotte har läst Nationen och kommit med just de kommentarer jag behövde. Lite stönar jag, för det är mycket jag behöver göra, men mest jublar jag. För det här kommer att bli så himla himla bra. Och lyckligtvis fick jag ju inte bara (konstruktiv!) kritik utan också en del beröm som gör att jag orkar vidare. Eller vad sägs om följande:

Du har ett jättefint flyt i ditt språk med många känsloyttringar och liknelser som är hur fina som helst. Jag blir faktiskt lite avis och hoppas att ditt språk ska smitta mitt skrivande nu när det är dags för min omskrivning!
Jag läste Nationen på bara fyra dagar, det kanske inte låter så snabbt men för en mamma på semester med sin 8 månaders son är det rekordfart och mycket snabbare än ngt jag läst i år. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå för karaktärerna, din text har fått mig att bry mig om dem och jag tänker fortfarande på dem trots att jag slutade läsa redan igår förmiddags.

Sedan följde en lång rad med idéer och kommentarer på just det jag behövde höra. Det är inte bara rosor och konfetti, men så är det med skrivandet. Det kräver sin tid och jag har en tendens att rusa fram utan någon plan vilket leder till att jag får fundera till efteråt i stället.

Så dagens tips: försök hitta en skrivarkompis som du kan dela din text med, för då blir du så mycket bättre än du är. I mitt fall väntar jag ännu på andra kommentarer och ska bli så spännande att höra vad de andra reagerat på. Sedan får jag göra upp en action plan för redigeringen. Och sen får jag försöka klämma in redigering bland allt annat jag tänkt göra i höst.

  Jag och Charlotte i Stockholm för ungefär ett år sedan.

Jag och Charlotte i Stockholm för ungefär ett år sedan.

Klar med redigeringen (for now)

Det är en så himla dubbel känsla det här med att göra något färdigt. Eller i det här fallet "färdigt". I dag hade jag bara några kapitel kvar av min snabbredigering av Nationen och hittade på tusen andra saker i stället för att redigera.

Dels handlade det om att slutet faktiskt är jobbigt och relativt halvfärdigt (ännu också!) men dels handlade det om den märkliga känslan av att släppa ett manus från sina händer. Speciellt ett manus som inte på långa vägar är färdigt. Nå till slut satte jag mig ner och fixade klart. Hett tips på att få något gjort: bara gör det.

Men nu när jag är klar med mitt behöver jag hjälp för att veta var jag ska lägga krutet. Vad fungerar, vad fungerar inte? Tur att jag har fyra snälla testläsare som lovat ta sig an texten. Så skönt att veta att jag kommer att få hjälp, nya idéer och förhoppningsvis också nya krafter.

I höst hoppas jag också ha tid för att börja skriva nytt, siktar på att börja med det i oktober, eller allra senast vid NaNoWriMo. Om jag börjar i oktober kör jag kanske ett fusknano, vi får se. Men vill så gärna skriva nytt, inte bara hänga med "gamla" karaktärer. Har dessutom en idé jag tror väldigt mycket på.

Men nu känns det skönt att manuset är i andras händer, bra start på veckan som faktiskt är min födelsedagsvecka (ja, det är en grej!). På fredag fyller jag trettio och på lördag blir det kalas. Himla pepp på det! Men mer om festen senare. För jag räknar med att ni är sjukt nyfikna på hur jag ska fira, eller hur?